Trots det ovanligt dåliga vädret i Frankrike är det varmare i maj än på många år. Årgång 2008 kan bli historisk. Det är natuligtvis det sociala klimatet jag pratar om. Regeringen Sarkozys fontalattack på allt och alla möter omfattande motstånd. Demonstrationerna mot regeringens olika ”reformer”, ( detta numera så missbrukade ord), följer tätt på varandra. I går var det landets skolelever och lärare tillsammans med föräldraföreningar som sa nej till regeringens planer på att avskeda 11 200 lärare innan höstterminen. Minst 30 000 drog fram genom Paris gator mellan Place de l’Opéra och la Bastille bakom paroller som ”färre lärare – mer elever- större problem”, ”Skolan i fara” och andra krav på kvalitet i undervisningen.

Det var fler som deltog än vad organisatörerna väntat sig. Det kan de tacka regeringen för som inte hållit inne med provokationerna. Sarkozy sa i veckan att en ny lag ska antas innan sommaren som tvingar alla skolor att hålla dörrarna öppna för de elever som vill in även under strejk och att strejkande lärare enskilt måste meddela 48 timmar innan strejken om de deltar eller inte. Undervisningsministern Xavier Darcos sa i tv strax innan demonstrationen att ”oavsett demonstrationernas storlek är det uteslutet att regeringen backar”. Så brukar alla regeringar säga ända till den sekund de backar. Provokationen bara stärkte viljan att säga nej. Sarkozys utspel syftar till att splittra föräldraföreningarna. Det finns många ensamstående föräldrar eller dubbelarbetande familjer som skulle tycka om att barnen kan gå till skolan under dagen även då det är strejk. Men mobiliseringen visar att Sarkozys splittringsmanöver inte gett utdelning. Stärkta av gårdagens framgång har organisatörerna redan kallat till ny demonstration den 24 maj.

Men innan dess kommer Paris gator att på nytt fyllas av protesterande människor. Alla stora fackföreningar kallar till en nationell protest i Paris nu på torsdag den 22 maj. De fackliga organisationerna säger nej till regeringens pensionsreform. Regeringen tänker förlänga antalet arbetsår som krävs för att få full pension, från 40 till 41 år. Facket säger nej därför att det bara skulle innebära att äldre långtidsarbetslösa får gå arbetslösa ännu ett år. För i Frankrike är det långt under 50 procent av de som är mellan 54 och 64 år som har ett arbete.

Som om det inte skulle räcka med alla protester till land så håller landets fiskare varenda fiskehamn från norr till söder i ett järngrepp.  Inga båtar släpps fram. Dieselkostnaderna för fiskebåtsägarna har dubblerats på några månader och fiskarna kräver att Sarkozy ska hålla sitt löfte om stöd för det relativt småskaliga fisket som den franska fiskeflottan utövar. Båtarna är i regel mycket små, med 4-5 fiskare per båt. Inget att jämföra med de enorma flytande fiskefabrikerna som bland annat Spanien kör med i Atlanten och Nordsjön. De anställda i besättningarna har inte fast lön utan delar på överskottet. Med oljepriserna dubblerade finns det fiskare som inte tjänat ett öre på flera veckor.

I majvärmen smälter Sarkozys popularitet som glass isolsken. Ingen annan fransk president har lyckats med konststycket att på så kort tid göra sig så illa omtyckt. Kanske det blir det enda som historien kommer att minnas av honom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Sarkozy, skolreform, demonstrationer, Paris, pensioner

Snart sagt alla människor vet i dag att klimatförändringen utgör ett allvarligt hot mot livsbetingelserna på vårt begränsade jordklot. Ändå görs det nästan ingenting för att möta hotet. Är människosläktet galet eller ligger det andra orsaker bakom passiviteten? Nu levande generationer är nog vare sig mer eller mindre galna än våra döda förfäder. Det är i de sociala och ekonomiska strukturerna och de politiska maktförhållandena som vi hittar bromsklossarna i kampen mot klimathotet.

Det är förbrukningen av biosfärens materiella resurser som skapar hotet. Men det är inte ett klasslöst problem. Hur fördelas konsumtionen i dagens värld? En femtedel av mänskligheten roffar åt sig fyra femtedelar av allt som produceras. Den femtedelen finns nästan till 100 procent i Nordamerika, Europa och Japan. Och inom denna ”rika” femtedel är det i sin tur en femtedel som äger fyra femtedelar av alla rikedomar.

Det är den gruppens, de rikas och superrikas, livsstil som sätter normerna för vad som är det goda livet och som Hänt i Veckan och andra ”people-media” kör ner i halsen på den avundsjuka relativt välbärgade femtedelen av befolkningen i de fullt utvecklade industriländerna.

Konsumtionsmönster hos de superrika hålls upp som glamorösa förebilder att dregla över och att efterapa så gott det går. Den gamla puritanska andan som präglade den protestantiska borgarklassen och som den Wallenbergska devisen ”att verka men inte synas” väl sammanfattar hör historien till. Nu har skamligheten inga gränser. Miljardärerna hetsar varandra till en lyxkonsumtion av aldrig skådat mått. Softwarebolaget Oracles VD Larry Ellison bygger nytt hus för 200 miljoner dollar, som när det står färdigt ska föreställa ett samuraislott. Mannen gjorde sig redan berömd 2004 när han sjösatte sina privata lustjakt Rising Sun för 200 miljoner dollar. Indiern Mukesh Ambani gav sin fru en flygande födelsedagspresent för 82 miljoner dollar. En specialinredd Airbus 319, med badrum och allt som lilla frun kan önska sig. Annars kan hon snart koppla av i sitt nya hus för 150 miljoner dollar, med 27 våningar, 600 tjänare och plats för 168 bilar. Den här listan kan bli hur lång som helst så det får räcka med att rikemansklubben snart kan köpa sig tyngdlöshet i fem minuter för 200 000 dollar. Richard Bransons SpaceShipTwo startar sina rymdskutt nästa år. Till och med ”miljökämpen” Al Gore åker jorden runt i sin privatjet.

Den välbärgade femtedelen kan naturligtvis inte bygga sig lustjakter men ändå gör den sitt bästa för att spegla sig i den glamour som de superrika utstrålar. Men det kan den bara göra genom att sparka nedåt. Solidaritet i samhället är ett hinder för ambitionen om lyxliv. Det är grunden till den samlade nyliberala attacken på alla välfärdssystem som våra föräldrar kämpat sig till.

Om de superrika slutar att slösa med jordens resurser skulle det inte ha någon större effekt i kampen mot klimatförändringen. De är ju ändå rätt så få. Men om den femtedel av befolkningen som strävar efter ett liv i materiellt överflöd och lyx tvingas ändra sina konsumtionsvanor då skulle effekten vara omedelbar och avgörande. Där ligger klassfrågan i klimatkampen. Det är inte de som knappt får lönen att räcka till månadens slut som ska bombarderas med kampanjer för sparande och klimatvänlig livsstil. Så länge kapitalägarna och deras beundrare bedriver en hänsynslös rovdrift på jordens resurser kommer inte normalt arbetande människor att ändra sina vanor. Det är de rikas livsmönster som måste brytas upp för att kampen mot klimathotet ska bli effektiv. De kommer aldrig att göra det frivilligt. Effekterna av klimatförändringen drabbar i första hand fattiga länder och fattiga människor. Därför är klimatkampen också en klasskamp.

Läs mer:

Historical Failure of the Capitalist Model
Capitalism, Agribusiness and the Sovereignty Alternative
Barbarisk kapitalism eller ekosocialism
Ekosocialism eller barbari
Vem äger jorden?
Socialism as Ecosocialism
Klasskamp och klimatkamp hand i hand

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, klimat, lyxkonsumtion, solidaritet, klasskamp

De arabiska emiraten på saudiska halvön bygger slott i lös sand. Som bekant brukar sådana konstruktioner rasa samman och det är troligen vad som kommer att ske med de faraoniska projekt som nu realiseras i Dubai och andra emirat. De härskande oljefamiljerna i regionen planerar för ett liv efter oljan. Rika turister ska rädda framtiden i sanddynerna när oljeinkomsterna börjar tyna. Inom de närmaste 5 åren planeras investeringar i fastigheter, hotell och temaparker för cirka 10 000 miljarder kronor, medans ”bara” 1 200 -1 800 miljarder ska underhålla oljeutvinningen. Den skrämmande symbolen för vansinnet är den skyskrapa som just nu byggs i Dubai och som när den blir klar i slutet av året ska trona 815.7 över marken.
Regionen ska göras om till en av världens största turistmål, med koncentration på det allra rikaste jetsetet, fondägare, mediakungar och David Beckham förstås. Shejkerna räknar med att ta emot 12 miljoner turister 2012 jämfört med de 9 miljoner som redan turistar där. Det finns inga gränser för gigantismens galanskaper, från konstgjorda öar i palmform, till undervattenshotel, enorma köpcentra och temaparker. Alla ska naturligtvis ta sig dit med flyg. Ett nytt flygfält planeras och ska stå klart till 2017 för att då kunna ta emot 120 miljoner passagerare per år. Vem fan bryr sig om CO2 när man har pengar. Men försök sedan att förklara för Svensson att han ska sänka temperaturen på badvattnet med en grad och cykla på semester. Men nu är det som sagt troligt att det går i Dubai och andra emirat som det alltid gått med spekulationsbubblor- booom. Den kraschen kommer jag att beskåda med djup skadeglädje.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Olja, arabiska emirat, lyxturism, jetset,

George Bush fick en rejäl knäpp på näsan under sitt besök i Saudiarabien i går. Med sin sprättiga stil och den imperialistiska näsan i vädret trodde Bush att det skulle räcka med att kräva ökad oljeproduktion för att det saudiska kungahuset skulle vika sig. Men trots rollen som husbondens röst i decennier kan nu Saudiarabien tack vare oljans pris sätta sig emot även Vita Huset. I sin naivitet trodde Bush att det skulle räcka med en hänvisning till att amerikanska bilägare har det svårt med dagens bensinpriser och att Saudiarabien genom att öka produktionen skulle kunna hjälpa till att lätta på bördan i USA. Men saudierna bara svarade att i dag producerar landet vad dess 50 kunder begär. Ökad produktion kommer inte att sänka priset svarade landets oljeminister. Det finns i dag tillräckligt med olja på marknaden och därför kan inte ett större utbud sänka priserna. George Bush borde, om han begrep sig på lite ekonomi, vända sig till de amerikanska riskfonder som köpt upp enorma spekulativa framtidskontrakt på den internationella oljemarknaden för att tvinga dem att likvidera kontrakten och därmed sätta hård press på oljepriset. Men är man närsynt så är man. En knäpp på imperiets näsa som sagt.

Intressant?
I media: Politiken, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Olja, Bush, Saudiarabien, riskfonder

Alla såg fram emot dagens demonstrationer i Frankrike. De som sa nej till regeringens beslut att minska antalet lärare med 11 200 innan nästa skolår och med 80 000 innan 2012 blev inte besvikna. Enligt polisen demonstrerade 200 000 personer i landet medans organisatörerna, fackförbunden, elevorganisationerna och föräldraföreningarna sa att
300 000 deltagit.
Även polisens siffror var en besvikelse för regeringen och dess trogna anhängare. Alldeles för många för att var bra, tyckte Nicolas Sarkozy. Den yviga presidenten tvekade inte ens att provocera lärare och elever. Samtidigt som demonstranterna skanderade slagord mot regeringens politik lät Sarkozy meddela att han kommer att kräva att nationalförsamlingen innan sommaruppehållet antar en ny lag : det ska inrättas en garanterad miniservice i skolor under strejker. Det vill säga att strejkrätten undergrävs. Skolledningarna tvingas hålla dörrarna öppna för de som vill studera oavsett hur stor del av personalen som strejkar. Många kommuner och städer har hittills vägrat inrätta en miniservice. Under dagens strejk var det bara en kommun av tio som höll skolorna öppna för de ”som vill arbeta”, som Sarkozy uttryckte sig. Blir det lag på det väntar hårda bataljer i nästa skolstrejk.
-Det här var ingen uppvisning, sa elevförbundets ordförande. -Vi kommer igen, kampen är inte över, sa han vidare.
Den heta våren i Frankrike tar nästa steg den 18 maj då de statsanställda strömmar ut på gator och torg. Sen kommer alla fackliga organisationer i samlad trupp den 22 maj för att säga nej till Sarkozys pensionsreform.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Skola, Frankrike, Sarkozy, elever, fackliga rättigheter, strejkförbud

Troligen åt Tysklands president, Horst Köhler, en usel frukost i morse. Kanske fransk frukost-en kopp kaffe och två gaullois? Vad vet jag. I vilket fall attackerade han i går världens banker för att vara ”monster som ska sättas på plats”. Man kan ju nästan ramla av stolen när en före detta IMF-chef kräver tuffare regler för bankernas surfande på profithavet.

-Finanspappers komplexitet och möjligheten göra affärer med lånade medel utan riskera eget kapital tillät monstren att växa.
-Ansvarigt för det är också fonddirektörernas sanslösa inkomster, säger herr Horst bedrövat.

-Enda positiva resultatet av dagens kreditkris är att ansvariga personer på finansmarkanden insett att den internationella finansmarknaden har växt ut till ett monster som måsta sättas på plats, skriver nyliberalen som i åratal fungerat som imperialismens spjutspets i fattiga länder.

Jag tror fortfarande att hans frukost innehöll något ovanligt stimulerande. Annars kan vi trösta oss med att det är inte IMF-direktörer, aktuella eller gamla, som kommer att stå i spetsen för kampen mot orättvisor i samhället.

Det är bara vi själva som kan ändra den vidriga värld vi tvingas leva i. Tyska storborgare pratar men behöver inte besvara ord med handling. Finanskapitalets härjningar kommer inte att störas av Herr Köhler.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Finanskapital, Horst Köhler, IMF, direktörslöner

Hon sågs som en omutlig hjälte av miljöaktivister världen över. I går hoppade Marina Silva av från Lulas regering i protest mot att hennes planer för att bevara Amazons skogar trampas under fötterna av Lula och hans business-vänliga ministrar, de flesta går i agroindustrins ledband.
Lula talar vitt och brett om att bevara Amazonas men för en politik som går åt rakt motsatta hållet. Hundratals kvadratkilometer skog skövlas varje dag för sojaodling och boskapsuppfödning.
Den definitiva brottet med Lula kom när presidenten nyligen antog en omfattande plan för ”ekonomisk utveckling” av Amazonas. I praktiken ger planen storindustrin fria händer att skövla skogen. Samtidigt fråntogs Marina Silva ansvaret för en ”hållbar utveckling” i regionen. Uppgiften gick till en affärsvänlig kollega i Lulas regering. Därmed blev Marinas enda funktion att vara fikonlöv för Lula och den vansinniga attacken på en av världens sista regnskogar.
Hennes avhopp gör henne heder. Hon hade redan tvingats till alltför många komromisser i enighetens namn. Kapitalistisk utplundringspolitik blir inte bättre av att den leds av en före detta fackföreningshjälte.Too much is too much.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, miljö;Amazonas, Lula, Brasilien, regnskog, agrobusiness, Marina Silva

Det är verkligen upp-och-nedvända världen. Shejkerna i de Förenade Arabemiraten och Oman som badar i olja ska bygga fyra nya kolkraftverk. Nej du läste inte fel; fyra nya kolkraftverk. Trots att det inte finns ett gram kol att hämta upp ur den arabiska halvöns underjord. Men varför? I grunden handlar det än en gång om kapitalismens oerhörhörda slöseri med naturresurser därför att dess drivkraft är profit, profit och åter profit. Åt helvete med naturen. ”Efter oss kommer flugorna” som man säger i Bryssel.
Så här fungerar det. Emiratens elproduktion sker i dag i gasdrivna elkraftverk. Dagens produktion räcker inte längre till att möta elbehovet i den tunga industri (aluminium och petrokemi) och framför allt i de internationella lyxköpcentra med lyxhotell som de bygger för att ta emot världens jetset i en miljö värd gästernas renomé. Gasen som emiraten producerar används också i allt större omfattning till att pumpas in i oljefält för att öka produktionen av olja. Gasen räcker helt enkelt inte till för att möta det internationella jetsetets krav på lyx och luftkonditionering och oljeproduktionens krav. Och varifrån kommer kolet? Med långa transporter från Kanada och Kina, transporter som spyr ut CO2. Emiraten lovar dock att kolkraftverken blir nollutsläppare av CO2. Den ska skickas vidare till andra länder för lagring. Tro det den som vill.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Olja, Emirat, Lyx, Jetset, Kolkraftverk, Miljö

Det är inte var dag man kan läsa i borgerliga finanstidningar och allraminst i The Financial Times att löneökningar inte är ett problem.

-Stigande löner är Europas minsta bekymmer, ståtade ändå som rubrik över en artikel i den brittiska finansdrakens tisdagsnummer. Nu var det inte ledarredaktionen som stod för artikeln utan Andrew Watt, som är huvudforskare vid det Europeiska Fackföreningsinstitutet. Institutets årsrapport slår hårt mot kraven på återhållsamhet i löneförhandlingarna och menar att det är inte löneökningarna som driver på inflationen och håller tillbaka den ekonomiska tillväxten.

-Högkonjunkturen 1999-2000 och den nyss avslutade högkonjunturen bröts inte på grund av en alltför rigid arbetsmarknad utan därför att spekulationsbubblor brast på finansmarknaden. Huvudkällor till bubblorna var: närsynt prioritering av aktieägarna, inkomstpolitik som favoriserat de redan rika och avreglering av finansmarknaden, står det att läsa i rapporten.

-Av deras redan minskade andel av nationalinkomsten ombeds nu de arbetande att med olika skattemedel bidra till att minska bördan för de som varit giriga och ekonomiskt lättsinniga, fortsätter rapporten. Det finns mer guldkorn att hämta.

-Politikerna oroas över löneökningarnas inverkan på konkurrenskraften. Men medan lönerna oftast bara går upp med 2.5 till 3.5 procent har euron stigit(i förhållande till andra valutor, min.anm.) med 20 procent på fyra månader.

-Centralbankerna kan inte bekämpa den importerade inflationen genom att minska den inhemska konsumtionen och priserna. Det vore som att kapa av höger arm när vänster skadats, bara för balansens skull. I den grad de inhemska priserna stigit beror det på profitjakten och inte löneökningarna. Lönekostnaderna per producerad enhet har konstant legat under inflationen i Europa, lönernas andel av nationalinkomsten har fallit.

Nog med citat. För den som vill kolla hela rapporten finns den att ladda ned på: http://www.elnep.org

Varje fackligt aktiv arbetare borde tipsa om rapporten till LO-toppen. En favorit att ha på nattduksbordet för Wanja Lundby-Wedin inför nästa förhandling.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, LO, Wanja Lundby-Wedin, löneökningar, inflation, euro,

De av er kära läsare som minns hur visan gick på sjuttiotalet undrar nog vad som fått alla så kallade ekonomiska experter att glömma det mantra som då tuggades om och om igen : lönerna driver på inflationen, det är arbetarnas oresonliga lönekrav som tvingar företagen att höja priserna. Arbetsgivarna, den socialdemokratiska regeringen och LO-toppen var alla eniga om att lönekraven skulle hållas nere för att inte mer bränsle skulle läggas på inflationsbrasan.
Nu går inflationsspöket igen. Men är det någon som med hedern i behåll kan påstå att det är lönekraven som driver priserna i höjden ? Det är inte och har aldrig varit arbetarnas lönekrav som orsakar inflation, like lite på 70-talet, eller 20-talet för den delen, som i dag.
Orsak och verkan var svårare att bevisa på 70-talet och de fackliga organisationerna gjorde aldrig ett seriöst försök att tillbakavisa arbetsgivarnas lögner om lönerna som driver på priserna. Då var det främst monopolprissättning som bolagen använde för att hålla sina vinster uppe.
I dag är det lättare att se de verkliga sambanden. Till och med IMF säger i dag att lönernas andel av industriländernas bruttonationalprodukt har minskat de senaste 20 åren. Alla kan nu se att det är spekulation i råvaror och grödor, ständig jakt på tvåsiffriga vinstmarginaler för att tillfredsställa aktieägarna och vansinnet med biobränslen som driver priserna i höjden.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, LO, Arbetsgivare, löner, inflation, prishöjningar, ekonomi