Stora feta humlor.

.

Inte sedan det första årtiondet av 1900-talet har skillnaden mellan rika och fattiga varit så skriande. Under och mellan de två världskrigen och under efterkrigsperioden syntes de rika till mindre. Det var inte så rekommendabelt att vältra sig i alltför vräkig lyx.

.

Den viktorianska aristokratin tråkade ut sig till döds.

.

Det är slut med det. Nyliberal politik gav finansen fria händer och den lät sig inte trugas. I trettio år har kapitalets frihet att likt en fet humla flyga från en källa med nektar till nästa varit total. Resultatet har inte låtit vänta på sig.

Vi har sett en ny aristokrati födas. I förra seklets början var den europeiska aristokratin van vid att flytta runt i Europa mellan sina residens och slott. Ett par månader i Paris följdes av några veckor i Marienbad och Karlsbad och så vidare via lyxjakter och specialbyggda tågkupéer.

Jetsetet av finansgurus, oljemagnater, globala sportstjärnor, stenrika artister och filmidoler är den nya aristokratin. Likt gräshoppor svärmar de över planeten. Lyxlägenheter, vräkiga villor och moderna lyxjakter väntar dem i världsstäder och vår tids ”kurorter”.

Det räcker med att titta i den press som specialiserat sig på att följa jetsetet i hälarna för att inse hur den nya aristokratin lever. Ett mer handfast sätt att se hur miljardärerna i dollar lever är att titta på bostadsmarknaderna i de stora huvudstäderna. I Paris, London, New York och andra finanscentra räcker det inte längre med att vara mycket rik för att äga en lägenhet i de mest fashionabla kvarteren. Man måste vara extremt rik.

.

Bakom fasaderna på Champs-Elyssées gömmer sig ofta obebodda gemak.

.

Ta Paris som exempel. Den som inte kan få loss 10 miljoner kronor göre sig icke besvär. För det är vad en liten lägenhet i de chicka kvarteren kring Champs-Elyssées kostar. På avenyn själv är det ingen idé att dyka upp som spekulant om ens bankkonto inte rymmer många euromiljoner. Enligt en mäklarfirma ägs där 26 procent av alla lägenheter av krösusar från oljeshejkdömena och andra galjonsfigurer i jetsetet. Under större delen av året står de tomma.

Haussen på bostadsmarknaden får effekter rakt genom hela samhället. Enligt en rapport i fjol hade en tredjedel av Paris bostadslösa ett fast jobb men med så dålig lön att de måste välja mellan att äta och ett tak över huvudet. Enligt notariernas förening är det bara 1,1 procent av alla sålda lägenheter i Paris som köps av vanliga yrkesarbetare och 7,7 procent av tjänstemän. Ser man till de genomsnittliga priserna i Paris förstår man omedelbart hur omöjligt det är för en familj med ”normala” inkomster att äga eget. Just nu ligger priserna i Paris på ett snitt av 7 000 euro per kvadratmeter med ett snitt på 10 000 euro i de mer snobbiga kvarteren. En familjelägenhet på hundra kvadrat kostar alltså runt 10 miljoner kronor.

.

Den här lägenheten med sju sovrum kostar 95 miljoner kronor. Queensberry Place i SW Kensington är adressen.

.

Nyfiken som jag är kollade jag in mäklarfirmors erbjudanden i New York och London. Som väntat bleknar utbudet i Paris jämfört med de lika tomma takvåningarna på 5th Avenue. Vill du köpa dig ett krypin i de kvarteren kostar det 25-30 000 dollar per kvadratmeter. Det innebär att det är knappt en procent av amerikanska hushåll som kan unna sig ett tak över huvudet kring Central Park.

I London ser det likadant ut. En titt på mäklarfirmors utbud visar att i Londons lite finare kvarter, inte de lyxigaste, ligger kvadratmeterpriset kring 150 000 kronor. För oljemagnater och andra miljardärer i jetsetet finns det lyxhus på Edwardes Square och Earls Terrace  i Kensington för 100 miljoner kronor.

.

Vackert belägen etta för Paris mindre bemedlade.

.

I Paris finns det cirka 20 000 tomma lägenheter. Det finns mer än 100 000 hemlösa i Frankrike varav över hälften ”bor” i Paris. I London var det 55 000 som 2006 saknade bostad uppger hjälporganisationer. Efter krisåren 2007-2009 finns ingen uppdatering men vi vågar gissa i vilken riktning det gått.

Så här går det att fortsätta i många spalter till. Samhället exploderar i båda ändarna. De riktigt rika blir stenrika och bildar en ny uppnäst aristokrati. De fattigaste i samhället kommer allt närmare randen till avgrunden där de inte längre har råd med mat och logi.

.

Gaskungen Abramovich bor inte här. Yachten är bara en nödvändig del i hans image.

Ett litet tips. Expropriera alla tomma lägenheter som jetsetet äger men nästan aldrig bor i. Det skulle ge husrum åt tiotusentals bostadslösa. Varför inte? Det ”omöjliga” är till för att överkomma.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,

Bloggare: JInge,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jetset, Aristokrati, Bostäder

Strejker stort problem för Beijing.

.

Det här videoklippet finns på Al Jazeeras hemsida. Det visar kort men kärnfullt hur kinesiska arbetare i  allt  större omfattning kräver en rättvis behandling och en värdig inkomst, mitt i all lyx som de nyrika vältrar sig i.

.

Media: DN1,AB1,DN2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Beijing, Strejker,

Finanstrollet Glufs-glufs slukar allt.

.

Det var bara några år sedan som finansvärlden vurmade för de Nordatlantiska ”mirakelekonomierna” Irland och Island. Hur det gick med det isländska miraklet vet vi redan. Den isländska befolkningen vet nu bättre än de flesta vad som händer när  glamorösa bankdirektörer får fria händer. Kort och gott – bankrutt och sparade pengar som går upp i rök medan skulderna dubbleras.

.

Sätt finanstrollen på svältkur.

.

Det irländska miraklet uppehöll skenet ett par år längre. Det fanns lite mer substans i det än det tomma luftslott som islänningarna bjöds in till. Men nu är det slut på Sturm und Drang också på Irland. Festen är över och nu ska den irländska befolkningen betala måltiden som finanstrollet Glufs-glufs satt i sig.

Den helt dominerande banken Anglo Irish Bank ligger med huvudet i giljotinen. Bankledningens vidlyftiga spekulerande på den internationella finansmarknaden gick snett, vinsterna omvandlades till ett svart hål av skulder och nu måste den irländska staten gripa in för att hindra en finansiell härdsmälta på den evigt gröna ön.

Än en gång bekräftas att ”blir det vinst är det aktieägarnas, blir det förlust är det befolkningens”. Så här sa landets finansminister Brian Lenihan i en intervju i gårdagens Financial Times för att förklara att regeringen ”saknar val”.

.

Anglo Irish Bank blommar inte längre.

.

-Om Anglo faller dras vår statsskuld med. Situationen är av vikt för hela finanssystemet inte på grund av bankens egenvärde, utan på grund av Anglos storlek i förhållande till nationens nationalräkenskaper. Inget land kan låta en sådan finansinstitution falla.

Om nu Anglo är så stor att statens finanser står och faller med bankens hälsa varför då inte helt sonika ta över banken i offentlig ägo? Då blir det inte bara förlusterna som hamnar på det offentligas lott.

Det kommer att kosta Irlands skattebetalare 35 miljarder euro att rädda banken. Men hur går det för de som lånat pengar till banken? Det vill säga de som köpt bankens obligationer med pengar som de kanske redan fått i utdelning på aktieinnehav i Anglo eller i form av skattesänkningar. För vi pratar naturligtvis om de rika, inte vanliga arbetande människor.

.

En förare av en cementblandare protesterade på sitt vis och försökte ramma grindarna till det irländska parlamentet.

.

-Oppositionspolitiker kräver att regeringen ska tvinga ägare av bankens obligationer att bära en del av bördan. Mister Lenihan upprepade att den irländska staten till fullo kommer att gottgöra ägare av bankens primärobligationer, rapporterar FT.

Än en gång har finanstrollet Glufs-glufs satt i sig allt som kom i dess väg – trerätters måltid, porslinet, besticken, bordsdukarna och ljusstakarna. Bot mot den svåra matsmältningen står det irländska folket för.

.

Media; SVD1,SVD2,DN1,GP1,AB1,DI1,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Svensson,Teckentydaren,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irland, Anglo Irish Bank, Troll, Finans, Spekulation,

Massivt nej till alla nedskärningar.

Det var över 100 000 som deltog i de Europeiska fackföreningarnas demonstration här i Bryssel i dag. Som vanligt när det demonstreras i Bryssel var stämningen på topp. Bara enstaka hundar klagade över alla smällare som gick av. I stället för att skriva och berätta publicerar jag i stället en rad bilder som jag nyss tog. Det ger kanske mer än bara ord.

.

Samling till demonstrationen var framför Södra stationen. Där finns det ledigt plats för 100 000.

.

Nej till åtstramning sa den här damen med bildspråk.

.

Engelska tunnelbanearbetare hade en vacker banderoll.

.

Europafacket, ETUC, kräver jobb och tillväxt.

.

De fackliga kämparna från Grekland hälsades med uppmuntrande tillrop under hela marschvägen.

.

Slovakiska arbetare.

.

Flera tusen tyska arbetare samlades i Bryssel.

.

-Schoon Genoeg. Nu räcker det, tyckte holländska arbetare.

.

Brittisk vårdpersonal sa nej till EUs åtstramningspolitik.

.

Brittiska brandmän var inte heller nöjda med EUs politik.

.

En liten grupp fackligt aktiva från Bulgarien.

.

Spanska arbetare påminde om generalstrejken i Spanien som pågick samtidigt.

.

Franska CGT deltog med tusentals medlemmar.

.

Italienska centralorganisationen CGIL och dess metallförbund FIOM gick i enad front.

.

-Full pension vid 60 år är möjligt. Beskatta kapitalinkomsterna. Det tycker franska CGT.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Europeiska Fackförbundet, ETUC, CGT, CFDT, FIOM, CGIL, Grekland, Bulgarien, Rumänien, Belgien,

-Ett annat Europa är möjligt.

.

I går anlände ett tiotal  spanska demonstranter till Bryssel. Inte med flyg och inte med bil eller tåg. Utan till fots. Från Zaragoza till Bryssel. De startade sin protestmarsch den 14 augusti och via Frankrike anlände de till södra Belgien i söndags och till Bryssel i går. I dag deltar de i den jättedemonstration som Europas fackförbund organiserar i protest mot de svidande sparpaket som makthavarna vill tvinga på kontinentens befolkningar.

.

Här visar de glada fotgängarna upp sig framför Notre Dame i Paris.

.

-Vi marscherar mot marknadens diktatur och regeringarna i dess tjänst. Mot den pessimism den ingjuter i oss och mot kapitalismens förödelse. En annorlunda ekonomi är möjlig, baserad på en omfördelning av rikedomarna, på arbete åt alla, rätten till god vård, till utbildning och bostad utan att invandrarna ska betala krisen.

Så börjar det upprop som de outtröttligt spritt utefter den 1 700 kilometer långa marschvägen.

.

Tre av deltagarna i marschen till Bryssel. Foto: B. Åsman

.

Deltagarna i marshen tillhör fackliga och radikala organisationer i Spanien. Det är medlemmar från facken CGT, CCOO och CNT samt från vänsterpartierna Izquierda Anticapitalista och Izquierda Unida.

-Vi marscherar mot exploateringen av de arbetande, mot nedrustningen och privatiseringen av den offentliga sektorn i Europa. Vi går till Europaparlamentet för att göra våra krav hörda – vi vill bygga ett arbetarnas och medborgarnas Europa.

.

.

Två trötta men nöjda deltagare.  Foto: B. Åsman

I går kväll hade jag privilegiet att få lyssna till deras berättelser om marschen på ett möte som Vänsterfronten här i Bryssel organiserade. Trots de många milen i benen var de pigga på att sprida sin optimism och entusiasm. Det bådar gott för dagens demonstration som troligen kommer att samla närmare 100 000 deltagare och för dagens generalstrejk i marschdeltagarnas hemland Spanien.

Av alla Europas fackförbund är det bara LO som lyser med sin totala frånvaro. Wanja Lundby-Wedin är ordförande i Europeiska fackförbundens federation men anser tydligen att demonstrationen i Bryssel inte berör LOs medlemmar.

.

Media; SVD1,DN1,GP1,AB1,SSD1,

Bloggare: Sveriges bloggvärld verkar inte vaken.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Bryssel, Europafacket, CGT, CCOO, CNT, LO,

Samtalet är en fars.

.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta över det penibla skådespel som kallas fredssamtal mellan Israel och den Palestinska Myndigheten. I sextio år har den palestinska befolkningen väntat på rättvisa, väntat på att befrias ur de flyktingläger som redan sett flera generationer födas, väntat på att befrias från den israeliska ockupationsmaktens förtryck, exploatering och stöld av palestinsk mark.

.

Kulle efter kulle tas över av de israeliska kolonisatörerna.

.

Det är en situation som helt passar  den majoritet som i dag styr det israeliska parlamentet Knesset. Den har inga planer på att låta förhandlingarna med den Palestinska Myndigheten leda till ett avtal om en tvåstatslösning. Den vill skapa en enstatslösning utan arabisk befolkning. Det är en majoritet som Netanyahu inte kan gå emot utan att hans regeringskoalition faller och han själv avsätts som premiärminister. De religiösa och sekulära extremisterna i Knesset vet att de håller regeringen i nosring. Det är bara att vrida om en aning för att Netanyahus regering ska gå i rätt riktning – mot en allt djupare kolonisering av Västbanken.

.

Det är mer än sextio år sedan palestinierna fördrevs från sina byar i Israel.

.

-EUs hållning är helt klar: bosättningarna är olagliga enligt internationell lag, de är ett hinder för fred och hotar att omöjliggöra en tvåstatslösning,  sa Lady Ashtons talesperson Maja Kocijancic efter att Netanyahu låtit förstå att byggstoppet inte längre gäller.

EUs ”utrikesminister” Ashton var inte ensam om att omedelbart fördöma den israeliska regeringens beslut.  Sarkozy, specialisten på minoriteters rättigheter, sa efter ett möte med Abbas  att ”byggandet måste stoppas”. Hans krigshöghet Blair sa samma sak. Till sist sa Obamas utsände George Mitchell att ”USA  är besviket” men att nu gällde det att undvika att förhandlingarna upphör.

.

Sionisterna har inga planer på att sluta stjäla palestinsk mark.

.

Där ligger nu bollen. Efter byggstarten sitter Abbas fast i en omöjlig situation. Han har i månader sagt att han omedelbart avbryter samtalen om byggstoppet upphör. Nu byggs det för fullt och USA lägger hela sin tyngd på Abbas, vem annars, för att samtalen ändå ska fortsätta. Abbas vacklade redan innan byggstoppets formella slut den 26 september. Nu säger han att den Palestinska Myndigheten kommer att ta ett definitivt beslut den 4 oktober efter konsultationer med vissa arabstater. Jag vågar mig på en gissning att samtalen kommer att fortsätta därför att Abbas saknar en alternativ linje. Han och den Palestinska myndigheten blir alltmer en förvaltare av den israeliska ockupationen, dess polis är ett verktyg för att allt hårdare slå ned all opposition mot Abbas politik. Det är ingen tillfällighet att den repressiva apparaten på Västbanken byggts upp under ledning av en amerikansk general.

Jag tror att situationen kan sammanfattas med en bild .

Netanyahu till bosättarna:  -Bygg hur mycket ni vill. Men sluta för Guds skull upp att vifta med blåvita flaggor.

Abbas till den palestinska befolkningen:  -Titta de har slutat vifta med sionistiska flaggor. Vi fortsätter samtalen.

.

Media; GP1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SSD1,DN5,DN6,SVD3,GP2,GP3,SVD4,

Bloggare:Jinge,Alliansfritt Sverige,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Abbas, Netanyahu, Bosättningar, Kolonier

Obama i motvind.

.

De amerikanska fyllnadsvalen till Kongressens två kamrar närmar sig. På mindre än två år har Barack Obamas yes-we-can slagits i spillror och nu driver hans presidentskap kring som ett förlist skepp med knapp styrfart.

Till stora delar har han sig själv att skylla. De förhoppningar om förändring som tändes släcktes snabbt med brutna löften om Guantanamo, tortyr av ”illegala stridande” och upptrappningen av kriget i Afghanistan.

.

.

2012 kan karriären vara över.

Men den avgörande faktorn för det troliga nederlaget för Obamas demokrater i nästa veckas val är den ekonomiska krisens djupa effekter i det amerikanska samhället. Miljontals jobb har försvunnit i den amerikanska industrin på globaliseringens altare. Den så omtalade ”amerikanska medelklassen”, det vill säga arbetare med bra betalda jobb och trygga socialförsäkringar, har under det nya seklets ingång fått sina framtidsdrömmar krossade. Den ekonomiska krisen flåsar dem i nacken och miljoner bland dem upplever för första gången arbetslöshet och risken att bli fattig.

Det är inte frukterna av Obamas ekonomiska politik men det är han och hans demokrater som kommer att få stå för räkningen. Speciellt eftersom det var Obama som ställde upp med de hundratals miljarder som användes till att rädda storbankernas ägare samtidigt som han varit oförmögen och ovillig att satsa lika mycket på att rädda jobb och skapa jobb.

USAs statistiska centralbyrå, US Census Bureau, publicerade i dagarna sin årliga rapport över de amerikanska hushållens ekonomiska situation. Det är sannerligen ingen trevlig läsning för demokraterna så här en vecka innan nyvalen.

Rapporten visar att det nya seklets första årtionde förtjänar titeln – det förlorade decenniet. Det finns i stort sett inte en enda ljusglimt som byrån kan peka på. Fattigdomen har nått rekordnivåer och arbetslösheten gått upp snabbare än någonsin.

Census Bureau visar att för första gången på 30 år har den reala medianinkomsten för hushållen minskat. Toppen nåddes 1999 och sedan dess bar det av utför. Mellan 2008 och 2009 minskade till och med den nominella inkomsten, det vill säga inkomsten innan justering för inflationen. I tabellen nedan ser vi hur alla familjers realinkomster utvecklats sedan 1979.

.

Förklaring: Medianinkomsten är inkomsten i mitten av alla inkomster. Medianen är ett bättre mått än genosmnittet som alltid förhöjs av de extrema inkomsterna för 1% av inkomsttagarna. Se En tjänar mer än nittio

Tabellen anger inkomster omräknade till 2009 års dollarvärde.

Källa. Economic Policy Institutes analys av Census Bureau rapport.

Den övre linjen visar utvecklingen för familjer med vuxna i arbetsför ålder, 18-64 år. Vi kan också se att för första gången sedan 1979 föll realinkomsten mellan konjunkturcyklernas toppar. 1979-89 ökade den, likaså mellan 1989-2000. Men mellan toppen 2000 fram till toppen 2007 minskade den reala medianinkomsten från 52 301 dollar till 51 965. För hushåll med vuxna i arbetsför ålder var fallet ännu större. Från 60 746 dollar år 2000 till 55 821 år 2009. Det vill säga att medianfamiljens realinkomst är 4 925 dollar lägre i dag än 2000.

Samtidigt hoppade arbetslösheten i USA upp med 3,5 procent mellan 2008-2009, vilket är den snabbaste ökningen under ett år sedan mätningarna började 1948.  Bara under 2009 försvann 3,7 miljoner jobb och 1,1 miljoner fler fick nöja sig med deltidsarbete. För att återställa sysselsättningsgraden till den nivå som rådde innan finanskrisen måste det skapas många miljoner nya jobb. Just nu syns de inte ens vid horisonten.

När inkomsterna faller och arbetslösheten rusar i höjden följer naturligt nog att antalet verkligt fattiga i samhället ökar. Så skedde också. I tabellen nedan ser vi att antalet absolut fattiga ökade kraftigt under perioden 2000-2009. Tabellen visar de med inkomster under hälften av det officiella fattigdomsstrecket. I dagens USA anses den gränsen gå vid 10 977 dollar för en familj på fyra, eller strax under 80 000 kronor per år. Inte ens en ensamstående svensk pensionär med enbart grundpension plus bostadsbidrag ligger så lågt. Det innebär helt enkelt att miljontals familjer lever i absolut misär.

Andel av befolkningen under halva fattigdomsstrecket 1975-2009.

.

Vilket också byråns siffror visar. Antalet personer som ligger under fattigdomsstrecket har ökat med 3,7 miljoner personer mellan 2008-2009, vilket betyder att i dag lever nästan 44 miljoner i officiell fattigdom.

Det här den verkliga grunden till Barack Obamas kräftgång som president och just nu finns inget som visar att den ekonomiska situationen kommer att ändras väsentligt innan nästa presidentval 2012. Enda chansen för Obama att vinna ett andra mandat kommer då kanske att bero på vilken kandidat som Republikanerna ställer upp med. Vinner Tea Party-rörelsen över en majoritet bland de republikanska väljarna då kan Obama eventuellt hoppas på en framtid som president även efter 2012.

.

Media:GP1,DN1,SVD1,AB1,DN2,SVD2,

Bloggare: Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kris, Obama, Fattigdom

En lektion i lag och rättvisa.

.

I dagens New York Times finns en sedelärande historia som visar att  om man ska lära barn hur lag och rättvisa ska fungera då bör man inte misshandla dem och stjäla mitt framför näsan på dem.

USAID, amerikanska hjälporganisationen, spenderade 35 miljoner dollar på att organisera bland annat en dag med drakflygning på Nadar Kahnkullen i Kabul i syfte att propagera för det afghanska rättsväsendet.

.

Drakflygning på kung Nadar Kahns kulle i Kabul.

.

Fem hundra drakar skulle delas ut till barnen. Drakarna var målade med slagord om rättvisa och jämlikhet för kvinnorna. Under evenemanget skulle också kopior av den afghanska konstitutionen delas ut tillsammans med tecknade serier om lag och rättvisa.

-Vad gick fel, frågar sig NYT och svarar – allt utom vinden.

Barnen var kanske både bråkiga och ivriga över det uthärdliga. Men det borde kanske de godhjärtade hjälparbetarna förutsett. Men det var inte barnens uppspelthet som förstörde dagen.

Det var i stället polisen som gav en läxa i samhällskunskap till de små. I stället för att hjälpa USAID att fördela drakarna och de tecknade serierna till barnen jagade polisen dem med batonger och spön. Polisen tyckte att de vackra drakarna passade bättre till sina egna och släkt och vänners barn. Så merparten av drakarna lastades upp på polisens bilar och försvann från drakflygarnas kulle i Kabul.

.

Något har gått snett i deras utbildning. Eller…,?

-Det här var ingen fin förebild för lag och rättvisa, sa bedrövat en av organisatörerna.

-Kanske man måste ändra de här människornas natur, la han till och avslöjade att han själv inget lärt under sin tid i ett land ockuperat av hans egna landsmän.

.

Media; DN1,GP1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,AB1,SVD3,DN3,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Kabul, Drakflygning, USA, NYT, Polis, Barn, Rättvisa,

Nya strider väntar.

Efter framgången 23 september har de fackliga organisationerna i Frankrike beslutat om en ny massdemonstration nästa lördag och en den 12 oktober. Beslutsamheten över att sätta stopp för regeringens orättvisa pensionsreform växer i   hela samhället.

Våra kamrater i det Nya antikapitalistiska partiet NPA deltar i mobiliseringen på alla nivåer. Här under hittar du NPAs första uttalande efter succén 23 september. Här på bloggen kan du räkna med att hitta all information  vi har tillgång till efter nästa kraftmätning den 2 oktober. De franska arbetarnas kamp är vår kamp.

.

Långt upp i bergen skallar ropen på generalstrejk.

”Efter succén den 23 september:

Nu slår vi ännu hårdare.”

.

Strejkerna och demonstrationerna den 23 september var en stor succés trots regeringens lögner och dimridåer om deltagandet. Med tre miljoner demonstranter och protester i fler städer och samhällen än 7 september är rörelsen långt ifrån att mattas av. Det är ett ytterligare bevis på missnöjets omfattning, vidden av nejet till lagförslaget om pensionerna och misstron mot regeringen och speciellt arbetsministern Eric Woerth.

Tonläget i demonstrationerna visade på en ännu större kampvilja än 7 september och frågan om uppföljningen av kampen ställs av många. Stormöten är planlagda, bland annat i den kemiska industrin. Fredag morgon 24 september stoppades skiftbytet vid flera anläggningar.

De nationella fackförbundsledningarna beslutade i dag 24 september att kalla till en ny protestdag lördag den 2 oktober för att de i strejk och majoriteten av befolkningen som stöder motståndet ska kunna protestera gemensamt. Fackförbunden kallar också till nya strejker och demonstrationer den 12 oktober.

Vi önskar för vår del att uppmaningen till mobilisering vore mer radikal vad gäller en obegränsad strejk. Men vi manar naturligtvis till kraftiga mobiliseringar som svar på de fackliga organisationernas appell för att visa att rörelsen inte försvagas utan tvärtom fördjupas och gör framsteg. Om utvidgade strejker blir en realitet på ett stort antal platser där det är möjligt stärks kampläget ytterligare och speciellt om blockader organiseras överallt.

Regeringen låtsas att det regnar men vi har redan sett regeringar med samma attityd tvingas kapitulera på kort tid. Det var fallet i december 1995 i kampen mot Juppes plan(pensionsreform m.anm) och 2006 mot premiärminister Villepins lag om korttidskontrakt för ungdomar som redab hade antagits av parlamentet.

Pensionsreformen är inte en avslutad affär. Vi kan ännu segra. Det syns sprickor i högerfronten. Parlamentsledamöter tänker i första hand på att bli omvalda och dessa människor vet vad som väntar nästa val om situationen inte ändras. Motståndet har reserver på lager – alla de som är mot regeringens politik och som inte ännu gett sig ut på gatan. I gårdagens demonstration deltog många unga. De kan bli fler.

Tvärtemot vad Eric Woerth säger är regeringens försvar av lagförslaget mindre effektivt än oppositionens kritik. Alltfler förstår att bakom pratet att rädda det skattefinansierade pensionssystemet finns en vilja att ta död på det. De arbetande ska tvingas köpa privata försäkringar och andelar i pensionsfonder.

Ingen har lust att dö på jobbet. Det finns pengar till att bevara pensionen vid 60 års ålder utan att öka antalet arbetade år och också för att återgå till situationen innan 1993 med 37,5 arbetsår för att få full pension i både det privata och det offentliga. Det räcker att avsätta de 3 procent av BNP som pensionsutredningen föreslår. Det är inte precis en kommission som infiltrerats av farliga ”vänsteraktivister”.

Det handlar om att fördela rikedomarna. Vi ska ta från profiterna för att vi ska kunna njuta av ålderdomen. Mindre pengar till Sarkozys vänner i samhällstoppen och till CAC40 (Parisbörsen, m.anm.) ger mer pengar till pensioner, sociala bidrag och våra löner.

Vi ger inte upp. Fortsätt att slå allt hårdare.

.

Media:SVD1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Strejker, NPA, Pensioner

Motståndet står i ett vägskäl.

.

I går visade franska arbetare att de inte gett upp kampen mot Sarkozys försämring av pensionerna. Minst lika många demonstranter som den 7 september, säger både de fackliga organisatörerna och polisen.

Närmare tre miljoner deltog i 232 demonstrationer i lika många städer och större samhällen. Närmare 300 000 tusen i Paris, 200 000 i Marseille, 120 000 i Toulouse, lika många i Bordeaux, 80 000 i Nantes och så vidare ner till 2 000 i alpsamhället Digne.

.

I Paris protesterade närmare 300 000 mot Sarkozys ”reform”.

.

Så här ser läget i mobiliseringen just nu. Nationalförsamlingen har redan röstat igenom regeringens ”reform”. Men den kan inte bli lag innan Senaten gjort samma sak den 5 oktober. Därför har de fackliga organisationerna rätt när de säger att allt ännu är möjligt – om mobiliseringen fortsätter.

De opinionsundersökningar som gjorts visar att det finns ett massivt folkligt stöd för kampen mot attacken på pensionerna. I förrgår visade Viavoice att 63 procent står på demonstranternas och sida medan bara 29 procent stöder regeringen. Ett starkt varningstecken för regeringen är att hela 80 procent i gruppen 18-24 år stöder kampen. Redan i går var det betydligt fler skolungdomar och studenter som deltog i demostrationerna än den 7 september.

Viavoice undersökning visar också att det råder en upprorisk stämning på många arbetsplatser och bland de som känner sig hotade av inte bara pensionsreformen utan hela den ekonomiska och sociala krisen i landet. Inte mindre än 45 procent sa sig vara ”upproriska”(révoltées) medan 18 procent sa sig ha förtroende inför dagens ekonomiska och sociala situation.

.

Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon, de grönas Cécile Duflot och Socialistpartiets chef Martin Aubry demonstrerade tillsammans.

.

De fackliga och organisationerna och vänstern har alltså ett gynnsamt läge för att slå tillbaka regeringens reform. –Det är inte för sent, säger exempelvis CGTs ledare Bernard Thibaut. Men motståndet står ändå inför ett vägval. Regeringen säger att den helt enkelt struntar i vad som sker på gatan och räknar med att avsluta och anta reformen den 5 oktober i Senaten.

De fackliga organisationerna visar upp klara skillnader i bedömningen av ur kampen ska föras vidare. CFDT vill i princip förhandla med regeringen om hur den liggande reformen ska kunna göras acceptabel för arbetarna. CGT, FO och Solidaire säger att regeringen ska dra tillbaka reformen och glömma bort den.

Oavsett detta är samtliga fackföreningar överens om att mobiliseringen måste och kan fortsätta. Redan i dag möts de för att fatta beslut om vad som ska följa. CFDT vill organisera en ny jättedemonstration lördagen 2 oktober för att alla arbetande ska kunna delta. CFDT menar att det är svårt att begära av de arbetande att förlora ännu en dagsinkomst. CGT och FO har hittills drivit strejklinjen. Men i går gav CGT intrycket av att de ansluter sig till idén om nya demonstrationer 2 oktober.

.

CFDTs François Chérèque och CGTs Bernard Thibault sida vid sida men med skilda strategier.

.

Den fråga de inte ställer är vad de ska göra om Senaten trots alla protester antar lagen. Hur ska då kampen fortsätta? För Socialistpartiet, som har stort inflytande i CFDT, är svaret entydigt. Samla era krafter till presidentvalet 2012. Partiet manade sina anhängare att demonstrera i går men i grunden är partiledningen överens med Sarkozy att pensionerna ska reformeras. PS säger att de är emot höjningen av pensionsåldern från 65 till 67 år. Men de är överens med regeringen om den värsta aspekten av reformen, nämligen att man måste betala till sin pension under 41 år (upp från 39) för att få ut full pension. För ett stort antal av dagens unga människor är det en matematisk omöjlighet då studierna ofta pågår till långt efter tjugiostrecket.

Men för de som inte vill vänta till 2012 återstår frågan vad som kan göras nu för att tvinga den skakade regeringen till reträtt?

-Det är pensionsfrågan som står i centrum för kampen. Den bestämmer styrkeförhållandena för den närmaste framtiden därför att frågan berör alla löntagare, alla ungdomar och därför att den handlar om ett central och avgörande socialt problem – en omfördelning av rikedomarna, säger NPAs talesman François Grond.

-Många till vänster utropar, med gallupsiffror i handen, en seger 2012. Vi delar inte den synen på situationen. En kraftmätning vinns eller förloras och styrkeförhållandet 2012 avgörs här och nu, fortsätter François Grond.

.

Facket Solidaires kräver generalstrejk.

.

-Antalet demonstranter visar att slaget inte är över, säger fackföreningen Solidaires ledare Annik Coupé som är för en obegränsad strejk tills regeringen viker ned sig.

-Republikens president och parlamentets ledamöter måste ta i beräkning den omfattande förbittring som en lag inspirerad uteslutande av Medef (arbetsgivarföreningen) orsakar, säger å sin sida CGTs Bernard Thibault och varnar regeringen för att den håller på att provocera fram en ”djup social kris” om den inte går med på seriösa förhandlingar.

Det är det vägval som landets arbetare och studerande står inför. Acceptera reformen och ställa in siktet på presidentvalet 2012 eller utvidga dagens kamp till en frontalkrock med regeringen med målet att få den att vika ner sig eller avgå.

.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,

Bloggare;

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Strejk, Pensioner, NPA