Sverige behöver

kritiska journalister

Muntadar al-Zaidi, berömd som den irakiske journalist, vilken vräkte iväg sina svettiga skor mot George Bush, söker nu politisk asyl i Schweiz ”Detta är en avskedskyss, din hund”, ropade al-Zaidi mitt under presskonferansen i Bagdad,där ockupanternas president arangerat sin avskedsföreställning. Får han inget gehör i Genève är det självklart att han ska få det här. Ett bra sätt att ”gottgöra”  anseendet för vår flyktingpolitik. Nu när Anna Lindhs kompisar Göran Persson och Tomas Bodström också binds till den skandalösa avvisningen och kidnappningen av de två egyptierna.

Muntadar al-Zaidi

Al-Zaidi blev berömd och älskad över hela världen. Inte minst i arabiska länder där det är en grov förolämpning att visa ens skosulan för en annan människa. Den turkiske fabrikör som tillverkar al-Zaidis skomärke har kunnat nyanställa 100 nya arbetare för att klara efterfrågan. Att ”hund” är ett så nedsättande tillmäle kanske en del har svårt att förstå. Men i dessa kulturer är vovven inte alltid schamponerad och människans bästa vän utan en vild strykhund som med skabb och inflammerade sår lever bland sopor och avfall. ”Din jävla fähund” är nog det närmaste vi kan komma i svenskan.

Al-Zaidis skymf av Bush med hjälp av sina skokast blev

en symbol i hela världen för mostånd mot USA:s krig. Här

skor med sulorna mot amerikanska ambassaden i London.

Nu berättar tidningen Tribune i Geneve att al-Zaidi söker politisk asyl i Schweiz. Hans rättegång skjuts hela tiden upp och i sitt häkte i Bagdad utsätts han ständigt för misshandel. En arm har brutits av. Revben är sönderslagna och han har inre blödningar, har brodern berättat för BBC. Han fruktar nu för sitt liv och det är därför han genom sin advokat Mauro Poggia sökt politisk asyl i alplandet. Poggia säger att al-Zaidi skulle kunna jobba som journalist vid Förenta Nationerna.

Får Al-Zaidi avslag menar jag att det är en självklarhet att han ska få politisk asyl  här i Sverige. Går det inte att ordna som ett migrationsärende har Sverige alla möjligheter att bistå denne modige man med hjälp av den nya lag om arbetskraftsinvandring som riksdagen klubbat igenom och som gäller sedan den 15 december i fjol. Lagens syfte är att vi ska öka kompetenstillförseln och motverka arbetskraftsbrist här hemma genom att söka kvalificerad personal utanför Sveriges gränser.

Muntadar al-Zaidis fall är som klippt och skuret för att svara mot andemeningen i denna lag. Den svenska journalistiken lider akut brist på kunniga och kreativa journalister som kan bevaka Mellanöstern. Al-Zaidi har dessutom arabiska som första språk ( efter finskan dessutom det tredje största språk som talas i Sverige). Varför inte ett jobb som pressansvarig för Mellanöstern hos Carl Bildt? Det vore en tydlig signal om betydelsen av mångfald också på det utrikesdepartement, som annars präglas av en snäv personalrekrytering från överklassen. SVT eller TV4 behöver säkert också en journalist som förstår vad palestinierna eller andra araber egentligen säger.

Här leker barn från al Zaidis grannfamilj med ett par av hans skor i hemmet.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Irak, USA, Bush, Carl Bildt, Skomannen

I pressen:AB1,AB2,AB3,AB4,DN1,SVD1,SDS1,

Andra bloggare: Jinge,

Bort dör din hjord

Bort dör dina fränder

Själv dör du även

Men ett vet jag

Som aldrig dör:

Domen över död man

( Havamal )

I skenet av dödsbränderna i Gaza och innan askan från FN:s högkvarter i området har hunnit kallna höll Bush sitt sista tal till den amerikanska nationen. Hans ”fredsprocess” i Mellanöstern, efter det storslagna mötet i Annapolis för ett år sedan, har samtidigt inte bara gått i stå utan helt förkolnats. Själv vill han gärna att eftervärlden ska minnas honom för att hans ”gärning präglats av att försvara den nationella säkerheten sedan den 11 september 2001”. Men eftervärldens dom över denne man, när han själv, hans fränder och hans hjord är döda, kommer nog att ristas på ett helt annat sätt än han tänkt sig.

Apokalypsen för palestinierna, som nu iscensätts med amerikanska vapen och med amerikanskt stöd, blir en av hågkomsterna av denne vedervärdige man från Texas. I en rimlig jämförelse mellan New York och Gazaremsan, sett i förhållande till befolkningen storlek, har de utsatta palestinierna, inträngda i sitt ”friluftsfängelse”, nu drabbats av tio attacker i nivå med den 11 september 2001. Men palestiniernas jordiska helvete berör inte denne man. Hans tro, hans filosofi, hette det i natt, är att livet präglas av ”en kamp mellan det goda och det onda” och då tycks det onda, de döda palestinierna, säkert inte vara mer värda än några ihjältrampade kackerlackor, som det hette i en berömd deklaration av en israelisk befälhavare…

I propagandan försöker Israel/USA/EU att komma undan alla frågor om massmorden i Gaza genom att demonisera Hamas. De israeliska massmorden framställs som om vore det ”ett krig mot terrorismen” eller ett ”krig mellan två parter”. Till TV4:s Lasse Bengtsson sa exempelvis Fredrik Reinfeldt att ”Det är två parter och det låter sig inte göra att fördela någon skuld”, Han vägrade helt att fördöma Israels massmord. Ofta framställs Hamas hemmabyggda små raketer och dess handeldvapen som lika förödande som bombningar och fosforbränder över hela stadsdelar i Gaza. En tidning som Washington Post visar på sin nätsida ett bildspel av smått nordkoreanska mått, där foton arrangerats så att de ger ett intryck av ett krig mellan två jämnstarka militära styrkor. Den patetiska Jan Björklund kunde stå på tå i partiledardebatten och med upphetsad målbrottsröst anklaga Hamas för att vara ansvarig för allt…

I dag lägger jag här ut en artikel av Tariq Ali som visar på dubbelmoralen i denna mediala och politiska demagogi. Han diskuterar också det palestinska motståndets strategier. Ali är en legendarisk antikrigsaktivist i England, författare till både skönlitteratur och många värdefulla politiska böcker. Han var under många år en ledare för Fjärde Internationalen. Sedan länge är han politiskt oberoende men genom bland annat sina ställningstaganden i redaktionen för New Left Review vet vi att han i stort är i samma politiska kraftfält som tidigare. Eftersom det är fredag kan detta lite längre stycke kanske bli till stimulerande helgläsning. Inte minst för läsare i delar av Norrland där man inte kan vara ute så länge innan nästippen trillar av. I Pajala är det minus 30.2 och i Vilhemina är termometern just nu nere i minus 36.9. Utanför min egen vindskammare här uppe i Alefjäll är det bara minus 8…

Den sista nyheten jag läser är att PLO:s ledning, likt gamar nu har slagit sig ner och är ute och rotar bland lik och aska i fasornas Gaza för försöka ta över makt och framförallt för att plocka åt sig mera av de ekonomiska bistånd som man hoppas på. Fy fan! Äcklet stockar sig i halsen!

Översättningen är min egen så jag får stå för de skavanker som finns. Artikeln är hämtad från den brittiska tidningen The Guardian och är något förkortad.

Tariq Ali – ”Ur askan efter Gaza?”

Stormanfallet mot Gaza var planerat sedan sex månader tillbaka och det genomförs med perfekt timing för att kunna hjälpa regeringspartierna att segra i de kommande israeliska valen. I det cyniska valet mellan högern och yttersta högern i Israel är de döda palestinierna valpropaganda /…/ Som ett resultat av den offentliga apatin och likgiltigheten (för massmorden), blir följden av den senaste attacken att känslorna kommer att flamma i alla muslimska samhällen världen över och öka medlemstillströmningen för precis de organisationer som Västvärlden säger sig bekämpa i sitt ”krig mot terrorn”.Blodbadet i Gaza reser vidare strategiska frågor för bägge sidor, frågor som relateras till den senaste tidens utveckling. Ett faktum som måste konstateras är att det inte finns någon ”Palestinsk myndighet”. Det har heller inte funnits någon. Osloavtalet, som rakt igenom var en katastrof för palestinierna, skapade osammanhängande och skrumpna palestinska getton, under en ständig övervakning av en brutal makt. PLO, en gång en skattkammare för ett palestinskt hopp, blev nu inte mycket mer än en ödmjuk mottagare av pengar från EU.

Tariq Ali

I Väst upphör entusiasmen för demokrati när de som vinner valen opponerar sig mot den egna politiken. Väst och Israel gjorde allt för att Fatah skulle kunna ta hem en seger: Palestinska väljare blev satta på plats med en hel konsert av hot och mutor från ”Det internationella samfundet” i en valkampanj där medlemmar i Hamas och andra oppositionella rutinmässigt blev internerade och förödmjukade av Israels militär (IDF). Valmaterial konfiskerades och förstördes. Pengar från USA och EU kanaliserades till Fatahs kampanj och kongressmän från USA hävdade att Hamas inte skulle tillåtas att ställa upp.

/…/ En folklig längtan efter att sopa undan tio år av korruption, översitteri och hot från Fatah visade sig vara större och starkare än allt detta. I hela den ”atlantiska världen” sågs detta av härskare och journalister som ett illavarslande tecken på stegrad fundamentalism, och ett fruktat slag för planerna på en fred med Israel. Finansiella påtryckningar sattes omedelbart in för att tvinga Hamas att inta samma hållning som det parti, vilket nyss hade blivit besegrat i valen. Opåverkade av den Palestinska myndighetens girighet och beroende, med underdåniga representanter och poliser som bara berikade sig själva samtidigt som de samtyckt till en ”fredsprocess” som bara fört med sig mer konfiskation av jord och hem, med ökad misär för befolkningen. Opåverkade av allt detta kunde Hamas visa ett alternativ i praktisk handling. Utan rivalens resurser kunde man sätta upp och driva hälsokliniker, skolor, sjukhus, yrkesskolor och välfärdsprogram för de fattiga. Hamas` ledare och kadrer levde spartanskt, inom räckhåll för vanliga människor.

Lokalvalet i Beit Sahour

Det är dessa svar på vardagens behov som har gett Hamas en bred bas för sitt stöd – inte att man dagligen reciterat verser ur Koranen. Hur mycket dess sätt att leda den andra Intifadan har ökat trovärdigheten är mindre klart. Dess väpnade attacker på Israel, liksom Fatahs Al-Aqsas martyrbrigader och Islamiska Jihad, har varit vedergällningar mot en långt mer dödlig ockupation än några aktioner som de någonsin har genomfört. I förhållande till den död som kommit från Israels militär har de varit få och det har varit långt emellan. Assymetrin blev fullt exponerad under Hamas ensidiga eldupphör, som inleddes i juni 2003 och bibehölls under sommaren trots Israels kampanj med räder och arresteringar, där omkring 300 kadrer greps på Västbanken.

19 augusti 2003, sprängde en självproklamerad ”Hamas-cell”,  förkastad och förnekad av ledningen, en buss i västra Jerusalem, vilket Israel svarade på genom att omedelbart låta likvidera Ismail Aby Shanab, som varit chefsförhandlare för vapenvilan. Hamas svarade i sin tur. I gengäld upphörde den Palestinska myndigheten och arabstaterna med sitt ekonomiska stöd till dess välfärdsprogram och i september 2003, förklarade EU att hela Hamasrörelsen var en terroristorganisation – efter ett krav från Tel Aviv som funnits sedan länge.

Vad som verkligen utmärkt Hamas i en hopplöst ojämn kamp, är inte att man låtit självmordsbombare spränga sig i luften, vilket har blivit tillflykten för en del andra konkurrerande grupper, utan dess överlägsna disciplin – demonstrerad av dess förmåga att under det senaste året driva igenom en självproklamerad vapenvila med Israel. Att döda civila är något som alltid ska fördömas, men eftersom det är Israel som framförallt gör detta, exponerar euroamerikanarnas kriminella jargong bara dem själva. När det gäller mördandet är det Israels järnhäl som utan uppehåll trampar in i Palestina med en modern armé utrustad med jetflygplan, stridsvagnar och missiler i det längsta militära förtrycket i modern historia.

”Ingen kan förkasta eller fördöma en revolt från ett folk som har levt under militär ockupation i 45 år”, sa förre chefen för Israels militära säkerhetstjänst 1993, general Shlomo Gazit, 1993. EU:s och USA:s verkliga missnöje med Hamas är att man vägrade att acceptera kapitulationen med Osloavtalet och har motsatt sig varje följande ansträngning, från Taba till Geneve, att förmedla deras katastrofala budskap till palestinierna. Västs prioritet sedan dess har hela tiden varit att bryta detta motstånd. Att upphöra med allt ekonomiskt stöd till den Palestinska myndigheten ( efter Hamas valseger ) har varit en knölpåk för att försöka slå ner Hamas och tvinga fram underkastelse. Man har också förstorat upp Abbas presidentmakt – han som för övrigt helt offentligt, på samma sätt som Karzai i Afghanistan, handplockades av Washington – på bekostnad av den lagstiftande makten.

Inga seriösa försök har gjorts för att förhandla me det valda palestinska ledarskapet. Jag tvivlar på att Hamas snabbt skulle kunna ha underordnats Israels och Västmakternas intressen, men man skulle inte ha varit utan föregångare. Hamas programmatiska arv är bundet till den mesta fatala svagheten i den palestinska nationalismen: tron att de politiska val som finns antingen är att helt och hållet avvisa existensen av Israel eller att acceptera, hålla till godo, med en femtedel av de sönderslagna spillrorna av ett land. Från en maximalistisk fantasy i det förra fallet till en patetisk minimalism i det andra. Den vägen är inte alltid så lång. Det har Fatah visat.

Hamas emblem

Testen för Hamas är inte om man kan läras upp till att tillfredställa opinionen i Västvärlden, utan om man kan bryta med denna helt invalida tradition. Alldeles efter Hamas valseger i Gaza blev jag offentlig tillfrågad av en palestiner vad jag skulle göra i deras ställe. ”Upplös den Palestinska myndigheten och sluta med önskedrömmar” var mitt svar. Ett sådant beslut skulle ge den palestinska nationella saken rätt proportion, då med kravet på att landets resurser ska delas lika, mellan två befolkningsgrupper som är lika i storlek. Inte 80 procent till den ena och 20 till den andra, en situation som inget folk med självrespekt i det långa loppet skulle acceptera. Det enda acceptabla alternativet är en enda stat gemensam för judar och palestiner. En stat där sionsismens utmätningar lämnas tillbaka. Det finns ingen annan väg. /…/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hmas, Tariq Ali, Palestina, Gaza, Israel, Bush, Reinfedlt

I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,ETC,Pol,Pol1,

Andra bloggare:RödaMalmö,Motbilder,Rawia,Svenson,Esbati,Jinge,Alliansupproret,

Stoppa Statsterrorismen!

Palestina i lågor…

Rafah tidigt i morse. Attacken nu mot FN:s högkvarter i Gaza är

uppenbart medvten och planerad att sammanfalla med Ban KI-Moons

besök. Stoppa statsterroristerna!

SOURCE: London Times, 5 May 2006, titled, Truth in Mapping

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekomomi, Gaza, Israel, Palestina, Hamas

I pressen: AB1,AB2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,DN3

Andra bloggare: Svensson,Jinge,Motbilder.Rawia,RödaMalmö,Spånbinge,Esbati,

Varför ska riskkapitalister

bestämma över våra liv?

Vintermörkret och storvarslen lägger sig över Sverige. Först avskedar verkstadsindustrin. Nu sätter regeringens ”arbetslinje” sina tydliga spår och över 200 000 människor är i öppen arbetslöshet. I logik med marknadsekonomins sjuka system varslas sedan i ett första steg mängder med anställda inom vården. På Karolinska i Stockholm. Sahlgrenska i Göteborg och på Universitetssjukhuset i Örebro försvinner tusentals händer som så väl behövs inom den eftersatta vården.

I riksdagens partiledardebatt står Fredriks Reinfeldt, till synes aningslöst, och säger att han förstått att AB Volvo skapat vinster på nästan 60 miljarder under bara fyra år. ”Då får de ta ansvaret”, säger han lite förmanande. Men hade han lyssnat på de fackliga protesterna i Göteborg, Skövde, Köping och Umeå hade han också fått veta att dessa pengar hamnat i de lystna aktieägarnas fickor. Vi har fått precis den dans kring guldkalven som han och hans parti vill ha. Under mina första år på Volvo hävdade ledningen att ”människan skulle vara i centrum”. I dagens affärsplaner är denna tanke helt borta. Utöver kortsiktiga investeringar skriver man och pratar ständigt om nyliberalismens älskade ”shareholders value”. ”Vi måste tillföra aktieägarna ett värde”, säger cheferna på sina personalmöten. I AB Volvos fall har detta inneburit att aktieägarna fått alla vinster i utdelning. Ja, häpnadsväckande nog med råge. Mot denna bakgrund lägger jag ut ett  lätt redigerat manus från ett stycke av min timma i  ”Vinterpratarna” som förra veckan sändes i Göteborgs lokalradio. Varför ska vi överhuvdtaget acceptera avsked från nödvändiga verksamheter? Varför ska en riskkapitalist som Christer Gardell från Volvo bestämma över våra liv?

”Här kan det vara bra med historisk belysning. För några år sedan fick jag en möjlighet att skriva en bok om ”Hisingens historiska marker”. Inte minst grävde jag då ner mig djupt i arkeologernas undersökningar av stenålders- och bronsåldersbosättningarna i vår region. Den mest fängslande tanken var att veta att de nästan till hundra procent var samma människor som oss. En del lever nog med vanföreställningen att detta var en sorts råborstade grobianer där mannen vrålande, med en påk i handen, släpade runt sin kvinna i håret och bankade ihjäl allt i sin väg.

Men de hade samma begåvning och samma skaparkraft som oss. Samtidigt som de levde under andra materiella och samhälleliga villkor. Exempelvis hade de inte vår tidsuppfattning och de kunde ingenting om data eller telefoni. Sin begåvning och händighet använde de till att förbättra och förenkla verktyg, vapen, jaktredskap, kläder, skor, bostäder och matlagning. De visste när hjortarna skulle komma ut i hagen i gryningen och när laxen skulle gå upp i Göta Älv. Men om vi nu sträckt ut oss på rygg i en solig ekbacke och pratat med dessa människor, skulle vi aldrig, om vi så höll på i veckor, kunna förklara vad en kompbank är. För att inte tala om varför man varje dag ska börja arbeta 6.42 och sedan dela in sin dag i sexminutersperioder.

Framförallt skulle vi aldrig kunna förklara vad varsel eller arbetslöshet är. Varför några dugliga båtbyggare helt plötsligt bara skulle göra ingenting och varför man då sedan skulle säga att då får också en del av dom som tar hand om de sjuka och mycket gamla inne i långhuset, också sluta med detta. Eftersom nu båtbyggarna är arbetslösa. Om vi sedan berättat att hos oss får sjuksköterskor sluta vårda bara för att bilbyggarna avskedas då skulle de definitivt ha trott att vi blivit skvatt galna.

Den avgörande skillnaden mellan våra samhällen är helt enkelt att vi människor inte längre själva bestämmer över vad vi vill ha gjort. Vi har lämnat över makten till marknaden eller den fria marknadens ”Osynliga hand” som det heter. Nyliberalismen är en primitiv religion som säger att det vi ska rösta på i valen är osynligt – att det är en hand som inte går att se. Religionsstiftaren själv, gammelliberalen Adam Smith, menade att det var egennyttan mer än samarbetet som gynnade samhällets välstånd.Det skulle helt enkelt vara bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet. Vad Smith glömde är att till sist så blir även den glade bagarn utslagen av stordriften och måste sälja sin arbetskraft till Storbageriets hänsynslösa ägare. Ja, en vacker dag tvingas även den glade bagarn att gå på en usel A-kassa eftersom Jättebageriet slagit ut Storbageriet…

Gammelliberalen Smith glömde även att det är profitörernas jakt på räntor som gör att vi får finanskrascher och att det är vapenfabrikörens egennytta som bidrar till att vi får krig. På samma sätt är det oljebaronernas egennytta som gör att vi hotas av ett klimatskifte.

Nej. Den ”Osynliga handen” leder människan in i en återvändsgränd. Vi ska inte skänka bort pengar till Ford eller till den bank som äger panterna för Volvo Personvagnar. Inte heller ska staten tillfälligt ta över konkursboet, fixa till det för att sedan mer eller mindre ge bort det till nya lystna och giriga privata händer. Inte ens ett rovdjur som den bespottade hyenan är så dum att det litar till den ”Osynliga handen” när hon jagar. Hyenan är på samma sätt som vargen ett klokt djur som på ett intelligent sätt samarbetar i sin strategiska jakt på bytesdjur. Varför ska vi människor vara sämre och tro att vi kan skapa välfärd genom en planlös och vansinnig jakt på räntor? Nej, självklart ska Volvo och Saab socialiseras i mening att sociala behov och nytta är det som ska skapas av fria samverkande producenter. Om jag nu får använda så gamla fina ord. Volvo är en del av Allemansrätten. Som skogarna och havet – och älven. Volvo är ett verk av fyra generationers göteborgare. Volvo tillhör oss alla.

Nej, jag vill ha en tydlig och bestämd hand som kan peka framåt och visa vägen. En demokratisk socialistisk planhushållning är den enkla mycket jordiska sak vi måste kämpa för . Där vi inte överlämnar vår framtid åt marknadsliberalismens osynliga händer. Därför att det är dess hårda nävar som i dag stryper vår välfärd.

PS: För den som har tid och lust finns hela radioprogrammet på sr.se, sedan P4. Fortsätt med ”Lyssna igen”. Sedan får du gå till fredagen 9,1, 01. Sändningstid 9 00 – 10 00. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, regeringen, Reinfeldt, massavsked, storvarsel, Volvo, stenåldern

I pressen:AB1,AB2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,AB3,AB4.

Räddningsplan för

Jobben

Välfärden

Miljön

Varslen fortsätter att vräka sig över Sverige. 1 000 anställda ska bort på Alfa Laval. 1200 på Telia och nu nya storvarsel på Volvo Lastvagnar. På Volvo där jag själv tidigare har arbetat i 27 år och där många vänner och familjemedlemmar har sina rötter, där plågar ledningen nu ytterligare sina anställda med ännu ett varsel. Våra vardagsliv rivs itu. 1 600 metallare ska vräkas undan. Umeå 610 Göteborg 350. Skövde 400. Köping 200, På Volvo Umeå är det dessutom 60 tjänstemän som ska skyfflas undan.

Volvo Lastvagnars huvudkontor. Här sitter ”herrarna”, vippar med lackskorna, läser av börsen

och fattar sedan sina kortsiktiga beslut om att skyffla bort tusentals arbetare…

På Volvo hänvisar ledningen som tidigare till att marknaden för tunga lastvagnar är som en flämtande stearinstump. På grund av alla annulleringar är det en negativ utveckling i orderböckerna. Lastvagnsmarknaden är alltid lågkonjunkturens stormsvala. När åkarna inte längre förväntar sig något att transportera i sina bilar köper de inte några nya fordon. De drastiska åtgärderna görs i panik och präglas av kortsiktighet. Ansvariga chefer bligar hela tiden på aktiemarknaden och tänker mest på aktieägarnas väl och ve. Att sänka kostnadsstrukturerna så här häftigt i en varselextremism– kan långsiktigt bli mycket dyrt.

Fackföreningsrörelsens krav är självklara: Stoppa Varslen! Dra ner på arbetstiderna! Men vi måste också se längre framöver. Här handlar det inte bara om tillfälliga svackor i marknaden med reguljära omställningar, förändringar och en del personliga tragedier – utan om ett system i kris! Många nakna, kyliga siffror från ekonomins värld säger oss att en mycket långvarig ekonomisk depression börjar ta ett kvävande hårt, halsgrepp på hela den globala världsekonomin. Det är stora delar av Sveriges industriella strukturer som hotas av ödeläggelse. Med det sjuka marknadssystem, kapitalismen, som vi lever med innebär detta också på sikt oundvikligen att hela grunden för vår välfärd sprängs sönder. När bilbyggarna eller teleoperatören inte längre arbetar och betalar skatt då måste också sjukvårdsbiträden och skolkökstanter skickas i väg.

Marknadssystemet störtar samman. Kapitalismens triumf lyser inte så länge till…

Därför måste vi också ta fackliga och politiska initiativ som kan svara på denna systemkris. Från den lilla studiecirkeln om ekonomi på den egna avdelningen, till hela rådslag i alla folkliga organisationer, i alla tänkbara och otänkbara sammanhang måste vi utveckla en nödvändig räddningsplan för jobben, välfärden och miljön. En verklig socialisering av produktionen står på dagordningen, även om det för många låter som förlegade, gamla historiska tankegångar. Men bara om några månader kommer säkert dessa idéer att diskuteras på varje arbetsplats och i varje hem. De som tror att vi för evigt kan leva med en blomstrande marknadsekonomi kommer snart att se att deras egna föreställningar om världen kommer att rasa samman som ett korthus.. Så här säger Volvo Verkstadsklubb/Umeå:

”Tungt ansvar vilar på Volvo men också på regeringen

Klubbens krav på åtgärder från företagets sida är desamma, men ännu hårdare ställda denna gång. Nu riskerar anställda med lång tid på fabriken sina jobb. Då om någonsin måste alla åtgärder göras för att rädda varje enskilt jobb.

Men våra krav är också mycket skarpa på regeringen. Nu måste det till åtgärder. Nu måste ”arbetslinjen” gå före arbetslöshetslinjen.

Men även den fackliga rörelsen måste agera tydligare och kraftfullare. Det behövs en facklig krisplan. Nu.”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, varsel, Volvo Lastvagnar, facklig räddningsplan

I pressen:DN1,SVD1,SVD2,AB1,SDS1,AB2,AB3,DN2,

Dra tillbaka

lögnen!

I fredags antog socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) ett uttalande ”angående situationen i Gaza”. Ett avsnitt berörde jag i en tidigare blogg. Men ännu ett stycke måste uppmärksammas eftersom man här planterar en uppenbar lögn om den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah. Där påstås utan minsta tvekan att de raketer, som dagen innan avfyrades från södra Libanon mot Israel, att de hade skickats i väg av Hizbollah:

”Hamas och Hizbollah måste omedelbart stoppa attackerna mot Israel”

Politiskt är anklagelsen lika explosiv som en missil från Israels F16-plan. Om vi nu ska ta Mona Sahlin och hennes statsministerambitioner på allvar. I hennes innersta krets finns dessutom Jan Eliasson, förmodligen tilltänkt att återkomma i rollen som utrikesminister. I detta sammanhang är det ingen liten sak att våga slunga ut detta påstående. Inget misstag, ingen slarvig skrivning, utan ett diplomatiskt budskap.

Här skriver israeliska barn sina ”fredsbudskap” på de missiler som sedan skickades

mot libaneserna under sommarkriget 2006…

I det drama som nu utspelar sig i Gaza är det många religiösa och militära bärsärkar på högerkanten i Israel som gärna siktar in sig på Syrien och Iran och vill ge dessa bägge länder en stor del av ansvaret för att Hamas och Hizbollah överhuvudtaget existerar. De hoppas på ett ”Fortsättningskrig” efter fullgjort värv på Gazaremsan – där de kan gå ut i ett förnyat krig mot Hizbollah och samtidigt skicka sina bombplan och missiler mot mål i ”terrorismens hemländer”, alltså Syrien och Iran. Eventuella raketanfall från Hizbollah skulle de se som en gåva från Jahve. Ett något så när legitimt skäl att ge sig in i ännu ett nytt ”försvarskrig”.

Ingen gudagåva

Problemet är att de inte välsignats med en sådan gåva. Hizbollah, som nu ingår i den libanesiska regeringen, förnekar att dess milis varit aktiv vid sina avfyringsramper. FN.s observatörer och den reguljära libanesiska armén håller med. Israels nuvarande militärt ansvariga instämmer. Israel Defence Forces, IDF, anser inte heller att det är Hizbollah som ligger bakom de fyra raketer som skapade oro i landets gränsområden. De är helt upptagna med sin insats i Gaza och behöver för tillfället inga svepskäl för ett nytt krig i norr. IDF menar i stället att det är någon av de palestinska organisationerna i Libanon som har ansvaret.

”Arabisk raket”

Ett mer förnuftigt och logiskt påstående kommer från Sami Moubayed, som är chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine. Han hävdar att det mesta pekar på att det är Saudiarabien som ligger bakom det hela, via sina proselyter i södra Libanon. Den wahabistiska diktaturen i Riyadh var mycket bitter över utgången av Israels krig mot Libanon sommaren 2 006 . Kung Abdullah och hans hov hade hoppats på att arvfienderna i det shiitiska Hizbollah skulle förgöras av den mindre ( i sak ) arvfiendens bomber. I samband med de väpnade inre konflikterna i Beirut under maj 2008 föddes så en rival till Hizbollah. Den ”Arabiska islamistiska motståndsrörelsen” som sa sig ha en ”arabisk agenda”, underförstått i motsättning till Hizbollahs starka band med Iran. Den leds av en arabisk shiit, Sayyed Mohammad Husseini, och proklamerades i den saudiska TV-kanalen al-Arabiyya och säger sig ha 3 000 milismän. Organisationen har också berättat att man har en ”Arabisk raket” som den sionistiska fienden fruktar.

Stora pengar från Saudiarabien

Man har också bildat ett ”Arabiskt råd” med en egen TV-kanal, kallad al-Ourouba (arabism) som utmanar al Manar, som är Hizbollahs egen kanal. Enligt Moubayed har man, trots stora transfereringar av pengar från Saudiarabien, uppenbart misslyckats med att på allvar hota Hizbollahs och Nasrallahs stora popularitet hos de breda, fattiga, shiitiska befolkningslagren.. I stället skulle man nu försöka man bli av med rivalen genom att med egna ”arabiska” (saudiska) raketer försöka provocera fram ett nytt Libanonkrig. Hizbollah skulle få skulden, fördömas av Väst och för gott förgöras av Israel.

”Cellmöte för Hizbollahs terrorister”? Nej, en hyllning i södra Beirut för de motståndsmän

som fick stopp  på Israels invasion.

Det är mot denna bakgrund lögnen från socialdemokraternas VU är så fatal. Den är inte en del av en konspiration mot Hizbollah. Men inte heller en tillfällig nyck eller ett olycksfall i arbetet. Den har lagts till i uttalandet för att inför Israel och USA betona att den kritik som framförs ändå sker inom ramen för en större samstämmighet om att de nationella krafter i Mellanöstern som gör motstånd mot Västvärldens imperialism och Israels koloniala projekt givetvis är den gemensamma huvudfienden. Det är med diktaturerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten, samt med det palestinska valets förlorare Fatah, som man ska samarbeta. Därför den ständiga demoniseringen av Hamas och Hizbollah. I detta sammanhang blir Sahlins och VU:s instinktiva skuldbeläggning av dessa nationella moståndsrörelser avskyvärd.

Givetvis ska vi inte heller idyllisera dessa grupper. Hizbollah är en religiös rörelse med ett borgerligt politiskt program som i ett lite längre perspektiv inte erbjuder någon framtid för Mellanösterns arbetande massor. Men i dagens Libanon är rörelsen samtidigt den viktigaste politiska kraften i landet och framförallt är det den enda organisation som visat att det går att bjuda motstånd mot imperialismens grepp över regionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Gaza, Libanon, socialdemokratin, Mona Sahlin, Jan Eliasson.Hizbollah

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare:Svensson,Esbati,JInge,Rawia Morra,RödaMalmö,Proletärbella,

Trotten,Motbilder,

”Varje röst för Kadima

är en kula i bröstet

på ett palestinskt barn i Gaza”

Ahmad Tibi från Förenade arablistan

För en liten stund sedan kom det häpnadsväckande beskedet att Israels Centrala Valkommission förbjuder de två arabiska partierna att ställa upp i landets riksdagsval i början på februari.

Med en stor majoritet tog man ett uppenbart politiskt beslut och hänvisade till landets konstitution om att Israel är ”en judisk stat”. Innan fredag måste Högsta Domstolen ta ställning till kommissionens häpnadsväckande förbud. Landets en miljon araber som redan är berövade det mesta av sina medborgerliga rättigheter, bland annat kan man inte äga jord eller ingå i landets militär, riskeras nu också helt uppenbart att fråntas möjligheten att ens rösta på sina egna representanter. Det stinker om Israels demokrati.

Atham Tibi från Den förenade arablistan fördömde beslutet:

”Detta är ett rasistiskt land, men vi är vana vid denna typ av strider och vi kommer att segra….detta kommer bara att öka stödet från den arabiska allmänheten för dess ledare. Detta var en politisk rättegång ledd av en grupp fascister och rasister, som vill se ett Knesset (riksdag) utan araber. Detta är en del av valkampanjen och varje röst för Kadima (det största regeringspartiet) är en kula i böstet på ett palestinskt barn i Gaza.”

Tibi slutade sitt angrepp på det poitiska beslutet med att anklaga regeringen för folkmord. ”Vi anklagas för att störa civila”, sa han. ”Men det ni gör i Gaza, det är folkmord. Ni dödar barn.”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Kadima, Israel, Palestina, Gaza

I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2, SVD1,SDS1,SDS2,DN3,

Ehud Barak och Israels arbetarparti

– ut från Socialistinternationalen!

Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Jan Eliasson tog några bra och viktiga steg när de i lördags gick till Sergels Torg i Stockholm och demonstrerade mot Israel. Det verkar som om de inte bara tog del i protesterna för att mildra kritiken från vänster , för den egna passiviteten, utan att de också som personer var illa berörda av de massakrer som Israel nu iscensätter mot den fängslade palestinska nationen. Systerpartiet i Frankrike, Socialistpartiet, vågade exempelvis inte ens detta utan fegade sig ur de franska massdemonstrationerna med hänvisning till att några islamister här och där skulle ropa att ”Allah är stor” och dessutom ”bära Hamas gröna fanor”. En inställning som Alain Krivine från franska sektion av Fjärde Internationalen avvisade i tidningen Le Monde med att: djupet av ilskan och protesterna mot Israels krig inte på något sätt påverkas av att en del människor också demonstrerar sin religiösa tro…

I september var Mona Sahlin nere i Israel och vänslades då med Ehud Barak. Han som

nu blivit Gazas bödel. Men ändå kan sitta kvar som vicepresident i Socialistinternationalen.

I fredags antog dessutom det socialdemokratiska partiets Verkställande utskott, VU, ett uttalande där man också i handling föreslår en försiktig markering mot Israel. VU menar att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel ska suspenderas. Bra början. Synd bara att vi inte hörde några liknande tongångar under Israels terrorbombningar mot Libanon sommaren 2006, när man själv satt i regeringsställning…

Så långt allt väl. Men den svenska och internationella socialdemokratins grund- läggande stöd för Israels rasism och kolonialism är fortfarande fast som granit. Det mest iögonfallande är dess varma, lena och smått svärmiska förhållandet till Ehud Barak och hans israeliska Arbetarparti. Barak är inte bara ordförande för de israeliska socialdemokraterna. Han är också försvarsminister. Bombkampanjen de senaste sjutton dagarna är i mycket hans valkampanj. Arbetarpartiet har de senaste åren hamnat i skymundan både för Olmerts/Livnis Kadima och högerpartiet Likuds hårdföre och mycket profilerade Benjamin Netanyahu. Dessutom växer stödet hela tiden för judiskt religiöst extrema partigrupper. Med opinionssiffror i fritt fall var det en ny brakförlust för arbetarpartiet som väntade i de val som stundar den 10 februari. Ett av skälen till Israels oerhörda brutalitet är helt enkelt att Barak och Livni hade gemensamma intressen av att visa att de minsann är minst lika bra på att döda ”terrorister” som högern. Ja, kanske rentav bra mycket bättre.

Sahlin hade också en stund över för quislingen Mahmoud Abbas och hans Fatah som

i dag hjälper Israel att slå ner alla protester på Västbanken. Fatah är för övrigt också

medlem av Socialistinternationalen…

I förhållande till socialdemokratins protester och de egna uttalandena om ” Israels övervåld” och i en situation där även vår egen lille karolin Carl Bildt till sist medger att Israel ”förmodligen” gör sig skyldig till krigsbrott, blir det då mer än genant att det israeliska arbetarpartiet kan fortsätta att vara en fullvärdig medlem av Socialistinternationalen! En global internationell sammanslutning av socialdemokratiska partier, där dessutom Ehud Barak verkar som en av dess vice presidenter. Denne Barak som nu alltså är Gazas bödel och som tillsammans med utrikesminister Livni och mutkolven Olmert omedelbart borde gripas och ställas inför krigsrätt i Haag. Denne Barak och hans arbetarparti kan alltså orimligt nog helt obekymrat sitta kvar i Socialistinternationalen.

”Det som händer i Gaza är tveklöst Israels ansvar och omvärlden måste tvinga Israel att sluta med attackerna”, säger SSU:s ordförande Jytte Guteland till tidningen Internationalen. Det mest lämpligaste från ”omvärldens” sida kanske då vore om socialdemokratin kastade ut den ansvarige bödeln Ehud Barak från den egna internationella organisationen? För vem annan än Barak är ansvarig för den ”massaker” som Guteland själv är så upprörd över? I skenet av de fosforbomber som Israel nu vräker över Gaza City avgörs i dag också om invasionen ska gå över från fjärranfall till närstrider, hus för hus, gränd för gränd. Amnesty International har redan rapporterat att israelerna tar hela familjer som gisslan när de nu bryter sig in i Gazas mer tätbebyggda delar. Gamla som barn, män som kvinnor, tvingas att stanna i sina hus, samtidigt som dessa förvandlas till militära värn.

Ska Israel försöka tränga in i Hamas kärnområden och gå in i närstrider, gränd för

gränd, hus för hus?

Inför de beslut som regeringen ska fatta står det också klart att det är Mona Sahlins partivän, Ehud Barak, som driver på för att armén inte ska stanna upp, som premiärministern Olmert antyder, utan att den i stället ska fortsätta och intensifiera sin inmarsch.

”Det är en skam för omvärlden att detta tillåts hända”, sa Guteland i intervjun med Internationalen och menade då Israels krig. Men nog är det också skamligt att låta Barak sitta kvar som den egna organisationens vicepresident?

Israeliska marksoldater hetsar upp sig med kampsånger i väntan på anfallorder…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Gaza, Israel, Palestina, socia

ldemokratin, Mona Sahlin, LO, Wanja Lundby-Wedin, Barak, Olmert, Livni

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,SDS1,Pol

AB3,

Andra bloggare: Svensson,Esbati,Jinge,Rawia Morra,Röda Malmö,Proletärbella,

Alliansupproret,Trotten,Motbilder,Loke,Annawester,

I går ghettot Warsawa

– i dag ghettot Ghasa

De drevs samman som boskap. Piskades, föstes och drevs in i ghetton med pistolmynningar och maskingevär i ryggen. De behandlades ofta mycket värre än kreatur. De sparkade ner som kadaver redan innan de utmärglade dött i undernäring och sjukdomar.

Det var 1940 och de tyska nazisterna tvingade in Polens över tre miljoner judar i belägrade ghetton. ”Mit grundlichkeit”. För att  sedan lättvindigt kunna transportera dem som pestsmittade fän i de boskapsvagnar som  fick rulla in till förintelsen i Auschwitz-Birkenau, Chelmno, Gross-Rosen, Majdanek, Sobibór, Stutthof och Treblinka.

SS:s Brigadführer Jürge Stroop, som ledde attackerna på ghettot , står här i mitten

och ser på ett hus som stuckits i brand.

Om detta ska vi berätta, som Göran Persson framhöll. Men vi ska också berätta om motståndet. Senhösten 1942 var det helt klart för de från början upp till 400 000 judar som tvingats in i Warsawas ghetto att det inte var en resa till arbetsläger som väntade utan den slutgiltiga lösningen. Slutstationen var döden. När ledaren för ”samarbetsorganisationen”, Juderådet, Adam Czerniaków, fick klart för sig att en kvarts miljon av ghettots innevånare inte forslats till arbetsläger utan förintats i Treblinka, tog han livet av sig. Två väpnade motståndsgrupper bildades och tog över kontrollen från de judar som fortfarande trodde på samarbete. Den Judiska kamporganisation och den Judiska Militärunionen. De tvingades även att avrätta en del egna judiska samarbetsmän för att inte bli förrådda.

En SS-trupp i ghettot.

Motståndsmännen och de många motståndskvinnorna förde en hjältemodig kamp. De byggde bunkrar och underjordiska nästen som gömslen. De stred med enkla handeldvapen och molotovcocktails som enda vapen mot tyskarnas massiva truppinsatser med hundpatruller, maskingevär och eldkastare, vilka stack många av de trångbodda husen i brand. De miliser som kunde sättas upp under dessa fruktansvärda villkor kunde kanske sammanlagt inte räkna mer än 1000 personer. Det fanns helt enkelt inte mer vapen och då hade man ändå lyckats att organisera ett mindre samarbete både med den nationella polska ”Hemmaarmén” och det kommunistiska ”Folkets garde”.

Två ukrainska ”Askaris” som enrollerats i SS ser på sina döda offer.

Judiska ”banditer”,”Skjutna på fläcken”.

Nazisternas dödsskvadroner leddes av SS- och Polizeiführer Jürgen Stroop som stolt och mycket ”grundlich” skrev ner i sina, bevarade, rapporter om hur man jagade och fångade in de judiska ”untermenchen” och polska ”banditen”. Efter kriget blev hans flitiga och skrytsamma rapporter offentliga och han hängdes för krigsförbrytelser.

Gripna kvinnliga motståndskvinnor.

De judiska motståndsgrupperna hade hoppats på att få hjälp från de ”allierade”. Men denna uteblev och de kämpades ner. Ett fåtal överlevde och de flesta kom sedan att vara med i det Andra Warsawaupproret 1944. En av de överlevande, Marke Edelman, har berättat att det var eldkastarna som var nazisternas värsta vapen. ”Vi förlorade mot eldsflammorna, inte mot tyskarna”. Kämparna brändes helt enkelt ihjäl inne i sina skyttevärn. Varför de allierade inte på något påtagligt sätt försökte att undsätta de judiska miliserna är en fråga som inte är besvarad. Inte heller varför de aldrig bombade järnvägsrälsen till Auschwich-Birkenau och Treblinka, fast de mycket väl visste vad som hände vid dess ändstationer. Szmul Zygielbojm, aktiv fackföreningsledare och socialist, som hade skickats till London av Judiska arbetarföreningen i Polen, för att där representera arbetarnas sak, orkade inte med att leva med de allierades likgiltighet och sina kamrater öde, utan tog i protest sitt liv.

Gripna judar på väg att deporteras till koncentrationsläger.

I dag är Israels massakrer inne i ghettot Gaza inte bara en tragedi i sig. De är också avskyvärda därför att de ofta motiveras och rättfärdigas med de enorma offer och de nära nog outhärdliga minnen som judarna drabbades av i det antisemitiska Europa. Den fasansfulla slutsatsen för många judar – av krigets massutrotning – är att de endast kan överleva i en egen judisk stat.

”Judenrein” eller ”Judenfrei” var nazisternas dröm när de ville skaffa det germanska folket ”Lebensraum” (livsrum). När det sionistiska Israel i dag med våld, terror och död vill skaffa ”sitt folk” ett eget ”lebensraum” driver de kvadratmeter för kvadratmeter, vattenkälla för vattenkälla, bort det palestinska folket från deras olivlundar och byar. Israel – i namn av den europeiska antisemitismen och judeutrotningen – driver in ett annat folk i fattiga ”indianreservat” på smala remsor av ökensand. Vi ska akta våra tungor och inte missbruka ord. Israel begår inget nytt ”Holocaust”, ingen ny ”Förintelse”. Men med nya krigsbrott för varje dag, varje timma och varje minut driver man in ett folk i ghetton och landets väldiga militära övermakt används till ett vidrigt övervåld. För det palestinska folket är detta ett andra Nakba, ”Katastrofen”. Det är början på ett folkmord.

Skam då över dem som i namn av bland annat motståndskämparna från upproret i Warsawa missbrukar deras hjältemod till att torftigt skyla sin egen förnedring – sin egen rasism

För oss socialister innebär skiftet i det samhälleliga och politiska läget sedan 1970-talet en vånda. Den internationella arbetarrörelsen har i mycket utarmats och det är inte längre det sekulära PLO som leder motståndet mot Israels terror och krig. Men det betyder inte att vi ska tveka en enda sekund i vårt stöd för palestiniernas nationella motstånd. Även om kämparna inne i Gaza Citys vindlande gränder inte bär röda utan gröna pannbindlar och kanske ibland förespråkar ideologier som är helt främmande för oss är de i detta krig hjältar i kampen för en rättvis sak. I denna strid är deras sak också vår! De har samma rätt att göra uppror som judarna i Warsawas ghetto. De kallas av Israel och de gamla antisemitiska koloinalherrarnas länder för terrorister. Då med samma orätt som när SS:s bödlar kallade de polska kämparna för ”Undermenschen und banditen”.

Nu till veckoslutet demonstrerar vi som kan vår solidaritet med deras rättfärdiga motstånd!

Palestinska barn som flyr undan israeliska bombanfall i ghettot Gaza.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Palestina, Israel, Gaza

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SDS1,ETC,

Andra bloggare:Jinge,Esbati,Svensson,RödaMalmö,Motbilder,Trotten,RawiaMorras,Proletärbella,

På en av sina hemsidor har Aljazeera lagt ut flera viktiga videofilmer om vad som händer nu, liksom om de historiska sammanhangen. Ett fantastiskt material som med smärtsamma bilder visar Israels moraliska kollaps.

Aljazeera

På tidningen Internationalens blogg har Olof Palmes jultal från 1972 uppdaterats till att också innefatta Gaza. Läs mer: ”Vid dess rätta namn…”

“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Palestina, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babi Jar. Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi, Falluja och Beirut. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2008.”

Olof Palme om Israels illdåd julen 2008

.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel.Palestina, Gaza

I pressen: AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,ETC,