NÄR INGO

VAR SOM

STÖRST

Jag gillar egentligen inte boxning. Men har alltid älskat Ingo.

Det var så självklart på den tiden. Jag växte upp i Göteborg och sprang på samma gator som vår champ. Mina andra idoler kom från böckernas värld. Var jag inte Hjortfot, så var jag Biggles eller kaparen Lars Gathenhjielm. Jag hade ingen aning om att den kubanska revolutionen var på väg att segra och att Fidel, Che och de andra ”skäggiga guerillamännen” var på väg ner från bergen i Sierra Leone  för att störta Batistas militärdiktatur. Jag visste inte heller ett dugg om imperialismens vidriga kolonialkrig i Algeriet och Vietnam. Jag och mina kompisar visste däremot allt om Ingo. Vi följde varje slag mot sandsäckar och sparringpartners i Redbergslids BK i träningshallen på Heden och i Wasa realshögskolas gymnastiksal. När vår mästare mötte Eddie Machen på Nya Ullevi 1958 hängde vi utanför arenan, vi hade inga pengar till biljetter, och kunde höra den andlösa tystnaden från 53 614 åskådare när amerikanen räknades ut. Bara 2 minuter och 14 sekunder efter de första slagen från gong-gongen. Sen kom massvrålet och i veckor lekte vi boxare på varenda gräsplätt.

Natten den 26 juni nästa år var verkligen magisk. Jag och min bror var med mamma och pappa och tältade vid stranden till en stilla fjord norr om norska Haugesund. I tältet bredvid kamperade min kusin Ingrid och hennes föräldrar. Vid fyrasnåret raspade föräldrarnas transistorradio i gång – med nyinköpta batterier – och pappa rattade snabbt in matchreferatet från Radio Luxemburg. Sveriges Radio fick inte sända eftersom professionell boxning av moraliska skäl förbjudits i den statliga ångradion. När Floyd Patterson besegrats på knockout i tredje ronden blev lyckan oändlig. Vi sjöng och dansade. Solen gick upp och segern firades med en underbar fisketur ut i den norska skärgården.

Men min pappa pratade hela tiden om att Ingo var som störst när han som amatör deltog vid OS i Helsingfors 1952. Han tog sig till final men blev där helt orättvist diskvalificerad för passiv boxning. Först trettio år senare fick han i efterhand sin silvermedalj. Diskvalificeringen ogiltigförklarades. I Helsingfors hade han bara med mästerlig elegans demonstrerat den finaste färdigheten inom boxningen. Nämligen ”The noble art of selfdefence”. Då 1982 tog pappa stolt fram ett gulnat tidningklipp från 1952 där han envist och rättfärdigt hade försvarat Ingemar Johansson. Då när han var som störst. Men samtidigt möttes av spott och spe i stället för av jubel. När Lennart Hyland i direktsändning sa att han skämdes för Sverige.

Min kärlek till Ingo blev fulländad något år senare. Då visste jag allt om den kubanska revolutionen och avskydde idolkulter av alla de slag ( även inom politiken ). Men ändå. Efter en segelvecka i Kosterskärgården och ett strandhugg utanför Fjällbacka tog jag mig till en telefonkiosk för att ringa hem till föräldrarna och berätta att allt var väl. Jag fick vänta ett tag eftersom det redan stod en stöddig gammal gubbe inne i kiosken. Han pratade och pratade. Men när den blå kioskdörren äntligen for ut. Nästan som i en kioskvältare. Då stannade allt. Till och med de gapiga fiskmåsarna och trutarna höll upp med sina skrän. Ut kom en jättelik man. Bredare än dörren. Med nävar som murslevar ( han jobbade som stensättare ) och med världens mest kända smilgrop i hakan. Jag stod framför Ingo.

Vi spände ögonen i varandra. Mönstrade muskler och sinnen. Efter en flämtning kom jag till sans:

”Du, Ingo. Jag har alltid drömt att få ta dig i näven. Att säga grattis till segern i Helsingfors. Du vet.”

Ingo var tyst och synade mig som på en invägning före match. Så kom näven. Mursleven blev en cementsäck som närapå kramade sönder min hamd.

”Tack ska du ha. De va skôj att höra. Du få ha det lelle gubbe.”

Du är ”Champ for ever” Ingo. Vi glömmer dig aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingo, Sport, Boxning, Ingemar Johansson

I pressen:DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SDS1,SDS2,SDS3,AB4,

Rasande Erdogan lämnade Davos

och Israels krigspresident Peres

Den makabra tillställningen för världens finansfurstar och deras politiska ledare i Davos fick trots alla bedrövelser i övrigt ett grandiost avslut när Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan stormade ut från en tänkt debatt med Israels Shimon Peres. Detta därför att Israels krigspresident först hade lämnat alla tidsbegränsningar därhän i ett salivsprutande försvarstal av Israels terrorbombningar. När Erdogan till sist tog ordet och började med att tala om Israels barbari och dödande av alla oskyldiga barn, blev han omedelbart avbruten av moderatorn, som menade att det i stället var dags för middag. Rasande reste sig då Turkiets premiärminister från sällskapet. ”Jag kommer aldrig mer tillbaka till Davos”, sa han och tog omedelbart flyget hem till Istanbul.

Väl hemma möttes han av jublande landsmän som med turkiska och palestinska flaggor hälsade honom som en nationalhjälte. Hans utbrott i debatten och sedan uppbrott från Davos understryker en av Israels stora nederlag efter dess bombterror mot Gazas utsatta befolkning. Turkiet är en av de få muslimska stater som varit nära lierad med Israel. Inte minst genom att bägge staterna är en del av NATOS: s militära maskineri i regionen. Men en del av banden slits nu sönder efter en våg av Palestinasolidaritet från Turkiets 70 miljoner innevånare. Erdogan personligen har också som den muslimska världens Palme vågat att gå ut med känslostarka angrepp på Israel.

Andra makthavare och kritiker till den osmakliga samlingen av de herrar i Davos, som vare sig kan förklara varför deras nyliberalism kraschat eller hur deras ekonomiska system ska komma på fötter, valde i stället att åka till World Social Forum i staden Belém som ligger i det brasilianska Amazonas.

”I Davos möts den värld som är på väg att dö, men här möts den nya värld som är på väg att födas”

Från första stund kanske bevingade ord från Venezuelas president Hugo Chavez i hans känslomättade tal. På bilden flankeras han av Fernando Lugo från Paraguay, Evo Morales, Bolivia,Lula da Silva, Brasilien och Rafael Correa från Ecuador. De latinamerikanska presidenterna representerar olika nationella program och olika sociala rörelser i sina respektive hemländer. Här finns förvisso inget helgjutet socialistiskt program som minsta gemensamma nämnare. Med deras frånvaro från Davos och deras närvaro i Belem demonstrerar definitivt en gemensam rörelse bort från kapitalismens nuvarande huvudcentra.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Davos, Turkiet, Erdogan, Israel, Gaza, Chaves, World Social Forum

I pressen:DN1,SVD1,

”Detta går inte an

– tig ihjäl alltihop!”

I går var miljoner fransmän på marsch mot president Sarkozy och hans hårdföra borgerliga regim. För Europas del var det den största sociala och politiska protesten på flera decennier.

Där fanns allt för att en händelse, en nyhet ska ”platsa” på rutan, laddas ner på skärmarna eller att beskrivas i spalterna. Ilska, energi, motstånd, skaparkraft. Demokratin i rörelse. Ett sprakande folkligt svar på borgerlighetens massarbetslöshet och svältkurer. Med ett enda huvudbudskap: ”Vi ska inte betala för kapitalismens kris”.

Men. Detta går inte an att visa i Sveriges ”Fria” Television eller att berätta om i övrig statlig eller profitstyrd media. Med Sveriges Radios P1 som enda undantag.

Italiens profitpresident Silvio Berlusconi myntade en gång den etiska och journalistiska princip som gäller:

”Det som inte syns i TV-rutan har inte heller hänt”.

För visst är det så. Till en viss gräns. När fördämningarna brister och sanningen blir alltför outhärdlig. Bakom besluten på SVT:s, DN: s och alla andra nyhetsredaktioner ligger naturligtvis självcensur: ”Våra uppdragsgivare eller ägare, makthavarna i Sverige, vill inte att vi skildrar hur vanliga människor i miljoner, i ett helt vanligt europeiskt land, protesterar mot nyliberalismen”. Det är vi som bestämmer över tryckfrihetens gränser och därmed basta.

Samma censur låg bakom medias torftiga bevakning när Metalls avdelning i Södra Västerbotten under förvintern drog fram i ett imponerande protesttåg mot alla varsel. Även då var det farligt att visa att det var möjligt för helt vanliga människor att demonstrera mot arbetslösheten.

Det slipprigaste undantaget från medias tystnad kom sent på natten i Aftonbladets nätupplaga. Ett undantag som väl bekräftar regeln. Där är förre ultrarevolutionären och förre medlemmen i Förbundet Kommunist, Kalle Ljungkvist chefredaktör och numer gör han upp med sitt förflutna genom att låta nätupplagan bada i sex, mord och sensationer. Hans redaktion hade plockat in ett hyfsat sakligt TT-meddelande, men på eget bevåg vinklat det på sin startsida så att läsarna skulle få en bild av kravaller och brand. Så här ser det ut:

Våldsamma protester i Frankrike Demonstrationerna urartade under natten mot fredagen. Stora polisstyrkor med batonger och sköldar.

Så kan lögnens matadorer hantera ett nyhetsmaterial. Det lilla intermezzot i går kväll (titta noga på bilden ), framför Operan i Paris, när en liten, mycket liten, grupp ungdomar brände upp kvarlämnat demonstrationsmaterial och ett par caféstolar, framställs som om två miljoner fransmän varit ute i bärsärkargång. Ett intermezzo som knappt kommenteras i fransk media. Avskyvärt av Aftonbladet. Vi kan berätta att de uppjagade ungdomarna snabbt och effektivt stoppades av fackföreningarnas ordningsvakter…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, censur, yttrandefrihet, Aftonbladet, Frankrike

I pressen:AB,

Andra bloggare:RödaMalmö,Svensson,Jinge,

Här ställer huvuddemonstrationen upp i dag.

http://paris.webcam.en-ville.orange.fr/ville/paris/bastille-r4.html

Bilder från förmiddagens demonstration i Orleans. 20 000 deltagare.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Paris, Generalstrejk, Frankrike

Utan arbetare

stannar Frankrike

Ska hela landet stanna? Ska den heta grytan med bubblande socialt missnöje koka över? Den frågan bekymrar i dag Frankrikes kapitalister. Men också de partier och de fackliga ledningar som fungerar som deras politiska och sociala buffert mot mer långtgående krav på en radikal omvälvning av hela samhällslivet.

”Rädslan för folkliga resningar, på grund av krisen, har trängt in i medvetandet hos Europas ledare”, skrev den franska högertidningen Le Figaro för en tid sedan. Nervöst skildrade tidningen demonstrationerna och våldsamheterna i Baltikum, på Island, i Bulgarien och Grekland för att avsluta med frågan: ”När krisen nu fördjupas och eftersom ingen lösning ligger nära till hands, riskerar inte denna oppositionella rörelse att sprida sig till hela Europa?”. Kollegan i tidningsvärlden, den mer liberala Le Monde fyllde i med att ta temperaturen på de franska makthavarna: ”Både i Elyséepalatset ( Sarkozys residens ), i fackföreningsrörelsen och i kretsen av arbetsgivare, fruktar var och en att den sociala kitteln ska explodera”.

För det nyliberala Socialistpartiet och deras stödparti det Franska Kommunistpartiet, liksom för de fackliga centralernas ledningar är denna dag av strejker och demonstrationer ett politiskt vågspel. De vill å ena sidan tufsa till tuppkammen på Sarkozy, strejkerna har enligt två opinionsinstitut ett stöd från nära 70 procent av befolkningen och med strejken kan oppositionen använda dessa sympatier till att fånga in vind i de egna seglen. De kan försöka ge sig själva en roll i en reformerad marknadsekonomi ”utan girighet och spekulation”. Med en massiv uppslutning i dag vill de säga till Sarkozy:

”Du säger att inte en enda människa bryr sig om det är strejk eller inte. Men se här! Vi kan stanna landet. Utan arbete står Frakrike still”

De vill helt enkelt att grytan ska koka. Missnöjet måste ångas av. Men samtidigt får kraven inte ifrågasätta marknadsekonomin och beslutsamheten hos de strejkande får inte tillåtas att växa över i krav på arbetarkontroll över produktion och banker. Varje framgångsrik generalstrejk innebär att de som deltar kan få en smak av makten. En insikt om att det är den arbetande befolkningen som egentligen skapar alla värden i samhället.

En bild från en av den franska arbetarrörelsens finaste minnen. Under Andra världskrigets tyska ockupation av norra Franrike, när borgarna inlett sitt samarbete med ockupanterna gick gruvarbetarna  i  Pas-De-Calais ut i strejk…

Det är därför dagens uppmarsch följs nervöst både i Elyséepalatset och i den borgerliga arbetarrörelsens högkvarter. Samtidigt är det därför aktivisterna i det Nya Antikapitalistiska Parti, som nu bildas i februari, lägger ner stor möda på att vinna så många människor som möjligt för tanken på att skapa en politisk rörelse som helt kan bryta med nyliberalismen och dess marknadsekonomi. Motståndet mot Sarkozy måste breddas och förenas. En tanke som redan finns hos många. Bara i Paris är det i dag sex olika demonstrationer och manifestationer som förenas. Klockan 13 00 styr den stora demonstrationen ut från Place de la Bastille, men sina minnen från den franska revolutionen för att till sist efter en lång fest marschera upp för Boulevard de Capucines och avslutas vid Place de l`Opera runt 20 00 på kvällen. Gymnasister och universitetsungdom, med flera revolter mot privatisering i minnet, samlas vid l`Université de Jussieu innan de ansluter sig till huvuddemonstrationen. De Papperslösas organisationer ställer upp vid Börsen innan de tar med sig sina krav till alla meddemonstranter. På samma sätt organiserar kulturarbetarna en egen samling vid Place du Palais-Royal. Från sjukvårdssektorn kommer fanorna och trumvirvlarna från l`hopital Saint-Antoine innan de tågar in till Place de la Bastille. Även de grafiska arbetarna har ett eget förmöte.

Anslutningen runt om i Frankrike ser ut att bli stor. Mycket stor. Men ännu vet ingen hur bred uppslutningen kommer att bli från den privata industrin. Där är oron störst samtidigt som tryggheten är minst. Den senaste månadsstatistiken rapporterar att industriproduktionen faller snabbt. På årsbasis skulle den nergången betyda ett fall med hela nio procent. För de mindre företagen kan nergången bli ännu djupare. Bara för november månad försvann enligt den officiella statistiken 65 000 jobb. Detta samtidigt som storföretagen och bankerna redovisat smått otroliga vinster för 2 008. På samma sätt som i Sverige har aktiägarna sedan rakat hem en svindlande del till egna utdelningar. Det finns helt enkelt inga pengar kvar till ”en social, medkännande kapitalism”. Därför är det säkert god jordmån för de politiska krav som NPA:s alla nya medlemmar för fram i dag:

3 000 kronor mer i månaden för alla; Minimilönen på 15 000 netto; Alla löner måste indexregleras;Förbjud avsked och offentliggör företagens räkenskaper; Pensionsåldern åter 60 år; Statliga krediter ska gå till sociala behov inte till spekulation; Förstatliga bankerna utan ersättning; En enda bank under statlig och folklig kontroll.

På vår blogg fortsätter vi att följa generalstrejken. Välkommen tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Sarkozy, generalstrejk, Socialistpartiet, NPA

I pressen:SVD1,

Enad arbetarfront

mot Sarkozy

I morgon stannar Frankrike i en febrig aktionsdag och generalstrejk mot presidenten Sarkozy och hans politik. Runt om i landet . I städer och i små samhällen. Överallt tänker landets arbetande människor slå tillbaka.

I det kylslagna Europa brinner redan demonstrationsbålen på Island, i Grekland och i de baltiska länderna. På hundratals platser i Franrike kommer nu trummorna att dunka och de bengaliska eldarna att flamma när demonstrationstågen i morgon sätter sig i rörelse.

Det är trettio år sedan en politisk kampdag hade den här bredden. Alla de stora fackliga centralerna är med i uppmarschen mot Sarkozy och hans regering. Mängder med sociala rörelser ansluter sig. I det nya seklet spelar hemsidor och bloggare en viktigt roll för att bygga morgondagens generalstrejk. På samma sätt som i arabvärlden under de stora massdemonstrationerna mot Israels bombterror mot Gaza, har också Facebook fått en viktig roll i mobiliseringen.

Det finns en speciell hemsida bara för denna strejk: 29janvier2009.fr. Hanterad av medlemmar i ett nationellt motståndsråd: Conseil national de la résistance och ”Medborgarnas motståndskommitté”: Comité de résistance citoyenne.

”Vi rekryterar människor som ännu inte gått med i fackföreningsrörelsen”, säger Benjamin Ball, en av upphovsmännen till siten. Den största fackföreningscentralen CGT, har på sin hemsida lagt ut en Google-Map, där medlemmar och alla andra kan klicka sig fram till sin egen stad och se var och när olika aktiviteter rullar fram.

Det nya antikapitaliska parti, NPA, där Fjärde Internationalens franska sektion, LCR, är en av barnmorskorna, kommer att ha sin grundningskongress i februari. NPA hoppas att kunna vara ett nödvändigt politiskt alternativ för de hundratusentals människor i Frankrike som vill se ett uppbrott från kapitalismen. Men är redan en viktig kraft för att ge denna folkliga protestdag en så stor slagstyrka som möjligt. Partiet ser denna aktionsdag som en upptakt till den generalstrejk som inte bara kan bromsa Sarkozys fögderi utan också driva bort honom för gott. NPA:s hemsida: http://npa2009.org/. Här är några av de krav dess avdelningar för fram:

3 000 kronor mer i månaden för alla; Minimilönen på 15 000 netto; Alla löner måste indexregleras;Förbjud avsked och offentliggör företagens räkenskaper; Pensionsåldern åter 60 år; Statliga krediter ska gå till sociala behov inte till spekulation; Förstatliga bankerna utan ersättning; En enda bank under statlig och folklig kontroll.

På vår blogg kommer vi att följa motståndet. Välkommen tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, Blondinbella, bloggare, Facebook, Sarkozy, NPA, Fjärde Internationalen

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SDS1,ETC,

Finansvalparnas fest är över

Islands regering avgår. Efter fem månaders total kris kan inte längre koalitionsregeringen motstå trycket från rasande medborgare som i många fall förlorat allt. I veckan demonstrerade inte mindre än 8 000 personer framför Alltinget, landets riksdag, och krävde dess avgång. Regeringen tvingades ge efter och nu blir det nyval i maj.

-Varannan av oss är ruinerad. Det här är en revolution och vi vill skapa en ny konstitution som fransmännen gjorde, säger Magnus Björn Olafsson som organiserat demonstrationerna. Nu lär det väl inte antas någon revolutionär konstitution som under franska revolutionen och inga giljotiner kommer att brukas på torget framför Alltinget.

Det finns vare sig vikingar eller stolta tjurar kvar på ön.

Hur kunde det sluta så illa ? Finanskrisen och bankkollapsen är den värsta i världshistorien i proportion till landets ekonomi. De tre finansbankerna, Glitnir, Landsbanki and Kaupthing , satt tillsammans på skulder värda 400 miljarder svenska kronor, att jämföra med Islands BNP på knappt 85 miljarder svenska kronor.

Men hur kunde sådana skulder byggas upp ? Svaret heter finansiell avreglering. År 2001 släpptes alla tyglar på de isländska finansinstituten. Unga och oerfarna finansvalpar med huvudet fullt av matematiska modeller de lärt sig på handelshögskolor trodde att världen låg för deras fötter. På kort tid lånade bankerna stora mängder utländsk valuta och gick på köptur i Europas huvudstäder. Lyxbutiker, femstjärniga hotell, skyskrapor och andra bling-blingaffärer blev vardagsmat för Reykjaviks finansherrar.

Men som alla vet, förutom finansvalparna, växer inga träd till himlen. Den isländska kronan började vackla eftersom den blev extremt övervärderad. Plötsligt blev räntor och avbetalningar på utlandsskulderna omöjliga att klara av. Fallet utför gick i rasande fart. Bankerna stod plötsligt inför den omöjliga uppgiften att betala skulder med en krona som föll rakt genom golvet. Börsen hängde på och tappade 93 procent på kort tid. Den finansiella härdsmältan var ett faktum.

Under den stora festyrans tid hade också den ordinäre islänningen passat på att festa till ordentligt. En stor del av hushållen lånade stora summor i utländska valutor, för vilka de köpte dyra fyrhjulsdrivna lyxåk, nya lägenheter och mycket annan lyx. Men när kronan rasade och utlåningsräntorna steg till 20 procent var det inte lika roligt längre. Festen var och är över. Nu finns bara skulderna kvar.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SDS,AB,ETC,DI,DN4,SVD3,GP,

Andra bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Glitnir, Landsbanki, Kaupthing, Finanskris,

Ho-hoo-hoo

Kattugglan är vår framtidstro.

Nu är det inte längre tomtefar som ropar hoo-hoo i stugan. Han är utbränd och vilar i Risvedens skogar nordost om vår lilla gård. Nu när ljuset sakta tar sig tillbaka och snart har erövrat en eftermiddagstimma är det i stället våra kära kattugglor som ropar när kvällen går över i natt. I går under sista rundan med hunden hörde jag tre hanar som från olika höjder och ekbackar bjöd ut sig med sina långa ho — hoo-hoo-hoo. Honorna har jag inte hört än. De funderar säkert en stund över sina val och låter hanarna spela ut varandra innan de faller in med sina ke-vitt, ke-vitt. Här är fritt, här är fritt…

Kattugglan är framtidstro. Ett lockrop till våren.

Kattugglan är nu vår framtidstro…

Men detsamma kan man inte säga om Mona Sahlin och hennes rödgröna opposition. Därför är Helle Klein bekymrad:

Helgen innehöll som vanligt motstridiga opinionsundersökningar. De flesta mätningarna ligger inom felmarginalen så rabblandet av siffror är tämligen meningslöst. Ett är dock tydligt: Oppositionen har det knaggligt medan förtroendet för den tidigare så krisande regeringsalliansen ökar. Socialdemokraterna utstrålar otydlighet och rörighet.

Helle Klein har en längre tid varit tjänstledig från sitt jobb som chef för Aftonbladets ledarsida. Hon har äntligen blivit färdig med släpande teologiska studier och blivit prästvigd. Hon och en kollega ledde sedan under hösten samtalskvällar i Seglora smedja på Skansen. Med hoppet som tema deltog en kväll både biskop Caroline Krook och Mona Sahlin. Klein berättar medryckande i dagens Aftonbladet om Sahlins personlighetsförvandling denna kväll. Hon kom från en presskonferens där den rödgröna alliansen hade presenterats. Trött och utschasad. Hoppet tycktes långt borta. Men återvände:

Och plötsligt var hon just den där fantastiska Mona som intog scenen, talade politiskt och personligt och berörde publiken på ett alldeles enastående sätt. Hon hade tryck i rösten och utstrålade självförtroende. Många konstaterade efteråt att de inte hade sett Mona Sahlin så bra på länge.

Helle Klein funderar sedan runt om varför det inte är denna Sahlin som vi ser i riksdagen. Är det spinndoktorerna som vill göra henne för statsmannalik? Är det osäkerheten kring vilka hennes närmast förtrogna är? Kring hur den hårda kärnan i ett kommande kabinett ska se ut? Pratar hon för lite med politiska tänkare om idéer och samhällsbygge? Osäkerheten är stor men Klein slår i vart fall fast att oppositionspolitiken präglas av pliktskyldiga pressmeddelanden som inte inspirerar en enda att tala politik på arbetsplatsen…

Inte ens SSU:arna står för den pånyttfödelse som vi ser hos kattugglan.

För Klein finns lösningen i att Sahlin lär från sin kväll däruppe på Skansen. Hon ska ”räta på ryggen, tala ideologi och förbinda politiken med hoppet”. ”Samla sitt kabinett och inta de oppositionellas barrikader”.

Kruxet är bara att politiken inte är samma sak som en andaktsstund. Jag förnekar ingen rätten att hoppas på himlen i dess ena eller andra form. Men här på jorden behöver vi en enhetsfront kring en arbetarpolitik som gör att hoppet om en lösning av krisen på våra villkor kan tändas ute på våra arbetsplatser och bland de arbetslösa. Först då kan det åter diskuteras politik och först då kan åter vanmakt brytas. Det räcker inte med att skrapa ihop ett skuggkabinett som planlöst skulle irra runt efter barrikader som inte finns.

Än så länge – i väntan på det nya socialistiska arbetarparti som måste byggas – får vi sätta hoppet till kattugglan och hennes löfte om att det ändå kommer en vår.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, oppositionspolitik, arbetarpolitik, Gud, teologi, regeringen, Aftonbladet, Helle Klein,

I pressen:AB1,DN1,SVD1,SVD2,SDS1,AB2,

Andra bloggare:Jinge,Esbati,Alliansfritt,

Inbäddad

statsminister

Fredrik Reinfeldt provar bombdräkt

Fredrik Reinfeldt tog sig i veckan en tur till Afghanistan där han besökte den svensk-finska miltärbasen ”Camp Northern Lights” i Afghanistans nordligaste stad, Mazar-i-Sharif. På mässen fick han tillfälle att prata med den svenska styrkan. Men också att köra runt en pansarterrängbil några varv på gården samt prova en bombdräkt. En rejält inbäddad statsminister.

Eftersom Reinfeldts resa sammanföll med Barak Obamas installation – med dess globala mediala kloroform – hade han svårt att konkurrera om uppmärksamheten. Men löste det hela genom att få i gång en egen videolänk till Folk och försvarkonferensen i Sälen. Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande kunde han berätta för en andäktig publik där uppe i militarismens eget ”After Ski” att: ”Det är viktigt att på plats se hur resurser når fram och kommer till användning.” Han är minsann klok som två pudlar vår statsminister.

Galten i full fart…

Nästa dag fick han följa med en patrull på en runda till en marknadsplats i förorten Panshir för att där befrynda sig med några civila afghaner. En apotekare var mycket tydlig med önskemålen:

”En skola, en vårdcentral och mjöl. Det är vad vi behöver”, underströk han.

Nu hade inte moderatledaren med sig några läroböcker eller något vetemjöl. Beskedet om att mer svensk trupp är på väg var kanske inte det Apotekaren från Panshir ville höra.

Den svenska truppen fick däremot ett löfte. I maj ska den svenska superterrängbilen Galten kunna lämna stian hemmavid och flygas ner som skydd vid olika transporter. Den tål det mesta och kan köras i stort sett var som helst. Klättra i trappor med 35 cm höga steg, vada genom 80 cm djupt vatten och bumpa över halvmetersdiken. En sentida efterföljare till Andra Världskrigets populära Suggan. ”Ett fordon som skyddar mot uppretade folkmassor och fientliga krigsherrar”, hette det när Aftonbladets motorjournalist Robert Collin testkörde vindundret. Kanske inte så dumt om våra svenska ”northern ligths” skulle komma bort ifrån sin vänlige uzbekiske krigsherre Abdul Rashid Dostum…

Här terrängsbilens stilfulla emblem

Men det bästa sättet att skydda svensk trupp är att omedelbart ta hem varenda man och kvinna och låta Galten stanna här hemma i vår egen gôa stia. När ”Gudrun” och ”Per” får sina efterföljare kanske det då finns resurser att ta sig fram till alla utsatta människor som behöver hjälp. Till Afghanistan kan vi i stället skicka – läroböcker och mjöl.

Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som är utexaminerad vid Karlbergs Militärhögskola var med och partajade uppe i Sälen. Han kände sig uppenbart lite vilsen och övergiven av media när alla bara pratade Obama och sen fick se att Reinfeldt dessutom lyckats krångla sig med på en direktlänk från Afghanistan. Major Björklund visade sig då att vara en handlingens man, borstade upp sig, fick en spisgaffel i ryggen, pekade österut mot ryssens ”anfall” på Georgien och krävde ett luftförsvar till Stockholm och några brigader till Gotland. För en stund glömde han både bort att det var Georgiens tokliberale president Michail Saakasjvili som i höstas iscensatt ett bombkrig mot Syd-Ossetien, liksom att han själv sitter i regeringsställning och redan beslutat om att dra ner på militärens pengar. Alliansens övriga partier fick snabbt korrigera honom och berätta hur besluten såg ut. Majoren fick göra helt om och försvinna tillbaka till baren eller någon skidbacke…

Major Björklund vill rusta upp det svenska försvaret…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan, Reinfeldt, Jan Björklund, Svenskt försvar, antimilitarism, Obama

Andra bloggare: Svensson,Jinge,Alliansfritt,Esbati,Motbilder,Rawia,Loke,Trotten,Proletärbella,

I pressen: SDS1,SDS2,

”Ett folk – En tro”

Under Gazakrigets 22 dagar talade premiärminister Olmert högljutt och stolt om ”den israeliska järnhälen”. Tydlig retorik inför valet den 10 februari då stöveltramp kommer att höras i varje valtal.

Historiskt är det mest sekulära judar som har varit mer eller mindre stamanställda vid den israeliska militären (IDF). Officerskåren har på samma sätt som den ekonomiska och politiska eliten i stort hämtats från samma mer världsliga miljö. Men under de senaste decennierna har det skett en dramatisk förändring när det gäller dess rekrytering. Den gamle nu legendariske sionisten David Ben Gurion talade gärna om ”Hela folkets armé”. Kibbutzernas folk skulle sköta plogarna med gevären över axlarna. Men framförallt IDF:s reguljära stridsenheter bemannas nu av soldater med ursprung i grupper som tidigare fanns i den sociala periferin: ”bosättare”; immigranter från Ryssland och deras barn: druser mm.

Fyra av de tio israeliska soldater som dog under de egna massakrerna på palestinier var strängt religiösa sionister – med den judiska lilla huvudkalotten, kippan, som en självklar del av sin mundering. Enligt Talmud, alltså de tusentals sidor lagtext som reglerar de ortodoxa judarnas liv, ska en man inte ens gå fyra steg utan sin kippa. Tidigare fanns det liten plats för denna religiösa symbol i den vanliga soldatesken. Men i dag har den för många blivit alldaglig och självklar.

Religiös sionistisk soldat i bön med kippa och den rituella böneduken.

Fyra av tio stupade skulle naturligtvis kunna vara en tillfällighet. Men siffran bekräftar statistik från israelisk dagspress som visar att de femåriga religiösa/militära högskolorna, ”Hesder”, fått en allt större plats när det gäller rekryteringen till officerskåren. I den senaste kullen av nyutexaminerade officerare hade hälften sin bakgrund i en Hesderskola. Som alltså väl går att jämföra med de skolor i främst Pakistan som ideologiskt format Afghanistans talibanrörelse. Taliban betyder för övrigt bara religiös student.

Denna vändning kom i mitten på 80-talet, när en generalmajor Amram Mitzna, blev så imponerad av moralen och idealismen hos de unga religiöst sinnade sionistiska soldaterna, att han tog initiativet till en högskola, Bne David, med förberedande militär träning/utbildning. Inledningsvis var det en hel del stridigheter mellan olika rabbiner om detta var av godo för den religiösa judendomen eller inte. Men idén blev en succé och till en rörelse som innebär att det nu tjugofem år senare finns tolv sådana högskolor i den militära utbildningspyramiden. I jämförelse med bara tio sekulära. I Sverige skulle det kunna motsvaras av att Livets ord tillsammans med Sverigedemokraterna ( ett folk – en tro ) fick ansvaret för Militärhögskolan i Karlberg, vilken sedan integrerats med flera kristna gymnasieskolor med militär utbildning som specialinriktning. En av förgrundsgestalterna bakom denna framgång har varit en rabbin, Eli Sadan, som i Jersualem Post sammanfattat förändringen:

”Jag skulle vilja hävda att vi på 15-16 år har skapat en ny norm, en ny kultur. Vi lyckades med att skapa en atmosfär bland människor där det är ”inne” att tjänstgöra i armén, att det är någonting mycket viktigt och gott. Människor som bestämmer sig för att engagera sig i att skydda staten ska bli uppskattade, hedrade och respekterade. En kille som bestämmer sig för att bli karriärsofficer i en stridsenhet ska inte uppleva att han simmar mot strömmen. Det omvända ska gälla. Han ska känna att han har stöd från sin utbildning, av alla sina vänner och av sina föräldrar. Vi har lyckats med att skapa en kulturell miljö i vårt samhälle ( religiöst sionistisk ) där uppslutningen bakom nationen och militären är främsta prioritet och vi gör detta utifrån en stark religiös tro baserad på Torahs ( judarnas bibel ) perspektiv med andlig renhet.”

Här en vanlig religiös sionistisk affisch som enligt propagandan ”bör finnas i varje judiskt

hem”.  Finns att köpa för 300 kronor. Soldaterna samlas i sina kippas kring Torah i rull-

form som läggs ut på en böneduk. Texten lyder: ”Ett folk …En tro!”

Den här snabba ideologiska förkastningen inom den israeliska militären reflekterar i stort en motsvarande förändring i hela samhället. Den ortodoxa judendomen vinner snabbt terräng och kan bitvis skaffa sig hegemoni med krav på efterlevnad av Talmuds alla regler också över det offentliga vardagslivet. I flera av Jerusalems judiska stadsdelar är det den religiösa judendomen som har kontroll över hur gatulivet gestaltas. De snart trehundratusen bosättarna (ockupanterna) på Västbanken tar för givet att de ska stanna kvar och kontrollera hela området, även efter en eventuell politisk uppgörelse med palestinierna. De judiska extremisterna på en ort som Hebron tar för givet att hela Västbanken är deras – eftersom Gamla Testamentet sägs tala om detta. I det val som stundar i Israel är det troligt att kantringen åt höger fortsätter. Under de 22 dagarna av statsterror, som fick passera innan vapenvilan,  har omvärlden och en liten modig grupp av judiska fredsaktivister häpnat över den israeliska majoritetens likgiltighet inför den mänskliga katastrof som utspelats.

Officiellt frimärke till stöd för de religiösa judiska talibanskolorna.

Ytterst är alla dessa yttringar konsekvensen av den sionistiska kolonialismens inre motsättningar. Araberna i dagens Israel är inte bara förbjudna att äga mark eller utsatta för diskriminering på snart sagt livets alla områden. De förvägras också rätten att göra sin militärtjänst. De är tredje eller fjärde klassens medborgare. Men en nation som förtrycker en annan kan aldrig själv bli fri. Den nödvändiga immigrationen av tilltänkta judar från andra håll i världen har av många skäl börjat att tryta – samtidigt som födelsetalen för araberna är demografiskt explosiva. All historisk erfarenhet visar att detta oundvikligen för med sig en framtida kollaps för Israel som en rasistisk kolonial statsbildning.

Berättelserna i morgondagens historieböcker kommer att svara på frågorna när detta skedde och hur det gick till.

I söndagens Göteborgsposten fanns en skarp krönika om Gaza av Lars Henriksson:

http://www.gp. se/gp/jsp/ Crosslink. jsp?d=421&a=471170

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, judendomen, Palestina, Gaza

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,

Andra bloggare: Motbilder,Rawia,Jinge,Svensson,Alliansfritt,