Bästa läsare!

Som ni ser av annonsen nedan är vi på utflykt till Stockholm och därför händer det ingenting med vår blogg under några dagar. Men glöm inte att i vårt arkiv har vi nu lagt ut 260 ”poster” sedan vi tog oss ut på nätet i slutet på april. I denna gömma finns en del som vi hoppas har varit mer än ”dagsverser”. Högst upp på vår startsida hittar du i högerspalten en ruta där du enkelt kan prenumerera på vår blogg och då med en gång få våra nya inlägg till din mejlbox.

Vi hoppas på återseende i nästa vecka. Bor några av er i den kungliga huvudstaden kanske vi träffas på mötet.

Benny & Göte

Den franska vänsterns gamla partier, det hopplöst splittrade Socialistpartiet och det impotenta Kommunistpartiet ses allt mindre som ett verkligt alternativ till högerpresidenten Sarkozy och hans regering.
Medverkande: Göte Kildén, fd facklig aktivist på Volvo i Göteborg och Benny Åsman, skribent i tidningen Internationalen och bosatt i Bryssel, har under många år följt fransk politik och diskuterar förutsättningarna för LCR, ett nytt antikapitalistiskt parti.
Arrangörer: Solidaritet utan Gränser, Veckotidningen Internationalen
Kl 14.30-15.30. Sal: Östermalmsrummet

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Socialistiskt Forum i Stockholm

Ned med det gamla. Leve det nya.

Det var en ren tillfällighet som gjorde att det franska socialistpartiets medlemmar i går röstade om vilket partikotteri som ska ta över ledningen vid nästkommande helgs partikongress och att det Nya Anti-kapitalistiska partiet samma dag höll sitt första stora offentliga möte i Paris.

Kontrasterna kan inte ha varit större. Endast lite över hälften av socialistpartiets medlemmar deltog i omröstningen trots att alla sagt och vet att kongressen i staden Reims den 15-16 november blir avgörande för om de franska socialisterna definitivt ska anamma en socialdemokratisk ”blairism”. Ségolène Royal, partiets Mona,  fick 29 procent av rösterna och leder därför den största gruppen på kongressen. Paris borgmästare Bertrand Delanoë som var favorit och som själv trodde på minst 50 procent, slogs ut med 25 procent och samma öde drabbade ”vänsteroppositionen” som fick 19 procent. Senare meddelade de att de lämnar partiet för att bilda ett nytt ”verkligt” socialistparti med det tyska Die Linke som förebild. Det franska socialistpartiets ideologiska och politiska sönderfall är imponerande. Det ska inte uteslutas att det slutar i hur det började, innan Mitterand skakade liv i det gamla skelettet, nämligen splittring och fraktionskrig som får partiet att falla tillbaka under 10 procent i opinionen.

I Paris var däremot stämningen i topp när NAP höll möte i ett fullsatt La Mutualité. Det fanns anledning för de i salen att känna sig nöjda. Inför NAPs konstituerande kongress i januari har redan 420 kommittéer bildats och tillsammans krävt 11 000 medlemskort. Mötets höjdpunkt blev som väntat Olivier Besancenots tal.

-Förändra världen innan den krossar oss, manade han de entusiastiska deltagarna och passade på att ge socialistpartiet en känga.

-De som säger att vi kan skapa en moraliskt ansvarsfull kapitalism vet inte vad de pratar om.

Det var socialistpartiets ordförande François Holland som förklarade att ”LCR är ingen partner” eftersom de inte ”vill delta i en regering på socialisternas villkor”.

-I dag finns det massor av tillfällen att attackera regeringen och vi är med på alla fronter. Det är skillnaden mellan oss, svarade Olivier Besancenot och uppmanade alla att ”öppna ögonen på miljoner människor” så att de ser hur kapitalismen ansvarar för dagens kris.

-Det är mot det kapitalistiska systemet som vi reser oss, avslutade Besancenot.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Besancenot, NPA, LCR, Sarkozy, Frankrike

Obama vald av ungdomar, latinos och färgade

Den statistik som redan finns till hands visar tydligt ett USA delat i klart åtskilda läger. I sitt segertal sa Obama att ’vi är inte ett land av röda och blå stater utan ett Amerikas Förande Stater’. Visserligen sant. Skiljelinjerna dras inte utefter delstatsgränserna utan efter sociala gränser.

Bakom Obamas seger ligger de ungas röst oavsett hudfärg, afro-amerikanernas röst och latinos röst.

Bakom McCain hittar vi vita medelålders arbetare i rostbältet, de över 65, den protestantiska högern och landsortsborna i allmänhet.

Det är ett kluvet land. Om vi tittar lite närmare på röstresultatet hittar vi följande bild.

1. Bland män i allmänhet delade kandidaterna rösterna med 49 procent var. Och bland kvinnor vann Obama klart med 55 procent. Vilket bland annat visar att Sarah Palin inte var en tillgång för McCain.

2. Förstagångsväljarna tvekade inte i valboxen. Hela 69 procent röstade Obama. Demokraternas kampanj bland de som normalt valskolkar lyckades till fullo.

3. USAs svarta röstade till 95 procent för Obama. Aldrig tidigare har en demokratisk kandidat så dominerat bland de svarta väljarna. Vita amerikaner röstade till 55 procent för McCain. Till synes en hög siffra men historiskt mycket låg. I sydstaterna fick McCain dubbelt upp mot Obama och bland vita arbetare röstade 58 procent för McCain. Däremot vann Obama starkt bland latinos som både 2000 och 2004 röstade George Bush. Nu fick Obama 67 procent av latinos röster.

4. Det unga USA tvekade inte heller i sitt val. Bland de under 29 år fick Obama 66 procent och i gruppen 29-44 vann han med 53 procent.

5. Till sist går det också en klar skiljelinje mellan rika och fattiga. Trots att republikanska media framställt Obama som en överklasskandidat från Harvard och väl hemma i Washingtons elit vann Obama 60 procent bland de med en inkomst under 50 tusen dollar per år, det vill säga bland mer än hälften av alla hushåll i landet. Däremot vann McCain med knapp marginal bland de med inkomster över 100 tusen dollar per år.

Valet är över. Inte sedan 1964 har så stor del av väljarkåren lagt sin röst. Enorma förhoppningar ställs nu på den nya unga färgade Barack Obama. Ingen som sett scenerna från valnattens firande kan ha undgått att se vilka förväntningar som väckts.

-Det känns som jag räknas, att jag betyder något, ljublade en ung svart kvinna inför ABCs kamera. Må hennes förhoppningar inte grusas.

Andra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Trotten,

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,,Dala Demokraten,Dagens Arena,AB1,AB2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Obama, McCain, USA-val,

I natt skrevs historia

In i det sista fanns det tvivel över Barack Obamas chanser att vinna nattens val. -Han är ju ändå färgad, och vem vet, Bradelyeffekten kan verka igen. Inte så få analytiker både i och utanför USA trippade fram på tårna för att slippa förutsäga en eventuellt felaktig utgång.

En historisk natt som tänder hopp bland unga

Men i natt skrevs historia. All tveksamhet, all smygrasism, allt bigotteri och skräck för de RÖDA räckte inte för att stoppa de ungas, de svartas, latinos, det friska   Amerika från att välja en färgad person till landets högsta politiska post- president av US of A.

Det är en historisk natt därför att något skett som ingen ännu för 20 år sedan ens vågat drömma om- inte ens Martin Luther King såg en svart president i sin dröm. Det är en historisk brytpunkt i landets historia där vägval som inte fanns plötsligt öppnar sig. Det har inget att göra med Barack Obamas person eller vad han lovat eller inte lovat under valkampanjen. Men hans ständigt upprepade tema om förnyelse- we need change- yes we can-visar för de som lyft honom in i Vita Huset att det mångkulturella, mångfärgade USA inte är dömt att ledas av vita puritaner, att saker och ting kan ändras, ändras till det bättre.

Barack Obama är naturligtvis ingen socialist som de mest korkade over there inbillar sig och han kommer inte heller att krypa ned i den så kallade medelklassens plånbok och vända den ut och in. Men om han vill bli omvald om fyra år måste det till en förändring på många områden. De snart 50 miljoner som i dag saknar all form av sjukförsäkring måste försäkras. Inom fyra år måste krigen i Irak och Afganistan vara slut och USAs trupper hemtagna. Svarta och latinos vill inte se fler bröder flygas hem i svarta plastsäckar. Den stora majoriteten av de arbetande i landet som inte sett röken av en reallöneökning det senaste decenniet kommer inte att nöja sig med samma lott under nästa presidentperiod. Inom 25 år kommer de vita att vara en minoritet i USA. I natt började den förvandlingen.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,Dagens Arena,Dagbladet,

Bloggar: Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, USA, Barak Obama, McCain, Vita Huset

Krisens verkliga offer

I upphetsningen under de hektiska krisdagarna den senste månaden handlade de feta rubrikerna om miljarder som gick upp i rök, pensionerna som ligger illa till och hur de girigaste av de giriga trots bankernas konkurser hoppade ut i den kyliga luften skyddade av  gedigna fallskärmar med inbygda värmeslingor.

Men de som verkligen kommer att få känna av krisen in på bara skinnet är de som de närmaste månaderna avskedas. ILO, den internationella arbetsorganisationen, säger i ett uttalande att innan 2009s slut kan inte mindre än 210 miljoner vara arbetslösa. Det är ett sorts statistiskt världsrekord. Då räknas inte in alla de som förlorar sina arbeten i den informella ekonomin, vilken ändå täcker upp till hälften av all aktivitet i framför allt de så kallade utvecklingsländerna eller i Silvio Berlusconis Italien.

När förtetagen skär i anställningslistorna är det först inhyrda deltidsarbetande som får lämna golvet. Sedan åker företagets egna anställda, endera ut på gatan eller så tvingas de till teknisk arbetslöshet. Ståljätten ArcelorMIttal medelade i veckan att koncernen stänger ett dussintals anläggningar under de kommande två kvartalen. Efterfrågan på stål har sjunkit som en sten(ha ha). Det beror framför allt på bilindustrins katastrofala försäljningssiffror under de två senaste månaderna.

På uppmanan från Sarkozy ger Mittal arbetarna en gest

Om Europas arbetande befolkning stod väl rustade inför den arbetslöshetskris som väntar kunde effekterna ändå dämpas något. Men nu är det inte så ställt. I stället visar siffror som nyligen publicerats av Cedefop(samarbetsorgan mellan EUs regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer) att 108 miljoner anställda i EU arbetar under ytterst prekära förhållanden, att 80 miljoner saknar all form av kvalifikationer och att 30 miljoner kan räknas in i kategorin ”working poors”.  Med prekära arbetsförhållanden menas exempelvis att arbeta för uthyrningsfirmor utan fast kontrakt. I den europeiska bilindustrin är det inte mindre än 25 procent av de anställda som har just en sådan anställningsform.

OECD, rikemansklubben, varnar också för den arbestlöshet som kan väntas under de närmaste 15 månaderna. OECD visar att trots att efterkrigstidens baby-boom nu resulterar i en pensionärs-boom så kommer ändå antalet avsked att öka. Trycket på de över 55 att gå i förtid kommer därför att öka. Vilket går rakt emot pratet om att alla ska arbeta längre in i pensionsåldern. I andra ändan av generationerna kommer de under 25 år att helt möta kalla handen på arbetsmarknaden.

I Europa och i USA(om än i mindre omfattning) har de arbetare som får sparken ändå ett minimum av socialförsäkringar som skyddar mot den värsta misären. I de så kallade utvecklingsländerna är det svälten som knackar på dörren i samma takt som anställda förlorar sina arbeten. Där finns inga skyddsnät som lindrar fallet. Även i Kina, som nästan beskrivs som ett ekonomins perpetuum mobile stänger nu fabriker i hundratals och de anställda kan på sin höjd hoppas på en ståplats i bussen hem till byn.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB,DalaDemokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, ILO, OECD, Kina, Working poors,

Bankstödet ges till aktieägarna.

Jag vet inte om man ska kalla det moraliskt sammanbrott, skandal utan like eller bara rycka på axlarna och kort konstatera att allt är sig likt under den kapitalistiska solen. Pengarna i det stödpaket som den amerikanska centralbanken FED gett till bankerna för att de ska lätta på kreditgivningen verkar hamna där de alltid hamnar. Av de 163 miljarder dollar som FED hittills gett till de amerikanska bankerna har nämligen redan hälften öronmärkts. Just det. Den halvan ska under de närmaste tre åren garantera utdelningen till aktieägarna.

-Hela idén med programmet är att underlätta kreditgivningen och att injicera pengar i den reella ekonomin. Om pengarna används till utdelning på aktieinnehav skjuts programmets mening i sank, säger senator C.E. Schumer uppgivet till Washington Post och kräver att utdelningen tillfälligt stoppas.

De banker som kontaktats av Washington Post säger att de inte kommer att använda FEDs pengar till aktieutdelningen. Ett mer idiotiskt svar kan man knappast tänka sig. Om man gräver i vissa konton för att låta pengar strömma ut ur bankerna och ner i aktieägarnas fickor så finns de ju inte längre i bankens ägo. De gropar som blir kvar i bankernas bokföring kommer i så fall att fyllas igen med FEDs pengar. Är det någon som ser en skillnad? Inte jag i alla fall.

I media: DN1,DI,SVD,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FED, Bankkris, Aktier

På direkten!

Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi blixtsnabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Miljarder till

bankerna. Inte ett öre till de arbetslösa.

Av Benny Åsman

Det är märkliga tider. När spekulativa banker och fonder exploderar då hittar staten hur mycket pengar som helst. -Visserligen hjälper vi samvetslösa spekulanter, men det gäller att rädda ekonomin, heter det.

I USA verkar Bush och Kongressen ha en bottenlös kista till sitt förfogande. Tiotusentals miljarder kronor ligger redo att hjälpa spekulanterna på fötter. Men däremot verkar det vara helt tomt i statskassan när det gäller att hitta pengar till sjukvård, a-kassa och utbildning. I USA ligger dessa utgifter på delstaternas budget och en delstat måste enligt den amerikanska grundlagen balansera sin budget varje år. Uteslutet att stimulera ekonomin ena året för att ta igen underskotten under goda år.

När krisen nu slår till riskerar vissa delstater att uppleva en verklig social katastrof utan utsikter till hjälp från Washington.

-Regeringen ignorerar delstater och lokala regeringar som befinner sig i en allvarlig situation, sa staten New Yorks guvernör David Paterson vid ett utskottsförhör i Kongressen häromdagen och uppmanade Washington att stödja nybyggen av broar och vägar och att hindra a-kassor från konkurs.

-Jag tror fullt och fast att om det tog bara två veckor för den federala regeringen att hitta 700 miljarder dollar för att rädda Wall Street och bankchefer borde vi också vara förmögna att hitta en bråkdel av den summan för att hjälpa livsviktig offentlig service på delstatsnivå, sa guvernören hoppfullt.

Tyvärr är det nog bara förhoppningar i det blå. George W Bush med gelikar bryr sig inte för en sekund vad som händer med a-kassan eller andra sociala skyddsnät. För dem är en miljard dollar om dagen till krigsmakten inte ett problem. Hundratals miljarder dollar för att rädda kapitalismens nervcentra, bankerna, är inte heller ett problem. Några tusenlappar till sjukkassan är för dem socialism, och det är ett stort problem.

I pressen:DN1,DN2,AB1,SDS1.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, McCain, Obama, Barak Obama, USA, Presidentval i USA, finanskris, börskrasch

Olivier Besancenot offer för spionage. När han sa att elpistoler orsakat 150 dödsfall

Av Benny Åsman

Olivier Besancenot och hans familj har varit offer för polisers och privatsnokars spionage. Det var i somras som det upptäcktes att Olivers och hans familjs privatliv kartlagts av någon. Olivier la in en stämning mot X. Det skulle snart visa sig att det var en privat snokfirma som spionerat på uppdrag av SMP Technologies chef Antoine Di Zazzo.

Olivier i rättssalen den 20 ocktober

Vad gör SMP Technologies? Jo, säljer elpistoler av märket Taser. I fjol sa Olivier under presidentvalskampanjen att bolaget Tasers elpistoler var ansvariga för minst 150 dödsfall. Det var inte ord i företagets smak. Spionaget hade tydligen till syfte att gräva fram snaskinformation om Olivier och hans familj eftersom bankkonton, sambons privatliv och annat granskats. Inget hittades- naturligtvis.

Däremot öppnade åklagaren den 16 ocktober ett mål mot Di Zazzo och sex privatdetektiver, några före detta poliser. SMP har i sin tur lagt in en anklagelse mot Olivier för förtal och kräver 50 000 euro i skadestånd. Bolaget vill få sitt vapen att framstå som humant eftersom det inte dödar lika effektivt och ofta som ett handeldvapen. Olivier och andra människorättsförsvarare hävdar att det öppnar vägen för mer våld från polismaktens sida och vidhåller att minst 150 redan dött då Tasers elpistol använts. Amnesty International säger i en rapport att 290 personer dött efter att ha träffats av vapnet.

Olivier kräver i sitt försvar att det utlyses en folkomröstning för att bestämma om den franska ordningsmakten ska ha rätt att använda vapnet. Det vill naturligtvis inte Sarkozys regering gå med på. Vid måndagens rättegångsförhandlingar var rättssalen fullpackad. Representanter från rörelser för medborgerliga rättigheter, Arlette Laguiller, Alain Krivine och många andra välkända progressiva personer fanns i rättssalen. Bara Socialistpartiet och Kommunistpartiet lyste med sin frånvaro.

Det är ännu långt ifrån klart hur affären kommer att sluta. Även i Frankrike mal rättvisans kvarnar långsamt och oftast till de mäktigas fördel.

Andra bloggar:Svensson,

I media: AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Taser, Elpistoler, Olivier Besancenot,

Riskfonder krockade med folka.

Av Benny Åsman

Härliga tider. Strålande tider. Mitt i alla nattsvarta nyheter om nedläggningar och avsked i tusentals finns det små pikanta orsaker till glädje. En sådan glädjestund var det i förrgår när VWs aktiekurs gick upp med 147 procent. Att bolagets aktieägare blev mycket rikare i ett huj är i sig inget att hoppa högt över.Men det verkligt roliga var varför kursen rusade i höjden som den gjorde, helt i motsats till alla andra bilbolags kursnoteringar.

Du har säkert hört talas om hedgefonder vars specialitet är att tjäna pengar på att sälja aktier de inte äger, så kallad kortning eller short selling. Denna lukrativa aktivitet har ansetts som en säker häst att spika i det globala finansloppet. Den senaste finanspaniken har visserligen redan lagt vissa hedgefonders rykte i ruiner. Men i förrgår bröt den verkliga paniken ut. Porsche avslöjade nämligen att bolaget tagit kontrollen över VW genom att öka sitt aktieinnehav till 74,1 av VWs totala aktiekapital. Delstaten Niedersachsen äger redan 20,1 procent av VWs aktier. Kvar blir alltså bara 5,8 procent för andra köpare.

Här kommer hedgefondernas spekulation, short selling, in. De har nämligen spekulerat i en nedgång för VW-aktien och sålt stora aktieposter att leverera om tre månader till ett pris strax under dagsnoteringen. Vitsen och vinsten i dessa skumraskäffärer är att om VW-aktien går ner som beräknat kan fonden köpa aktierna för ett pris långt under det säljpris de gjort upp om med kunderna och ta hem stora vinster genom att i princip rulla tummarna. Men, och det är ett gigantiskt men, när Porsche sa att de ägde 74,1 procent av alla aktier insåg alla spekulerande fonder att de inte skulle kunna köpa billiga VW-aktier när det var dags att leverera dem till kunderna. Alla rusade därför iväg för köpa dem omdelbart för att undvika stora förluster.

Men eftersom det bara finns 5,8 procent av VWs aktier ute på marknaden rusade aktiens pris i höjden när köparna var många många fler än säljarna. Så kan det gå när man gapar över mycket. Ibland förlorar man hela stycket. Precis vad de giriga hedgefonderna drabbats av de senaste dagarna. Det är alldeles utmärkt. Synd bara att deras vidriga aktivitet inte staffat sig tidigare. Många arbetslösa arbetare hade då ännu kunnat vara i arbete.

PS: I morse, den 29/10, står det klart att en hel rad spekulativa hedgefonder fått blodig näsa i krocken med VW. Brittisk finanspress räknar med att ett par amerikanska och brittiska fonder förlorat mer än 20 miljarder dollar på 24 timmar. De speklarade i ett fall för VWs aktie som i stället ökade nästan 400 procent på två dagar efter att Porsche tog över 74,1 procent av VWs aktier. Glanstiden för de giriga hedgefonderna är över. Samma finanspress menar att fondernas samlade förluster kan nå upp till 500 miljarder dollar för årets andra halva. Det är bara att slå klackarna i taket och önska dem lång smärtsam konvalecens. DS

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DI,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, VW, Hedgefonder, Kortning, Spekulation

Bilindustrin avskedar och skär ner.

Av Benny Åsman

De fyrhjulsdrivna bensinslukande stadsjeeparna slirar just nu upp en grop som USAs tre biltillverkare kanske aldrig kommer att ta sig ur. Nu kommer lågkonjunkturen och hotar att skyffla igen gropen. General Motors och även Chrysler riskerar att begravas levande, eller ska vi säga halvdöda. Hela den internationella bilindustrin står mitt i en kris den inte upplevt på mannaminne.Det gäller alla märken utan undantag. Till och med Porsche och andra märkesleksaker för rika ser sin försäljning djupdyka. Men det är i USA som krisen kan sluta i bilslakt.

Vem bland oss äldre minns inte stora jänkare med imponerande fenor och krom som gled fram längs Storgatan fredag- som lördagkväll. Bilen och USA var symbol för frihet och välstånd och hela världen låg inför Detroits fötter.Tänka sig att några decennier senare finns det bara tre amerikanska biltillverkare kvar och snart kanske bara en eller på sin höjd två. Vad hände?

Det handlar inte bara om en parallell till skeppsindustrin som flyttade till Japan och Sydkorea lockade av låga löner och mer vinstgivande produktion. Det handlar också om ett strategiskt produktionsval som visat sig vara en katastrofal felbedöming. Till att börja med var valet att koncentrera produktionen till de fyrhjulsdrivna frihetssymbolerna mycket vinstgivande. Bensinpriset, framför allt i USA, var mycket lågt och att stadsjeeparna slukade upp till två liter milen hade ingen större negativ inverkan på försäljningen. Lite får man väl offra för komforten och framför allt nöjet att se grannens avundsjuka ögonkast.

Alla biltillverkare följde snabbt efter i modet och ingen med självaktning kunde tillåta sig sakna en 4X4 i sortimentet. Bredd, höjd och hästkrafter blev mäktiga köpincitament och alla från Toyota via Huyndai till lilla Volvo släppte ut den mer påkostade varianten efter den andra. Ja, till och med efter att kraschen på den fyrhjulsdrivna stadsjeepsmarknaden var ett faktum lyckades Renault komma ut med sin första och säkerligen sista modell. Ledningen biter sig säkert i fingrarna över en så makalös felsatsning.

Den vidrigaste av dem alla: GMs civila Hummer

För när allt såg ut att gå som bäst, när de bensinslukande monstren sålde som mest, började priset på råolja att dubbleras för att snart dubbleras igen. Plötsligt blev det så dyrt att köra med de ”egodrivna” åken att botten gick ur marknaden. Inte ens kampanjer med gratis kredit och allt större rabatter kunde hålla uppe försäljningen. Vad som var en guldkalv under några år blev snabbt dökött i bilbolagens balansräkningar.

Det är därför naturligt att de företag som la nästan alla sina ägg i stadsjeepskorgen också nu står på ruinens brant. Det vill säga General Motors, Ford och Chrysler. GMs aktie har förlorat 76 procent i värde sedan 1 januari i år och Ford 70 procent för samma period. Det är en märklig piruett som de tre utfört. Tack vare satsningen på fullstora stadsjeepar överlevde de minskade marknadsandelar för de vanliga bilmodellerna, då japanerna började konkurrera ut GM och de andra. ”Vi tjänade så mycket pengar på stadsjeeparna under så många år att vi såg inte krisen komma”, sa förre GMs lastbilschef Clifford Vaughn. Det handlade om stora pengar. GM tjänade mellan tio- till femton tusen dollar per såld stadsjeep under glansdagarna på 90-talet fram till 2004.

Nu är cirkeln sluten. Levebrödet är förgiftat och GM, Ford och Chrysler kan gå omkull just på grund av den till en början så lyckade satsningen på blänkande monster. GM och Chrysler förhandlar nu om ett sammangående. Det är tveksamt om det kan rädda företagen från konkurs. GM bränner av mer än en miljard dollar i månaden av sin kassakista på cirka 20 miljarder dollar och kan hamna i stora likviditetsproblem redan innan nästa års slut. De senaste tre åren har GM avskedat 40 000 anställda och det är långt ifrån slut. Nyligen beslutade GM att avskeda 4 800 av företagets 32 000 tjänstemän och fabriken i Janesville som ett tag producerade 200 000 stadsjeepar per år ska stänga innan årets slut. Chrysler har redan beslutat stäng sin stora SUV-fabrik i Newark.

Om Detroit drabbats av häftig frossa har det inte hjälpt europeiska och asiatiska biltillverkare att komma undan oskadda. Fallet på världsmarknaden är så stort att alla ser försäljningen minska och vinsterna krympa. September var becksvart för allas försäljning: BMW ner 14 procent (ner 25% i USA), Porsche ner 27 procent, Toyota ner 32 procent i USA, bilförsäljningen ned 44 procent i Spanien. Opel ska minska produktionen med 44 000 bilar innan Jul. Renault och Citroën ska minska produktionen med 20-30 procent.

Listan över avsked, produktionsstopp och nedläggningar kan göras mycket lång. Men den räcker för att förstå vad som väntar på de som arbetar i bilindustrin. Det är 2,1 miljoner som är anställda i den europeiska bilindustrin och inte mindre än 12 miljoner om underleverantörerna räknas med. Krisen kommer att skaka om marknaden ordentligt. Vilka som överlever den återstår att se.

Att ett antal tillverkare kommer att försvinna står klart. Att tiotusentals arbetare kommer att förlora sina jobb står också klart. Hur det går för Volvo personvagnar och Saab är ännu oklart. Men däremot står det klart att de av fackföreningen och företagsledningarna hyllade försäljningarna till Ford respektive GM inte var speciellt genialt. Stora vinster har förts över till moderbolagen i USA. Vad fick Volvo och Saab i retur???

Andra media: Greider i Metro,DI,DI2,SVD1,Dagens Arbete,DN1,GP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, GM, Ford, Chrysler, Toyota, Volvo, Saab, Renault, Citroën, Porsche, BMW, Bilkris.