Under rubriken ”Med mina ögon sett” kommer jag att regelbundet lägga ut kortfattade analyser av det ekonomiska och sociala liv som är vårt. Zooma in och kolla om du redan visste…

Visste du….?

-att i USA äger 1 procent av befolkningen en tredjedel av alla förmögenheter. Samma en procent erhöll 2005 21.2 procent av alla inkomster. Samtidigt fick den sämst ställda halvan av befolkningen nöja sig med 12.8 av de totala inkomsterna i landet. Alltså tjänar den rikaste procenten dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av befolkningen. Var det « möjligheternas land » det kallades ? Bara om du har minst 10 miljoner dollar. Det är nämligen vad de förnämsta privatbankerna kräver för att sköta din värdepapperssportfölj.

-att på tio år har antalet dollarmiljardärer i världen femdubblats. Kina, Ryssland, Indien och Turkiet har anslutit sig till den illustra skaran. Förtio procent av världens befolkning lever på mindre än 2 US dollar om dagen vilket motsvarar 5 procent av inkomsterna i världen. Den rikaste femtedelen på vår glob kammar däremot hem 75 procent av alla inkomster. Totalt fanns det 1 125 miljardärer i fjol , av dem var 459 bofasta i USA.

-att lönernas andel av bruttonationalprodukten minskar i alla större industriländer. De arbetandes löneökningar har under flera årtionden legat under produktivitetens ökning och därmed har det skett en stor överföring av rikedomar till kapitalägarna. Enligt Internationella Valutafonden (IMF) har de arbetandes andel av BNP minskat med 5.8 procent mellan 1983-2006. Enligt EU-kommissionen har lönernas andel i EU under samma period minskat med 8.6 procent. I det här sammanhanget handlar varje procentenhet om hundratals miljarder kronor.

För ett land som exemplevis Frankrike med en BNP på 1 800 miljarder euro innebär det en transferering från lönesumman till kapitalinkomsterna på ungefär 170 miljarder euro, en summa mycket större än underskottet i sjukkassan som franska regeringen så ofta förfasar sig över.

-att prisstegringen på egnahem i Sverige de senaste tio åren är bland den högsta i den utvecklade industrivärlden. Mellan 1997 och 2008 ökade huspriserna i Sverige med 150 procent. Bara ett fåtal länder registrerade högre siffor : Australien 174 %, Frankrike 151 %, Spanien, 195 %, Storbritannien 202 % och Irland 220 %. I andra industriländer var ökningen mindre som exempelvis Belgien 147%, Kanada 80 %, Italien 102 %, Holland 99 %, osv. I USA där luften gått ur spekulationsbubblan var ökningen « bara » 138 % och i Japan som i tio år släpat sig fram i en djup finanskris sjönk huspriserna med 33 % under samma period.

-att den officiella arbetslösheten i Tyskland nu ligger på 7.8% eller 3.3 miljoner arbetssökande. Det är en minskning från 5 miljoner jämfört med tre år sedan. Vad har hänt ? Har allt blivit bättre i den bästa av världar. Sakta i backarna. Den verkliga orsaken till minskningen beror på den extremt arbetarfientliga socialpolitik som först Helmuth Schröder och senare Angela Merkel fört för att tvinga långtidsarbetslösa att acceptera vilka skitjobb som helst. Det har gått så långt att nu kräver fackförbunden att det inrättas en minimilön. Nu får en arbetslös ersättning under bara 12 månader mot 32 månader innan. Det innebär att efter 12 månaders arbetslöshet sjunker månadsersättningen till 345 euro. Som självfallet ingen kan leva på. Därför har nu den del av befolkningen som tjänar mindre än 70% av landets medianinkomst ökat från 18.9% år 2000 till 25.4% år 2006. I mars meddelade arbetsministeriet att 15% av landets lönearbetare tjänar under 7.5 euro i timmen innan skatt. Så var det med hemligheten om hur Tysklands arbetslösa fick jobb.

I andra media: Svensson,Trotten,Esbati,Jinge,Proletärbella

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, USA, Rikedomar, Inkomstfördelning, Huspriser, Tyskland, Schröder, Merkel, arbetslöshet, minimilön

Herrarna i IEA som vill spendera trillioner dollar på kärnkraft.

Skulle du köpa en begagnad bil av typerna ovan. Gör det inte du riskerar att hamna bakom ratten på en atombomb. Om affären inte vore så allvarlig kunde man gapskratta men det är inte på sin plats. De fem herrarna i The International Energy Agency skriver i en rapport att det krävs enorma insatser för att utsläppen av CO2 ska halveras innan 2050. Närmare bestämt 45 000 miljarder dollar att investera i ny och existerande teknik. Enligt rapporten är ”business as usual” lika med en katastrof. Det krävs drastiska åtgärder annars kommer oljekonsumtionen att stiga med 70 procent fram till 2050 om världens regeringar inte agerar nu, omedelbart.

Det låter ju förtroendeingivande. Äntligen någon högt upp som säger att ”vårt nuvarande vägval är ohållbart”. Men sen kommer chocken. Så här ser åtgärdslistan ut:

-Bygg 35 nya kolkraftverk och 20 gaskraftverk som använder teknik för lagring av kraftverkens producerade CO2 i underjorden. Problemet är bara att ingen än vet om den lagringstekniken fungerar i stor skala och Bush som pratat sig hes om ”rena kolkraftverk” har nyligen tystnat i frågan eftersom amerikanska ingenjörer menar att de tekniska möjligheterna i dag saknas och att det inte finns några garantier för att de ska realiseras.

-Bygg 32 nya kärnkraftverk per år som är lika med 17 500 nya turbiner per år. För att klara minskningen av utsläppen av CO2 och andra växthusgaser ser IEAs ”experter” ingen annan lösning än den ”rena” kärnkraften. -Välkommen till ett rent, CO2-fritt helvete, är IEAs budskap till mänskligheten.

Vid sidan av dessa huvudförslag säger IEA att andra energikällor kan också utvecklas som exempelvis CO2-fri elektricitet, solenergi och andra generationens bio-diesel. Solenergin som egentligen är den enda långsiktiga lösningen på Jordens energibehov behandlas som en biprodukt.

Under tiden ligger inte den multinationella agroindustrin på latsidan. Den tar hotet om klimatförändring, med varmare klimat och torka, på fullt allvar. Inte genom att bidra till kampen mot utsläppen. Nej, genom att vara mycket närmare sig själva eller rättare sagt genom att värna om framtida profiter. Enligt den kanadensiska ONGn ETC Group har nio agroindustrier lagt in 532 patentansökan på 55 olika gener som ska användas vid framställning av sädesslag som klarar av en framtida torka. Under Rom-mötet(se tidigare blogg) var naturligtvis jätten Monsanto närvarande, medan Via Campesino och andra fattigbönders representanter var utestängda från toppmötet. Där band sig Monsantos att ”öka matproduktionen genom att utveckla grödor som kräver mindre vatten”. Att utsädet till dessa grödor hamnar under Monsantos monopol behövde bolaget inte precisera. Ministrarna i Rom vet hur slipstenen dras.

-Monsantos business är att sälja patenterat utsäde till industrijordbruket-inte att ta sig ann en humanitär matkris, skriver ETC-Group. Att profitera på klimatförändringen och människors behov av mat ligger inom den kapitalistiska agroindustrins moralnormer. Så är det. Välkommen till ett grönt helvete.

I andra media: DN,SVD,The Independent 1,The Independent 2,Biology and Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Rom, IEA, Monsanto, ETC Group, kärnkraft, kolkraftverk, biodiesel,

Toppmötet i Rom organiserat av FNs FAO (Food and Agricultural Organisation) var inget annat än ett totalt fiasko. I alla fall sett ur de fattigas och hungrigas perspektiv. Det 40-tal höga ministrar, chefer för agroindustrin och FN-byråkrater som närvarade gick säkerligen inte hungriga under sin vistelse i Rom även om de nog inte närde sig vid La Lupa di Romas bröst.
Mötets slutdeklaration är det mest tunna, intetsägande dasspapper man kan tänka sig. Det konstaterar att cirka 850 miljoner svälter i dagens underbaraste av alla nyliberala världar och att de senaste prishöjningarna på mat kastat 100 miljoner till ner i svält. En god start för radikala beslut kan man tycka om det inte vore för dokumentets huvudtes om vad som ska göras.
-Mötets deltagare beslutar att minska antalet undernärda med hälften innan 2015, sägs det. Inget nytt löfte eftersom Milleniumprogrammet redan hade samma mål. Medlet för att nå målet kan bara mötas med ett igenkännande hånleende.
-Det internationella samfundet uppmuntras att intensifiera sina ansträngningar att liberalisera handeln med jordbruksvaror genom att minska handelshindren och den politik som ligger bakom marknadsstörningarna, skriver de lyckliga och mätta deltagarna. Bara det faktum att slutdeklarationen inte med ett ord kritiserar användningen av säd till biobensin och inte nämner EUs och USAs enorma stöd till det egna storskaliga jordbruket som i åratal med hjälp av exportsubventioner tagit kål på fattiga bönder i fattiga länder är nog för att förkasta hela texten. Några enstaka röster som kritiserade agroindustrins strupgrepp på fattiga länders bönder drunknade i det allmänna mysandet över kapitalismens möjligheter att föda alla.
-Timmen är slagen att se det afrikanska jordbruket som en verkligt unik handelsmöjlighet, sa Donald Kabenuka, chef för Afrikanska Utvecklingsbanken när han lovprisade det internationella agrokapitalets investeringar i Afrika och bevisade därmed att han också tillhör den lilla klick afrikanska ledare som mest av allt ser till sina bankkonton i Geneve och London. Typiskt för mötet i Rom var att inte en enda bondeorganisation från fattiga länder fanns med för att diskutera de fattiga böndernas behov. Vare sig Via Campesino eller någon annan sammanslutning.
I Paris hölls samtidigt med Rom-mötet ett möte med mer konkret dagordning. Under Frankrikes ledning byggs en polisskola i Kamerun. Sarkozy bidrar med 11 miljoner euro. Övriga EU-länder bidrar också. USA och Ryssland liksom Japan var också med på mötet som observatörer. Skolans mål är att varje år utbilda 1000 specialpoliser som ska kunna sättas in var som helst på den afrikanska kontinenten. Med de mål och förslag som Rom-mötet lyckades kläcka finns det stor chans att de fransktränade poliserna kan behövas för att slå ned framtida hungerupplopp.

I andra media: DN,SVD,Politiken,NYT,The Economist,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, FAO, Rommötet, Hunger, jordbruk,

-De makthavare som i dag samlas i Rom måste ta initiativ som leder till en förändring, skriver Elisabeth Gauffin och Ngolia Kimanzu i Aftonbladet Debatt den 1 juni och syftar på de som samlas i Rom för att under FAOs ledning diskutera de drastiska prishöjningarna på råvaror och grödor. Problemet är bara att de som samlas i Rom är samma makthavare som under årtionden tvingat på utvecklingsländerna en ekonomisk modell som ruinerat det lokala jordbruket till förmån för produktion av exportprodukter som färska haricots verts till assietterna i norr samtidigt som basvaror som vete, majs och ris importerades billigt från en världsmarknad som hållits under armarna av amerikanskt och europeiskt stöd till det effektiva storskaliga jordbruket hos oss. Politiken kallades för The Washington Concensus och fördes av Internationella Valutafonden och Världsbanken under Vita Husets ledning.

-Följer ni inte våra direktiv för strukturanpassning kan ni se er om efter lån på annat håll, var det beska besked som gavs.

Vissa resultat av denna politik är minst sagt absurda. För 25 år sedan var Kenya självförsörjande på mat. I dag importerar Kenya 80 procent av sin mat och samtidigt är 80 procent av landets export jordbruksprodukter. IMFs och världsbankens exportmodell har skapat en situation där länder som exempelvis Indien exporterar vete och ris trots att en femtedel av befolkningen är undernärd.

När plötsligt priserna på världsmarkanden skjuter i höjden då är inte längre de fattiga ländernas imort av mat billig och på plats finns det bara ett sönderslaget jordbruk kvar oförmöget att producera för det lokala behovet av mat. Plötsligt vaknar både FN och världens politiska ledare upp och förfasar sig mer över riskerna för social oro och upplopp än för det faktum att folk svälter ihjäl. Redan innan den nu aktuella « matkrisen » dog omkring 15 000 barn per dag av undernäring vilket inte fick vare sig George Bush eller Ban Ki-mun att ställa sig på tårna för att bättre synas. Den enda vettiga hjälpen till de fattiga ländernas jordbruk är att bryta agroindustrins monopol på utsäde och kontroll över gödningsmedlen. Det behövs 30 miljarder dollar per år för att möta krisen säger FAO-chefen J. Diouff och frågar sig hur det ska finansieras. Fråga USA om det inte kan avstå från en dags militärutgifter per år. Det räcker mer än väl. Skapa ett lokalt jordbruk för lokala behov. Inte ett jordbruk som producerar lyxvaror till lyxkonsumtion i Norr. Vem behöver färska hallon och sparris i december?

I andra media: NYT,AB,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Matpriser, FAO, Rom, Aftonbladet Debatt, Jordbruk, IMF, Världsbanken, agroindustri

I det lilla men ytterst välmående Rikistan bor det bara 1 125 personer. Som tur är för dem skyddas de av höga murar och lagar från Fattigstan, där två miljarder inte lika välmående trängs.

I Rikistan lever människorna under ett ständigt gissel. Ingen vet hur de ska spendera sina pengar. Hur de än vräker sig i lyx, bygger slott, glider fram i en yacht eller lyfter till Las Vegas i privatjet fortsätter förmögenheterna att växa. För de har alla mer än en miljard dollar i tillgångar och årliga ränte- och kapitalinkomster som du och jag skulle ha stora besvär att göra av med.

I Fattigstan räcker de flestas inkomster inte till ett riktigt mål mat om dagen för hela familjen. Varje dag dör cirka 14 000 barn av undernäring i de bortglömdas rike. Redan innan de senaste prisökningarna på säd och andra grödor saknade många mat för dagen. Nu ligger bokstavligen allt utom räckhåll. I Haiti finns det lerkakor att köpa i gatustånden. Jo, du läste rätt. Det är tunna kakor med vanlig lera som ersättning för mjöl. Det barkbröd som åts under nödår i norra Sverige smakade troligen alldeles utmärkt i jämförelse.

I Rikistan finns ingen rasism eller utlänningsnämnd som sätter dig på ett plan till ett okänt öde. Du blir automatiskt medborgare under förutsättning att du är värd cirka sex miljarder svenska kronor. Hudfärg, religion och ursprung spelar ingen roll. Dina tillgångar är ditt pass. Till Rikistan har de senaste tio åren inte mindre än 75 svenskar emigrerat. I dag är de svenska utvandrarna till Rikistan 125 till antalet. En liten men exklusiv skara som inte längre behöver bekymra sig för skattmasen som har alldeles för korta krumma fingrar.

I Fattigstan kan ingen räkna med att emigrera till Rikistan. Enda undantaget kanske är en ovanligt talangfull pojke som kan trolla boll som ingen annan och snabbt tjäna sin första miljon i Barca eller Manchester United. Men pojkdrömmar är just drömmar för alla andra. Eventuellt kan den fattige ta sig till Mellanstan där resten av Jordens sex miljarder bor i relativt välmående, det vill säga att det finns mat på bordet och för de flesta tak över huvudet. Ändå lever medborgarna i Mellanstan inte i social trygghet. Arbete och slit är enda garantin för brödfödan. Ett fåtal i Mellanstan är mycket mer jämlika än alla andra medborgare och har bara en enda önskan- att emigrera till Rikistan eller att åtminstone ge sken av att tillhöra samma exklusiva klubb där uppe. Det är bara möjligt om Mellanstans elit inte besväras med struntsaker som social rättvisa, solidaritet med de sämre ställda, bra sjukvård till de äldre och god utbildning av de yngre- alltså att de slipper skatta till dessa kommunistiska påfund. I dag är antalet dollarmiljonärer i Mellanstan 95 000 och alla suktar de efter inresevisum till Rikistan. Det är betydligt fler i Mellanstan som snart kommer att emigrera till Fattigstan. Dit behövs inget visum.

I Rikistan behöver ingen vara rädd för skattmasen. Efter andra världskriget och med arbetarrörelsens frammarsch skapades ett minimum av social trygghet och de superrika fick finna sig i att dela på notan. Fram till mitten av 60-talet var marginalskatten i USA så hög som 91 procent för de rika. I Storbritannien var den 83 procent när Margaret Thatcher 1979 kom till makten. Så sent som 1980 ökade den franska regeringen marginalskatten till 80 procent. I dag har medborgarna i Rikestan det bättre. Marginalskatten är nu mellan 35-40 procent och mycket lite beskattas de rikas inkomster eller inget alls om de redan deklarerats i någon av Rikistans kolonier i Karibiska sjön.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Rika, fattiga, jämlikhet, dollarmiljardärer

Kinesiska föräldrars flödande tårar får dammar att brista. Inte de dammar av sten och betong som den kinesiska staten byggt. Men väl de dammar av rädsla och underkastelse som Kinas fattiga befolkning stängts inne av. När fuskbyggen i hundratal rasar samman och begraver tusentals skolbarn då brister människans dammar. Efter en första chock vänder sig nu sörjande föräldrar i raseri mot lokala och regionala partipampar som alla vet fyllt sina fickor med procent på byggkontrakt som alltid, ja troligen alltid, varit fejkade. Att polishus, andra offentliga byggnader och partilokalarna stod upprätta efter skalven medans skolorna för fattiga bönders och arbetares barn var stenhögar är enda beviset som behövs för att belägga den totala korruption som Kinas fattiga upplever dagligen.
Nu rapporterar världspressen, som finns på plats i skalvområdet, att sorgen övergår i raseri. Bybefolkningar marscherar till administrativa centra i regionala huvudstäder för att kräva rättvisa. New York Times reporter på plats i staden Mianzhu beskriver en symbolisk händelse.
-Kommunistpartietets toppchef i Mianzhu kom för att prata med föräldrarna och hindra dem från att marschera mot provinshuvudstaden Chengdu, där de ville kräva en undersökning från högre ort. Den lokala partibossen Jiang Guohua föll på knä framför föräldrarna och bad dem upphöra med protesterna, men föräldrarna vrålade honom mitt i ansiktet och fortsatte sin marsch, skriver NYT.
Foton av herr partibyråkraten Jiang på knä bedjande inför folkmassan har redan gjort succé på webben.
När dammarna brister vet man inte vad som kan svepas med.

I andra media: DN,SVD,GP,AB

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Jordbävning, Korruption,

-Den galna finansvärlden ska inte styra oss. Det är rubriken på en debattartikel i dagens Le Monde, ansedd fransk dagstidning. Det märkliga med artikeln är dock inte rubriken utan vilka som skrivit den. Bara gamla politiska krokodiler. Eller vad sägs om: Jaques Delors(f.d. ordförande i Europakommissionen), Helmut Schmidt(Tysk Kansler 1974-1982), vår egen krokodil Göran Persson, Lionel Jospin(regeringschef under Jaques Chirac), Poul Rasmussen, Pär Nuder, Massimo d’Alema, Michel Rocard(f.d. fransk regeringschef) med flera andra mer eller mindre bortglömda politiker.
Herrarna sparar inte på krutet.
-Banksektorn , lite eller inte alls reglerad, har växt oavbrutet de senaste två decennierna, sägs det och
-all etik har försvunnit i affärsvärlden, klagar Göran och hans vänner.
-En värdig kapitalism (en kapitalism som resperketerar människans dignitet, för att citera d’Amartya Sen) kräver effektiva offentliga ingrepp, proklamerar skribenterna.
Vad vill då herrarna uppnå. Med den kraft som finanskapitalismens härjningar fördöms kunde man vänta sig att Göran och de andra skulle föreslå kaptalismens avskaffande. Men när de till slut kommer till skott är det inte mycket krut kvar trots att listan av åtgärder inleds med målsättningen att ”motverka krisens effekter och grundläggande orsaker”.
Inte så blyg målsättning: ”motverka krisens grundläggande orsaker”.
I ett stycke i texten står det att ”jakten efter vinst är marknadsekonomins essens”. Då kan man kanske vänta sig att denna ”grundläggande orsak” till finanskriserna ska attackeras. Tvärtom. Den önskelista som presenteras når inte upp till knäna på målsättningarna. En tankesmedja ska tillsättas, bestående av skribenterna själva, nu aktiva politiker och en del kända ekonomer och finansexperter. De ska analysera finanskriserna, identifiera de socio-ekonomiska riskerna, presentera förslag till EU och förslå en internationell konferens.
-Att föreslå en rad åtgärder för att begränsa krisens effekter, ser tummen ut som blev kvar.
Men vad saknas i texten. Jo, det viktigaste av allt. Nämligen att de politiska beslut som gav finansvärlden allt friare händer de senaste 25 åren, att avregleringen av bankvärlden och det offentligas reträtt var politiska beslut som undertecknarna till debattartikeln själva tog och var ansvariga för. Krokodiltårar…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Finanskris, EU, G Persson, H Schmidt, kapitalism,

Skribent: Göte Kildén

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom en enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Jinge, Trotten, Röda raketer, Esbati,
I media: SDS1, AB1, AB2, SVD1, DN1, SVD2, DN2, SVD3, DB, SDS2, HD, PDK,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hårsfjärden, u-båtsjakt, Bildt, Palme, Sovjet

Det är inte lätt att hitta ut och in i alla prisökningar på olja och andra råvaror. Ena källan säger si, andra källan säger så. Mest populärt är det att skylla på dessa godgrisar i Kina som börjar härma våra vanor att äta kött i stora mängder varje dag. Varför kunde de inte nöja sig med en skål ris per dag?

Tack och lov finns det tidskrifter som talar klarspråk. Den amerikanska veckotidningen Business Week säger rakt ut att prisökningarna i huvudsak orsakas av pensionsfondernas och riskfondernas spekulation i råvarors prisökningar.

-Spekulation på råvarumarknaden har haft en kraftig tillväxt de senaste åren, skriver BW. Det stämmer med OPECs uttalande att det inte just nu råder brist på oljemarknaden och att George Bushs krav på ökad produktion saknar grund. Man vad har han hittills under sina åtta år som President sagt som står sig?

-Under det senaste årtiondet, har spekulanternas andel av de långsiktiga vinsterna på råvarornas prisökningar, gått upp från en 1/4 av marknaden till 2/3 av råvarumarknaderna. Från 2003 till 2008 har investeringarna i indexfonder baserade på råvaror ökat tjugofallt från 13 miljarder dollar till 260 miljarder dollar, konstaterar Business Week. De uppgifter BW refererar till har kommit fram i förhör inför den amerikanska Kongressen.
Siffror att komma ihåg när de borgerliga drakarna kör sitt antikina-race.

I media: ”AB”,”DN”,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Kina, Oljepriser, matpriser, spekulationsfonder, pensionsfonder,

Om någon tror att de höga herrarna i finans- och industrivärlden tänker föregå med gott exempel i kampen mot klimatförändringen är det dags att tänka om. De är totalt oberörda och ser sig inte själva som en del av problemet. -Vi är för viktiga för att behöva bry oss, verkar vara den devis som styr deras agerande. Just nu syns det bäst i statistiken över produktion och försäljning av privata jetflyg. Den ena konstruktören efter den andra bjuder ut privata jet i prisklasser från 3 miljoner till 40 miljoner dollar. I fjol såldes det för första gången mer än 1 000 av dem, upp från 886 året innan till exakt 1 138. Just nu pågår flygmässan i Geneve. Där rådet det stor optimism. Det räknas med att 13 500 privatjet kommer att säljas inom de närmaste tio åren till ett belopp av 200 miljarder dollar. Har dessa herrar någonsin hört talas om CO2 ?  Säkerligen, men det är inte ett problem för jetsetet. De tycker att lösningen är cykelsemester för kreti och pleti. Med lite tur kanske alla lågprisflyg går omkull så att det blir lite mera plats i luften när jetsetet tar ut svängarna.

I media: ”AB”,”SVD”,”DN”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Privatflyg, CO2, jetset, ekonomi