Liekvinnan

i virvlande

DÖDSDANS

Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.

Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.

Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.

Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.

Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.

Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum  nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.

”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.

Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:

SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken  vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar ”till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.

Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.

Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.

I Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SDS1,DI,GP,AB1,DN3,DN4,SVD6,

AB2,SVD7,

Andra bloggare: Röda Malmö,Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Saab, Volvo, Maud Olofsson, Littorin, GM

”Slipsknuten” dras åt…

Gästskribent: Kjell Pettersson

Nu sägs det vara klart. I svart på vitt. En bekräftelse på att LO och PTK tänker gå arbetsköparna till mötes och gå med på inskränkningar i gällande strejkrätt.

De av LO:s och PTK:s medlemmar som har tid och hittar fram får en riktig snyting genom de besked som levererats på Text TV och i närupplagorna för LO-tidningen och Dagens arbete. De som stod för snytingen var inte arbetsgivarna i Svenskt näringsliv utan deras mot/medpartners.

Enligt LO-tidningen så har LO:s och PTK:s små förhandlingsorganisationer lagt ett trepunktsförslag som drar åt en redan hårt knuten strejkslips ännu hårdare.

Man ska ha enats om tre punkter som ska försvåra framtida möjligheter till sympatistrejker och sympatiblockader.

1. En sympatiåtgärd ska bara få ske på uttrycklig begäran från det fack som vidtagit en stridsåtgärd. Det blir i praktiken omöjligt med en sympatistrejk om inte det förbund som är ute i strejk begär solidaritet. Men tanke på tillståndet i den övervägande delen av de LO:s medlemsförbunds ledningar kommer de fortsättningsvis akta sig väldigt noga att begära sympati, eftersom de i de flesta fall är mer följsamma gentemot LO-ledningens direktiv än vad de är gentemot de egna medlemmarna.

2. En facklig sympatiåtgärd ska få starta först sju dagar efter det att den ursprungliga stridsåtgärden har börjat. Någon sådan begränsning finns inte idag. Denna sjudagars karens kommer att bryta udden av det som finns kvar av gällande strejkrätt och försvåra det ytterligare för det förbund som ute i strejk att vinna en snabb seger genom en omfattande facklig solidaritet. En solidaritet som inte begränsar sig till ord och uttalanden, utan som tar fasta på medlemsaktivitet och en konkret handling i det som i de fackliga festtalen kallas broder- och systerskap.

3. En sympatiåtgärd ska dessutom bli totalt olovlig om inte sjudagarsregeln följs. Detta gör det möjligt för en arbetsgivare att komma med fredspliktsinvändningar och ta ärendet till Arbetsdomstolen, vilket kan få till följd att sympatiåtgärden skjuts upp ytterligare.

Det är inte bara Örebros målvakt Peter Westman som åker på en snyting…

Dessa tre snytingar mot löntagarna kommer alltså, det är värt att upprepa,  inte från arbetsgivarna, som hälsar dem med jubel och klang, utan från LO:s och PTK:s små förhandlingsdelegationer!!!

Det har skrivits många runor om det eländiga tillståndet inom ledningen för svensk fackföreningsrörelse, men detta är förmodligen det beskaste gravölet.

Att helt utan orsak förhandla bort delar en redan stympad strejkrätt. Detta i en situation då arbetsgivarna går fram med lie över jobb och allt hårdare krav på dem som har sina arbeten kvar.

Att detta kan pågå, utan ens medlemsmuller , beskriver mer än väl hur illa rustad svensk arbetarklass är inför alla de frontalangrepp som nu kommer slag i slag från tvillingparet: regeringen i armkrok med Svenskt näringsliv.

En duo som nu helt uppenbart omvandlats till en trio.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, strejkrätt, Huvudavtalet, PTK

Kapitalismen

har inget hjärta

BARA MAGE

Mannen med denna stolta mage behöver inte

nödvändigtvis vara kapitalist…

Nu är det många som vill hjälpa Maud Olofsson att två sina händer. Varmt vatten och lena tvålar bärs fram från alla håll. ”Amerikanarna” i GM:s ledning åthutas för att de går runt med tiggarstaven hos olika regeringar. ”Amerikanarna” vägrar att lägga sig i den snabba ”gräddfil” som Maud Olofsson minsann sägs ha skapat så att man som alla andra bilföretag kan låna pengar från Europeiska investeringsbanken…

Det talas mångordigt och vackert om ägaransvar. Men finns det en ansvarsfull kapitalism? Knappast. Graden av ansvarslöshet må variera. Men ett större mått av ansvar för annat än det egna kapitalet finns inte. De vippande lackskorna i ”svenska” kapitalbolag har sedan länge gått ifrån personvagnsindustrin. I två omgångar borstade wallenbergarna av sig SAAB. Det var därför ”amerikanarna” tog över ansvaret. Det var också en av wallenbergarnas skyddslingar och medarbetare, den industriella torpeden, Leif Johansson, som sattes in i ledningen för Volvo, med uppdraget att ”stycka upp firman”. Volvo personvagnar avsöndrades snabbt till ”amerikanarna”. Denna gång till Ford. I lagom tid till den ekonomiska depression som nu får världens ekonomier att härskna sålde wallenbergarna i fjol av sitt sista stora engagemang i fordonsindustrin, Scania, till ”tyskarna” och deras Wolkswagen/Porsche.

I det relativt stabila AB Volvo som är kvar, med sina stora franska (delvis statliga ) intressen, är den svenske riskkapitalisten Christer Gardell ett ständigt orosmoment. Men är de övriga större ägarna mer ansvarsfulla? De exceptionella aktieutdelningarna från AB Volvos sida de senaste åren, utan reservation från fackets Olle Ludvigsson., som hotar bolagets långsiktiga industriella framtid genom att kassakistan inte får pengar kvar till utveckling och investeringar, motiveras från ledningens sida med att man vill behålla de stora mer stabila ägarna. Får inte pensionsfonderna eller wallenbergarna de snabba pengar som de förväntar sig, då drar dessa annars vidare i sin ständiga jakt på räntor och utdelningar.

Visst graden av ansvarslöshet skiftar. Det finns heta blankare som sitter uppe om nätterna och spelar på aktier framför sina datorskärmar. Det finns en Fredrik Federley som bara höll ut några månader med sitt ägaransvar, efter sin politiska spekulation med köpet av salladsbaren Wild´n Fresh.. Sedan valde han snabbt konkurs…

Kapitalismen har inget hjärta.. Bara mage. Det ”är bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet” som liberalernas ekonomiske hjälte Adam Smith formulerade egoismens evangelium. En egennytta som snabbt växer över i girighet. Även om Mats Odell och hans gamla vänner i Carnegies ledning missat poängen var det därför Jesus en gång i tiden drev ut månglarna från Jerusalems tempel.

Mats Odell och hans gamla polare i Carnegie har glömt att Jesus drev ut månglarna från templet…

Det är därför GM nu tänker med magen. De riktiga siffrorna vet ingen. De är inbakade i affärshemligheten. Men det sägs att GM alltid fått redovisa röda siffror från SAAB:s bokslut. Förlusterna de senaste tio åren kanske handlar om 20 miljarder kronor. Många. Oerhört många analytiker av olika schatteringar har gång på gång frågat sig hur GM stått ut. Jag har träffat folk i AB Volvos högsta ledning som bara skakat på huvudet och sagt att det är ”ett under att Trollhättan får leva vidare”. Affärsplan efter affärsplan har prövats. Men förlusterna har hopat sig. ”Det enda bra med SAAB är bilen”, som belgaren och fordonsanalytikern Ridgeman säger.

Varför SAAB aldrig lyckats ta sig över ribban när det gäller volymer och lönsamhet. Vare sig det varit ”svenska” eller ”amerikanska” ägare ska jag inte besvara här. Min poäng är helt enkelt att GM inte är en mer ansvarslös ägare än många andra kapitalister. Ett girigt, blodtörstigt rovdjur bland alla andra rovdjur som jagar fram i vår värld.

Vad Maud Olofsson och alla andra nu egentligen försöker tvätta bort är helt enkelt de fula smutsfläckarna på den egna politiska ideologin om den fria marknadens välsignelse. Nyliberalismen är avklädd och står naken. En socialt helt ansvarslös ideologi. Smutsad, nerskitad och till beskådan för var och en. Vad är då enklare än att beskriva GM som en syndabock med djävulshorn?

Vad som behövs för Trollhättan och för många andra samhällen och för vanliga människor i stort är ingen ny ”affärsplan”. Här behövs den berättelse om framtiden som bara går att förverkliga med en arbetarrörelsens och miljörörelsens egen krisplan för jobben, välfärden och miljön. En krisplan där det är den sociala nyttan och den egna kontrollen över arbetets värde som är grundstommen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, bilkris, finanskris, SAAB, Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo personvagnar, Maud Olofsson

I pressen:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,SDS3,

Andra bloggare:RödaMalmö,Svensson,Etthjärtarött,AlliansfrittSverige,Jinge,Alliansupproret,Trotten,Loke,

Trollhättan/SAAB

Skogen skövlad

BÄVERN DÖR

”Vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar”, framhöll Maud Olofsson i fjol på Nordiska Ministerådets möte i Stockholm. Käckt och hurtigt med en smak av förakt för svaga, sjuka, arbetslösa och andra utsatta människor.

Ord som hon nog gärna skulle låta vara osagda när nu General Motors från Denver i USA kallt slår fast att stormen över världens finansmarknader skövlat också skogarna kring Göta älv i Väst-Sverige. För nu har vår skrikiga näringsminister ingenting annat att säga än att näringen i regionen är slut för hennes del. Inte ens de ivrigaste bävrar kan längre hitta ungskog till mat och sina sinnrika dammbyggnader. Skogen är slutavverkad. Skövlad. Bävern dör.

Lämnar vi fablernas värld för människans värld betyder detta att massarbetslöshet hotar en hel region. Av de 5 000 människor som är anställda av SAAB jobbar 4 100 i Trollhättan. Indirekt berörs i första omgången 10 000 människor. I Trollhättan kommun bor i dag 45 000 människor. Räknar vi jobb bland berörda underleverantörer för regionen i sin helhet handlar det om 25- till 35 000 arbetstillfällen. Alla vet att många av dessa underleverantörer bara klarar av att hänga med i den mördande konkurrensen genom de berömda synergieffekterna. De har nått de volymer, som gett pengar till investeringar och produktutveckling, tack vare att de levererat sina produkter både till SAAB och Volvo Personvagnar. Kan de nu inte sälja till SAAB klarar de inte heller av att leverera till priser som Volvo accepterar.

General Motors som en gång hade kapat åt sig nära nog halva den amerikanska bilmarknaden eller som mest 44 procent, är i dag nere på 22 procent. Från Denver meddelade bolagets ledning att man rensar i sina utställnings- och försäljningshallar. Pontiac ska försvinna som en självständig produkt. Saturnus, tänkt som en konkurrent till de mindre japanska bilarna, får också vila på bilkyrkogårdarna. Till sist avsöndras Hummer tillsammans med SAAB från det egna bolaget. De bjuds ut till försäljning. Finns inga hugade köpare väntar konkurs. För den produktion som blir kvar i USA, med Chevrolet som bästsäljare, får arbetarna betala priset för fortsatt överlevnad genom hårdhänta beskärningar av löner och sociala villkor. GM:s fabriker i USA ska ner till samma usla villkor som gäller för arbetarna i Toyotas eller BMW:s amerikanska anläggningar.

I denna situation tvår Maud Olofsson sina händer. Hennes svar blir kort och gott:

”Varför skulle staten kunna lyckas som ägare. När andra inte klarat av att ta fram en bil som folk vill ha? Jag har ansvar för skattebetalarnas pengar och vad ska jag sedan säga om de bara försvinner till ingen nytta..”

Med sin snäva, kortsiktiga profitinriktade syn på ekonomin har hon säkert rätt. SAAB introducerades åren efter Andra världskriget som en biprodukt till flygplanstillverkningen. En bil som också såg ut som ett flygplan utan vingar.

Men trots aldrig så många ”ivriga bävrar”. Trots alla skickliga ingenjörer och alla energiska arbetare i produktionen. Ja, trots allt detta och trots att man hade hela Wallenbergs industriella sfär som beskyddare blev aldrig verksamheten den framgångssaga som kunde berättas om Volvo, SAAB:s rivaliserande syskon med sin produktion lite längre ner vid Göta älvs mynning på Hisingen. Utan vingar, utan volymer, kunde flygplansbilen aldrig lyfta. Med undantag för ett enda år har SAAB aldrig klarat av att sälja över 100 000 bilar. ”Det enda bra med SAAB har varit dess bilar”, som fordonsanalytikern Ben Ridgeman i Bryssel så träffande sammanfattat SAABs historia.

Fredrik Reinfeldt är lika närsynt som sin näringsminister. I hans värld finns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, understryker han och rycker likgiltigt på axlarna när han i TV får frågan om den tänkbara konkursen. Men struntar naturligtvis fullständigt i att verksamheten, alltså anläggningarna, människorna, kunskapen och erfarenheterna fortfarande är Made in Sweden!

Tänker vi lite längre än näsan räcker då gäller helt andra frågor än kapitalägarnas väl och ve. Vår utgångspunkt måste vara en helt annan. Vi måste helt enkelt svara på frågan om vi behöver en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en personbilsproduktion där vi kan använda de resurser som redan är tillgängliga? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bara bli till industriell slum och rivningstomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet i en svensk bilproduktion?

Naturligtvis inte. Även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider.

Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. Trollhättan är inte unikt. Länge har arbetarna där av General Motors plågats till att konkurrera med bland annat Opels anläggningar Rüsselsheim . Även där väntar i dag nerdragningar och kanske nerläggning. Som i så många andra europeiska bilstäder.

Hur ska man kunna nå målet i Mora om man inte ens stakar ut från Sälen?

Den fackliga byråkratin i Metallarbetarförbundet har medvetet demobiliserat sina medlemmar inför de smärtsamma besked som var på väg. ”Vi sköter oss och sitter still i båten”. ”Vi väntar på köpare och pengar från staten”. När Metalls Stefan Löfven nu svarar på Maud Olofssons och Fredrik Reinfeldts passivitet och likgiltighet med prat om ”nationell samling” och att ”vi nu måste lägga ideologierna åt sidan” är detta bara konsekvensen av denna fackliga nederlagslinje. För självklart är det så att Olofsson och Reinfeldt har rätt. Ett statligt ägande av ett SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

Självklart når vi inte detta mål utan en väldig strid med kapitalägarna och hela deras maktsfär. Det är en strid som kanske börjar med ett förslag till ett fackligt medlemsmöte eller med en insändare i en tidning. En strid som börjar med studiecirklar och demonstrationer. Men är inte allt detta så förskräckligt långt borta? Jovisst. Det är en bra bit att gå. I Vasaloppet är det också långt i spåren. Men man kommer aldrig till Mora om man inte stakar ut från Sälen. Den globala recession som nu växlar över i ekonomisk depression kommer dessutom att helt förändra det politiska tempot i vårt samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, bpolitik, bilkrisen, SAAB, Volvo, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Metall, facklig kamp

I pressen:AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,AB6,

LO ÖPPNAR

DÖRREN

Gästskribent: Kjell Pettersson

LO och PTK öppnar nu dörren för att inskränka rätten till sympatiaktioner vid strejker.

Kritiken är stark från företrädare för olika fackliga organisationer. Under 2007 föreslog LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att arbetsmarknadens parter skulle inleda förhandlingar om ett nytt huvudavtal med syfte att får fram ett nytt regelverk för parterna på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv svarade ja på inviten och sedan några månader pågår förhandlingar mellan svenskt Näringsliv, LO och tjänstemannakartellen PTK.

Ytterst lite har hittills sipprat ut från förhandlingsträffarna. Medlemmarna inom LO och PTK har knappt en aning om att de äger rum, än mindre vad de handlar om. Vilka krav som LO driver i förhandlingar är också höjt i dunkel. Men nu har en springa i den hittills stängda förhandlingsdörren öppnats. Svenskt Näringsliv har sedan lång tid drivit att strejkrätten ska försämras ytterligare och att rätten till sympatiaktioner ska försvinna.

Pang bom får vi plötsligt reda på att LO och PTK nu säger ja till ett förslag från Svenskt Näringsliv om att begränsa rätten till sympatistrejker i det nya huvudavtalet. ”Man får ta fighten själv först. Det är väl inte orimligt med en viss fördröjning när det gäller sympatiaktioner. Man får vänta lite innan man ropar på sina kompisar”, säger Lars-Bonny Ramstedt, förhandlingschef för PTK. LO-tidningen uppger att parterna arbetar med ett förslag som i korthet innebär att ett fack måste vänta några veckor innan ett annat fack kan gå ut i sympatiaktioner. För närvarande finns inga sådana begränsningar. Lars-Bonny Ramstedt säger för sin del att hans uppfattning är att LO, PTK och Svenskt Näringsliv i stort är överens om detta.

I LO-borgen härskar den fackliga byråkratin. Här sitter 150 anställda,

väl avlönade av medlemmarna, och planerar att frivilligt beskära strejkrätten

När detta sipprade ut kom omedelbart reaktioner från en rad fackliga företrädare. Kritiken är mycket hård:

”Det var just det här vi var oroliga för på gräsrotsnivå? Varför överhuvudtaget ge sig in på att sälja sympatiaktioner”, frågar Annika de Klonia, vice ordförande i Handels avdelning 20 i Stockholm. Johan Lindholm, Byggettans ordförande i Stockholm säger för sin del ” Det är helt oacceptabelt. Vi behöver konflikträtten. Utan den rubbas balansen mellan parterna. Det känns som en försvagning av fackens ställning är på gång”. Johan Lindholm betonar att LO inte har några som helst mandat från förbunden att genomföra förändringarna. Dessutom framhåller han att varje fackförbund ska bestämma över sina konfliktåtgärder. Jeanetta Sjojic sitter i IF Metall styrelse på Alfa Laval i Malmö. Hon för sin del säger att hon inte kan se något skäl för facken att vara med i diskussionerna med svenskt Näringsliv. ”Det är jävligt kasst när de ger sig på sympatiaktionerna. Många fack står och faller med rätten till sympatiaktioner”. Slutligen William Frank, ordförande för Volvo Lastvagnar i Umeå. Frank, som för sin del tycker att det är skönt att han är gammal och snart ska sluta med det fackliga arbetet.

”Vi måste ha en möjlighet att ta till konflikt om vi inte kan komma överens med arbetsgivarna. I förslagen som är på gång kommer en rad massa andra aktörer in. Det bli svårt att göra något och det blir svårt att förklara varför folk ska vara med i fackföreningarna om de inte längre kan vara kamporganisationer utan försäkringsföreningar. Jag tycker inte vi ska kliva undan på det här viset”, säger William Frank till LO-tidningen.

Återstår så för LO-ledningen att ta ställning.

Om man ska vara en kamporganisation eller en försäkringsförening.

Utan att gå händelserna i förväg om det nya Huvudavtalet är det klart att LO-ledningen för länge sedan har gjort sitt val. Det där med kamp ”hör inte hemma i Sverige” som Wanja Lundby-Wedin kanske skulle uttrycka saken…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fackligt.strejkrätt, vilda strejker, LO.LO-tidningen, Volvo

”Nu är jag en riktigt

GLAD SOPGUBBE”

Efter några dagars vild strejk åkte Liselotte Lööf AB och moderaternas borgarråd Ulla Hamilton på en riktig sopa och tvingades slå back. Detta efter indirekta och demokratiska förhandlingar med de strejkande själva. Det återstår att se om LLAB håller sina löften. Poänglönesystemet ska vara kvar. Månadslönen med lönesänkning är borta. Det finns också löften om att arbetsmiljön och belastningstak ska finnas med i kommande upphandlingar. Men de arbetare som nu svetsats samman genom sin strejk håller garden uppe om löftena skulle svikas. Under strejken fick vår blogg ett uppskattat längre inlägg från en av de strejkande: ”Janne sopgubbe”. Han är nu tillbaka med en hälsning:

Bild/Proletären

Ja, då var strejken slut.

Vi vann på alla punkter. Skönt. Nu kan man pusta ut och veta att jag kan jobba med sopor resten av livet. När man passerar 50 orkar man kanske inte springa längre och då vet jag att jag inte får sparken för att jag blir långsammare, plus att jag inte behöver jobba övertid för att få hem soporna. Vidare kan jag känna mig trygg över att få behålla den fasta anställningen vid entreprenörsbyten. När upphandlingarna kommer vart femte år.

Najs!! Nu är jag en riktigt glad sopgubbe. Till alla som klagar över några sopgubbars höga löner: Käften på er! De finns många som tjänar betydligt mer. Tex undervattens svetsare. Du behöver dykcertifikat, god kondition och svetslicens. Lön: Ett par miljoner om året. Undervattenssvetsare jobbar bara ett par månader om året. Vilka lyxlirare!! Fan va avundsjuk jag blir. Vem som helst kan bli undervattensdykare, sopgubbe, direktör, sjuksyster, direktör, städare, busschaufför . . . . eller?!?

Läs tidigare inlägg om sopstrejken och alla kommentarer:

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/06/renhallningsarbetarna-ratar-pa-ryggen/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/07/stall-soppasen-utanfor-stadshuset/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/09/berattelsen-fran-en-sopgubbe/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/10/den-riktiga-sopan-ar-ulla-hamilton-m/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sopstrejken, vild strejk, facklig kamp, arbetarkamp.Ulla Hamilton, moderaterna

NÄR KOLONIALMAKTEN

GÅR UT I VAL..

Valrörelsen i Israel handlade egentligen om en enda frågeställning. Kolonialmakten diskuterade hur landets ”urinnevånare” ska hanteras:

Ska araberna leva på tjugo eller tjugofem procent av sina forna landområden? I reservat, i en vanskapt, förkrympt statsbildning som de kan kalla för Palestina.? Är det i så fall överhuvudtaget tänkbart att vi låter någon del av det Jerusalem, som vi erövrat och annekterat, att vi låter några av de stadsdelar som vi kämpat för, vårt Jerusalem, ingå i detta Palestina? Eller ska araberna drivas bort helt och hållet – till förskingring och assimilering i de jordanska och egyptiska statsbildningarna? Och vad ska vi göra med de israeliska araberna ( kolonialmakten talar aldrig om palestinier eftersom den inte vill nära tanken på att de överhuvudtaget existerar ) ? Den minoritet på en miljon araber som finns kvar inom de områden som vi har annekterat under åren. Ska de få finnas kvar? Även om de vägrar att svära en trohetsed till den judiska staten? Ska de få vara kvar som i dag, som andra klassens medborgare, som billig arbetskraft, eller ska de drivas över till reservaten?

Valdebatten ägde rum när det fortfarande pyrde i askan efter alla de hus som bombats i terrorn mot Gaza. Men väljarna svarade inte som krigsministern Ehud Barak hade tänkt sig. Uppenbart tyckte en stor del av den judiska befolkningen att han inte hade bombat tillräckligt mycket. Valets egentlige segerherre och triumfator, den moldaviske immigranten Avigdor Lieberman och hans extrema parti, ”Israel vårt hem”, sa på fullt allvar att han såg det som fullt tänkbart att sätta in atomvapen mot Gaza. Framförallt tyckte väljarna att Barak inte i grunden hade krossat det palestinska motståndet. Bombkampanjen misslyckades som valkampanj. Barak, ordföranden för Arbetarpartiet, tillika vice ordföranden för Socialistinternationalen, förnedrades och det som så många gånger varit den judiska elitens styrande parti tog sig nu bara in i det israeliska parlamentet, Knesset, på fjärde plats. Passerad av Libermans skränande skaror och med bara ynka två mandat mer än det ultraortodoxa Shas.

I en intervju för det israeliska valet påpekade den ofta insiktsfulla amerikanske författaren Noam Chomsky att det finns många likheter mellan dagens Israel och det tidiga USA. Efter den amerikanska revolutionen med dess seger över den brittiska kolonialmakten handlade bygget av den nya statsbildningen om en expansion på bekostnad av landets urinnevånare. Med så här nakna ord skildrade fadern till den nya nationen, George Washington, den etniska fördrivning och utrotning av indianerna som skulle komma:

”Den gradvisa expansionen av våra bosättningar kommer med säkerhet att driva undan både vilden och vargen, båda bytesdjur om än av olika skapelser..”

På samma sätt har expansionen av israeliska bosättningarna, under sextio års erövringskrig, drivit undan sina vildar, araberna, och till sist ringat in en och en halv miljon av sina bytesdjur, till ghettot Gaza. När Tzipi Livni från partiet Kadima och Ehud Barak med sitt Arbetarparti bara någon dryg månad före de egna valen beslöt sig för att bomba ghettot Gaza sönder och samman hade de förmodligen hoppats på sitt eget nutida Wounded Knee, alltså den amerikanska arméns massaker på Big Foot och hans grupp av siouxindianer.

Men de misslyckades. Dagens Big Foot och hans stamkrigare har överlevt och har kvar den största delen av sin sociala och militära organisation. Israels armé slog inte ut Hamas och andra mindre palestinska motståndsgrupper. Dessutom är det inte lika lätt att döda människors idéer om en egen identitet och ett eget motstånd som att döda bytesdjur.

Ehud Barak förnedrades i valet. Trots sin bombterror. Han är också vicepresident

i Socialistinternationalen. Mona Sahlin har ännu inte sagt ett ord om hans och

systerpartiets krig.

I valets efterskörd av kommentarer spekuleras det vilt om vem som ska bilda regering. Om vem som ska ha styret över kolonialmakten, Tzipi Livni eller hennes starke konkurrent Likuds Benjamin Netanyahu. Men oavsett vem det blir, eller vilka omöjliga kombinationer partierna i Knesset lyckas att foga ihop till en regering, så kommer kursen för denna att inledningsvis bestämmas av den väldiga kantringen åt höger. Kolonial- och ockupationsmaktens judiska befolkning och dess partier tillåter sig en demokrati, som med mångas mått nästan är för riklig. Men samtidigt är förhållandet partierna emellan familjär. Man kan sitta i varandras regeringar lite hur som helst. Lieberman har tidigare varit minister under Netanyahu. Barak har tidigare varit premiärminister och har under valkampanjen sagt sig kunna dela regeringstaburetter med Lieberman. Livni kommer ursprungligen från Likud. Israels president Shimon Peres tillhörde hela sitt liv Arbetarpartiet för att 2005 lämna och bli medlem av Sharons och Livnis Kadima. När kolonialmaktens grundläggande intressen står på spel, då blir alla andra motsättningar, även de djupa klassmotsättningar som finns, en andrahandsfråga. Valdebatterna blir familjegräl och när luften rensats sluter sig de pragmatiska politikerna sig samman till en enda familj. När vildarna ska drivas på flykten hjälps man åt.

Valresultatet innebär att varje ny regeringskoalition i Israel kommer att få svårt att förhandla ens med den Palestinska Myndigheten, med Mahmoud Abbas och hans Fatah. Kan man inte ens göra symboliska eftergifter när det gäller ockuperad mark på Västbanken eller den gamla delen av Jerusalem. Då finns det inte heller något att dra i långbänk. Det går inte att ens med bästa vilja i världen tala om ”Annapolis” eller den ”fredsprocess” som media i Väst älskar att rulla sig i.

”Tittar man noga på valresultatet, då står det helt klart, att ingen enda form av regeringskoalition, kan möta de krav som krävs för fred”, var den första kommentaren från Saeb Erekat, en av Abbas viktigaste förhandlare.

Men samtidigt kommer naturligtvis USA:s nye president Barak Obama att göra allt för att åter få liv i tanken på en ”fredsprocess” och en ”tvåstatslösning”. Världsopinionen och inte minst arabvärlden måste lugnas med just en evig ”fredsprocess”. Vill Obamas nya regim på allvar få i gång nya ”fredssamtal” kan han självklart tvinga varenda ny israelisk regering till vissa eftergifter. Men knappast så stora att Abbas och Fatah klarar av att hantera konkurrenten Hamas. Blir det nya långdragna förhandlingar, kan förhandlingsresultatet mycket väl i stället bli att Hamas tar över styret på Västbanken.

Big Foot och hans stupade män efter massakern vid Wounded Knee

Stupade civila ordningspoliser i Gaza

Till skillnad från George Washingtons Amerika, den Nya världen för Europa, lever kolonialmakten Israel med olösliga demografiska motsättningar. Big Foot och hans folk förlorade inte kriget mot de europeiska erövrarna fär att de bara hade sina pilbågar och ett fåtal repetergevär. Deras hjärtan blev begravda i Wounded Knee på grund av den aldrig sinande strömmen av nya immigranter från Europa. Den enorma immigration av judar i ”Förskingringen”, som i dag har möjliggjort den egna territoriella expansionen, är inte längre möjlig. Israel har ”tappat” det antisemitiska Europa och Ryssland på sina möjliga judiska immigranter. Den sista stora immigrationsvågen, med omkring en miljon ryska judar som kom på 1990-talet, är över. För övrigt är dessa ryska judar den stora väljarbasen för extrempartiet ”Israels väl”. De vill logiskt nog fortsätta erövringen ”mot Västern”. Samtidigt är de palestinska nativitetstalen en politisk atombomb. Israels dödade 400 barn under några veckors bombningar av Gaza. Men under samma tid föddes 3 400 nya barn i flyktinglägret. En enad stat på det historiska Palestinas landområden skulle i dag innebära att araber och judar skulle vara jämnstora befolkningsgrupper. Om en generation är de palestinska araberna i majoritet. Palestina är dessutom en del av ett ”arabiskt folkhav” som i ett historiskt perspektiv till sist kommer att ge den ”judiska insjön” havets sälta…

Växer Israels ockupation av Gaza och Västbanken över i en annektering, därför att man inte vill lämna ifrån sig områden som skulle kunna vara en tillräcklig grundval för en livskraftig palestinsk stat, då blir det i längden politiskt omöjligt att upprätthålla den sionistiska staten. Den kommer att upplösas av sina inre motsättningar.

Indianernas enkla pilbågar dög inte mot kavalleri, repetergevär och artilleri. Det palestinska motståndets kassamraketer är ur militär synpunkt förhållandevis än mer harmlösa. Även om de för många palestinier symboliserar tanken på motstånd är de inte bara odugliga i förhållande till Israels stridsflyg och stridsvagnar, de är också kontraproduktiva eftersom de måste skjutas mot ibland mer eller mindre civila bosättningar. När indianerna i sitt förtvivlade motstånd ibland dödade civila vita bosättare (nybyggare) med pilbåge och tomahawk användes detta av de vita naturligtvis till att än mer demonisera vilddjuren. På samma sätt är det med palestiniernas motstånd och kassamraketerna. Då är det bättre att med den egna demografiska atombomben som vapen använda det politiska svar som är möjligt:

Eftersom ni förvägrar oss palestinier en egen stat kan slutsatsen bara bli en enda. Den sionistiska statsbildningen måste demonteras Tillsammans måste vi palestinska araber och judar då skapa en vanlig gemensam demokratisk statsbildning. En enda stat för araber och judar samt för alla andra etniska minoriteter som lever i området. En stat med religionsfrihet – och en stat där även människor kan slipa all religion. Alltså en alltigenom sekulariserad stat. Vi i det palestinska motståndet är beredda till vapenvila på dessa villkor.

Blotta tanken på en sådan statsbildning – där de palestinska och judiska nationerna kan leva fritt – är outhärdlig för sionismen. Den innebär att sionismens ryggmärg slits av. Nämligen tanken på ett enda folk – en enda stat.

Den religiösa sionismen får ett allt starkare inflytande i den israeliska armén,

Här en bild med bedjande soldater och texten: Ett folk – En tro!

Den kanske aldrig kan förverkligas. Kanske kan det första resultatet bara bli att Israel erbjuder realistiska förutsättningar för fred och en självständig palestinsk statsbildning.

Men denna politiska offensiv är full möjlig och jag tror definitivt att den erbjuder väl så goda möjligheter som meningslösa förhandlingar eller fåfänga kassamrakter mot världens fjärde starkaste militärmakt.

Kanske är det förmätet att sitta väl skyddad, varm, mätt och go, här i Sverige och ens fundera över frågan. Men en sådan kursändring diskuteras också av många, många palestinier.

Kanske innebär belägringen av Gaza och högerns ångvält i det israeliska valet ändå att frågan nu fått en brännande aktualitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, Palestinska moståndet, Hamas, Barak, Mona Sahlin

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SDS1,

”Jag längtar

arbetarallians”

Efter två dagars intensivt jobb med olika arbetsgrupper mötte den rödgröna oppositionen i går pressen. Budskapet var klart och entydigt:

”All framtida regeringspolitik ska först prövas ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv”

Vi fick reda på att barnen ska få påverka politiken. ”Vi ska ha förslag när det gäller alla diskrimineringsgrunder”, understryker Mona Sahlin. ”Funktionshinder; ålder; etnicitet och sexuell läggning”, men också ”etnisk diskriminering” fortsätter hon.

Till sist fick vi också reda på att det egentligen är ”jobben” som avgör hur framgångsrikt dessa frågor kan drivas. ”En generell välfärdspolitik är det viktigaste verktyget för att motarbeta eventuell diskriminering”, menade Lars Ohly.

Den enkla frågan blir då varför partiledarkvartetten börjar i fel ända. ”Botten har gått ur för världsekonomin”, sa AB Volvos Leif Johansson nu senast. I december minskade företagets försäljning av tunga lastbilar med 98 procent. Regeringen Reinfeldt matar de svenska bankernas svarta korpar med den ena läckra godbiten efter den andra, men ändå vill de inte ens kraxa. Än mindre bygga bo.

Världsekonomin har kört fast och vi bävar alla för vad som ska komma. Vem står i tur att mista jobbet – eller huset. Vad ska hända med alla studenter, med sina dyra lån, får de inga jobb i morgon?

I detta läge väljer den rödgröna alliansen att vässa sina förslag när det gäller diskriminering av alla slag – samtidigt som dess partier ändå säger sig förstå att det i mångt och mycket är den generella välfärden som avgör om dessa förslag ska bli framgångsrika eller inte.

Skälet är uppenbart. Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.

Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.

Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.

Så jag får fortsätta med att drömma om en arbetarallians med en krisplan  för jobben, välfärden och miljön som grund. En plan som sätter arbetare och konsumenter i centrum samt i rörelse för att tillsammans med folkliga organisationer, i första rummet i Europa, bryta med det marknadssystem som förstör så mycket av våra liv. Under morgonkvisten ( ute i skogen med hunden ) piggade jag därför upp mig med en omskrivning av Verner Von Heidenstams vackra ( trots att Strindberg kallade den för en pigdikt ) rader om hemlängtan. Så här uttryckte Heidenstam sin kärlek till natur och hembygd:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Min lite modernare variant blev så här:

Jag längtar hem sedan många långa år

I själva sömnen har jag längtan känt

Jag längtar hem. Jag längtar vart jag går

– men ej till bländverk!

Jag längtar arbetarallians,

jag längtar arbetarrörelse, där barn jag lekt

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Rödagröna alliansen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, oppositionen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Återkommunalisera

hela sophanteringen!

► Strejken avblåst ◄

Strejken är tillsvidare avblåst efter ett beslut från sopgubbarna. I skuggan av klasslagstiftningen – med hot om böter från arbetsköparnas Arbetsdomstol – fortsätter nu förhandlingar där alla parter parodiskt nog tvingas att mörka. Men alla argument och krav i inlägget här står kvar. Fast nu kan man ju nöja sig med att slänga påsen i sopnedkastet eller tunnan och i stället protestera mot Ulla Hamilton på alla andra sätt.

▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬

Den riktiga sopan i den här konflikten är Ulla Hamilton. Det moderata borgarråd som styr över hur Stockholms stad hanterar sitt avfall. Till priset av renhållningsarbetarnas brutna ryggar och försämrade löner har hon drivit igenom den privata upphandling av sophanteringen som ligger bakom konflikten. För henne gäller kort och gott:

Det företag som behandlar sina jobbare sämst och därför kostar kommunen minst får kontraktet. I detta fall Liselotte Lööf AB, LLAB, som struntar i gällande kollektivavtal, säger upp folk och hotar andra.

Det är Ulla Hamilton som är den riktiga ”sopan”

”Vi har varken ork eller tidsmarginaler för ett mer pressat schema. Vi krigar inte för 35 000 i månaden utan för lägre belastning” säger i dag en av de strejkande, Mats Björnberg, talesman för sopgubbarna. ”Alla anbud bygger på pressade arbetsupplägg”, menar han. ”Gubbarna pressas till vansinne.

I går gick LLAB till Arbetsdomstolen och stämde de strejkande. ”Går de inte tillbaka till jobbet riskerar de att bli avskedade”, hetsar Peter Jeppsson. Välmående direktör för Biltrafikens arbetsgivarförbund. Tidigare har tolv man som vägrat att skriva på de nya avtalen blivit uppsagda.

”Kom igen bara. Vi ger oss inte för hoten”, säger en av de strejkande, Hans Nybom till DN. ”Får vi inte igenom våra krav, slutar vi ändå”.

Liselotte Lööf AB är uppenbart ute efter en ny hägrande medalj. För två år sedan tilldelades denna rookie i branschen stilenligt nog en blänkande medalj från Kungliga Patriotiska Sällskapet för ”gagnerik gärning inom näringslivet”. Nu är man uppenbart på jakt efter mer kungligt grannlåt.

Än så länge ligger damen som har det yttersta ansvaret lågt. Ulla Hamilton ”låter parterna sköta sitt”. Men självklart är det i stället hon som ska sköta just ”sitt”. Stockholmarna ska självfallet ha en modern och rationell hantering av sina enorma avfallsmängder. Med goda arbetsförhållanden för alla ”sopgubbar”. Liksom för framtidens ”sopkäringar”.

I väntan på det och i solidaritet med de strejkande arbetarna tycker jag att stockholmarna ska ställa sina soppåsar där de hör hemma. Utanför Stadshusets portar tillsammans med dem som redan är där…

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/07/stall-soppasen-utanfor-stadshuset/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sopstrejken, vild strejk, Stockhoms stad, moderaterna, Ulla Hamilton

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,

En sopgubbes vardag

En av kommentarerna till mina två bloggar om sopstrejken är egentligen en hel berättelse med glimtar från en sopgubbes vardag. Signaturen ”Jonte”berättar om hur ryggarna slits ut och om en del av anställningstricksen från Liselotte Lööf AB. Därför lägger jag ut den i sin helhet som läsning för den som vill veta mer om strejken.

Jag har jobbat som sopgubbe i ca 4 år, och hoppas att det blir många fler. Vi har gått ut i strejk på grund av många faktorer. Det finns fler anledningar för vissa, mindre för andra. Jag vill berätta lite vad jag har för anledning:

Mitt jobb är bra. Jag vet att man inte alltid ska kräva ett bra jobb, vissa har tur att få bli vd för SEB eller liknande (själv vill jag äga red bull). Men alla har inte den möjligheten. Det värsta är dom som har ett lågavlönat jobb som dom hatar, men cred till dom som står ut istället för att gå till socialen. Själv har jag suttit i situationen där jag jobbade svart i 15 minusgrader 12 timmar per dag för 55kr i timmen, lika mycket som de polacker tjänade som jobbade olagligt på samma bygge. Men jag hade en hyra att betala, så jag hade inget val.

Om alla svenska medborgare som slänger sopor gjorde det med stil kanske vi inte hade haft denna konflikt, med stil menar jag förnuft. Det är inte förnuftigt att slänga pizzakartonger rakt ner i soporna. Kartongerna har en förmåga att fastna i “röret” som leder ner i 240 literssäcken då måste vi pga. stadens påhitt ta en kvast från bilen och ställa oss under röret ovetande hur många kilo som sitter fast (kan självklart gå upp i trappen för att trycka neråt istället, men det är inte alltid man kommer in i trappuppgången, inte heller alltid det går att trycka soporna neråt). Har man tur är det ingenting, har man otur missar man och då kan det handla om 100 kilo som kommer ner och då gäller det att ha reflexer. Detta gäller även bag in box, IKEA- kartonger, emballage osv. På senare tid har jag lärt mig att 1min med varmt spolande vatten på kartonger gör att man kan sen knöla ihop dem till små bollar.

Sedan har vi glaset. Folk på fyllan råkar ofta krossa glas, värsta sortens glas är tunnt glas som champagneglas, tavelglas mm. Den sortens glas skär finare och djupare i huden. När jag var runt 7år lärde jag mej att lägga glas i tex en tom mjölk kartong o tejpa igen den. Tycker nog att även vuxna människor ska klara det. Även det här med att knyta soppåsar, anser jag är ett problem som kan lösas med lite vett, så nu bankar jag in lite vett. KNYT PÅSEN… Vi sopgubbar plockar upp skit som hamnar på backen. Löst skit som kaffesump osv. Sen har vi pundare, en påtänd kille med kniv är inte det roligaste att se det första man gör när man tänder lampan i soprummet. Råttor stora som katter som fräser åt en när man kommer in bland soporna är också lite läskigt.

Vi måste även köra sopor när det är minusgrader. 22minus är det värsta jag varit med om. Då var man inte kaxig, 22minus en måndag med tio timmars jobb. Även 40 graders värme får en att gå på knäna efter någon timme.
Förra julen var jag tvungen att avstå mitt julfirande med min frus familj pga att villorna i Mälarhöjden ville ha sina sopor hämtade, folk frågar oss på tex nyårsafton: Va? Jobbar ni idag, varför det? Svaret blir alltid detsamma: Bara för att det är en röd dag så slutar inte folk att slänga sopor. Jag kliver upp på julaftons morgon kl 4 för att köra sopor och det är ett val jag gjort genom att skriva på mitt anställningsavtal.

I många herrans år har vi sopgubbar kört efter ett poängsystem som innebär att ju mer vi kör desto mer pengar blir det. Jag personligen kör ca 300 tusen poäng just nu, vi vill ha en gräns på 265, En gräns gör att dom flesta går ner i lön, en lön som inte går att öka. Problemet är att många som är unga tar på sij mer att köra för att dom orkar mer, men efter nåt år när ryggen sviker och ökningen blir för hög så slutar folk och då kastas en ny in, kanske en äldre person med erfarenhet men som ändå inte orkar med. Så det vi vill förhindra är att detta blir ett 2-3 års jobb, ett jobb som man måste sluta med för att det blir för mycket. Många sopgubbar har kämpat febrilt för att få mindre sopor att köra, gubbar som vill ha mindre belastning. men blir avvisade av firman. Detta med tanke på att dom inte kan lägga mer på nån annan bil, för då blir dom gubbarna irriterade pga av att dom inte orkar mer. Så vi gnäller inte över lönen som många tror, vi vill gå ner i lön och belastning. För med en gräns finns inte längre möjligheten att höja sin lön.

Den upphandling som gjorts idag är en stor uträkning av Liselotte Lööf AB, dom har räknat med saker som många andra inte tänker på. Dom kan med tanke på månadslön lägga på oss mer jobb utan att vi kan säga ifrån eller ge oss mer betalt för det. Dom ger oss även en provanställning på det nya bolaget. Detta fast många har haft en fast anställning i många, många år för exakt samma jobb, detta pga att LLAB sen kan sparka en av dom ordinarie gubbarna som kan ha kört på samma takt i flera år, för att ge en ny kille anställning med en minimilön på runt 19 000. Sen till nästa upphandling blir det provanställning igen. Så sållar dom ut dom med hög lön och anställer nytt folk som jobbar för 19 000, då får vi folk som jobbar för att ha ett jobb, folk som ofta e sjuka, som inte lägger ner tid på det dom gör, då kommer vi ha ett helvete i Stockholm.

Med en snabb beräkning har jag inget jobb snart om LLAB får som dom vill. En normal person kör inte sopor 40 timmar i veckan för 19 000 i månaden. Jag är 26 år o har ont, ont ofta, antingen i ryggen eller armarna eller från nåt glas som har skurit upp en bit på benet eller ryggen. Jag måste ha ett psyke av stål. som den där gången på Gösta Ekmans väg i Axelsberg, då jag tog en säck från snurran och en påse ramlade ut, oknuten (som tur var), tar tag i påsen o ska kasta tillbaka den i säcken, men hör att det låter ovanligt, kollar i påsen och häller 48 stycken kanyler utan skydd för nålen. Hur skulle du ta det? Bara att gilla läget? Eller bli så jävla sne att du går upp i trappen o plingar på varenda dörr o frågar om nån använder kanyler? jag valde att först ringa polisen för att anmäla fastigheten för försök till grov misshandel, vilket är precis vad det var. Dvs att försöka sticka någon med en kanyl. Sen stack jag in till firman med påsen och bad dom ta hand om allt. Sen måste psyket klara av att nån står och säger att du e en outbildad äcklig idiot. osv osv osv.

Så jag säger till alla som klagar över att vi är överbetalda. Det är inte vad allt handlar om. Allt handlar om belastningen. Vi vill hålla tills vi är 65, det gör vi inte i dag, vi vill kunna komma hem och laga mat åt familjen, vill ha intressen, vi vill ha ett liv.

Hälsar Jonte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sopstrejken, sopgubbe, vild strejk, facklig kamp

I pressen:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,