Bosättare agerar fritt.

Den israelska dagstidningen Haaretz är en viktig källa för att kunna se bakom de officiella talen och det diplomatiska spelet. Nedan följer översatta delar av en artikel som visar på följderna av de israeliska myndigheternas passivitet inför de illegala bosättningarna på palestinsk jord. Det handlar allstå om de utposter som inte godkänts av Israel. Artikeln är skriven av Haaretz korrespondent Amos Harel.

”Under det gångna decenniet har bosättarna i de yttre kolonierna gradvis kunnat lägga alltmer jord under sin kontroll tack vare avsaknaden av statlig kontroll och minimalt upprätthållande av lagen.

Det är svårt att tro att detta ska ändra sig bara för att Barack Obama vill det. På varandra följande regeringar har aldrig på allvar försökt att upprätthålla lagen vad gäller utposterna.

Ser vi tillbaka på försöken att stoppa utposterna från 1999 i Havat Ma’on till 2006 i Amona var de alltid begränsade medan bosättarnas gradvisa annektering fortsatte.

Premiärministern Benjamin Netanyahu vet att hans kontroll över utposterna är bräcklig. Han är inte den som vill besluta om hur många husvagnar som ställs upp på kulle 725, eller hur många palestinska fruktträdgårdar som dras upp med rötterna nära Yitzhar.

En högt uppsatt person i försvaret säger till Haaretz:

’Israels lag gällde aldrig i dessa områden. Anta att den civila administrationen identifierar olagliga byggnader i en utpost. Vad kommer de att göra? De klistrar upp en order på husvagnen som beordrar dem att lämna platsen. Bosättarna bryr sig inte ens om att riva ned papperet utan bara fortsätter som vanligt.’

Bosättarnas hållning kan förmodas bli ännu tuffare om bosättningsstoppet blir verklighet. Om de tror att de förlorat spelet har de inte längre något för att följa reglerna. När det gäller bosättningarna (de som regeringen anser lagliga: min anm.) är läget annorlunda. Det är stora projekt med stora investeringar utförda av kända byggföretag. De kan inte bygga utan statliga bygglov. Det vore att riskera stora förluster.

Därav följer det absurda: I Beitar Ilit(stor bosättning. min.anm.) som kommer att förbli under Isrealisk kontroll stannar nybyggnaden upp. Men i Mitzpeh Yitzhar (olaglig utpost.min.anm.) och på den omkringliggande jordbruksmarken går affärerna på som vanligt även om framgång för bosättarna innebär dödsstöten för en tvåstatslösning, något Netanyahu tvingades att backa upp i sitt tal vid Bar-Ilan universitetet.

Amerikanerna vet vad som pågår. De missar inte mycket mellan satellitbilder och CNN och det de missar drar Peace Now fram i ljuset.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Haaretz, Kolonier, Bosättare, Netanyahu, Palestina

USA göder korruptionen i Afghanistan.

Så är då president Karzai installerad för en ny femårsperiod i Kabul. USA och Nato visar upp ett tydligt obehag över att sitta i samma båt som han under ännu fem år. Men eftersom det inte finns något val för Barack Obama och Natoledningen försöker de att få Karzai att framstå i lite bättre dager.

Hillary Clinton verkar satsa hela sin karriär på att Karzai ska ömsa skinn och bli den omutliga hedersknyffel som hon innerligt önskar att han vore samtidigt som hon vet allt om vad som sker i kulisserna i presidentpalatset.

-Jag lovar och svär…

I sitt invigningstal lovade Karzai att alla som gör sig skyldig till korruption och svågerpolitik ska ställas inför rätta och dömas. För de 300 utländska dignitärerna på plats var det säkert ett pinsamt ögonblick men utan annat val var det bara att svälja förtreten. Hillary Clinton sa sig vara mycket nöjd med presidentens tal men la ändå till att det krävs handling för att framsteg ska kunna göras i ”good governance”, detta engelska helt vidriga begrepp som saknar verklig översättning till andra språk om man inte nöjer sig med ”gott styre”.

Den verkliga fråga som man ska ställa är vilka är källorna till den omfattande korruptionen i landet? För korruption lever inte av sig självt, det behövs pengar, mycket pengar.

Det är helt enkelt USA/Natos betalning för logistik, underhåll och transporter, som göder korruptionens viktigaste filialer. Dra tillbaka alla utländska trupper och källorna för alla som nu skor sig grundligt försvinner i all hast och de korrupta politikerna i Kabul kommer att hänga fritt i luften, kanske bokstavligt talat.

De två viktigaste källorna till den omfattande korruptionen är affärskontrakt som sluts med lokala företag och köp av säkerhetstjänster till skydd av transporter, exempelvis.

Det är många som skapat sig stora förmögenheter i kölvattnet på den amerikanska invasionen år 2001. Det gällde bara att ha de rätta kontakterna eller släktbanden.

President Karzais yngre bror Ahmed Karzai är mest känd för sina påstådda kontakter med opiumhandeln. Men inga klara bevis för hans aktivitet som narkotikakung har ännu visats upp. Men Karzai den yngre har andra karuseller att vinna på. Nyligen avslöjades i ett senatsförhör att Ahmed Karzai i åratal stått på CIAs lönelista. Han är ägare av flera bolag och har hjälpt CIA att sätta upp en privat milis under namnet Kandahar Strike Force. Ahmed Karzai anses vara den mäktigaste mannen i södra delen av landet där talibanerna är som starkast. Enligt vittnen finns det inget som fungerar i Kandahar utan broder Karzais medgivande. CIA hyr också ett stort huskomplex utanför Kandahar för sina egna och amerikanska specialtrupper. Anläggningen, som ironiskt nog förr tillhörde talibanledarna Mullah Omar, är också bas för Kandahar Strike Force.

-Han är vår hyresvärd, sa en högt uppsatt CIA-man anonymt till tidningen New York Times den 28 oktober. Enligt samma källa har Ahmed Karzai enormt inflytande över opiumhandeln därför att hans styrkor kontrollerar alla broar över Helmandfloden som skär av transportvägarna från odlingarna i Helmand till Kandahar. Som en äkta feodalherre tar han ut tullar vid broarna.

Ahmed Karzai kontrollerar broarna över den måktiga Helmand River

Bröderna Ahmed och Rashid Popal tillhör de rikaste männen i Afghanistan. Gissa vem som är deras kusin. Rätt. President Hamid Karzai i egen hög person. De båda bröderna började sin karriär som heroinsmugglare i USA där de i början av 90-talet tillbringade några år bakom galler. Väl tillbaka i Afghanistan gick det snabbt uppåt för bröderna som omskolat sig i bland annat säkerhetsbranschen. De äger ett bolag med namnet Watan Risk Management som specialiserat sig på att skydda transporter av amerikanska arméförnödenheter mellan Kabul och Kandahar. Det är stora pengar i rörelse. Enligt den amerikanska tidskriften The Nation betalar USA hundratals miljoner dollar varje år i transport- och säkerhetskontrakt med lokala företagare och krigsherrar.

Enligt The Nation säger amerikanska militära källor i Kabul att minst 10 procent av alla dessa pengar hamnar i talibanernas fickor. Säkerhetsbolagen, som Watan Risk Management, betalar helt enkelt talibanerna, lokala miliser, krigsherrar och politiker för att de ska släppas fram till sin destination utan att angripas. Mutor, tullar, livförsäkring? Kalla det vad som helst. Faktum kvartstår att stora delar av talibanerna och andra upprorsgrupper finansieras direkt och indirekt av USA/Nato.

Talibanerna betalas för slippa angrepp

Ett annat säkerhetsbolag som vadar i pengar heter NCL Holdings. Det ägs av en amerikan vid namn Hamed Wardak. Hans far är Afghanistans nuvarande försvarsminister. Sonen fick sin utbildning i USA och adopterades av den berömda tankesmedjan American Enterprise Institute. Det har han tydligen haft stor nytta av eftersom det lilla NCL Holdings mycket snabbt fick ett jättekontrakt med amerikanska armén i Afghanistan för att sköta huvuddelen av arméns logistik. Bara kontraktet med NCL går på 360 miljoner dollar. Totalt har USA skrivit logistikkontrakt för över två miljarder dollar. Hela hemligheten med transport av allt från toalettpapper till pansarbilar till arméns utposter är hur de skyddas.

-Vi betalar i princip talibanerna för att de inte ska skjuta på oss, säger en amerikansk officer till The Nation.

Pengarna går också andra vägen. I ett åtal mot en amerikansk officer framgår det att ett transportbolag, Afghan International Trucking, hade gett honom 20 000 dollar i månaden för att få vara med i budgivningen om de feta kontrakten. AIT ägs av sonen till det afghanska parlamentets talman.

Parlamentet i fullt plenum.

Bilden blir allt tydligare ju mer man tittar in bakom korruptionens ridå. De som inte har kontakter med toppolitiker och höga klanmän är lätträknade. I veckan beskrev dagstidningen The Asia Times att kapitalflykten från Afghanistan växer snabbt. Det är små- och medelstora affärsmän, som saknar de rätta kontakterna och som inte vågar stanna kvar i landet, som tar med sig sina pengar till Singapour och andra lugnare platser.

Det finns bara en slutsats att dra efter att jag har läst spaltmetrar om hur korruptionen är uppbyggd i landet. För att möta Hillary Clintons krav på ”good governance” och transparens måste Hahmid Karzai inte bara ställa inför rätta cheferna för alla transport- och säkerhetsbolag. Han måste också ställa alla medlemmar i sin egen familj inför rätta. Alla andra ministrars små gulliga arvtagare måsta också åtalas. Till sist bör han avskeda och åtala sig själv eftersom i ett spindelnät är det till sist spindeln som har kontrollen.

Hela härvan av banditer, giriga klanledare och korrupta politiker skulle snabbt tappa näring om de utländska trupperna togs hem. De är inte en del av lösningen i Afghanistan. De är hela problemet.

I media; DN1,AB1,AB2,SSD1,Dagens Arena,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Karzai, USA, Clinton, Korruption, Krigsherrar, Talibaner, Kabul, Kandahar,

En strimma ljus i Israels mörker.

Det finns ännu myndighetspersoner i Israel som reagerar mot behandlingen av landets arabiska minoritet som andraklassens medborgare.

Domaren Yuval Shadmi vägrade nyligen följa åklagarens krav på 20 års fängelse för en 17- årig arab från Nazareth. Pojken stod åtalad för att ha kastat sten mot en polisbil, skriver journalisten Jonathan Cook, bosatt i Nazareth.

Domaren vägrade inte bara att följa åklagarens krav utan deklarerade dessutom att det israeliska rättsväsendet dömer med olika mått för brott begått av unga personer beroende på om det begås av en arab eller jude, speciellt i fall som handlar om ”ideologiskt motiverade brott”, som domaren uttryckte sig.

I domslutet står det att ”Jag måste säga att staten inte har rätt att stryka medhårs judiska ’idelogiska förbrytare’ med ena handen och piska arabiska ’ideologiska förbrytare’ med den andra handen.”

-Israeliska myndigheter följer två olika straffnivåer i förhållande till brott begått av ungdomar, skriver vidare domare Shadmi i domslutet.

Han motiverade sitt beslut med att judiska ungdomar i bosättningarna som begår samma typ av brott mot polisen och armén aldrig eller nästan aldrig ställs inför rätta. Han pekade också på de judiska extremister som i månader slagits med polisen för att hindra att ett garage i Jerusalem hålls öppet på lördagar utan att en enda av dem åtalats.

Den unge pojkens advokat sa att detta var första gången som en statlig myndighet medger att den arabiska minoriteten i landet systematiskt diskrimineras. Han menar också att domstolsbeslutet är mycket viktigt eftersom det skapar ett juridiskt predikat som gör det lättare att begära resning i andra domstolsutslag.

Åklagaren som inte var nöjd med domare Shadmis beslut kommer att överklaga domen. Det är kanske en god gissning att en högre instans kommer att ändra domen till nackdel för den unge stenkastaren.

I media; DN1,DN2,AB1,Dagens Arena,ETC,

Andra Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Rättvisa, Minoriteter, Araber,

Tomma fat på borden.

-Må Gud välsigna ert arbete för att garantera det dagliga brödet åt alla.

Den närmare 150 statschefer och höga dignitärer som samlades i Rom i måndags fick påven Benoit XVIs välsignelse när FAOs konferens om svälten öppnades. Om det kommer att ge mer mat på borden för de som svälter återstår att se. Klart är dock att om de ska lita till de som påven lyfte Guds hand över blir det nog bara torra smulor.

Konferensens värd var naturligtvis gycklaren Berlusconi, för dagen utklädd till mat- och gödningsexpert. Mannen vet ju hur man göder korruption. Om det gör honom till en kvalificerad person vad gäller de fattigas problem att hitta mat för dagen är mer tvivelaktigt.

Bakgrunden till mötet är däremot minst sagt allvarligt. Den globala ekonomiska krisen har helt kullkastat FNs Millenniemål som skulle halvera svälten i världen innan 2015. Snart tio år in i millenniet är målet mer avlägset än någonsin.

-I dag dör mer än 17 000 barn i svält. Ett barn var femte sekund. Sex miljoner per år. Det är inte acceptabelt. Vi måste agera, sa FNs generalsekreterare Ban Ki-moon med passion till de församlade och förklarade att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent fram till 2050.

Det är här det verkliga problemet ligger. Två sidor står i skarp motsättning – vad som sägs på banketter och i de fina rummen och vad som är praktisk politik. Varenda delegat i Rom har strukit under behovet av stöd till det lokala jordbruket i fattiga länder dels för att det föder människor på plats, dels för att det kan stoppa flykten till storstädernas slumkvarter.

-Det krävs 44 miljarder dollar per år i offentlig utvecklingshjälp för att utrota svälten i världen. Pengar som ska investeras i infrastruktur, teknologi och moderna metoder. Det är en modest summa jämfört med de 365 miljarder dollar som jordbruket i OECD erhöll 2007 och de militära utgifterna som samma år uppgick till 1 340 miljarder dollar, sa FAOs chef Jacques Diouf.

Det som Jacques Diouf antyder är den andra sidan, den stenhårda verkligheten. USA och EU har under årens lopp tvingat på nästan alla utvecklingsländer en politik som tvingar dem att rikta in sitt jordbruk på export till världsmarknaden. IMF och Världsbanken har gått fram som ångvältar över jordbrukarna i Afrika, Asien och Latinamerika. Den som inte accepterar den nyliberala agendan kan säga adjö till alla internationella krediter.

Det är en politik som lägger tyngdpunkten vid storskalighet och agrobusiness i syfte att producera exportprodukter. De små lokala brukarna förlorar jord och slås ut på de lokala marknaderna av billiga jordbruksvaror importerade från USA och EU. Deras enda utväg är flyttlasset till slummen.

FNs experter har djup kunskap om läget men ingen makt. Det är inte de som tar besluten i Washington och Bryssel. Belgaren Olivier de Schutter är FNs talesman för ”rätten till föda”.

-När FAO, för att föda 9 miljarder personer år 2050, projekterar att öka jordbruksproduktionen med 70 procent och köttproduktionen från 270 miljoner ton till 470 miljoner ton frågar sig inte FAO om det är vettigt att bygga vidare på ett konsumtionsmönster med stora negativa konsekvenser. Om alla ska imitera matvanorna i USA behöver vi sex planeter, säger de Schutter i en intervju i Le Monde och fortsätter:

-Vad som saknas är en analys av exportjordbrukets påverkan på miljön. När man producerar för export används stora plantager med monokultur, som utarmar jorden, provocerar fram erosion och stor användning av kemisk gödning och giftbesprutning.

De Schutter pekar också på de omfattande transporter som inriktningen på export leder till. I genomsnitt fraktas jordbruksvaror mellan 150 till 200 mil innan de hamnar i tallriken.

Summan av den katastrofala nyliberala politiken för de fattiga ländernas jordbruk är att det står tomma fat på borden för mer än en sjättedel av mänskligheten.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,

Andra bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,Björnbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FAO, Rom, Svält, USA, EU, Jordbruk,

Bygg en ny värld

”Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast”

Det är vår bloggs devis. Vi tror att det är möjligt att skapa en värld som inte styrs av den privata profitjakten.

Vi möts ofta av argumentet att det är dagdrömmeri. Men vi svarar att de som vill köra på i upptrampade spår är de verkliga utopisterna. Globaliseringen och klimatkrisen går nu samman i en kris som leder rakt in i väggen. Endast en social revolution kan hindra de katastrofer som världens härskare vägrar att effektivt bemöta.

Det enda realistiska är att skapa ett nytt rättvist ekonomiskt system vars enda uppgift blir att tillfredsställa människornas materiella och sociala behov.

I den långa artikel vi publicerar här under i fri svensk översättning ger den franske marxisten Michel Husson ett svar på hur vägen dit kan brytas och vilka hinder som ligger i vägen.

En annan värld är möjlig.

Att föreställa sig hur kapitalismen ska kunna ersättas i världsskala är en till synes omöjlig uppgift. Men samtidigt är det nödvändigt att skissa några vägar framåt, för kampen mot den globaliserade kapitalismen behöver nya perspektiv. Det är vägar som måste byggas under flera förutsättningar.

-Hänsyn måste tas till konkreta situationer. Problemen ställs inte på samma sätt i utvecklade industrinationer och i utvecklingsländer – eller mindre avancerade länder som Världsbanken brukar kalla dem.

-De måste vara kompatibla med ekosystemets behov.

-De får inte framstå som ouppnåeliga utopier utan måste föreslå etappmål som när den konkreta kampen och bygger broar över till den värld vi säger är möjlig och nödvändig. Vi måste se den inneboende trögheten i den aktuella världsekonomins uppbyggnad och förutse de nödvändiga förändringarna.

-De måste speciellt besvara den strategiska frågan hur vi ska avancera mot en ”bra” globalisering medans det ännu inte finns en ”bra” regering eller en världsregering?

Jämfört med den reellt existerande globaliseringen måste en rationell organisering av världsekonomin följa fyra grundläggande principer: Ett, en hållbar globalisering; två, att de sociala behoven prioriteras; tre ,att den internationella arbetsfördelningen samordnas kollektivt och fyra, att det krävs en internationell planering av miljöpolitiken.

För en hållbar globalisering.

En önskvärd världsekonomis utseende bygger på en sorts omlokalisering som berättigas av två avgörande faktorer.

Den första faktorn är förknippad med klimathotet. Vi vet att transporterna direkt och indirekt starkt bidrar till utsläppen av koldioxid. Därför är en påtaglig minskning av världshandelns intensitet ett direkt bidrag till minskade utsläpp.

För det andra måste modellen för ekonomisk utveckling prioritera de lokala sociala behoven och därmed sätta åt sidan nyliberalismens betoning av exporten.

Ett sådant perspektiv innebär inte att man drar sig tillbaka till isolerad självförsörjning eftersom den internationella arbetsfördelningen till viss del har en rationell bas. Alla länder har exempelvis inte tillgång till råvaror nödvändiga för ekonomins funktion. Alla länder äger inte heller alla de investeringsvaror de är i behov av. Handel och internationella investeringar kan slutligen inom en viss gräns och under särskilda villkor hjälpa utvecklingsländernas industrialisering, skapa arbeten och transferera teknologi.

Globaliseringen av kapitalismen har skett på ett irrationellt sätt eftersom den strävat efter en enhetlig världsmarknad med universella normer för profitmarginalerna. En ekonomisk integrering mellan länder med jämförbara utvecklingsnivåer kan vara av godo men det är inte fallet i världsskala. När ingen hänsyn tas till skilda produktivitetsnivåer mellan olika världsdelar leder globaliseringen till en dubbel utslagningsprocess i Syd och i Nord.

I utvecklade industriländer ställs de sämst kvalificerade arbetarna i direkt konkurrens med arbetare i utvecklingsländerna och slås progressivt ut ur produktionen. Å andra sidan slås sektorer i utvecklingsländerna ut om de inte svarar mot världsmarknadens krav, i första hand det så kallade traditionella jordbruket. Denna dubbla utslagning leder till ökade sociala klyftor i norr som i söder.

Prioritera de sociala behoven.

Normerna för kapitalismens globalisering speciellt det som ställer löntagare världen över mot varandra leder till antisociala beslut. Bland de sociala behoven är det bara de som svarar mot kapitalets höga vinstnormer som prioriteras. Därför bör det inrättas en sorts ”slussar” mellan de delar av världsekonomin som inte spelar i samma division.

Det kräver i första hand att erkänna de fattiga ländernas rätt till protektionism speciellt för jordbruket i syfte att skapa självständighet och självförsörjning. Det betyder samtidigt att priset för jordbruksvaror ökar relativt i förhållande till andra varor. Om exempelvis Mexiko beslutar att stimulera den lokala majsproduktionen i stället för att köpa majs från USA kommer priset på tortillan att stiga. Det innebär också att inkomsternas fördelning måste svara mot denna nya organisering av produktionen.

Det ger oss möjlighet att se att omläggningen av ekonomin till den interna marknaden och de inhemska sociala behoven i grunden är ett socialt problem, nämligen en omfördelning av inkomsterna och ändrade samhälleliga prioriteringar. Arbetarna i fattiga länder måste kunna köpa vad de producerar, vilket inte är fallet i dag. Deras köpkraft, den direkta eller den indirekta som beror av sociala bidrag, måste utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. Då kan den interna marknaden bli den ekonomiska motor som minskar beroendet av exporten.

Brottet med världsmarknaden blir då mer ett instrument än ett mål i sig, en nödvändig förutsättning för att samhällets behov ska ställas i centrum. Det kräver inte lång eftertanke för att inse att de två viktigaste hävstängerna ut ur underutvecklingen är en jordreform och ändrade budgetprioriteringar. Det centrala målet ska vara att möta de högst prioriterade sociala behoven och inte de som ger störst vinst.

Ingen föreslår längre en total kollektivisering av jorden och ännu mindre av mikroföretagen i den informella ekonomin. Målet bör i stället vara att konsolidera dessa sektorer, speciellt bondejordbruken och att stabilisera landsbygdsbefolkningen, skapa jobb och därmed hindra flykten till storstädernas slum. De måste ges möjligheter att leva befriade från globaliseringens logik som ställer dem i direkt konkurrens med industrivärldens hyperproduktiva företag. Vi vet vad som krävs. Ge bönderna en prisgaranti för sina produkter, en offentlig plan för utbyggnad av infrastrukturen, tillhandahåll billiga krediter, ge plats för kollektiv att installera sig och organisera distributionskedjor. En liknande logik kunde inrättas för mikro-, små- och medelstora företag via en politik för offentliga kontrakt.

En minimilön måste inrättas för alla arbetare och att ett ökat skattetryck på de rika motiveras politiskt med nödvändigheten av att omorientera de offentliga utgifterna till att möta sociala behov, som rinnande vatten, elektricitet, bostäder, offentliga transporter, sjuk- och hälsovård samt undervisning. På alla dessa områden bör det skapas offentliga utvecklingsbyråer som bidrar till att skapa stabila samhällen.

I de rika länderna måste ett optimalt tillfredsställande av sociala behov, kompatibla med miljökraven, ske via en minskning av arbetstiden, en kontroll av de internationella investeringarna och en till stor del gratis offentlig service. Minskningen av arbetstiden är det främsta medlet för att minska arbetslösheten, som i första hand orsakas av att kapitalet lägger beslag på alla produktivitetsvinster och i andra hand, men i mycket mindre skala, av den fria handeln på världsmarknaden. Det är också ett sätt att närma sig ett samhälle med mer fritid och samhällelig aktivitet. Ett sådant samhälle blir automatiskt mer inriktat på sig självt och mindre underkastat produktionens diktat. Kontrollen av de internationella investeringarna ska syfta till att begränsa kapitalets rörelser och då i första hand utlokaliseringar. Kapitalets totala rörelsefrihet måste starkt begränsas och ersättas med samarbetsfördrag som prioriterar den lokala utvecklingen i fattiga länder och transfer av teknologi för energiproduktion.

För en harmonisk internationell arbetsfördelning

En alternativ globalisering kräver minskat handelsutbyte och mindre kapitalrörelser och att de ställs i ett globalt samarbetes tjänst. Genom att prioritera de inhemska sociala behoven kan politiken ”allt för exporten” brytas och de internationella handelsflödena minskas. Men naturligtvis inte helt. Därför behövs det en reglering av i första hand råvarupriserna och inrättande av ett samarbetssystem.

Det reser uppenbarligen en rad problem där exempelvis oljeinkomsterna visar på alla de hinder som ligger i vägen för en rationell organisering av världsekonomin. Å ena sidan stiger oljepriserna på nytt och på ett sätt är det bra eftersom det tvingar fram energibesparingar och utveckling av alternativa energikällor. Men å andra sidan bidrar det till formationen av enorma rikedomar i vissa länder som inte alltid använder dem till det bästa och till en absurd koncentration av inkomsterna. Det är därför som oljemannan ofta blir en förbannelse där ett litet begränsat skikt av rentierer lägger beslag på allt och skapar stora slitningar i samhället. Kontrollen över oljan har också lett till militära invasioner och inbördeskrig.

I dag går en stor del av överskottet från oljan till att finansiera underskotten i de rika länderna, framför allt USAs. Lösningen kan tänkas se ut så här. En kontroll av oljepriset och en placering av överskottet i en världsomfattande utvecklingsfond. Produktionsländerna kan på så sätt garanteras sina inkomster och världsfonden kan investera överskottet från oljan i ekologiskt viktiga projekt i stället för att det finansierar överkonsumtionen i USA.

Utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen går i dag mot följande form. De fattiga länderna blir de rika ländernas verkstäder där bara den teknologiskt avancerade produktionen med högt förädlingsvärde blir kvar. Samtidigt och i en motsatt utveckling tenderar utvecklingsländerna, verkstäderna, att klättra på den teknologiska stegen till medel- och högteknologi. Var finns den optimala balansen? Går vi mot en arbetsdelning där bilarna tillverkas i syd av maskiner tillverkade i norr? Svaret på dessa enorma frågeställningar ska i alla fall inte överlåtas till en blind marknads ryggmärgsreflexer. Det är här idén om samarbete griper in och som ska förstås dynamiskt och ta i beräkning alla nödvändiga förändringar. Det kräver en del planering och introducering av en kalkyl som beräknar varors bruksvärden. Frankrike bygger exempelvis ett höghastighetståg i Kina och i utbyte köper Frankrike en viss mängd konsumtionsvaror. Ett sådant avtal kan gälla för en viss period för att sedan förhandlas om. I ett sådant schema är aktörerna inte längre de multinationella bolagen men planeringsinstanser.

För en ekologisk planering

Den fundamentala nödvändigheten av att minska världshandelns omfattning ligger i det vansinniga förbrukandet av energi som kapitalets globalisering för med sig. Världsekonomin fungerar i dag som om dess ekologiska effekter inte existerar. De måste tas med i en mer global ekonomisk kalkyl. Och målet att minska utsläppen ska också passas ihop med prioriteringen av de sociala behoven.

Vad gäller de ekologiska effekterna är marknadslösningen att sätta ett pris på förödelsen genom att inrätta en miljöbeskattning och ett marknadssystem för utsläppsrätter. Dessa åtgärder svarar inte på något sätt mot de målsättningar som är nödvändiga och som inte kan uppnås annat än via en planering av rätt färdriktning. Ta ett exempel. Det vore säkerligen svårt att anta en ekoskatt som är tillräckligt tuff för att få vissa att avstå från fyrhjulsdrivna bensinslukare. Enda metoden är säkerligen att helt enkelt förbjuda dem. Det är svårt att se vad mänskligheten förlorar på det?

Problemet med klimatförändringarna utspelas självklart på en planettär nivå och det gör att en global planering är nödvändig. Enda sättet att uppnå fastställda mål är att påtvinga kapitalet andra framgångskriterier än profiten. Det är också förutsättningen för att fördelningen av uppoffringarna tar hänsyn till de rika ländernas ekologiska skuld, som måste betalas i form av transfereringar av teknologi till de fattiga nationerna.

Vi ser att dessa fyra principer är extremt krävande och att de ekologiska kraven dominerar de övriga och fixerar en nödvändig tidsgräns för ett brott med produktion för produktionens skull. Denna annorlunda organisering av världsekonomin är inte förenlig med den logik som kräver vinstmaximering. Hela problemet blir då att hitta passande övergångar som gör detta brott möjligt.

Protektionism är en återvändsgränd.

Protektionismen är vid första ögonkastet det rätta svaret eftersom vi är emot den totala frihandeln. Man borde kanske uttala sig för en protektionism i form av importtullar? Men eftersom de som kräver detta baserar sig på en felaktig analys av globaliseringen är deras nyprotektionistiska lösningar inte brukbara. Debatten slår slint om den koncentreras kring för eller emot protektionism i den rika världen. Att klassa alla förslag som protektionism när man är för frihandel avhänder sig möjligheten att fråga vad som skyddas och mot vad.

Det är den aktuella världskrisen som bestämmer diskussionens inriktning. Eftersom världskrisen minskar utvecklingsländernas exportmöjligheter ställer den frågan om dessa länders prioritering av de inhemska sociala behovens tillfredsställande på bekostnad av exporten och svaret på frågan finns i utvecklingsländerna själva och inte i enväldiga beslut tagna i deras namn. Kraven på protektionism är i grunden orättfärdiga. De nämner aldrig exporten från Nord till Syd och föreslår aldrig exempelvis att begränsa exporten till diktaturer eller länder som inte respekterar sociala eller ekologiska normer.

Kan egentligen Nord tvinga på Syd respekt för sociala och ekologiska normer via särskild beskattning? Man kan fråga sig vilken legitimitet sådana beslut har när de tas av länder som utgör basen för de multinationella bolagen som utövar påtryckningar för en viss utvecklingsmodell i fattiga länder. De stora profitörerna i frihandelszonerna bör först sopa framför den egna dörren. Vi måste starta med att göra upp med den dominerande idén att det är de fattiga länderna som är ett hot mot de utvecklade industriländernas ekonomiska hälsa. Det är de rika länderna som tvingat på de fattiga länderna idén att deras frälsning ligger i att exportera sig ur fattigdomen och att öppna gränserna för allt och alla och som leder till deras snedvridna utveckling. Att vi i dag upplever en liten bumerang av globaliseringen är en historiens ironi som inte får låta oss glömma det globala systemets ursprung.

I de utvecklade industriländerna är dessutom protektionismen rent av farlig. Den tillåter att minimisera krisens sociala orsaker som finns i den nuvarande relationen mellan kapital och arbete genom att nästan uteslutande förklara krisen som ett resultat av konkurrensen från utvecklingsländerna. Svårigheterna att definiera ett globalt alternativ till kapitalets globalisering kan inte kringgås med ett protektionistiskt program.

Hinder på vägen och hur att gå vidare.

I stället för att presentera ett program packat och klart är det bättre att visa på de hinder som ligger i vägen för en rationell globalisering. Första hindret är ekonomiskt och består av den relativa stelheten i dagens internationella arbetsfördelning. Exempelvis består USAs import från Kina till en stor del av produkter gjorda av utlokaliserade amerikanska företag som inte omedelbart kan återvända hem.

Det andra hindret utgörs av regeringarnas karaktär som till en stor majoritet representerar den lokala eliten som tillsammans med de multinationella bolagen delar frukterna av globaliseringen i både Nord och Syd. Det är ett verkligt hinder, vilket syns bland annat i vissa parasitära skikts förmåga att stoppa den internationella utvecklingshjälpen i egen ficka. Ett steg på vägen ligger därför i en social förändringsprocess specifik för varje region

Vi står här än en gång inför det svåraste problemet och som är snarare av strategisk än programmatisk karaktär. En fullt utvecklad rationellt planerad globalisering kräver underförstått en form av världsregering som koordinerar politiken mellan olika länder och som ansvarar för en planering i världsskala av energifrågorna. Men innan dess har vi att göra med nationella regimer som tjänar de dominerande klasserna samtidigt som det ändå är nödvändigt att stimulera en ny världsordning utan att vänta på dess spontana uppkomst.

Enda lösningen är att avancera på alla fronter och ställa konkreta krav och förslag och sedan stödja regeringar som tar steg i rätt riktning och därmed sikta på delbrott med det bestående.

I årtionden har den nyliberala politiken satt som mål att avskaffa alla hinder för kapitalets fria rörelse med de resultat vi alla känner. Vi kräver därför att varje land ger sig möjligheten att kontrollera kapitalströmmarna. Det kan gälla krav på deponering av kapital, tidsramar för hemtagning av kapital och vinster eller skatter på spekulativa kapitalströmmar.

Därefter bör det föras en industri- och utvecklingspolitik som ställer två viktiga krav på de internationella investeringarna. För det första att det svarar mot en lokal integrering. Det vill säga att ett minimum av halvfabrikaten köps lokalt, att det skapar arbeten och att delar av produktionen säljs lokalt. För det andra ska det föra med sig en överföring av teknologi, att patenträtten sätts åt sidan. I dag går storkoncernernas strategi ut på att förhindra eller stycka upp teknologiöverföringen så att fattiga länder inte ska lyckas hämta igen försprånget och gå från underleverantör till direkt konkurrent.

Regionala politiska allianser bör stödjas i motsatts till bilaterala fördrag mellan Nord-Syd eftersom de medger en viss frihet från världsmarknaden. De rika länderna, Europeiska Unionen inräknad, måste de bryta med den imperialistiska politik som syftar till att öppna marknaderna och den offentliga sektorn för de egna multinationella bolagens räkning. I stället ska de ta initiativ till samarbetsavtal som skapar verklig samutveckling baserad på teknologiöverföring speciellt för energiproduktion.

Förslag till globala skatter ger ett operationellt innehåll till begreppet gemensam egendom. En skatt på de finansiella flödena och en kilometerskatt får en återhållande effekt på spekulationen och världshandelns volym samtidigt som det ger pengar till världsfonder för utveckling och kamp mot miljöförstöringen.

Paradoxen i en ”annan värld är möjlig” är att på vägen dit finns de flesta löningarna som sociala förändringar i varje land för sig. Det bästa sättet att sticka hål på globaliseringsbubblan är att bygga utvecklingsmodeller som i Nord ger förtur till kraftig omfördelning av inkomsterna och en förkortad arbetstid och som i de fattiga länderna tar sig an de mest brinnande problemen. Försvaret av en sådan utveckling är den enda verkligt progressiva protektionismen

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Dagens Arena2,ETC,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Utopi, Socialism, Globalisering, Solidaritet, Klimathot, Social välfärd

Omvänd våldtäkt på barn.

I dagarna ska den amerikanska Högsta Domstolen ta ställning till ett i USA delikat problem. Ska man kunna döma barn till livstids fängelse utan möjlighet till resning eller förkortat straff för brott som inte gäller mord eller dråp?

Konkret handlar det om två pojkar som sitter inne på livstid. Den ena begick våldtäckt vid tretton års ålder. Den andre väpnat rån som sextonåring. Båda har överklagat sin dom. Ingen vet ännu hur Högsta Domstolen ska döma. Men det verkliga problemet tycker jag ligger på annan plats.

I världen i dag finns det enligt en artikel i New York Times 100 barn under 18 år som sitter inne på livstid utan möjlighet till resning eller tidig frigivning för brott som inte lett till någons död. 77 av dem sitter i fängelser i Florida och de 23 resterande i andra amerikanska delstateter. Det säger mer om det vuxna samhället i USA än om de unga kriminella som man föredrar att stuva undan för resten av deras liv. Det bigotta, samtidigt översexualiserade, samhälle som sätter den lyckliga pappa-mamma-barn- familjen på en piedestal samtidigt som nästan hälften av alla barn växer upp i familjer med bara en förälder, har helt enkelt ingen möjlighet att föra en human, social  ungdomspolitik.

Det gör att samhället tar sig rätten att begå våldtäkt på barn under resten av deras liv därför att de begått ett svårt brott. Var går gränsen för ett dylikt barbari. 13 år, 12 år, 10 år eller kanske räcker det att födas av en kriminell mamma?

Förhoppningsvis kommer Högsta Domstolen att sätta stopp för detta barbari. Men , men ???

I media:AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Högsta Domstolen, Barn, Livstids fängelse,

Obama kör fast i Afghanistan.

Efter att Barack Obama avslutat sin pågående rundresa i Asien är det dags för honom att ta ett beslut om vad att göra i Afghanistan. Det ligger flera alternativ på hans bord. 40 000 nya soldater kräver general McChrystel. USAs ambassadör i Kabul menar att inga nya trupper alls ska skickas innan presidenten Karzai visat sig vara kapabel att ta itu med korruptionen och beroendet av lokala krigsherrar som för tillfället strider med talibanerna.

Generalen som målar in sig i ett hörn.

Av de läckor som, som vanligt, poppat upp i amerikanska media verkar det troligt att den nya strategin kommer att innebära att omkring 30 000 amerikanska soldater skickas som förstärkning till de 68 000 som redan finns på plats. Dessutom har andra länder, inklusive Sverige, sammanlagt 30 000 trupper i landet. Efter åtta års ockupation och försök att staga upp en regering i Kabul är situationen värre än någonsin för den amerikanskledda ockupationsstyrkan.

Glada svenska soldater.

Ett nytt element i McChrystels strategi sägs vara att truppförstärkningarna ska användas till att skydda civilbefolkningen i ett tiotal strategiska platser i allians med lokala respekterade klanchefer. Ska de likna de strategiska byarna i Vietnam? Det återstår att se.

I uttalanden, efter valfiaskot i Afghanistan, har både Obama och Clinton sagt att de ska samarbeta med lokala ledare samtidigt som de inte ens en gång nämner Karzai vid namn. Att gräva ned sig i strategiska byar i hopp att det ska locka till sig allt fler civila afghaner kanske är möjligt på kort sikt, men det löser ju inte problemet hur USA/Nato ska kunna bygga en afghansk armé med kapacitet att kontrollera landet, hindra talibanerna från att på nytt ta makten och stödja en civil något så när clean regim i Kabul. Utan en lösning på deet problemet är alternativet att gräva ned sig under obestämd tid.

Enligt amerikanska uppgifter försvinner omkring en tredjedel av alla afghanska soldater som fått utbildning av USA/Nato, med vapen och utrustning. Det är inte svårt att gissa var de tar vägen. När de ansluter sig till talibanerna får de tre gånger större sold.

Obama verkar gå rakt in i en återvändsgränd. Han kan inte runda Karzai i bygget av en afghansk armé och han kan av politiska skäl inte heller blunda för personen Karzais mörka sidor, band med opiumhandeln, allianser med de värsta krigsherrarna i norr. Samtidigt spelar Karzai ut sitt trumfkort- ni har ingen annan att leka med. Det visar han bland annat genom att i stort sett vägra samtala med vice-presidenten Joe Biden och sändebudet Holbrooke, vilka han anser skämt ut honom genom att offentligt anklaga honom för korruption.

Så ser Obamas dilemma ut.

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Karzai, Obama, USA, Nato, Talibener

Krisen skapar sämre jobb i USA.

De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, publicerade nyligen en undersökning av vad som hänt med jobben för manliga arbetare. Av de 8,1 miljoner arbeten som försvunnit under krisen var de flesta vad EPI kallar ”bra arbeten”.

Med ”bra arbeten” menar EPI jobb som betalar minst 60 procent av hushållens medianinkomst (*) och som samtidigt erbjuder sjukförsäkring och pension. Med den definitionen framgår det att 46,5 procent var bra jobb 1979 medan de minskat till 31,3 procent 2008. De värsta försämringarna har de spansktalande fått utstå. Bara 15,3 procent av dem hade ”bra jobb” 2008.

Den lagliga minimilönen i USA är 7,25 dollar i timmen och med ett arbetsår på 2 080 arbetstimmar ger det 15 080 dollar. Det är under fattigdomsstrecket(**) för ett hushåll med fyra medlemmar. Ett ”bra jobb” ger däremot minst 14,51 dollar i timmen vilket svarar mot 30 180 dollar per år.

När krisen så småningom kommer att vändas till uppgång är det uppenbart att de förlorade ”bra jobben” inte kommer att återskapas. Företagen kommer att profitera på situationen för att nyanställa med sämre arbetsvillkor än innan krisen.

(*) Medianinkomst: Är lönen i mitten. Lika många ligger över som under medianen.

(**) Fattigdomsstreckt brukar beräknas ligga under 50% av medianen.

I media; Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EPI, Jobb, Kris

Ta strid för välfärden-det finns mycket kvar att rädda.

Reformer värda namnet blir alltmer ovanliga, ja näst intill totalt frånvarande. Den nyliberala agendan för den globala kapitalismens framtid kräver ett race mot botten för den arbetande befolkningens inkomster och välfärd. Det har stått klart sedan ett par decennier.

Tongångarna har varit och är mest identiska i alla industriländer.

-Vi måste behålla våra företags konkurrenskraft. Det kräver:

-återhållsamhet med löneökningarna. Eller ännu bättre, inga löneökningar alls.

-privatisera alla offentliga aktiviteter som det går att omvandla till vinstgivande privata affärer.

-avreglera arbetsmarknaden och avskaffa så mycket som möjligt av de sociala skyddsnäten. Det ska kännas in på skinnet för den som inte har ett arbete.

Tillsammans innebär detta ett totalangrepp på den sociala välfärden. Den tid då ägarna av produktionsmedlen accepterade löneökningar i takt med produktivitetens utveckling i utbyte mot arbetsfred är över.

Den traditionella arbetarrörelsen har helt anammat den första punkten i den nyliberala agendan, att ”bevara våra företags konkurrenskraft”. Av det följer logiskt att nästan varje ”reform” blir en motreform med syftet att försämra redan existerande social välfärd. De brukar kalla det för att verka i tiden, att modernisera samhället.

Arbetarrörelsen borde betacka sig och göra motstånd. Men det finns en uppgivenhet inför de kalla fakta som sägs bestämma vad som är möjligt och inte möjligt. Inom vänstern finns det dessutom en blind fläck. När den kritiserar de nyliberala ”reformerna”, som redan drabbat arbetande, arbetslösa , studerande och pensionärer, glöms det ofta bort att det finns ännu mycket som kan ”reformeras” och som det är möjligt och nödvändigt att mobilisera till försvar av.

EU är ett projekt för nivellering neråt. Det innebär att på så gott som alla sociala fronter ska Sverige tvingas till reträtt och anpassning till sämre arbetsmarknadsregler och krympta socialförsäkringar.

Därför är det så viktigt att inse att det finns stora delar av det sociala skyddsnätet i vårt land som det är utomordentligt viktigt att ta strid för. Precis därför att det fortfarande är överlägset mycket av vad som finns utomlands, EU inräknat.

Försvara de lågavlönade.

Inkomsterna för den fattigaste tiondelen av medborgarna i industrinationerna säger mycket om det sociala och ekonomiska system som dominerar. Här under ser du hur medelinkomsten för den fattigaste tiondelen i Sverige(Suède i diag.) ser ut jämfört med resten av den industrialiserade världen. Uppgifterna kommer från OECD och visar inkomsten per år i dollar och jämförbar köpkraft 2005, som tyvärr är senaste statistik i ämnet.

(Förklaring av diagrammen: Pays-Bas=Holland, Royaume-Uni=Storbritannien, Suède=Sverige, Allemagne= Tyskland, Etats-Unis= USA, Espagne=Spanien)

Källa: OECD

Av diagrammet här nedan framgår det sedan tydligt att bland de länder som anses som mer socialt jämställda är andelen fattiga bland befolkningen lägre än i nakna klassamhällen som USA(Etats-Unis) och Japan. Diagrammet visar att andelen fattiga i Sverige är ”bara” 5,2 procent jämfört med ett genomsnitt på nästan 11 procent i OECD och över 16 procent i USA. Det är de stora sociala transfereringarna som förklarar den låga andelen fattiga i Sverige, Danmark och Frankrike. Däremot visar den lilla svarta pilen att andelen fattiga i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Det är frukterna av den svenska överklassens försök att anpassa de svenska lönerna till den internationella marknaden. En god ursäkt för att säga ett definitivt nej till alla klassmässiga kompromisser.

Källa OECD

En bra skola ska kosta pengar.

Det samhälle som inte ger sin ungdom en bra skola gräver sin egen grav. Det är inte kostnaden som ska styra skolpolitiken och ändå är det på modet att se på utbildningen som en lukrativ investering. Det påmindes vi pinsamt om under s-kongressen då Mona Sahlin drev igenom att privatskolorna visst får göra vinst och göra vad de vill med vinsten dessutom.

Den skola vi har är ändå relativt bra jämfört med många andra länder. I diagrammet nedan ser du hur stor del av ungdomar mellan 18-24 år som hoppat av skolan innan avklarad gymnasieutbildning.

Källa: Eurostat

Lägg märke till den lilla svarta pilen som visar att det är bara i Sverige, Danmark och Spanien som situationen försämrats under perioden 2000-2007. Trots att avhoppen är lägst i Sverige är det ändå en skam att det går åt fel håll.

Ungdomar utan fullbordad utbildning hamnar naturligtvis vid sidan av. Här under visar en skrämmande tabell hur stor del av ungdomar mellan 15-19 år som vare sig går i skolan eller arbetar. Bland dessa utstötta finns säkerligen de flesta ”värstingarna”.

Källa: OECD

Att strax över sex procent av Sveriges ungdomar befinner sig i denna situation är allvarligt. Det är nästan dubbelt så stor andel som i Nederländerna och till och med något sämre än i USA.

Ta kamp för en bra a-kassa.

Det är inte sänkta a-kassor och andra försämringar på arbetsmarknaden som skapar jobb. Den svenska regeringens så kallade jobb-linje bara underlättar för företagen att avskeda anställda men den underlättar inte för de arbetslösa att hitta arbeten.

Den internationella krisen driver nya miljoner in i arbetslöshet. Devisen att det är tillväxt som skapar nya jobb är helt felaktig. Nu vet vi också att hypnos och annan svindel inte skapar jobb, om än sköna pengar i fickan på jobb-coucherna. Vad som väntar är i stället en tillväxt utan jobbskapande. Företagen föredrar att snäppa upp arbetstempot och produktionens organisation än att nyanställa när den kommande återhämtningen blir verklighet. Om den kommer…

Den försämrade a-kassan och avregleringen på arbetsmarknaden riskerar att bryta den goda trenden för antalet långtidsarbetslösa i vårt land. I diagrammet här under syns antalet långtidsarbetslösa 2008 (över ett år utan arbete) i procent av den aktiva befolkningen.

Källa: OECD

Den tyska socialdemokratins våldsamma attack på de arbetandes villkor syns tydligt i diagrammet. Tillsammans med Belgien är det enda landet där procentandelen långtidsarbetslösa ökat de senaste tio åren (se lilla svarta pilen). När Gerhard Schröder drev igenom sina motformer motiverades det med att den ”stela tyska arbetsmarknaden” behövde mjukas upp så att alla kunde komma i arbete. Hur det gick kan vi se nu.

En bra a-kassa och fasta heltidsanställningar är bästa skyddet mot företagarnas försök att vältra över krisen på de arbetande.

Ett solidariskt samhälle stoppar misären

I det kapitalistiska systemet är det bara ett utvecklat system för sociala transfereringar som skyddar de sämst ställda från att leva i direkt misär. Den nyliberala agendan för ständigt sänkta skatter, naturligtvis för att ”stimulera kreativiteten”, leder omedelbart till försämrade sociala försäkringar.

Här under ser du inkomstgapet mellan tiondelen med de högsta inkomsterna och tiondelen med de lägsta inkomsterna. Diagrammet visar kvoten mellan de två gruppernas inkomster. Det vill säga att i Sverige och Danmark är förhållandet 1 till nästan 5 medan den är 1 till 11 i Italien och 1 till 16 i USA.

Källa : OECD

Att situationen skulle se annorlunda ut om de sociala transfereringarna skulle avskaffas kan du se i nästa diagram, som visar hur stor del av hushållens disponibla inkomster som i genomsnitt består av sociala överföringar via skatterna.

Källa: OECD

Här ser vi en direkt relation mellan inkomstklyftorna i samhället och storleken på de sociala transfereringarna. Ett mer solidariskt system tillåter relativt små, med relativt understryket, inkomstklyftor på 1 till 5 som i Sverige och ett individualistiskt system som i USA med 1 till 16. När alla betalar skatt efter sin förmåga finns det resurser för en social välfärd. När den rikaste femtedelen i samhället slipper allt lindrigare undan då växer misär fram underifrån.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Välfärd, Arbete, Sociala f10rsäkringar, Skola, Sjulvård

Ta hem alla trupper omedelbart.

Så skedde det som måste ske. Fem unga svenska soldater skadades i dag i ett bombattentat. En vägbomb sprängdes när soldaterna passerade med sitt pansarfordon. Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Nytta? För vem?

Ingen i regeringen kan svara på frågorna. Den svenska regeringen, med höken Carl Bildt i spetsen i den här frågan, skickar soldater till Afghanistan endast för att hålla sig väl med Vita Huset.

Det står alltmer klart att USAs och Natos närvaro i Afghanistan inte har minsta berättigande. Det är ett angreppskrig som förs mot landets största etniska grupp, pashtunerna. Allt prat om att försvara världen mot terrorismen är bara en tunn ursäkt. Allt prat om att hjälpa afghanerna att skapa ett stabilt demokratiskt samhälle är nonsens. En ockupationsmakt som håller en regim som Karzais under armarna och som beväpnar olika klaners krigsherrar kan aldrig mötas av annat än berättigat hat från afghanerna.

Den svenska regeringen har lett den svenska armén in i ett krig som förs i USAs och Natos namn. Varför? Hur många soldater ska dö och skadas innan krigsherren Bildt avsätts?

Ta hem alla trupper Nu!!!

I media; AB1,DN1,SVD1,SSD1,DN2,DN3,SVD2,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, USA, Carl Bildt,