I dag möts eurogruppens finansministrar i Bryssel för att diskutera kris. Det är nog det enda de kommer att göra. För ingen av dem har ett krisrecept och ingen av dem vet egentligen vad som kommer att hända. De tyska ledarna talar hotande om att strypa Grekland om inte det ingångna avtalet med Trojkan följs till punkt och pricka.

Nu på morgonen rasar börskurserna över hela Europa. Osäkerheten kring vad som ska ske i Grekland sägs var orsaken. Men den osäkerheten har hängt över aktiekurserna och obligationsräntorna under lång tid.

Jag tror att något annat bekymrar ”marknaden”. I går fick Angela Merkels kristdemokrater storstryk i valet i den tyska delstaten Nordreihn-Westfalen. Det är den mest befolkade och mest industrialiserade delstaten i Tyskland, en delstat som väger mycket tungt i politiken i landet. Alla kommentarer över resultatet drar samma slutsats –att det är en proteströst mot åtstramningspolitiken och de sedan länge stagnerande inkomsterna.

Därför darrar troligen ”marknaden”. Ska helt plötsligt ”lata” tyskar ta över stafettpinnen från sydeuropéerna och i sin tur kräva ett alternativ till nyliberalismens ”enda-alternativets-politik” –uppoffringar och åter uppoffringar?

Tyska extremister sprider hatpropaganda mot den grekiska befolkningen.

Nu ser vi att de nyliberala åtstramningspaketen leder till en djup politisk kris redan innan de värsta sociala och ekonomiska effekterna slagit igenom till fullo. På europeisk toppnivå, i Kommissionen, i ministerråden, i Europeiska Centralbanken och i enskilda regeringar råder total förvirring om vilken plan B som ska sättas in om ”lata” befolkningar helt plötsligt i en oförskämd våg av otacksamhet börjar säga adjö till den nyliberala åtstramningspolitikens ledare.

Det franska presidentvalet ska ses i detta sammanhang. Att Socialistpartiet, Vänsterfronten och den yttersta vänstern tillsammans fick närmare hälften av rösterna måste ses som ett kraftigt Nej till Merkozys krispolitik, speciellt som en del av Marine Le Pens väljare också mobiliserar kring ett nej till EUs krispolitik.

Knappt har den nya högerregeringen i Spanien installerat sig så möts den av en ”ny vår” av protester på gator och torg. Den engelska högerkoalitionen straffades med katastrofsiffror i de lokala valen. Som russinet på kakan fick sedan i går Merkel storstryk i det viktigaste delstatsvalet i Tyskland. Valet i Grekland hänger redan som en kvarnsten runt halsen på Bryssel som inte vet vare sig in eller ut hur krisen ska sluta.

Det verkar nu i det närmaste klart att det blir nyval i Grekland. Allt talar också för att de partier som säger nej till EUs krispaket kommer att stärka sina positioner. Samtidigt försöker framför allt tyska ledare som finansministern Wolfgang Schäuble och Jens Weidmann, Bundesbanks chef, att hota Grekland med totalt stopp för ytterligare lån till Grekland om pakten som Pasok och Ny Demokrati skrivit under bryts.

Problemet är bara att ingen av dem vet med bestämdhet vad som kommer att ske om den finansiella livlinan till Grekland kapas. Weidmann säger arrogant att det blir värst för Grekland medan effekterna i Europa blir obetydliga. Han har kanske rätt. Eller kanske fel. Stoppas krediterna till Grekland faller nästan omedelbart de grekiska bankerna och avbetalningarna på statsskulden upphör automatiskt. Om de finansiella effekterna kan hållas inom Greklands gränser eller om de kommer att spilla över till i första hand Portugal, Spanien och Italien, men även Frankrike, vet ingen.

Alla hotar och svär, men ingen kan garantera att Greklands kris inte blir hela Europas kris.

Det är också vad Syrizas ledare Alexis Tsipras spelar på när han säger att EU bluffar. Med det menar han att Trojkan inte kommer att bryta allt finansiellt stöd till Grekland om en majoritet beslutar att bryta det avtal som antogs tidigare. Hans argument är att även EU har för mycket att förlora på att Grekland tvingas bryta med euron och eventuellt lämna EU.

Alexis Tsipras har lett Syriza till stora framgångar som ställer stora krav.

Det är ett högt spel från den unge ledaren av Syriza. Har han fel och EU verkställer sitt hot måste han och hans parti vara beredda att löpa hela linan ut. Om Grekland tvingas bryta med euron kommer Syriza, med sina regeringspartners, omedelbart tvingas att vidta åtgärder som direkt hamnar i total konflikt med ”marknaden” och finansen.

PS; Just nu börjar det spridas rykten att Syriza är beredd att ingå i en nationell samlingsregering. Är det redan slutet på den radikala linjen? Om det är för att omsätta EUs krispolitik till grekisk verklighet då riskerar Syriza samma öde som Pasok. Vi får hoppas att det inte är fallet.

För att stoppa en katastrofal kapitalflykt måste alla större banker förstatligas och alla konton som kan användas till att föra ut pengar ur landet blockeras. En ny drachm måste införas och för att undvika en galopperande inflation blir det nödvändigt att införa priskontroll på de flesta vardagliga konsumtionsvarorna. Kort sagt kan inte en frontalkrock med det europeiska finanskapitalet undvikas i fall Grekland ställer in sina utbetalningar. Då gäller det också att vara beredd att gå till motattack och stoppa allt ekonomiskt sabotage och de rikas kapitalflykt. Annars blir det att hoppa ur dagens aska in i morgondagens eld.

Det finns på den europeiska vänsterkanten vissa som har kort minne. Ett utträde ur euron och ett återupprättande av den ”nationella självständigheten” presenteras som en enkel och naturlig lösning. För att ge tyngd åt denna linje hänvisas ofta till ”fallet” Argentina, då landet år 2001 ställde in avbetalningarna. I dag tio år senare talar även radikala människor om Argentina som ett lyckat exempel på självständig krispolitik.

I december 2001 mobiliserade hela arbetarklassen mot krispolitiken

Den arbetande befolkningen i Argentina har antagligen en del att invända mot alltför rosenröda beskrivningar. För dem följde nämligen fyra år av social katastrof eftersom de snabbt tillsatta och snabbt avsatta regeringarna vägrade att löpa linan ut och i stället tvingade på de vanliga löntagarna kostnaderna för krislösningen. På kort tid kastades 54 procent av hushållen ner under det officiella fattigdomsstrecket. Inte mindre än 35 procent av den aktiva befolkningen blev arbetslös och i vissa fattiga stadsdelar blev nästan alla utan arbete.

Regeringarna sänkte lönerna kraftigt, ökade den direkta beskattningen, minskade drastiskt budgeten för skolorna och höjde pensionsåldern. De rikas kapitalflykt stoppades inte av regimen och i siffror var den mer omfattande än hela statsskulden.

Jamen, nu går det ju bra för Argentina, säger en del. Som om det skulle rättfärdiga att de vanliga löntagarna i landet pressades som citroner under flera år. Dessutom är det mer troligt att Argentina kunde bryta recessionen tack vare de stigande världspriserna på olika grödor som exempelvis sojabönor, inte tack vare krispolitiken.

Den som förespråkar att Grekland kan följa samma väg är ute på svag is. En egen valuta som devalveras och driver levnadsstandarden i botten kan inte skapa konkurrenskraft och sätta fart på hjulen. Landets exportindustri är minimal och det finns ingen snabbt expanderande världsmarknad för oliver och fetaost.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SR1,SR2,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, Pasok, EU, ECB, Merkel,

Los Indignados är tillbaka. Det är redan ett år sedan Spaniens ungdom ockuperade gator och torg och fick smeknamnet Los Indignados. I går lördag den 12 maj var de tillbaka i tiotusentals. Över hela landet samlades unga och inte så unga till protester mot regeringens och EUs krispolitik som leder rakt in i katastrofen. Snart är en fjärdedel av alla i aktiv ålder arbetslösa. Vansinnet har bara en orsak -bankerna och finansinstituten ska garanteras sina vinster. Deras hantlangare i Bryssel, Berlin och ECB säger att det finns inga alternativ. Europas ungdom säger Stopp -Basta

Tiotusentals samlades på Puerta del Sol i Madrid

Långt in på natten fortsatte protesterna och bröt dämed med förbudet mot folksamlingar efter klockan 22.00

Prick vid midnatt hölls en tyst minut följd av ropen ”ja, vi kan, ja vi kan”.

I 80 städer samlades stora folkmassor. 30 tusen i Madrid, 45 tusen i Barcelona. Allt enligt polisen. Mångfaldigt fler, enligt deltagarna.

I fjol var Puerto del Sol ockuperat av ett tältläger i en månad. I går var det massor av folk men inga tält.

Spaniens ungdom har inte resignerat. Kampen fortsätter.

Media: SR1,DN1,SVD1,GP1,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Los Indignados, EU, Kris

Det har under lång tid rått starka motsättningar i och mellan Europas regeringar och finanskretsar om vilken ekonomisk politik som bäst tjänar de rikas intressen.

Alla bråk under toppmöten i EU, i G8 och G20, och tomma deklarationer speglar motsättningar mellan olika kapitalintressen internationellt och i Europa. Å ena sidan ska krisen till varje pris betalas av kontinentens vanliga skattebetalare och å andra sidan ska en recession i hela EU undvikas till varje pris.

Från vilket håll kommer räddningen?

I flera artiklar här på bloggen har jag argumenterat för att detta är två helt oförenliga målsättningar. Med François Hollandes seger i Frankrike och den radikala vänsterns framgångar i Grekland dominerar den hårda motsättningen om mål och medel på nytt förstasidorna i finanspressen.

Det lutar nu åt att Angela Merkels och den tyska riksbankens oböjliga budgetdisciplin inte längre är så oböjlig. Orsaken är inte att Hollande eller den grekiska vänsterns lyckats övertyga Merkel att hon har fel. Nej det är den hårda verkligheten som kommit ikapp Merkel & Co. Förhoppningen att kunna hålla den djupa recessionen begränsad till några marginella ekonomier i Sydeuropa är grusad. Redan sju av eurozonens länder är nu inne i en recession och häromdagen visade senaste kvartalssiffrorna att den tyska exporten sjunker. Mer behövs det inte för att minera en till synes benhård åtstramningspolitik. När den tyska exportmaskinen börjar gnissla då är man inte så tuff längre.

Nu säger den tyska riksbankens chef Jens Weidmann att lönerna i Tyskland borde ökas så att den interna konsumtionen kan kompensera exportbortfallet och bidra till att obalansen i EU samtidigt förbättras. Han menar också att den tyska inflationen borde tillåtas ligga något över genomsnittet i EU så att underskotten i andra länder automatiskt minskar.

Är den tyska riksbanken inte så oböjlig längre?

Att de tyska lönerna måste upp det anser också de tyska fackföreningarna som i ett årtioende lagt sig platt för att bidra till det tyska ”exportundret”. Priset har varit högt. I dag tjänar nästan åtta miljoner tyska arbetare under 9 euro brutto i timmen efter skatt. Det innebär att en fjärdedel av arbetskraften i landet har en inkomst som ligger under två tredjedelar av medianlönen (medianen är mitten av löneskalan).

Redan i går träffade François Hollande EUs president Van Rompuy för att diskutera hur Bryssel och EUs regeringar ska kunna undvika en generaliserad recession. Den amerikanska centralbanken FED hälsade Hollandes seger och manade till mer stimulanspolitik. Nästa vecka åker Hollande till Berlin för att testa personkemin med Angela.

Usch, en socialist i Elysséepalatset. Vilket elände.

När den hårda verkligheten hinner ikapp illusionisterna öppnas nya vägar. Det finns ingen annan väg en den brutala åtstramningens väg har den grekiska befolkningen hört månad ut och månad in. Nu när recessionen inte låter sig begränsas till Grekland, Portugal och Irland börjar plötsligt höjdare i regeringskanslierna och bankpalatsen att öppna portarna för offentlig stimulanspolitik. Av prestigeskäl kommer inte Europakten att omförhandlas. Men det står redan klart att förhandlingar om kompletterande avtal väntar inom mycket kort.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN1,DN4,SVD2,DN4,SVD3,DN5,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Merkel, Hollande, Tyskland, Frankrike, Grekland, Bundesbank, FED,

Nyvakna makthavare sliter sig i håret och rasar över folkens obotliga dumhet. Med sträckt hand pekar de mot hela befolkningar och frågar om de fått fnatt. Hur vågar de rösta emot våra sparprogram som noga snickrats ihop under många sömnlösa nätter?

Slag i slag rasar den bekymmersfria nyliberala världsbilden samman. I söndags passade Europas befolkning på att slå tre flugor i en smäll.

Den lille sprätten Sarkozy avtackades för sina fem år av angrepp på de svaga i samhället, av bidrag och gåvor till de rika och förnedring och förföljelse av Frankrikes invandrade befolkning.

Otack är härskarnas lön. I Grekland fattade inte folket finesserna med det åtstramningsprogram som Trojkan tvingat på de arbetande med benägen hjälp av majoritetspartierna i det grekiska parlamentet.

I England fattar inte heller de arbetande sitt eget bästa. Ut med Tories och Liberalerna är det svar som valurnorna gav i de lokala valen förra veckan. De nyliberala regeringspartierna krossades lokalt.

De makthavande inser inte att det finns gränser för vilka uppoffringar befolkningarna är beredda att utstå. Gränser som de gör allt för att spränga. Rådet från Berthold Brecht att välja sig ett nytt folk kanske blir nästa punkt på EUs dagordning.

För nu visar Grekland, Frankrike och England att de arbetande människorna vet var gränserna går och att de som vill spränga dem straffas omedelbart i levande livet. Egentligen är den upprörda stämningen i de fina salongerna helt obegriplig. Tror de verkligen att vanligt folk är idioter? Lamm som villigt låter sig ledas till slakt?

I Grekland har de härskande drivit ned lönerna med 25-30 procent, fört en politik som ställt hälften av landets unga i arbetslöshetens köer, slagit undan benen på landets pensionärer som antas klara sig på nödbidrag och sedan blir de förvånade när vanliga medborgare vänder dem ryggen.

Hur kan man inbilla sig att de som trampas ned av ”marknadens” löjtnanter, förnedras av Trojkan och kastas ut i en planerad misär ska skänka de ansvariga politikerna sina röster?

-Hur fan vågar dom?

Svaret är enkelt. De har inget annat val.

Media:DN1,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,SVD3,SR2,SVT2,DN2,DN3,DN4,SVD4,

SVD5,DN5,DN6,SR3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Tyskland, Merkel, Nyliberal,

Vem röstade in François Hollande i Elysséepalatset?

Tabellen här under visar stödet för Hollande i olika åldersgrupper och i registrerade yrkesgrupper. (i %)

Det mest framstående resultatet är att Sarkozy har majoritet endast bland pensionärer, aktiva katoliker och gruppen småföretagare, butiksägare och hantverkare. Den sociala skillnaden mellan högern och vänstern syns också i hur inkomstgrupper röstar och skillnaden mellan landsbygd och stad.

Hollande har 59 procent bland de med inkomst under 1 200 € i månaden, 56 procent bland de med 1 200-2 000 €, 55 procent mellan 2 000-3 000 €. Endast bland de med mer än 3 000 € i månaden vinner Sarkozy med 56 procent.

Nu gäller det att hålla sina löften.

I städer med fler än 100 000 innevånare fick Hollande 57 procent, 54 procent i städer mellan 20 000 -100 000, medan Sarkozy vinner på landsbygden med 52 procent.

Slutsatsen är klar. Det är bland de unga och vanliga löntagare i städer och större tätorter som Hollande vunnit. Sarkozy har sitt stöd i det gamla rurala samhället, bland de äldre och butiksägarna och sist men inte minst de rika i samhället. Det är ett val som speglar klassamhället.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Poitik, Frankrike, Hollande, Sarkozy, Presidentval,

François Hollande är Frankrikes nye president. Valet gick som de flesta räknat med, som gallupundersökningarna förutspått.  Som vanligt i ett franskt presidentval är det små marginaler som avgör. Med 51,67 procent mot 48,33 procent segrar François Hollande som den andre socialisten efter Mitterrand i ett presidentval i den femte republiken. Ett kvarts sekel har gått sedan dess.

Kommer Hollande att hamna i internationellt motlut?

Det första och viktigaste som valet visar är att det franska samhället är starkt polariserat mellan fattig och rik, mellan landets arbetare som lever under allt svårare förhållanden och anhängare till den franska högern som oavsett hur de individuellt har det ställt alltid röstar för borgerligheten. Högern i Frankrike har alltid varit stark och i år har Sarkozy vridit sitt partis linje långt utöver de gränser som de ”respektabla” politikerna i UMP hittills vägrat överträda. Sarkozys öppna flirt med Nationalfrontens väljare ändrar radikalt det politiska landskapet som tar form.

Själv försvinner han ut i kulisserna till sina vänner i den värld av ”bling-bling” som han älskar. En kärlek han gjort sitt bästa för att dölja. Nu behöver han inte längre bära skärmmössa och mörka glasögon när han solar på däcket på en väns lyxjakt. Kvar finns regeringsparti UMP som troligtvis kommer att explodera inifrån, där en del kommer att hamna i samklang med Marine Le Pen och eventuellt bilda ett nytt parti. Marine Le Pen har redan antytt att hon inte längre gillar namnet på sitt parti –Nationalfronten.

Det var en söndag med en grekisk tragedi och en fransk komedi på programmet. Komedin gick live i teve så det var den jag följde från parkett bekvämt tillbakalutad framför min plattskärm här i Bryssel. Det stod tidigt klart att Socialistpartiets kandidat skulle vinna. I fransk teve tillåts enligt lag inga prognoser innan klockan åtta på kvällen. Men i belgisk och luxemburgsk teve släpptes ”hemligheten” redan vid sjutiden.

Entusiasmen i Hollandes läger dominerade hela kampanjen

Hollande är segrare ropade de ut och informerade den franska publiken innan de egna kanalerna kunde meddela samma sak.

Den borgerliga skräckpropagandan säger att ”nu blir det ekonomisk katastrof” för Frankrike. Hollande har spenderbyxorna på sig och ska dessutom stjäla alla pengar från de välbärgade, låter det. Det är naturligtvis retorik som saknar all förankring i vad Hollande och Socialistpartiet står för. Likt alla andra socialdemokratiska partier i Europa vill de ta ansvar för att den kapitalistiska marknadsekonomin fungerar så bra som möjligt. Skillnaden med de borgerliga nyliberala partierna handlar om gradskillnader och bredden på de plåster som används för att lappa ihop de raserade välfärdssystemen.

Så vad kommer François Hollande att göra? Vad talar för att han ska lyckas?

Allt faller samman till ett enda ord –tillväxt.  François Hollandes löften inför de fem år som väntar bygger uteslutande på en prognos för tillväxten på ett genomsnitt av 2-2,5 per år fram till 2016. Om han sett rätt i kristallkulan blir det inga problem för Hollande som ny president att uppfylla sina löften om balans i budgeten innan 2017 och 500 000 nya jobb, ökad köpkraft och 2,5 miljoner nya bostäder.

Entusiasm , som sagt var

Men allt bygger på ett antagande som ingen kan garantera och som de flesta ser som totalt orealistiskt, det vill säga en tillväxt av landets BNP på 2,5 procent per år de närmaste fem åren. Själv tror jag att Hollandes antagande är en ren dröm som kan bli till en mardröm för de som väntar sig ett klart brott med Sarkozys politik till de rikas fördel.

För om tillväxten inte infinner sig kommer Hollande ändå att hålla fast vid sitt löfte till EU och ECB att det franska budgetunderskottet ska ner till noll procent av BNP innan 2017. Utan tillväxt krävs en stram åtstramningspolitik som bara drabbar vanliga löntagare i samhället. Av alla punkter i hans program är detta huvudpunkten. Allt annat kommer att få ge vika inför anpassningen av statsskulden och budgetunderskottet.

Vi kan redan förbereda oss på de vanliga ursäkterna om att den ekonomiska konjunkturen inte blev vad som förväntades och att därför måste alla löften om reformer till löntagarnas fördel skjutas på framtiden.

Hollande har skapat sig en image som följer Mitterrands ända in i gesterna

President Hollandes första resa utomlands är redan bokad. Ett första telefonsamtal har redan hållits med Angela Merkel och innan veckan är slut åker Hollande till Berlin för att samstämma sig med den tyska regeringen. Deras problem blir att försöka komplettera den extrema åtstramningspolitiken med en magisk portion av tillväxt.  Till och med den tyska kanslern börjar inse att sparpaketen oundvikligen leder till en djup recession i hela Europa. De senaste negativa siffrorna för den tyska exportmaskinen påminner Berlin om var de tyska varorna avsätts.

Men det är ett svar på krisen som Hollandes väljare inte väntar sig. Den enorma segerglädjen i går kväll och jublet som steg i skyn över Bastiljen då Hollandes seger ropades ut visar att det finns stora förväntningar på den nye presidenten. Förväntningar som han måste infria om mandatet inte ska ta slut inom fem år.

Nu är det upp till alla radikala krafter i Frankrike och Europa att kräva uppfyllda löften om tuffa tag med finansen och en politik till de vanliga medborgarnas fördel. Endast ett enormt tryck från vänster kan skapa det styrkeförhållande som krävs för att Hollande inte ska bli ännu en i raden som går finansens ärenden.

Har Hollande en magisk baguette?

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN4,SR1,SVT1,SVD4,DN5,DN6,

DN6,SVD5,SR2,SVT2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Presidentval, Hollande, Sarkozy

Salameh Kaihle är en mycket välkänd marxist i Syrien. Han föddes 1955 på Västbanken men kom snart till Syrien där han studerade och blev en övertygad marxist. Han har skrivit en rad böcker om imperialismen, den arabiska nationalismen, sionismen och den arabiska vänstern.

På nittitalet satt han åtta år och elva dagar i regimens fängelser. Hans kritik från vänster av Assadfamiljens Baathparti gillades inte av diktatorn.

Från första dagen av det syriska upproret har Salameh aktivt deltagit i kampen. Den 24 april fängslades han på nytt. Dagen efter hans arrestering publicerades en text av Salameh på den libanesiska siten Al Akhbar. Här under har jag gjort en fri översättning av en fransk översättning av det arabiska originalet. Därför kan texten framstå som lite svårläst på en del ställen. Men det ska inte författaren lastas för utan översättningen i flera led.

Salameh behöver vårt stöd. På den här länken finns en text skriven av Omar Dahi och Vijay Prashad som ger en insikt i Salehs roll i den syriska revolutionen och en länk till en petition som du kan skriva under om du delar kravet att han ska friges omdedelbart.

Läs mer om Salameh och skriv på petitionen

************************

Var står Syrien efter ett års revolution?

Regimen vill bevisa att den löst alla problem, trots att den har intensifierat våldet med en systematisk förstörelse av flera städer och en bombning av zoner där oppositionen är stark. Antalet arresteringar ökar också. Assad verkar starta ett fullt krig över hela landet vilket visar att han fortfarande är oförmögen att stoppa revolutionen.

-Vi sjunker aldrig ner på knä, lyder texten på pojkens kropp.

Den senaste tiden har regimen allt mer litat till sina allierade utomlands -Ryssland, Kina, och Iran,- än till sin inhemska styrka.

Varje dag blir det allt tydligare att den fråga som ställs är mer vilket öde som väntar regimen än vilket tillstånd revolutionen befinner sig i. Alla regioner i landet är nu berörda, inklusive Aleppo och Damaskus, vilka tidigare setts som exempel där majoriteten av folket stödde regimen.

Vissa regioner i landet har inte deltagit i revolutionen på grund av rädsla för religiös splittring som regimen uppmuntrar. Många människor misstror de existerande alternativen till regimen därför att de fruktar att islamisterna ska komma till makten. Men det problemet kan komma att ses på ett annat sätt i nästa etapp tack vare nya perspektiv för revolutionen.

Situationen tvingar de styrande att skifta uppmärksamheten till hemmafronten för att driva ett totalt krig, med stöd utrikes av sina ”ryska allierade”.

Inrikes kan inte kriget besegra revolutionen. Risken finns att dess väpnade arm försvagas med tanke på statsmaktens överlägsna styrka. Men den folkliga mobiliseringen kan inte stoppas. Den visar inga tecken till att försvagas trots våldet och blodsspillan som rebellerna utstår.

För att begränsa upproret till en ”nivå av låg intensitet” krävs utan tvekan en total mobilisering av regimens förmåga att förtrycka, understött med hjälp av andra resurser. Detta tär på makten och undergräver staten på grund av avsaknaden av finansiering på lång sikt, sammanbrottet i statens ”etik” och av fragmenteringen av de krafter som strävar efter krig. Till det ska också läggas Rysslands minskade förmåga att förse regimen med ett ”internationellt skydd”.

Demonstration i staden Yabroud nära Damaskus 7 februari

Därför kan situationen utvecklas enligt två tänkbara scenarion. Först kan det leda till minskade resurser för staten och en försvagning av den repressiva apparaten som följs av en eskalerad revolt och till en ”ockupation av torg” enligt rebellernas dröm och slutligen till regimens fall.

Det andra scenariot vore en avgörande inhemskt sammanbrott som leder till att regimen faller av sig självt vilket kan framtvinga en lösning där dödandet stoppas och vissa krav från upproret förverkligas.

Utifrån kan inte Ryssland skydda regimen hur länge som helst, på grund av diktaturens oförmåga att stoppa resningen och sin allmänna interna svaghet.

Med tanke på Rysslands roll i stödet till regimen –inte bara politiskt (för Ryssland är också brottsligt skyldigt för dödande och förstörelse)- blir den internationella statusen svår att upprätthålla. Ryssland löper risken att slösa bort den ”förändring” som man uppnått tillsammans med Kina när de försökte ”stoppa Washingtons framfart” i FNs Säkerhetsråd och det arbete som gjorts för att förändra styrkeförhållandena inom den ”nya världsordningen”.

Dödsskjutningar, begravningar, fler dödsskjutningar, har varit en motor i upproret.

USA som inte vill att regimen faller (för tillfället åtminstone) driver skickligt på Ryssland ut i det syriska träsket. Det börjar likna vad som hände Sovjetunionen i Afghanistan, men utan en militär intervention, påverkat av regimens blodspillan som får ryssarna att framstå som försvarare av en ”barbari utan motstycke”.

USA och den sionistiska staten (Israel) vill därför inte se ett snabbt slut på konflikten i Syrien. De bryr sig inte om revolutionens seger. Tvärtom vill de kanske konsolidera sitt inflytande över revolutionen och trötta ut dess huvudkraft. (Glöm inte att de nya affärsledarna i Washington flörtade starkt med Syrien för inte så länge sedan). USA anser kanske att de kan lyckas med sin plan genom att trötta ut Ryssland eftersom Moskva är oförmögen att hitta en lösning på krisen och sin positiva hållning till regimen.

Genom sin solidaritet med och ohämmade stöd till regimen förlorar Ryssland allt man sökt realisera på det internationella planet, och utan att ens vinna Syrien. Ryssland visar därmed att det blivit en imperialistisk stat, men utan att lyckas ställa den i sin kapitalisms tjänst, kanske på grund av den ryska kapitalismens maffianatur. Därför framstår den följdriktigt som en idiotisk imperialism.

Även om ryssarna avstår från sin vetorätt i Säkerhetsrådet finns det inga tecken på en militär intervention i Syrien. De imperialistiska makterna önskar tvärtom en förvärring av situationen, som nämnts innan. Det får Ryssland att framstå som de som mer än annat utövar ”tryck” på regimen, vilket förlänger konflikten utan att staten faller samman.

Demonstration i staden Idlib 6 februari

Kommer Rysslands hållning att ändras? Med all säkerhet och det har redan börjat. Men det ska noteras att dess roll försvagas. Ryssland hade kunnat föreslå en lösning enligt den jemenitiska modellen, ett överlämnande av makten till vice-presidenten och bildande av en ”nationell samlingsregering” (eller Övergångsråd) som inleder en övergångsperiod, vilket regimen ensamt hade förkastat. Men att testa en mindre ambitiös lösning eller helt enkel bevara regimen är inte längre möjligt efter den senaste upptrappningen av dödandet, regimens militära offensiv och våldsvågen utan motsvarighet.

En lösning utan regimens avgång är därför inte möjlig, lika lite som ett påhitt om en ”nationell enhet” kan skapa en utväg. Konflikten har överspelat alla kosmetiska lösningar som Ryssland föreslår och nu är de i behov av en reell lösning. Moskva måste sluta stödja och beskydda regimen. Det är görbart, utan att frukta en icke-existerande och överdriven västlig intervention, som används som ursäkt för våldet mot det syriska folket.

Internationell solidaritet med kampen i Syrien behövs.

Regimen har inte lyckats finna en avgörande lösning utan använder i stället grovt våld som tröttar ut statens institutioner och sammanhållning, vilket inleder en process av upplösning. Dess ”internationella allierade” kommer inte att rädda den, inte Ryssland, inte Kina, inte heller Iran eller Hizbollah.

Ett år och en månad av revolution har drivit makten till isolering, maktlöshet och svaghet. När folket kräver förändring kan inget stoppa revolutionen, så länge inga förändringar realiseras.

Detta är något uppenbart som vi lärt oss av historien som i dag utspelas inför våra ögon då bomberna och raketerna (som inte riktas mot den sionistiska staten) slår ner i kvarter och städer.

2011 är inte 1980. Planen som fungerade då misslyckas i dag därför det är folket som kämpar inte bara ett litet religiöst skikt.

Salameh Kaileh

25 april 2012

.

Media;DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Salameh Kaileh, Assad,

De fackliga organisationernas demonstrationer i Frankrike blev en stor succés. Hundratals demonstrationer hölls över hela landet som enligt organisatörerna samlade kring sju hundra tusen deltagare tillsammans. Polisen halverar budet, som vanligt.

De fackliga centralernas ledare gick i täten för det riktiga 1 Maj.

I Paris var det närmare 200 tusen i de fackliga organisationernas demonstration. Enligt polisen deltog 48 000. I Paris ligger polisens siffror alltid långt under det verkliga deltagandet eftersom de aldrig räknar in de stora folkmassor som vandrar med på de breda trottoarerna i samma riktning som tåget. Det är uppenbart för alla att de också deltar i manifestationen, men inte för polisen.

I år fungerade 1 Maj också som avstamp inför presidentvalets andra omgång nu på söndag. Inte sedan 1981 har ett presidentval engagerat så starkt som det som nu äger rum. Fem år av ”sarkozism” är fem år för mycket för hela den arbetande befolkningen. Löftena att ”vara de arbetandes president” och att det är de ”som kliver upp tidigt” som ska hedras i samhället klingar i dag som tomma klyschor som i bästa fall lockar till hånfulla skratt. Sarkozy har besegrat sig själv och kommer med stor sannolikhet att avpolletteras om några dagar.

Mannen som är beredd att dra vilken lögn som helst.

På Första Maj slog han ytterligare en spik i sin egen kista. För första gången sedan 1941 arrangerade en sittande president en manifestation på Arbetets Dag. Då var det quislingen general Pétain som stod för bedrägeriet. I går var det Sarkozy som organiserade en ”fest för det sanna arbetet”. Underförstått, till skillnad från de fackliga organisationernas ”egoistiska” demonstrationer. Trots att regeringspartiet UMP bjöd på gratis bussresor från när och fjärran var esplanaden Trocadéro invid Eiffeltornet inte överfull. Det hindrade inte den inbitne lögnaren Sarkozy att utropa ”vi är två hundra tusen”. Sett till esplanadens yta gånger tre-fyra personer per kvadratmeter fanns det högst 50 tusen blå-vit-röda flaggviftare på plats, kanske inte mer än 30 tusen.

Syftet med Sarkozys ”sanna 1 Maj” var ett försök att splittra i de arbetarled som ställde upp i det riktiga första majtåget.

-Kasta de röda fanorna och tjäna Frankrike, skanderade han i en uppmaning riktade till de arbetare som slöt upp bakom de fackliga organisationerna. Han ilska mot framför allt fackföreningen CGT (förr ett lydigt redskap för franska kommunistpartiet) var inte att ta fel på sedan CGTs ledare Bernard Thibault, mot traditionen att inte stödja en kandidat, manar alla att rösta på François Hollande den 6 maj.

François Hollande föredrar spela allvarlig president i förväg.

-Jag kommer aldrig att acceptera moralkakor från de som höjer en fana som varit så många tyranniers symbol, hetsade Sarkozy i ett försök att lyfta fram gamla lik som fortfarande finns i kommunistpartiets garderober.

Vulgaritet och lögn har varit den avgående(?) presidentens kännemärke under hela valkampanjen. Hans utfall mot Hollande och försök att nåla fast stalinismens fana på sossens rygg visar att han inte drar sig för en lögn. Dagen innan de ”två hundra tusen” samlades på Trocadéro proklamerade han:

-I morgon kommer François Hollande att marschera under CGTs röda fanor, ljög Sarko. Att alla visste sedan länge att Hollande i stället för att demonstrera på Första Maj valt att böja sitt huvud vid socialisten Pierre Bérégovoys grav hindrade inte Sarkozy från att dra en medveten lögn.

Vad ska man sedan tycka om Hollandes val av aktivitet på Arbetets Dag? Visserligen var det 1 Maj 1993 som den gamle premiärministern tog livet av sig, men själv tycker jag att Hollandes plats, när han nu gör anspråk på att företräda de svaga i samhället, var i demonstrationsleden i Paris. Med sitt handlande ger han Sarkozy delvis rätt. De röda fanorna är de fackligt organiserades egoistiska symbol, säger Sarkozy och Hollande ger honom rätt i sak medan han säger motsatsen. Hollandes idé med gravbesöket är uppenbar. Han vill spela ”hela franska folkets president” redan innan valet är över.

Frankrike åt fransmännen säger den vulgära kopian av Jeanne d’Arc

-Alla vet att skuldkrisen inte ger något utrymme för radikala reformer och att budgetsaneringen blir tuff. Om några månader kanske massor av våra väljare börjar visa sitt missnöje och några månader senare har vi miljoner i protest på gatorna, sa en framstående ledare för Socialispartiet anonymt häromdagen till tidningen Le Monde.

Det kan bli Hollandes verkliga problem om han väljs till landets nye president. Hur ska de beska pillren tvingas i en arbetande befolkning som väntar sig en ny politik av en ny president?

Årets 1 maj i Paris blev till ett ”triangeldrama” sedan Sarkozy samlat trikolorens borgerliga anhängare. För med i spelat fanns som vanligt Nationalfrontens samling för ”de sanna patrioterna”. Omkring femton tusen samlades som vanligt vid foten av Jeanne d’Arc på sin häst. Med Marine som ledare i stället för halvfascisten Jean Marie Le Pen blir kopplingen till den franska nationens räddare ännu mer givande för Nationalfronten. En stark kvinna då –en stark kvinna nu.

Den stora frågan om vad Marine Le Pen skulle säga till sina väljare inför 6 maj besvarades som de flesta tänkt sig.

-Jag kommer personligen att rösta blankt, sa hon och manade samtidigt var och en att rösta enligt sitt eget tycke. Den hårda kärnan av frontens väljare kommer säkerligen att rösta blankt som Le Pen själv. Det kan röra sig om 25-30 procent av de 6,4 miljoner som röstade på Marine. Av resten pekar opinionsundersökningar mot att närmare 60 procent väljer Sarkozy eftersom han drivit en grov kampanj mot alla invandrare i landet.

CGT och SUD är två av de stora fackföreningarna som existerar

Till skillnad från pappa Le Pen, som alltid hyllat den liberala marknadsekonomin, försöker dottern Marine att framställa sig som den enda kandidaten med ett program mot ”systemet”.

-Alla bekämpar oss hand i hand. CGT och Medef (arbetsgivarföreningen), revolutionära kommunister och cheferna för CAC40 (40 största börsbolagen i Frankrike). De låtsas slåss inbördes, men de har bara en gemensam fiende –oss.

En grov demagogi naturligtvis men som går hem i de stugor där hoten från avindustrialiseringen och globaliseringen samt de inbillade hoten från invandringen skapar ett öppet hat mot ”systemet”.

Därför dominerade också de gamla slagorden under Jeanne d’Arcs bronsblick.

-Inte vänster, inte höger. Nationalfronten.

-Blå, vit, röd. Frankrike åt fransmännen;

-Fransk , stolt och stark, stod det på de ungas t-skjortor.

Ett program att forma framtida stormtrupper med.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN4,SVD2,SR2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Första Maj, Hollande, Le Pen, Sarkozy

Det stora slaget om de franska väljarnas röster är i full gång. Sarkozy och Hollande rusar runt i högt tempo för att vinna röster från Marine Le Pen och mittpolitikern François Bayrou.
För Nicolas Sarkozy finns det bara en strategi –full fart styrbord, eller höger för alla landkrabbor som jag själv. De senaste dagarna har Sarkozy slagit alla rekord i smicker över Nationalfronten och dess väljare. Det lär bli ännu värre dagarna innan 6 maj. Den bedrövlige opportunisten har redan förklarat Nationalfronten rumsren och i linje med ”Republikens värderingar”. Vilka värderingar han tänker på kan man undra över. Frihet, Jämlikhet och Broderskap är det i alla fall inte.

Hollande eller Sarkozy? Svar den 6 maj.

François Hollande har också gett sig in i fisket bland stimmen som snurrar kring Marine Le Pen. Många som röstar på ”fronten” hör hemma hos oss, förklarade han häromdagen och analyserade rösterna på Marine Le Pen som ”vredens och lidandets” röster. Gott nog. Men om man föreslår fortsatt ”globalisering” och ”budgetsanering” som huvudinriktning för ett nytt presidentskap är risken mycket stor att vredens röster slår mot honom själv nästa gång. För när Sarkozy säger att budgeten ska balanseras innan 2016 bjuder Hollande över och anger 2017 som datum för samma mål. Ingen vidare anledning till att slå klackarna i taket för de som väntar sig en progressiv och expansiv politik till fördel för de arbetande i samhället.

Men vilka är då de människor som förra söndagen röstade Marine Le Pen? Eller vilka är de som röstade på ”fronten” utöver den gamla kärnan av främlingshatare och ”patrioter” med läderstövlar i garderoben? En röntgenbild av Marine Le Pens väljarbas visar ett Frankrike som är delat i två delar, både geografiskt och socialt. Flera saker går att lyfta fram om Nationalfrontens väljare.
I år har FN för första gången etablerat sig som politisk kraft i hela landet. Det innebär inte att Marine Le Pen fått stora röstetal överallt, men att hon lyckats placera FN på kartan med 5-10 % där fronten förr saknade närvaro. Det gäller först alla stora städer där ”sarkozismen”, eller den gamla franska högern, fortfarande regerar och där den klassiska vänstern dominerar i de ”folkliga” stadsdelarna. Hennes mäskning på djupare vatten har lyckats.

En färgbild över Frankrike som graderas från mörkblått till mörkbrunt och med alla nyanser däremellan visar ett landskap av mörkblåa öar av olika storlekar i ett skärgårdsvatten av allt från ljusblått till mörkbrunt. De stora mörkblå öarna är alla större städer där FN oftast ligger under eller kring 10 %. I de berömda förorterna där ungdomen lät tala om sig för några år sedan finns inte Sarkozy närvarande. Där är det i stället mot alla förutfattade meningar vänstern som dominerar helt. I den omtalade förorten Seine-Saint-Denis nordost om Paris fick Hollande 38,68 %. I vissa förortskvarter med en stor proportion unga mellan 17-24 år har Hollande till och med fått 45 till 55 procent av alla röster och med närmare 75 procents valdeltagande. Något av ett historiskt rekord i modern tid.

Socialarbetare och lokalpolitiker i dessa nerslitna förortskvarter säger enstämmigt att Sarkozys hetskampanj mot utlänningar, islam och halalslakt mobiliserat hela samhället mot ”Bling-bling” vilket kristalliserats i en röst för Hollande och i mindre utsträckning för Mélenchon. Bland dessa medborgare med invandrarbakgrund göre sig Le Pen inget besvär.
När vi rör oss ut mot vad fransmännen kallar ”peri-urbana” villaområden då befinner vi oss plötsligt i Le Pens nya fäste. Det konstiga begreppet ”peri-urbana” täcker de områden utanför storstäderna där bebyggelsen oftast är villor med välbärgade ägare, tillräckligt långt från städernas centrum för att ”pöbeln” i de riktiga förorterna inte ska kunna ha råd att bosätta sig där. Också tillräckligt långt bort från stadskärnorna för att man måste ha bil för att ta sig till sina arbeten. I dessa områden fick Marine Le Pen genomgående över sitt nationella genomsnitt på 17,9 procent.

Seine-Saint-Denis,  en av de mest omtalade förorterna till Paris.

Vid sidan av dessa nya geografiska zoner där Le Pen gick starkt fram har hon också två klassiska väljarbaser att falla tillbaka på: den rena landsbygden och de nedslitna industrizonerna i nordost. Den franska bykulturen och kommunindelningen är rätt så unik i Europa. Det finns inte mindre än 36 tusen kommuner med en befolkning på 423 medborgare i snitt. Att jämföra med exempelvis Belgien med sina 589 kommuner med över 11 tusen medborgare i genomsnitt. Den franska landsbygden är en myriad av småbyar med få innevånare, ett bageri, en kiosk, ett charkuteri och en borgmästare men utan social service, sjukvård, post och polis. I den myllan frodas Nationalfrontens patriotism och främlingsfientlighet. I massor av dessa traditionens högborgar kom Marine Le Pen först av alla kandidater. Ofta med valsiffror över 30 procent.

Idylliska små landsbygdsbyar är öppna för Le Pens demagogi.

I de nordostliga provinserna på gränsen till Luxemburg och Tyskland hittar vi en annan bastion för Marine Le Pen. Där bor offren för globalisering av ekonomin och nedläggningar i den klassiska tunga industrin. I dessa områden är Nationalfronten det största ”arbetarpartiet”, tätt följt av Socialistpartiet. Däremot är Sarkozy utraderad bland dessa arbetargrupper, som 2007 gav honom stort förtroende. Han lovade ju dem ”att arbeta mer med bättre inkomster”.

Marine Le Pen har lyckats att bryta den ”sannitära barriär” som de traditionella partierna rest mot Nationalfronten. Hennes parti uppfattas nu av en stor del av befolkningen som ett ”normalt” parti med en nationella och ”franskvänlig” framtoning. Det har hon lyckats med tack vare Nicolas Sarkozys försök 2007 och i årets val att spela med i samma verbala hets mot ”islamiseringen”, våldet i samhället och invandringen.

En mix som inte passar Marine Le Pens smak.

Han har normaliserat idén att invandringen kostar samhället stora summor när i själva verket all seriös ekonomisk forskning visar att invandrarna bidrar till samhällsekonomin med mer än vad de ”kostar” därför att så många av dem befinner sig i aktiv ålder och bland annat betalar in stora summor till pensionssystemet och andra sociala försäkringar. Hela 64 procent av Sarkozys väljare anser nu att samarbete med Marine Le Pen inte stör dem.

Det verkar mycket troligt att Nicolas Sarkozy kommer att avtackas för sitt dåliga arbete och tvingas lämna över presidentskapet till François Hollande. Då kommer skördetiden för Marine Le Pens strategi. Redan nu syns tydliga tecken på djup splittring inom Sarkozys regeringsparti UMP. En rad mycket tunga namn i UMP, som Jean Pierre Raffarin och François Fillon låter oss förstå mellan raderna att Sarkozys strategi att vinna över Le Pens röster genom att tala samma språk som hon inte är acceptabelt.

En ny period för den franska borgerligheten verkar därför öppna sig. Marine Le Pens försök att placera sig som ledare för en hård republikansk höger kan förverkligas. Det skulle i så fall ske genom att delar av UMP:s högerflygel ger sig in i ett samarbete med Nationalfronten på ett nationalistiskt program. Då kan kanske mittenpolitikern François Bayrou lyckas samla den borgerliga mitt som han strävat efter i flera decennier. Det scenariot kan bara realiseras om Sarkozy förlorar mot Hollande nästa söndag. Det blir samtidigt slutet för Sarkozy som politisk ledare för den franska republikanska borgerligheten.

Gollnich, Le Pen och Mégret. Det gamla gardet som Marine avtackat för gott.

Samtidigt kan förra veckans framgång för Marine Le Pen utgöra avstampet för en politisk kris inom Nationalfronten. Det gamla gardet kring hennes far Jean-Marie Le Pen ser inte med blida ögon på hennes allt mer frenetiska försök att göra ”fronten” rumsren. Hennes strategi att rensa bort ”extremismen” i de egna leden för att kunna posera som en framtida ledare av den franska högern gillas inte av de gamla knektarna.

Inför första valomgången gick det rykten om en extremt dålig stämning i Nationalfrontens högkvarter. Många i det gamla gardet lär sura ordentligt och talar inte ens med Marine Le Pens närmaste medarbetare. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta av hennes rådgivare kommer från kretsen kring Bruno Mégret som var frontens andreman fram till 1998, då han splittrade fronten efter en dispyt med chefen Jean-Marie Le Pen. Mégret ville redan då strida för att göra fronten rumsren. Pappa Le Pen har däremot alltid velat behålla frontens ideologiska kärna av stenhård invandrarfientlig nationalism parat med ständiga ideologiska provokationer kring judeutrotningen under andra världskriget.

Efter parlamentsvalen i juni väntar kanske därför flera överraskningar i det borgerliga lägret. UMP exploderar och delar hamnar under Marine Le Pens vingar samtidigt som delar av hennes Nationalfront ger sig av i en mer extrem riktning. Men det innebär inte att Nationalfronten kommer att försvagas. Tvärtom öppnar det vägen för Marine Le Pen att ”förborgerliga” fronten och göra den mer rumsren i borgerlighetens ögon. Det gamla gardet med nostalgi för fascismen försvinner ut i periferin och Marine Le Pen blir en fransk variant av Italiens Gianfranco Fini, fascisten som kom in från kylan.

Blått= Sarkozy etta, Rött= Hollande etta, Svart= Le Pen etta.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,ETC1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Sarkozy, Hollande,

Än en gång publiceras bevis för att det nyliberala struntpratet om behovet av lägre löner för att öka konkurrenskraften är just inget annat än struntprat.
Skillnaden i timlöner inom EU27 varierar mellan 39,3 € i timmen och 3,5 € i timmen. Ja, men vad bra då är det väl enkelt att se vilket land som är mest konkurrenskraftigt. Bulgarien borde svaret vara om den dominerande propagandan vore sann, för där kostar en arbetstimme i industrin 3,5 €.
Siffrorna hittar vi i Eurostats senaste rapport om lönekostnaderna inom EU. I tabellen här under ser vi att det snarare råder ett omvänt förhållande mellan lönekostnaderna och ett lands industris konkurrenskraft. Länder som Norge, Sverige, Belgien, Danmark, Luxemburg, Frankrike och Tyskland har den mest konkurrenskraftiga industrin inom EU.
I en tidigare artikel här på bloggen gjorde jag en längre analys av just förhållandet mellan löner, produktivitet och konkurrenskraft. Här publicerar jag den igen eftersom Eurostats nya siffror aktualiserar min artikel. Håll till goda kära läsare med lite skåpmat. Uppstekt gröt är inte så tokigt ibland. Det tyckte i alla fall min gamle far.

Källa: Eurostat. Siffrorna i tabellen visar inte samma timlöner som i min artikel här under. Det beror på att de två tabellerna inte har exakt samma underlag.

*********************

.

Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.

Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.

Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.

Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Eurostat, Löner, EU, Produktivitet, Konkurrenskraft