Vad väntar Reinfeldt på?

Gordon Brown och hans regering har det inte lätt med sitt krig i Afghanistan. Hemmaopinionen tål inte bilder på stupade engelsmän och sedan fem engelska soldater i veckan så gott som avrättats med kulor från en av sina ”egna afghaner” har alltfler tappat tilltron till de krigsinsatser som nu pågått i åtta långa år. I den egna nationens medvetande finns dessutom ett historiskt minne av hur det gamla brittiska imperiet flera gånger misslyckades med att erövra landet. I dag anser 64 procent av befolkningen att kriget inte går att vinna. En inställning som säkert förstärks när media nu berättar att NATO än en gång av misstag bombat ihjäl regeringstrogna afghanska trupper.

Bilden av det ”sjuka kriget” fick ännu mer skärpa efter dödsskjutningarna i Fort Hood.

I dagens Independent är förstasidesrubriken att det nu är dags för de brittiska trupperna att lämna landet. Uppmaningen kommer från Patrick Cockburn, tidningens uppmärksammade och prisbelönta korrespondent i regionen sedan trettio år. Han som så många andra menar att de gemensamma militära insatserna från NATO/ISAF vuxit över från tänkta angrepp på terrorism till ett kolonialt krig mot Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna.

I dagens Sunday-Times avslöjas att detta redan övervägs inom den högsta militärledningen. Även om den nya strategin som diskuteras bara kallas för en reträtt. Tanken är att britterna ska ge upp allt land utanför Helmands tätorter. Armén högste befälhavare, general Sir David Richards, sägs stödja dessa planer. Det svåra tycka vara att göra detta med ”hedern” i behåll. För bland andra skulle den omskrivna och extremt utsatta basen i Musa Qala överges. Den har redan en gång förlorats till pashtunska krigare och sedan återtagits med stora förluster. En ny reträtt skulle kunna tolkas som ett svek mot de 15 engelska soldater som då dog. Som en ful rostfläck på vapenskölden…

Gordon Brown är naturligtvis informerad. Men han väntar med sitt beslut i avvaktan på vad Barak Obama ska göra när det gäller sina generalers krav på fler stridande trupper…

Vad väntar Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt på? Att svenska soldater ska behöva dö i detta hopplösa krig? Är det så tragiskt att det behövs egna stupade och därmed ökat krigsmotstånd – för att Sverige ska ta hem sin militär?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Svenska Afghanistankommittén, Fredrik Reinfeldt, NATO, ISAF

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,

Så fullbordar (s) sitt svek

”Ansvariga kommunpolitiker har vägrat svara på alla våra frågor Det är bara när vi ställer oss i vägen som de försöker komma med några argument”, menade Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundets styrelse för avdelning 4 i Göteborg, när ett hundratal göteborgare i torsdags kväll samlades för en sista protest mot kommunstyrelsens förslag att privatisera hamnen.

Hans ord besannades när kommunstyrelsens vice ordförande Jan Hallberg dök upp, passade nog bakom en M-skylt, för att försöka tränga sin in till mötet. Eftersom Helgesson just stod i vägen blev det ett kort men eldfängt ordbyte där Hallberg ändå hann avslöjas som totalt okunnig om ekonomin för Göteborgs hamn. I hans värld var det bara lager, kajanläggningar och kranar som var lönsamma. De arbetare och tjänstemän som i all otaliga skeden förflyttar godset, vare sig det är med truckar, kranar eller datorer, de är däremot bara en ”förlustaffär”…

Det blev en dyster kväll för oss som har vår ”hembygd” i Göteborg. Nere från Lilla Bommen drog den råa höstkylan från Göta älv upp mot Börsens bakdörr vid Södra Hamngatan där vi samlats. Vi höll ut i nära två timmar i rusket. Men det rödgröna kommunstyret höll sig nogsamt borta från uppvaktningen, som var ett gemensamt initiativ från arbetarrörelsen i hamnen. Ett smått historiskt samarbete mellan Transport och Hamnarbetarförbundet demonstrerades med en gemensam banderoll, där bägge fackföreningarnas emblem lyste i det röda fältet.

Inne i Börsen överlät borgerligheten heder(s)mordet på de anställda främst åt rörelsens egna ledare. Det var kommunstyrets ordförande Annelie Hultén och den gamle ordföranden, näringslivets gôa gubbe, Göran Johansson, som ledde den nyliberala vendettan mot sina egna. På Hamn4:ans hemsida refereras Johanssons argument:

”Göran Johansson påpekade att han genom personliga kontakter visste att utförsäljningen av stuveriverksamheten I Göteborg är ett mångårigt krav från de största rederierna som anlöper stadens kajer. Johansson menade att man nu måste sälja ut för att vara dessa till lags”.

Efter alla år i redarnas soffor är Johansson så förblindad av näringslivets diskreta charm att han utan att skämmas säger att det handlar om att vara dessa till lags. Han är du och bror med redarna. Men har vägrat att prata med sina egna.

Ute i kylan på gatan såg jag också hur en av socialdemokratins ledamöter, Ann-Sofie Hermansson, undvek att ens kasta en blick på ”sina egna” när hon smet förbi uppvaktningen. Hermansson brukar ofta i sina krönikor för Göteborgs-Posten skrymta om att hon en gång kört truck och ”jobbat fackligt” på Volvo. Men maskinförarna i Göteborgs hamn kunde hon inte ens hälsa på.  Hon menar som den Mona Sahlin hon brukar glorifiera, att ”driftsformerna” inte spelar någon roll.

Miljöpartiet röstade med sina borgerliga vänner och (s). Den ende sverigedemokraten höll naturligtvis med. Vänsterpartiet hade reserverat sig i kommunstyret och röstade emot. Hedersamt! Men blir det likadant i det tänkta regeringssamarbetet med (s) och (mp)?

”Det är för djävligt”, sa Transports ordförande Patrik Östbjerg när jag frågade honom om hur det kändes att alla hans partikamrater i kommunstyrelsen inte ens ville prata med honom. En frusen höstdag var till ända. Men självklart inte hamnarbetarnas stridbarhet. Det känns fint att läsa avslutningen på ”4ans” hemsida:

Nya bolag, samma stuvarkollektiv

En tråkig kväll för oss som hamnarbetare och göteborgare, men avdelningen vill ändå uttrycka vår tacksamhet egentemot alla engagerade kommuninvånare som kom till manifestationen och stod med oss hamnanställda i novemberkylan. Nu väntar delvis nya förutsättningar för Hamn4ans medlemmar efter nyår, när Göteborgs Hamn inledningsvis delas upp i fyra separata bolag med samma kommunala ägare. Med sammanhållning och en levande facklig tradition kommer vi att hantera den situationen också.

Här är de argument

Som aldrig besvarades

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göteborgs Hamn, Transportarbetarförbundet, Hamnarbetarförbundet, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Göran Johansson, privatiseringar, Gemensam välfärd

De sköts ihjäl ”Off duty”

I måndags sköts fem brittiska soldater ihjäl. Tre från ”Grenadier Guards” och två från ”Royal Military Police”. De dog inte på sin post utan ”off duty”. Hjälmar och skyddsutrustning hade skalats av och ställts åt sidan. Tekopparna fyllts och ”rast, vila” kommenderats. Så när en stilla ro börjat sprida sig tog helt plötsligt en av de afghanska polismän,  som de själva tränat, sitt automatvapen och sköt kallblodigt ihjäl dem en efter en. Två andra afghanska polismän och sex andra brittiska soldater sårades i samma massaker.

En nerblodad ryggsäck står kvar efter dådet…

Det var inte heller den första gången som afghanska polismän vänder sig mot sina befriare från väst. I förra månaden sköt en annan polisman i Wardak ihjäl två amerikanska soldater. I september blev en annan svårt sårad vid en påskjutning i Kabul. Han hade provocerat en polis genom att öppet dricka vatten mitt på dagen under fastemånaden Ramadan…

Ändå är dessa dödsfall bara droppen på ett isberg. Varje år ”försvinner” en tredjedel av de poliser som den korrupta regimen Karzai utbildar i hägn av ockupationstrupperna. Många går över till ”talibanerna”. Dessa betalar 300 dollar i månaden. Karzairegimen bara 30…

Dödsfallen kanske är något att allvarligt fundera över för Carl Bildt och den svenska regeringen som gärna pratar om vikten av att utbilda afghanska poliser. Även språkrören Wetterstrand/Eriksson och Lars Ohly brukar säga att polisutbildning är vad de vill ha – i stället för fler soldater.

När de funderat färdigt kanske det är dags att stoppa all militär/polisiär hjälp åt den korrupte Karzai. Han och hans familj har för övrigt blivit en av Aghanistans rikaste under de egna presidentåren…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Carl Bildt, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, svensk militär, Karzai, Kabul

I pressen:

Andra bloggare:

Låt dom inte lyckas

med sitt heder(s)mord!

På socialdemokraternas framlidna kongress var kommunalrådet, Anneli Hulthén, ordförande för Göteborgs kommun, uppe i talarstolen med ett arrogant inlägg mot de kongressdelegater som talat mot privatiseringar. Hon vann också stort bifall från socialdemokratins nyliberaler, eller ”stockholmare”, som de också kallades, och delegaterna slog sedan upp dörren för fortsatta privatiseringar. ”Nu har vi lagt debatten om driftsformer bakom oss. Det känns bra”, sa Mona Sahlin när oppositionens kvirr hade tystats.

Nu. En dryg vecka efter besluten går Hultén till verket. Hon har slipat kniven och i skön förening med moderaternas kommunalråd i Göteborg, Jan Hallberg, tänker hon begå ett ideologiskt hedersmord på de anställda i Göteborgs Hamn. Kommunalfullmäktige ska fatta beslut om en privatisering av stuveriverksamheten. I bakgrunden skymtar ordföranden för Göteborgs Hamn. Socialdemokratins ålderman och kalla krigare, Sven Åke Hulterström, 71 år. Han är ingen ”gôrgo gôbbe” precis.  Nej, det är han, ”arbetardirektören”, som vill hämnas på de anställda. Under decennier har hamnarbetarna varit en bjälke i ögat på denna nyliberal. Framförallt det demokratiska och kämpande Hamnarbetarförbundet. Nu vill han till sist utkräva hämnd, innan han själv drar sig tillbaka som överbetald politisk pensionär. Hedern går före allt förnuft och alla sakliga argument. Har man satt sig upp emot ”rörelsen” ska man bort. Även om det är arbetarrörelsens egna som måste offras.

Glädjande nog demonstrerar Hamnarbetarförbundet och Transport gemensamt mot den tänkta utförsäljningen av en av kommunens och Sveriges viktigaste tillgångar. Alla innevånare i Göteborg (med omnejd) uppmanas också att delta. Här nedan biläggs material från hemsidan för Hamnarbetarförbundet avdelning 4, Dessutom bild och bildtext från Transportarbetaren:

Vi samlas under fackföreningsfanorna!

Nu på torsdag, den 5:e november, kallar Svenska Hamnarbetarförbundet avd. 4 och Svenska Transportarbetareförbundet avd. 2 till en gemensam manifestation mot utförsäljningen av hamnen kl. 15.30 på Gustav Adolfs Torg.

Hamnarbetarförbundets och Transports ordföranden i hamnen, Peter Annerback och Patrik Östbjerg, inser vikten av att de båda fackförbunden samarbetar mot arbetsgivarens försämringar i arbetsvillkoren.

Foto: Björn Wiberg (Bild och text från Transportarbetaren)

Göteborgs Hamns anställda kommer att samlas under fackföreningsfanorna för att protestera samma dag som kommunfullmäktige ska fatta beslut om privatisering av den kommunala stuveriverksamheten. Vi har under lång tid efterlyst en offentlig debatt om hamnens framtid och använt alla tillgängliga kanaler för att ifrågasätta det bristfälliga beslutsunderlaget. Vi har genom mötesinbjudningar, debattartiklar och annat material under många månader försökt förklara vilka risker och nackdelar som finns med att stycka upp och sälja ut stuveriverksamheten. Vi har förklarat varför det är riskfyllt och ogenomtänkt att avhända sig demokratisk styrning av prioriteringar och satsningar i Göteborgs Hamn till det fåtal multinationella hamnkoncerner som dominerar branschen. Vi har krävt och av bl.a. kommunstyrelsens vice ordförande Jan Hallberg (m) också lovats att få diskutera frågan med stadens kommunledning.

Nu är det alltså dags för beslut om privatisering av Göteborgs Hamn i Göteborgs kommunfullmäktige. Utan att ett enda möte mellan facken och kommunstyrelsen kommit till stånd. Utan att ansvariga politiker en enda gång brytt sig om att bemöta de anställdas argument eller besvara brev eller debattartiklar. Avsikten verkar vara att utförsäljningen av Nordens största hamn, som skapat stora vinster åt kommunen det senaste decenniet, ska ske under tystnad. Då behövs ingen offentlig debatt eller tid att lyssna på personalens och kommuninvånarnas åsikter.

Därför kommer hamnarbetarna att samlas utanför kommunfullmäktige på torsdag för att möta fullmäktiges ledamöter inför omröstningen. Vi inbjuder också göteborgarna att sluta upp med oss. Den här frågan berör oss alla och handlar om stadens position som transportnav för kommunens, regionens och hela Sveriges industri.

Till engagerade kommunivånare i Göteborg som vill delta i manifestationen:

Samlingen inleds 15.30, innan kommunfullmäktiges möte, så att vi ska kunna möta ledamöterna som ska fatta beslut om privatiseringen. Vi kommer dock stanna kvar även när mötet inletts och frågan ska behandlas inne på Börsen (Göteborgs kommunfullmäktige). Vi är mycket glada för sällskap i vinterkylan för att protestera mot utförsäljningen. Samtidigt vill vi poängtera att manifestationen är ett fackligt initiativ av de hamnanställda. Om någon vill ta med eget material eller banderoller som berör frågan, ber vi er att först ta upp detta med de arrangerande facken. Vi vill inte ha några andra parti- eller organisationssymboler på plats utöver fackliga organisationer, och hoppas att våra kollegor på Faktum kan få vara de enda tidningsförsäljarna på Gustav Adolfs Torg denna dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, privatiseringar, Gemensam välfärd, Göteborgs Hamn, Sven Åke Hulterström, Svenska Hamnarbetarförbundet, Transport

I pressen:

Bloggare: Svensson,

-Nu är det nog!

I går det blev klart. Ett förslag till ett nytt sexårigt lönesänkningsavtal – utan strejkrätt -kvaddades fullständigt i en omröstning bland Fords 41 000 arbetare i USA. Trots en oerhört intensiv Ja-kampanj, både från företagets ledning och bilarbetarfackets högsta toppar, röstade en förkrossande majoritet nej till förslaget.

Här röstar arbetare vid Dearborn Truck Plant.

”Vi har helt enkelt fått nog. Vi har gjort tillräckligt med eftergifter”, menade Gary Walkowicz, ordförande för den viktiga avdelningen,”Local 600” Dearborn Truck Plant, och en av de främsta kritikerna av sin fackliga ledning. När UAW:s vicepresident Bob King, tillika ordförande för det mäktiga förbundets alla Ford-anställda, besökte den klassiska marken i Rouge, Michigan, blev han på ett stort möte utbuad av sina medlemmar, som hela tiden avbröt honom med att gemensamt sjunga ”No!No!”, när han tragglande försökte reda ut alla ”missförstånd” om den föreslagna uppgörelsen. I omröstningen vid just Dearborn visade det sig senare att 92 procent av arbetarna protesterade mot avtalet genom att rösta nej. När alla röster i landet räknats in stod det klart att hela 70 procent av arbetare i produktionen hade sagt nej. I gruppen ”yrkesarbetare” var motståndet ännu större. Där sa 75 procent nej.

Att Fordchefen Alan Mullaly hade blå skjorta och UAW:s Bob King flaggade med en röd slips spelade ingen roll. De skakade hand för att markera samsynen när det gällde det lönesäkningsavtal som arbetarna sedan avvisade…

Både för Fords anställda världen över /också för arbetarna vid Volvo Personvagnar/, liksom för alla andra arbetare måste detta rungande Nej ses som en viktig signal om ett begynnande fackligt motstånd mot alla försök att vältra över kostnaderna för kapitalisternas kris på oss arbetare. Det är en signal som kan tillföra ”lite nytt blod”, lite mer energi till lokalt fackligt aktiva här hemma i Sverige och en varningsflagga till våra förhandlare i den avtalsrörelse som så smått har börjat.

I USA är förbundet för bland annat arbetarna i fordons- och flygplansindustrin, UAW, en gigant med en halv miljon medlemmar. Men dessvärre är det också ur facklig synpunkt en pervers organisation. Det är en facklig massrörelse, vars ledning är i färd med att förvandla den egna organisationen till vad som brukar kallas ”en gul fackförening”. Amerikanarna säger ”corporate union”. Alltså en fackförening som inte längre är oberoende av det egna företaget och därför inte kan stå på medlemmarnas sida. I USA har UAW varit en viktig del av Barak Obamas krispaket för bilindustrin. En plog som skyfflat undan varje försök till fackliga protester. I ersättning för väldiga eftergifter när det gällt löner, sjukförsäkringar och pensionsavtal för de förstatligade kolosserna Chrysler/GM har UAW fått krediter/aktier som gör att man under en ”övergångstid” är huvudägare för dessa stora koncerner. Alltså arbetsgivare till sina egna medlemmar!

Men inte nog med detta. Det är dessa ”konkursavtal” som UAW:s ledning, hand i hand med Fords direktörer, nu rakt av bara ville översätta till Ford Motor Companys alla avtalsområden för metallarbetare. Samtidigt visar de fackliga upproren inom UAW/Ford, med möten och organiserade flygbladsutdelningar, att det lokalt fortfarande är möjligt med ett relativt självständigt fackligt arbete inom organisationens ramar. Fortsättningen blir spännande och viktig även för oss. De amerikanska bilarbetarnas protest var en historisk milstolpe. Det var första gången sedan 1982 som UAW:s byråkratiska ledning åkte på ett nederlag i en nationell omröstning. Under de år som gått sedan dess har en väldig industriell infrastruktur och hundratusentals arbetsmöjligheter omintetgjorts. I de diskussioner som nu kommer efter protesten blir det självklart nödvändigt att inte bara säga nej utan att också nå fram till förslag om vad en verklig socialisering av kreditväsende och storindustrin skulle kunna innebära.

I USA, såväl som i de flesta andra länder, får arbetarna rösta om föreslagna avtal? Varför inte i Sverige?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fackligt, Ford, Nej till Fordavtal, avtalsrörelsen.UAW, finanskris

I pressen: SDV1,DN1,AB1,

Förkylt för regeringen?

Nu är det förkylt för regeringen. Det hjälper inte ens med att ministrarna från och med i dag kan köpa sig en albyl hos ICA och P-piller på bensinmacken. Framförallt för socialminister Göran Hägglund och hälsominister Maria Larsson handlar det om en riktigt snorig snuva. Inför alla och envar har de svurit på att folk numer, enligt de lagar som riksdagen stiftat inte kan vara sjuka längre än 550 dagar. De om några har satt sig ”på höga hästar, skrittat fram och talat om hur det ska vara för verklighetens folk därnere”. För att nu salutera Hägglund med hans egna ord…

Men i verkligheten kan naturligtvis vi människor vara sjuka betydligt längre. Statliga dekret i all ära. Men enligt Försäkringskassans egna ord kommer nu tiotusentals människor som Hägglund och Larsson friskförklarat att bli sjuka igen – efter valåret:

”Försäkringskassan har tidigare uttryckt tvivel om hur många av de utförsäkrade som verkligen kommer att ta klivet ut i arbetslivet. I rapporten konstateras att antalet utbetalda sjukpenningdagar, som stadigt gått ned, nu i stället ökar 2011 och 2012 på grund av gruppen utförsäkrade. Ungefär var tredje av de utförsäkrade bedöms återkomma till sjukförsäkringen inom 180 dagar efter de tre månader som måste passera innan de har återkvalificerat sig till försäkringen. Försäkringskassan räknar dessutom med att de här personerna i huvudsak än en gång blir långa sjukfall. Detta eftersom de inte har lämnat sjukförsäkringen för att de blivit friska utan för att deras dagar tagit slut (!)…”

Där ser man. Människan spår och Gud rår. Är folk i verkligheten sjuka – blir de inte friska bara för att Hägglund och Larsson mästrar om någonting annat. En stor del av regeringens besparingar när det gäller sjukkassan handlar i stället om övergrepp. Dessutom valtaktik. Valåret 2010 kan man peka på minskade kostnader i sjukvårdsförsäkringen. Men enligt Försäkringskassan analys kommer dessa tillbaka 2011-2012…

En helt annan sak är att hundratusentals sjuka människor, eller sjukpensionärer, har kvar en viss arbetsförmåga. Men med en oerhörd förlust för samhället – kan denna inte tillvaratas därför att för den enskilda arbetsgivaren är det vinsten eller profiten som gäller. Till största delen handlar både arbetslöshet och ”utförsäkrade” sjuka om det människofientliga och odemokratiska ekonomiska system som vi lever med.

Det är inte lätt det här med ”verkligheten”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göran Hägglund, Maria Larsson, Utförsäkrade, Försäkringskassan, regeringen, sjukpensionärer, Verklighetens folk,

I pressen: DN1,SVD1,DN2,AB1,SDS1,

Fredspris

–i toner till

SVART MOLL

Barak Obamas utrikesminister – Hillary Clinton – har varit på snabbvisit till Jerusalem och visar nu att den nya regimen inte i något avseende har ändrat sitt förhållningssätt till ockupationsmakten Israel. Clintons tidigare krav – som en förutsättning för nya fredsförhandlingar – var att Israel skulle stoppa alla sina nybyggen på Västbanken. Nu har dessa släppts. När Bejamin Netanyahus högerextrema israeliska regering säger sig acceptera ett begränsat byggstopp / Östra Jerusalem helt undantaget / framställs detta i stället av Clinton parodiskt nog som ”en eftergift utan motstycke”. Inte ens USA:s egen skyltdocka Mahmoud Abbas, alltmer trängd och ifrågasatt hos palestinierna som han är, kunde köpa skambudet, och Clinton kunde sedan passande nog lägga skulden hos palestinierna. Abbas krav på ett ovillkorligt byggstopp framställs som ”ett oresonligt hinder”.

Parodiskt nog pekar nu Clinton finger åt palestinierna…

Detta är en viktig politisk markör från USA:s sida. Obama står skuldra vid skuldra, sida vid sida med Israel. Oavsett vad Netanyahu och hans ockupationssoldater tar för sig.

Netanyahu är mer än nöjd…

Samtidigt rasar hans tänkta strategi i Afghanistan samman som ett korthus. Det beslut som ruvats fram om att tiotusentals nya amerikanska ockupationssoldater ska sättas in i Afghanistan skulle sett bättre ut om det hade funnits en någotsånär trovärdig quislingregim att referera till. Abdullah Abdullahs beslut att bojkotta det nya valfusk som president Karzai tänkt rigga gör att även låtsasdemokratin slås i spillror.

Abdullah Abdullah fnyser åt valjippot och hoppar av…

Det blir svårt för Barak Obama – ens med sin vibrerande vältalighet – att få upp stämningen när han snart tar emot sitt fredspris. Tonerna i bakgrunden kommer att gå i svart moll.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Hillary Clinton, Barak Obama, fredsförhandlingar i Mellanöstern, Mahmoud Abbas, PLO, Palestina, USA

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,SDS1,DN2,

Andra bloggare: Jinge,

Oden kom från

Turkland

”Halloween känns inte trevlig eller genuin”, heter det i dag från Sverigedemokraterna. ”Den har kommit från USA över Atlanten”, menar man och flera företrädare säger att de bojkottar denna nya företeelse.

Jag kan för en gångs skull hålla med. Men det beror nog på att jag blivit lite äldre och mest upplever detta nya inslag i vår kultur som något affärerna vill pracka på oss för att kunna sälja en massa strunt. En förevändning för att prångla ut ännu fler smällare och ännu fler påsar med lösgodis…

Sverigedemokraterna har rätt när de säger att seden med dessa hemska pumpor och skräckmasker har farit över Atlanten från USA. Men detta är samtidigt ett av alla belägg för att de har helt fel om den påstådda ”islamiseringen” av Sverige. Den trista verkligheten är att det sker en genomgripande ”anglofiering” av hela vårt samhälle. I tidningen Proletären, vars ideologi jag i de flesta stycken tycker är avskyvärd, finns det i veckans nummer ändå en artikel som verkligen är läsvärd. Anders Carlsson visar i fråga efter fråga hur fel Sverigedemokraterna har. Argumentationen är överlägsen det mesta som har skrivits: Proletären. Bland annat skriver Carlsson:

Det pågår verkligen en anpassning av Sverige till främmande makt. Men inte till islam och då rakt inte till den muslimska minoriteten i Sverige. Utan till USA. Vars krig Sverige numera deltar i som lydig vasall. Och till EU. Som numera utgör den politiska maktens centrum i ett land där all politisk makt enligt grundlagen skall utgå från folket.

Islamiseringen av Sverige är en myt. Som syftar till att dölja det verkliga hotet och anpasslingarnas verkliga agenda. För visst utgör goda delar av det politiska etablissemanget en skock anpasslingar. Varför skulle Sverige annars föra krig i Afghanistan och hur skulle EU-domstolen annars kunna underkänna svenska lagar?

Inte ens Jimmie Åkesson tror väl på allvar att muslimska sharialagar utgör ett hot mot Sverige. Men arbetarfientliga EU-lagar är redan ett hotfullt faktum.

Dessutom har sverigedemokraterna som vanlig fel när det gäller det här med vad som är ”genuint” eller inte. Vad som är ”svenskt” eller inte.

Halloween kom ursprunglingen till Nord-Amerika med invandrande irländare. De var bärare av en keltisk och senare germansk (!) kultur. De hade föreställningen att de döda återuppstod när höstmörkret kom. För att få dem att stanna i sina gravar och för att skrämma bort onda andar tände man eldar, klädde ut sig till djävlar och förde oväsen av alla de slag. När den katolska kyrkan sedan fick fäste bland germanerna tog man över en del av riterna. Vi fick en samlad helg för att minnas alla de fromma människor som påvedömet helgonförklarat. Lutheranerna tog avstånd från helgonmyterna och valde att förvandla helgen till en tid när vi minns de av våra egna nära och kära som gått bort.

När Oden red in i Valhall kom han från ”Turkland”….

Våra sedvänjor eller det ”svenska” kommer och går. Men nästan alla har kommit till våra breddgrader med ”utlänningar”. Sverigedemokraterna, till skillnad från militärdiktatorn Karl XII som tog med sig de ”ursvenska” kåldolmarna från sin vistelse hos osmanerna, gillar inte turkar och vill inte ha med dem i EU. Men i berättelserna om våra ursvenskar kan vi läsa att Oden och hans följeslagare kom från ”Turkland”. Kristendomen kom från Mellanöstern. Det gamla testamentet skrevs på hebreiska. Det nya på grekiska. Men den historiske Jesus lär ha talat arameiska. Julen är en salig (!) blandning av det germanska midvinterblotet (skinkan) och den kristna kyrkans firande av Jesus födelse. Seden med julklappar har att göra med att man efter höstslakten och vid de germanska bloten delade med sig lite av eventuella överskott till dem som hade det svårt. Det här med julgran kom från Tyskland på 1800-talet. Äggen till påsk kom när utlänningarnas hönor (som ursprungligen kom från Indien) kacklade in i Sverige för ungefär 2 000 år sedan. Det är nämligen vid övergången från senvinter till tidig vår som hönorna börjar värpa i stor skala.

Vad vi än granskar när det gäller våra kulturella traditioner visar det sig att deras ursprung är komplexa. Traditionerna är dessutom stadda i ständig förändring.

Själv bäddar jag granris, från skogen bakom vår husknut, på de två gravar där stoftet finns av mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar, samt en kär faster. Dessutom pryder jag med en enkel krans av gran och kottar. Det passar mig. Jag är inte kristen men ser det som en stund av erinran. Av viktig ro och eftertanke. Den nya sedvänjan med massor med ljus och annan utsmyckning trivs jag inte med. Om det ena eller andra är genuint eller inte är betydelselöst.

Kransen är för övrigt en förkristen symbol, solhjulet, som förmodligen var med i det kulturella bagage som indoeuropéerna hade med sig när de vandrade in till vår kontinent. Alla dessa ljus som nu tänds på landets kyrkogårdar är mer ”papism”, mer katolska sedvänjor än de som varit genuina för den stränga svenska, lutheranska kyrkan….

Vi gör vad som passar oss. Det är det som blir kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, Halloween, Allhelgonaafton, Turkiet, Oden, asatro, germansk kutlur, papism

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,

Bloggare:Jinge,JonasSjöstedt,

Skicka din protest nu!

Jag får ett larm om nya övergrepp mot fackliga ledare vid en stort statligt sockerraffinanderi i södra Iran. Ett agroindustriellt komplex där tusentals arbetare arbetar och ofta förvägras de mest elementära rättigheter. Nu har en domstol dömt sex fackliga ledare till fängelse. Deras enda brott var att i spetsen, för den från staten oberoende fackliga organisation som bildades 2007, leda en strejk. ”Regimen är helt klart ute efter att krossa fackföreningen”, säger IUF i ett pressmeddelande. IUF är den Internationella Fackliga Federationen för Livsmedelsarbetare och denna har nu startat en onlinekampanj för att få de fackliga ledarna frisläppta.

SKICKA DIN PROTEST TILL AHMADINEJAD: Klicka här!

Bilden är från en strejk 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Facklig solidaritet, Ekonomi, politik, Iran, Ahmadinejad, IUF

I pressen:

Därför ska Jan Gulliou

DÖDSKALLEMÄRKAS

Ett enda rutten skrott kan skämma en hel äpplekorg.

Detta är vad socialdemokraterna – och Fredrik Reinfeldt – hoppas när de upprört kräver att Jan Guillou ska lägga alla papper på bordet om sin ungdomsaffär med sovjetiska KGB. ”Mitt under det kalla kriget har han överlämnat en promemoria om socialdemokratin och Olof Palme till KGB”, säger förre statsministern Ingvar Carlsson indignerat. ”Han måste offentliggöra denna”, manar han. Ett spöke från det förflutna, den gamle försvarsministern Sven Andersson, återuppstår i rubrikerna och stämmer in. Kvickt uppbackad av en av sin efterföljare på posten, Thage G Peterson. Det fortsätter med Mona Sahlin och Mårten Palme som indignerat kräver att Guillou ska upp med alla kort på bordet. Fredrik Reinfeldt vill också vara med i kören. Trots allt är det han som nu representerar statsmakten och därmed ”landets säkerhet”. ”Det som har hänt kanske ger ett litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben”, säger han skadeglatt. En kylig fläkt från det Kalla krigets dagar drar in. Här utkrävs ansvar! Alla vill mosa Guillou. Ett av de senaste inläggen i debatten, fyllt med anklagelser om dennes olagligheter, kom talande nog från en överstelöjtnant Lennart Ohlsson. Tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten, MUST.

Dubbelmoralen är kvävande. Det är nästan så att jag stumnar inför detta patetiska uppbåd av människor. Vad de vill är att för alltid tysta Guillou. Med en spionstämpel i pannan ska allt han säger redan på förhand vara dödskallemärkt. Dessutom handlar det om en revansch för det förflutna. Peter Bratts och hans IB-avslöjande förnedrade svensk säkerhetstjänst – och socialdemokratin. Indirekt ska nu hedern återupprättas. Människor som inte bara har sina garderober fulla med lik utan dessutom har knôkfullt av dem både i sina kök, finrum och sovalkover vill vinna sin ära åter. Med ett hedersmord på Guillou hoppas de kunna skriva om historien.

Pappren på bordet? Tja, finns de kvar i KGB:s Moskvaarkiv är de förmodligen den ”strunt” som Guillou hävdar. Personligen menar jag att det är fullständigt uteslutet att han skulle ha arbetat som spion åt Sovjetunionen. Att han inte varit munvig om sitt misslyckade infiltrationsförsök handlar säkert om att det just misslyckades. En så äregirig och narcissistisk riddersman som Jan Guillou vill inte ha några fläckar på en annars blänkande vapensköld. Jag har följt honom genom åren. Läst det mesta han satt på pränt och mött en människa med en inte helt ovanlig ideologisk färdriktning. I ungdomsåren var han maoist för att senare växa in i rollen som en liberal och mycket radikal socialdemokrat. Under den tid han hade ”en affär” med KGB såg han och hans kamrater, på samma sätt som Kinas Kommunistiska Parti, Sovjetunionen som en av supermakterna. Ja, för hans del och för hans politiska umgänge under dessa år var ”socialimperialismen”  under en tid till och med ”huvudfienden”. Hade någon hävdat att han spionerat på KGB för Kinas räkning, hade detta varit mer trovärdigt än de beskyllningar och antydningar som nu strömmar till. Men Kinas statsledning och säkerhetstjänst hade vid denna tid fullt sjå med att på hemmaplan hantera och styra sin reaktionära kulturrevolution. Varför skulle de ödsla tid på en ung, journalistisk vilde i Stockholm?

Olof Palme var en sammansatt politisk personlighet. Väl skildrad och genomlyst som i en röntgen av historieprofessorn Kjell Östberg i sina två böcker om denna omstridda socialdemokrat. Han tog studenten vid det mycket borgerliga Sigtuna humanistiska läroverk och utbildade sig sedan som många andra av sin börd till reservofficer i kavalleriet. På bilden sitter Palme längst till vänster på soffan. De stalinistiska demonstrationerna vid studentkonferensen i Prag 1950 gjorde att han som ledare för Sveriges studentkårer byggde upp en alternativ västlig Studenttinternational. I Kjell Östbergs första bok får vi de uppgifter som visar att detta alternativ var långt ifrån Sveriges förment neutrala position. Palmes internationella bygge finansierades av USA:s säkerhetstjänst.

Motfrågorna och kraven till alla dem som försöker mosa Guillou är självklara: Var har ni era undangömda papper och hemligstämplade rapporter: Om ert långa samarbete med den amerikanska säkerhetstjänsten CIA? Eller om ert arbetsplatsspionage på tiotusentals svenskar? Ni misstänker exempelvis att Guillou berättat elakheter och hemligheter för KGB om vår förre och så tragiskt mördade statsminister Olof Palme. Men varför inte då själva lägga alla papper på bordet om dennes mångåriga och lönsamma samarbete med CIA? Berätta om varifrån pengarna kom när han som student byggde upp USA:s motkraft, ISC, till den stalinistiska internationella studentrörelsen. Eller varför inte visa upp pappren om hans roll under många år som den personligt ansvarige för statens och socialdemokratins arbetsplatsspionage. Det må ha varit i regi av det IB som Bratt och Guillou avslöjade, av SÄPO eller av socialdemokraternas SAPO. Palme var chef för dem alla.

Fotot från Expressen/Christian Örnberg

Den senaste rösten i den kör som fördömer och ifrågasätter Guillou illustrerar väl att det handlar om revansch. Om att återta förlorad heder. Det är ännu ett spöke från det förflutna, en Svante Winqvist som dyker upp på Newsmill och gör ett försök att putsa upp IB:s smutsiga fasad. Han benämner sig själv en Fd IB-analytiker. I själva verket var han en av IB:s svarta spindlar. Han var chef för sjukvårdens ”BURE-projekt” och i den egenskapen anställde han sjukhusspionen Lars Lindqvist. För övrigt fick Winqvist senare en välbetald reträttpost som chef och förvaltare för Volvos och verkstadsklubbens pensionsfonder. Pikant nog tillsammans med verkstadsklubbens mångårige sekreterare Lennart Carlsson! Socialdemokraternas ordförande vid den tiden det begav sig, Björn Matsson fick för sin del en chefspost av Volvo Personvagnar…

För mig och många av mina arbetskamrater vore det bra om Svante Winqvist kunde lägga alla sina papper på bordet. Hur såg spindelväven ut. Vad avhandlades vid alla möten i Polishuset vid Heden? Mellan IB/SÄPO och de socialdemokratiska arbetsplatsombuden. Vilka var våra kamratspioner? Vad hade de att komma med? Vi vet att er chef, Olof Palme, närgånget följde de fackliga striderna vid Volvo i Göteborg. Han gjorde flera besök och i ett protokoll från partiets Verkställande utskott kan vi i dag läsa att:

”Även här i Sverige har de ett starkt inflytande (han syftar på ”trotskisterna eller den tidens Socialistiska Partiet) på vissa ställen. De behärskar t ex lastvagnsavdelningen på Volvo. Men där är skillnaden ( syftar på oppositionen i SSU ) att de uppträder helt öppet. Det här är en mycket allvarlig fråga. Det är viktigt att vi blockerar den tidigt.”

En av frågorna till Winqvist och andra är: Hur försökte ni blockera oss? Min kompis Kent Kjellgren, då truckordförande och facklig gruppordförande beskylldes exempelvis av (s)-klubben på Volvo för att vara terrorist och att ha samröre med Röda Brigaderna i Italien. En befängd beskyllning, men han och vår fackklubb hängdes ändå ut som terrorister på Göteborgs-Postens förstasida. Tingsrätten menade sedan att Björn Matsson, som ansvarig utgivare för det socialdemokratiska blad som kokat ihop och planterat historien, inte hade någon som helst grund för sitt påstående. Men vad spelade det för roll. Det var inte kul och självklart en stor skada både för Kent personligen och för vår fackklubb att för familjen, bland vänner, grannar och arbetskamrater bli uthängda som terrorister. Hade IB också blivit en aktör? Winqvist vet nog. Men i dag väljer han i stället att benämna sig Fd IB-analytiker…

Till socialdemokraternas VU sa Palme att vi arbetade ”helt öppet”. Men i det material som blev offentligt efter IB-affären kunde vi ändå läsa att vi ständigt haft SÄPO eller IB/SAPO i hasorna. De hade haft spioner till och med på en av facklubbens julfester. Men kunde bara rapportera om köttbullar och lekande barn. Spionerna hukade också i buskarna vid ett sommarläger. De antecknade bilnummer och smög runt. Kanske smygtittade de på något nattligt nakenbad efter en vedbastu och fick syn på någon misstänkt rumpa? Vad vet vi? Med det vore bra med svar. När Bratt/Guillou avslöjat IB/SAP fick de fängelse. Nu ska Guillou dödskallemärkas och vi som då drabbades tystas. Historien ska skrivas om. Så här ställde poeten och kulturredaktören Karl Vennberg frågan till Olof Palme i Aftonbladet 1973:

”Det måste finnas flera än jag som aldrig i sitt liv har känt sig så nära att kvävas av tung beklämning… som frågar sig om man någonsin mer kan ta en svensk valsedel i sin hand utan att kräkas…I detta medverkar en socialdemokrati som genom åren har framstått som den svenska demokratins säkraste garant…Det känns som ett förräderi. Olof Palme, stig äntligen fram och befria oss om vår misstanke att leva i ett helt annat land än vi trodde.”

Nu steg aldrig Olof Palme fram innan han mördades. Det finns inga memoarer och vi får inga postuma svar. Men alla de ”demokratins dödgrävare” som nu lever eller håller i nycklarna till säkerhetstjänsternas arkiv kan träda fram.

Det var ni som var förrädarna. Inte den unge och osnutne journalisten Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, spionhärvan, IB-affären, regeringen, Olof Palme, spioneri, Mona Sahlin, Fredrik Reinfedlt, Facklig opposition Volvo, Svante Winqvist

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,SVD5,DN1,

Bloggare: Rödamalmö,Svensson,