SÅPBUBBLAN

MONA SAHLIN

En halv miljon svenskar är snart utan jobb. Då är Mona Sahlins budskap till det egna partiets ”jobbkongress” att de som har jobb måste jobba mer.

Man kan säga mycket om Sahlin. Men inte är hon precis mästare när det gäller den genre i politiken som kallas taktik. Hennes vision om framtiden är att ”vi äldre måste jobba längre”. Hon litar till Försäkringskassan som säger att ”vi alla måste jobba mer, fler timmar i vårt liv”. Vi ska jobba tre år mer och ålderspensionen blir då 68 år.

Hon har rivit många häckar på samma sätt. Vem minns inte hennes ”Det är häftigt att betala skatt”? ”Vi som tjänar 100 000 i månaden måste betala lite mer”, heter det nu. I den senaste tidens krutrök kring Jimmy Åkesson och hans gäng sitter hon i TV-soffan med Maud Olofsson och pratar om ”hur vi i etablissemanget kan uppfattas”…

Jag minns då en gammal vän och pionjär inom Socialistiska Partiet, Tom Gustavsson, som tragiskt nog gick bort för tidigt i en hastig sjukdom. I början på 70-talet, inne på Stockholms centralstation, klev han kavat och storbröstad fram till vår utrikesminister Torsten Nilsson och anklagade denne för att svika arbetarklassens internationalism med sitt stöd för Richard Nixons och USA:s folkmord i Indokina. ”Räck mig näven och hälsa”, sa Nilsson. Tom sträckte fram handen och utrikesministern, som i ungdomen jobbat som murare, tog den och hälsade tillbaka i ett väldigt grepp som nästan pressade sönder Toms finlemmade fingrar. Han var student och hade inte svingat murslev utan mest jobbat med penna och skrivmaskin.

I sak var det inget bra argument. Men utrikesministerns svar var  handfast och rejält. Han övertygade inte Tom, men under dessa år kunde socialdemokratins ledning fortfarande uppfattas som en del av arbetarklassen. Vare sig Torsten Nilsson, Gunnar Sträng eller Tage Erlander sågs som ”etablissemanget”.

Mona Sahlins barnkrubba var en finmaskig kokong av skyddande, heltidsanställda socialdemokratiska byråkrater av olika snitt. Både föräldrar, familjens vänner och umgänge levde med och av ”rörelsen”. Som flicka lekte hon i departementens korridorer och satt i knät på ministrarna. Bortsett från några korta visiter i ungdomen har hon aldrig varit ute på den verkliga arbetsmarknaden. I dag lever hon, likt sina partivänner och alla de andra i den politiska eliten, i det utanförskap som skapas av ett aldrig sinande flöde av skattebidrag till partiernas direkta eller indirekta verksamheter. Bara moderaterna beräknas under denna mandatperiod sammanlagt kunna kvittera ut 800 miljoner kronor.

Mona Sahlin lever i en såpbubbla och färdas runt i landet som med en svävare utan verklig kontakt med markytan. Hon vet inte hur landskapens människor lever. Hon har rapporter, siffror och tabeller tillhands. Men känner inte klassamhället inpå kroppen. Visst. Vetenskapen säger att mina barnbarn statistiskt ska ha femtio procents chans att bli hundra år. Försäkringskassan pratar också om att vi kommer ut på arbetsmarknaden när vi är i 28-årsåldern. Här finns kanske behov av förändringar i framtiden. I ett socialistiskt Sverige där vi jobbar mindre, men fortsätter med en del samhälleliga arbetsuppgifter längre upp i åldern än i dag. I ett land där inte profitörerna och deras marknad styr.

Men många av mina vänner började jobba när de var femton till arton år. De har slitit hela sina liv och byggt det här landet. Kropparna är ofta trasiga. Ofta också själarna. Då känns inte Sahlins budskap något vidare. Framförallt inte som våra barn börjat jobba eller lever med arbetslöshet många, många år innan de fyller de 28 år som Försäkringskassan svamlar om.

När ”Alla är med”. När ”Hela Sverige” är i arbete och vi bara jobbar sex timmar om dagen. Då kan vi kanske börja tala om höjd pensionsålder.

Men redan nu kunde kanske vi prova en sådan framtida reform för några yrkesgrupper med mest lätta pappers- och pratjobb. Varför inte höja pensionsåldern för fondmäklare, präster och politiker?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, pensionsåldern, socialdemokraternas partikongress, jobbkongressen, pensionssystemet

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,

Bluff om Bonusballonger

”Som jag ser det, sprack bonusbubblan i kväll, sa statsminister Fredrik Reinfeldt och sträckte nöjt på sig, efter att ha suttit som ordförande och lett EU:s toppmöte i Bryssel den 18 september. ”Nu räcker det.  Vi behöver komma ifrån den nuvarande ersättningskulturen som baseras på kortsiktiga bonusar”, fortsatte han. I Sveriges – och i världens alla stora – TV-kanaler visades ett inslag med den glade svenske EU-ordföranden som sa sig ha lyckats med att spräcka bonusbubblan…

Vad drömmer den lille pojken om? Att bli bankdirektör i Swedbank?

Veckan efter åkte han till G20:s toppmöte i Pittsburgh och godkände ett avtal där det stod att ”en betydande del av ersättningen skall (should) vara rörlig”. ”En betydande del” angavs till 40 -60 procent. Pengamånglaren Mats Odell uppmanade snabbt de svenska bankerna att ”väga in besluten från Pittsburgh”. Sagt och gjort: Bankerna hörsammade finansministerns maning, läste besluten från G20 mycket noga och förväntas i dess anda, trots stora förluster betala sina ”aktörer” eller snarare, spelare, i runda slängar 5 miljarder kronor i bonusar. Swedbank som är med i statens garantiprogram, vilket innebär att du och jag tar riskerna, kommer trots en förlust på 7-10 miljarder, att släppa upp nya bonusballonger till ett värde av 800 miljoner.

I Labours och Gordon Browns England är det samma sak. Det som spräcktes i Bryssel var inte bonusbubblan utan snarare förtroendet för Reinfeldts förmåga att få bankdirektörerna att hålla tillbaka sin lystnad på mer rikedom. Londons ”City” eller finansvärld fortsätter också obekymrat att servera sina anställda frikostiga bonusar. Där förväntas slutsumman bli omkring 60 miljarder. Många äcklas över frosseriet och kallar bankdirektörerna för feta katter.

I ett land med fortsatt recession har det så uppenbara svindleriet fått till och med en del av den finansiella eliten att reagera. Multimiljardären George Soros ( som tillsammans med Carl Bildt en gång sänkte den svenska kronan ) sa så här i går:

”I dag finns det gömda subventioner till bankerna, tack vare att de får låna statliga pengar till vad som i praktiken är nollränta. Så de pengar de tjänar är inte något som vunnits av folk som tagit risker. Det är gåvor från regeringen, dolda gåvor, så jag anser inte att dessa pengar skall användas till att betala ut bonusar”.

Swedbanks direktörer pratar inte gärna om sina enorma förluster i  Baltikum och Ukraina. De väljer i stället att tala stort om vinsterna i Sverige. Men är det inte så att dessa vinster,  på samma sätt som i Gordon Browns England, bara varit möjliga tack vare de statliga garantier, som vi ytterst står för? Varför yvas över vinster där skattebetalarna stått och står för riskerna? Än har inte Reinfeldt kommenterat sitt fiasko. Kanske var det statsministerns eget självförtroendet som sprack där nere i Bryssel?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Swedbank, SE-banken, Bryssel, Fredrik Reinfeldt, bonusar, bonusbubblor, finanskris, lettland, Ukraina

I pressen: Independent,DN1,

SÅ SÄTTER VI YXAN

TILL RASISMENS

RÖTTER

Sverigedemokraternas syssling, British National Party, fick ett stort genomslag i torsdags, efter att ha fått medverka i det klassiska TV-programmet Question Time. Åtta miljoner människor såg programmet, mot normalt 2- 3 miljoner, och via webben säger man sig redan samma natt har fått 3 000 nya medlemmar. I en opinionsundersökning, gjord efter det upphaussade inslaget, säger hela 22 procent av britterna att de skulle kunna överväga om en röst på partiet i något kommande val.

BNP:s ordförande Nick Griffin: ”London är inte längre brittiskt”…

Jag skriver syssling när det gäller Sverigedemokraterna och inte tvilling eftersom det brittiska BNP är ett parti ”only for whites”. Där Sverigedemokraterna är ljusbruna. Förtäckt rasistiska . Där är BNP smutsbruna. Partiet har fasta rötter i öppet antisemitiska nazistiska engelska partier. De i ledningen som håller i taktpinnarna var med redan i sjuttiotalets National Front. Partiets ordförande Nick Griffin har öppet deklarerat att Sir Oswald Mosleys ”British Union of Fascist” och hans svartskjortor på trettiotalet, varit en förebild. Han har också ifrågasatt Förintelsen. BNP gör till och med en stor sak av att man är ett ”vitt” parti. Man säger sig kämpa för Storbritanniens vita ursprungsbefolkning och anklagar socialdemokraterna i Labour för att bryta mot FN:s deklaration om ursprungsbefolkningarnas rättigheter, när man medvetet översvämmat landet med en färgad immigration. För denna rörelse finns inte heller en rågång mellan ”det fria ordet” och gatuvåld.

Sir Oswald Mosley hälsas av sina svartskjortor…

BBC:s skäl för att Nick Griffin skulle få vara med i TV-programmet var att hans parti haft spektakulära framgångar i flera val. Nu senaste i valet till EU-parlamentet, där han själv och en partikamrat valdes in med nära en miljon (!) röster bakom sig. Kanske korrekt ur en formell synpunkt och ett svårt beslut. Vad man än gör finns det risk för bumerangeffekter. Enligt opinionsundersökningarna menade också en stor majoritet av befolkningen att beslutet var det enda rätta. Men när det gäller medvetna rasister kan det inte finnas några formella demokratiska rättigheter. Den som förvägrar andra rätten att ens finnas har straffat ut sig själv. Man släpper inte in bocken i trädgården.

Protest mot att BBC släppt in rasister.

BBC:s upplägg av programmet blev dessutom en katastrof. I fyrtio år har en panel och en studiopublik frågat ut de traditionella partiernas ledare och dessa har fått ett rimligt utrymme för att förklara sig. När Griffin kom till studion blev det i stället en variant på den brittiska överklassporten rävjakt – där ett koppel av hundar hetsar sina offer till döds och sliter dem i stycken. I dagens Sunday Times granskas programmet och man menar att Question Time och andra debattprogram, på samma sätt som i Sverige, degenererat till en kakafoni av röster och känslomässiga utbrott. Längre, sammanhängande argument sågas direkt. Nu när man släppt in BNP i finrummet blev resultatet förödande. Publiken visade upp sitt ogillande av Griffin med känslomässiga stormar och panelen avbröt honom hela tiden med en skur av följdfrågor innan han fått komma till punkt med sitt första svar. Sunday Times menar vidare att det är fel att låta traditionella partier sitta i denna typ av panel. De har sin egen agenda, likt Labours justitieminister Jack Straw, som bara gjort sig känd för att slingra sig när det gällt känsliga immigrationsfrågor. Nu satt han i panelen och försökte kamma hem kortsiktiga politiska poäng, men berörde aldrig grundproblemen bakom BNP:s valframgångar. Sunday Times menar vidare att det var fel att låta den färgade författarinnan Bonnie Greer sitta med i panelen. Hon är född och uppvuxen i USA och togs med bara för att hon är svart och för att visa sin känslomässiga avsky för Griffins parti. Känsloutbrott som inte övertygar dem som redan funderar i samma banor som BNP. Kanske snarast får dem att stärkas i sin tro. Alla bedömare tycks vara överens om att Nick Griffin tog hem spelet. Han hetsades som en jagad räv. Av ”BBC:s mobb”, skriver Times. Men likt riktiga rävar var han listig nog att komma undan. Som martyr. På BNP:s hemsida kunde han snabbt och ömsint i en video berätta om TV-kanalens övergrepp och hota med en stämning.

Dagens Nyheters korrespondenter i Europa tar i dag upp framgångsvågen för högerextrema partier i Europa. De har också pratat med olika forskare och samhällsvetare som alla har en del goda synpunkter. Men ingen av dem sätter yxan till dessa partiers rötter. Förutsättningarna växlar från stat till stat, men den mylla där de alla växer sig starka är tjocka lager av otrygghet i arbetslöshetens och krisens Europa.

Både ljusbruna och mörkbruna partier frodas i massarbetslöshetens Europa.

British National Party anklagar brittiska Labour /med rätta/ för att ha ödelagt industrin i det egna landet. Med framgångsrika nationella och rasistiska argument vinner de gehör hos alla de vita britter som upplever att de trängts undan från arbetsmarknaden och offentlig välfärd, till förmån för nya invandrargrupper. New Labours katastrofala nyliberalism där man trott att The City, bankvärldens vidriga tummelplats i London, är den nya framtidsbranschen, slår nu i finanskrisens spår tillbaka med en oerhörd kraft mot det egna partiet. BNP arbetar medvetet i detta politiska hålrum av otrygghet och rädsla. Man bygger en egen facklig rörelse och stödjer exempelvis postarbetarnas strejk och agiterar mot Labours försök till privatisering: ”Den statliga postens konkurrenter kommer från utlandet, från kontinenten, och kommer bara att ta brittiska jobb med hjälp av billig invandrad arbetskraft…”

En rad avslöjanden har visat att det brittiska parlamentet mest består av en hop giriga själar som som gör allt för att se till att skattemedel hamnar i de egna fickorna. Ett förfall som BNP utnyttjade i sin valpropaganda i EU-valet. ”Straffa grisarna”, rösta på oss, hette det då.

Självklart är det i samma mylla som Sverigedemokraterna har vuxit sig starka. Arbetslösa eller otrygga ”svenska” arbetare känner sig hotade av ”massinvandringen”. Sjukpensionärer och fattigpensionärer upplever att deras del av kakan tas bort eller blir mindre om kakan ska delas med fler. Om ”nittio procent av de som bor i Rosengårds Herrgården lever på bidrag räcker det inte till oss. Vi svenskar får bara kaksmulor att leva på”.

Sverigedemokraterna menar i sin propaganda att ”vi säger vad du tycker”. Detta är till en del sanningen bakom deras framgång. Vare sig goda avsikter, starka känslor, hög etik – eller rationella argument räcker då till. Diskussionen om Sverigedemokraterna borde därför inte handla om ifall och i så fall hur man ska debattera med dem.

Den ska självklart handla om hur vi får Sverige i arbete och kan trygga både välfärd och miljö. Hela Sverige ska i arbete! Hela Rosengård! Hela Angered!

Demonstrationen mot BBC:s program.

I sak är det inget av de traditionella partierna som har ett program som kan ta oss ut ur krisen. Det är konjunkturpolitiken som skiljer. Olika tyngd på motvikterna till den ekonomiska krisen. Men alla ser de ett nytt uppsving på den kapitalistiska världsmarknaden som framtidens frälsare. Men i väntan på detta osäkra scenario kommer både den borgerliga alliansen och den rödgröna alliansen att låta arbetslöshetssifforna skena.  De flesta prognoser talar om en kommande arbetslöshet på en halv miljon. Låt säg att det ”bara” skulle bli 400 000 med en rödgrön regering. Eller 450 000 med en koalition mellan de rödgröna och Folkpartiet ”för att stoppa Sverigedemokraterna”. Kanske på bekostnad av framtida nerskärningar i den offentliga sektorn ( de statliga lånen ska betalas tillbaka ).

Men även 400 000 människor i arbetslöshet är ”manna i himlen” för Sverigedemokraterna. Vad Sveriges arbetande människor behöver. Oavsett hur vi ser ut eller kommer ifrån. Det är en Rödgrön regering i hela folkets tjänst. En regering som inte väntar på positiva börsnyheter utan med ett program som bryter ner marknadens tyranni /där en socialisering av hela finansindustrin är en bra början/ och ger oss alla en möjlighet till meningsfulla arbeten och värdiga liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, yttrandefrihet, Sverigedemokraterna, högerextrema partier, British National Party, massarbetslöshet, fascism, nazism, regeringskoalitioner, de rödgröna, regeringen

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,AB2,AB3,

Bloggare:Jinge,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,Arbetarperspektiv,

Ett krig som bara

GÅR ATT FÖRLORA

Den korrupte Karzai flinar glatt efter att ha pressats av USA:s John Kerry till att acceptera ett omval.  Men den politiska krisen kommer att fortsätta eftersom grunden för denna är ockupationsmakterna.

Beslutet om en andra valomgång i Afghanistans presidentval har inte löst landets politiska kris. Detta därför att det är omöjligt för NATO (och Sverige) att sätta upp ”en demokratisk vald och stabil regim” som kan legitimera den egna ockupationen.

Barak Obamas strategi är dömd att misslyckas. Han har redan kraftigt ökat krigsinsatserna sedan Bush`s dagar och säger att nu gäller det att rikta in militärens kikare på ett enda mål: Al Qaida. Generalen på plats Stanley MC Crystal kräver ännu mera trupp. Tiotusentals mer stridande soldater för att kunna ”knäcka ryggen på talibanerna och Al Qaida”. Mc Crystals krav stöds fullt och fast av USA:s försvarsminister Robert Gates som menar att det inte finns tid för att invänta några valresultat. När det gäller frågor som korruption och val rör det sig här om ”en evolutionär process” där de militära insatserna inte kan vänta, menar han. ”Det gäller att vinna kriget nu”.

Obamas fokus på Al Quaida är självklar. En växande majoritet av den amerikanska befolkningen är emot kriget och vill ta hem det egna landets trupper. Det enda sättet att utverka någon form av fortsatt stöd blir då att säga att nu vill vi bara avsluta detta med att komma åt den organisation som var ansvarigt för ”11 september 2001”. Vi är inte ute efter ett nationsbygge långt borta i Asien utan vill bara skydda amerikanska medborgare från terrordåd.

Grundproblemet med denna strategi är naturligtvis att Bin Ladens män knappt finns på plats i Afghanistan. Bara för en vecka sedan sa general Jim Jones, som är FN:s militäre rådgivare, att där bara finns ett hundratal krigare från Al Qaida. ”Talibanerna” utgörs i stället av regionala stamledare och krigsherrar som kämpar mot ockupationsmakten och Karzais samarbetsregim. Framför handlar det om ett uppror från majoritetsgruppen pashtuner. Enligt tidningen Boston Globe, som läckt en amerikansk underrättelsekälla, utgörs nittioprocent av talibanerna ”av stamrelaterade, lokala uppror” som ”ser sig själva i motsättning till USA som är en ockupationsmakt”.

När sedan USA försöker döda de ledare från Al Qaida som man är ute efter skapas nya problem. Eftersom det i stort sett inte finns några militära baser riktas flygräder och artilleribeskjutning in mot de byar där man misstänker att ”terroristerna” finns. Kanske dödar man några ledare. Men samtidigt dör långt fler civila. Helt oskyldiga människor. David Kilcullen, som var General Petreaus`rådgivare i Irak, bekräftar detta när han berättar att det dödats 14 ledare från Al Quaida i de stamområden som utgör gränsen till Pakistan, men detta på bekostnad av 700 civila. ”Det innebär bara två procents träff”, menar han. ”Detta är inte moraliskt försvarbart”. Dessutom blir naturligtvis konsekvensen att alla överlevande, vänner, släktingar och klanmedlemmar ska hämnas dåden. Ett ointresse för ockupationsmakten eller kanske t o m en liten välvilja vänds till avsky.

I dagens utgåva av tidningen Independent diskuterar den väl insatte och internationellt uppmärksammade journalisten Johann Hari denna målbild. Han konstaterar kallt att det var denna typ av krigföring, denna paradox, som ledde till USA:s nederlag i Vietnam. ”För varje bad guy som du dödar måste du döda ännu fler…”

Johann Hari fortsätter med att bemöta idén om att terroristattackerna i Väst har planerats och iscensatts från Afghanistan:

”Nästan alla jihadattacker i västerländska länder har planerats på plats. De krävde också mycket begränsade kunskaper och träning. Grymheterna ”11 september” planerades i Hamburg och Florida av 19 saudiaraber som bara behövde veta hur man hanterar pappersknivar och hur man kraschar ett flygplan. Dådet 7/7 i England planerades i Yorkshire av unga britter som lärde sig hur man gör bomber med hjälp av internet. Senast i förra veckan greps en jihadist därför att han i den ökända jihadbasen Dallas, Texas, planerat att spränga en skyskrapa i luften. Osv. Osv…”

Ingenting tyder på att en ny valrunda i Afghanistans presidentval skulle kunna lösa dessa grundläggande problem. Allt tyder dessutom på att fredspristagaren Barak Obama har fattat eller är i färd med att fatta beslutet om kraftigt förstärkta truppinsatser. Han riskerar att bli vår tids president Johnson. Alltså den amerikanske president som under Vietnamkriget pratade om fred men ständigt fick skicka mer och mer soldater, samt fler och fler bombplan till Indokina.

Här riktas då strålkastarljuset in på den svenska truppinsatsen. Alla bedömare menar att kriget med sitt ursprung i södra Helmand nu också allt snabbare sprider sig till de norra provinserna. De tyska och de svensk/finska trupperna är samtidigt odugliga till närstrid. Så här skriver man exempelvis på Al Jazeeras hemsida:

Tysklands Angela Merkel inspekterar rättningen för de egna trupperna.

”Hinder för /de militära/operationerna. Styrkorna i norr är inte tillräckligt utrustade och är dessutom otillräckligt tränade för en situation där stabiliteten förvärras. En del av NATO:s kontingenter, inkluderande dom från Tyskland och Sverige, har förlagts till norra Afghanistan därför att där är förhållandevis fredligt och det har gett dem möjligheten att hålla sig utanför offensiva operationer. Tyskland har trots upprepade förfrågningar från NATO:s och FN:s ledare benhårt vägrat att flytta sina trupper till landets mer känsliga regioner. Nu, trots att kriget har kommit till dem, karakteriseras fortfarande de två ländernas militära närvaro av en defensiv operationell mentalitet. Säkerhetsexperter baserade i norr menar att detta skapar en oförmåga att genomföra operationer och att man inte tolererar egna förluster utan fokuserar på att skydda de egna trupperna. Tyskarna har ett sätt att operera som sänker dom även när det gäller uppgiften att patrullera området. Flygbombningen i Kunduz (mot två tankbilar), som dödade många civila, var ett resultat av deras oförmåga att gå utanför sitt nuvarande mönster av att undvika risker.”

Självklart ses Sverige här som en del av NATO. En realitet som är för genant för svenska politiker att ens nämna. Kriget har dessutom kommit till norr och därmed är kriget för första gången på väg att bli verklighet, med egna dödade soldater som följd, också för de svenska trupperna. Nu kostar kriget oss en och en halv miljard kronor i skattepengar (lånade). För en insats där de svenska soldaterna först och främst är där för att skydda sig själva. Mycket snart kommer det – eller har redan kommit – påtryckningar om att Sverige ska ha en mer offensiv roll. Det är säkert detta som är bakgrunden till att försvarsminister Sven Tolgfors i höst planerar en proposition i riksdagen som då kommer att handla om att ”rusta upp” den svenska styrkan så att den också klarar av offensiva insatser.

Runt om i de norra provinserna utökas nu antalet befästa polisspärrar.

Svenska soldater kommer att dö och nya miljarder kommer att rulla. Allt för att delta i ett krig utan mål och utan strategi.

Alltså mer än hög tid för att omedelbart dra hem de svenska trupperna. Detta måste bli det gemensamma rödgröna svaret i riksdagen på Tolgfors` kommande proposition.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, Afghanistan, NATO, ISAF, Svenska Afghanistankommittérn, Karzai, presidentvalet i Afghanistan, Sven Tolgfors, de rödgröna

I pressen:SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,DN3,

Andra bloggare:

Ghettot kämpar

När den norska nobelkommittén gav oss en evig ”Norgehistoria” genom att tilldela Barak Obama sitt fredspris, samtidigt med att denne paradoxalt nog har ansvaret som ”Krigsherre” eller ”Överbefälhavare” för USA:s väpnade styrkor, då kom jag att tänka på Marek Edelman som gick bort bara några veckor tidigare. Edelman fick några notiser i pressen. Sedan flagnade hans minne bort för maktens media. I själva verket skulle han haft Nobels fredpris flera gånger om. I en tid när begreppet hjältar devalverats till att bara betyda idoler då är hans livsgärning ett minne som måste bevaras. Han var inte bara upprorsledare i Warzawas judiska ghetto under naziockupationen. Han var också en konsekvent, helgjuten människa. Solidarisk inte bara med den moderna polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc utan också med det kämpande palestinska folket. Han vägrade att se sionismen som den enda logiska konsekvensen av den europeiska antisemitismen.

Säkert var det därför han aldrig fick något fredpris. Säkert var det därför hans minne bara var värt några politiskt väl redigerade notiser i svensk press.

Som ett sätt att hedra hans minne återger jag här en minnesruna skriven av John Rose för den brittiska tidningen Socialist Worker . Rose har medverkat till att publicera Edelmans memoarer för engelska läsare och har också för Pluto Press skrivit boken ”The myths of Zionism”.

Nu var männen från SS färdiga för attack. I täta grupperingar marscherade de högmodigt och ljudligt in på det centrala Ghettots till synes döda gator. Det såg ut som om deras triumf skulle bli fullständig.

Det såg ut som om denna moderna och storslaget utrustade armé hade skrämt bort den lilla skaran av segerrusiga män. Som om denna handfull med omogna pojkar till sist hade insett att det inte fanns någon mening med att försöka göra det omöjliga.

Men inte alls. De skrämde oss inte och vi togs inte med överraskning. Vi väntade bara på ett lägligt tillfälle.

Stridsgrupper, barrikaderade vid gatans fyra hörn, öppnade samtidigt koncentrerad eld.

Överallt exploderade märkliga projektiler, handgranater av egen tillverkning. Det enda maskingeväret sköt då och då skott genom luften. Det gällde att spara på ammunitionen. De försökte med en reträtt men vägen var avskuren. Snart var deras döda utspridda över gatan.

Det är så här som Mark Edelman berättar om den första stora striden i Warsawas judiska Ghetto i sina gripande memoarer ”Ghettot kämpar”.

För några veckor sedan gick han bort, i sitt hemland Polen, nittio år gammal. Edelman var den sista överlevande av den fem man starka kommandogrupp, som ledde upproret i Ghettot och här berättar han om inledningen till upproret 1943 mot den nazistiska Förintelsen i Polen. När redan två tredjedelar av de 400 000 judiska män, kvinnor och barn som stängts in i ghettot deporterats till förintelselägren. Upproret sattes i gång av den Judiska kamporganisationen, ”ZOB” som bildats av tre politiska partier: Det antisionistiska judiska socialistiska Bund, socialistiska sionister och kommunister.

Efter två dagars strider, inträffade något ”helt utan tidigare motstycke”, fortsätter han. ”Tre officerare med sänkta maskingevär dök upp. De bar vita rosetter i sina knapphål. De var sändebud och de ville förhandla med områdets kommando. De föreslog femton minuters vapenvila för att kunna flytta sina döda och skadade. Vi svarade med eldgivning. Varje hus var ett fientligt fäste. Från varje butik, från varje fönster, fann kulorna hatade tyska hjälmar och hatade tyska hjärtan.” Upplösningen kom inte förrän nazisterna lät Ghettot brinna i flammor. Edelman var en av de få lyckliga som kunde fly genom att kravla sig igenom de underjordiska kloaksystemen. Branden var för nazisterna det enda sättet att ”rädda sin miltära heder”.

Nazisternas militäre ledare, bödeln Heinrich Himmler hade fått panik. Han gav därför order om en fullständig förstörelse av hela ghettot: ”Annars kan vi aldrig pacificera Warsawa, som fortsätter att vara ett farligt centrum för upplösning och splittring”, framhöll han. Här hade Himmler rätt. Ett år senare ledde den polska underjordiska armén, inspirerad av de judiska kämparna i ghettot, trots deras nederlag, ett uppror i hela staden mot den nazistiska ockupationen. Märkligt nog kunde Edelman också ta del i detta uppror.

Monumentet i Warzawa till minnet av de tiotusentals människor som fick ge sina liv i upproret mot nazisterna. Det är skapat av Nathan Rappaport. Ironiskt nog i svensk bohusgranit som nazisterna hade importerat från Sverige för att ha till sina segermonument. I bronsreliefen syns ledaren Mordacai Anielewics med en granat i handen. I bakgrunden en skara judar som går mot sin död.

Edelmans ord om ”hemgjorda handgranater” och ”ett enda maskingevär som bara sköt ibland för att spara ammunition” – är ord som fått eko i andra memoarer – och som en del historiker har tagit till sig. Är inte detta bevis för den djupt rotade, endemiska antisemitismen, hatet mot judendomen, i hela det polska samhället? Hur kom det sig att även den antinazistiska polska underjordiska armén var oförmögen eller ovillig att beväpna Ghettot på ett acceptabelt sätt?

Marek Edelman avfärdade alltid dessa anklagelser. 1989 besökte jag honom i hans hem i Lodz, Polen, för att få hans medgivande för att förlägga den första brittiska utgåvan av ”Ghettot kämpar”. Då berättade han att nästan 50 år av eftertanke inte hade förändrat hans syn på den grundläggande anständigheten hos det polska folket. Redan som tonåring, då som kader i Bund, hade hans humanistiska judaism och väl grundade politiska uppfattningar smitts och gett honom en orubblig tro att rasism kan övervinnas samt den enorma makt som kan bli möjlig genom solidaritet. Visst fanns det svagheter i solidariteten från den polska underjordiska rörelsen 1943, men detta vittnade om dess egen svaghet och den fruktansvärda upplevelsen av sin egen politiska isolering. I slutfasen (upproret -44) kunde Röda Armén ha hjälpt till med att slå ut Hitler. Men detta polska uppror besegrades därför att Stalin gav order om att den skulle göra halt utanför Warzawa.

Israeliska ideologer och politiker har alltid varit harmfulla och bittra när det gällt Edelmans beslut att leva i Polen samtidigt som denne tog liten notis om Israel. Ja. Han t o m vågade kritisera Israel. De har också hånat hans positiva attityd till den polska solidariteten. Men ”Antek” Zukerman har gett Edelman rätt. Antek som var Edelmans kamrat i Zob:s ledning och organisationens kontaktlänk med den polska underjordiska rörelsen. Men till skillnad från denne en principiell sionist som slutade sina dagar på Ghettokämparnas kibbutz i Israel. I sina memoarer berättar han: ”Med mina egna ögon såg jag polacker gråta. De bara stod där och grät. En dag var ghettot inhöljt i en begravningsskrud av rök och jag såg massor av polacker utan de minsta spår av skadeglädje”. Antek gick så långt att han kallade det för en synd att fördöma det polska folket. Han också, visste allt om polsk solidaritet. Här i sin beskrivning av de vanlige kommunistmedlemmarna: ”Innan de blev korrumperade av sin ledning och framförallt Stalin, visade dessa människor exceptionell personlig integritet”. De stridande i Ghettot hade en grundläggande övertygelse om att kampen för deras polska kamrater, i händerna på nazisternas förtryck, var densamma som deras egen. När Ghettot var på randen till kollaps uttrycktes denna övertygelse i att ett ”Manifest till polackerna” publicerades, vilket måste räknas till en av det förra århundradets främsta appeller när det gäller frihet, jämlikhet och broderskap.

”Polacker, medborgare, Frihetens soldater”, heter det i inledningen. ”Genom dånet från tyska kanoner, som förstör hemmen för våra mödrar, hustrur och barn; genom larmet från deras maskingevär, som vi erövrat i striden mot den fega tyska polisen och SS-männen…Genom röken i Ghettot som stuckits i brand och blodet från dess skoningslöst dödade försvarare, framför vi våra innerliga hälsningar till er. Vi är väl medvetna om att ni de senaste dagarna, med brutna hjärtan, tårar av medkännande, med skräck och entusiasm, andlöst har bevittnat, det krig vi har utkämpat mot varenda brutal ockupant. Varje tröskel i Ghettot har blivit ett fäste och ska så förbli till slutet! I striden kommer vi alla förmodligen att gå förlorade. Men vi kommer aldrig att ge upp! Vi, på samma sätt som ni, brinner för att straffa fienden för hans brott. Det är en strid för vår frihet – och för er! Vi ska hämnas de blodsbesudlade dåden i Oswiecim, Treblinka, Belzec och Majdanek! Länge leve friheten! Död åt mördaren och hans bödlar! Vår gemensamma kamp mot ockupanten måste fortsätta till slutet!”. Undertecknat: ”Den väpnade judiska motståndsrörelsen”.

Efter krigsslutet blev Edelman hjärtkirurg.

Efter krigsslutet blev Marek Edelman hjärtkirurg i sitt hemland Polen. Som han såg det var detta att ”fortsätta med att rädda liv”. Hela sitt liv fortsatte han också att vara politiskt aktiv. Bland annat tog han ställning för den oberoende fackföreningsrörelsen, Solidarnosc, vilken under 80-talet avlägsnade Polens stalinistiska regim. Vid Solidarnosc`s kongress 1981 i varvsindustrins Gdansk, där rörelsen grundades, tystade en veteran från den underjordiska polska motståndsrörelsen applåderna för sig själv. Han pekade sedan på en hjälte ”med betydligt större resning” i hallen: Dr Marek Edelman. De kommunistiska myndigheterna, som var rädda för att han skulle bli till en ikon för Solidarnosc, erbjöd honom i efterhand polska militära hedersbetygelser. Men dessa vägrade han att ta emot.

Sommaren 2002 ingrep Edelman, fortfarande i farten, i Israels skådeprocess mot den nu fängslade palestinske motståndsledaren, Marwan Barghouti. Han skrev ett solidaritetsbrev till den palestinska rörelsen och trots att han kritiserade självmordsbombarna var tonen i brevet sådan att det retade Israels regering och dess press till vansinne. Edelman hade hela tiden varit förbittrad på Israels försök att göra anspråk på upproret i Warzawas ghetto som en symbol för judisk befrielse. Nu menade han att denna symbolik tillhörde palestinierna. Han adresserade sitt brev till det palestinska ”Zob”: ”ledarna för de palestinska militära och paramilitära operationerna” och till ”alla palestinska kämpande organisationer”. Den åldrande antinazistiska kämpen från Ghettot hade ställt sin ofantliga moraliska auktoritet till förfogande för den sida som han ansåg vara värd denna betygelse.

Vad var Bund?

Bund (Förbundet) var en massbaserad marxistisk judisk arbetarorganisation som var mycket aktiv bland fattiga judar under den ryska revolutionen och i Polen innan Andra världskriget. Tillsammans med de polska socialisterna, ledde organisationen det judiska motståndet mot den polska fascismen före kriget, Före den ryska revolutionen, 1905, erkände även sionisterna Bund`s dominerande ställning. Organisationen gav ledarskap för tusentals judiska ungdomar som inte ville emigrera till Palestina.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Warzawas Ghetto, Marek Edelman, SS, Hitler, nazister, Sverigedemokrater, Barak Obama, Nobels fredspris,

I pressen: Internationalen,

Bloggare:

CENCUR?

För drygt tre veckor sedan kontaktade Socialistiska Partiet Sverigedemokraternas tidning SD-Kurirens annonsansvarige Richard Jomshof för att publicera en annons. Vi gjorde det med bakgrund av den uppståndelse som var efter att Aftonbladet vägrat SD annonsplats. Vi tänkte att den uppmärksamhet SD fått kunde göra det intressant för oss att annonsera i deras tidning. Richard Jomshof svarade oss att ”man mycket väl kan tänka sig att ta in en sådan annons”, men efter att vi skickat annonsen till SD-Kuriren har vi mötts av en talande tystnad.

Socialistiska Partiet i Lund ser ingen annan utväg än att offentliggöra denna censur från SD-Kurirens sida och undrar varför SD-Kuriren inte hört av sig. Är det möjligen så att SD består av samma PK-etablissemang som man så ofta kritiserar? Vad är man rädd för? Hycklar man inte när man å ena sidan kräver utrymme i andras tidningar, men själva inte står upp för dessa ideal när det gäller sina egna publikationer?

Socialistiska Partiet i Lund är svurna motståndare till högerpolitik i allmänhet, och Sverigedemokraterna i synnerhet. Vi är för en politisk och ekonomisk demokrati där arbete är källan till inkomst – inte ägandet. Vår strävan är att bygga upp en ny, demokratisk, solidarisk och kämpande arbetarrörelse utan pampar och fjäsk. En metod för att föra ut våra idéer är genom annonsering. Denna möjlighet verkar SD nu vilja förvägra oss.

Socialistiska Partiet i Lund

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka, Sverigedemokraterna, muslimer, nazister, censur, Aftonbladet, SD-kuriren,

I pressen: SVD1,

Bloggare: Röda Göinge,Röda Malmö,Zaramis,

Kapitalistisk ekonomi

långt ifrån

ett stilla akvarium

”Att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg främst tycks ha Swedbanks balansräkning framför ögonen” kan skapa kaos i Baltikum, menar Katrin Kielos i dagens Aftonbladet. Hennes ledare handlar om den kris som borde varit en stor fråga i dagens partiledardebatt och som kan komma att kasta en mörk slagskugga över den kommande valrörelsen. Mer precist handlar den om att det moderata paret kan komma att förvärra det kaos som redan skapats av nyliberalismen. Så här skriver exempelvis Håkan Blomqvist i Dagens Internationalen:

Den 16 juni beslutade Lettlands parlament att skära ned offentliga utgifter med motsvarande en miljard dollar. Pensionerna och föräldraförsäkringen har sänkts med 10 procent. Lärare, läkare och övrig vårdpersonal fick i juni sina löner sänkta med ytterligare 20 procent, efter en sänkning på 20-30 procent i januari. Skolor och sjukhus läggs ned.
”Den offentliga vården i Lettland kommer att kollapsa i november”, säger hälsovårdsministern Baiba Rozentale, ”då är pengarna slut”. ”Staten är i princip bankrutt. Utbildningssystemet har krossats”, säger Mareks Gruskevics från Lettlands utbildningsdepartement.

Moderaternas drömmar om ett nytt svenskt /ekonomiskt/ herravälde över Baltikum är borta. Vad som återstår är att klara de svenska bankernas reträtt tillbaka hem över Östersjön. Främst Swedbank och SEB. För devalveras de baltiska valutorna, då devalveras också värdet på deras ”tillgångar”. Det är därför Reinfeldt och Borg nu hotar Lettlands regering och kräver hårdare tag. Gör inte regeringen som de vill. Ja, då blir det inga fler undsättningslån från IMF.

Moderaternas och regeringens panik är lätt att förstå. Tappas Swedbank och SEB på för mycket likviditet i Baltikum – kan nästa års valrörelse komma att ackompanjeras av en ny, svår och mycket smutsig svensk bankkris. Där finansminister Borg inte längre blir den som håller ordning på statens finanser och minsann då och då hutar åt alltför snikna bankdirektörer. I stället blir han den som undsätter de krisade bankerna – med våra pengar. I sin ledare spetsar Kielos till det med hjälp av gammal rolig retorik från polacken Lech Walensa: ”Att göra en kapitalistisk ekonomi kommunistisk är lika enkelt som att göra fisksoppa av ett akvarium”. ”Svårigheterna ligger i att utföra tricket åt andra hållet”, skriver hon vidare.

Visst. Det är inget vidare att fylla ett akvarium med fisksoppa. Men grundproblemet för letterna och för oss är att ”kapitalistisk ekonomi” är så långt ifrån ett rofyllt akvarium man kan komma. I kapitalismens öppna vatten slukar fiskarna glupskt varandra. Sedan är det vi människor som lika glupskt äter upp de sorter som smakar bäst. Under ytan är inte ens innanhavet Östersjön ett fredligt vatten med ekumenisk samlevnad mellan olika fiskar. Den goda torsken är ett bra exempel på detta. Den kan uppfattas som en klumpig, stilla och harmlös typ. Inte minst i ett havsakvarium eller av oss som drar upp den med pilk. Men för småsillen är torsken naturligtvis en farlig rovfisk. Inte heller blir den mindre farlig bara för att den kallas ”svensk”, Swedbank eller SEB…

Lech Walensas akvarium har spruckit. Vattnet rann ut och fiskarna spritter runt och dör.

Alternativet till nyliberalismens och de svenska bankernas lånekarusell – med en fortsatt kapitalistisk ekonomi – var heller ingen fröjd. Kiolos skissar bra hur det skulle kunna ha sett ut. Hela nöjesfältet skulle då i stället ha stängt. Baltikum hade blivit som Moldavien. Ett isolerat, korrupt hörn av Europa – med en ekonomi byggd på att gästarbetare utomlands skickade hem pengar…

Swedbank eller SEB?

Nu är människan vare sig fisk eller fågel. Inte heller finns sanningen mittemellan. Vi är tänkande varelser med en enorm skaparkraft och en fantastisk förmåga till socialt samarbete. Det var förmodligen därför vi för 10 000 års sedan snabbt konkurrerade ut neanderthalarna. Våra liv och våra vardagar blir inte bättre av att vi jagar varandra. Grundproblemet med ekonomierna i det forna Östeuropa var heller inte heller i sig det statliga ägandet utan stalinismen. Deras ekonomier sköttes inte gemensamt efter demokratiska diskussioner där människorna själva i val fick besluta om olika prioriteringar. Ägande sköttes av partidiktaturer. Därför blev det ”soppa” av alltihop…

Om två år kan Sverige komma att ha en halv miljon människor arbetslösa. I hela Europa kan över 30 miljoner människor ha berövats möjligheten av att försörja sig och att bidra till en gemensam välfärd. ”Sverige slits isär”, som Mona Sahlin säger i dagens partiledardebatt. Hon kunde ha tillagt att hela Europa slits isär. I alla länder straffas löntagarna. Bankdirektörerna och de rika går fria.

Ekonomins socialisering – i kraft av en demokratiskt styrd planekonomi – blir alltmer nödvändig. Vi måste bli fler som ser till att denna fråga kommer upp på dagordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, partikedardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfledt, Anders Borg, Lettland, IMF, bankkris, Swedbank, SEB

I pressen: AB1 ,Internationalen,DN1,SVD1,SVD2,SVD3,

Bloggare: Ett hjärta rött,Svensson,Jinge,

Berlusconi och Blair

tillsammans ner i

LIMBO

I dagens Aftonbladet berättar Olle Svenning, livfullt som vanligt, hur ”avgrunden har öppnat sig ” för Silvio Berlusconi, som förlorat sin immunitet inför lagen och blir alltmer insnärjd i sina sex- och korruptionsskandaler. Vatikanen ger mediemogulen sin sista smörjelse och politiskt har nu Capo dei Capo (bossarnas boss) i den katolska kyrkans föreställningsvärld gått ner i ”Limbo”. Ett sorts svävande tillstånd mellan himmel och helvete där odöpta barn och infödingar som aldrig mött någon missionär hamnar.

Svenning sparkar dessutom indirekt kollegan Katrine Kielos lite lätt i baken. Tidigare i veckan har hon på samma ledarplats argumenterat för att Tony Blair – trots allt – borde bli EU:s näste president. Se min blogg:

”Ska EU ha en krigspresident?”

Silvio Berlusconi har låtit skapa ett privat paradis, öppet för såväl toppolitiker som för fest och prostituerade. Tony Blair, nära vän med La Famiglia, levde väl i Berlusconis palats och beskyddade personligen bröllopet för Gudfaderns dotter.

David Mills, dömd till fyra och ett halvt års fängelse för korruption, var på en gång ingift i Blairs regering och betald för att tvätta Berlusconis svarta affärer.

Tony Blair önskas numera till ordförandeskapet för EU. Tål den bräckliga unionen en president, som håller Berlusconi som välgörare och donator? Kan man tro på ett självständigt EU, ledd av Blair och Barroso, George W Bushs lydiga krigspudlar?     ( Olle Svenning )

Lissabonfördraget stadgar att Det europeiska rådet ska ha en ständig ordförande. Fredrik Reinfeldt lär med sina sex månader sätta punkt för den rotation som gällt. Nu kommer ordföranden att tillsättas för en period på två och ett halvt år och den person som utses – av rådet – kan sedan få mandat för ytterligare en period. I huvudmedia är titeln redan president. Fördraget från Lissabon bakar dessutom ihop två tidigare uppdrag till ett enda. I dag finns österrikaren Benita Ferrero-Waldners fögderi som hanterar EU:s bistånd till olika länder, unionens representationskontor i diverse stater samt olika bilaterala överenskommelser. Samtidigt är spanjoren Javier Solana EU:s utrikespolitiska sändebud och oftast talesman i internationella spörsmål. Dessa två ”departement” blir nu ett. EU får en utrikesminister. En annan viktig förändring är att det nu är EU:s parlament som beslutar i immigrationsfrågor samt fiske- och jordbrukspolitiken.

Maktbalansen mellan dessa poler samt Kommissionen med sin ordförande portugisen José Barroso och den mer anonyma men mäktiga Europadomstolen är oklar. I bakgrunden finns dessutom Den europeiska centralbankens mörka och hotfulla skyline i Frankfurt. Alltså euroländernas ”riksbank”. Men inte nog med detta. I Lissabonfördraget ges de mest stridslystna staterna i unionen utrymme för att på egen hand och sinsemellan ha ett eget militärt samarbete.

Den nya konstitutionens oklarheter. Ett vidsträckt Ingenmansland, diffusa gränslinjer och väldiga dalar med ett politiskt vakuum gör att den kommande presidentens roll kan bli relativt begränsad eller mycket stor. De krafter i Europa som vill se en stark nyliberal president tycks därför ha enat sig bakom Tony Blair som sin kandidat.

Efter sin tid som premiärminister valde Tony Blair likt sin vän Silvio, att låta sig välsignas av ”papisterna”. Han konverterade från den Anglikanska kyrkan. Långt tidigare ledde han uttåget för sitt New Labour, bort från arbetarrörelsens gamla landskap till det nyliberala land som skulle bli ett paradis för alla och envar. Men för det New Labour som följt honom och låtit sig övertygas av hans ibland nästan profetiska ord blev nyliberalismen en katastrof. Människor med en solidarisk livssyn och med någon form av arbetarklassperspektiv vet att blaireffekten var ett bländspel. Tony Blair är en humbug som kommer att starta nya krig och bekämpa alla rester av arbetsrätt i EU med samma iver som han nu tummar sitt radband och ber sina böner.

Därför är det bara att hoppas att medlemmarna i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti läst sin Olle Svenning till frukosten.

Här intar Mona Sahlin lite förplägnad med partivännerna i Jönköping.

Hoppas att hon läst Olle Svennings ledare till  dagens frukost.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Aftonbladets ledare, Slivio Berlusconi, EU, EU-president, Lissabonfördraget

I pressen: AB1 ,

Bloggare:

Ska EU

ha en

krigspresident?

Om några veckor kan Sverige ha en president. Överraskande för många. Ett politiskt ”bakhåll”. Men kalla fakta. Det hela är klubbat så snart Fredrik Reinfeldt rott i hamn Lissabonfördraget. ”Vår” president ska inte utses i demokratiska val utan bakom det Europeiska rådets lyckta dörrar. Detta för att den konstitutionella statskupp det är fråga om inte ska sticka för mycket i ögonen på alla softa EU-kritiker. Formellt får därför presidenten bara titeln ”Ordförande”. Men i media används redan titeln president. Där spekuleras vilt om vem som ska bli EU:s förste president och Tony Blair sägs ligga bäst till. Frankrikes högerman Nicolas Sarkozy sägs vara Tonys främste uppbackare. Ett skickligt drag. Med Blair skulle EU få en nyliberal krigspresident – förankrad också i Europas socialdemokratiska partier.

I dagens huvudledare sluter Aftonbladet följdriktigt upp på Sarkozys sida. Tidningen väjer en aning när det gäller Blairs roll i Irakkriget. Men eftersom han är socialdemokrat, har karisma och är en världskändis må detta med Irak vara hänt. Han ses ändå som den bäste kandidaten:

”Tony Blairs ödesdigra misstag gällande Irak gör honom naturligtvis problematisk. Å andra sidan är det viktigt med en socialdemokrat för att balansera kommissionens ordförande José Manuel Barosso. Dessutom är Blair en skicklig politiker.”

Aftonbladet går in i den fålla som Sarkozy hägnat: ”För att få med oss en majoritet ´balanserar´ vi Barosso med en socialdemokrat. Men då tar vi Blair som i sak står för samma politik som portugisen”.

Men vi glömmer inte. Blairs roll i Irakkriget var inget ”misstag”. Vi minns några rader från hans berömda tal ”War on Iraq”:

”Natten till tisdag gav jag order till de brittiska styrkorna att ta del i den militära aktionen mot Irak. I natt är brittiska soldater, män och kvinnor, djupt inbegripna, i luften, på land och till sjöss. Deras uppdrag är att avlägsna Saddam Hussein från makten och avväpna alla Iraks massförstörelsevapen…Vårt engagemang för den tid som kommer efter Saddam kommer att vara totalt. Vi ska hjälpa Irak att gå mot demokrati. Pengarna från Iraks olja ska hamna i en FN-fond så att de hjälper Irak och ingen annan. Vårt åtagande gäller inte bara Irak. President Bush och jag arbetar för fred i Mellanöstern grundat på ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.”

Blair var i drängtjänst hos Bush. ”Knähund”, sa den brittiska pressen. Fyra år efter den illegala invasionen avslöjade Sunday Times att Blair i sitt inre kabinett, i största hemlighet, under åtta månader hade arbetat hårt för att få fram en hållbar förevändning för kriget. Medarbetare tvingats att ljuga. ”Bevis” producerades som visade att Saddam hade massförstörelsevapen som över en natt kunde hota Europa. Trovärdigheten för FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix skulle raseras. För Blair var det inte fråga om ett misstag.

Både när det gällde bombkriget mot Jugoslavien och invasionen av Afghanistan gläfsade Blair med Bush. Hans mest patetiska insats har sedan varit som Kvartettens specielle Emissari för fred i Mellanöstern. Med speciellt ansvar för att Gaza och Västbanken ska utvecklas ekonomiskt. Bush`s och hans åtagande om ”en livskraftig palestinsk stat” är nog en ett av de mest skenheliga utspel som vi sett. Bägge lät Israel fortsätta med sin ockupation av Västbanken. Bägge har sett mellan fingrarna på hur Israel dag, för dag, år efter år, har ryckt fram med nya bosättningar. Bägge såg de också fromt på hur Israel förvandlade Gaza till ett sönderbombat fängelse.

På hemmafronten, i Storbritannien, har inte heller Blair skördat några segrar. Hans New Labour hade strålglans några år. Det var då Göran Persson brukade svänga sig med att ”han just hade pratat med Tony” och Mona Sahlin blev betagen av hur ”modern och nyskapande” brittiska Labour hade blivit under Blairs vingar. I dag när vi har facit. Då vet vi att Blairs nyliberalism har inneburit en katastrof. Bland annat var det han som storsatsade på den brittiska finansindustrin och dess tygellösa spekulationsgalopp. Han var och han är i högsta grad politisk ansvarig för den djupa ekonomiska kris som vi lever med. I dag är därför hans eget Labour i samma förfall som den brittiska ekonomin.

Här får Blair ”Presidentens frihetsmedalj”…

Aftonbladet menar att resten av världen skulle lyssna till EU om Blair blir vår förste president.

Vilka i världen som ska lyssna och vad de kommer att få höra spelar uppenbart ingen roll.

Därför ska vi inte heller lyssna till Aftonbladet. Tidningens ledarskribent är i fritt fall. Det enda Tony Blair kandiderar för är en plats i en av Haags häkten. I väntan på en krigstribunal.

Den brittiska konservativa, finanstidningen Economist är inne på samma linje som Aftonbladet. Eftersom Angela Merkel redan har ett jobb menar man att:

”Valet står mellan de vanliga europeiska pygméerna eller Tony Blair. Den brittiske förre premiärminstern har sina brister, men han är slagkraftig och har ett namn som är känt utanför Bryssel. Men det som betyder mer är att han skulle trycka på för reformer.”

Vilka reformer tror Aftonbladets ledarskribent att Economist syftar på? Är det inte de som med begriplig svenska borde kallas för kontrareformer? Blair har faktiskt blivit känd bland annat för att han vill bli av med mycket av den arbetsrätt som finns kvar inom EU-området…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonmi, politik, EU, Tony Blair, EU:s president, Aftonbladets ledare, Göran Persson, Bush, Mona Sahlin

I pressen: AB1,SVD1,DN1,SDS1,

Bloggare: Jinge,

Tänk om

Herman Lindqvist

berättat om

en sopåkares liv?

Herman Lindqvist är en gudabenådad berättare. Jag har läst alla hans böcker i serien ”Historien om Sverige” och nu under våra mörka höstkvällar skulle jag gärna tända i kakelugnen, stänga av TV:n och erbjuda honom min egen brasfåtölj. I utbyte mot högläsning. Alla hans fakta är kanske inte korrekta, historiesynen idealistisk ( han ger individerna för stor plats ) och ibland är det mer skarv och sagor i isländsk tradition än historieskrivning.

Men han är en gudabenådad berättare. Det gillar jag.

Herman Lindqvists senaste bok.

Därför är det trist att han nuförtiden mer och mer ägnar sig åt att berätta om Sveriges kungahus. Han blir en förgyllare eller en dekormäster som ger både patina och lyster åt en feodal institution – monarkin. Hans nya bok om ”Victoria – Drottning med tiden” verkar följa det sekellånga spår av hyllningar till kungamakten som en gång i tidigt 1300-tal började med ”Erikskrönikan”, hjälteberättelsen om hertig Erik Magnusson. Nu sjuhundra år senare tycks vår kanske blivande brud och drottning, Victoria, komma att besjungas i en egen krönika.

Erik Magnussons i en riddares grannlåt.

I Aftonbladet berättas att Victoria varit ”otroligt öppen”. Herman och Victoria ”satt i timmar och pratade. Dag ut, och dag in”. ”Hon berättade om sitt liv och om kärleken till Daniel”…

Om jag nu får fantisera lite. Tänk om Herman Lindqvist i stället hade suttit i timmar och pratat. Dag ut och dag in. Med en av de sopåkare som i vintras gick ut i en vild strejk i Stockholm”. Om hans barndom. Om ungdomsåren. Om blöjbajs och glassplitter som kan rinna ner i nacken när man bär ut en tung avfallssäck. Eller tänk om han levt några dagar med stressen hos en av de lagerarbetare från Lagena som ska dras inför Arbetsdomstolen. Det skulle kunna bli till briljant nuidshistoria. Kanske inte slottsstek och medalj. Kanske inte de grannaste honorar som huset Bonnier bjuder. Men det kunde bli litteraturhistoria! Vem vet. Sätter sig berättaren Herman Lindqvist ner och skriver om en strejkande sopåkare, om hans liv och kärlek, då kanske det till och med kan bli en nobel medalj i handen från kollegan och historieberättaren Peter Englund som numer är världslitteraturens ständige sekreterare…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, kultur, litteratur, Herman Lindqvist, kungahuset, Victoria, Monarkin, nobelpriset.Peter Englund,Herta Müller,

Bloggare:JonasSjöstedt,

I pressen: ,AB2,AB1,SVD,DN,SDS,AB3,AB4,DN1,DN2,SDS1,SDS2,SDS3 ,DN3,