En diktators lilla egenhet.

.

Det fanns många likheter mellan Ben Alis regim i Tunisien och exempelvis den östtyska diktaturen under Walter Ulbricht. Personkulten fanns där, partiets pressmonopol, censuren, partiet som var staten och vice versa. För att få något uträttat var det bekvämt att äga en partibok som nästan fungerade som id-kort.

.

Ben Ali byggde en kult av siffran 7.

.

När Ben Ali tog makten 1987 genom att avsätta Habib Bourguiba rådde en omfattande personkult runt den då 84-årige diktatorn. Till att börja med undvek därför Ben Ali att bara byta ut Bourguibas porträtt mot sitt eget. I stället startade något som världen troligen aldrig skådat förr.

Ben Ali, som tydligen var vidskeplig, byggde en kult av siffran 7. Hans kupp ägde rum den 7 november efter att 7 läkare förklarat Bourguiba senil, vilket säkerligen var en korrekt diagnostik. Sedan dess figurerar siffran 7 i de mest otänkbara sammanhang.

.

Smaklöshet saknades inte i Ben Alis monument.

Det var på TV7 som Ben Ali höll sitt sista tal. Stationen har nu bytt namn. Avenue 7 november, boulevard 7 november, Café 7, Taverne 7, ja allt skulle döpas med en sjua i namnet, det var en garanti för en god relation med diktatorns parti RCD. Det var bara en gång det gick för långt. Slakteriet 7 november fick aldrig sitt namn godkänt. Vad som hände med slaktaren är inte känt. Han fick kanske omskola sig i grönsaker. Landets flygbolag hette Sevenair till för ett par dagar sedan.

.

Direktflyg Tunis – Saudiarabien med Sevenair.

Den totala fusionen mellan partiet och staten ägde rum under Ben Alis ledning. Två miljoner medlemmar kunde RCD stoltsera med, på en befolkning av tio miljoner. Ingen anslöt sig av ideologiska skäl. Intern diskussion var helt otänkbar. Apparaten var bara ett verktyg för Ben Alis och hustruns familjer för att organisera korruptionen så att det mesta av profiterna hamnade i rätt fickor. För den vanlige medlemmen var det i stället en garanti för att erhålla ett banklån, att barnen fick plats i en skola nära hemmet, att ett nybygge anslöts till elnätet, ja allt som eventuellt kunde underlätta vardagen erhölls lättare med partiboken i fickan.

Nu ligger RCD i ruiner. Det gigantiska huvudkontoret i Tunis är i det närmsta tomt. Centralkommittén är upplöst. Utanför Tunis var RCDs partistruktur lika med en med statsapparaten parallell administration. Nu har de höga funktionärerna gömt undan partiboken i gamla skokartonger och lämnat administrationen åt sitt öde. Ändå hänger skuggan av RCD över hela den politiska kamp som pågår. Går inte revolutionen vidare och begraver RCD kan liket börja röra på sig igen.

.

RCDs huvudkontor i Tunis.

Att RCD kunde behålla sitt medlemskap i sossarnas internationella brödraskap Socialistinternationalen säger egentligen mer om denna Internationals program och principer än om Ben Alis RCD. Men det är en fråga för Monas efterträdare att svara på.

En vidskeplig, korrupt tyrann har störtats. Bara det tunisiska folket kan ta åt sig äran. In i det sista hölls diktatorn under armarna av det ”internationella samfundet”. Det kommer Tunisiens folk inte att glömma i första taget. Inte de förtryckta folken i resten av den arabisktalande världen heller.

.

RCDs byggnad i Sfax brinner.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,DN3,SVD2,SVD3,GP2,

Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Intis,Röda Berget,

läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, RCD, Personkult, Diktatur, Egypten,

”Vredens dag” i Kairo.

Ungdomen känner doften av jasmin.

+

Så här ser sidan på Facebook ut som kallar till dagens protester.

.

Jasminernas revolution i Tunisien inspirerar unga i hela den arabiska världen. I dag den 25 januari kallar unga aktivister till en ”revolt mot tortyr, fattigdom, korruption och arbetslöshet”. Via Facebook har informationen om ”Vredens dag”, som den kallas, nått tiotusentals människor. Närmare 100 000 har svarat att de kommer att delta.

Den egyptiska kravallpolisen har för vana att gå fram som bärsärkar när minsta lilla protest luftas på gatan. Inrikesministern Habib el-Adli säger att polisen inte kommer att lägga fingrarna emellan eftersom demonstrationen saknar tillstånd. Att polisen aldrig ger tillstånd undviker han att precisera.

Den egyptiska kravallpolisen använder alltid stor brutalitet för att tysta all kritik.

.

-Vår protest den 25 är början till slutet, står att läsa på Facebook i meddelande till de 87 000 medlemmarna i gruppn.

-Det är slutet på tystnad, underkastelse och lydnad inför vad som sker i vårt land. Ett ny sida i Egyptens historia öppnas, en av aktivism och kamp för våra rättigheter, skriver organisatörerna.

Tyvärr är chansen stor att kravallpolisen kommer att krossa protesten i sin linda, att hindra demonstranterna från att samlas och fängsla många av dem omedelbart de visar upp sig.

Vad som talar emot ett grovt våld från polisens sida är den känsliga internationella opinionen just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.

I skrivande stund finns det inte ännu någon information om vad som sker i Kairo. Jag återkommer. Stay tuned.

.

De senaste veckorna har det hållits mindre solidaritetsdemonstrationer med Tunisien i Kairo utan att polisen krossat dem. Se bilden.

PS Uppdatering.

Enligt media som BBC, Al Jazeera, Le Monde och El Watan deltar mer människor i Kairo än vad någon vågat hoppas på. Flera demonstrationer pågår samtidigt och polisen har hittills tillåtit mer än vad som är vanligt. Uppenbarligen vill inte Mubarak dra på sig irriterade kommentarar från Vita Huset om ”oproportionerligt våld.”

.

Smittan från Tunisien sprider sig. -Avgå Mubarak på franska visar att inspirationen kommer från Tunisien.

.

En grupp demonstranter samlades framför Högsta Domstolen och skanderade ”Tunisien är lösningen”. På andra platser ropades ”Ned med Mubarak” och ”Gamal tala om för pappa att folket hatar dig”. (Gamal Mubarak är sonen som väntas ta över presidentskapet).

Det meddelas också att demonstrationer äger rum i flera andra städer, som Alexandria och Assouan och Assiout i söder, i flera städer utefter Nilfloden, och i Ismaliya vid Suezkanalen.

Nu ska vi bara hoppas att dagens demonstrationer inte slutar i ett blodbad. Mumien som styr landet är ännu kapabel till det värsta.

Videoklipp från dagens demonstration i Kairo

.

Media; DN1,DN2,AB1,SVD1,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Vredens dag, Facebook, Tunisien, Demonstrationer

Revolutionens vågor stiger –

regeringen bygger skyddsvallar.

.

Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.

Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987.  Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.

;

Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?

.

Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.

.

På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.

.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.

Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

.

UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.

.

I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.

.

Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.

Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.

.

Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.

Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.

I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

.

Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.

.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.

Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.

.

Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.

Intervju med ungdomar som gjort revolution.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,SVD4,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Revolution, UGTT, Frihet,

Familjen med öknamnet « Familjen ».

.

Sällan eller aldrig har korruptionen i en diktatur varit så koncentrerad till envåldshärskarens egen familj som var fallet med Ben Ali och hans familj i Tunisien. I folkmun gick maffiafamiljen under namnet ”Familjen”.

Båda grenarna av paret Ben Alis familj använde statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, textilindustrin, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.

.

Familjens gudfader med hustru.

.

På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner, alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal handel med droger och vapen enligt vissa källor. En av bröderna anklagas för att ha stulit en lyxyacht i Frankrike. Båten hittades senare i en båthamn i en tunisisk lyxbadort.

.

Leilas familj, Trabelsi, kontrollerade ett helt imperium. Det mesta låg i brodern Belhassens händer. Symbolerna vid sidan av porträtten visar de industribranscher och sevicenäringar som familjen Trabelsi kontrollerade.

.

Leilas bror Belhassen var största hajen i stimmet. Han hade stora intressen i flygbolag, banker, telekommunikation, hotell- och turistnäringen, samt biltillverkning. En stor del av hans rikedom byggde också på skumma markaffärer. Med staten i ryggen köpte han upp jordbruks- och annan mark inte avsedd för byggnation till en billig penning. Väl i hans ägo gav myndigheterna byggnadstillstånd och Belhassen kunde sälja till tio gånger pengarna han lagt ut.

På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet på den centrala kustremsan.

.

På Ben Alis sida är antalet schakaler större, men ingen av dem kom upp i Belhassen Trabelsis nivå.

.

Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig många miljarder dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.

Hatet mot de båda familjerna kände inga gränser. Till och med respektabla affärsmän som inte fanns i Familjens krets fick lida under deras kleptomani. ”Frivilliga” bidrag till RCD och Familjen krävdes regelbundet in från stora företag ner till minsta ambulerande fruktförsäljare som Mohamed Bouazizi som tände eld på sig själv den 17 december och startade den präriebrand som drivit alla schakaler i Familjen på flykt.

.

Det var här i Sidi Bouzid som en gnista tände den tunisiska revolutionen.

.

Nu säger övergångsregeringen att Familjens alla tillgångar ska konfiskeras och bli samhällets egendom. Stora summor finns dock redan i utlandet. Hur pass villiga utländska myndigheter är att återföra rikedomarna till Tunisien återstår att se. Det finns motstridande motiv. Å ena sidan kan det vara bra att hålla sig väl med de som kommer att hålla i makten när situationen i Tunisien satt sig. Å andra sidan kan en konfiskering av Familjens egendomar i utlandet få andra högheter med fyllda bankfack i London och Zurich att tänka sig för två gånger innan de placerar sina stulna rikedomar utomlands.

.

Likt Al Capone, förebilden för Gudfadern, la Ben Ali ”erbjudanden

som offret inte kunde säga nej till”.

.

Varför inte utelämna alla i Familjen som flytt till utlandet. USA som lägger ner så mycket arbete på att få Assange utlämnad kunde sätta tumskruvar på kungen i Riyadh för att Ben Ali ska sändas till Tunis. Men som sagt det handlar inte om moral och principer, bara om intressekalkyler. På det är herrarna i Washington och Paris mästare.

.

När Ben Ali mördar håller Sarkozy tyst

.

De i Familjen som blev kvar på tunisisk jord kommer att ställas inför rätta för alla de brott de begått. Gott så. Vad gäller tillgångarna är enda lösningen självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut allt som privat egendom än en gång.

-Ali Baba har flytt men de fyrtio rövarna finns kvar, lyder ett skämt som cirkulerar bland tunisier. Något att tänka på.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,DN2,DN3,SVD2,SVD3,AB1,DN4,SVD4,AB2,SVD5,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Trabelsi, Korruption, Familjen

–

Rädda vad som räddas kan.

Övergångsregeringen i Tunis backar och viker sig bakåt i limbo för att undvika att falla. Regeringschefen Ghannouchi och president Mebazza startade sin regeringsbildning med stort självförtroende och felbedömde totalt stämningen i landet efter Ben Alis flykt till kvinnoplågarna i Saudiarabien.

De insåg inte djupet av folkets hat mot de som hunsat dem i ett kvarts sekel. Därför såg första ministerlistan ut som den gjorde med åtta viktiga poster besatta av gamla trotjänare till Ben Alis från hans parti RCD.

.

Regeringschefen hade räknat mycket med att den fackliga organisationen UGTTs tre ministrar skulle ge legitimitet till övergångsregeringen. Men inför trycket från medlemmarna drog sig de fackliga ministrarna ur regeringen med motiveringen att det fanns för många ministrar från RCD.

-Surt sa räven, tyckte den fackliga ledningen som borde ha vetat bättre eftersom den omöjligen kan ha trott RCD uteslutna ur regeringen. Det var medlemmarnas mobilisering på gatorna som gav UGTTs ledning kalla fötter inte närvaron av RCD-ministrar.

Med de fackliga ministrarna borta, med ett par andra ministrar som också avgick, stod regeringen plötsligt inför ett möjligt fall.

.

Här kommer president Mebazaa under väpnad eskort till regeringens första möte.

.

-Nu gäller det att rädda vad som räddas kan, sa sig regeringschefen Ghannouci och drog igång en omedelbar solskensoffensiv. Alla ministrar från RCD lämnande partiet och en av dem som varit en av Ben Alis absolut närmaste man lämnade också sin ministerpost ”i landets intresse” som han sa. Efter ministrarnas avhopp upplöstes RCDs centralkommitté och en ledamot utsågs till att sköta löpande ärenden. Just nu ser det ut som att RCD kommer att försvinna. Partiet är alltför komprometterat för att kunna tjäna den rika elitens intressen.

I ett uttalande uppmanar den avgående centralkommittén partiets medlemmar att ”arbeta för att stärka solidariteten mellan medborgarna och skapa en ny demokrati som inte utesluter någon”. Men de vackra orden kommer inte att ge kejsaren nya kläder. Partiet är och förblir symbolen för allt som dödar solidariteten och demokratin. Partiet var staten och staten var partiet. Utan medlemskap i RCD var alla dörrar stängda. Därför måste partiet skiljas från staten och försvinna.

-En revolution i värdighet för friheten, sa president Mebazza i sin tur och lovade ”ett totalt brott med det förflutna”. Att han själv och Ghannouchi är en del av det förflutna generade inte ordvalet.

Mer än trettio medlemmar ur diktatorns och hustruns familjer har arresterats också för att visa upp ”ett totalt brott”. Man kan också se utländska regeringars försök att blockera Ben Alis bankkonton som ett led i en kampanj för att ge regeringen legitimitet.

I det spelet ska vi också inbegripa utnämningen av cyberaktivisten Slim Aamamou till minister. Vilka motiv den unge aktivisten har är oklart.

.

Här svär Slim Amamou eden som minister.

.

-Jag tror på dialog. Vad gäller Ben Alis gamla ministrar har vi inget riktigt val, man måste vara realist och…om man vill ha folk med kunskaper och som vet vad de gör måste vi vända oss till dessa personer, sa den unge mannen till pressen efter utnämningen. Om Amamou är vansinnigt naiv eller bara drivs av personliga ambitioner låter jag vara osagt. Men att det är den vacklande regeringen som får ett handtag från den populäre cyberaktivisten står utom tvivel. Bara fyra dagar efter att han lämnade arresten i inrikesministeriets källare är han minister.

Men vad är det regeringen egentligen sysslar med och vad krävs för att den ska lyckas med sitt reptrick för att skapa sig lite andrum och popularitet? Målet för Mebazaa och Ghannouchi är att den rika eliten ska behålla statsmaskineriet, polisen och militären under sin kontroll och bida tiden med hur stora eftergifter som helst i underordnade frågor av social och ekonomisk karaktär.

Det verkar som att den avgörande faktorn för regeringens vara eller inte vara är fackföreningen UGTTs handlande. Regeringschefen har envetet försökt få den fackliga ledningen att ändra sitt beslut och återta sina ministerposter. UGTT säger att de inte sätter sig vid samma bord som RCDs ministrar. Men hur kommer fackledningen att reagera inför upplösningen av RCDs centralkommitté och ministrarnas avhopp från RCD?

.

UGTT kan bli en avgörande faktor för den närmaste utvecklingen.

Regera med gamla politrucker eller inte?

.

Om UGTT åter går in i regeringen kan det bli avgörande för att den härskande eliten lyckas behålla kontrollen över statsmaskineriet.

För att komma dit är Mebazza och Ghannouchi beredda till många konkreta och för folket positiva eftergifter. Ben Alis rikedomar kan mycket väl komma att konfiskeras av regeringen. RCD kan också i praktiken bli tvingat att upplösa sig självt. Delar av Ben Alis polisstyrkor kan upplösas och många andra eftergifter är tänkbara för att trycket från gatan ska lätta.

En återgång till diktatur är utesluten på kort sikt och att omfattande demokratiska fri- och rättigheter kommer att råda även om regeringen lyckas konsolidera sitt grepp över makten är nog ganska säkert. Men vad krävs för att revolutionen ska ta steg utöver etablering av en borgerligt demokratisk regim där den ekonomiska makten kommer att ligga kvar i händerna på en liten klass av kapitalägare?

För det första är det folket i revolution som ska välja sina egna representanter och själva försvara revolutionens landvinningar. Det existerande parlamentet är inget redskap för en social omvälvning i folkets intressen. Den existerande regeringen ska inte ges mer uppgifter än en expeditionsministärs med uppgift att organisera nyval. Även  ett nyval till parlamentet inom några månader kommer inte att ändra maktförhållandena i samhället.

.

Ben Ali kramas om av sin gode vän Nicolas Sarkozy.

.

I stället borde lokala församlingar utse delegater till en Konstituerande församling med uppgift att skriva en ny Konstitution som ersätter den nuvarande som var skräddarsydd för Ben Ali. Den korrupta polisledningen måsta avsättas och poliskåren upplösas och ersättas av en folklig milis vars embryo redan finns i självförsvarsgrupperna.

Alla Ben Alis och familjen Trabelsis stulna tillgångar måsta konfiskeras och övergå i folkets ägo och förvaltas och nyttjas kollektivt.

Lyckas inte revolutionen ta konkreta steg som dessa för att bryta de härskandes makt då kommer valen till det existerande parlamentet att visserligen befästa den nya demokratin men makten över rikedomarna i samhället att bevaras av de redan rika som i sin tur kommer att dela upp diktatorns tillgångar mellan sig.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,SVD2,EXP1,SVD3,

Bloggare;Jinge,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, RCD, UGTT

Gammal censur – nya vapen.

.

Det går knappast att övervärdera den nya kommunikationsteknikens roll i den tunisiska revolution och Ben Alis fall. Internet var avgörande för att sprida information om vad som skedde i landet från timme till timme och för att sprida information om samling till demonstrationer.

Facebook, twitter, YouTube, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de den enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.

Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

.

Ben Ali är borta men hans parti håller ännu i regeringsrodret.

Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous kanal TV7 och under två timmar kunde dess tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.

Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske stå i tur.

.

Ungdomens beslutsamhet och entusiasm var starkare än Ben Alls poliser.

.

Cybermedias roll och möjligheter är inte densamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former och val av representanter för alla politiska strömningar som deltagit i störtandet av Ben Ali. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna. Bästa negativa exemplet på att ej valda cyberaktivister bara agerar i sitt eget namn är just ”hjälten” Slim Amamou.

.

Slim Amamou hälsas välkommen av president Mebazaa. En naiv ung cyberaktivist som ger övergångsregeringen gratis kredit. Första kritiken från parlamentskollegorna var att han hade oförskämdheten att komma utan slips. Det kanske säger honom något om var han satt sin fot.

.

Radikal i sin kritik av Ben Ali men uppenbarligen naiv i sin syn på vilka klassintressen övergångsregeringen representerar accepterade i går onsdag Amamou en post som minister i Ghannouchis fallfärdiga regering. Amamou ger därmed kredit till en regering som folket på gatan inte vill veta av.

.

President Mebazaa och premiärminister Ghannouchi försöker desperat att hålla samman en regering som folket inte vill veta av och som den härskande eliten i RCD sätter sitt hopp till. Regeringen försöker göra så många eftergifter som möjligt för att behålla det viktigaste – makten.

Familjen Ben Alis alla residens har plundrats och bränts ned. Det är inte svårt att förstå det hat som folket känner mot diktatorn. Synd ändå på så många fina lokaler som hade kunnat konfiskeras och användas för sociala ändamål. Men en revolution går inte fram på tåspetsarna.

.

Stora folkmassor samlas dagligen för att kräva RCDs upplösning. Ett nytt parlament och en ny konstitution kan inte arbetas fram i ett parlament som kontrolleras av Ben Alis gamla vänner och lakejer.

.

Ska den tunisiska revolutionens doft spridas till andra länder? Stafetten kan sluta med att alla regimer får tredje gradens brännskador.

Den här videon visar demonstranter som tömmer

en av RCDs partilokaler i Tunis.

.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN4,SVD4,GP1,

Bloggare: Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Göinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, RCD, Ben Ali, Anonymous, Cyberrymd

Närmar sig sin rätta nivå.

.

Sverigedemokraternas webbsida Politiskt Inkorrekt roar sina läsare bäst de kan. Kanske läsekretesen inte tål annat än rapporter om våldtäkter på kvinnor som vägrar bära burka eller dåliga skämt.

Videon här under tyckte PIs redaktör svarar mot SDs kriterier på roliga gags. Så här presenteras personen som utsätts för de osmakliga skämtet.

– Salen är fylld av media där en ryss håller någon form av pressmöte. Det går bra i 20 sekunder tills han blir avbruten…

Att det kommer en kuk flygande genom luften för att störa och förnedra talaren verkar tilltala PIs redaktion som kaller det ”lite humor”. Men inte nog med att PIs sinne för humor sticker ut. Ut sticker också PIs totala okunnighet om vilken ”skämtet” gick ut över. Och inte heller har man brytt sig om att kolla vem mannen är. Den skändade mannen är ingen annan än Garry Kasparov, tillsammans med Bobby Fischer världens bästa schackspelare genom tiderna.

.

Kasparovs gambit mot Putin är svårspelad även för den störste genom tiderna.

.

När Kasparov slutade med sitt aktiva spelande startade han en politisk opposition mot Putin. Det har kostat honom många obehag, arresteringar och mindre milda behandlingar av polisen under demonstrationer.

Men för SD är det roligare att visa upp flygande kukar än att ta reda på vad man pratar om. För PIs läsare verkar samma sak gälla. Det hann komma in 13 roade kommentarer till videoklippet innan någon påpekade vem mannen är och står för.

Bravo PI. Fortsätt på den inslagna vägen. Snart når ni er rätta nivå.

.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,DN4,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokraterna, Garry Kasparov, Schack, Putin, Politiskt Inkorrekt,

Uttalande av Socialistiska Partiet.

Socialistiska Partiet, svensk sektion av Fjärde Internationalen, uttalar sitt stöd till det tunisiska folkets uppror mot diktaturen och kamp för ett fritt och rättvist samhälle. Här under kan du läsa uttalandet som publicerades i går 17 januari.

**********

En härlig doft av revolution.

.

Den in till märgen korrumperade diktatorn Ben Ali har drivits på flykten av ett folk i uppror. Hans familj hade plundrat nationen in på bara benen och samlat på sig makt över landets ekonomi samtidigt som hundratusentals välutbildade ungdomar tvingades till arbetslöshet eller ambulerande småjobb. Nu är han borta.

Socialistiska Partiet hyllar den tunisiska ungdomen och den arbetande befolkningen som visat att även en till synes orubblig diktatur kan störtas när ett beslutsamt folk reser sig.

För första gången har de förtryckta klasserna i ett arabiskt land gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig.

Det är en ännu ofullbordad revolution som tar sina första steg mot frihet. Efter femtiofem år av envälde och diktatur är den organiserade politiska oppositionen liten och svag. Det öppnar vägen för medlemmar ur den härskande klassen och dess representanter i diktatorns politiska arm RCD– Konstitutionella demokratiska församlingen, att behålla makten i det existerande parlamentet.

Socialistiska Partiet menar att inget förtroende kan ges de hantlangare till Ben Ali som nu utser sig själva till interimspresident och premiärminister och som kallar till bildande av en regering styrd av Ben Alis gamla RCD och ett par inbjudna gisslan från den ”legala oppositionen”. Det existerande parlamentet är ruttet. Det har låtit sig användas som demokratisk mask av diktatorn i över två decennier.

Val av delegater till en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution som ersätter den nu rådande för diktatorn skräddarsydda konstitutionen är bästa vägen framåt. De som gjort revolutionen ska också utse sina representanter, inte tvingas på ”nydemokratiska” krokodiler ur förtryckarnas led.

Socialistiska Partiet säger skarpt nej till EUs och USAs inblandning i revolutionens framtid och folkets val av nya ledare. I decennier har Paris och Washington skålat vänskap med Ben Ali och hållit honom och andra diktaturer i regionen under armarna. Nu vill plötsligt Bryssel och Vita Huset skicka ”experter” till Tunis för att hjälpa till att organisera ett demokratiskt val. Det är oförskämt och skamligt.

-Tunisien behöver vare sig EUs eller USAs hjälp för att hålla val. De har av egenintresse i åratal blundat för vad som verkligen hände i Tunisien.
Det skriver en tunisisk kvinna i en bloggkommentar.

Sanna ord som Socialistiska Partiet sluter upp bakom. Om den härliga doften av folkets revolution inte ska surna är det bara folkets intresse av frihet, social rättvisa och välfärd som ska vara rättesnöre i den svåra övergången bort från diktaturen.

Socialistiska Partiets verkställande utskott, 17 januari 2011

En övergång till vad?

.

I går meddelade premiärminister Mohamed Ghannouchi att en nationell samlingsregering bildats med uppgift att organisera val av ny president och nyval till parlamentet.

.

Ben Alis gamle trotjänare -Mohamed Ghannouchi- förblir premiärminister tills vidare.

.

Det är motstridiga känslor som möter övergångsregeringen. Redan i går hölls det många demonstrationer mot att regeringen till huvudsak består av ministrar från den störtade diktatorns eget partimaskineri – RCD.

-Ut med RCD, skanderade de tusentals demonstranter som samlades på Tunis huvudgata Avenu Habib Bourguiba, döpt efter landets första president efter självständigheten från Frankrike 1957.

Av de nitton utnämnda ministrarna kommer sexton från RCD och bara tre från oppositionen, det vill säga den av Ben Ali legaliserade oppositionen som verkar mer fylla rollen av demokratiskt ansikte än motvikt till RCDs krokodiler.

Ytligt sett är det knappast en förändring alls. Och risken finns för att det inte blir någon förändring. Vilket verkar vara den kände mellanösternexperten Robert Fisks uppfattning eller åtminstone farhåga.  Men samtidigt ska man inte glömma att regeringen är en fallfrukt av revolutionen som tvingats, med eller mot sin vilja, att annonsera förändringar som svarar mot folkets förhoppningar och krav.

.

Nejib Chebbi är en historisk ledare för oppositionspartiet PPD som tar plats som minister för  regional utveckling.

.

–       Premiärministern sa att en ”total informationsfrihet ska råda” och att informationsministeriet avskaffats. Det var ministeriet som skötte censuren under Ben Ali.

–        Att alla politiska fångar ska friges omedelbart

–        Att alla partier ska legaliseras

–        Att valet av ny president och nyval till parlamentet ska hållas inom kort.

I alla reportage från runt om i landet och i alla bloggar och på facebook känns den stora stolthet som människorna känner över segern mot Ben Ali. Diktaturen som verkade orubblig och gjuten i betong visade sig vara av skört gips. Den stoltheten och segerkänslan är den bästa och den enda garantin för att den nya regeringen inte ska lyckas återinföra det gamla med enda skillnaden att Ben Ali byts ut mot en annan härskare.

En av de få i den illegala oppositionen som är känd i hela landet är Moncef Marzouki som redan sagt att han ställer upp i presidentvalet.

.

Moncef Marzouki tar avstånd från den nationella samlingsregeringen.

.

-Tunisien förtjänar mer än så. Nittio döda och fyra veckors verklig revolution för att nå fram till vad? En regering som är nationell bara till namnet eftersom den i realiteten är sammansatt av medlemmar från diktatorns parti RCD. Jag tror att folket inte kommer att låta sig luras av denna maskerad, sa Marzouki i ett pressmeddelande och förkastade att RCD bland annat behöll makten över inrikesministeriet som ansvarar för de kommande valen.

Maskerad eller verklig förändring? Det kommer tiden att utvisa. För oavsett vilka som sitter på ministerposterna under den närmaste tiden är det trycket från gatan som avgör vilka beslut som kommer att fattas och vilka löften som uppfylls.

.
Media; DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,DN3,SVD3,SVD4,SVD5,DN4;SVD6,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Röda Lund,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ghannouchi, Regering, Uppror, RCD,

Diktatorns hämnd, folkets självförsvar

och diktatorns arv.

.

Efter Ben Alis flykt till Saudiarabien fredag middag samlades huvudstadens folk på gatorna för att fira segern över diktaturen. Nätterna till lördag och söndag tog Ben Ali ut sin hämnd.

Från hela landet strömmar det in rapporter om maskerade gäng som plundrar och skövlar allt i deras väg. Bilar med släckta lyktor vrålar fram genom folkliga kvarter och skott avlossas mot folk och byggnader.

.

Ett litet varuhus plundras i en förort i Tunis lördag 15 januari.

.

Vem är dessa kringdrivande brottslingar? Allt tyder på att det är Ben Alis anhängare i polisen och säkerhetspolisen som tar sin hämnd på de som drivit deras gudfader på flykt. Många vittnen hävdar i media och cybermedia att de känt igen civilklädda poliser bland plundrarna.

Enligt en rapport från Reuter, som citerar en anonym arméofficer, är det säkerhetspolisen som ligger bakom. Gaigi är en bloggare som deltagit i upproret säger till Al Jazeera att ”en del gäng som deltar i plundringen arbetar för inrikesministeriet eller är poliser och de samordnas av chefer inom polisen och säkerhetspolisen”.

Den organiserade plundringen som syftar till att politiskt diskreditera revolutionen öppnar naturligtvis också vägen genom sitt exempel för vanliga småtjuvar och opolitiska opportunister att slinka med i plundringstågen eller att ge sig själva ut på strövtåg.

Bland befolkningen i förstäderna och fattiga stadsdelar skapar plundrarna förvirring och skräck. Men är det revolution så är det. Spontant började befolkningen i olika städer och stadsdelar att bilda självförsvarsgrupper som patrullerar bostadsområden och skyddar de egna butikerna, postkontoren och skolorna. De bygger också barrikader med check points för att hindra misstänkta plundrare att ta sig in i kvarteren.

.

Beväpnade medborgare bevakar infarten till ett bostadsområde i en av Tunis förorter.

Sedan tog landets fackföreningscentral UGTT upp problemet och manade andra att följa exemplen och organisera sig i försvarsgrupper. Förhållandet mellan polisen och försvarsgrupperna är mycket fientligt. Polisen ses som Ben Alis korrupta hantlangare. Däremot vänder sig grupperna till armén med krav på förstärkning och skydd när de maskerade anländer.

Sett till utvecklingen under söndagen blir en beväpning av självförsvaret ännu viktigare. På flera ställen i Tunis och i en del andra städer ägde i går skottväxling rum mellan soldater och beväpnade ligor ur Ben Alis anhängarskaror.

En regering som värnade om befolkningens väl skulle omedelbart beordra armén att ge vapen till självförsvarsgrupperna. Det skulle självfallet leda till ramaskrin om anarki och våld från ”respektabla” borgare. Men varför ska ansvarsfulla medborgare som tagit nationens öde i sina händer och drivit diktatorn på flykten inte ges möjlighet att effektivt försvara sig mot beväpnat slödder ur diktatorns skugga.

Natten till söndag var något lugnare tack vare befolkningens självförsvar. Under söndagen arresterades sedan den som pekas ut som ansvarig för plundringstågen –  general Ali Sériati, chef för Ben Alis fruktade säkerhetspolis. Han var på flykt mot Libyens gräns.

.

Inget kunde hejda folkets vilja att störta diktatorn.

.

Bilder av soldater som under fredagens hetaste stunder fraterniserade med demonstranter bevisar att det finns ett förtroende för soldaterna och att soldaterna å sin sida inte ser sig som diktaturens allierade. Vi ska inte glömma att chefen för arméns landstyrkor avskedades ett par dagar innan Ben Alis flykt för att han vägrade ge order om skarpskytte mot demonstranter.

För den fortsatta utvecklingen är naturligtvis arméns roll viktig. Det nuvarande förtroendet kan snabbt omvandlas till fientlighet om arméledningen använder sina styrkor till att backa upp den aktuella interimregeringen vid fortsatta protester och krav på interimspresidentens och regeringens avgång. Det har redan rests som krav i flera städer eftersom både president Mebazaa och premiärministern Ghannouchi är gamla trotjänare till Ben Ali och medlemmar i RCDs partistyrelse, Ben Alis parti. Striden om soldaternas lojalitet kan bli en viktig och kanske avgörande fråga i den fortsatta utvecklingen.

Det politiska arv som Ben Ali lämnat efter sig reser inga små problem för en genuin utveckling mot ett fullt ut demokratiskt och fritt samhälle. Efter så många decennier av diktatur finns det ingen organiserad opposition till RCD. Facebook och andra länkar i cyberrymden är fantastiska redskap i mobiliseringen och spridandet av information om vad som sker var och när. Men de är utan värde när det kommer till att ta demokratiska beslut om politiska plattformar och organisering av partier.

.

Demonstranterna ville på alla språk visa hela världen vad som hände.

.

Just nu favoriseras regeringspartiet RCD av att parlamentet och formen för en regeringsbildning styrs av en konstitution som var skräddarsydd för diktaturen. Trots att det var folket som jagade Ben Ali på flykten så besattes posterna som interimspresident och premiärminister av diktatorns män tack vare konstitutionens reglering av maktöverföringen vid presidentens avgång.

I den legala oppositionen finns det inte mycket att hämta. De flesta av dem var legala just för att de mer eller mindre frivilligt spelade med i Ben Alis maskerad som skulle skyla den öppna diktaturen. Den mest kände i den legala oppositionen är Ahmed Néjib Chabbi i partiet PDP. En del av hans popularitet förbrukades under upproret. För medan folkmassorna krävde Ben Alis omedelbara avgång manade Chabbi presidenten att avsätta regeringen och hålla nyval.

I den illegala oppositionen tvingades de flesta ledarna till landsflykt eller tystnad. Det gäller den mest respekterade av dem alla, Moncef El Marzouki – chef för CRP (republikanska kongresspartiet). Marzouki fanns till skillnad från Chabbi bland demonstranterna på gatan och är inte en otänkbar kommande ledare.

.

Ben Ali gav order till polisen att använda tårgas och skarp ammunition.

.

Regeringschefen Ghannouchi har redan inbjudit alla ”lagliga” partier till förhandlingar om bildandet av en ”nationell försoningsregering”. Det innebär att de ”olagliga” partierna inte bjuds in. Det gäller det tunisiska kommunistpartiet, PCOT, vars ledare Hamma Hammami arresterades av Ben Ali förra veckan för att sedan släppas efter hans flykt. Det islamska partiet, Ennhadhas, ledare Rached Ghannouchi som befinner sig i landsflykt i London bjuds inte heller in till regeringsförhandlingarna. Han har dock meddelat att han återvänder omedelbart och att hans parti vill delta i ”försoningsregeringen”.

De som ställer upp på Mohamed Ghannouchis inbjudan sätter sina politiska karriärer på spel. I staden Regueb demonstrerade i söndags minst 1 500 personer under rop att ”vi har inte gjort uppror för att få en samlingsregering med en opposition av statister”. Att undantagstillståndet som införts förbjuder folksamlingar på mer än tre personer verkade medborgarna i Regueb strunta blankt i.

.

Ungdomar i staden Regueb trotsar ordningsmakten.

.

De närmaste dagarna kommer turerna kring en regeringsbildning att klarna. Själv tror jag att det blir ytterst svårt för Ben Alis gamla kumpaner att byta till en ren demokratisk skjorta utan att befolkningen genomskådar reptricket.

En utväg ur situationen som synar trumfkorten för Ben Alis parti är att sammankalla en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution och utse en regering som respekterar de förhoppningar som folket offrat blod för på gatorna. Varje kvarter och stadsdel, varje arbetsplats och kontor, kan utse sina representanter till lokala församlingar som i sin tur utser delegater till den konstituerande församlingen. En verkligt demokratisk folklig representation kan födas och ersätta det till märgen ruttna parlament som i 23 år stått i diktaturens tjänst.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,AB2,AB3,EXP1,DN3,SVD4;DN4,DN5,SVD5,DN6,DN7,DN8,SVD6,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Korruption, Ben Ali, Självförsvar,