KITTELN HAR

KOKAT ÖVER…

Leif Johansson, AB Volvos VD, klagar i dag över det kärva läget och miljardförlusterna årets första kvartal. Han beklagar också alla nerskärningar när det gäller personalen och att försöken att hitta ”konstruktiva lösningar” med IF Metall inte har gått i lås.

Självklart har de inte ”gått i lås”. Eftersom han bryskt avvisat de förslag som kommit från företagets verkstadsklubbar. Det är han som har nyckeln och vägrar att vrida om låset. Bättre vore om han beklagade sig över de 35 miljarder som de senaste åren har fått strömma över till aktieägarna i utdelningar.

Innanför verkstadsgrindarna växer bitterheten och vreden över den egna företagsledningen. Nu har kitteln kokat över. Så här säger Dennis Olsson och Christer Lindsjö från gruppstyrelserna på Tuve i Göteborg till Göteborgsposten:

Vi kan inte berätta vad som sägs där inne. Det är åtalbart. Alla är oerhört upprörda. De som borde varslas är den inkompetenta företagsledningen som får bonusar och fantasilöner. Förtroendet är i botten. Samtidigt som företaget ger aktieägarna fyra miljarder kronor så kastar de ut resursen, de sparkar ut arbetarna. Inte en krona satsas på oss. Det är en fruktansvärd stämning. Proppen har gått ur.

Christer Lindsjö, Dennis Olsson och Håkan Johnsson berättar om vreden inne på fabriken…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Volvo, Leif Johansson, ekonomi, IF Metall

I pressen: DN1,SVD1,SD,

Fyrtal i damer

När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.

Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.

Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.

Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.

Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.

Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.

Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.

Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, SAP, LO, feminism, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,

Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,

Volvos

Vidriga

Varsel

Under många långa decennier satt budskapet om att ”Volvos Värde Varar” bra i munnen. Nu smakar rubriker som ”Volvos Vidriga Varsel” eller ”Volvo Varslar Värst” bättre. Det är bara Leif Johansson som kan fortsätta att se glad ut. Volvoaktiernas värde har ökat rejält.

AB Volvo delar sitt varumärke med amerikanska Volvo PV. Vi vet hur Ford har rattat personvagnarna rakt ut i öknen. Samtidigt som konsumenterna ville ha miljöbilar gav man sig ut i ett Safarirally med sin satsning på dyra och bensintörstiga stadsjeepar som naturligtvis körde fast i marknadens dyner och sandstormar. AB Volvo tävlar nu med Fords bossar i Detroit om att skita ner det egna varumärket.

När bildirektörerna i USA skulle ta sig till kongressförhören för att tigga om förmånliga miljardlån från staten – blev de utsatta för spott och spe från hela det amerikanska samhället. De var så enfaldiga att de valde att flyga från Detroit ner till Washington med sina exklusiva, svindyra jetflygplan. Smäleken blev så svår och genant att de vid nästa kongressutfrågning, fick hålla sig på jorden och bila ner till huvudstaden i företagets egna bilar.

Leif Johansson och de andra lackskorna i AB Volvos styrelse lever så högt upp i det blå att de inte lärde sig ett skvatt av denna PR-katastrof. Inte nog med att de under de senaste åren först har tömt det egna bolagets kassa på 35 miljarder i utdelning till lystna aktieägare – samtidigt som de lagt varsel efter varsel för de metallare i företaget som skapat alla dessa värden. Mitt i opinionsstormen mot alla bonussvinerier deklarerade de dessutom stolt att de nu gjort klart med ett generöst bonusprogram för flera hundra av de egna cheferna. Men trots brända fötter av all hånfull kritik och ett tillfälligt stopp för bonusfyrverkeriet valde man att ligga kvar med beställningen på två nya exklusiva privata jetflygplan till den hangar på Säve flygfält som de delar med Ericsson. Samtidigt som man spottade sina anställda rakt i ansiktet med ett nytt varsel. Ett vidrigt varsel som i dag fick ett fräscht svar av IF Metalls verkstadsklubb vid Umeverken:

Far och flyg!

Uppsägningar för somliga, nya privatjet för andra. Priset för Volvodirektörernas nya flygplan motsvarar att 2000 anställda kunde gå kvar med full lön och kompetensutvecklas för framtiden… Mitt i denna turbulens landar nyheten om att Volvo köpt två nya jetplan för direktörernas resor. Två helt nya plan fastän de tidigare två planen bara hade några år på nacken… Volvos ledning är bildligt och bokstavligt uppe och flyger i det blå. Det är så anmärkningsvärt att det är svårt att hitta ord för en kommentar.

En kommentar kan vara på sin plats. IF Metallklubben har gjort en snabb överslag om vad dessa två nya jetplan istället skulle kunna ge för positiva effekter för de anställda i produktionen. Pengarna som planen kostar skulle räcka till att dra tillbaka varsel och uppsägningar för 2000 metallare och betala lönerna för dessa under 1 års tid…

De två Falcon 7X som styrelsen beställt bara för att de inte orkar åka egen limousine från Hisingen till Landvetter i Göteborg tillhör de mest exklusiva affärsflygplanen på marknaden. Här ska nära en miljard av företagets pengar gå upp i rök…

Moderaternas Fredrik Reinfeldt är smart nog att utnyttja AB Volvos PR-mässiga kraschlandning till att motivera varför hans egen regering valt att bara se på när den svenska fordonsindustrin slutar att rulla:

– När företag som i många år gått med vinst gör aktieutdelningar och samtidigt ställer krav på att vi med skattemedel ska gå in och täcka kostnader för den löpande verksamheten, då går det inte ihop för mig. Då kan jag ha synpunkter på att man inte använt en del av de pengarna man delade ut, säger han syrligt.

Här får han in en hård spark på taskarna också på socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Den som träffas hårdast är mångårige ordförande för Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson. Numer i skepnad som arbetarrörelsens ”fackliga dragplåster” i EU-valet där han är andre namn på partilistan. I ett val där han manar till ”nationell samling” och säger sig vilja inte bara representera facken utan också ”i Bryssel värna industrins intressen”.

Ludvigsson sitter på så många stolar samtidigt att han inte ens i spagat kan nå fram till alla på en gång. Som Verkstadsklubbens, alltså sina egna medlemmars representant i AB Volvos styrelse, röstade han för den senaste miljardrullningen till aktieägarna. Vid en liknande tur i Scanias styrelse röstade däremot  hans fackliga kollegor nej till en utdelning. Ludvigsson är dessutom en av arkitekterna bakom Metalls uppmärksammade lönesänkningsavtal. I förhandlingar med Ford lyckades han och Verkstadsklubben i Göteborg till en del förbättra det nationella ramavtal som slöts. Ett avtal som AB Volvo däremot vägrar att kopiera. ”Pengarna har gått till aktieutdelningar ” efter styrelsebeslut som välsignats av Ludvigsson. Han har helt enkelt blivit blåst av Leif Johansson som blott och bart tänker på att Värdet på Volvos aktier ska Vara.

Ludvigssons dilemma är detsamma som gäller för hela eliten i arbetarrörelsen. I retoriken angriper de girigheten hos de värsta kapitalisterna och kritiserar kortsiktigheten hos regeringen Reinfeldt. Men i verkligheten är de inte beredda till ett verkligt uppbrott från det liberala marknadssystem som håller på att bryta samman. Deras egna navelsträngar är en del av kapitalismens blodomlopp. Genom den avskyvärda praxis, som Metall tillämpar, så tillfaller exempelvis inte arvoden från de förtroendevaldas styrelseuppdrag i företagen de egna klubbkassorna. År efter år har exempelvis då Olle Ludvigsson inkasserat en månadslön som är dubbelt så stor som den som betalas ut till de medlemmar som valt honom. Ett system som i längden naturligtvis korrumperar även den bästa människan i världen…

I tidningen ”Aktuellt i Politiken” som är det socialdemokratiska partiets livorgan talar man om Olle Ludvigsson som ett ”fackligt dragplåster” i EU-valet. Men är han verkligen det? När han som på bilden här svidat om för ett av sina många styrelsesammanträden för AB Volvo har han snarast fungerat som ”en munkavle på medlemmarna”.

I EU-valet finns det däremot arbetarkandidater som står för en liten spirande facklig motståndsrörelse mot nyliberalismen. De finns på Arbetarinitiativets valsedel. Vill du veta mer. Klicka här: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt, Volvo, SAAB, AB, Volvo, Umeå Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, IF Metall

I pressen:AB1,AB2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,

Andra bloggare:RodaMalmo,Svensson,Alliansfritt Sverige,Jinge,Spanbinge,Proletärbella,Trotten,

Ett hjärta RÖTT,

Bättre med en slowblogg

än en massa twitter…

22 april och vi har varit ute i stora världen under ett år.

Ett enkelt bokslut på märkesdagen ger en summa med 441 artiklar eller ”poster” av varierande längd. Under året har 62 000 unika besökare valt att klicka sig fram till våra sidor. Besök med många hejarop som uppmuntrat oss att fortsätta. Men vi har också fått blodad tand av en del bitska kommentarer. Debatt och polemik är en del av vår livslust.

Människors sätt att kommunicera med skriftspråk och bilder hänger naturligtvis ihop med de tekniska förutsättningar som finns till hands. Det är bokstavligen tusentals år mellan sumerernas kilskrift som formades på lertavlor och våra egna runristare som ”högg i sten” när de skulle meddela sig med omvärlden. De iriska munkarna tog år på sig för att skriva och måla sina ornamenterade bibliska texter på getskinnspergament. Först Johannes Gutenbergs integration av tidigare vunna färdigheter som lösa blytyper, tryckfärg och mekaniska tryckpressar möjliggjorde en första ”massproduktion” av böcker.

”Kättil och Björn de reste denna sten efter Torsten,
sin fader, Anund efter sin broder
och huskarlarna efter den rättvise(?), Kättilö efter sin make.
Bröderna voro    bland de bästa män
i landet    och ute i ledung
de höllo    sina huskarlar väl(?).
Han föll i strid    österut i Gårdarike,
ledungens hövding    av landsmän den bäste

Ända fram till artonhundratalets slut ville inte överheten heller att ”vanligt folk” skulle få lära sig att skriva och läsa. Det är inte förrän under nittonhundratalet som verklig massmedia får fäste i världen och då inte bara med den första populärpressen och slaskjournalistiken. Tidningar, flygblad, pamfletter, broschyrer och böcker blir vid sidan av den muntliga agitationen och propagandan helt avgörande kommunikationsmedel för den arbetarklass ”som träder fram i ljuset” genom allmänbildning, ideologisk skolning och kulturell bildning. Så sent som på 1950-talet hade exempelvis Arbetartidningen i Göteborg, utgiven av Sveriges Kommunistiska Parti ( (dessvärre helt genomsyrat av en stalinistisk tradition), en prenumererad daglig upplaga på 12 000 exemplar. Vid en tid när Göteborgs befolkning inte räknades till mer än 300 000 innevånare.

Som vi vet har bilden helt förändrats under nittonhundratalets fyra sista decennier. Först med televisionen och sedan med Internet och mobiltelefonin. Under det tjugonde seklets snart första decennium har våra kommunikationsmöjligheter med ord, ljud och bilder revolutionerats. När exempelvis någon av SVT:s eller TV4:s utrikeskorrar visar sig ”live” i rutan med kameran fastlåst på den egna nunan och berättar om vad som ”verkligen händer” i det ena eller andra landet har vi själva en möjlighet att veta långt mer, långt tidigare, via nätet eller en parabol. Paradoxalt nog kommer dessa korrar i stället till sin rätt när de får göra speciella längre reportage.

Bloggen är ett av dessa format som skapats. Här finns en mängd möjligheter. Den kan se ut nära nog hur som helst och användarna hittar ständigt på nya möjligheter. Den kan bestå av korta, karga små personliga dagbokstexter. Eller av generösa bildkavalkader med matrecept, kläder, resor eller – folks sexliv. Den kan likna traditionella hemsidor eller ges mer udda format. Den kan integrera musik och rörliga bilder. En del bloggare är helt opolitiska. Eller åtminstone skenbart opolitiska. Andra har som vi en politisk udd i det mesta av det material som läggs ut. Många bloggare bladdrar på om allt mellan himmel och jord med mycket grunda kommentarer. De jagar läsare och uppmärksamhet – och reklampengar – på samma sätt som kvällspressen. ”Aldrig har så många skrivit så mycket för så få”, som serietecknaren Sture Hegerfors valt att formulera sin kritik. Men egentligen spelar detta inte så stor roll. Bloggen ger var och en som vill en egen möjlighet att skriva vad man vill – när man vill – till den som vill läsa. Därför kan folk också få blogga om det de vill. I detta ligger en fantastisk frihet. En frihet som vi dessutom säkert kommer att få försvara mot många försök till statlig censur.

Vi har medvetet valt att ha en ganska lugn andhämtning när det gäller våra utlägg av nya poster. Självklart försöker också vi att vinna uppmärksamhet och nya läsare. Självklart använder också vi oss av den möjlighet till omedelbara reaktioner och kommentarer som finns. Men vi försöker undvika alltför många ”dagssländor” utan tar oss i stället lite mer tid för analys och reflektion. Ibland blir det en balansgång. Materialet får heller inte bli för anspråksfullt eller tillkrånglat.

Mikrobloggen eller Twitter är ett nytt tillskott när det gäller kommunikation. Här skriver man med högst 140 tecken (två vanliga rader på en A4 ). Du skriver till prenumeranter via webben, sms, eller e-post. Dessutom kan man koppla ihop tjänsten med Facebook. För den som inte kan skriva eller läsa hela två rader finns nu dessutom en tjänst som heter Flutter. Då kör du med bara 26 tecken och kopplar det till din Iphone. Där hjälper sedan telefonens GPS dig att knappa in de få orden. Den kommer med förslag på vad du kan ”fluttra”. Exemeplvis: ”Är på toa” eller ”ute och handlar”. På Nanoblogg.se roar man sig med ett ord per inlägg.

Dessa nya tekniker kan kanske fungera som komplement till vanlig telefon. Bra för människor som har svårt med hörseln. Men som offentliga format känns det värre än att gå tillbaka till runstenarna. De högg in sina budskap med eftertanke och valde väl sina ord. Twitter betyder kvittra på engelska. Men har också betydelsen bladder och pladder och det blir nog mest det vi får se…

Nej, det är bättre med en slowblogg än med en twitter. Nog är det bättre med ett långkok med kalvlägg på italienska, en ossobuco, eller en svensk fläsklägg med rotmos, än hastig hamburgare på stan?

Läs även andra bloggares åsikter om Media, bloggar, twitter, flutter, ekonomi, politik

Ska Volvo till

SKROTEN?

I går gick Volvo PV:s och SAAB:s åtta främsta fackliga ledare gemensamt ut med en kravlista riktad till regeringen. Främsta önskemålet och det man valde att slå på trumman för var en rejäl skrotningspremie för gamla bilar på 15 000 kronor. Dessutom krävde de ett extra avdrag för tjänstebilar, skattelättnader för personalrabatterna vid bilköp samt längre skattebefrielse för miljöbilar.

Visst står många bilvrak och rostar i skogen. Här står resterna av det som en gång

var en en flådig Volvo. På en avtagsväg där jag brukar promenera med min hund Freja.

Det kunde ha varit en dålig fars. I sig är det naturligtvis en bra sak med skrotpremier och detta krav kunde haft en plats i någon sidoficka på bagaget vid uppvaktningen av Näringsdepartementets Jöran Hägglund. I dag står många bilvrak och rostar i skogen. Andra rullar fortfarande, är en fara för både förare och passagerare, spottar dessutom ut helt onödiga avgaser och borde bytas ut med en gång. Men att sätta detta krav i centrum, för en viktig gemensam facklig uppmarsch från IF Metall, Unionen, Ledarna och Akademikerna, när det gäller den svenska fordonsindustrins framtid, det vittnar bara om en facklig tragedi.

Detta därför att så många människor berörs. Precis som de åtta fackliga ledarna understryker handlar det direkt om 140 000 jobb. Försvinner de från arbetsmarknaden är logiken obönhörlig. Den oerhörda förlust av konsumtionskraft och skatteintäkter som detta innebär raderar ut minst lika många arbeten i service, handel och offentlig sektor. Redan i dag är 25 000 jobb inom fordonssektorn borta eller på väg bort. En nergång som snabbt sprider sig som ringar på vattnet till alla andra näringar.

Att fordonsindustrin kört in i väggen handlar egentligen inte främst om en kollaps för den globala kapitalismens finansiella system. I grunden har länge ruvat en klassisk överproduktionskris. Bara i Europa finns det en kapacitet för att bygga uppåt tjugo miljoner personbilar om året – samtidigt som behovet– i ett stabiliserat marknadsläge – ligger kring 13 miljoner fordon. Åren med bensinen som ett enkelt och billigt drivmedel är dessutom förbi. Dels sinar den för att till sist ta slut. Vid minsta uppgång i ekonomin kommer nya våldsamma prishöjningar. Dels är alla fossila bränslen en klimatfara. Alltsedan sjuttiotalets början har vi också sett en större nedåtgående våg i framförallt de mättade marknadernas ekonomier. Det blir helt enkelt svårare för kapitalisterna att ta hem vinster i traditionell industriproduktion. Ett bekymmer de tillfälligt lyckades skjuta framför sig genom att flytta pengar till IT-revolutionen eller till den spekulativa bostadsmarknaden. Uppskov som nu är havererade.

Här ler Leif Johansson glatt när han med hjälp från verkstadsklubbens Olle Ludvigsson

lyckades sälja av Volvo PV till Ford för en bra peng. Säkert hade han med sig denna

agenda från Wallenbergsfären där han uppfostrats mycket nära familjens innersta kärna.

Fordonsindustrins chocktillstånd går inte att lösa med tillfälliga skrotningspremier eller rabatter. På sin höjd kan dessa ge de svårt skadade personvagnstillverkarna lite svalka och en stunds andhämtning, inte mer. Det är därför Näringsdepartementets Jöran Hägglund är helt kallsinnig till fackens förslag. Hans chef och vår vice statsminister Maud Olofsson regerar sitt fögderi framförallt på uppdrag av de stora kapitalgrupper – främst Wallenbergs Investor – som flyttat sina tillgångar bort från fordonsindustrin. De vill inte att deras regering ska ”kasta goda pengar i sjön”. Men tar gärna emot skattemiljarder exempelvis till produktionen av krigsflygplanet JAS. Att stora delar av Sverige lever under hotet av en hänsynslös avindustrialisering bekymrar dem inte ett skvatt. Massarbetslöshet ser de som något av godo – eftersom denna effektivt håller nere både löner och sjukfrånvaro samt slår undan benen för alla anställda som försöker resa skyddsfrågor eller fackliga krav…

Att bilindustrin är inne i en bråddjup kris bekräftas nu också av allt starkare rykten om att SAAB:s ägare General Motors (GM) verkar bottna först med en konkurs. I Financial Times höjs gälla varningsrop om faran med detta. På samma sätt som konkursen för Lehman Brothers var en ödeshändelse för finansindustrin kan ett sönderfall av GM bli till en katastrof för tillverkningsindustrin, menar exempelvis Malcom McKenzie från rekonstruktionsfirman Alvarez&Marsal. Deutsche Banks chefsekonom Joseph LaVorgna säger att politikerna inte får underskatta ett GM i putten på samma sätt som de gjorde med Lehmans. I Financial Times sägs vidare att GM tycks vara berett att skänka bort europeiska Opel/Vauxhall – liksom SAAB. De mindre summor man begär vid en överlåtelse skulle direkt bollas tillbaka i form av ett aktieinnehav.

Både Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga…

Förr i tiden skrämdes vi upp med hotet om den ”Gula faran”. Horder av mongoler eller kineser skulle välla in över gränserna, plundra och våldta vårt land. Nu hoppas många i stället på att kapitalstarka indiska eller kinesiska företag ska ta över både SAAB och Volvo PV. En del fackliga ledare kramar händerna förtjust och tittar längtansfullt österut. Både kinesiska Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga utanför Volvo PV:s Hisingen. Men varje sådant övertag eller uppköp, oavsett var ägarna har för färg eller var de hör hemma i geografin, kommer säkert mest att handla om att köpa varumärken och kunskaper, mindre om att utveckla produktionen i Sverige.

Regeringen Reinfeldt har vunnit opinionen när det gäller den svenska fordonsindustrin. Detta därför att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin helt och hållet accepterat nyliberalismen och med den tanken att Volvo PV och SAAB måste drivas som affärsrörelser. Allt eventuellt statligt engagemang ska vara kortsiktigt. I det långa loppet måste däremot företagen vara framgångsrika och vinstrika tillverkare på en global marknad. Med den globala arbetsdelning som kapitalismen upprättat är detta mest fantasier. De flesta svenskar vet att SAAB aldrig var en särskilt ”bra affär”. Det var därför Wallenberg drog sig ur redan i början på nittiotalet. Volvo PV har en annan historia. Med stundtals ”mycket goda rekordår” bakom sig. Men Ford vill nu bara borsta av sig företaget och som en liten skuta på ett stormande hav är det svårt att se hur Volvo åter ska kunna få sikte på fast land och där börja räkna hem nya rekordvinster.

Det är mot denna dramatiska bakgrund vi måste se det som en tragedi med den gemensamma fackliga uppmarsch, med skrotpremien som främsta krav, som nu kom till stånd inför arbetarrörelsens I maj. Dels för att den bara sker på Dagens Nyheters debattsida. I stället för att komma som en stormande politisk strejk över hela landet. Dels för att kraven bara är futtiga bagateller i förhållande till krisens orsaker.

Stefan Löven, Metalls ordförande, och Paul Åkerlund, ordförande för SAAB:s verkstadsklubb

förvandlade demonstrationen i det vintriga Trollhättan till en partimanifestation för social-

demokratin och den nyliberala regering man vill bilda nästa val tillsammans med borgarna

i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den fråga vi måste ställa är i stället följande: Måste vi rätta oss efter marknadens logik? Måste produktionen av personbilar gå med vinst. Varför kan inte denna näring fungera som skolan eller våra stora sjukhus? Kan vi inte bryta med kapitalismens grymma, omänskliga ekonomiska ”lagar”? Javisst kan vi det. En socialisering av fordonsindustrin borde vara en självklarhet som ett framgångsrecept när det gäller hur kapitalismens kris kan brytas. Både Volvo PV och SAAB måste socialiseras. Konfiskeras eller köpas till en billig penning. Samhällsnyttan är här viktigare än aktieägarnas intressen. Samma sak måste gälla för alla större transportsystem. För att klara en verklig socialisering krävs också att alla krediter hamnar under samhälleligt ägande och att makten över våra svindlande banker därmed kan bli demokratisk. Med arbetar- och tjänstemannakontroll i företag och banker får vi en dynamisk maktfördelning och balans mellan anställda och folkvalda där vi kan utveckla fordonsindustrin i stället för att som nu få se hur arbete och kunskaper från generationer av arbetare och tjänstemän ödeläggs vecka, för vecka.

Men kan vi verkligen fortsätta med att hålla i gång vår fordonsindustri frågar kanske en del människor som ser även en begränsad bilism som ett hot mot miljön. Borde vi inte för gott skrota all biltillverkning. Men även här är svaret lika självklart. Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Det krävs också en fortsatt fordonsproduktion för att hålla hela Sverige levande i väntan på de alternativ som vi kan börja bygga. Kalla det för en övergångslösning. Där vi – efter demokratiska beslut – samtidigt använder alla våra befintliga och tillkommande resurser för att skyndsamt utveckla framtidens koldioxidfria transportsystem – vilka även måste innefatta en hel del personbilar. En produktion där alla komponenter ska vara uthålliga och kunna återanvändas. En produktion med värdiga arbetsförhållanden och korta arbetstider. Stannar vi monteringsbanden klipper vi sönder hela kedjan av producenter. Företag försvinner över en natt. Människor skingras och kunskaper går om intet. Alternativen i dag och i morgon vore då att bara acceptera kapitalismens globala arbetsdelning. Säger man i dag nej till fortsatt produktion av personbilar i Sverige – säger man samtidigt ja till ett väldigt slöseri med världens resurser. Varför ska bilar byggas i Asien bara för att skeppas till oss? När vi själva har energin, malmen, tillverkningsindustrin och de kunskaper som krävs för en fortsatt produktion. Om än med en helt ny färdriktning?

Detta systemskifte. Denna totala förändring av vårt ekonomiska system och vårt sätt att arbeta är i sak en förhållandevis enkel historia. Det svåraste är den väldiga omvälvning som krävs när det gäller vårt sätt att tänka. En omvälvning som kräver en återfödsel av en kämpande arbetarrörelse med ett eller flera politiska partier som kan kan erövra människors förtroende för ett antikapitalistiskt övergångsprogram. För en regering som kastar loss från kapitalismen med kurs mot demokratiska socialistiska lösningar.

Systemskiftet kräver en omvälvning av vårt sätt att tänka. När saven frusit till

is i den gamla arbetarrörelsen måste något nytt börja att spira.  Det är därför

Arbetarinitiativet har bildats.

Det är därför Arbetarinitiativet bildats inför EU-valet den 7:e juni. Det har bildats av människor som vill bjuda motstånd mot borgerlighetens och den gamla arbetarrörelsens krislösningar när det gäller den kapitalism som nu ruttnar ihop som gammalt köksavfall. På dess valsedel finns kandidater både från fordonsindustrin och från de senaste årens arbetarprotester. Både från gruvstrejken i norr 2007 och från vinterns sopstrejk i Stockholm.Vi kan ta socialdemokratins andra namn i det kommande EU-valet, Olle Ludvigsson som under åratal varit ordförande för Volvos anrika Verkstadsklubb i Göteborg. Vad ska han driva i valet? Han säger sig vilja tillvarata de fackliga medlemmarnas och industrins (?) intressen nere i Bryssel. Hur då? Med mera skrotpremier? Genom ett fortsatt försvar för Lissabonfördraget och EU:s konstitution vars grundstomme är det liberala marknadsystem som nu bryter ihop? Eller ta LO:s Wanja Lundby-Wedin som uppenbart i sin roll som ordförande för EU-facket valt att demobilisera och skingra all systemkritik och allt verkligt motstånd.

Arbetarinitiativet är inte EU-kritiskt. Arbetarinitiativet vill inte heller reformera EU. Arbetarinitiativet vill kort och gott bekämpa EU och ersätta denna kapitalets egen inglasade högborg med ett gemensamt folkvalt styre för de gemensamma antikapitalistiska lösningar som krävs när det gäller produktion, transporter, energi och miljö. Ett folkens Europa fritt från klassförtryck. Fordonsindustrin är ett av de viktiga områden där det krävs ett sådant europeiskt samarbete. Gemensamt kan vi revolutionera transportsystemen i Europa. Redan i dag är SAAB djupt integrerat med det Opel/Vauxhall som GM vill göra sig av med. Vad är då naturligare än att kämpa för en socialisering tillsammans med tyska IG Metall och den brittiska fackföreningsrörelsen. En tanke som aldrig ens skulle kunna dyka upp i Ludvigssons eller Lundby-Wedins skallar. De tänker mest på sina egna pensioner och ser varje verklig proteströrelse mot systemet som något som katten släpat in i finrummen.

Vill du läsa mer om Arbetarinitiativet. Kanske aktivera dig? Då klickar du här:

ARBETARINITIATIVET

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, SAAB, VolvoPV, skrotpremier, Metall, IF Metall, socialdemokratin, Arbetarinitiativet

I pressen: DN1, DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVD1.SVD2,SD1,SD2,

När ”public service”

blir till statlig censur

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Mellanöstern, BBC, Media, Journalistförbundet

I pressen: DN1,DN2,

Bloggare: Spånbingen,Svensson,

Återkomsten…

Våren är nyckfull som vinden. Ibland blir saven till is.

Men ljuset och värmen är obändiga. Vårens återkomst, när naturen blir nyförälskad, är för mig som de första dagarna av barndomens evigt långa sommarlov.

I år väntade jag dessutom på att mitt bredband skulle komma tillbaka. Tjällossningen hade knäckt den tunna glasfiberkabeln i sin brandgula plastslang. På håll har några vänner uppe i Umeå muttrat något om att de minsann aldrig har den typen av problem med sina bredband – trots en farlig massa tjäle. Men grundfelet hos oss var grundarbetet. När fibrerna blåstes in i slangen förra hösten hade denna först fått ligga helt öppen i kabeltrumman, trots ihärdiga regn. Glasfibrerna är starka på längden, men är sköra just som glas om de bryts på tvären. Nu blev de inneslutna i vatten – som med årets förhållandevis hårda vinter blev till is. Slangen expanderade och bockades av tjälen – för att sedan plattas till av tunga traktortransporter.

Men både våren och bredbandet dröjde med sin återkomst. Flera gånger var grävskoparna ute och provgrävde några hål. Men tjälen låg fast. Allt försvårades också av att vi bara är två hushåll som använder kabeln. Samtidigt som motparten här som på alla andra områden har delat upp sig i flera olika bolag. En nätoperatör. En kabelägare och till sist en installationsfirma. Var och en med telefonsvarare. Ni vet: ”Slå 1, slå 2, slå 3”. De olika levande människor som till sist svarar hänvisar sen till varandra.

En del av de glasfibrer som tryckts sönder av tjälen. Fantastiskt att man kan

”kika på hela världen” med några fibrer som inte är större än sytråd.

Bara det fungerar…

När tofsvipan tjöt på natten, tänkte jag att den kunde vara med i min första blogg efter avbrottet. Sak samma när koltrastarna åter började att kratsa runt i löven. Sen kom mina flöjtande starar. Vårt gamla båtmanstorp ligger i fantastiska fågelmarker och dag efter dag kom nya både stryk- och flyttfåglar tillbaka. Men inte bredbandet. Viggarna kom. Ute på åkern hävdade tranorna revir mot gässen, som gjorde utfall mot sångsvanarna. Över deras bittra fejder seglade hägrarna rofyllt och spanade efter en egen matplats. Duv- och kärrhökarna kom tillbaka och ifrågasatte korparnas dominans. Ormvråkarna kom söderifrån och intog sina gamla furor. Då och då såg vi en av Risvedens fiskgjusar uppe i skyn. I snåren kurade fasanhönorna – i skymundan både för rovfåglarna och den gamla rävhonan.

Men inte ens när sädesärlan trippade in på gårdsplan var jobbet med fiberkabeln klart. Nu när det kvittrade, pep, gurglade, skrek, gnisslade, kraxade, skrällde, flöjtade, kvirrade och visslade överallt. Nu i kvällsmörkret när fladdermössen for runt med sina knyck och den första svalan redan hade pilat runt lagårn.

Först i dagarna har jag fått kontakt med verkligheten – eller lämnat verkligheten. Först nu när våren stormar in med full kraft från väst kunde kabelgubbarna trycka ut både smältvattnet och alla trasiga fibrer. Jag får glädjas åt att vi fortfarande väntar på flugsnapparna och framförallt på tornsvalorna som inte viner förbi husknuten före den 19-21 maj när lövsprickningen är inne i sin mest hänförande klorofyllextas. Det finns alltså kvar ännu några återkomster att ta med i kommande bloggar…

I tre veckor fick brevlådan parkeras på en trädgårdsstol.

”Bra med en egen sittplats”,  tyckte Benny.

Nu kommer en olycka sällan ensam. Några dagar efter kabelbrottet fann jag och en granne våra brevlådor omkullvräkta. Hans låda var krossad och min stolpe hade rönt samma öde. En bil från City Mail hade kört ner alltihop.

Dessutom gäller samma förhållanden med ”snigelposten” som de för bredbanden. Här är det privata lösningar som härskar. Trots att alla diskuterar faran med våra koldioxidutsläpp är det fritt fram för olika företag att mil efter mil distribuera post och andra försändelser med helt skilda transporter. Tidigt om morgonen rullar Göteborgspostens tidningsbud fram på vägarna. Därefter kommer lantbrevbäraren med sin gula lilla postbil. Sen City Mail med en del räkningar. En gång i veckan körs vår reklamfinansierade lokaltidning ut med en egen transport. Titt som tätt – och allt oftare – kommer det dessutom ut stora lastbilar med små paket som beställts via nätet. Det hela är lika stolligt som de långa rader med konkurrerande mobilmaster som fylkar sig på bergstopparna runt om i Sverige. Ofta med tre energikrävande anläggningar på varje plats. En utbyggnad som skedde under Göran Perssons styre med Miljöpartiets och Vänsterpartiets goda vilja…

City Mail gav dessutom först blanka f-n i våra brevlådor. Efter påstötning hände ingenting. Efter nya påstötningar kom det ursäkter men inga åtgärder. I väntan på en ny stolpe fick vi parkera vår brevlåda på en trädgårdsstol. ”Bra med egen sittplats”, sa bloggkompisen Benny som brukar se på Timrås förlustmatcher när han är hemma och hälsar på sin gamla mamma. Men det innebar att vi ibland hittade både tidning och post i blötsnön bredvid stolen. Vi har en kilometer till brevlådan så det var omöjligt att passa alla bud. Det tog tre veckor innan City Mail fick upp en ny stolpe och då var det mer en pinne som likt en lös mjölktand stod och vickade en halvmeter från vägen. Vi fick flytta på den magra stolpen och göra om jobbet själva. Med förbannelser över alla privata lösningar på läpparna…

Olyckorna fortsatte. Med slocknat nät och nerkörd brevlåda kändes det nästan naturligt när telefonförbindelsen bröts. Framförallt som häftigt snöglop gjorde att parabolen till TV:n också gav upp en stund. Men det visade sig att någon ”kört av vår telefonledning på station”. Så telefonen kom i gång före både sädesärlan och bredbandet…

Nåväl återkomsten är här. Våren stormar in. Bredbandet är på plats och bloggen ska komma i gång med sin vanliga andhämtning.

Tidig vår är svärsonen Christer

och jag ute och hamlar gårdens gamla lönnar…

Samma ihärdiga nattfrost som höll kvar tjälen

i jorden fick lönnarnas sav att bli till is…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, privatiseringar, bloggar.media, posten, fåglar, miljö,

Bästa färdkamrater!

I dagarna är det fyrtio år sedan, i svallet efter vietnamesernas TET-offensiv och den hänförande våren i Frankrike Maj 68, som jag organiserade mig i Fjärde Internationalen och med lika stora mått av vrede och glädje kastade mig in i vad som har blivit ett livslångt arbete med att efter förmåga delta i kampen mot kapitalismen och dess vanvettiga förstörelse av förutsättningarna för bra mänskliga liv.

I de drömmar och i den hänförelse som då fanns hos många för att på en gång vinna alla segrar på en gång, var det många som åtminstone i metaforernas värld trodde sig kunna ”gå på vattnet”.

Så var det naturligtvis inte. I själva verket simmade vi mycket ensamma, långt, långt ut på djupa och öppna vatten. Det var svårt både vid fikat och i flygbladen att få arbetskamrater och kompisar att ta till sig en del av våra politiska krav. Som en ”nödvändig socialisering av produktionen” eller ”Kampen för ett Rött Europa”.

Men bara ett halvår efter det att nyliberalismen störtat samman – i global skala har den politiska geografin helt och hållet förändrats. Efter fyrtio år på djupt vatten, då vi ibland trampat vatten, ibland varit oroliga för att vi simmat åt fel håll, upplever vi nu ett huj att vi äntligen ”bottnar”. Vi kan skönja land!

Det går helt enkelt att prata om exempelvis socialisering av fordonsindustrin utan att bli uppfattad som en gammal fågelskrämma från det gamla stalinistiska Östeuropa.

Att Arbetarinitiativet då kunde bli verklighet och komma ur startgropen i dag ser jag som en oerhörd politiska framgång. Tillsammans kan vi nu känna av hur vi ska gå framåt med ”fast mark under fötterna”. Tillsammans skönjer vi ”fastlandet” framför oss och har större möjlighet än under åren med hegemonin för den vedervärdig nyliberalismen, att börja bygga ett verkligt brett antikapitalistiskt, socialistiskt parti. Ett parti i kamp för arbetare, låginkomsttagare och alla andra utsatta människor. Ett parti med en rik och kärleksfull inre demokrati.

Jag vill också hälsa kampanjen från min blogg- och färdkamrat i övrigt, Benny Åsman, som varit med på vår nu fyra decennier långa simtur ute på dessa ”djupa vatten”. Med nu ”allt fastare mark under fötterna” ska vi på vårt sätt och i vårt format efter förmåga göra allt för att bistå kampanjen!

Röd Front hälsar Göte

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om: Arbetarinitiativet, EU, EU-val, Frankrike, NPA, Rättvisepartiet Socialisterna, Samhälle, Vänstern, Socialistiska Partiet, Politik

Vi låter skäggen

VÄXA

Med för stora lager, den antistrejklagstiftning som finns, hand i hand med en orkeslös central facklig byråkrati, är det givetvis svårt att hitta fackliga kampformer. I Färila utanför Ljusdal protesterar de anställda genom att de helt enkelt vägrar att raka sig. Bakgrunden till protesten är att ledningen för Setra, Sveriges största träindustriföretag, med vikande konjunkturer som argument har beslutat att lägga ner två av sina sågar. Lövholmen i Norbottens län och så Färila som ligger i Gävleborgs län och anställer 60 sågverksarbetare. Till Ljusdals-Posten säger en av ”de orakade”, Tor Lindqvist:

”Det är som inför ett slutspel i hockey. Endera dör vi eller så vinner vi. Och då rakar vi oss”

Tor Lindqvist och hans kamrater menar att den utredning, som utgick från en MBL-förhandling, inte överhuvudtaget beaktats. Setras beslut om nerläggning av den anrika sågen var helt diktatoriskt.

Protesterna växer i kapp med skäggen får vi hoppas. Även om kampformen kanske inte är helt renlärig ur feministisk synpunkt…

PS. Undertecknad har i solidaritet med de kämpande arbetarna i Färila också lagt ner både hyvel och rakapparat. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Färila, Sera, Ljusdal, facklig kamp.skägg, antistrejklagstiftning

I pressen:AB1,DN1,

Det hjälper inte

att maskinoljan

flyter så att det skvätter

Allt ska nyoljas!

I dag fick vi reda på att Vänsterpartiet fått ett ”nyoljat” PR-maskineri.

Hela fyra nyanställningar har gjorts med fokus på IT och mediaträning för partiets företrädare. PR-avdelningen har nu nio heltidsanställda personer. Det statliga presstödet tycks räcka till mycket. Själv menar jag att det hade varit bättre om vänsterpartisterna både förr och nu satsat pengar på en bra tidning. En pappersutgåva i veckan kombinerat med en sprakande daglig nätutgåva.

Men efter vad jag förstått var detta en av de saker som en gång förenade den framgångsrika trojkan Johan Lönnroth, Lars Ohly och Gudrun Schyman. Nämligen rädslan för en egen livaktig partipress. Uppenbart hade man och har partiet nu resurser för en riktigt bra tidning. Norrskensflamman räcker inte till. Men en egen livfull och öppen tidning skulle också ohjälpligt ha inneburit en generös debatt om de snabba och dramatiska politiska förändringar som skett och sker. En debatt som ingen av dem ville ha när det begav sig och som uppenbart man inte heller vill ha i dagsläget. I stället satsar man på en efter förhållandena rentav gigantisk PR-byrå.

Att oljan sedan flyter så att det skvätter hjälper inte mycket när man ska förbereda och försvara den kommande regeringsbildningen med socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det räcker med att titta på dagens insats av Lars Ohly för att se detta. Hans besök i Trollhättan, mitt i den största krisen för svensk verkstadsindustri någonsin, kunde ha blivit en hästspark både mot General Motors, regeringen, socialdemokraterna och den fackliga byråkrati inom Metall som vikt ner sig till platt ingenting. Men av detta intet. I stället talar han om ”fackets kamplust” och behovet av ett längre, stabilt statligt engagemang i fordonsindustrin. Men vem har sett någon ”facklig kamplust”? Jag har då bara sett facklig olust och en from önskan om nya ägare. Ska inte socialister sedan kvalificera det statliga engagemanget? Ska vi inte diskutera hur verksamheten socialiseras i verklig mening? I längden behöver ingen ett litet statligt SAAB som bara kör vidare i gamla hjulspår…

Läs även andra bloggares åsikter om konomi, politik, Lars Ohly, vansterpartiet, Norrskensflamman, SAAB, socialism, arbetarkamp

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,AB1,