Millenniemålet tusen år borta.

.

I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.

Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.

.

FN såg ljust på framtiden.

.

Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.

En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.

Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.

.

Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.

.

Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.

Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.

Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.

Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.

.

Fjärde målet var att minska barndödligheten.

.

Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.

Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.

Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.

.

Det kostar småpengar att stoppa malarian.

.

Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.

De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.

I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.

.

Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.

För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.

Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.

Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.

I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN

I vilket Sverige bor du?

.

Valet är över. För alla som tror på ett samhälle där de svagas behov ska stå i centrum var det en sorglig kväll. För oss som tror på ett samhälle byggt på solidaritet och på Marx’s vision om ett samhälle som styrs av principen ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga” är egoismens seger ett dystert besked.

Jag sitter just och tittar på Aftonbladets grafiska karta över Sverige med valresultaten från norr till söder. Det finns inte ett Sverige. De finns två Sverige. Ett blått Sverige i söder och ett rött Sverige i norr. Insprängda i fiendeland finns också två Gaza.  Ett mycket blått Åre i norr och en klarröd kust mellan Västervik ner till Ronneby i söder.

.

.

I min hemort Timrå fick de rödgröna 61,0 %. Inte tack vare Miljöpartiet utan därför att S och V tillsammans ensamma nästan når upp till 60%. I Norrbottens valdistrikt är de två största partierna ofta S följt av V. Tillsammans vann de rödgröna över 70 % i de flesta distrikten. Hela vägen ända ner till Dalälven är kartan helt röd. I det stolta Gällivare vann S plus V 69,8 % av rösterna. Det i norr ogillade MP bidrog med 3,6 %.

I norra Sverige ligger SD under 4% nästan överallt. Det är inte de arbetslösa i allmänhet som röstat in SD, det verkar vara arbetslösa män i söder som gett dem plats i riksdagen. Men om det återstår det att göra en detaljerad undersökning när den nödvändiga statistiken finns tillgänglig.

I går kväll lyssnade jag till Mona Sahlins eftervalstal. Hon var klart bättre förlorare än Lars Ohly. Hon kallade nederlaget för ett nederlag och att partiet gjort ett ”uselt val”. Lars Ohly försökte nog ”muntra upp” trupperna. Men jublar man över hur ”bra” partiet arbetat då det just gjort sitt sämsta val sedan 1991 då frågar sig naturligtvis partiets anhängare vad allt tjänar till.

.

-Vi har gjort en helt fantastisk valrörelse. Jag är otroligt stolt att vara ledare över detta parti, sa Ohly som första meningar till sina anhängare.

.

Min första slutsats av detta tudelade Sverige är att den lilla minoritet som lever som prinsar i södra Sveriges storstadsregioner lyckats få många med hyfsat arbete och relativt säker social tillvaro att ta till sig det borgerliga budskapet om individualismens förträfflighet.

Många av dessa kommer att få känna in på bara skinnet vad det innebär att rusta ned välfärden. Inte i dag och inte i morgon kanske. Men den kapitalistiska marknadsekonomins allt djupare kriser kommer inte att lämna dessa borgerliga rösttrupper opåverkade.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,SVD3,SVD4,DN5,DN6,SVD5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Valet, Mona Sahlin, Ohly, Reinfeldt, Sverigedemokraterna,

Köpta platser i parlamentet

.

I går var det val i Afghanistan. Det andra parlamentsvalet sedan Georg W. Bush attackerade landet. Förra valet var som alla vet späckat med valfusk. Efter mycket gnäll i Washington och Bryssel fick ändå Karzai sig en klapp på axeln och en lågmäld uppmaning om att ta itu med korruptionen i landet.

.

Landets parlament Wolesi Jirga i arbete.

.

I går slogs 2 500 kandidater om de 249 stolarna i Wolesi Jirga (Nationalförsamlingen). Chansen att valet jämfört med  förra valet har varit mer demokratiskt och befriat från omfattande valfusk är noll. Redan nu vimlar pressen av uppgifter om kandidater som köpts av män med mycket pengar och vapen – de lokala krigsherrarna placerar sina köpta män och kvinnor för att garantera ett direkt inflytande i parlamentets göranden.

-Många rika människor vill vinna en plats i parlamentet för att skydda sina skumt vunna rikedomar, säger en fristående kandidat i Mazar-i-Sharif till tidningen Le Monde. En plats i parlamentet garanterar också fortsatt välstånd. Månadslönen för ledamöterna är 2 200 $ , en förmögenhet för vanliga dödliga afghaner. För att inte tala om alla dörrar till svarta pengar som öppnar sig.

Sahar Saba som är representant för RAWA (Revolutionära kvinnoförbundet) skriver om ”valmaskeraden” på Europe Solidaires hemsida att ”90 procent av de som sitter i Nationalförsamlingen har fått klartecken att ställa upp igen. Fyrtio av de nuvarande parlamentsledamöterna är kopplade till väpnade grupper, 24 tillhör kriminella gäng, 17 är droghandlare och 19 av dem anklagas för krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna.” I sanning en vacker bukett som ”våra pojkar” håller under armarna. Så ser de ”demokratiska krafterna i Kabul” ut, som Carl Bildt brukar kalla dem.

.

Sahar Saba ingår inte i Carld Bildts ”demokratiska krafter”

.

I går hade de som lyckats ta sig till en vallokal för att välja mellan ett antal personer. Det finns inga politiska partier att rösta på. Bara individer som är mer eller mindre uppknutna till de mäktigaste männen i valdistriktet. Röster köps. Därför kan man läsa följande i New York Times av tidningens reporter Rod Nordland.

-Priserna för en röst är låga. I nordprovinsen Kunduz kostar en röst 15 $, i Östra provinsen Ghazni köps en röst för 18 $. I Kandahar köps en röst för så lite som 1 $. Mera vanligt är att en röst kostar mellan 5-6 $ i provinser som Helmand och Khost.

Hur många röster som i går gavs mot betalning är troligen en omöjlig uppgift att gräva fram. Men erfarenheterna från valet 2005 säger att de är många. Så många att de kommer att garantera krigsherrarnas och mutkolvarnas fortsatta kontroll av Nationalförsamlingen under ledning av mutkolvarnas mutkolv – president Karzai.

-Ett sådant parlament kommer inte att erbjuda det afghanska folket något hopp, skriver Sahar Saba.

Hopp om en bättre framtid är nu långt ifrån vad ockupationsmakterna, inklusive Sverige kan eller vill förmedla. I stället finns det mycket som pekar mot att USA nu går in för en mer eller mindre formell delning av landet. I Pentagon har man insett att kriget inte går att vinna.

.

Ska USA överge Syprovinsen till Talibanerna?

.

Enligt Condoleezza Rices förre säkerhetsrådgivare Robert Blackwill överväger USA att ge upp pashtunernas land i syd till Talibanerna och i utbyte säkra kontrollen i norr och i Kabul genom mer militärt samarbete med Tadzjiker, Uzbeker och Hazarer. Det skulle också förklara de senaste amerikanska besluten att bygga nya och bygga om gamla baser i norr.

-En ny bas för amerikanska specialföband planeras i Mazar-i-Sharif.

-Flygbaserna i Bagram och Shindand ska byggas ut.

-Den gamla sovjetbasen i Termez ska rustas upp.

-Tyska armén har ingått avtal med Uzbekistans regering att flygbasen i Termez öppnas för NATO-flygets mellanlandningar.

-Trycket på Karzais bror Ahmed, kung i Kandahar, att han ska lämna sitt säte i den pashtunska huvudorten ökar.

.

Ahmed Wali Karzai är bror till presidenten. Han anses av många som en av landets stora knarkkungar. Hans välbevakade residens ligger i Kandahar.

.

Tillsammans pekar detta mot en de facto maktdelning i landet, där Talibanerna får full kontroll över pashtunprovinsen med nästan hälften av landets befolkning.

Om de rödgröna vinner valet i dag kommer de att bli del i en den plan som blir verklighet om Robert Blackwill har rätt. För några år sedan hade han rätt när han långt före alla andra sa att USA skulle göra en helomvändning i relationen med Indien. Så blev det. I så fall är det nog bäst att Mona Sahlin och Lars Ohly ser över deras ”engagemang för demokratin” och tar hem trupperna långt innan 2014.

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SSD1,SVD3,DN4,SVD4,

Bloggare; Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Kabul, Karzai, Bildt, Sahlin, Ohly, Pashtun, Taliban, Kandahar,

Vi har inte råd med de rika.

.

I dessa kristider med angrepp på den allmänna välfärden är det dags att inse att samhället inte längre har råd att hålla alla rika bidragstagare under armarna. De måste sättas i arbete och bidra till det gemensammas bästa.

Först i ledet står de verkligt stenrika. De har blivit så till den grad beroende av bidrag att de kan kvalificeras som missbrukare.  Det sägs att aptiten växer medan man äter. Det stämmer in exakt på den lilla minoritet i samhället som knappt vet på hur stor fot den lever.

.

I Danderyd lever våra största bidragstagare.

.

Förr var bankirer, industriägare och rentierer glada åt en avkastning kring 7 procent på sitt kapital. Med ökad aptit, stimulerad av 30 års nyliberalism, följer större behov och nu fnyser varje anständig kapitalist åt allt som inte ger minst 15 procents avkastning.

Jamen, det gör väl inget, ser jag redan viktigpettrar kommentera. Vinsterna används ju till att investera och därmed skapar de jobb. Det är ”arbetslinjen” som Anders Borg talar sig varm för. Vinster ger investeringar. Sägs det. Men tyvärr är det inte längre sant. I Sverige liksom i alla andra industriländer går en allt större del av vinsterna rakt ned i fickan på aktieägarna och en allt mindre andel till produktiva investeringar. (se Slaget om Sverige)

Men dessa bidragsnarkomaner får från barnsben också lära sig att inte lägga alla ägg i samma korg. Man ska guvars sprida riskerna så att det aldrig lyser rött i bokföringens bottenlinje. Den risken har staten avlägsnat sedan först socialdemokraterna och därefter de borgerliga skapade ett spel som ger både jackpott och bingo på en och samma insats.

.

Spelet heter skattesänkningskarusellen. Först sänks skatterna för de rikaste i samhället, på inkomst av både arbete och kapital. Det leder till att statens inkomster minskar. När därför staten behöver pengar till större utgifter lånar man (ger ut statsobligationer) av samma personer som fått sänkta skatter av – just det – staten. Jackpott. Sedan delar staten ut ränta på de obligationer som de rika köpt av staten med pengar de fått av staten. Bingo.

Den här typen av spel med garanterade vinster för de allra rikaste i samhället har vi inte råd med längre. Behoven i vården, äldreomsorgen, skolan och inte minst vården av vår miljö tillåter inte längre att de bidragsberoende i toppen av samhället obehindrat får fortsätta att leva på alltför stor fot.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,AB1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Skatter, Rika, Fattiga, Aktier, Obligationer

Ska Republikanska partiet explodera?

.

Den som när en orm vid sin barm ska inte snopet ropa ut – aj , den bits ju. Det är vad det Republikanska partiet gjort inför fyllnadsvalen till Kongressen i november. I sin iver att använda alla medel för att svärta ned den svarta presidenten har partistrategerna och framför allt finansiärerna underblåst den mest bigotta reaktionära ådra som pulserar i det amerikanska samhället.

I dagarna har drakskörden börjat. Kandidater pushade av den så kallade Tea Party-rörelsen tog hem skrällsegrar i nomineringsval i det republikanska partiet. I delstaten Delaware slog Christine O’Donnell ut partiveteranen Mike Castle, ansedd som en moderat republikan och den enda av partiets senatorer som prioriterar klimathotet. I delstaten New York förlorade Sheldon Silver mot en verklig gaphals vid namn Carl Paladino.

.

Christine O’Donnell efter segern.

.

Både O’Donnell och Paladino fick support från Sarah Palin som tydligen placerar sig inför presidentvalet 2012. För det republikanska partiet är utgången i Delaware och New York en katastrof. Hoppet om att vinna de två delstaternas senatorsposter försvinner i fjärran med de två extremisterna seger. För det handlar verkligen om extremister.

O’Donnells kampanj koncentrerade kring sexuell renhet. I slutet att 90-talet drev hon en kampanj mot masturbation. Hon säger också att det finns vetenskapliga bevis för att Gud skapade Jorden på sex dygn. Vad hon inte berättade för väljarna är att hon under 17 år ljugit och påstått sig ha ett universitetsdiplom och inte heller talade hon om att hon har skattemyndigheterna efter sig för tvivelaktig sammanblandning av den egna ekonomin med valkampanjens.

.Skapades Jorden på sex dagar?

.

Paladino är en riktigt vulgär gaphals. I nomineringskampanjen lovade han att rensa ut i delstatsregeringen med ett baseballträ och menade att mottagare av sociala bidrag borde tvingas hämta ut bidragen i statsfängelserna och få lektioner i hygien.

O’Donnell och Paladino är inga undantag. De människor som sticker upp huvudet ur tekannan har alla religiöst bigotteri och en extremt antisocial agenda. För dem är varje form av social välfärd ”kommunism”. Obamas hälsovårdsreform är ”kollektivism”. Obama är muslim. Obama är kommunist. Det finns ingen ände på galenskapen.

Ändå kan Tea Party-rörelsen köra in ”The Grand Old Party” som republikanerna kallas i en fåra som leder rakt in i träsket. Det mest märkliga med ”tekannorna” är att de har en extremt stark finansiell uppbackning bakom sig. Fox News ägare Rupert Murdoch spenderar miljontals dollar på rörelsen och använder sin slakstation Fox News till att lansera varenda stenreaktionär person som dyker upp. Samma sak gäller de nästan okända supermiljardärerna bröderna Koch.

.

Rupert Murdochs Fox News jublar över O’Donnells seger.

För bara några veckor sedan verkade det klart att demokraterna skulle förlora majoriteten i både Senaten och Representanthuset. Efter ”tekannornas” framgångar verkar det nu mer än troligt att de behåller majoriteten i åtminstone Senaten. I Delaware kan man vinna val inom det republikanska partiet med sexuellt bigotteri mot masturbering men inte valet till Senaten.

Ironiskt nog verkar Obama få en hjälpande hand från de som vill skicka honom ”tillbaka till Kenya”. Det republikanska partiets strateger som trodde att ett NEJ till allt som demokraterna föreslår skulle räcka till en seger i november ser nu med förskräckelse hur det egna partiet rämnar. Som sagt, som man bäddar…

.

Media; GP1,DN1,SVD1,SSD1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Republikener, Obama, Kongress, Senat, Palin,

Katolska kyrkan groggy.

.

En gigantisk pedofilaffär skakar det belgiska samhället, än en gång.  Den katolska kyrkan är nere för räkning. I åratal har den tystat ned vittne efter vittne och enbart haft kyrkans ”obefläckade” rykte som prioritet. Nu exploderar skandalen i ansiktet på kyrkans hierarki och den huvudansvarige pekas ut – Benoit XVI i Vatikanstaten.

.

I Rom låtsas Påven att han inget ser och inget hör.

.

Härvan började med ett vittne som avslöjade att biskopen Vangheluwe i Brugge grovt förgått sig på vittnet i fråga från att denne var sju år och att det pågick i åratal. Därifrån startade den lilla snöbollen som blev en lavin. Inte mindre än 450 fall av pedofili och sexuellt våld mot minderåriga rullades upp. De flesta fallen är preskriberade, men det ändrar inget i skandalens sprängkraft.

En parlamentarisk kommission ledd av Peter Adriaenssens tillsattes. De detaljer som Adriaenssens rapport avslöjar går långt utöver vad de mest härdade fruktat. Våldtäkter, sexuellt våld i andra former, pennalism och andra ”lekar” har varit legio och ännu värre: – alla rop på hjälp från offren tystades ned med hot och mutor.

.

För biskop Vangheluwe är det för sent att ta sig åt huvudet.

.

Kyrkan visade inga tecken på att släppa till den information som alla visste att den satt inne med. Polisen slog till mot arkiv i krykans ägo vilket i sin tur fick Benoit XVI att gå i taket och ärkebiskopen i Belgien att tala om ”nitiska överdrifter”. I vanlig ordning la olika byråkratiska instanser hinder i vägen för utredningen och en domstol beordrade att det material polisen lagt beslag på skulle lämnas tillbaka. Så nu ligger Adriaenssens rapport i träda.

Men den här gången kommer inte kyrkan undan. Skandalen är för stor och mörkläggningen för tydlig. Den nytillsatte ärkebiskopen Léonard försökte i ett tv-tal häromdagen att lugna ner stormen. Resultatet blev det motsatta. Det enda han hade att erbjuda var en begäran från kyrkan om ”förlåtelse” och att en mottagning borde öppnas som tillåter offren att tala ut. Inte ett ord om rättvisa. Inte ett ord om straff.

.

Gud förlåter allt…eller vad håller de på med?

.

Av denna bedrövliga affär finns det flera konstateranden att göra.

1.   Det handlar inte om enstaka maskätna äpplen i kyrkans dignande fruktkorg. Med 450 (kända) fall och lika många försök till mörkläggning talar vi om ett system inte enskilda fall.

2.   Kyrkan reagerar på samma sätt som USAs och Israels försvarsmakter. De anser sig ha rätten att själva undersöka sina egna brott. I Rom avfärdas samhällets rättsväsen som för jordiskt och brutalt. Gud förlåter allt.

3.   Tills nu har kyrkans utgångspunkt varit att be offren om förlåtelse och tystnad, eventuellt mot materiell kompensation.

Många menar att det är den katolska kyrkans celibat som leder till pedofili. Jag tror inte att det är den verkliga förklaringen. Det kan väl tänkas att några präster dras till yrket med baktankar i huvudet. Men är det en större andel än de som dras till läraryrket, barnomsorgen eller andra yrken med daglig kontakt med barn? Knappast.

Nej, jag anser att det är den katolska kyrkans struktur och interna funktionssätt som ”uppmuntrar” sexuella övergrepp på barn. Alla anklagelser mot olika präster har mötts av en mur av tystnad inom kyrkan och av en generad tystnad i det omgivande samhället. Präster med snedvriden smak har helt enkelt känt sig skyddade i kyrkans famn och fritt kunnat ge utlopp för sina böjelser på ett sätt som det är svårare att göra i andra yrken.

.

Led oss ej i frestelse.

Den katolska kyrkan är i viss mening de ”sista stalinisterna”. Vatikanstaten är, tillsammans med ett fåtal diktaturer, den enda staten som anser att demokrati är inget att hänge sig åt. En ”centralkommitté” väljer Påven och sedan den vita röken stigit mot himlen beslutar han likt Stalin i ensamt majestät. Besluten stampas ner genom den extremt pyramidala organisationen och verkställs utan minsta protest. För den som eventuellt mumlar i skägget går karriären upp i rök i form av en förvisning till någon avlägsen församling. Det är bara nackskottet som skiljer från den stalinistiska ordningen.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Katolska kyrkan, Pedofili, Benoit XVI,

Något är ruttet i Sarkoland.

.

Det sägs att var tid har sina tecken. En regim i kris har också sina tecken i tiden. I dag gäller det Sarkozys presidentskap mer än någonting annat i Europa. Visserligen är Belgien och Holland utan regeringar sedan maj respektive februari och visserligen närmar sig Belgien en punkt ”of no return” men det är ändå i Sarkoland som teckentydarna är i paradiset.

Veckans framsida på den brittiska finanstidskriften The Economist är en pärla. Ledarskribenterna på tidskriften har visserligen aldrig gillat Sarkozy. Men förr berodde det på att de ansåg honom sakna den rätta nyliberala ryggraden. Numera är det för att han drar den europeiska politiska elitens rykte i smutsen och tidskriften drar sig inte för att alltmer likna honom med Berlusconi.

Som sagt, tecknen finns där. Den ena skandalen efter den andra skakar om presidentskapet och presidentens män och kvinnor. Den senaste skandalen i raden kan bli fatal. Dagstidningen Le Monde har lagt in en stämning mot X för brott mot skyddet av journalisters källor. Le Monde säger sig ha bevis för att Sarkozy gett order till DCRI (franska FBI) att hitta den högt uppsatta funktionär som läkt uppgifter till Le Monde kring affären mellan miljardärskan Bettencourt – arbetsministern Woerth.

Om du inte redan vet det, handlar det om en olaglig finansiering av regeringspartiet UMP från Bettencourts sida och hjälp till skattefusk i utbyte från minister Woerths sida.

Inte blir det bättre av att tryckfrihetslagen från 1881 uppdaterats i våras för att stärka skyddet av journalisters källor. Det verkar inte ha hållit Sarkozy på mattan. I bästa Watergate-stil skickar han det franska FBI på jakt efter de som vill avslöja liken i garderoben.

.

Le Monde åtalar X. På bilden- tidningens redaktionshus.

.

Klappjakten på romer som så lägligt drog bort uppmärksamheten från skandalen kring Bettencourt-Woerth är nu också i sin tur skakad av ministrar som skyller på varandra för regeringsdekret som direkt riktar sig mot romerna i sin helhet som etnisk grupp. Det var vad Europaparlamentet fördömde förra veckan och som Paris avfärdade som inblandning i interna franska affärer.

I dag på förmiddagen sa dessutom EU-kommissionären Vivian  Reding att ”jag kan bara uttrycka mitt djupa beklagande över att de politiska försäkringar som två franska ministrar gett när de diskuterat saken med EU-kommissionen nu öppet sägs emot av en skriftlig order som distribuerats av samma regering”.

Invandringsministern Eric Besson, en avhoppare från Socialistpartiet, bedyrade efter fördömandet i Bryssel att hans regering aldrig riktat sig mot ”romerna som etnisk grupp” och att rivandet av deras läger inte var något nytt. Business as usual, menade Eric Besson. Knappt hade hans uttalande klingat bort i etern förrän ett officiellt dokument från häxmästaren, tillika inrikesministern, Brice Hortefeux läckte till pressen. I början av augusti beordrar detta dekret landets landshövdingar att inom  tre månader riva minst 300 illegala tältläger, ”speciellt romernas”. Det vill säga att hela befolkningsgruppen utpekas oavsett om brott eller inte begåtts.

Den snopne ”socialisten” Besson sa sig vara helt ovetande om inrikesministeriets dekret. Så kan det gå när man säljer ut sin själ i utbyte mot en post i Napoleonsurrogatet Sarkozys regering.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,AB1,GP2,EXP1,SSD1,DN2,SVD2,GP3,SVD3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sarkozy, Frankrike, Bettencourt, Romer,

Folket svälter – vetet ruttnar.

.

I media glänser Indien alltmer som framtidslandet där allt som glimmar är guld. TV visar program om kvalificerad arbetskraft från väst som slår sig ner i Bangalore och andra snabbt expanderande ”frizoner” i den indiska ekonomin.

Det passar bra att kalla det frizoner för den verkliga indiska ekonomin är 500 miljoner som lever på eller strax över svältgränsen.

.

Indiens härskare föredrar att barn svälter medan 55 miljoner ton säd ruttnar bort i de statliga lagren varje år.

.

Men det skiter helt enkelt den härskande indiska eliten i. I tio år har landets Högsta Domstol krävt att regeringen ska använda det överskott av säd som nu ruttnar bort i de statligt ägda lagren till att föda de miljontals indiska medborgare som svälter.

Det handlar inte om några enstaka korn. Enligt Världshälsoorganisationen är det 55 miljoner ton säd som ruttnar bort varje år. Samtidigt är, enligt samma organisation, hälften av landets barn undernärda varav hälften i sin tur  är så kraftigt undernärda att deras kroppar och hjärnor skadas för livet.

I stället för att reagera positivt på Högsta Domstolens beslut avfärdade premiärminister Manmohan Singh den med en snäsig replik att domstolen borde hålla sig borta från politiken. Den uppnästa indiska överklassen föredrar nämligen att de ”smutsiga kasterna” på samhällets botten svälter.

.

Manmahon Singh med Västbengalens regeringschef Buddhadeb Bhattacharjee. De generas inte det minsta av att ta beslut som dömer medborgare till svältdöd medan de samtalar över dignande bord.

.

-Vi kan inte ge gratis föda till alla fattiga, svarade premiärministern och undvek därmed att förklara varför de 55 miljoner ton som årligen ruttnar bort inte kan användas till att hjälpa de allra fattigaste från att tvingas se sina barn tyna bort.

Indien är kanske ”världens största demokrati” som det brukar heta vid högtidliga tillfällen. Men de härskandes förakt för det egna folket är helt i klass med de engelska lorderna som föredrog att exportera sitt vete och korn odlat på Irland i stället för att rädda livet på de hundratusentals irländare som svalt ihjäl under de stora hungeråren 1845-52.

En dag kanske Manmohan Singh sväljer fel och faller ner död med hakan i en assiett under en av sina sjurätters banketter betalda med skattepengar. Så länge det finns hopp…

.

Media; GP1,DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Indien, Svält, WHO, Singh, Irland, Hunger

Det saknas inte pengar.

.

-Kapitalflykten från Afrika har accelererat i takt med den ekonomiska tillväxten sedan 2000. Den svarade 2008 mot minst 7 procent av Afrikas bruttonationalprodukt.

Det står att läsa i en rapport från tankesmedjan Global Financial Integrity. Det har länge varit känt att korrupta politiker, höga statstjänstemän och militärer stoppar betydande delar av vinsterna på råvaruexploateringen i Afrika i egna fickor och så fort som möjligt placerar pengarna på privata konton i framför allt Schweiz och London City.

Tankesmedjan har sammanställt utflödet av kapital från varje enskilt land under perioden 1999-2008. Det är imponerande siffror trots att de bara redovisar den synliga delen av kapitalflykten. Experter menar att de verkliga siffrorna måste dubbleras.

Rikemansklubben OECD och media i väst gör det lätt för sig. Makthavarna regerar utan transparens. -Det saknas demokratisk kontroll. Eliten tänker bara på sig själv och investerar inte i landets framtid. Så brukar det låta. IMF och Världsbanken pekar finger.

Kapitalflykt 1999-2008

Siffrorna är i tusental dollar och visar genomsnitten per år under perioden. Pilarna visar summan från varje enskilt land per år. Från oljejätten Nigeria försvinner som synes över 17 miljarder dollar per år. Från Egypten och Angola försvinner också stora årliga belopp. Många av Egyptens svältande kunde få hjälp för de närmare 6 miljarder dollar som lämnar landet årligen. Till och med svältens Etiopien släpper iväg nästan 900 miljoner dollar per år till privata bankkonton i väst.

Källa: Global Financial Integrity återgiven i Alternative Economique n° 294

På en lägre nivå är det råa omdömen som ofta luftas. Här i Belgien finns det många i min ålder som växte upp i Belgiska Kongo. Jag har haft en del arbetskamrater med den bakgrunden och jag känner även andra med samma ungdom. Gemensamt för nästan alla av dem är den underliggande rasism som de luftar.

-Ingenting fungerar längre. När vi var där fungerade järnvägen, vägarna var brukbara, skolorna och sjukvården vara bra. Kongoleserna är som barn, de behöver en fast hand att hålla i.

Den paternalistiska hållningen till de forna kolonierna framställs som omtänksam men bakom fraserna gömmer sig den rasistiska idén , ”svartingarna är lata och kan inte styra själva”.

.

När det rådde ordning och reda i Belgiska Kongo

Till det yttre verkar det som att de gamla kolonialisterna fick rätt. Den svarta kontinenten plågas av krig om råvaror och makt, den enskilda människans liv är inte mycket värt, och den härskande eliten skor sig som aldrig förr.

Men när de förra kolonierna gjorde sig fria under 60-talet var det ingen hjälpande hand som sträcktes ut av Belgien, Frankrike och Storbritannien, för att inte tala om fascisten Salazars Portugal. Den koloniala epoken avlöstes av nykoloniala mönster. De radikalaste afrikanska ledarna som verkligen kämpade för att resa sitt land ur fattigdom motarbetades med alla medel, ekonomiska, politiska och militära. Den främste av alla mördades av den belgiska säkerhetstjänsten. Patrice Lumumba är fortfarande legendarisk i och utanför Republiken Kongo.

Internationella Valutafonden och Världsbanken är huvudansvariga för att den afrikanska eliten i dag fyller sina bankkonton i London i stället för att investera sina pengar i det egna landets ekonomiska utveckling. Chockhöjningen av de internationella räntorna 1982 satte kniven på de afrikanska staternas strupar och i ett slag blev kostnaderna för statsskulden en outhärdlig börda.

IMF och Världsbanken tvingade på de afrikanska staterna ett recept som så när dödade dem, den så kallade ”strukturanpassningen”. Det fina ordet innebar helt enkelt att Afrikas länder skulle satsa all sin energi på produktion av exportvaror och öppna sina gränser för flödet av billiga konsumtionsvaror från världsmarknaden. Det lokala jordbruket slogs till stor del sönder och miljoner utblottade småbönder tvingades in till slummen i storstäderna. Lokal industri slogs ut. Ett exempel är textilindustrin i Zimbabwe. Det fanns 30 000 anställda i landets textilproduktion. I dag finns det ingen industri alls kvar. Billiga kläder och framför allt insamlade begagnade kläder dödade den lokala produktionen.

.

Kleptomanen Mobuto med belgiska kungen Bauduoin.

När Afrikas folk befriade sig från kolonialismen fick de aldrig en möjlighet att ta ett avstamp mot en balanserad ekonomisk utveckling. De hade behövt ett skydd för sina ekonomier i stället för IMFs självmordsrecept. Ett protektionistiskt skydd likt det som USA skapade åt sig för att bryta sig loss från kolonialmakten England, eller likt det Japan byggde upp under den så kallade Mejirestorationen då landet industrialiserades.

I stället kördes IMFs nyliberala medicin ner i halsen på kontinenten. Alliansen med de lokala makthavarna befäste industrinationernas kontroll över Afrikas naturrikedomar. Den lokala elitens andel av dessa rikedomar blir mutpengar som kompensation för den befästa underutvecklingen. Pengarna rinner iväg till världens finanscentra där de ger en bättre avkastning än investeringar i det egna landets ekonomi.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,DN4,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afrika, IMF, Världsbanken, Kolonialism

Nyliberalismen i ett enda diagram.

.

Ibland kan man sammanfatta en hel epok i ett enda diagram. Effekterna av den nyliberala kontrarevolutionen i USA visas här under i ett diagram som arbetats fram av de amerikanska fackföreningarnas tankesmedja , Economic Policy Institute. I diagramet kan du se hur ökningen av inkomsterna fördelats mellan olika inkomstagare de senaste 30 åren.

Så här kan du läsa diagramet:

1. Tårtbiten längst till vänster visar att 1% av alla inkomsttagare tog hand om 38,7% av de totala inkomstökningarna under perioden.

2. De tre tårtbitarna till vänster visar att 10% av alla löntagare erhöll 63,7 % av löneökningarna.

3. De fem tårtbitarna till höger visar att 90% av löntagarna fick nöja sig med 36,3 % av lönernas tillväxt.

4.Den sista lilla biten av tårtan visar att 20% av inkomsttagarna fick nöja sig med 0,4 % av inkomstökningen under perioden.

5. Det innebär att 1% av löntagarna tog hand om en större del av löneökningarna än 90% , 38,7% mot 36,3%.

Som sagt kan ibland en bild eller ett diagram säga mer än tusen ord. I Europa har utvecklingen gått i samma riktning som i USA men i ett lägre eller mycket lägre tempo. Det beror naturligtvis inte på att den europeiska borgarklassen har mer socialt patos eller medkänsla med ”verklighetens folk”. Det är enbart det fackliga och sociala motståndet mot den nyliberala offensiven som förklarar skillnaden. Dit räknar jag också de arbetsmarknadslagar som erövrades genom kamp och som olika regeringar inte bara kan spola.

På hemmaplan driver det ”nya arbetarpartiets” skojare, Reinfeldt och Borg, på utvecklingen i samma riktning som i USA. Deras recept på allt, skattesänkningar och åter skattesänkningar, kommer att leda oss till en tårta fördelad som ovan.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EPI, Inkomster, Ojämlikhet,