Varför dras med

ner i bråddjupet?

Den finansiella virveln snurrar allt fortare. Fler och fler bolåneinstitut och banker dras med ner i det svarta hålet. Flera staters ekonomier är redan hotade. Både Irland och Island har flaggat för hjälp. Virvlarna griper tag i fler och fler människor.

I Sverige håller varslen på att gå över från duggregn till skurar. Skyfall väntar och hundratusentals människor kan komma att förvisas ut från arbetsmarknaden till en förnedrande arbetslöshet – ofta ens utan den i sig så låga a-kassan.

Globalt är hundratals miljoner människors arbeten och välfärd hotade. I de kapitalistiska ekonomiernas ytterområden i Asien; Afrika och Latin-Amerika marginaliseras människor som redan lever i yttersta nöd. För de hundratals miljoner människor som dras ner i djupet väntar den hopplösa och vidriga malströmmen av sjukdomar, svält och död.

Den här dramatiseringen av vad som just nu vräker sig fram i världens ekonomier är vare sig kristendomens Armageddon eller skadeglädje från en övervintrad socialist som i årtionden har väntat på kapitalismens kollaps. Nej. Vi lever mitt i ett väldigt skred i ekonomierna och ingen kan ännu säga hur omfattande skadorna kommer att bli. Bara när detta skrivs har New York Times braskat ut tre News Alert om börsfall på min dataskärm. Ett av de mest ansedda instituten inom den borgerliga ekonomin, Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DWI Berlin, med 120 väl meriterade ekonomer varnar så här ödesdigert:

”Europa är mitt i en ’en enda gång i livet kris’. Varje europé vet vad som hände när finansmarknaderna bröt upp under 1930-talets mörka år. Det är ingen överdrift att säga att detta kan hända igen om regeringarna inte lyckas att handla.”

De häftiga diskussionerna och bråken mellan Europas regeringar om hur man ska hantera eländet är repriser på de verbala tumulten i den amerikanska senaten. Angel Merkel, Tysklands kansler, var inledningsvis mycket självgod och nationell. ”Rädde sig själv, den som kan kan”, sa hon och menade att det bara var den amerikanska kapitalismens som knäat. Men i dagarna har det väldiga tyska Hypo Real Estate, på samma som sätt amerikanska Lehman Brothers, visat sig vara ett finansiellt isberg. Till synes med vackra och glänsande toppar. Men under ytan har bolåneinstitutet haft en tung barlast i form av en tät massa av osäkra fordringar.

”Varje europé vet vad som hände”….

Men ändå vill inte Merkel gå i borgen för andra stater. Hypo har fått garantier på 500 miljarder kronor och de tyska spararna fribrev. Den tyska statens åtaganden är nu så stora som 200 procent av BNP. Men ingen samordning. Den Europeiska unionens prål och ståt är en sak, men samarbete mellan olika sinsemellan konkurrerande kapital en helt annan. Inledningsvis är det Irland och Island som är värst ute. Irlands regering har tvingats att gå in och garantera bankskulder som mer än tre gånger motsvarar landets bruttonationalprodukt. Den gröna öns ekonomi har svetts av finanskrisen och vissnat ner till höstbrun bankrutt.

Ekonomiskt är Island nära att sjunka ner i Nord-Atlantens vågor, som vore det en vulkanö. Den här stora ön med sin lilla befolkning, vars reella ekonomi, fortfarande är fisket ( 60 procent av exporten ) samt ett aluminiumsmältverk i Straumsvik och en ferrosilikatanläggning i Hvalfjördur, har haft ett gäng flinka män som övergett torsken, för att i stället bli finanspirayor.

Isländsk finanspiraya…

Genom sina lyckade rov på den globala finansmarknaden har de byggt upp tillfälliga tillgångar på upp till tio gånger landets egen ekonomi. En spekulationsekonomi som har lockat öns befolkning till att själv hoppa på kreditkarusellen. Med resultat att denna gamla vikingakoloni fått samma bostadsbubbla som på Irland, med en väldig belåning av fiktiva mark- och husvärden. I det lilla Reykjaviks City, Distrikt 101, trängs fortfarande alla Range Rovers och BMW:s. Men den billiga polska arbetskraften är redan uppsagd och snart nog går många belånade bilar säkert tillbaka till återförsäljarna. Islands regering har inte lyssnat på Göran Perssons ord om att den som är satt i skuld kan mista sin frihet, utan riskerar att sätta sina egna medborgare i ofärd genom att gå i god för skulder och alltmer osäkra fordringar som sammanlagt motsvarar 350 procent av landets BNP. Det är bara valutorna i Zimbabwe och Turkmenistan som är lägre rankade än den isländska kronan. Ättlingarna till den frihetstörstande bonden och vikingen Ingólfur Arnarson som i slutet av 800-talet reste sina bopålar i Rökviken (Reykjavik) skulle nog förvånas…

I de stora ekonomiernas utmarker blir vådorna av krisen värre än i kapitalismens huvudländer. Här fläks det upp stora sår i huden på människorna. Den enorma boomen på råvaror är förbi och inte minst för länderna i Latinamerika innebär detta svåra sociala chocker. För Indien, Kina, Vietnam och många andra länder som har blivit stora producenter av billiga konsumtionsvaror till imperierna har efterfrågan redan börjat att rasa. Massarbetslösheten hotar att bli än mer grotesk.

Självfallet innebär virveln med fiansiella kriser och samverkande globala recessioner att nyckelvaran i den kapitalistiska ekonomin, oljan, blir billigare. Men priset tar sig inte ner till så låga nivåer att det skulle kunna hejda den nedåtgående spiralen. I och med att oljan på sikt sinar garanterar detta dessutom nya prishöjningar framöver.

Det finns till sist en avgörande skillnad mellan denna kris och andra förlöpare under de senaste tjugofem åren. Som exempelvis när IT-bubblan sprack. Nu till skillnad från under de två decennier vi har bakom oss, så finns det klara indikationer på att USA och andra kapitalistiska huvudländer går in i en längre period av ekonomisk stagnation. Tillväxten när det gäller investeringar i form av en ökad kapitalisering/mekanisering av produktionen i den reella ekonomin tycks vara över och vänder till sin motsats. En trend som sätter upp en skrikande varningskylt för att det nu kommer en period med sjunkande profiter och stagnerad kapitalackumulation.

Här är vi till sist tillbaka till min förstarubrik: Fetma botas inte med grädde och kallbrand inte med plåster. Det kan inte vara socialisters sak att i den debatt som nu förs skriva ut en massa recpet på hur krisen ska lindras. Vi kan låta skocken av nyliberaler bråka med varandra om hur mycket av det nya i liberalismen som man ska ha kvar. Det finns ingen som helst anledning att komma med en ”radikal” skuggbudget eller att ödsla kraft på att prata oss varma för ett ökat budgetunderskott. Tror man på det här systemet och vill man jobba med det här systemet är det naturligtvis en god sak att försöka med lite eget budgetlir. Men då är man inte heller socialist. Punkt slut.

Mitt första barndomsminne Surteskredet 1950, femtio meter från min morfars hus.

Människor hjälptes åt med snabba räddningsarbeten. Bara en människa omkom.

Nej, lika naturligt som kylan kommer under hösten, drar de våldsamma ekonomiska ras och skred som nu rullar fram, med sig öppna och hårda klasskonflikter. En löslig ”allmänvänster” måste sluta med att peta i sin egen navel och bara söka svaren på olika livsstilsfrågor för att i stället diskutera fram och orientera sig i riktning mot en konsekvent arbetarpolitik. Borgerligheten, hand i hand med en nyliberal eller halvliberal före detta arbetarrörelse, kommer att lägga undan de knivar man använt för alla nerskärningar och i stället dra i gång motorsågarna.

Både i Sverige, i Europa och i de flesta delar av övriga världen är arbetarklassen, jordbrukare och alla massor av utstötta, oerhört svaga. I dag existerar det knappt egna politiska organisationer för den stora majoriteten av människor. De breda klassorganisationerna, som fackföreningarna, är uttunnade och byråkratiserade. Oddsen är dåliga för en motoffensiv.

Men ändå innebär de häftiga skiften som nu sker att oerhört många fler människor än tidigare helt plötsligt kommer att bli öppna för alternativ. Socialistiska alternativ där vi inte finsnickrar på en skuggbudget för att lindra krisen, utan program och organisationer där vi sätter yxan till roten. Kapitalismen är i kris. En annan värld är både nödvändig och möjlig. Men först måste den gamla störtas!

Gårdagens strejk i Belgien till försvar av levnadsstandarden visar vägen

Ett sådant krisprogram börjar med ett konsekvent försvar av alla arbetande och arbetslösas ekonomiska och sociala levnadsstandard. Lönerna måste inflationsskyddas. A-kassan och sjukförsäkringssystemen måste bli värdiga på samma sätt som studiebidragen och pensionerna. Vi säger också ett tvärt nej till alla höjningar av elpriser och bränsleskatter. Det senaste årets höjning av elpriset med tio procent är bara ett sätt att plundra folk köksvägen. Vägen mot ett samhälle med minimal användning av fossila bränslen, lika minimala koldioxidutsläpp och kretslopp när det gäller alla råvaror går i stället över ombyggnader av bostäder, väldiga satsningar på kollektivtrafik samt givetvis oerhört stora satsningar på forskning kring och produktion av alternativa energiformer.

När Miljöpartiet säger att man inte längre vill att Sverige ska lämna EU är detta bara en entrébiljett till en framtida regeringsbildning med socialdemokratin. Det lyser statsrådsposter i ögonen på Eriksson och Wetterstrand. Frågan i sig är egentligen oviktig. För socialister måste det avgörande vara att EU.s borgerliga klasspolitik bekämpas och att vi i Sverige tillsammans med arbetande människor i hela Europa bygger vår makt, vårt styre. Ett folkhem på svensk mark är vacker hembygdshistoria. Men ett annat Europa är möjligt. Ett rött, ett socialistiskt Europa. De olika kapitalistiska shatteringarna och regeringarna i EU kan i dag inte enas om hur de hungriga finanspirayorna ska matas. Vi, arbetarrörelsen och folkliga rörelser i hela Europa, måste enas om gemensamma program där vi skapar förutsättningarna för socialt värdiga och ekologiskt hållbara liv. Vi ska inte betala spekulanternas förluster. Bankerna ska socialiseras tillsammans med framförallt energiproduktion och transportsystem. En sådan politisk erövring på europeisk mark, ger en första möjlighet för europeiska arbetarregeringar att samordna och verkställa nödvändiga beslut för ett socialistiskt skifte. Det kan inte vara så att det är Wall Street, Bundesbank eller Wallenberg som bestämmer över hur vi ska leva. Vad vi ska producera, hur vi ska bo, hur vi ska äta och hur vi ska roa oss. Vår politiska uppgift kan inte vara att mata pirayorna. Inte att sminka kapitalismen.

Stora ord? Visst. Men ingen kommer undan de kapitaliska skreden och vi behöver inte dras ner i det virvlande bråddjupet. Tillsamman kan vi bli fler och fler kan bli ännu fler. Samhälleliga skov är som förälskelser. I ett huj kan livet vara förändrat. Sociala massörelser dyker upp från nära nog intet. Utan motstånd väntar socialt förfall, rasism, kriminalitet och råa egoistiska ideal. Med motstånd kan vi inte vinna allt. Men en bättre värld är möjlig. I motståndet vinner vi också mänsklig värdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, budget, skuggbudget, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, MUF, börskrisen, finanskrisen, LO, fackligt, EU

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,

SVD6,SVD7,SVD8,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,SDS5,PK1,PK2,PK3,VG1,AB6,

AB7,AB8,

Andra bloggare: Svensson,

Ska Sverige

stödja heroinlangare?

Mycket kunde man anklaga den störtade talibanregimen för. Men under dess styre minskade odlingen av opiumvallmo dramatiskt.

Nu med en regim som USA – och Sverige – ger sin välsignelse och kämpar för militärt är situationen den omvända. De senaste åren, har det varit många rykten i svang, men också flera mycket bestämda och väl underbyggda anklagelser, kring presidentfamiljen Karzai och det stora flödet av heroin från Afghanistan. En pipeline med denna tunga drog går från landets norra provinser över Turkmenistan och Uzbekistan, vidare genom Ryssland, för att den vägen strömma till Europa.

I Afghanistan strider NATO och Sverige mot allt som regimen

kallar talibaner.

I gårdagens New York Times fanns en lång och insatt artikel som med hjälp av mängder med intervjuer av människor i ansvariga positioner, sätter ansvaret hos presidentmakten i fokus. Läser man artikeln så behövs ingen fantombild för att se att det är presidentens lillebror, Ahmed Wali Karzai, som är en av huvudmännen bakom handeln med heroin.

Tre år efter amerikanarnas invasion, 2004, hittade afghanska säkerhetsstyrkor ett gömställe med en stor mängd färdigraffinerat opium. Bakom några betongblock inne i en trailer, i utkanterna av Kandahar, fanns knark för många miljoner dollar. Men det dröjde inte länge förrän den lokale befälhavaren Habibullah Jan, fick ett telefonsamtal från denne ”lillebror”. Han begärde kort och gott att trailern med last skulle släppas iväg. Befälhavaren berättade också att han fått samma order från en nära medarbetare till presidenten själv.

I propagandan sägs också att man bekämpar heroinframställningen.

Två år senare. Denna gång nära Kabul, stoppades en lastbil med nära 50 kilo heorin. Kort tid efter tillgreppet, berättade USA:s undersökningsgrupp att man funnit ett samband mellan den värdefulla narkotikatransporten och en livvakt till samme Ahmed Karzai. Det heta spåret kyldes ner och begravdes tillsammans med hela undersökningen.

Mark Steven Kirk, en amerikansk republikan, som haft drogfrågor i centrum för sitt arbete i kongressen, har kort och gott sagt om Ahmed Karzai: ”När jag frågar Bush`s administration om honom, blir svaret: Vi tror att han är smutsig”….

Lillebror själv…

2006 blev den lokale befälhavaren från 2002, Jan, utfrågad av amerikanska undersökare om händelserna kring herointrailern 2004. han berättade då att han fått telefonsamtal både från  ”lillebror” och från Shaida Mohammed, medhjälpare till storebror Hamid Karzai, alltså presidenten själv.

I juli 2007 blev samme Jan skjuten till döds när han var på väg till sitt hem i Kandahar…

Men det som nu tinat upp de nerfrusna spåren är att regimen i Kabul vägrar att släppa en heroininformatör, Hajji Aman Kheri, ur en långvarig arrest. Denne agent som enligt New York Times levererat väl underbyggda anklagelser mot Karzai-familjen, och under en tid med familj fått skydd i USA, greps 2007 av regimen i Kabul för påstått mordförsök mot vicepresidenten 2002. Men det afghanska domstolsväsendet har inte funnit någon hållbar grund för dessa anklagelser och i lagens mening försatt honom på fri fot. Men ändå sitter kvar i sina arrest. Myndigheterna vägrar att släppa honom.

Denna scen i dramat om Karzairegimen och Afghanistans väldiga utflöde av heroin är ännu inte till ända. Kanske får Aman Kheri sluta på samma sätt som Habibullah Jan. Med ett skott i nacken…

Dyra droppar. I dag kommer nittiofemprocent

av världens heroin från Afghanistan

Den politiska slutsatsen av dessa uppenbart välgrundade anklagelser borde vara självklar. Varför ska Sverige stödja en regering som langar heroin ut på världsmarknaden och sedan gripa småhandlare på gatorna i Sverige? Afghanistan står i dag för nittiofem procent av världens heroinframställning. Den smugglingsrutt som man oftast använder sig av går dessutom till viktiga delar genom de områden där Sverige patrullerar och där krigsherren, narkotikalorden och massmördaren Rashid Dostum uppenbart måste kontrollera transporterna. Varför ska vår trupp, med dyra skattepengar, stötta honom?

Nu kanske någon väldigt svensk och rättfärdig läsare frågar: Men inte kan du anklaga presidenten för vad hans yngre bror har för sig för ruffel? Men för det första är Ahmed Wali Karzai boss över provinsstyret i Kandahar, där själva staden efter Kabul är den nästa största i landet. I den rollen är han Kabuls viktigaste  partner. För det andra finns det gott om heta spår till presidentmaktens kärna.

För det tredje. Ja, för det tredje är det Afghanistan som skärskådas och där är det familjen Karzai och då storebror som bestämmer. Alltså Hamid Karzai och ingen annan.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, knarkhandel, opium, heroin, Afghanistan, FN, svensk FN-trupp, Bildt, utrikespolitik, NATO, Kabul, Karzai

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,SDS1,

Andra bloggare: Svensson,Trotten,

Bra om protesterna mot SD i Malmö:RödaMalmö,Proletärbella

Brittiske överbefälhavaren

vill ha en politisk

uppgörelse med talibanerna

”Kriget mot talibanerna går inte att vinna. Vi måste minska våra förväntningar”.

Denna insiktsfulla och kyliga slutsats dras av, Mark Carleton-Smith, överbefälhavare för de starka brittiska trupperna i Afghanistan, i en intervju för veckans Sunday Times.

Hans mycket uppseväckande påstående kommer nära nog samtidigt som det läckt ut ett memo från en fransk diplomat, där denne hävdar att Englands ambassadör i Kabul, Sir Sherard Cowper-Coles, har sagt att den nuvarande militära strategin är dömd att misslyckas.

Britternas ÖB meddelar, med lite förutseende, för Times` alla söndagsläsare, att allmänheten inte ska vänta sig en militär seger utan en uppgörelse, en förhandlingslösning med talibanerna:

”Vi vill ändra upplägget på debatten så att den inte sker genom gevärspipor utan genom förhandlingar. Om talibanerna vore beredda att sitta på andra sidan bordet och prata om en politisk uppgörelse, så är detta precis den sorts framsteg som avslutar upprorsrörelser som denna. Det borde inte göra folk obekväma.När en sådan uppgörelse är klar kan vi lämna landet, men då kommer det fortfarande att finnas en del mindre krig ute i provinserna , liksom banditer”

För varje brittisk eller amerikansk missil mot en oskyldig civilbefolkning rekryterar talibanerna

tusentals nya anhängare. Sak samma med svenska skulor och granater…

Bakgrunden till detta varsel om att britterna vill ändra strategi är bland annat de svåra egna förlusterna i provinsen Helmand. Med 32 döda och 170 svårt skadade egna soldater. Förluster som blåser ny eld i antikrigsrörelsen på hemmafronten. Förra veckan underströk dessutom regimens guvernör i Helmand, Gulab Mangal, att talibanerna kontrollerade mer än hälften av den egna provinsen.

Gårdagens blogg om Afghanistan där jag menade att det var uppenbart att svensk trupp inte hade något att göra i Afghanistan har väckt mycket ont blod hos en del läsare. Okvädningsorden staplades på varandra i massor med kommentarer. Bortsett från en massa trams om ”kommunistsvin” och en del andra mögliga skällsord, så var det genomgående temat, att jag på något sätt skulle vurma för talibanerna och hata USA bara för att jag inte vill att svenska skattemedel ska finansiera ännu ett av Bushregimens galna krig. Dessutom vill jag inte att svenska soldater i onödan ska sprängas i luften.

Självklart är detta absurt. Jag är en gammal beundrare av det amerikanska folket och den Första amerikanska revolutionen när de brittiska trupperna besegrades och en borgerlig demokrati upprättades som dåtiden européer bara kunde drömma om. Man kunde t o m välja sin egen polis, sheriff, vilket alltid har varit otänkbart på vår kontinent. Men jag sätter definitivt inte likhetstecken mellan denna frihetsrörelse och dagens bestialiska imperium, som dessutom är i socialt och kulturellt förfall. USA för, ofta planlöst, ett krig i Afghanistan, inte i första hand för att hitta och döda Bin Laden, utan för att försöka kontrollera Centralasiens olje- och gasflöden. Det går inte att bygga en stat, för att inte tala om en nation med granater och missiler, ofta mot en helt oskyldig civilbefolkning. Sveriges regering och Sveriges riksdag, liksom de svenska trupperna vet knappt någonting om den verkliga situationen I Afghanistan.

Sveriges kompis. Massmördaren Dostum.

Den region där svensk militär kör runt i sina bepansrade fordon leds exempelvis av Abdul Rashid Dostum. Krigsherre, klanledare, knarklord och massmördare. Men just nu i allians med Karzairegimen. Han stödde en gång Sovjet. En annan gång talibanerna och har ofta stöd från prästdiktaturen i Iran. Varför ska vi med skattemedel hjälpa honom? Nästa gång vänds hans gevärspipor mot oss. I min ungdom reste jag under en längre tid runt í Afghanistan, framförallt i dess norra delar. Intrycken var bestående för resten av livet. Ett av de viktigaste var att ekonomiska, sociala och religiösa strukturer eller vanor och levnadssätt, skiljer sig i många hänseenden med många, många sekler från de liv vi lever.

Man kan i dessa trakter inte vara barnmorska för en ny stat med hjälp av bomber. För varje missil som träffar en oskyldig by så rekryterar talibanerna hundratals nya anhängare. Kom ihåg! Röda khmererna hade aldrig fått något stöd I Kambodja utan Kissingers terrorbombningar. Att säga att jag skulle stödja talibanerna är ungefär lika dumt som att säga att Reinfeldt skulle vara för Karl XII:s militärdiktatur…

Dessutom. Det är under Karzairegimen som knarkhandeln och heroinflödet till våra hemmagator fått riktig fart…

I pressen:SVD,

Andra bloggare: Trotten,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanisatn, Svenk militär, antimilitarism, talibaner

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Till Aftonbladet säger hovet att förlusten på de kungliga aktieportföljerna blev värre än vad man hade trott. Men Kungen sägs inte misströsta. Inte så konstigt. Gamla tiders monarker skaffade sig sina rikedomar genom att låta råbarkade fogdar med svärd och eld driva in mark och egendomar. Alla förlustelser i slotten kom från dem som bodde i kojor eller jordhålor. Med hjälp av salvelsefulla välsignelser i kyrkorna.

Vår nuvarande regent finansierar familjens lyxliv först och främst genom gamla rov. En hel del tar han in genom att sätta det stöldgods han ärvt  ”i arbete”. På samma sätt som andra börshajar spekulerar han i bolagens framtida utsugning av sina anställda. Den kortsiktiga förlusten på tio miljoner är bara nålpengar för hovstaten, eftersom dess huvudsakliga inkomst är omkring hälften av hov- och slottsstaternas generösa skattemedel på 109.5 miljoner årligen.

I dag behövs inga svärd för att driva in skattemedel till hovets förlustelser. Vi har betalat alla kungens bilar, alla kungabarnens resor till Nice och varje kungligt helrör på Stureplan. Till sista kronan.

Kungafamiljen lever helt enkelt i fullständigt utanförskap. Utan stöldgodset och våra skattepengar vore alla i familjen spritt nakna. På samma sätt som partiväsendet i stort och för moderaterna i synnerhet är Monarken, hans maka och de tre ättlingarna helt och hållet bidragsberoende. Sina livspussel lägger de med våra pengar.

I dag behövs inga avrättningar eller avhuggna händer för att driva in

pengar till hovstatens lyxliv…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, kungen, monarki, halshuggning, börskraschen, finanskrisen, aktiespekulation

I pressen: AB1,

Ingen bensin på elden!

Gästskribent: Bodil Andersson, intersocialist

Stopp för de galna brandmännen som sprutar bensin på elden. Finanscentra
och regeringar ägnar sig nu kampanjer åt för att rädda verksamheter som
uteslutande går ut på KONSTLAD OCH DESTRUKTIV kapitalbildning. Det
medför värdestegringar, men världskapitalet behöver egentligen genomgå
en så gigantisk värdesänkning, att den skulle gå under. Men brandkåren
kör nu in lågorna i väggar och tak, och resultatet blir med någon
fördröjning ”firestorm”, då brandpersonalen måste fly och byggena
brinner ned till grunden.

Nej, det finns inga omvägar. Vad som måste till, och det nu, är att
arbetslagen eller folk som jobbar under samma arbetsledare ta sats för
att organisera producentföreningar, inom eller utom facket. Mot
patrullen av bossar, vore beskedet: vi leder och fördelar arbetet fr o m
nu.

Varför? För att ställa ca 400 000 sådana producent- och
driftsföreningar på fötter, bara i det här landet (överslagsberäkning
från folkräkning och fackliga rapporter). Varför? För att öppna
räkenskaper, orderböcker, licenser, patent, budgetanslag, statskulder
till offentlig utställning. Varför? För att ta nästa samlade steg, som
samordnar alla överskott inom driftsenheterna till ett samhälligt
investeringsmonopol. Ägaransvaret förläggs på producent- och
driftföreningarna.

Vad vinner befolkningsmajoriteten – i USA, EU och andra länder – på det?
De kan via investeringsmponopolet sätta igång en omindustrialisering,
med kraftförsörjningen (energikrisen) som första delmål. Minimalisering
av olja och kärnkraft, och maximalisering av vatten-, sol- och
vindkraftverk. Detta vore nödvändigtvis förenat med en helt ny
produktstandard, både i drift och hemförbrukning. Står inte kapitalets
byggda omgivningar i vägen? Inte alla, men den stora merparten, och i
stället för utrensningen av vår levnadsstandard och hela befolkningar i
sina rovdrivande jaktsällskap, är det kapitalägarna och byråkratiska
innehavare som måste flytta på sig.
Alternativet till en sådan högfartssocialisering, som skulle ta 20
kanske 30 år på sig att realisera den social kapprustning – det
apolloprojekt – som med en revolutionering av kraftförsörjningen, med en
helt annan industriell standard av drift och på produkter, släpper fram
arbetets produktivkrafter; alternativet till det är den ytterst farliga
döende kapitalet, med krascher, resursuttömning, utskjutning av
befolkningsmiljarder i värdelöshet etc., och snarare förr än senare:
global urladdning om makten. Rädda innevånarna, vatten i stället för eld, låt inte
branden sprida sig: bygg ett bålverk av klasskampsoppositionell enhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, bankkris, börskrasch, producentföreningar, fackligt, arbetarkamp

Ropen skalla

Heja tant Alva!

Just nu, vid halvtolvtiden lördagförmiddag, får vi reda på att Sverigedemokraterna fått ett möte stört av förbannade Landskronabor. Erik Almqvist från SD  blev avbruten av vissligar, visselpipor och burop. Senare berättas att  i Malmö, 12.30 skulle hans rasistiska turné har fortsatt, men även där är detjust nu starka protester.

Sydsvenskan berättar om 69-åriga Alva Persson, som med en liten pudel i koppel, råkade passera förbi mötet och blev så förbannad att hon gick fram till Almqvist och försökte rycka mikrofonen ifrån honom, men motades bort av polisen. Men efteråt berättade hon för tidningen att:

– Jag har två döttrar från Korea. De har fått stå ut med att bli kallad kinesjävel och allt möjligt. Sverigedemokraterna vill ha ett samhälle där det är skillnad mellan folk och folk, men alla har samma blod. Det ville jag säga, berättade hon efteråt.

Härligt! Ropen skalla – Heja tant Alva!

I pressen: SDS1,SDS2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, SD, SD-möte i Malmö, antirasism, främlingsfientlighet

Ta hem alla

Svenska soldater!

I morse kunde Svenska Dagbladet avslöja att svenska officerare är djupt insyltade i NATO:s och Karzairegimens krig i Afghanistan. Svensk trupp har utan vidare deltagit i stridande förband, om än som ”rådgivare” år den korrupta Karzais soldater. SVD berättar att 25 ”fiender” dödats i dessa operationer.

–Fienden kan vara allt från talibaner och upprorsmän med politiska avsikter till smugglare och banditer, säger den särskilda svenska gruppens chef, överste Gunnar Söderström.

Avslöjandet var väntat men innebär ändå ännu en stor reva i den dimråda som riksdag, regering och profitmedia i Sverige lagt ut om de sociala och politiska konsekvenserna av Sveriges militära stöd åt USA:s militära strategi i regionen.

”Fienden” kan som överste Söderström skriver vara vem som helst. Att Sverige och Iran (!) för tillfället backar upp den Norra Alliansens knarkhandlare, som har en vilande vapenvila med Kabulregimen, kan i morgon, på slagfälten komma att betyda att vi över några nätter kanske också deltar i de militära inbrytningar i Pakistan som väntar. Ett svar på den stridande svenska truppen kan mycket väl vara, inte bara att andra svenska soldater sprängs i luften på en av Mazar Al-Sharifs bakgator. Eller att Odenplans T-banestation efter ett attentat mitt i rusningstrafiken blir en ända stor rivningstomt. Nu blir det också enklare att förstås varför Sven Tolgfors så gärna vill att FRA signalspanar på afghaner. Liksom vi också bättre förstår varför man så gärna vill att Jas Gripen ska ”träna” i Afghanistan.

Slutsatsen är självklar. Ta hem all svensk trupp från Afghanistan nu! Inte en skattekrona till USA:s krig.

Ps. Vad säger ”fredsvännerna” i Miljöpartiet? Vad säger Carl Bildt? Ds.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Afghanistan, NATO, regeringen, Bildt, USA, talibaner, Karzai, Iran

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,

Inte flimmer

Inte heller svikt

HJÄRTINFARKT

I går kväll fick de anställda genom TV:s Rapport veta att Volvo Personvagnars ledning uppenbart mycket starkt funderar på ett nytt varsel innan månadens slut. ”Denna gång ska inte de anställda behöva få beskedet genom media”, hette det.

Är det bättre att få ”starka funderingar om nytt storvarsel” genom media? Ledningen för PV lever uppenbart i en helt egen värld.

Inte hjärtflimmer, inte hjärtsvikt. Utan infarkt. Hur svårt skadad är

den reella ekonomin?

Men bakgrunden till de omfattande varsel som läggs på den svenska arbetsmarknaden är uppenbar. Den finansiella infarkten på Wall Street har skadat kapitalismens hjärtverksamhet svårt. Den så kallade reella ekonomin, alltså den varuproduktion där mervärden skapas, har blivit illa åtgången. Den bristande syretillförseln, eller det bristande kreditflödet, fortsätter att skada denna så viktiga hjärtverksamhet. Vilka kammare eller förmak som skadats av den dåliga blodcirkulationen vet ingen. Bara att skadorna är svåra och kommer att förvärras av den lågkonjunktur som nära nog samtidigt rör sig in över världens viktigaste ekonomier.

I den här krisen. Där allt fler hjul stannar. Där fordonsindustrin har tvärstannat.

Ja, då kör regeringen rakt in i väggen. Maud Olofsson och Sven Otto Littorin hånar folk genom att hävda att man redan gjort tillräckligt. Bankerna ska räddas till varje pris – men inte arbetarna. Inga nya resurser för arbetsmarknadsåtgärder och framförallt inte till en människovärdig a-kassa, som skulle ge människor i den förnedrande arbetslöshet som nu erbjuds, ett minimum av värdigt liv. Maud Olofssons ”ivriga bävrar” har inte en endaste kvist att gnaga på samtidigt som bäverdammen brister. Maud Olofsson, som ena stunden pratar om sin medkänsla med folk som avskedas och den andra skryter med sitt eget klädkonto på tiotusen kronor i månaden. Lika mycket som a-kassan för många arbetslösa!

Mona Sahlin kunde för första gången sedan hon valdes till partiledare visa att socialdemokraterna och hon är beredda att åtminstone i en enda fråga föra en arbetarpolitik, om man lyckas med att erövra regeringsmakten. Varför inte omedelbart starta en väldig nationell massrörelse för en värdig a-kassa?

Diagnosen för den officiella fackföreningsrörelsens dvala är uppenbart en långvarig depression. Där är mjukt, mjäkigt och tyst. Tyst, mjukt och mjäkigt…

Här på bloggen tog vi i ett inlägg i förrgår upp de raka och hårda kraven från Umeå Verkstadsklubb. Även på andra håll finns det naturligtvis glöd och gnistor. Den fackliga motståndstidningen på Volvo Personvagnar i Göteborg, Kvasten, är ett sådant viktigt uttryck för fackligt motstånd. På min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar i Göteborg växer också kritiken mot den egna verkstadsklubben, som bara lufsar med företaget. Flera av gruppstyrelserna samlar sig till ett brett lokalt fackligt svar. Här är ett klipp från Gruppstyrelse 30:s ”Bulletinen”. Den gruppstyrelse som organiserar Tuvefabrikens materialhanterare:

Dra tillbaka varslet!

Vår Gruppstyrelse menar att varslet är onödigt, eftersom Volvo är ett mycket välmående företag som gjort rekordvinster under senare år. Vinsterna under 2006, 2007 och halva 2008 uppgår till svindlande 38,5 miljarder kronor. Dessa pengar har de som nu är varslade varit med om att tjäna ihop, och som tack får man beskedet att man skall lämna företaget. Det är djupt omoraliskt. Behåll de anställda och utbilda dem så att man står starkare när nästa högkonjunktur kommer. När företaget ändå väljer att varsla uppmanar vi de som skall förhandla i Verkstadsklubbens styrelse att ställa följande krav:

· Utnyttja kundflexavtalet(gula dagar) maximalt. Idag ligger kvällen/huvudspår på nästan 80 timmar plus, och avtalet säger att vi kan gå ner till 120 timmar minus(1/2-09). Detta avtal är till för just detta, att vi skall ta ut vår inarbetade tid när försäljningen går nedåt.

· Frikostiga avtalspensioner till de som vill gå innan 65 år. Företagets regler säger att man skall vara 62 år, men varför inte låta alla över 60 år få denna möjlighet. Pengar saknas ju inte…

· Kundflexavtalet säger att när företaget varslar mer än 100 anställda, skall 50 personer utbildas i ett år. Varför inte fördubbla denna siffra till 100 personer. Pengar saknas inte…

· Ett rejält omställningsbidrag/avgångsvederlag för de som snabbt vill lämna företaget. Pengar saknas inte…

· Absolut förbud mot bemanningsföretag och entreprenadföretag. Exempelvis så finns den tyska firman Terra fortfarande på fabriken och sköter transporter av färdiga bilar från fabriken.

· Absolut förbud att sälja ut jobb och verksamhet från fabriken. (Planer finns från företaget att sälja ut containeriseringen på LA4.)

· Ta hem jobb som idag utförs av andra företag, om det finns möjlighet att utföra dessa på vår fabrik.

· Satsa på utlandspacken och gör det så kallade sidospåret till Iran till riktiga packjobb. Att flagga pall till Iran, när det kommer att friställas folk och ytor går inte att försvara. Att packa till Iran på ett riktigt sätt kommer att skapa ett antal jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, regeringen, bilkrisens, Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo Personvagnar, a-kassan, socialdemokratin, Maud Olofsson, Sven Otto Littorin, moderaterna, centerpartiet

I pressen:DN1,DN2,DN3,DN4,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,

Goodnight Saigon

Min senaste blogg blev lite skev eftersom det var the ”Boss himself”, Bruce Springsteen som inte bara fick större bild än Billy Joel, utan dessutom ensam fick lägga ut en låt.  För att så skipa rättvisa släpper jag därför fram en av Joels finare låtar, ”Goodnight Saigon”. Här illustrerad med med kraftfulla videoklipp. Inte minst lägger jag ut den för min son, som både läser vår blogg och ofta gräver i 60- och 70-talets musikskatter. Billy Joel är idag en ikon i framförallt New York, där han hade sin storhetstid på sjuttiotalet. Själv var jag mest förtjust i ”Uptown girl”. När nu Springsteen och Joel spelar för att få ”in en svart man i Vita huset” den 16 oktober ger de definitivt en annan bild av Vietnamkriget, än McCain, vars enda historia är att han misslyckades med sin terrorbombning av Hanoi och blev nerskjuten…

We met as soul mates on Parris Island
We left as inmates from an asylum
And we were sharp, as sharp as knives
And we were so gung ho to lay down our lives

We came in spastic like tameless horses
We left in plastic as numbered corpses
And we learned fast to travel light
Our arms were heavy but our bellies were tight

We had no home front, we had no soft soap
They sent us Playboy, they gave us Bob Hope
We dug in deep and shot on sight
And prayed to Jesus Christ with all our might

We had no cameras to shoot the landscape
We passed the hash pipe and played our Doors tapes
And it was dark, so dark at night
And we held on to each other
Like brother to brother
We promised our mothers we’d write

And we would all go down together
We said we’d all go down together
Yes we would all go down together

Remember Charlie, remember Baker
They left their childhood on every acre
And who was wrong? And who was right?
It didn’t matter in the thick of the fight

We held the day in the palm of our hand
They ruled the night, and the night
Seemed to last as long as six weeks…

…On Parris Island
We held the coastline, they held the highlands
And they were sharp, as sharp as knives
They heard the hum of our motors
They counted the rotors
And waited for us to arrive

And we would all go down together
We said we’d all go down together
Yes we would all go down together

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Barak Obama, presidentvalet i USA, Palin, Bush, Bruce Springsteen, Billy Joel

Den 16:e oktober ställer rocklegenden the ”Boss”, Bruce Springsteen, tillsamman med sångaren, pianisten och kompositören, Billy Joel, till med en riktig rockfest i New York.

”The boss himself”

Galan har lagts samtidigt som Barak Obama utkämpar den sista TV-duellen med den skadskjutne gamle piloten och fastighetsmiljardären McCain. Bruce och Joel ger här sitt stöd till Obama för att få in ”en svart man Vita huset..”.

Billy Joel ”in action”

Visst vore det fantastiskt om just en svart man, eller som man brukar säga en färgad man, blir president i USA. En riktig bräsch in i den kompakta muren av vit elit. En viktig skillnad. Men när det gäller politiken i stort är och förblir Barak Obama desvärre en del av den rika elit, eller klass, som styr i USA. Med sina krig och sin vedervärdiga börs.

Det är dessvärre så att den amerikanska radikalismen först måste uppleva en politisk depression över ett eventuellt presidentskap från USA:s första färgade presidentskap. Ur katastrofen i Irak och med destabiliseringen av Wall Street kanske en andra amerikansk revolution kan få sin födsel. Obamas eventuella presidentskap skulle då bara bli till en smärtsam första födselvärk. Kanske cyniskt men politiska omdömen ska inte grundas på mediala illusioner. Det finns verkliga gnistor av motstånd i den amerikanska så torra politiska prärien. När det blåser upp på allvar då vet vi vad som kan hända…

Men inte skadar det Obama eller oss att vi under tiden lyssnar på andan i den gungande ”Born in the USA ” och reflekterar över dess budskap:

Läs även andra bloggares åsikter om Bruce Springsteen, Politik, Billy Joel, Obama, Barak Obama, presidentvalet i USA, McCain, Bush

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,SDS1,