Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck är en verklig vattendelare för den europeiska vänstern, eller rättare sagt för alla som kallar sig vänster. Alla positioner har intagits, allt ifrån öppet stöd till och beundran för Khaddafi och Assad till helhjärtat stöd till upproren och även ett okritiskt stöd till imperialismens inblandning.

Du kanske säger att det saknar intresse att bemöta anhängarna av regimerna i Tripoli och Damaskus eller de som vänder ryggen till upproret med argument att ”man inte vet vad som sker” och att det finns en risk för ”islamisering”. Men jag vill ändå göra upp mera grundligt med dessa strömningar eftersom de förpestar debatten med ett giftigt tvivel som hittar sin näring i de konspirationsteorier som blir allt vanligare i takt med den kapitalistiska världens politiska och ekonomiska kriser.

Det vanliga argument som ligger bakom är att ALLA borgerliga media medvetet ljuger om ALLT. Media ljuger har blivit ett lösenord som öppnar portar för även de mest aparta ”filosofer” som exempelvis belgaren Michel Collon som med sin sajt ”mediamensonges” (medialögner) vänder upp och ner på alla begrepp. Politiskt hör han hemma i maoistpartiet PTB och är entusiastisk anhängare av alla konspirationsteorier som florerar i vissa miljöer. Mer känd internationellt är fransmannen Thierry Meyssan som var först ut med en bok om den stora konspirationen 11/9. Självfallet var han en av de främsta försvararna av Khaddafi och i dag av Assad.

Ett fotomontage som Meyssan säger bevisar att USA aldrig landade på Månen.

Att alla etablerade media medvetet ljuger har nu blivit en del i en viss ”vänsters” ideologiska verktygslåda. Det handlar om två strömningar med olika ursprung men som nu konvergerar mot en gemensam linje. Det gäller å ena sidan grupper och personer som har sina politiska rötter i de gamla kommunistpartierna och å andra sidan de grupper och personligheter som växte fram i kölvattnet på den kinesiska ”kulturrevolutionen” och rorsman Maos vingliga skuta.

Båda dessa till formen diffusa strömningar enas allt mer i en politisk syn på världen som en bipolär scen där USA-imperialismen och dess allierade står i motsättning till ”världens folk”. Det är en ”huvudmotsättning” som bestämmer allt annat i världen och som måste tas i beaktning vid varje politisk händelse på det internationella planet. Det leder också till att denna idés profeter visar grönt eller rött för olika uppror mot förtryck i världen enligt svaret på frågan om det stärker eller försvagar USA-imperialismen.

Som en man reser sig hela mänskligheten när rorsman ger klartecken

Det har uppstått en märklig parallell mellan George W. Bushs proklamation att ”endera är man med eller mot oss” i ”kriget mot terrorismen” och de ”principfasta anti-imperialisternas” bipolära syn på världen. Endera är man för Folken i huvudmotsättningen eller så står man på imperialismens sida. Allt är svart eller vitt. Den levande världens komplicerade motsägelsefulla processer och gråzoner skjuts åt sidan. Då skjuts också det syriska upproret mot diktaturen i Damaskus åt sidan eftersom det stör ritningarna i den världsomfattande ”kampen mot USA-imperialismen”. Hugo Chavez har olyckligtvis blivit den mest kände förespråkaren för denna uppfattning, vilket lett honom till att avge rena ”kärleksförklaringar” till Khaddafi och Assad. Ingen hoppingivande gest från den som säger sig vilja leda oss in i det 21:a århundradets socialism.

Det finns en grundläggande och helt avgörande skillnad mellan vi i den radikala vänstern och anhängarna av en bipolär världsbild. Vi har helt enkelt inte samma värderingar. Vi har två helt skilda uppfattningar om vad demokrati är och vilken betydelse de demokratiska fri- och rättigheterna har för människan. Här i Sverige pratar exempelvis Proletären, Clarté, Flamman och Fib/Kulturfront vitt och brett om demokrati och ”folkets demokrati”. Ändå har de inte förstått ett uns av vad som, vid sidan av arbetslöshet och fattigdom, driver den arabiska resningen mot diktatur och förtryck. De förstår helt enkelt inte orden Frihet och Värdighet.

Utan att vänta på klartecken reste sig folk för att kräva frihet och värdighet.

Detta är inget nytt. Det finns de som aldrig förstått Sovjetunionens och östblockets sammanfall och än i dag fäller en tår över dessa samhällen som ju garanterade god utbildning, social välfärd och full sysselsättning. Än i dag finns det många i det gamla Östtyskland som nostalgiskt ser tillbaka på den trygga materiella vardagen. Men ytterst få säger ändå att de vill ta steget tillbaka därför att nu ”har vi frihet” svarar de.

Den frihet de syftar på har ofta förlöjligats som ”småborgerlig” av våra stalinister och maoister. Men för de som inte kunde resa till ett annat land och ibland inte ens till närmaste stad utan pass från och en muta till säkerhetspolisen var ordet frihet mycket konkret. Det är friheten att förflytta sig som man behagar. Det är friheten att själv avgöra vilka böcker man ska läsa. Det var också frihet att kunna yttra sig utan rädsla för besök mitt i natten av Stasi. Det var frihet att äga en skrivmaskin som inte behövde registreras hos polisen. För att inte tala om rädslan för att stencilapparaten i garderoben skulle komma till polisens kännedom efter att grannen/polistjallaren gjort sitt.

Den här synen går långt tillbaka i historien. De som bara fattat ordet diktatur i det numera obrukbara begreppet ”proletariatets diktatur” trycker fortfarande på gillaknappen när det kommer till Stalins mord på tiotusentals medlemmar i det ryska kommunistpartiet och förföljelserna av nationella minoriteter i Sovjetunion som förflyttades till Sibirien i ett slags kollektivt straff för ”nationalistiska kontrarevolutionärers” aktiviteter.

Symbolen för förtryck störtades av Budapests arbetare 1956.

När ryska stridsvagnar krossade den ungerska arbetarklassens revolt 1956 för frihet och arbetardemokrati då hyllade Myrdal och hans dåtida polare Chrustjevs ”proletära solidaritet”. Då hade de ju inte riktigt nys om att samma år skulle samme Chrustjev genomföra ”avstaliniseringen” och göra om Sovjetunionen till ”social-imperialistiskt”, som Mao kallade det. Kanske det är dags att omvärdera inmarschen i Ungern som en ”social-imperialistisk” aggression?

Det räcker med att hänvisa till bara ännu ett par historiska erfarenheter, som Tjeckoslovaken 1968 och Tien An Men 1989, för att inse varför dessa anhängare av det reellt existerande ”proletariatets diktatur” försvarade Pol Pots massmord på kanske mer än tre miljoner av sina medborgare. I proletariatets namn raderar Jan Myrdal med ett pennstreck bort tre miljoner kambodjaner från Jordens yta. Det var en ”historisk nödvändighet” ska vi inse medan Myrdal själv inte ens inser att som den skriftställare han är hade han varit bland de första att få ett skott i nacken.

Några offer för den ”historiska nödvändigheten”. Bilderna på tusenstals skelett är alltför makabra och har redan blivit ”statistik” i folkmordet.

Ingen, vare sig gamla stalinister eller nutida maoister, har någonsin stött de verkliga uppror som ägde rum i Sovjetunionens sfär, Berlin 1953, Ungern 1956, Prag 1968, eller i Peking 1989. Däremot har de alltid stött de allra värsta avarterna av den reellt existerande socialismen, som Stalins 30-tal, Maos ”kulturrevolution”, Hodjas ”bunkersocialism” i Albanien och Kimdynastin i Nordkorea. Vad är det som lockar och övertygar? Ja, inte är det dessa regimers och ledares intellektuella kapacitet att övertyga i ord och skrift. Den som orkar läsa mer än fem sidor i ett av Stalins ”odödliga” fnöskeverk har antagligen stora sömnproblem.

Jag kan inte se något annat än ett patologiskt behov av en okomplicerad strikt ordning och reda och enkla sammanhang för tanken. Det speglas i den storögda fascinationen för de enorma viftande fanborgarna, de välregisserade massparaderna med taktfasta bensparkande fyrkanter som drar fram under landsfaderns strama uppsyn.

Även internationellt kända författare som chefredaktören för sajten CounterPunch, Alexander Cockburn, fattar inte vad frihet betyder. I en artikel skrev han nyligen om dagens USA att ”vi lever i en fascistisk stat”. Han inser inte ens att om det vore fallet skulle han som ”radikal” redan sitta fängslad och utsättas för grov tortyr.

När vulgariteten ersätter analysen blir USA en fascistisk stat.

Den arabiska resningen har som synes ställt problem inom vänstern på sin spets. ”Det är rätt att göra uppror”, slog rorsman Mao fast redan på 50-talet. Den sanningen är nu en sanning med modifikation bland hans efterföljare. Våra beundrare av den reella form som ”proletariatets diktatur” tog sig förvarar numera inte bara de diktaturer som har sitt ursprung i förra seklets revolutioner, klasskamp och världskrig. De har lagt till ett antal diktaturer på listan över utrotningshotade arter, som Libyen, Syrien och Iran. De har visserligen ingen ”proletärt” över sig men de rangeras in i den bipolära världen som allierade i kampen mot USA-imperialismen. Det är deras enda fördel i våra vänners ögon, men det räcker långt i kampen mot Satan. Clausewitz har ersatt Marx och devisen ”min fiendes fiender är mina vänner” har ersatt ”förtryckta i alla länder förena er”. I den stora huvudmotsättningens namn offras frihet, rättvisa och värdighet utan en blinkning. Det ”kalla kriget” var en bipolär värld där många länder, frivilligt eller motvilligt, slöt upp bakom de två giganterna. I den ”anti-imperialistiska” vänsterns blocktänkande ingår nu Ryssland och Kina i ett ”progressivt block”. Det ”socialimperialistiska” Sovjet har blivit en kapitalistisk maffiastat och Kina en djungelkapitalism utan des like, vilket inte hindrar våra hjältar från att se dem som ”folkens” allierade.

På samma sätt blir därför Assad också en allierad i kampen. Visserligen bekänner sig Proletären och andra ”antiimperialister” dagligen till folkens rätt att göra uppror. Men i Syrien, liksom i går i Libyen, passar det inte in just nu. Det liksom stör ritningarna på de ”revolutionära strategernas” ritbord. Folket måste vara tålmodiga, stå ut med förtrycket så att diktatorn kan bekämpa USA i lugn och ro och vänta på grönt ljus från de som vet bättre.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till idén att allt i västliga media är tillrättalagda lögner i maktens tjänst. Därför sprider dessa anhängare av ”media-ljuger-om-allt” nu ”pålitlig” information från alternativa, presumtivt okommersiella media. Det handlar om allt från helt okända gurus i internets subvärld, till ”avslöjande” videoklipp som i exempelvis fallet Libyen för det mesta innehöll ordet ”rats” i rubriken. Men den stora stjärnan i den ”anti-imperialistiska” kören är tevekanalen Russia Today. Plötsligt har Moskva blivit sanningens Mecka där västliga medias lögner kläds av. Glömt är samma medias absurda lögner om slakten i Tjetjenien, som då framställdes som verket av ”terroristers” angrepp på den ryska armén som gjorde sitt bästa för att skydda befolkningen. Parallellen till Assads groteska propaganda i dag är slående.

Groznys centrum efter att det ”skyddats” av ryska armén.

Det senaste och mest avskyvärda exemplet på denna ”alternativa” sanning är beskrivningen av morden i Hula på barn och kvinnor. Det råder inte många tvivel om hur massakerna gick till. Arméns artilleribeskjutning av Hula finns belagd av både satellitbilder, FNs obsevatörer och reportrar på plats. Likaså finns det videoklipp av stridsvagnars infart i Hula som bekräftas av de satellitbilder som också finns. En hög syrisk officer från flygvapnet som var i Hula på hempermission berättade detaljerat om vad han sett i Hula när avskummet i privatmilisen Shabiha agerade under arméns godtycke. Media, bland annat den respektabla The Guardian, har intervjuat ett antal överlevande som också de berättar hur Shabiamilis drog runt från hus till hus.

Men för trogna anhängare av Assads regim är allt detta lögn. Den oförbätterlige Stefan Lindgren drar naturligtvis ut till diktatorns försvar. Det är inte första gången och säkerligen inte sista heller. På bloggen ”Jorden runt på 8 dagar” publicerade Lindgren i veckan ”ett sensationellt vittnesmål” av en okänd rysk frilansjournalist, Marat Musin, som mot allt som sagts av andra hävdar att det var ”wahhabitiska rebeller” som utförde dåden. De var 700 som kom från staden Rastan, påstår Musin i en mycket detaljerad beskrivning av rebellerna med namn på cheferna och andra uppgifter. Hur de kunde ta sig in i Hula som var konrollerat av armén bekymrar inte sanningssägaren Musin. Inte heller bekymrar det Stefan Lindgren som gjort till vana att hylla diktaturer världen över.

Inte för ett ögonblick ställer Lindgren och andra sig frågan; tänk om det är Marat Musin och Russia Today som ljuger och fabricerar ”sensationella vittnesmål”? Att alla andra vittnen och alla insmugglade reportrar som med risk för sitt liv förmedlar information till omvärlden skulle ingå i en världsomfattande mediekonspiration anser Lindgren &Co, vara självklart. Att Marat Musin och hans gelikar skulle stå i diktaturens sold och medvetet fabricera ”vittnesmål” finns inte ens med som en misstanke.

Offer för massakern i Hula begravs.

Till sist är det en fråga som måste resas med anledning av regimen Assads ständiga tal om ”utländska terrorister”. Hans anhängare inom den ”anti-imperialistiska” familjen hävdar också ständigt att det kryllar av ”terrorister” från Irak och Libyen i de syriska rebellernas led. Regimen påstår att rebellerna har dödat flera tusen reguljära soldater. Det har naturligtvis skett i strider med ”terrorister” kan man förmoda.

Så frågan är: var finns den rykande revolvern? Hur kan det komma sig att Assad under snart ett års strider med ”utländska terrorister” inte kunnat visa upp en enda av dem, död eller levande, till beskådning för omvärlden???

Media: SVT1,DN1,SVD1,AB1,DN1,DN2,DN3,SR1,SVT2,SVD2,SVD3,DN4,SVT3,

DN5,SR2,DN6,SVD4,SR3,SVT4,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomoi, Politik, Syrien, Assad, FN, Libyen, Irak, Terrorister, Islam,

Diktaturen i Damaskus har hittills säkrat sitt stöd framför allt i huvudstadens rikare kvarter och i landets mest blomstrande stad –Aleppo. Staden är ett centrum för industri och handel med en rik borgerlighet. Fram tills helt nyligen hade inga viktiga grupper i Aleppo anslutit sig till revolten i resten av landet.

Demonstration i Aleppo den 18 maj.

Nu är det slut på lugnet för Bachar Assad. Nyligen tvingades armén för första gången invadera staden med stridsvagnar och tungt beväpnade soldater. Vad har hänt? I revoltens början ägde demonstrationer rum men repressionen var alltför stark för att protesterna skulle utvecklas. Assad vill till varje pris behålla kontrollen över Aleppo och Damaskus. Men sedan snart en månad är det som om proppen gått ur för regimen.

Till att börja med demonstrerar många av universitetets 130 000 studenter. När armén ingrep dödades fyra studenter och sedan dess går det inte en dag utan att studenterna mobiliserar. Men studenterna är inte längre ensamma.

Studenter demonstrerar den 27 maj.

I stadens mer modesta kvarter drabbas de fattiga hårt av prishöjningarna på livsmedel och andra nödvändigheter och vid sidan av de stora demonstrationer som nu hålls efter varje fredagsbön utvecklas en sorts gerillataktik mot säkerhetsstyrkorna i form av snabba rörliga kvällsdemonstrationer.

Problemet för oppositionen är att den kristna minoriteten och kurderna som är många i norra delen av landet där Aleppo ligger, inte än tar ställning för revolten. Vilket inte innebär att de stöder regimen. Det gör i stället ännu Aleppos rika köpmän och storborgare. Men för hur länge? Ser de att allt riskerar att tippa över till oppositionens fördel är det ingen vågad gissning att de då släpper Assad för gott.

Att revolten sprider sig till Aleppo visar att rädslan för arméns repression släpper sitt grepp om studenterna och den fattigare befolkningen i förorterna. Snart har Bachar Assad bara sina närmaste, arméns elitstyrkor och avskummet i privatmilisen Shabiha på sin sida. Då kan också Putin börja värdera om sina kort. Han agerar enbart utifrån vad Kreml anser ligga i Rysslands intressen. Om någon inbillar sig att Moskva agerar utifrån solidaritet med Bachar Assads regim väntar brustna illusioner. Assads patetiska tal inför ”parlamentet” i dag söndag visar att argumenten tryter. ”Krafter utifrån” är orsak till krisen, enligt Assad. Inte ens Putin köper det, trots att Moskva representerar den utrikes kraft som ingriper mest i Syrien.

Media;DN1,SVD1,SVT1,SR1,SVT2,DN2,SVD2,SR2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Assad, Syrien, Aleppo, Revolution,

I går hade vi gatufest i mitt kvarter här i Bryssel. Det rök och osade av merguez och kefta. Det luktade svensk äggkaka. Jag vet inte hur många nationaliteter som bor på min gata. Det är i alla fall många. Alldeles för många för att ligga i Jimmie Åkessons smak. Inte ens jag hade blågula knätofsar.

Ve och fasa –flera av kvinnorna hade sjal på huvudet. Ett bevis för idioter att de inget har innanför sjalen. Inte kvinnorna på min gata i alla fall. De har huvudet på skaft och mer innanför sjalen än en bataljon av sverigedemokrater.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Gatufest, Rasism, Jimmie Åkesson,

I femton månader har upproret mot diktaturen i Syrien bara växt i styrka. Det som började småskaligt i staden Deraa med krav på reformer och som omedelbart möttes med brutalt våld har övergått till ett nationellt uppror som kräver diktaturens fall, frihet och värdighet.

Det är hoppet om en seger över regimen Assad som ger upproret energi att stå emot de fasor som despoten medvetet utsätter befolkningen för. Den senaste veckans massaker på kvinnor och barn i orten Hula är ingen tillfällighet eller misstag av onkontrollerad privatmilis. De bestialiska morden på 49 barn faller inte inom ramen för en regim som med våld slår ner ett folkligt uppror.

Begravning av offer i Hula

Det är i stället ett medvetet brott mot mänskligheten så som det definieras i internationell lag. Syftet är att ingjuta sådan skräck i befolkningen att upproret förlamas och så småningom kan krossas i det andrum som Rysslands internationella roll ger Damaskus. Omvärlden protesterar och Assad mördar. FNs Kofi Annan talar patetiskt om ”parter” i konflikten som ska ”mötas i diskussioner”. I hans sexpunktsplan finns inte ens Assads avgång med vid horisonten.

Trots den omfattande terrorn visar mobiliseringen mot regimen ändå inga tecken till avmattning. Tvärtom sprider den sig och har nu flyttat in i Damaskus och Aleppo, landets två största städer som ansågs lojala mot regimen. Men sedan armén sköt fyra studenter till döds den 3 maj är det demonstrationer i Aleppo varje fredag.

Förra fredagen ägde de största demonstrationerna rum sedan revolutionens början, både i omfattning och antal. Den 18 maj hölls inte mindre än 850 demonstrationer på 647 orter. Ett rekord under de femton månader som resningen pågått. I genomsnitt har antalet demonstrationer på fredagarna ökat från 600 till 850 under de senaste fyra månaderna, enligt ett oberoende syriskt centrum för statistik över protesterna i landet.

Demonstration i Damaskus efter fredagsbönen.

Trots den massiva militära övermakten har mobiliseringen lett till ett instabilt status quo. Kärnan i regimens armé håller ännu samman, av olika anledningar som jag kommer till längre fram. Stridsvagnar och tungt beväpnade enheter kan ta sig in vart de vill. Man kan tala om att armén ockuperar sitt eget territorium. När stridsvagnarna lämnar ett torg eller en stadsdel tar demonstrationerna vid på nytt.

Samtidigt råder det också ett status quo därför att mobiliseringen inte är tillräckligt stark för att fälla diktaturen. Upproret är många uppror. Men det saknar en samlad kraft i form av en nationell ledning. Den externa ledningen i Turkiet ägnar mer energi åt att knyta internationella band med Washington, Bryssel och Ankara än att mobilisera stöd till upproret i landet och de nationella grupperingar som finns inne i landet har inget större inflytande över händelserna. Dessutom är den väpnade delen av upproret uppblåst i internationella media. Det är inget verkligt inbördeskrig som utspelas, ännu.

Den fria syriska armén är en samling lokala grupper av avhoppade soldater, utan ett gemensamt nationellt kommando och med en dålig beväpning bestående framför allt av lätta handeldvapen och granatgevär. Det vill säga inte tillräckligt för att klara av en större konfrontation med arméns tunga enheter. Den mycket omtalade beväpningen från Saudiarabien och Qatar når bara vissa islamistiska smågrupper utan större inflytande över den dagliga kampen, som exempelvis Faroukbrigaden i Homs. Den ”hjälpen” till revolutionen speglar bara dessa två länders ”religiösa” agenda i Syrien, inte ett stöd till befolkningens kamp mot diktaturen. Rebellerna i Homs och andra städer säger att antalet vapen de erhållit från Saudiarabien och Qatar är mycket få.

Deserterade soldater i staden Homs.

Att den starka Assadregimen börjar upplösas inifrån bevisas av att revolten nu sprider sig till städer som inte berörts eller rättare sagt inte deltagit i upproret förrän nu och av att det beväpnade avskummet i Shabiha får en allt större roll. De senaste veckorna har centrum för mobiliseringen förskjutits till landets näst största stad –Aleppo, som samtidigt är den rikaste staden med ett stort kristet borgerskap i industri och handel. I Damaskus har också antalet demonstrationer och snabba protester, så kallade ”flash-mob” ökat kraftigt och i förorterna finns allt fler enheter ur den fria syriska armén närvarande.

Avskummet i Shabiha har sitt ursprung i smugglarmaffian i familjen Assads hemtrakt kring hamnstaden Latakia. Shabiha växte fram på 70-talet under regimens passiva medgivande och ägnade sig mest åt utpressning genom klassiskt ”maffiabeskydd”, smuggling och annan smärre kriminalitet. Då de började bli en vagel i ögat på regimen i början av nittitalet begränsade Hafez al-Assad deras aktivitet utan att helt stoppa dem.

Sedan mars 2011 dyker de upp i allt fler sammanhang och fyller nu funktionen av ”dödsskvadroner” som arbetar hand i hand med arméns elitenhet, den 4 brigaden under Maher Assads ledning. I Hula råder det knappast något tvivel om vilka som gjorde ”grovjobbet” sedan armén bombarderat stadsdelen med granater från tanks och lätt artilleri. De som sätter tilltro till regimens nonsens att det var oppositionen som mördade sina egna barn bör snarast söka läkarhjälp eller gå i kloster för djupt troende.

De hopp som Vita Huset, Bryssel, London och Berlin närt kring Kofi Annans sexpunktsplan för ”krisen” i Syrien släcks nu snabbt. Vad som uppnåtts sedan ”vapenvilan” infördes den 12 april sammanfattades av den norske generalen Robert Mood på ett sätt som antagligen var menat som mindre cyniskt än det framstår som.

Norske generalen Robert Mood säger att Annans plan fungerar.

-Planen sparar liv. Vi ser nu kring trettio döda per dag jämfört 70-80 per dag, använde generalen som bevis för att planen inte fungerade så illa. Trettio mördade varje dag av en regim som vägrar möta befolkningens krav på frihet och värdighet är exakt trettio för många. I själva verket har inte en enda punkt i Kofi Annans plan satts i verket.

Bachar Assad, med Putins stöd, säger att det är oppositionen som bryter ”vapenvilan” och att armén måste finnas kvar i städernas centra för att ”skydda befolkningen”. Att den senare betackar sig för arméns ”hjälp” berör inte despoten. Men nu är det ju så att det rent formellt står i Annans sexpunktsplan att armén FÖRST ska dra sig ur stadscentra för att resten av punkterna ska kunna sättas i verket. I själva verket är det inte en enda punkt i planen som respekterats av regimen. Ett ytterst litet antal fångar har släppts. Rätten att demonstrera vet vi hur det står till med. Rätten till fria media behöver vi inte ens nämna.

Det är med dessa fakta som bas som den fria syriska armén deklarerat att den från och med i dag inte längre kommer att respektera avtalet från 12 april. Pratet om att de ”båda sidorna” använder våld och är lika ansvariga för FNs misslyckande låter vi stå för Ban Ki-moon som gång på gång antyder just detta. Sett till att enheter ur den fria syriska armén finns inne i städerna sedan de deserterat från den reguljära armén är det ju inte underligt att de försvarar sig mot närvaron av tanks och trupper i stadscentra.

Rysslands utrikesminister Lavrov och kollegan Hague i London.

Men den verkligt svaga länken i Annans plan är att den inte tar ställning till Assads roll i ett framtida styre. Parollen ”folket vill att regimen avgår” besvaras inte av Annan och därför kan den inte annat än misslyckas.

Frågan som ställs allt oftare i media är om det råder fullt inbördeskrig i landet. Svaret tycker jag är nej. För det första är det fortfarande de fredliga demonstrationerna som dominerar den politiska scenen. Att de blir allt fler i antal visade jag redan längre upp. Trots den våldsamma repressionen verkar revolutionen nått en ”tipping point”, men inte den som Annan pratar om. För han menar att vändpunkten gäller för det ”internationella samfundet” som måste förbereda kraftigare ingrepp mot regimen. I stället närmar sig en ”tipping point” där regimen börjar förlora fotfästet därför att de som hittills varit passiva eller rent av stött familjediktaturen börjar svikta i sin övertygelse att de satsar på rätt kuse.

För det andra är svaret nej, för det är inte två arméer som står mot varandra. Fria syriska armén, FSA, är inte mer än en samling lokala enheter av avhoppade soldater och frivilliga som deltar i försvaret av sin stad eller stadsdel. Det finns enligt alla uppgifter inget centralt kommando som samordnar FSAs aktiviteter. En general har utnämnt sig till chef men mycket talar för att han inte ”chefar” över mycket. FSAs främsta roll hittills har varit att skydda de bostadsområden som armén angriper och att efter bästa förmåga skydda demonstrerande folkmassor.

FSA är inte en riktig armé som kan ta sig an Assads trupper på lika villkor.

Hur stor är FSA? Den israeliska dagstidningen Haaretz publicerade nyligen en intervju med en avhoppad hög syrisk arméofficer som fortfarande har djupa känningar inom armén. Han säger att en tredjedel av arméns soldater har deserterat. Men av dessa är det cirka 60 000 som bara ”försvunnit”, det vill säga återvänt till sin hembygd och familj. Omkring 30 000 deserterade soldater har anslutit sig till lokala FSA-enheter.

Det lämnar Assad med 70 000 förmodat lojala soldater ledda av officerare nästan uteslutande med anknytning till alawiterna, en variant av shiamuslimer som klanen Assad bekänner sig till. Han bror Maher leder Fjärde Pansardivisionen som är utrustad med senaste nytt från Ryssland, bland annat MI-25 attackhelikoptrar. Med sina 25 000 soldater är Mehars elitdivision dubbelt så stor som en vanlig armédivision. För att ytterligare försäkra sig om Fjärde Pansardivisionens lojalitet består den till 90 procenta av yrkessoldater med bra betalt. Dessutom har regimen tio specialkommandon med vardera 1 500 soldater till sitt förfogande.

Detta räcker för att påstå att vi inte just nu ser ett inbördeskrig i landet. Assads problem är inte FSAs militära styrka. Det är hans egen politiska svaghet som hindrar honom från att slå ned upproret. Med bara en liten minoritet av den civila befolkningen bakom sig kan inte regimen kontrollera situationen i landet. Armén ockuperar en stad här och en by där, men den kan inte passivisera befolkningen i dem. Så fort soldaterna drar sig tillbaka tar gatans folk över.

Bachars bror Maher är arméns starke man.

Syrien är en viktig pusselbit i det geostrategiska läget i Mellanöstern. Det förklarar naturligtvis den utländska inblandningen i skeendet. Men att använda det som förevändning för att vända ryggen till befolkningens resning mot diktaturen eller ännu värre ställa sig bakom Assads fantasier om en ”utländsk terrorism” som hans armé ”skyddar befolkningen” mot är ett historiskt brott mot ett folk som gör uppror. Kallar man sig dessutom vänster och hänvisar till en ”övergripande” kamp mot imperialismen, dödförklarar man inte bara sig själv som en progressiv kraft, utan sprider dessutom grova illusioner om Assads, Ahmadinejads och den bortgångne Khaddafis sociala roll i respektive länder och i världspolitiken.

Självfallet manövrerar USA och EU, Ryssland, Kina, Saudiarabien, Israel, Turkiet, militären i Egypten, Qatar och andra krafter i regionen för sina egna intressen. Något annat vore minst sagt märkligt. De flesta av dem försöker nå sina mål via det syriska nationella rådet SNC, som har sitt säte i Ankara. Problemet för alla dessa intresserade ”parter” är att SNC saknar bas i Syrien och dessutom ses med oblida ögon av oppositionen eftersom den till synes ägnar mer kraft åt att skaffa ”vänner” och stöd för en militär intervention än att organisera konkret stöd till kampen inne i Syrien. Enligt tidningen The Economist har representanter för de lokala samordningskommittéerna i Syrien hotat att dra sig ur SNC eftersom de är emot omvalet av SNCs ordförande Burhan Ghalioun.

Det är upp till oss alla att bidra till det konkreta stöd som den folkliga resningen behöver. Av oss alla, som inser att ett folk har rätt att göra uppror mot en blodig diktatur utan att vänta på grönt ljus från allehanda ”experter” i internationella relationer och självutnämnda ”anti-imperialister”. Av oss alla, som inte kräver ett politiskt och ideologiskt renhetstest innan vi stöder ett folk i uppror.

Ned med Assads diktatur

Solidaritet med det syriska folkets kamp.

**************

Läs mer om Shabiha,Inbördeskrig,

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SR1,SR2,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,SVD4,

AB1,DN7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, SNC, Damaskus, Aleppo, Latakia, Shabiha, Assad, Revolution, Homs, Hula,

En belgisk professor i historia fick under sex dygn lära sig mer om regimen Assad än av många års studier i landets historia. När Pierre Piccinin för tredje gången på kort tid besökte Syrien greps han på gränsen till Libanon som misstänkt fransk spion. Sex dygn av tortyr och förhör senare hade Piccinin tappat sina illusioner om regimen Assad.

För det ironiska i historien är att professor Piccinin varit en hängiven anhängare av Assads styre som han hyllade på sin blogg. Han avfärdade också oppositionens beskrivning av repressionen och tortyren i fängelserna som överdriven propaganda.

Sex dygn av närkontakt med fängelsehålor i Homs och Damaskus gav den förnäme professorn från Bryssels finkvarter i Uccle en läxa i levande livet. I dagstidningen La Libre Belgique beskriver han vad han fick uppleva.

-Det är som ett löpande band. Fångarna förs in i rad. De bands fast i korridorerna och sedan torterades de med elektricitet och slogs ihjäl. Många i korridorerna var döda. Det var tortyr på löpande band.

-Cellerna var överfulla och fångarna vrålade hela nätterna. Det var verkligen ett inferno, helvetet på jorden, säger professorn till dagstidningen.

Efter diplomatiska kontakter mellan Belgien och Damaskus utvisades belgaren den 22 maj. Hans uppfattning om regimen har fått sig en törn.

-Jag hade fel och då måste man kunna erkänna sina misstag speciellt i ett sådant här fall, säger professorn som fått sig en läxa. Han har kanske aldrig läst Marx men har nu ändå fått en konkret insikt i att varat i längden bestämmer tanken.

****

Pervers propaganda. Läs mer:

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SR1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Belgien, Assad, Marx, Homs, Damskus, Tortyr,

Det går inte att blunda för regimen Assads brott mot mänskligheten. Det vi ser i Syrien är inte längre en reaktionär regim som med väpnat våld slår ner ett folkligt uppror. När regimens privatmilis Shabiha kallblodigt mördar och lemlästar trettiotvå barn i den lilla staden Hula är vi vittne till ett brott mot mänskligheten så som det beskrivs i Genevekonventionen.

FNs observatörer på plats i Syrien kan vittna om regimens brott. Men hittills har deras roll mer varit ett fikonlöv för regimens våld. När Annan säger att våldet minskat tack vare FNs närvaro är det minst sagt tvivelaktigt. FNs försök att spela ”neutral” ger regimen andrum.

Bachar Assad bär naturligtvis personligen ansvaret för Shabihas och den reguljära arméns handlingar. Ingen annan än han själv kan beordra dessa handlingar. Vi känner igen syftet med dem från andra krig och framför allt inbördeskrig. De som vågar sätta sig upp mot despoten ska mötas av ett våld så intensivt och omänskligt att det ingjuter en förlamande skräck i hela befolkningen. Tortyr, lemlästning och mord på barn och kvinnor blir till medel som helgas av målet –att bevara makten till varje pris.

-Vi är inga terrorister, säger dessa demonstranter i staden Binish efter fredagsbönen.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Krigsbrott, Genevekonventionen, FN, Damaskus,

-Alla älskar vi tillväxt. Det sa alla vid gårdagens toppmöte i Bryssel. Det är som med äppelkakan. Alla tycker om den men ingen har samma recept. I sju sorters kakor ska det vara två ägg och 3dl socker. Medan Hembakat tar tre ägg och mindre socker och lite mer bakpulver.

Så var det också i Bryssel. Där den tyska regeringen vill ha tillväxt med mycket åtstramning och sänkta löner i Grekland och hos andra latmaskar tycker Hollande att ”eurobonds” (en gemensam europeisk obligation) skulle sätta piff på kakan och få den att svälla vackert.

En euroobligation eller inte var egentligen enda tvisteämnet vid mötet. Merkel sa Nein och menade att det är inte ett instrument som kan skapa tillväxt.

Hollande sa att Merkel har rätt i att det ”i sig” inte stimulerar tillväxten men att det kan ha sidoeffekter som hjälper till att uppnå målet tillväxt. Det gäller att vara diplomatisk när man talar till en ekonomisk stormakt.

Men vad är egentligen en eurobond? Sveriges Riksbank ger ut statsobligationer i kronor. En eurobond skulle vara en obligation utgiven av europeiska centralbanken ECB med en och samma ränta för alla länder i eurozonen och garanterad gemensamt av hela eurozonen.

Är eurobonds bara en hägring vid horisonten för François Hollande?

Vad är då skillnaden mot i dag? Den stora skillnaden är att varje euroland ger ut sina egna obligationer i euro men med helt olika räntor. Den så kallade marknaden kräver av den spanska regeringen att en obligation ska ge sex procents avkasting medan samma marknad nöjer sig med 1,4 procent för tyska 10-åriga obligationer. Det innebär att Tyskland kan finansiera sin statsskuld på 79 procent av BNP till ett mycket lägre pris än den spanska med sin statsskuld på 80 procent. För länder som Grekland och Irland går det inte ens längre att finansiera räntorna på statsskulden med nya obligationer eftersom marknaden (nu är den där igen) kräver hutlösa räntor.

För alla älskare av EU är iden att kontinenten ska bli en enhet där alla lever i harmoni, utan hot om nya krig och med en allt djupare social, politisk och ekonomisk integrering. Men den hårda verkligheten är att alla håller en kniv bakom ryggen på grannen.

Den tyska regeringen och landets centralbank vill inte skapa en gemensam europeisk obligation eftersom det innebär att Tyskland skulle bli tvungen att betala omkring 2,5 procent i ränta i stället för närmare noll som nu. Ja, till och med noll procent i ränta. För det var vad Bundesbank bjöd i går när en nyemission av två-åriga obligationer på 5 miljarder euro bjöds ut på marknaden.

Grekiska centralbanken kan inte längre ge ut obligationer.

Men vem lånar ut pengar till noll procent? Ja, till negativ ränta eftersom inflationen i Tyskland just nu ligger kring 2,5 procent. Det är främst andra centralbanker, i första hand asiatiska, och försäkringsbolag specialiserade i livförsäkringar som placerar sina pengar i tyska obligationer med negativ realränta. Det kallas en ”flykt till säkerheten”. Det är finansinstitutioner som inte kan riskera det kapital som sätts in av sparare och som enligt finanslagen inte kan stoppa insättningarna i madrassen, de måste placeras någonstans. Då blir det tyska obligationer som garanterar kapitalet trots att det ger ingen avkastning.

Då kan vi också förstå varför Merkel tvärnitat inför alla krav på eurobonds. Dagens finansiella kris i Europa tillåter nämligen det tyska finansväsendet att låna pengar till extremt låga räntor och noll ränta för Bundesbank. Så var det med den solidariska Europatanken. Var och en bakar efter sitt eget recept. Då blir det både grädde och smör i vissa kakor medan andra snart får blanda barkmjöl i smeten.

Media: DN1,DN2,SR1,DN3,DN4,DN5,SR2,DN6,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Eurobonds, Merkel, Hollande, ECB, Grekland,

Rubriken inbjuder till en vits. Hollande anlöper i Nya Amsterdam. För så hette kolonin som holländare grundade 1621 på ön Manhattan. Sedan blev det ett nytt York när de engelska kolonialisterna tog över.

Men det var länge sedan och inget som dryftades mellan Barack Obama och François Hollande. I stället besökte han sin kollega Barack Obama för att presentera sig. Tillsammans med Angela Merkel, David Cameron och andra statschefer för de rikaste och mäktigaste staterna i världen samlades de till ett G8-möte.

Slipslösa riddare kring runda bordet.

Den grekiska krisen dominerade mötet. Det är nog första gången ett så litet lands ekonomiska problem stått i centrum för G8. Vilket bara bevisar vad den grekiska vänsteralliansen Syriza säger, att det inte är ett grekiskt problem utan ett internationellt problem.

Det finns flera saker att peka ut som viktiga. Alla var eniga om att ”tillväxt och jobbskapande” är nödvändigt för att saneringen av statsskulderna och budgetunderskotten ska lyckas.

Alla var också eniga om att andra länder ska stå för stimulansen till tillväxt, inte det egna. Barack Obama uppmanade hela EU att utveckla en tillväxtplan och inte bara mera svångremspolitik. Han ser om sitt eget hus och vill ha draghjälp för den amerikanska exportindustrin som inte lyckats få igång hjulen riktigt trots dollarns fall, lönernas stagnation och det stora utbudet på arbetsmarknaden.

Tandlös krispolitik kräver avslappnad samvaro

Inför det franska presidentvalet sa många att Hollande skulle stå isolerad i EU med sitt krav på klausuler om tillväxt i den budgetpakt som Tyskland mer eller mindre tvingat på resten av Europa. Nu var det i stället Merkel som plötsligt befann sig isolerad sedan många ledare i EU plötsligt backar upp Hollandes krav. Kakafonin visar att alla är rädda för följderna av en generaliserad recession men att ingen vet vad som krävs för att undvika den.

För David Cameron är kravet på stimulans för tillväxten välkommet bara det inte drabbar världens största finanscentrum –City. Därför ställde han sig totalt avvisande till Frankrikes förslag till en beskattning av kapitalrörelser. Enligt Hollande skulle det ge 57 miljarder euro per år att använda till investeringar i forskning och produktutveckling.

Plötsligt är det då Angela Merkel som ensamt bär den finansiella ortodoxins fana. Ja till tillväxt, sa dock också Merkel men menar att det ska ske enbart via motreformer på arbetsmarknaden så att svaga länders konkurrenskraft ökas. Under tiden speglar hon den tyska exportindustrins glädje över underskotten i Europa, det vill säga det egna överskottet.

-Tillväxt och budgetsanering är två sidor av samma sak, sa Angela Merkel som om det vore en självklarhet. Ännu en av dessa grodor som politiker är kapabla till i parti och minut. Ingen har undgått att se vilken effekt Trojkans åtstramningspolitik har på tillväxten i Europa. Man måste antagligen vara statschef för att mynta något liknande.

Vad har Obama i handen bakom Angelas rygg?

Trots de slipslösa luncherna och de glada minerna avslutades ännu ett G8 med ett berg som födde en mus. Inga konkreta beslut, bara vaga önskningar om tillväxt och jobb, om att Grekland ska stanna i EU och att balans ska uppnås i medlemsstaternas finanser.

Redan nu på onsdag får vi bekräftat att det inte finns någon plan för stimulans av den ekonomiska tillväxten i EU. Då möts EUs statschefer för att hålla mer konkreta diskussioner om en tillväxtpakt som komplement till den budgetpakt som lagts. Då kommer slipsarna att sitta stramt om halsen igen och Merkel, utan slips men med handbroms, göra allt för att de ”lata” staternas skulder betalas av till de kapitalägare som villigt spekulerat i grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer MED pengar de fått låna av ECB till en procents ränta.

Det katastrofala i situationen är att ingen förespråkar en politik som verkligen kan vända situationen. Vare sig den ortodoxa svångremspolitiken eller Hollandes ”stimulanspakt” kan få horisonten att ljusna för Europas arbetande befolkning. För att inse det måste vi först titta lite i backspegeln och se hur dagens offentliga skulder och budgetunderskott skapades.

Syriza har skapat hopp om en lösning på de arbetandes villkor.

Fram till 2008 ökade de offentliga skulderna främst på grund av den skattepolitik som varit nyliberalismens honnörstecken. Den bäst ställda femtedelen av befolkningen inom OECD har sedan årtionden sett sina skatter sjunka till historiskt låga nivåer. För att kompensera inkomstbortfallet ökade staterna sin upplåning från just de som fått lägre skatter och därmed mera pengar att röra sig med. Det var bingo två gånger om på en och samma bricka.

När finanskrisen exploderade 2008-2009 tog statsskulderna ett nytt jätteskutt. Som alla numera vet användes tusentals miljarder dollar till att rädda banker och försäkringsbolag från att gå omkull. Som parantes sagt är det ju groteskt att ett hundratal miljarder euro i grekiska statsskulder inte kan avskrivas medan privata banker får tillgång till 1 200 miljarder euro i lån från ECB med 1 procents ränta utan några som helst krav på att använda dem till produktiva investeringar.

Detta är de två källorna till de offentliga skuldernas explosion sedan det nya seklets början. Det handlar inte om någon europeisk Svensson som levt över sina knapra tillgångar. Det är de rikas bingo på skattesänkningarna och det offentligas nödhjälp till de privata bankerna som grävt de enorma gropar som den arbetande befolkningen nu ska skyffla igen.

Därför är det absolut nonsens att det går att sanera skulderna genom att dra åt svångremmen. Parallellen med en ansvarsfull familjeförsörjare som anpassar utgifterna till inkomsterna är frapperande men helt vilseledande. När staten drar in på den offentliga verksamheten och minskar sina utgifter sanerar det ingenting eftersom ekonomin går in i allt djupare recession i takt med sparprogrammen. Det friger inga pengar till investeringar i produktiv verksamhet. Det ger bara mer pengar till de som redan spekulerar i statsskulderna och mindre skatteintäkter till det offentliga.

Den nedåtgående spiralen blir allt brantare och driver nu Grekland in i en situation ingen upplevt i Europa sedan den stora depressionens trettiotal. Andra länder kommer att följa efter om inte de härskandes svångremspolitik stoppas upp och rullas tillbaka av en enad motståndsfront över hela kontinenten.

Syriza framgång i valet skakar om Bryssel.

Det är också absolut nonsens att det går att skapa nyttig tillväxt med ännu mer av den sorts stimulans som använts hittills, det vill säga mer pengar till bankerna. François Hollande vill att en speciell investeringsbank ska skapas för att pengar ska kunna nå fram till småföretagen. Men samtidigt är han lika bestämd som Sarkozy i att underskotten ska saneras innan 2017. Det är det senare som kommer att dominera hans politik och redan nu står det klart att han kommer att stå helt på Trojkans sida i utpressningen mot den grekiska befolkningen.

Det går inte att skapa en jobbskapande tillväxt genom att bara ge mer pengar till bankerna. Den flod av pengar som ECB öst över kontinentens banker går inte till investeringar. Fakta visar att det i stället gett bankerna möjlighet att fortsätta spekulationen mot de svaga staternas obligationer. De får låna pengar till 1 procents ränta och kan omedelbart låna ut dem till 5-7 procents ränta i södra Europa. Den är vacker ”europatanken” –den starke skinnar de svaga.

Vem har för övrigt fått för sig att det saknas likvida privata medel till investeringar. Kan kapitalägare satsa tiotals miljarder på en oskriven bok som Facebook borde det också finnas pengar till skola och vård. Men si det är liksom en annan sak, tycker Marknaden.

Facebooks introduktion på börsen blev ingen höjdare.

Vare sig Hollandes ”stimulanspaket” eller Merkels ”åtstramningspaket” kommer att slita Europa ur recessionens allt hårdare grepp. För det krävs något helt annat som kan sammanfattas i en enda mening: Ta tillbaka lönernas förlorade andel av de producerade rikedomarna. Det kan låta pompöst men är en absolut nödvändighet för att sätta stopp för kapitalägarnas allt mer destruktiva jakt på profiter, profiter och ännu mer profiter. Som sedan inte används till investeringar och nya jobb.

Men hur sak det gå till? Den traditionella arbetarrörelsens första reflex är att vara resonabel och begära lite mer balans i fördelningen av inkomsterna. Lite mindre för de rika, lite mer för de fattiga. Låt oss förhandla. Problemet är bara att det inte längre finns någon att förhandla med. Det är de rika i samhället som bestämt sig för att föra ett öppet klasskrig mot den arbetande befolkningen. Hela det system av välfärd som byggts upp under decennier ska skalas ned till ett absolut minimum.

Det är den utmaningen som måste antas och den kan bara antas om de som angrips säger nej och i stället kräver åtgärder som bryter med kapitalägarnas race mot botten. Kort sagt måste en antikapitalistisk politik med konkreta åtgärder bli dagens melodi. Saltsjöbadsanda är lika ute som Snoddas.

I dag står Grekland i centrum för kampen mot svångremspolitiken. Inför utpressningen från Trojkan och de inhemska borgarnas kapitalflykt till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis finns det inte en uppsjö av effektiva motåtgärder. Problemen är inte bara grekiska. De gäller lika mycket för alla i Europa om krisen ska kunna bekämpas.

Kapitalflykten kan bara bemötas effektivt om det finansiella systemet socialiseras och ställs under samhällets kontroll. Då kan också olika länders statsskulder genomgå en fullständig revision som visar vilka delar av statsskulderna som är illegitima och därför ska avskrivas till 100 procent. De extremt små belopp som ägs av småsparare ska naturligtvis skyddas och betalas tillbaka. Men för de stora kapitalägarna och fonderna som redan tjänat stora pengar på statsskulderna ska allt avskrivas. Det finns inga andra alternativ om inte hela befolkningar ska drivas ut i ren misär. Exempelvis har experter räknat fram att Grekland måste nå en tillväxt på 8 procent per år i 20 år för att statsskulden ska hamna på en normal nivå. Vilket naturligtvis är helt otänkbart.

De som säger att enda sättet för Grekland att ta sig ur krisen är att lämna euron och återinföra en nationell valuta förstår nog inte riktigt konsekvenserna av vad de förespråkar. För det är i första hand de sämst lottade i samhället som kommer att drabbas. De som hade kapitalreserver har redan tagit ut sina euro från de grekiska bankerna och placerat dem utomlands eller i madrassen. När en ny drachm införs kommer den omedelbart att devalveras kraftigt. Då stiger eurosedlarna i madrassen kraftigt i lokal köpkraft medan de svaga i samhället som inga reserver alls har får nöja sig med en drachm som faller drastiskt i värde.

När vinsternas andel av BNP ökar och investeringarna minskar blir det allt mer plats över för finanskapitalets spekulationer. Diagrammet visar ett genomsnitt för USA,EU17 och Japan.

Greklands sak är vår sak, hela den arbetande befolkningens sak. Den 17 juni ska Grekland på nytt rösta om parlamentets sammansättning. Den enda större kraft som har ett program mot åtstramningen och som inte faller tillbaka på nationalistiska lösningar är just nu den radikala alliansen Syriza. De säger nej till Trojkans åtstramning, säger att Greklands kamp är alla europeiska löntagares kamp, att de rikas kapitalflykt ska stoppas och de stora bankerna nationaliseras. De vägrar att låsa in sig i fällan –ja eller nej till euron.

Det är ett nödvändigt om än inte ett komplett program för att ta strid mot det europeiska och inhemska kapitalets försök att krossa allt motstånd i Europa. I den kampen står just nu Grekland i frontlinjen. Vår solidaritet är nödvändig och kan bidra till att den nyliberala offensiven lider nederlag i Grekland. Det vore också en seger för oss.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SR1,DN4,ETC1,SVT1,DN5,DN6,SVD2,SR2,SR3,SVT2,

DN7,SVD3,SR4,DN8,SVD4,SR5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G8, Obama, Hollande, Merkel, Grekland, Syriza

Det grekiska kommunistpartiet KKE är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa. De har alltid hyllat Stalin som en stor ledare och behållit sin ”renhet” i decennium efter decennium.

I dagens extremt allvarliga kris i Grekland krävs att den arbetande befolkningen i en gemensam front slår tillbaka Trojkans ”sparpaket” som enbart drabbar de arbetande. I det läget lyckas KKE i sin vanliga sekteristiska självförhärligande stil peka ut vänsterorganisationen Syriza som huvudfienden i kampen. Fram till Hitlers maktövertagande kallade det tyska kommunispartiet KPD socialdemokraterna för ”socialfascister” vilka enligt Moskva var värre än nazisterna. Så gick det som det gick. Hitler kunde ta makten medan den tyska arbetarklassen var splittrad mest på grund av KPDs sekterism. I dag verkar den tragiska historien från 30-talet gå igen som en grekisk parodi.

-Lita inte på Syriza, står det på väggen bakom de ”äkta kommunisterna”.  Det är KKEs paroll i dagens kris. Hoppas att de kommer att få betala dyrt för sin sekterism i nyvalet den 17 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, KKE, Grekland, Syriza, Trojkan

Jean-Luc Mélenchon och den franska Vänsterfronten hade en stor framgång i det nyligen hållna presidentvalet. Även om resultatet på närmare tolv procent av rösterna inte svarade mot frontens förhoppningar var det ändå en stor framgång och ett uttryck för det breda nejet till Europas åtstramningspolitik.

Jean-Luc Mélenchons personlighet och politiska egenheter kan dock bli till en framtida stor black om foten för den franska vänstern. Allt är verkligen inte vänster i hans agenda.

I artikeln här under analyserar Pierre Rousset den mindre attraktiva sidan i Mélenchons politiska fysionomi. Pierre Rousset är en av de som i decennier deltagit i Ligue Communiste Révolutionnaire och framför allt gjort sig känd för sitt solidaritetsarbete med den vietnamesiska befrielsekampen mot USA. Sedan dess har hans politiska intresse framför allt koncentrerats kring utvecklingen i Asien.

Artikeln här under finns i original på Pierres hemsida. Där finns tusentals artiklar att konsultera. Översättningen till svenska har gjorts av Björn Rossin och texten publicerats på Stigges News Desk.

*************************

Jean-Luc Mélenchon, presidentkostymen, kärnvapnen

och den franska vänstern

Pierre Rousset, Europe-Solidaire, 9 maj 2012

Den 27 januari 2012 besvarade Jean-Luc Mélenchon skriftligt en rad frågor från l´Action des citoyens pour le désarmement nucléaire (Medborgaraktionen för kärnvapennedrustning). Avslutningsvis kom han där med följande häpnadsväckande uttalande för någon som kandiderar för Front de Gauche: ”Jag kan inte lova att aldrig använda kärnvapen mot vilket folk det vara månde”.

Har man någonsin läst eller hört något liknande från en företrädare för ”vänstern till vänster om vänstern”?

Jean-Luc Mélenchons svar på frågorna var noga avvägt. De ingår i en helhet som lovsjunger ”kärleken till Frankrike”, som ger en positiv bild av Frankrikes agerande internationellt och som förordar ett stärkande av landets ”självständiga militära kapacitet”.

Denna inriktning är helt främmande för hela spektrumet av traditioner inom ”den militanta vänstern”, av brytning med den etablerade ordningen – från revolutionär antimilitarism till pacifism. Den strider mot en lång tradition av anti-imperialism och anti-kolonialism och som fortfarande går emot vår egen imperialism. Om Jean-Luc Mélenchon i våldsamma ordalag fördömer USA-imperialismen anser han i gengäld att den franska staten inte är imperialistisk och inte utgör något hot mot något folk.

Det här är ingen obetydlig fråga! Den handlar om statens själva karaktär och står i centrum för varje försök till radikal samhällsförändring i ett land som Frankrike. Ändå har inte Jean-Luc Mélenchons uttalanden gett upphov till några mer omfattande reaktioner. Andra synpunkter har förvisso framkommit, inklusive inom Front de Gauche. På Front de Gauche-Finistères (Bretagne) website dundrar exempelvis Yves Jardin (Douarnenez): ”Front de Gauche måste klart och tydligt ta avstånd från ’den livsfarliga heliga alliansen’ bakom kärnvapenkapprustningen, från uppslutningen bakom kärnvapnen och neo-imperialistiska interventioner.” – men den sortens ställningstaganden har bara förekommit ”i marginalen” i debatten inom vänstern till vänster om socialistpartiet.

Presidentkostymen

Inget tvingade Jean-Luc Mélenchon att i kärnvapenavskräckningens namn svinga med hotet om att använda kärnvapen ”mot vilket folk det vara månde”. Inget, om det inte var ett sätt att visa upp ”sin ansvarsmedvetenhet” som kandidat till landets högsta ämbete, ty han siktade verkligen på att bli vald till president och detta är ett viktigt faktum för att förstå hans ställningstaganden. Han satsade på ett bakslag för socialisterna och François Hollande och att detta denna gång skulle leda till ett maktskifte som förde vänstern till vänster om socialistpartiet till makten och inte högern eller extremhögern.

Det är ganska oroväckande att se hur lätt förespråkaren av en Sjätte republik byter om till kostymen hos en president i Femte republiken. Med denna hållning följer en rad åtaganden: framför allt att inta rollen av högste arméchef och en härold för nationen.

Stat, nation, armé

Jean-Luc Mélenchons syn på stat, nation och armé tycks emellertid inte bara ha att göra med rent konjunkturella omständigheter (att skaffa sig en bra position i kapplöpningen inför presidentvalet), utan förefaller även svara mot en mer djupgående vision. Det är den fråga François Sabado lyfter fram i en artikel nyligen: ”Den reformistiska hållningen hos ledningen för Front de Gauche på det historiska och politiska planet har sällskap med Mélenchons ’republikanska’ hållning. Inte den kommunarderna stod för, där en social republik ställdes mot de borgerliga klasserna, utan de republikaner som i sitt försvar av republiken blandade samman ’nation’, ’republik’ och ’Stat’. Detta synsätt underordnar ’medborgarrevolutionen’ eller ’en revolution via valurnorna’ till respekt för de härskande klassernas statliga institutioner.”

I sitt Brev till fransmännen utomlands beklagar Jean-Luc Mélenchon således ”nedrustningen” av Frankrikes ”diplomatiska nätverk”. I sitt svar till Medborgaraktionen lägger han fram grunderna till sin hållning: ”Det handlar om att åter hävda legitimiteten hos nationernas suveränitet utrikespolitiskt. Denna syn på internationella relationer, som grundas på nationalstater, gör det nödvändigt att stärka Frankrikes makt, det vill säga dess förmåga att få andra att vika sig. Det är resultatet inte bara av landets ekonomiska kapacitet, dess vetenskapliga och teknologiska potential utan också av dess militära kapacitet.”

Ett stärkande av Frankrikes militära kapacitet är också en av ledtrådarna i hans bidrag till tidskriften Revue Défense nationale: ”Ett Frankrike i fredens tjänst kan inte göra sig av med sin förmåga att försvara sig. Mitt förslag går inte ut på att öka Frankrikes militärbudget. Men jag är heller inte ute efter att minska den. Det skulle förhindra våra möjligheter att agera. Jag kommer att fatta beslut om ett moratorium på minskningen av resurserna.”

Det är särskilt fråga om att stärka det franska försvarets insatskapacitet: ”Insatserna i Afghanistan och i Libyen har visat vårt försvars begränsningar vad gäller organisation och resurser. Det är oacceptabelt att skicka ut dåligt utrustade soldater, att vara beroende av andra för trupptransporter eller för spaning eller att kunna tanka flygplan i luften. De olika arméernas storlek och programmen för deras utrustning ska värderas från fall till fall och anpassas efter ett nytt strategiskt tänkande. Under alla omständigheter är upprättande av en gemensam brigad för de olika försvarsgrenarna ett rimligt mål. Det förutsätter en ökad kapacitet vad gäller underrättelseverksamhet och understöd. Men också beslut om att förse sig med nödvändiga resurser för insatser såväl i luften som till havs.”

Det handlar också om att stärka sambandet mellan ”nationen”, ”det republikanska fosterlandet” och ”dess” försvar: ”Jag vill påminna om att värnplikten inte avskaffats för gott utan bara tills vidare. Banden mellan det republikanska fosterlandet och dess försvar får således aldrig ifrågasättas! Jag kommer också att ta initiativ till en granskning av civilförsvaret både vad gäller medborgarnas engagemang och dess operationella kapacitet. Det utgör förbindelsen mellan armén och nationen. Det är också en reservoar av kompetens och kunskap. Det är orsaken till att jag lovar att utveckla det.”

Kärnvapenarsenalen

Det är för att trygga Frankrikes maktställning som Jean-Luc Mélenchon motsätter sig varje tanke på ensidig nedrustning, ty ”i nuvarande läge är kärnvapenavskräckningen det bärande inslaget i vår strategi för att kunna skydda oss”. Om han vill avskaffa ”den flygburna delen” är det bara på grund av att han bedömer den som ”föråldrad idag”.

Mélenchon förespråkar förvisso en multilateral nedrustning, men detta har varken något originellt eller radikalt över sig. Talet om en värld som gjort sig av med kärnvapnen har varit ett av de centrala inslagen i Barack Obamas försök att profilera sig efter sitt makttillträde. Alla statschefer i de imperialistiska länderna hävdar att de förbereder sig på krig för att kunna försvara freden bättre. Alla svär på att deras politik är ”enbart defensiv”.

Frankrike är ett av få länder som inlett en ”modernisering” av kärnvapenarsenalen; man deltar aktivt i kapprustningen. Genom att tala om ”taktiska” eller ”rena” kärnvapen försöker kärnvapenmakterna göra användningen av dem politiskt acceptabel. De kom verkligen till användning 1945 och de kommer att göra det igen förr eller senare om inte folkliga rörelser driver igenom förstörelsen av dem.

Doktrinen om kärnvapenavskräckning har alltid varit det fikonlöv maktpolitiken dolts bakom. Den ger en bedräglig bild av balans eller nedfrysning men genom att rättfärdiga att några har rätt att inneha kärnvapen rättfärdigas också att andra skaffar sig dem. ”Avskräckningen” har bidragit till spridning på samma sätt som den gett näring åt en oupphörlig kapprustning. Den är på intet vis någon vänsterdoktrin eller progressiv sådan …

Utträde ur Nato

Samma gäller Jean-Luc Mélenchons syn på att Frankrike måste lämna Natos integrerade militära kommando. ”Det grundläggande i denna hållning är ett utträde ur Nato och en vägran att underställa sig all europeisk försvarspolitik som går ut på vara en underleverantör till USA, att låta någon annan kontrollera våra beslut, våra handlingsramar eller begränsa vår egen suveränitet.”

Om man undantar den centrala roll han tillmäter FN är hans argumentation mycket gaullistisk. ”Nato är inte längre något annat än USA:s väpnade redskap. Dess omvandling till en global allians måste klart stoppas.” ”Hur önskvärd den än kan vara är upprättandet av ett europeiskt försvar självständigt från Nato idag en chimär. Det skulle vara oansvarigt att för detta offra vår egen självständiga förmåga att försvara oss.”

Antiglobaliseringen som diplomatiskt vapen?

”Den försvarspolitik jag förordar”, skriver Jean-Luc Mélenchon i sitt inlägg i tidskriften Révue Défense nationale, ”handlar om antiglobalisering: den stöder framväxten av en multipolär värd, fri från all hegemoni. Frankrike måste ställa sig i spetsen för en ny internationell allians. Jag kommer därför att förorda gemensamma aktioner med utvecklingsländerna. Förutsättningen för en sådan politik är att vi återerövrar vår suveränitet på det militära området.”

I detta sammanhang vill vi påminna om ett redan citerat stycke ur hans svar till Medborgaraktionen: ”Det gäller att återta staternas suveränitet vad gäller utrikespolitiken. Detta sätt att se på internationella relationer grundade på nationalstaterna innebär att Frankrikes styrka måste förstärkas …”

Antiglobaliseringsrörelsen har sett en ny rörelse växa fram utifrån de sociala rörelserna och som just vägrat att identifiera sig med den logik som representeras av ”deras” respektive nationalstater. Mélenchon däremot – och där är han inte ensam – framställer antiglobaliseringsrörelsen som en ram för diplomatiskt ”multipolärt” samarbete mellan olika stater och där Frankrike skulle inta ”sin” plats. Den stora förloraren på detta skulle givetvis vara internationalismen. Är då antiglobaliseringsrörelsen då inget annat än summan av olika nationalismer och nationalstater?

Den franska vänstern

Givetvis handlar Front de Gauches valkampanj framför allt om samhälleliga frågor. Jag är på intet vis ute efter någon total bedömning av de politiska följderna av framgångarna för Mélenchons kandidatur.

Men hans hänvisningar under valkampanjen till ”Frankrike”, ”Mitt land”, ”Min nation”, dess så kallade ”storhet” och dess ”framträdande roll” internationellt har upprepats tusentals gånger och tills man tröttnat. Men Jean-Luc Mélenchon är inte den ende som ägnat sig åt lovsånger till nationen. Man kan fråga sig om detta är det mest effektiva sättet att bekämpa Front National, som idag vänder sig till ”alla patrioter till höger och till vänster”. Värre är att det inom vänstern – inklusive vänstern till vänster om socialistpartiet – gör nationalismen till något vardagligt. Och det är något ytterst farligt.

Man kan inte bara förlita sig på ”dynamiken” kring ”en revolution via valurnorna” eller att sociala protester skulle kunna utplåna den nationalism som lovsångerna till nationen ger näring åt. Vi kommer inte att komma undan den politiska strid försvaret av internationalismen handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Mélenchon, Vänsterfronten, Gaullism,