Liekvinnans

DÖDSDANS…

”Jag är den förste att beklaga” sa Maud Olofsson i natt när det stod klart att GM tänker likvidera Saab. Men för snart ett år sedan, när det första beskedet kom, då skrattade hon i mjugg, hånlog åt arbetarna och tjänstemännen i Trollhättan samt tänkte högt om ”den olönsamma och därmed värdelösa svenska fordonsindustrin”.

Vad den verkliga innebörden är med hennes redan bevingade ord om att ”vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar”  – det vet i dag. Arbetslinjen har blivit massarbetslöshet.

För snart ett år sedan skrev jag om att ”Liekvinnan” dansade sin dödsdans i Trollhättan. Nu är alla turerna färdiga. Dansen är över och det är bara att lägga ut min gamla blogg en gång till. Den står sig. Mer än väl:

Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.

Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.

Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.

Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.

Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.

Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum  nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.

En tidig modellbil. Kunde Saabs ingenjörer ta fram en sådan pärla har de säkert  alla möjligheter i världen att utveckla den miljöbil vi behöver…

”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.

Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:

SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken  vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar “till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.

Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.

Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, Maud Olofsson, regeringen, arbetslinjen,

I oressen:AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,GP1.GP2,GP3,GP4,

Hundar, batonger och pepparspray

mot fredliga demonstranter

”De rika förstör planeten. Kanske tänker de åka till någon annan planet efteråt, men jag ser ingen annan i galaxen”, sa Venezuelas president Hugo Chavez under eftermiddagens fortsatta klimatmöte i Köpenhamn.

Med sitt färgstarka språk fortsatte han: ”Kapitalismen är vägen till helvetet. Sju procent av de rikaste i världen står för femtio procent av koldioxidutsläppen”. Även Bolivias Evo Morales är på plats och underströk att ”den riktiga orsaken till klimatförändringarna är det kapitalistiska systemet”….

Därför är det naturligtvis så att mötet i Köpenhamn kommer att sluta i ett fiasko. Varför skulle de ledare, från världens samlade kapitalistiska länder, som är i färd med att förstöra planeten, helt plötsligt upphöra med detta? De är på plats i Köpenhamn för att hävda ”business as usual” även om det barkar åt skogen med miljön och människorna. De rika behöver ingen ny planet för att fortsätta med sina liv. Redan nu lever de i skyddade områden. I välbevakade lyxvillor med klimatanläggningar av den senaste modellen.

Det är därför klimatmötets förhandlare behöver 6 000 poliser för att skydda sig mot de som ifrågasätter dagordningen för mötet. Det går naturligtvis inte att kompromissa om miljön. Dagens fredliga försök från Climate Justice Action att hålla en alternativt ”Folkets församling” inne på Bella Center tillsammans med en del delegater från de fattiga och mest hotade länderna slogs därför tillbaka med batonger, hundar och pepparspray…

Det som klimatmötet misslyckas med måste lyckas i den miljökamp som kommer.

Det bubblas om en ”grön diktatur” i debatten. I stället för den ”blå” eller ”bruna”? Men är det inte så att det är den demokratiska ekosocialismen som vi måste kämpa för? Miljöfrågorna i sin helhet måste bli självklara frågor i alla sociala rörelser för den nya kämpande demokratiska arbetarrörelse som måste byggas.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hugo Chavez, Evo Morales, Köpenhamn, toppmötet i Köpenhamn, ekosocialism, miljö, klimatavtal

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,SDS1,GP1,AB2,AB3,

Lever kvinnorna för länge?

Vi lever definitivt med en könsmaktsordning. Kvinnor underordnas män på en mängd områden i livet. Klasskampen ska inte vara könsblind. Det är bra med genusperspektiv.

Men när det ska bli politik av vettiga genusanalyser blir det ibland katastrof.

I Köpenhamn valde Vänsterpartiet med sina sidorganisationer att prioritera ett möte om ”Klimaträttvisa och kön”. I pressmeddelandet från sammankomsten hette det att ”rika mäns klimatpåverkan måste minska”. Varför det överhuvudtaget ska finnas rika män var inte uppe på dagordningen och jag förmodar att där överlag diskuterades i samma termer som i partiets huvuddokument i frågan: En ”Rapport om Klimaträttvisa”. Där finns en analys som handlar om de ”ekologiska fotavtrycken” från alla män. Inte bara de rika. I det stora hela är den säkert riktig. Framförallt kör männen mer bil. Vi äter också mer ”rött kött”.

Vänsterpartiet håller möte i Köpehamn. Hur är det med Lars Ohly? Äter han inte lite för mycket ”rött kött”?  För lite linser och för mycket chips? Hans fötter? Är de inte väldigt stora?

Budskapet är solklart. Alla män anklagas för sina breda ekologiska fotavtryck. Alla män har en högre energiintensitet.

Men ser vi till arbetande mäns roll i den produktionsordning som kapitalismen skapat och som ofta reproduceras när det gäller fritiden blir anklagelsen löjlig.

Som politik är den absurd.

Vilket också visar sig i rapportens politiska svar. De åtgärder som föreslås är bra för alla människor. Inte bara för miljön.

Män kör mest stora dieseltruckar, tunga lastbilstransporter och väldiga dieslråmande skogshuggare. Kvinnor kör små eltruckar, sitter vid kassadiskar och vårdar barn och gamla. Så ser det ut. Det blir naturligtvis inte mindre miljöpåverkan om fler kvinnor kör långtradarna och männen tar om hand om exempelvis äldrevården. En sådan förändrad arbetsfördelning kan vara bra ur en mängd synpunkter men den förändrar inte vår gemensamma miljöpåverkan ett endaste dugg. . I grunden handlar det i stället om att förändra produktions- och transportsystemen. Men också att prioritera vår konsumtion på ett annat sätt. Exempelvis i form av ett bättre boende, med hel eller halvpassiva hus, i stället för låt säg 400 000 charterresor om året till Thailand. Där varje svensk bara under sin resa lämnar ett större ekologiskt fotavtryck efter sig än energiintensiteten/år för den arme genomsnittskines som nu i TV framställs som en lika stor eller större miljöbov än amerikaner och oss västerlänningar i stort…

Med vänsterpartiets sätt att se på livet blir det bäst med en arbetslös människa. Det vore bra om arbetslösheten ökade. Då har vi minst ”energiintensitet”. Egentligen borde partiet anklaga alla som arbetar, och åker till jobbet, för energislöseri. I rapporten är man dessutom indignerad över att männen äter mer ”rött kött” och därför trampar stort. Kanske inte så konstigt eftersom män har större fötter. Vi kanske ur global demografisk synpunkt ska prioritera folkslag med mindre kroppsbyggnad och mindre fötter? Rapporten glömmer dessutom helt att kvinnor statistiskt sett lever fem år längre än männen och hinner då äta en jädra massa mer. Även ”rött kött”. Kvinnornas längre livslängd gör att de lämnar en farligt massa mer ekologiska fotavtryck efter sig. Kanske vore det bäst med en politik där även kvinnors livslängd kortas så att den blir ekologiskt rimlig? Dessutom finns det 270 000 hästar i Sverige. Ofta levande leksaker för kvinnor. En massa ”rött kött” som inte ens lämnar efter sig mjölk och ost utan bara  bokstavligen släpper ur sig livsfarlig metangas –  dessutom lever de länge och vräker hela tiden i sig energikrävande foder…

Ironierna kan flöda.

Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.

Vad vänsterpartiets gör är att förlöjliga alla som seriöst insett vikten av att ha ett genusperspektiv i sina analyser och i sina politiska förslag. I sin rapport pekar partiet på den vettiga slutsatsen att man ska prioritera gemensamma, kollektiva transportsystem. Bra. Gör då politik av detta.

Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.

Det vore bra för kvinnor, för män och för miljön!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Köpenhamn, klimathotet, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Genusperspektiv,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS3,GP1,GP2,SVD4,DN3,

Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Polisen grep oskyldiga

– stoppade pressen

Det danska antikapitalistiska partiet ”Enhedslisten” tog i samband med den stora klimatdemonstrationen i lördags,  i ett uttalande av sin företrädare i miljöfrågor, Per Clausen, ett ”skarpt avstånd från den grupp ”aktivister”, som använde den stora klimatdemonstrationen som skydd för att kasta sten mot fönster och polis”. ”Med detta tar de på sig ett stort ansvar för att människor i framtiden håller sig borta från fredliga demonstrationer”, sa han och fortsatte: ”Detta därför att man inte kan vara säker på hur mindre grupper missbrukar dessa och vilka konsekvenser det får för de vanliga demonstranterna”.

Per Clausen menade samtidigt /i lördags/ att ”mycket tyder på att helt oskyldiga demonstranter blev anhållna av polisen och att dessa helt utan orsak fick sitta i tre till fyra timmar på den iskalla marken. Detta tillsammans med att polisen tycktes spela en aktiv roll för att pressa bråkmakarna in i den fredliga demonstrationen, visar att det behövs en undersökning av polisens roll”.

I söndags kontaktade Per Clausen den danske justitieministern och begärde en undersökning av polisens roll. Han menade att vanliga demonstranter hade hindrats från att delta i den stora aktionen. Dessutom ville han att polisens övriga maktmedel vid klimatmötet ska granskas. ”I synnerhet polisens försök att förhindra pressens arbete”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, Köpenhamn.polisvåld, Lymmelpaketet, klimatavtal

I pressen: SVD1,DN1,DN2,SDS1,SDS2,GP1,GP2,DN3,SDS3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaLund,RödaLidköping,

Lag sitter

i spjutstångs ände…

I Storbritannien fortsätter den parlamentariska utredning, Chilcot Inquiry, som är satt att granska bakgrunden till Tony Blairs beslut att landet skulle ställa sig bakom Bush`s Irakkrig. En delvis offentlig utfrågning av nyckelpersoner som hela tiden i media kopplas till dagens stora missnöje med Browns krig i Afghanistan…

Blair har föregått sin egen utfrågning genom att i en brittisk radiointervju säga att han oavsett om det hade funnits massförstörelsevapen eller inte, skulle ha valt att gå ut i krig mot Saddam Hussein. Skälet skulle ha varit den ”regionala militära obalansen”. Han skulle hur som haver ha hittat andra skäl för kriget.

”Lag sitter i spjutstångs ände”.

Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet eftersom många anser att det var (det falska ) argumentet  om massförstörelsevapen, som påstods kunna nå England på minuter, som fick parlamentet att rösta för krig.

Svensken Hans Blix, som från FN:s sida ledde arbetet med att undersöka om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte, men som kördes över av Bush/Blair, kommenterar argsint Blairs yttrande med att denne använde uppgifterna om att det skulle ha funnits massförstörelsevapen som ett ”bekvämt sätt att rättfärdiga kriget”. ”Att Saddam togs bort var en fördel. Men det är den enda fördelen jag se med det kriget”, säger Blix som menar att uttalandet i radiointervjun ”gav ett starkt intryck av brist på ärlighet”…

Det är märkligt med politiska salongslejon i västerlandets imperialistiska stater. När de bryter mot internationell rätt och i stor skala begår krigsförbrytelser kan deras brott – i efterhand – diskuteras. Men de ställs aldrig inför rätta.

I Haag sitter redan Radovan Karadzic häktad hos den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Där finns också en permanent brottmålsdomstol som behandlar krigsförbrytelser. Där behandlas ännu så länge bara mål mot afrikanska krigsförbrytare. Att vare sig Kissinger, Bush eller Obama hamnat i Haags häkten beror naturligtvis först och främst på den gamla fornnordiska visdomen om att ”Lag sitter i spjutstångs ände”. Dessutom har inte USA skrivit under det FN-fördrag som reglerar domstolens arbete. Imperiets medborgare ska inte dömas av andra stater. Men varför inte Blair nu får dela häkte med Tomas Lubanga, Bosco Ntaganda, Germain Katanga, Mathieu, Ngudjolo Chui, Ahmed Haroun, Ali Kushayb och Omar al-Bashir blir svårare att förklara. Storbrittanninen har skrivit under de fördrag som gäller.

Kan det vara fråga om rasism?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Irakkriget, Chilcot inqueir, Bush, Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,

Christina Husmark-Persson –

de ”rödgrönas” bästa valarbetare…

”Det är ingen valvinnare med en cancersjuk som måste söka jobb”, säger SIFO i sin kommentar till den andra opinionsmätning i rad där de rödgröna får egen majoritet. Christina Husmark-Persson lyckades uppenbart på egen hand med det som inte Mona Sahlin klarat av. Att vända fokus bort från alla ”fuskare” som rider på våra sociala försäkringssystem till den döende cancersjuke som måste söka heltidsjobb.

Christina Husmark-Persson och Sven Otto Littorin sköter oppositionens valarbete på egen hand…

De rödgröna har majoritet – nu fattas bara politiken.

Ska 500 000 människor gå arbetslösa 2011? Eller ”bara” 450 000? Ska hela Sverige sättas i arbete – med en plan för energi, produktion, transporter och boende som börjar sätta stopp för den jakt på profiter som skapat massarbetslösheten och alla miljöhot?

Ska skattebördorna öka för oss som redan bär mest? Eller ska de banker och bolagsherrar som skapat krisen själva betala för den? Ska kapitalinkomster få en skarp beskattning?

Hur går det med den gigantiska motorvägssatsningen ”Förbifart Stockholm”?

Ska de svenska trupperna lämna Afghanistan?

Frågorna kan staplas i högar. Det går säkert att vinna val utan ett regeringsprogram i tjänst hos de stora grupperna av löntagare. Det kan Christina Husmark-Persson i bästa fall ordna på egenhand…

Men till vad nytta? Utan en arbetarpolitik värd namnet väntar bara år av ännu mer uppgivenhet, besvikelse och demoralisering…

På sin blogg Röda Malmö har bloggkamraten Ronny Åkerberg ett fint reportage från gårdagens rödgröna Köpenhamn. Demonstrationen i går blev en folkfest och en styrkedemonstration för den miljökamp som måste fortsätta. Läs här: Röda Malmö.

Även Röda Lund har nu vaknat:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SIFO, de rödgröna, regeringen, Mona Sahlin

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaGöinge,JonasSjöstedt,RödaBerget,EttHjärtaRött,

VÄND RYGGEN ÅT

DET ”SVARTA BLOCKET”!

”Det är nödvändigt att alternativen till Klimatmötets förhandlingar hörs”, menar Per Clausen, miljöordförande för det danska antikapitalistiska partiet Enhedslisten. Han är upprörd över att nätverket ”NeverTrustaCOP” har agiterat för att ”sätta Köpenhamn i brand”. Deras aktiviteter är helt i strid med den fredliga massdemonstration som planeras i dag. ”Blir det bål och brand” kommer bokstavligen de möjliga alternativ som finns att skymmas av brandröken från kravallerna i Köpenhamns innerstad.

Dagen till ära har den danska polisen skaffat sig en bepansrad vattenkanon, där man kan blanda vatten och tårgas. Den danska folkhumorn har i en omröstning döpt den till ”Lymmelsprutan”…

Anarkister, militanta ungsyndikalister, ”autonoma” eller det Svarta blocket väljer för det mesta ”att lifta” med större massdemonstrationer. Taktiken är dubbel. Dels kan de egna aktivisterna ta skydd av stora grupper av fredliga demonstranter. Dels kan man på den mediala manegen framställa stödet för de egna utbrytningarna, de ”direkta revolutionära aktionerna” med fönsterkrossning, bilbränder och slagsmål med polis, som större än vad det är i verkligheten. Den polisbrutalitet som brukar följa, kan också få fler förbannade och försvara ”revolutionärerna”.

I Köpenhamn har man i dag valt ett annat upplägg. Dessbättre. Nätverket Nevertrustacop har insett att den stora demonstrationens långa, öppna marschväg ut till Miljökonferensens Bella Center innebär att deras egna styrkor kan bli inringade, avstängda och avhysta. Därför väljer gruppen att stanna kvar och ”kriga” i innnerstan:

Låt dig inte förvandlas till en bricka i spelet i en strandsatt och uttråkad demonstration där förhandlarna kanske kan peka på att koldioxidutsläppen  ska minska med en halv procent! Vi måste i stället själva bli aktiva. Det finns mycket bättre möjligheter denna lördag. Det är i city som delegaternas hotell finns liksom klimatprofitörernas kontor och affärer, menar man och uppmanar därför alla demonstranter att inte gå ut till Bella Center. Stanna i stället kvar och genomför ”kreativa aktioner”  säger man och illustrerar med affischer och en video att det bästa är att skapa ”bål och brand”. Sätt eld på Köpenhamn!

Video från Neverstopacop

Naturligtvis något som fått och får medias smaklökar att safta sig. Här kan man få de bilder, de filmer och de texter som säljer. Den danska staten får också alla bevis i världen för att deras ”Lymmelpakke”, alltså omdemokratiska undantagslagar, har varit mer än befogad. Polisens upprustning med bland annat en ny bepansrad vattenkanon, där man kan blanda vattnet med tårgas, kommer att legitimeras. Den danska tidningen Politikens läsare har redan i en omröstning döpt vattenkanonen till ”Lymmelsprutan”…

Svenska Antifascistisk Aktion (AFA Helsingborg) försöker på sin hemsida att hitta ideologisk ammunition för det krig man vill dra i gång i dag:

Hela retoriken kring ”klimatkrisen” och den ”finansiella krisen” är cyniska utspel från statliga PR-agenter för att dölja den västerländska civilisationens allomfattande kris. COP15 är inget annat än ett försök att dölja kriget som kapitalismen för mot allt liv på planeten – ett krig som har spridit sig över hela jordklotet de senaste 500 åren, ett krig som nu även omfattar haven och atmosfären. När man befinner sig i krig, talar man inte om administration och ”tekniska lösningar”. Man kan inte utkämpa ett krig genom att låtsas som om kriget inte existerar – genom att blunda för repressionen och bidra till acceptansen för hycklande småborgerligt samförstånd. Istället identifierar man fienden. Man väljer sida. Man väljer slåss.

Bara genom att göra oss av med dem som påstår sig representera oss och genom att bekämpa idén om ändlös tillväxt, industriell produktion och konsumtion, kommer vi ta tillbaka kontrollen. Det är dags att slå fast: vi kommer att medvetet angripa strukturerna som stödjer COP15, vi kommer bryta igenom deras polislinjer, vi kommer vägra förhandla med krigsivrande regeringar och deras media, vi kommer vägra ställa oss på samma sida som köpta NGO:s och alla dem som önskar styra och leda protesterna. Vi motsätter oss alla regeringar och allt ledarskap och kommer inte bara delegitimera vissa av dem. Det är dags att slå fast varför vi tycker att uppror är nödvändigt för att påbörja den förändring vi alla så desperat längtar efter. När vi handlar tillsammans i fundamental opposition till dem vid makten och när idéer, tankar och erfarenheter utbyts mellan människor från hela världen kan vi få en första glimt av den rikedom av möjligheter vi faktiskt har.

Nevertrustacop ser för sin del att de stora biståndsorganisationerna (NGO:arna) och de hierarkiska fackföreningarna är inbäddade i en ömsesidig relation med makten och att de oavsett individuella undantag blir strukturellt konservativa.:

Dom kämpar bara om vi kan tvinga dom. Nu är det tid för att handla. Vi vill överge alla illusioner om att dom som i årtionden har förstört världen helt plötsligt vill rädda den.

Det är här som den anarkistiska ideologin störtar samman. Analysen är rätt. De kapitalister som förstört världen varken vill eller kan rädda en värld i utförslöpa. De flesta av de massorganisationer som finns på plats är inbäddade med makten och gör bara något om de tvingas till att sätta fart. Men väljer man att krossa lite bankfönster och sätta eld på bilar i Köpenhamns City skräms stora befolkningsgrupper bort från all egen aktivitet i miljöfrågorna. Fokus hamnar på det meningslösa våldet och den oberoende miljörörelsen tar skada . Massorganisationernas ledare kan pusta ut och koppla av. De som förstör vår värld kan fortsätta med sin förstörelse.

Det är bara att hoppas att så många som möjligt vänder ”Det svarta blocket” ryggen. Varför frivilligt medverka till att borgerlig massmedia får alla de bilder och de filminslag som den väntar på?

Läs mer här: InförKöpenhamn

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Köpenhamn, anarkister, nevertrustacop, polisvåld, klimathot, miljö.

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,SDS3,Politiken,Politiken,

AB4,SVD1,DN3,SDS4,AB,

No peace, no prize

– bring the troops home!

Från Rödts hemsida

Det enda som fattades i gårdagens Oslo var att Barack Obama druckit ur en vapenhjälm när han skålade för Alfred Nobel.

För gräddan i vårt grannland, i det nyrika oljesamhället Norge, blev det en stor dag. Först kunde de gråta en skvätt, rörda av det femtusen ord långa aktivisttal som Barack Obama levererade, som tack för sitt fredspris, sedan slog de klackarna i taket och dansade kvällen lång på presidentparets Grand Hotel.

De ”rödgrönas” statminister Jens Stoltenberg hade dessutom påpassligt visat på sin fredsiver genom att stolt släppt nyheten att Norge ska öka sin truppnärvaro i Afghanistan.Han ville väl inte vara sämre än sina politiska vänner i Sverige, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand, som nyss röstade för mer svensk trupp till NATO-kriget…

Innan musiken hann tystna för kvällens sista dans hyllade också republikanernas Sarah Palin spontant Obamas tal. ”Jag tyckte om det han sa om ett rättfärdigt krig. Det påminde om ett stycke i min egen bok”, menade hon.

Den högerkristna krigsivraren Sarah Palin hyllade Obamas tal

Här hemma glädjer sig Svenska Dagbladet åt talet. Det var ”klokt och klarsynt”, understryker ledarskribenten Sanna Rayman:

Så är det. Afghanistans befolkning är inte hjälpt av en fjärran pacifism. Inte när våld och förtryck hotar dem på nära håll. Världen behövs här, i skepnad av såväl militärt som civilt stöd. Det verkligt stora sveket hade varit om Obama hade böjt sig för den krigströtta hemmaopinionen och lämnat Afghanistan åt sitt öde.

Även Dagens Nyheter tyckte att det var ett bra tal. Även om man matchade absurditeten med att ge ett fredspris åt en krigsherre med den sinnrika formuleringen: ”Rätt tal på fel plats”…

Men det fanns andra röster i Oslo. En stycke från Grand Hotel, vid Centralstationen i ett tåg mot Stortinget, demonstrerade flera tusen människor – för fred mot Barack Obamas krig. Där fanns många anhängare till det socialistiska partiet Rödt och dess Röd Ungdom, men också ordföranden för Sosialistisk ungdom, Mali Steiro Tronsmoen, som tyckte att det var en skam att Obama fått fredpriset och därför hade svårt att argumentera för att Socialistisk Ventres (SV) partitoppar, regeringsmedlemmar och representanter i Stortinget, inte deltog i motdemonstrationen. SV:s partiledning föredrog på kvällen bankettgolven på Gran Hotel…

Det gjorde inte däremot Cindy Sheehan, amerikansk krigsmotståndare som rest ända från San Fransisco till Oslo för att höja sin ursinniga röst mot Obamas krig. Sheehans son stupade i Irak 2004 och hon blev uppmärksammad för att hon under lång tid slog upp tält i ett läger utanför George Bush`s Chapel Ranch i Texas, där hon begärde ett möte ansikte mot ansikte med den tidens krigspresident.

Cindy Sheehan vid sitt läger i Texas

I skarp kontrast till Sarah Palin ställde hon nu den fråga som den norska nobelkommittén borde besvara.

När jag fick reda på att Obama fått fredspriset började jag att undra över vad Nobelkommittén menar med fred. När han förra veckan kungjorde sitt beslut om att skicka fler trupper till Afghanistan använde han en drös med Bush-klichéer. I1 september hit och dit. Han har inte gjort något för att trappa ner kriget – tvärtom. Han har inte utrett möjligheterna för en kärnvapennedrustning. Han har inte gjort något för att stoppa de israeliska bosättningar som innebär ett förtryck av palestinierna. Han har inte gjort något konkret för att få en strängare vapenkontroll eller vapenexport. Om Obama förtjänar detta pris. Du skulle också George Bush fått det…

Ja, varför fick aldrig Bush priset? Gick det bra att ge det till massmördaren Kissinger, så varför inte Bush? Nobelkommittén kommer aldrig att svara på Palins ursinniga fråga. Men visst vore det anständigt om Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters krigsivrare kom ett svar?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Oslo, Barack Obama, Nobelfesten, Nobels fredspris

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Därför skäms Obama

Är Barack Obama arrogant?

Ja, det tycker många norrmän. Han har sagt nej till att vinka till ett jippo med små, söta och fredliga barn på Rådhusplatsen. Han vill inte se på den utställning till hans ära som satts upp på Fredscentret. Han har valt bort att lyssna på den traditionella fredspriskonserten.

Men för många norrmän sticker det mest i ögonen att han avböjt en lunch med den norska kungafamiljen. Det är naturligtvis ett svårt brott mot etiketten. På gränsen till högförräderi…

Men sanningen är nog att Barack Obama skäms. Det är därför han inte vill vara mer än nödvändigt i rampljuset. Hans företrädare George W Bush skämdes aldrig. Denne pajascowboy från Texas trodde uppriktigt att det var Guds mening att med militära medel se till att ”The american way of life” kunde råda på Jorden. Men Obama är en mer tvivlande natur och i hans tal och i den bok han gett ut finns en ådra av intellektuell hederlighet. Han inser att det här med att nu ge ett fredspris till en amerikansk president på många sätt är en makaber historia.

Därför skäms han.

När hans plan Air Force No 1 i morse landade på Gardermoen i Oslo var han väl medveten om att 1 500 marinsoldater vid Camp Lejeuine, samtidigt var i färd med att ge sina kära en sista kram innan flygresan till stridsinsatserna i södra Afghanistan. De kommer att följas av 6 200 marinsoldater och 3 400 frontsoldater från 10:e Bergsdivisionen Fort Drum, New York…

Han var dessutom säkert väl informerad om att amerikanska specialtrupper så sent som i tisdags hade iscensatt ännu en massaker på afghaner. Denna gång i provinsen Laghman. I byn Armul hade minst 13 civila dödats. Däribland barn och en kvinna. 5000 bybor i provinsens huvudstad Mehtar Lam demonstrerade dagen innan president planet lyfte mot USA:s ockupation och Karzai`s samarbetsregim. Under protesten ekade slagorden: ”Död åt Amerika”, ”Död åt Obama”, ”Död åt Karzai”. Inget vidare att ta med sig till Oslo…

Nog skulle han funderat över Stortingets märkliga förskingring av arvet? I sitt berömda testamente upprättade Alfred Nobel en fond vars ränta skulle ”utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”. Ett av priserna skulle delas ut av det norska stortinget och det skulle ges ”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer”.

I diskussionen med de ”rödgrönas” statsminister Jens Stoltenberg och hans utrikesminister Jonas Gahr Störe nu mitt på dan, är frågan om NATO-landet Norge kan bistå Obamas ”The Afpak Surge” med fler norska gutter och jenter i fält. Det ska också pratas klimat. Men den rödgröne Stoltenberg tänker naturligtvis inte lova att sluta med att pumpa upp norsk olja från Nordsjön. Obama tänker inte heller lova att ta hem de 100 000 amerikanska soldater i Irak som bevakar att Jordens sista stora oljereserv kan kontrollas av USA…

Under veckan som gått har Obama, med Hillary Clinton som pådrivare, dessutom godkänt det presidentval i Honduras som kuppmakarna arrangerat. Ett skandalöst agerande som starkt kontrasterar mot hans första mer spontana fördömanden av den illegala statskuppen. Han har helt enkelt insett att han som president måste rätta sig efter ”Amerikas strategiska intressen” därhemma på ”bakgården” i Mellan-Amerika. På samma sätt som han fått klart för sig att en amerikansk president i det stora hela alltid ska stödja ockupationsmakten Israel.

I går kväll lyssnade jag till en längre intervju, ”hard talk”, i BBC med den mot USA så foglige Anders Fogh Rasmussen. Den danske högerpolitiker som bokstavligen gått över döda danska soldaters lik för att bli NATOS:s generalsekreterare /29 danskar har stupat/. Där underströk Rasmussen det som Obamas generaler Petraeus och McChrystal dagen innan slog fast i en utfrågning med den amerikanska senatens utrikes- och säkerhetskommitté: ”Ingen kan lova att vi lyckats med vårt uppdrag i Afghanistan inom de 18 månader som Obama satt som stoppdatum”. USA:s krigsminister Robert Gates har markerat samma självklarhet i flera uppmärksammade uttalanden. Ingen kan lova att trupperna dras tillbaka i juli 2011. Det som gäller är att situationen ”on the ground” då ska ses över ordentligt och att vi hoppas kunna börja med att ta hem en del soldater /lagom till Obamas nästa valkampanj?/. Sändebud från Vita Huset till Islamabad i Pakistan har också klargjort att USA tänker intensifiera sitt bombkrig mot riktade mål i landets gränsprovinser mot Afghanistan. Egna specialtrupper kan också komma att göra militära bestraffningsräder in över gränsen…

Den foglige Fogh Rasmussen som gått över danska soldaters lik för att bli NATO:s generalsekreterare…

När fredsduvan väl kommit till Norge visar det sig att Stortingets Nobelkommitté än en gång tagit miste. Det som världen får se är en hök. Det är därför som Obama inte bara har nobbat den kungliga lunchen och de fredsälskande barnen på Rådhusplatsen. Han har dessutom tackat nej till den traditionella intervjun med CNN:s Jonathan Mann, som med en fredlig inramning har intervjuat alla fjorton föregående pristagare. Obama inser att idyllen inte skulle hålla utan har i sista stund valt att i stället tala till den amerikanska hemmafronten i CBS:s ”60 minutes” . Där skär sig inte det här med krig och fred på samma uppenbara sätt. Han kan prata i de långa politikerslingor som han behärskar så väl.

Fredsfursten är kort och gott ännu en amerikansk krigspresident.

Det är bara att tacka och ta emot för att han inte förstör Nobelfesten i Stockholm…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Oslo, Nobels fredpris, Barack Obama, Köpenhamn, miljö, klimat, Afghanistan

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,SDS1,Politiken1,Politken2,

Politken3,VG1AB3,SVD3,DN4,VG,

Bloggare:Jinge,Svensson,