På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Mona Sahlin väntar sig ideologiskt lappkast av Reinfeldt.

Mona Sahlin publicerade helt obemärkt en artikel med rubriken ”Världen måste lämna nyliberalismen” i Dagens Arena den 6 oktober. Det var ingen förlust för mänskligeheten att den gick helt obemärkt förbi, för en kritik mer menlös, tam och helt befriad från konkreta krav är omöjlig att producera.

Mona skriver inledningsvis att finanskrisen och klimatkrisen visar ”vilka risker som finns när politiken inte hänger med”. Redan ställs allt på huvudet. Varför anklaga de som tog alla politiska beslut om finansmarknadens avreglering och kapitalets totala rörelsefrihet för att inte hänga med ? Har Mona glömt bort att det var hennes egna partikamrater , med K-O Feldt i spetsen, som gav de svenska kapitalisterna fria händer på en allt mer avreglerad finans- och kapitalmarknad ? Mona är ändå för ung för att ha sådana minnesluckor. Alltså sopar hon historien under mattan.

-Man kan inte dra några slutgiltiga lärdomar av den pågående finanskrisen, skriver Mona. -Däremot finns det tre saker man kan peka på, fortsätter hon.

-Bonusprogrammen på finansmarknaden måste belysas och diskuteras. Felaktigt utformade bonusprogram kombinerat med ett alltför svagt ägarstyre har med största sannolikhet förvärrat krisen, är den första faktor som Mona riktar pekpinnen mot. Än en gång ställs allt på huvudet. ”Alltför svagt ägarstyre”… Vad är det hon kräver? Ännu mer makt åt aktieägarna? Det är i alla fall vad hon säger. Att giriga direktörer skott sig ordentligt på bonusprogrammen innebär inte att de stått i motsättning till aktieägarna. I stället är det det moderna ”ägarstyret” med krav på 15-procentig avkastning som skapat den kvartalskapitalism som inte ser längre än näsan räcker.

Mona pekar sedan på att ”marknaden skapar nya finansiella instrument i en allt snabbare takt”, att dessa instrument (hon syftar uppenbarligen på den så kallade derivathandeln) bidragit till krisens omfattning och att ”det gäller för lagstiftarna att vara minst lika snabbfotade som marknaden”. Rätt gissat. Än en gång ställs allt på huvudet. Det var ju lagstiftarna som banade väg för derivatinstrumenten genom att ändra bokföringsreglerna för bankerna. När man tillät bankerna att inte ta med kapital investerad i derivathandeln i sina bokslut kunde de engagera stora belopp i derivaten utan att överskrida de internationella reglerna för kvoten mellan eget och utlånat kapital. En teknikalitet kanske svår att förstå. Men om du äger 100 spänn kan du inte garantera en utlåning av 100 000 spänn. Svårare är det inte.

-För det tredje är det internationella samarbetet i finansiella stabilitetsfrågor fragmenterat och saknar muskler, skriver s-ordföranden och konstaterar därför att ”det internationella samarbetet måste förstärkas. IMF bör därför snarast belysa förutsättningarna för ett fördjupat internationellt samarbete.”

För en gångs skull ställs inte allt på huvudet men däremot är det helt huvudlöst. IMF- denna murbräcka i nyliberalismens korståg de senaste decennierna, ska alltså ”belysa” vägen framåt. Häpnadsväckande!!!

Resten av Monas artikel är bara tomma fraser om ”stabila sociala marknadsekonomier”, om en ”ny kurs” utan att säga vilken riktning som ska tas och ”ambitiösa frihandelsavtal” (en ny Doharond kanske?). När hela världspressen talar om ”kapitalismens kris” använder Mona inte ordet ”kapitalism” en enda gång i sin artikel. Det gäller att ideologiskt ligga så lågt som möjligt.  Hon är så jävla rädd att ta ord som kapitalism, klasskamp, solidaritet och socialism i munnen att politiken försvinner i finpratet. Vem vet, kanske dessa fula ord förlorar en röst i valet 2010.

Avslutningen på artikeln är helt underbar:

-Här hemma kan vi bara hoppas på att den svenska regeringen är beredd att byta ideologisk kurs- eller att vi får chansen att snart byta regering.

Vilket perspektiv!!!! Hur socialdemokratin har tänkt sig vinna valet med Mona Sahlin vid rodret är en tiotusenkronorsfråga. Om någon vill veta hur den arbetande befolkningen i Sverige ska möta den djupa recession som nu startat räcker det inte med att vänta på riksdagsvalet om två år. Ska Volvos arbetare tills dess hoppas på att Reinfeldt ”byter ideologisk kurs” ? Verkligen ett program i tiden.

I andra media: Dagens Arena,DN1,ETC,SVD1,SVD2,

Andra bloggar: Ekonomikommentar,

Svensson,Esbati,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Kris, Mona Sahlin, Feldt, recession, socialdemokraterna

Ett samhälle i upplösning

Den amerikanska drömmen är  bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet. Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följerna av Katrina blev där därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.

I två delar behandlar jag vad som pågår i det amerikanska imperiet. Här följer den andra delen.Del ett publicerades i går. Då stod det att Göte hade skrivit första delen. Det var jag som skrev, även om det mycket väl kunnat vara min gode vän Göte.

Del II  (länk till del 1)

Var ung och frisk eller rik…annars är du illa ute.

Bättre vara vacker och frisk….

De amerikanska sjukförsäkringarna är inte så lättförståeliga. Flera system griper in i varandra. Dels finns Medicaid som täcker de mest utblottade. Medicaid sköts på delstatsnivå och är mycket godtyckligt. Vad som ger rätt till stöd i en stat kvalificerar inte till stöd i nästa delstat.

När systemet infördes av Lyndon Johnson 1965 var det en viktig del i kampen mot fattigdomen men sedan dess har det urholkats och håller nu knappt misären borta. För de äldre som saknar en god sjukförsäkring finns Medicare som sköts federalt och inrättades samtidigt med Medicaid. Alla över 65 år och som betalat in till systemet i minst tio år hjälps vid sjukdom och vistelse på sjukhus. Likt Medicaid har också Medicare urholkats och lämnat allt fler i samhället utan ett gott skydd vid sjukdom.

Beviset för det sociala förfallet är att antalet miljoner amerikaner som inte har någon som helst sjukförsäkring ständigt stiger och närmar sig nu 47 miljoner personer, eller 15,3 procent av hela befolkningen. Det är försämringen av försäkringssystemet för de i aktiv ålder som ligger bakom den snabba ökningen av antalet oskyddade. Det finns ingen central sjukkassa i USA. I stället är det varje enskilt företag som försäkrar sina anställda. Skyddet blir därför mycket ojämt eftersom det beror på de fackliga styrkeförhållandena i varje företag. Som bekant har den fackliga organiseringen i USA stadigt minskat sedan Reaganperioden och alltfler bolag har därför kunnat tvinga fram stora försämringar i skyddet de anställda garanteras.

Att försvara företagens vinster och aktieägarnas utdelning är viktigare än de anställdas hälsa. Under den skamlösa kapitalismens glansdagar 2000-2007 fösvagades systemet i allt snabbare takt. År 2000 var det ännu 64,2 procent av de i arbete som var försäkrade. 2007 hade andelen sjunkit till 59,3 procent.

Bättre vara ung än i pensionsålder…

Likt sjukförsäkringarna är ålderspensionen i den privata sektorn förankrad i varje enskilt företag. Det finns en statlig grundpension, kalla det socialhjälp, som når maximum 160 000 kronor om året innan skatt. På det blir ingen fet. Eller, på det blir man fet på grund av billig dålig kost.

Om företagen gått hårt åt sjukförsäkringarna har de undergrävt ännu mer de pensioner som de anställda tidigare haft rätt till. Även de största som GM, Ford, General Electrics och andra jättar har tvingat på de anställda mycket sämre pensionsvillkor. År 1983 var det ännu 60 procent av de privatanställda som fick pension av företaget de arbetade i. I fjol hade andelen sjunkit till 37 procent av de anställda.

Till det kommer att de pensionsfonder som stått för utbetalningarna spelar på börsen och just nu tappar skjortan. Sedan krisens början i juli 2007 har de amerikanska pensionsfonderna förlorat över tusen miljarder dollar i värde. För de anställda som nu står beredd att gå i pension innebär det ett val mellan pest och kolera. Endera acceptera sänkt pension eller jobba ett antal år till.

Det finns de som står ännu sämre rustade inför en annalkande pension. Inte mindre än 34 procent av landets hushåll saknar helt ett pensionsparande och kan räkna endast på den minimimala socialhjälpen. Bättre att vara ung och ha långt till pensionsåldern i så fall.

Falska förhoppningar.

Det var inte ödet som drabbade New Orleans. Lika lite är det ödet som drabbar de miljontals familjer som nu får lämna hem och grund och ställa in sig i de arbetslösas led. Skyddsvallarna brister därför att de som lever gott och inget riskerar har fuskat med underhållet eller rent av monterat ned dem.

Det har inte saknats kampvilja, men arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer kunde ändå inte stå emot Reagans motrevolution. Många bittra strider har utkämpats i exempelvis bil- och flygindustrin, men det har inte räckt till. Den kanske största svagheten var att den fackliga ledningen ständigt satte sitt hopp till det demokratiska partiet, till Lyndon Johnson, Jimmy Carter och Bill Clinton. Det demokratiska partiet har aldrig varit en del av arbetarrörelsen och kommer aldrig att bli det. Nu ställs det på nytt stora förhoppningar till en demokratisk presidentkandidat, Barak Obama.

Även om Obama kommer att använda både bredare och tjockare plåster än reaktionären McCain är det ändå plåster på en social vävnad i upplösning. När Obama och McCain bråkar om vem som är rik och vilka som tillhör den så omhuldade amerikanska medelklassen sätter Obama gränsen för vem som är rik till en inkomst på minst 250 000 dollar om året och säger att alla andra får skattesänkningar om han blir vald. Problemet är att endast sju procent av de amerikanska hushållen har inkomster över den summan. Om en demokrat som säger sig tjäna folkets intressen anser att alla under den inkomsten ska ha skattesänkningar då behövs det inga republikaner längre.

Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!

(Ur Joe Hills ’Svarta präster’)

Andra Bloggar: Svensson,Ekonomikommentarer,

I media: DN1,Dagens Arena,SVD1,DN2,SVD2,GP,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Börskris, Presidentval

Joel Emmanuel Höglund

1879-1915

Avrättad i USA efter falsk mordanklagan

Ett samhälle i upplösning

Den amerikanska drömmen är bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet. Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följerna av Katrina blev där därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.

I två delar ska jag behandla vad som pågår i det amerikanska imperiet. Här följer den första delen. I morgon följer del två.

I tält och ruckel

Del I

Scenen kunde vara från Darfur. Men det amerikanska stjärnbaneret vajar över tält som trots allt är lite färggladare än de dammiga flyktingtälten i Darfur. Scenen är från Ontario i Kalifornien och de som bor i tälten är offer för bostadslånekrisen. Liknande tältläger för subprimekrisens offer växer upp på fler än en plats i det förlovade landet. Tältlägrens krisoffer har nog ett och annat att säga om sina drömmar. Inte undra på att stjärnbanerat hissats upp- och ner i lägret i Ontario

Ur funktion.

-Bara man vill så lyckas man. Det budskapet föds varje amerikan med. Det matas in med modersmjölken. Men den sociala hissen är sedan länge ur funktion på grund av dåligt underhåll. Att bara tre procent av de som föds av den fattigaste femtedelen av befolkningen kommer att sluta sitt liv som medlem i den rikaste femtedelen är ett faktum som bara sakta börjar tränga in i det sociala medvetandet.

Men de tusentals familjer som nu hukar i tältläger och rivningsbostäder hade kanske inte tillräckligt stark vilja ? Eller ville de för mycket ? Vare sig det ena eller det andra. De blev offer för en hutlös kapitalism som med inför hägrande profiter lurade miljontals familjer att sätta sig i skuld upp över öronen. När pyramiden rasade fick de känna på den nya, moderna kapitalismen- en ren och ohämmad kapitalism som ser alla sociala skyddsnät som onödiga utgifter. Snart har den inget annat att erbjuda än kalvstek i himmelens höjd.

Dåligt rustade.

-För alltför många av oss har den politiska jämlikhet vi lyckats uppnå förlorat sin innebörd i den ekonomiska ojämlikheten. En liten grupp har koncentrerat i sina händer en nästan total kontroll över andras egendom, över andras pengar, över andras arbete och över andras liv.För alltför många av oss finns ingen frihet längre, friheten är inte längre reell.

Citatet känns dagsaktuellt men det är Franklin D Roosevelts ord från juni 1936. Trettiotalskrisen ändrade mycket i det amerikanska samhället. Det skulle ta den ohämmat giriga finanskapitalismen 50 år innan den kunde resa sig ur Wall Streets ruiner. Ur trettiotalskrisen växte däremot fram en stark och välorganiserad arbetarrörelse. Som under efterkrigstiden väl försvarade sin klass intressen och tvingade fram ett gott skydd vid sjukdom, arbetslöshet och för de äldre när det var dags att gå i pension.

I dag står tyvärr den arbetande befolkningen i USA på nytt dåligt rustad inför följderna av finanskrisen. Den sociala nedrustning som inleddes av Ronald Reagan och följdes upp av Bill Clinton för att dras ut in absurdum av George W Bush ställer nu de arbetande i en mycket svår situation. De fackliga organisationerna hade inte mycket att sätta emot nyliberalismens avregleringar och det urtunnade klassmedvetandet tillsammans med företagens aktiva sabotage mot facklig organisering har lämnat de amerikanska fackförbunden i ett minst sagt uselt skick.

Färre jobb och sämre jobb.

Den ekonomiska recessionen har redan startat i USA och hundratusentals jobb försvinner nu varje månad. I september blev 159 000 arbetslösa. Redan innan krisens början ägde en stor omstrukturering av den amerikanska arebetsmarknaden rum, vilket förklarar varför medianlönen för en arbetare i den privata sektorn stått still i flera decennier. Välbetalda jobb i tillverkningsindustrin har ersatts av sämre betalda i servicesektorn och det offentliga eller helt enkelt flyttat utomlands. Bara under 2007 försvann 5,6 miljoner arbeten på grund av utflyttning till mer vinstgivande jaktmarker. I september i år var undersysselsättningen i landet den högsta på 14 år . Med 9, 47 miljoner arbetslösa och 6,06 miljoner undersysselsatta blir summan inte mindre än 17,13 miljoner utan arbete eller heltidssökande deltidsarbetare, vilket är 11 procent av den arbetsföra befolkningen. Att de arbeten som finns minskat i kvalitet finns det klara uppgifter om. Bland män var det år 1979 så mycket som 37,7 procent av de som hade jobb som låg över medianlönen och täcktes av en sjukförsäkring och garanterad pension. År 2006 var den andelen inte mer än 27,2 procent. Detta trots att familjernas medianlön sjönk i fasta dollarpriser från 58 555 dollar år 2000 till 55 533 dollar 2005 för att sedan på nytt stiga till 56 545 i fjol. Det är en säker gissning att medianlönen för de amerikanska hushållen nu på nytt faller fritt i krisens inledning. Var det kommer att sluta återstår att se.

… fortsättning följer i morgon

Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!

(Ur Joe Hills ’Svarta präster’)

Andra Bloggar: Svensson,Ekonomikommentarer,

I media: DN1,Dagens Arena,SVD1,DN2,SVD2,GP,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Börskris, Presidentval

Joel Emmanuel Höglund

1879-1915

Avrättad i USA efter falsk mordanklagan

Hudfärgen huvudfråga ?

Racet verkar kört. Var dag som går sjunker McCains aktier i samma takt som börserna. Allt han gör verkar gå snett. Sarah Palin skulle vinna kvinnorna för McCains sak. Nu flyger hon fram som en bumerang över krigsveteranens huvud. McCain red in i Washington på häst med stukad cowboyhatt för att rädda Wall Street. Det slutade i fiasko där alla uppfattade att gesten som rent röstfiske.

Rörmokar-Joe spelade rollen som nationell hjälte- för en dag. För han är inte licensierad rörmokare och dessutom är han skyldig staten obetalda skattepengar. Inte heller var det sant att han skulle drabbas av Obamas skattehöjning för de med inkomster över 250 000 dollar om året eftersom som Joe aldrig varit i närheten av sådana inkomster.

Barak Obama har nu nästan allt på sin sida. Sämre blev det inte av de senaste dagarnas händelser. Först gick Washington Post ut i en mycket uppmärksammad ledare som tar ställning för Obama som president. Nästan samtidigt gav förre statsekreteraren Colin Powell sitt öppna stöd till Obama trots att Powell alltid varit en hängiven republikan. Mer än en gammal general gapar häpet över vad som händer.

Ändå finns det en osäker faktor inför valdagen den 4 november. Inte att det som i valet 2000 och 2004 förekom tveksamheter i rösträkningen. Det kanske kommer att förekomma den här gången också. Men med Obamas försprång kan det knappast påverka utgången. Däremot kan McCain fortfarande gå segrande ur striden om HUDFÄRGEN i sista stund får det vita Amerika att byta fot väl inne i röstbåset. Det verkar inte troligt eftersom Obama tydligen lyckats övertyga de flesta vita att han är knappt färgad, för att inte tala om svart. Vågskålen verkar definitivt väga över till Obamas fördel. Men , men som sagt.

I andra media: DN1,SVD1,DN2,SDS1.DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Obama;McCain, USA

Ena allt motstånd i kampen

I går fredag den 17 oktober intervjuades allas vår favoritbrevbärare i dagstidningen Le Monde. Olivier Besancenot arbetar som många vet som brevbärare i Paris samtidigt som han står upp som LCRs främsta förespråkare för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike.  Partiet som ännu saknar namn håller sin bildningskongress i januari nästa år. Innan dess arbetar hundratals grupper i förberedande diskussioner om program, namn, stadgar, politiska uppgifter och ideologisk framtoning. Just nu deltar inte mindre än cirka tio tusen aktivister i dessa diskussioner. Det finns hopp om att det nya partiet kan bli en viktig faktor i den kommande krisens upplösning i Frankrike. Framtiden får visa oss facit.

Vad nytt visar krisen ?

OB : En illusion har brustit. Den som presenterade kapitalismen som en horisont omöjlig för mänskligheten att överskrida. Sen ett par veckor pratas det om en systemkris, det vill säga att systemet varit nära att falla samman av sig självt. Jag glädjer mig inte speciellt över att vad vi varnat för blev verklighet, för det är sällan som kapitalisterna betalar räkningen för krisen-det gör i allmänhet folket. I dag är alla överens om allvaret och djupet i den internationella krisen. En kris som LCR ständigt varnat för sedan subprimekrisens start sommaren 2007. Det handlar inte om en i raden av börsskutt , utan om en kris som för första gången sedan 1980 drabbar systemets hjärta- USA och det internationella bankssytemet. Systemet drunknar i sitt eget blod.

Sätter inte krisen er analys om kapitalismens oundvikliga undergång ifråga ? Den verkar ju ännu stå emot…

OB : En del av arbetarrörelsen har levt med den profetian. Att historiens hjul rullar av sig självt. Jag har aldrig trott så. Jag tillhör en generation som insett att kapitalismen är mäktig att hela sig själv till priset av kriser, sociala och ekologiska katastrofer och krig. Kapitalismen har försökt skaka av sig alla problem genom att skapa en marknad utan tyglar. Resultatet är en « ren » kapitalism, lite i stil med vad Marx upplevde för 150 år sedan. Dagens anakronism är att Sarkozy hyllar den kapitalistiska småföretagaren när det är ett fåtal storbolag som dikterar utvecklingen genom att kombinera den finansiella och industriella aktiviteten.

Vad säger du om de europeiska regeringarnas massiva investeringar för att rädda banksystemet ?

OB : Det är en skandal att offentliga medel slösas på privata företag. Posten privatiseras (ett projekt på gång. min anm.) samtidigt som banken Dexia får kapital av staten. (Banken fick 9 miljarder euro för ett par veckor sedan. min anm.) Regeringen är kapabel att på några timmar hitta tiotals miljarder euro åt de som skapat krisen men inte ett öre till krisens offer, under förevändning att statens kassa är tom. Dessutom är denna manna över bankerna ingen lösning- de stora ekonomiska prövningarna väntar ännu i Frankrike, Europa och USA. Statsbudgeten är torpederad av allt större utgifter, ständiga finansiella gåvor och mindre inkomster. Det är säkert att vi står inför en djup konjunturnedgång.

Men är inte uppköpen av banker en nationalisering , som ni ju förespråkar ?

OB : Det har inget att göra med vad vi förespråkar eftersom det är inga nationaliseringar. I regeringens krisplan är det inte ens påtänkt att staten ska ha rösträtt i de banker som köps upp. Det är rena vansinnet. I stället för att investera i banker som håller på att ta ihjäl varandra i ett marknadskrig, föreslår vi att samla alla banker, statliga som privata, i en enda samhällsbank under de anställdas, konsumenternas och kundernas kontroll. Vi måste bryta in i den privata sektorn för att möta den stora majoritetens behov och avskaffa den lilla minoritetens kontroll över ekonomin.

Krisen verkar komma lägligt för er…

OB: Krisen kan tjäna till att visa att det är på tiden, nödvändigt och möjligt att skapa ett nytt samhälle. Det går att skapa hopp i denna djupa kris. Det finns tecken som gör att alla som drabbas av krisen kan se att ett nytt kapitel kan öppnas. Därav vikten att stärka en klart antikapitalistisk vänster som bygger de förtrycktas enhet med mål att sätta stopp för de aktuella åtgärderna (privatiseringarna, min anm.) i den offentliga sektorn, för inkomststoppen, förslag till söndagsöppet, pensionsreformer … utan att vänta till 2012(nästa presidentval. min anm.) Jag föreslår ett enhetsmöte mellan hela den sociala och politiska vänstern i syfte att stödja alla initiativ till motstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, kris, Frankrike, Besancenot, LCR

Det är dags för en ny ekonomisk modell

Det måste vara något speciellt med månaden oktober. Alla stora börskrascher verkar sikta in sig på oktober som om aktierna faller när löven faller. Kanske något för alla nyliberala ekonomer att etablera en ekonometrisk modell över. Egentligen är det lövens fel. Det skulle nog kännas skönt för dem att rentvå den urskogskapitalism som de hyllat i snart trettio år.

Första veckan i oktober knöt sig Adam Smiths osynliga hand och drog till med en praktsmocka mitt i den uppnästa nyliberalismens nylle. Äntligen har kapitalismen självt smulat sönder alla sterila ekonomiska modeller som så kallade experter gjort anspråk på att lyfta upp till vetenskap. Dessutom har de belönats med miljontals kronor av ett fejkat pris som Nobel aldrig hade satt sitt namn under. Men nu är vi framme vid en brytpunkt i historien när dessa modeller inte längre kan styra den ekonomiska politiken och politiken i övrigt. I verkligeheten har den så kallade kasinoekonomin följt en modell som inte finns i den nyliberala Chicagoskolans teoretiska luftslott. En modell som haft tre huvuddrag:

-I nästan 15 års tid har handel på krita drivit de amerikanska hushållens konsumtion. Deras sparande har sakta närmat sig nollpunkten för att 2007 nå dit. Eftersom USA konsumerat mycket mer an vad det producerat har enorma underskott i utbytet med omvärlden byggts upp. Hushåll, företag och staten har levt över sina tillgångar som det brukar heta. Inget annat land hade kunnat följa den här modellen eftersom USAs dollar ännu är den enda riktigt stora reservvalutan.

-Under det nyliberala styret har en allt större del av företagens vinster hittat sin väg till aktieägarnas fickor och därmed till finanssektorns alla knep för att tillverka pengar med pengar. Investeringar i infrastruktur, forskning och allmänt samhällsnyttig produktion har fått stryka på foten.

-De enorma underskotten i den amerikanska bytesbalansen med utlandet har bara kunnat finansieras med ett lika stort inflöde av pengar till USA från utlandet. Det är i första hand Kina, Japan och oljeshejkerna som köpt amerikanska statsobligationer med sina handelsöverskott och som därmed möjliggjort det utdragna partyt i USA.

Nu är festen över. Modellen ovan fungerar inte längre och kommer kanske aldrig mer att göra det. Festen är över på bostadsmarknaden och stoppar nu helt de amerikanska hushållen från att ytterligare skuldsätta sig i handel på kredit. Krediterna har torkat upp. Och nu kommer den ekonomiska recessionen som kanske blir den djupaste sedan den mörka tiden i trettiotalets början.

Det var finansmarknadens hejdlösa profitjakt som ledde till kraschen på bostadmarkanden. Samma marknad sänkte USAs fem största investeringsbanker. Samma marknad fick sedan aktiekurserna världen över att falla som höstlöv i hård blåst. Till sist har finanskrisen slagit till mot den ”riktiga” ekonomin som nu uppenbarligen går in i en recession, inte bara i USA utan också i Europa.

Ett kretslopp är fullbordat. Finanskrisen, med början i de nu berömda ”sub prime”-lånen, sänkte banker och aktier och skapar en recession. Nu är det den ”riktiga” ekonomin som i sin tur får världens börser att falla ytterligare trots de enorma summor som regeringarna i USA och Europa pumpat in i de skakiga bankerna. Kalla det dialektik om du vill.

Den medicin som USAs finansminister Hank Paulson och EUs regeringar kokat ihop måste ratas. Det första räddningspaketet som Paulson presenterade för Kongressen var skamligt. Staten skulle köpa upp bankernas ruttna värdepapper för att hjälpa dem att höja vinstnivån till vad den varit. Allt med skattepengar. Den plan som sedan antogs och även antogs i Europa är inte mycket bättre. Det sägs att statens uppköp av stora aktieposter i rangliga banker ska städa i bankvärlden och införa ett nytt regelverk som hindrar att nya girigbukar kan styra över finansen.

I själva verket är Bush och Sarkozy mycket noga i att framhålla ”nationaliseringarnas” tillfälliga karaktär. Bara bankerna har återhämtat sig ska de på nytt överlämnas i privata händers totala kontroll. Banker, andra kreditinstitut och försäkringsbolag har alltför viktiga funktioner i samhället för att deras skötsel och verksamhet ska ligga i privata händer. Speciellt i händerna på de som i decennier predikat att det enda det offentliga har att göra är att hålla fingrarna borta från den heliga finansmarknadens göranden. Finns det ett enda vettigt argument som kan få oss att lita på dessa finansherrars samhällsansvar efter att de kört hela den finansiella marknaden i botten, drivna av en outsläcklig törst på vinster.

Nej, det är dags att ställa alla banker och försäkringsbolag under samhällelig kontroll, att öppna bankernas räkenskaper och avskaffa bankhemligheten. Det är enda metoden för att se vilka som skott sig likt von ankor, i vilket skatteparadis som miljarderna samlats. Ersätt småsparare i aktier och obligationer till fullo och ta över de stora rikedomarna i samhällets ägo. Det är en modell som heter duga.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Banker, Börser, Recession,

Inte en pinne.

Indalsälven är vackrare än någonsin.Strändernas björkar står i brand. Färgerna är bedövande. Men vad hjälper det när fisken gått i storstrejk. Inte en pinne blev det att steka. Den fyrkantiga varianten på ICA Andersson fick duga. Men skam den som ger sig. Nästa gång är det bara att spotta i händerna och ta nya tag med spö och rulle. Vem vet nästa gång kanske det är jag som är på  bild. Jag lovar att smila lite bredare än lyckosten intill.

Nu ropar tangenterna efter texter som hänger ut den skamlösa kapitalismens alla missdåd i frihetens och demokratins namn.Det kommer. Det kommer. Tålamod kära läsare.

Höst och fiske

Kära läsare,

Det är dags att ta lite semester. I Timrå står siken och öringen i kö och väntar på mig. Hoppas jag. En hemmamatch för Timrå blir det också tid att njuta av. Jag är tillbaka vid tangenterna den 17 oktober. Men så länge Göte fyller bloggen med häftiga grejer tror jag ingen av er klagar.

På återseende.

Benny

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Nu ska vi vara snälla

Den mycket emotsedda debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin blev en enda lång gäspning. Båda talarna gjorde sitt yttersta för att vara snälla och artiga mot varandra. Ingen vågade attackera svaga punkter i rädsla att framstå i dålig dager. Joe Biden tog inte en enda gång upp Sarah Palins extrema ståndpunkter i  religiösa/moraliska frågor eller hennes utrikespolitiska uttalanden om att gå i krig mot Ryssland över Georgien om det behövs eller att bomba inne på Pakistanskt område efter behag. Joe Biden var så rädd att verka nedlåtande över mister och miss Smith från landet att han inte med ett ord slog ned på Palins demagogi om hockyemorsan som bryr sig om föräldrarna vid rinken.

Sarah Palin hade förberett sig intensivt inför debatten för att undvika den katastrof som många republikaner befarade. Recept nummer ett som övats in under tre dagar på John McCains ranch var tydligt: vad som än händer -keep smiling. Palin har ett trevligt och charmigt framträdande och spelar skickligt på ”jag är en kvinna av folket”, inte en av hermelinerna i Washington, som Joe Biden som valts till senator sex gånger. Svaren på frågor kring den ekonomiska krisen och krigen i Irak och Afganistan var väl inövade. Inte ett ord om att gå i krig med Ryssland.

Därför blev debatten en dokusåpa av mycket medlemåttig kvalitet. Snällt. Oskyldigt. Tråkigt. Inga svar på den aktuella krisen. Och därför utan intresse för utgången av valet den 4 november. Det är nog så att ingen bryr sig vem som är vice-president i USA. Det är bara under George W. Bush vice-presidenten haft stort inflytande eftersom Dick Cheney i stort styrt och ställt med det mesta.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Biden, Palin, USA, Bush, Obama, Irak, Afganistan, Ryssland

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Sarah Palin en modern Doktor Strangelove

I natt går debatten mellan de båda vice-presidentkandidaterna Sarah Palin och Joe Biden av stapeln. Det har flutit mycket vatten under broarna sedan McCain till allas förvåning valde Palin till sin partner. Toppen och hoppsan svarade en stor del av den amerikanska befolkningen. Äntligen en glad och trevlig lantbo i stället för den slipsbärande eliten i Washington och Boston, var mångas reaktion.

Men det var innan Sarah Palins verkliga åsikter rullades ut av media. I de få intervjuer och tal hon gett sedan nomineringen träder fram ett reationärt monster.Hennes religiösa fundamentalism kunde väl gå för sig om hon behöll den privat. Men i stället manar hon i sin antiabortiver även våldtäktsoffer att ”välja livet” som hon kallar det. Empatin för offren är kall som en vinterdag i hennes delstat. Tillsammans med den religiösa fanatismen följer också en moralisk fanatism som drev Palin till att exempelvis som borgästare i Wassila kräva censur i stadens bibliotek.

Men den religiösa och moraliska fanatismen bleknar i jämförelse med hennes syn på omvärlden, hennes utrikespolitiska ”doktrin”. Det har skojats mycket i media med att hon i en intervju sa att hon väl kände till Ryssland eftersom hon från sin Alaskakust kunde se över till björnen. Men det kan bli mer än ett skämt. Palin har åsikter som inte ens stämmer med McCain. Hennes ”doktrin” ligger även till höger om George W. Bushs ”preventiva krig”.

Det ”preventiva kriget” blir i Palins version ett vapen vilket som helst. Hon anser att USA ska ta sig rätten att attackera där det passar när det passar utan konsultation med någon. Pakistan och Iran har hon redan pekat ut som måltavlor. De få restriktioner som USA i dag ställer upp för Israels agerande vill hon helt avskaffa. Tel Aviv ska ha fria händer att göra allt sionisterna anser ligger i deras intresse, inklusive ett Stor-Israel där araberna inte har någon plats.

McCain är ingen duva. Men hans uttalanden hittills pekar mot en utrikespolitik som går via förhandlingar med allierade och mer övervägda metoder. Inget att skapa illusioner kring men ändå långt ifrån den apokalytiska världssyn som Sarah Palin verkar stå för. Som pressen säger: vinner McCain är Palin ett hjärtslag från presidentposten.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Sarah Palin, Joe Biden, Bush, McCain,