”Från intet allt vi vilja bli”…

Kommer hem lite sent efter att ha deltagit i ett stort opinionsmöte i Alafors mot Svenska Kraftnäts försök att lägga en död hand över vår kommun med ännu en 400 kV-ledning. ”Allt enligt EU:s krav om ett fritt handelsutbyte av energi mellan länderna”. Danmark och Tyskland ska ha rätt att ibland på elbörsen köpa billig norsk energi och då säger det statliga Svenska Kraftnät att det bara är att foga sig och förstöra boende och rekreationsområden för tiotusentals människor som bor på sträckan mellan Trollhättan och Lilla Edet. ”Strömmen måste fram”. Detta trots att Norge hoppat av projektet och i stället lagt kablar i Nordsjön över till Nederländerna och Storbritannien…

Väl hemma slår jag på Rapport Play till kvällsmackorna och får syn på Tomas Östros på skärmen. Lite trött glömmer jag av mig och lyssnar efter ”vad sossarna nu kan ha på gång”. Men, hoppsan, jag hade snurrat till det. Östros är ju inte längre vare sig Göran Perssons biträdande finansminister eller ens näringsminister. Han har bytt kostym och är i stället storståtlig vd för Bankföreningen. Lika leende och glatt som när han var socialdemokratisk minister hyllar han samhällets stabila ekonomi och berättar för oss att det är fullt rimligt att därför ge bankernas ägare 40 miljarder i aktieutdelningar…

Han är säker fortfarande ”sosse” och fröjdar sig åt att han förverkligat de sista raderna i Internationalens första vers helt på egen hand: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Danska Enhedslistens riksdagsgrupp nominerar Edward Snowden till Nobels fredspris.

USA:s ”kamp mot terrorismen” med hjälp av NSA gick så långt under FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 att spioncentralen till och med avlyssnade den konservativa politikern, Connie Hedegaard, som var den danska regeringens minister med ansvar för denna konferens.  Washingstons förhandlare visste alltså på förhand vilka kort som motspelarna satt med…

Avslöjandet har väckt ramaskrin från många håll. Men inte från den socialdemokratiskt ledda regeringen eller från den borgerliga oppositionen. De är naturligtvis irriterade, skamsna men vill ändå inte protestera mot övergreppet. Bägge politiska blocken ser USA som sin närmaste partner.

Det är mot denna bakgrund som danska Enhedslistens riksdagsgrupp i går nominerade Edward Snowden till Nobels fredspris. Ett bra val. Det är genom hans försorg som världen fått veta hur utbredd övervakningen är. Nedan en översättning av riksdagsgruppens nominering:

”Snowdens avslöjanden har varit med om att sätta i gång en viktig diskussion om säkerhetstjänsternas vittgående befogenheter härhemma och i andra länder världen över, och denna diskussion har han satt högre än sin egen säkerhet eftersom han förmodligen måste se sig om bakom ryggen under resten av sitt liv. Det vill vi belöna med vårt förslag.”

”Med hänvisning till de senaste avslöjanden om övervakning av EU-kommissionen och den danska regeringen under klimatmötet i Köpenhamn, kräver vi dessutom att den danska regeringen kommer ut på banan”,  säger Enhedslistens ansvarige Nikolaj Villumsen.

 ”Många onda ting kan man säga om Connie Hedegaard (hon var den ansvarige konservative ministern under Miljökonferensen), men terrorist är hon i vart fall inte”, fortsätter han. ”Att NSA ändå har använt sina långa armar till att övervaka henne på detta sätt, för att vara ett steg före i förhandlingarna, visar hur omfattande och skrupelfri övervakningen är.”

”Vi hoppas också att vår inställning kan vara med och bidra till att lägga press på den danska regeringen som fram till nu bara har stuckit huvudet i busken när det gäller NSA:s agerande” avslutar han.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Ett radikalt alternativ i Ukraina

Vår mediabild av vad som sker i Ukraina domineras av nyfascisters och ultranationalisters flaggviftande och rop om heder och nationens storhet. Men det finns en annan bild som vi som socialister måste lyfta fram. I dokumentet här under lär vi känna en analys av krisen och ett program för att ta Ukraina ut ur krisen. Det är den för oss ännu okända Vänsteroppositionen som här presenterar sin raffinerade analys av den ekonomiska och politiska krisen som fyller internationella medias framsidor.
Vi passar också på att tacka Ronny Åkerberg (bloggen Röda Malmö) för översättningen till svenska.

***********

”Euromaidans” popularitet har ingenting att göra med att ukrainarna anser frågan om frihandel med EU så betydande att det uppmuntrar dem att uthärda sömnlösa nätter på torget. Landets socioekonomiska problem, som är mycket mer akuta än hos grannarna i öst och väst, ger protesten dess innebörd. Den genomsnittliga lönen i Ukraina är 2 till 2,5 gånger lägre än i Ryssland och Vitryssland, och mycket lägre än i EU.

Den världsomfattande ekonomiska krisen påverkade den ukrainska ekonomin mycket mer drastiskt än nästan någon annan ekonomi i Europa, från Atlanten till Ural. Den ekonomiska tillväxten efter krisen upphörde nästan och industrin kommer sannolikt att fortsätta att minska under 2013. Dessutom undantar Ukrainas ekonomiska system mer eller mindre oligarkerna från att betala skatt. Man kan helt lagligt exportera mineraler, metaller, ammoniak, vete och solrosor för tiotals miljarder dollars och rapportera noll vinst. Samtliga resultat göms i skatteparadis där nästan alla Ukrainas fungerande företag formellt är placerade. Varje vinst från företag inom landet kan lagligt och enkelt transporteras till platser utomlands genom att omforma dem till fiktivt lån, till exempel.

Är det överraskande att den ukrainska regeringen har systematiska problem att fylla på budgeten? I slutet av förra året var Ukraina i ett förstadium till att inställa betalningarna. Innehållna löner till statligt anställda vanligt förekommande och budgeten slutade praktiskt taget att anslå medel till sociala program. Situationen förvärrades av ett handelskrig med Ryssland, då Gazprom tvingade upp de ukrainska gaspriserna till rekordhöjder i Östeuropa. Oligarkerna drev landet in i ett hörn, även efter oändliga diskussioner kunde de inte formulera en sammanhängande utvecklingsstrategi, undviker investeringar i staten samtidigt som de systematiskt tömmer den på pengar. Varje utvecklingsstrategi måste innefatta ett stävjande av deras aptit – det måste åtminstone delvis förbjuda offshore-system och genomdriva ett minimum av skatteinbetalningar. Men det är precis vad oligarkerna inte kan acceptera, även om de förstår att om de inte ändrar spelreglerna kommer de att driva staten ner i socioekonomisk katastrof och hugga av den gren de själva sitter på.

När högeroppositionen talar om ekonomiska problem fokuserar de nästan uteslutande på teman som korruption och ineffektivt styre. Och om samtalet berör hur oligarker plundrar staten, då begränsar det sig till de affärsmän som har nära anknytning till Regionernas parti, och oftast gräver man inte längre än till företag som tillhör Janukovitjs söner. Från högerns synvinkel är de andra oligarkerna inte ett problem, eftersom de har nationellt medvetande. Genom denna logik, när Ukraina plundras av en ”щирый” (Ukr. för ”äkta” – redaktörens anmärkning) ukrainare, är det fortfarande bra för den nationella saken.

En paradoxal situation utspelas. Alla samvetsgranna ekonomer (även ganska nyliberala uppstickare som till exempel Viktor Pinzenik) håller med om att skatte- och regelsystemet i landet byggdes för att helt befria oligarkerna från att betala skatt. Alla kan se att detta system inte kommer att hålla mycket längre, men ingen av politikerna i parlamentet har vågat erbjuda det självklara och realistiska systemalternativet. Nästan ingen vågar offentligt erkänna att den mest akuta frågan för Ukraina är inte EU eller facket, utan helt enkelt att oligarker bör börja betala sina skatter. Statsapparaten är fullt kapabel att tvinga dem att göra det eftersom oligarkernas fungerande tillgångar är alla belägna i Ukraina. Men som Andrei Hunko nyligen påpekade, har oligarkiseringen av den ukrainska politiken nått sådana proportioner att inte en enda av de nuvarande riksdagspartierna ens kan nämna denna fråga.

Tråkigt nog, uttrycker bara radikala vänsteranhängare dessa minimala och självklara krav. Jag betonar att dessa krav inte ska ses som agendan för vänsteroppositionen, utan som ett första steg mot bildandet av en politik som skulle kunna samla ihop alla antioligarkiska krafter, som inte anser en ultra-höger fascistisk diktatur som någon som helst lösning – den typ av diktatur All-ukrainska unionen ”Svoboda” så envist driver oss mot, medan de officiella oppositionsledarna sitter och tittar på.

Den uppenbara avsaknaden av en sammanhängande handlingsplan för att hjälpa Ukraina ur dess kris har blivit så pressande att även ganska liberala, nästan högerliberala publikationer har börjat diskutera våra ”Tio punkter” – som, till exempel, Lvovs zaxid.net.

Text: Zahar Popovic, ”Vänsteroppositionen”

Här följer ett dokument med titeln ”Plan för social förändring”, som beskriver olika sätt att öka välfärden för medborgarna och säkerställa sociala framsteg. Den skapades delvis för att de flesta socioekonomiska krav vid Euromaidan-demonstrationerna har ignorerats. Vår förhoppning är att detta dokument skulle kunna fungera som en plattform för att förena ett brett spektrum av sociala, vänsterorienterade och fackliga initiativ. Detta dokument skrevs av aktivister som tillhör vänsteroppositionen, en socialistisk organisation som syftar till att förena alla de som tillhör gemenskapen provisoriskt kallad #leftmaidan.

Det är självklart att de politiska partierna förändrar proteströrelsen och riktar den mot val-politik, de försöker värva nya röster i stället för att göra betydande förändringar i systemet. Vi stöder inte idéerna av liberala strukturer, som propagerar fri marknadsekonomi, inte heller stödjer vi radikala nationalister som trycker på för diskriminerande politik.

Vår förhoppning är att proteströrelsen, sporrad till handling av sociala orättvisor, i slutändan danser att det är skadligt att lägga våra röster för kraven på Euro-integration, utan vi måste tydligt avgränsa de förändringar som krävs för att stödja intressen hos vanliga medborgare, särskilt lönearbetarna. Av flera anledningar, åberopar vi de progressiva erfarenheterna från några europeiska stater som har vidtagit liknande åtgärder.

De mål vi har ställt upp är relativt måttliga, så att de kan appellera till bredast möjliga antal organisationer. Vi döljer inte det faktum att, för oss, är denna plan mindre en reaktion på aktuella händelser än ett steg mot att utforma en modern vänsterpolitisk kraft – en kraft som är kapabel att påverka makthavare och erbjuda ett alternativ till en existerande samhällsordningen. Vänsteroppositionen anser att den föreslagna planen är ett minimum för att bygga socialismen på principerna om självstyre: socialisering av industrin, fördelningen av vinsten för sociala behov och utnämningen av medborgare för styrande funktioner.

Vi välkomnar dig att prenumerera på vår Facebook och VKontakte sidor och att uttrycka dina åsikter där, eller att maila oss på gaslo.info@gmail.com. Att ersätta en uppsättning politiker och oligarker med en annan utan övergripande systemförändringar kommer inte att förbättra våra liv. Istället föreslår vår grupp av sociala och fackliga aktivister tio grundläggande åtgärder för att övervinna den ekonomiska krisen och säkra Ukrainas framtida tillväxt.

1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Det måste finnas en övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik, där presidentens makt är begränsad till representativa funktioner på den internationella scenen. Myndigheten bör överföras från statliga administratörer till valda regionala kommittéer (sovjeter). Myndigheterna bör ha rätt att avskeda delegater som inte har uppfyllt förväntningarna, domare och polischefer skall väljas, inte utses.

2. Nationalisering av primärnäringarna. Metallurgi, gruvdrift, och kemisk industri, tillsammans med infrastrukturella företag (energi, transport och kommunikation) bör bidra till social välfärd.

3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande. Efter framgångsrika europeiska exempel bör vi bygga ett stort nätverk av oberoende fackföreningar, som ska styra förvaltningen och garantera arbetstagarnas rättigheter. Arbetare ska ha rätt att strejka (vägra att arbeta när betalning inte mottagits). Arbetstagarna bör också ha rätt att ta lån på arbetsgivarens bekostnad om lönerna är försenade (efter Portugals exempel). Produktion, redovisning och förvaltningsinformation för alla företag som sysselsätter mer än 50 personer, eller har en kapitalomsättning på över $ 1 miljon bör publiceras på nätet.

4. Införande av en lyxskatt.  Vi bör införa en 50% skatt på lyxvaror – yachter, elitbilar och andra objekt som kostar mer än 1 miljon gryvna. En progressiv inkomstskatt bör också införas. Personer med en årsinkomst på mer än 1 miljon gryvna bör beskattas upp till 50%, efter Danmarks exempel (i ett sådant system, skulle enbart Renat Ahmetov ha betalat 1,2 miljarder gryvna till den federala budgeten, jämfört med de 400 miljoner han faktiskt betalade under 2013 med en skatt på 17%).

5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar. Reglerna som undantar ukrainska företag från beskattning i ett antal offshore-länder bör återkallas, för att förhindra överföring av kapital. Tillgångarna i offshorebolag i Ukraina bör frysas, och en tillfällig administration bör utses tills lagligheten i investeringarna kan bevisas.

6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni bör förbjudas inneha regeringsposter och platser i kommunerna. Rikstäckande omval ska hållas i enlighet med denna regel.

7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten. Offentliga utgifter bör kontrolleras och göras transparenta. Administrativa reformer bör äga rum, vilket resulterar i en minskning av antalet ledningspersonal. Idag kan hela avdelningar ersättas av datorprogram. Men i stället har, under de senaste åtta åren, antalet byråkrater i regeringen ökat med nästan 10%, med mer än 372.000 personer (i Ukraina, finns det 8 byråkrater för varje 1000 personer – i Frankrike, finns det bara 5 per 1000!).

8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor. Med början 2014 bör utgifterna sänkas för statens säkerhetsapparat: inrikesministeriet, säkerhetspolisen, riksåklagarens kontor och särskilda polisstyrkor. Det är oacceptabelt att inrikesministeriet tilldelas mer än 16,9 miljoner grivni 2013, 6,9 miljoner mer än alla folkhälsoutgifter!

9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård. Fonderna för detta initiativ bör komma från nationaliseringen av industrin och minskade utgifter för säkerhets- och byråkratiapparaten. För att eliminera korruptionen inom utbildning och medicin, måste vi höja läkarnas och lärarnas löner och återställa prestigen för dessa områden.

10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut. Vi stödjer uppsägning av ytterligare samarbete med Internationella valutafonden och andra internationella finansiella institutioner. Vi bör följa exemplet på Island, som vägrade att betala skulder för bankirer och byråkrater (enligt regeringsgaranti) som handlade om personligt berikande i stället för att utveckla industrin.

Översättning från International Viewpoint

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Äger halva världen – får plats i en buss

Världens ekonomiska och politiska eliter ska åter träffas på ett odemokratiskt möte i Davos. Tidningen Independent berättar av 85 av världens rikaste knösar ihop nu äger lika mycket som jordens halva befolkning. Nu behöver vi alltså bara socialisera tillgångarna för 85 människor ( de kan få behålla så att de klarar sig och lite till) för att halva mänskligheten ska få en möjlighet att för första gången i planetens historia pröva det där med demokratisk socialism. Tidningen Guardian redovisar på samma sätt hur fabulösa rikedomar samlats på hög av en liten skara människor.  ”De skulle allihop få plats i en tvådäckad buss. Något som de i och för sig aldrig åker med”, konstaterar tidningen.

Inte minst i Sverige grabbar de rika åt sig alltmer i en rasande takt. Både under (s) med stödpartier och med den borgerliga alliansen. Den branta kurvan, 1980 – 2008, beror naturligtvis på att här startar snyltgästerna på oss andra från en mer jämlik utgångspunkt:

Så här mycket i procent av BNP är inkomsten för den en procent av befolkningen som är rikast:

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

LO:s ledning om vinst i välfärden – Plattfall på blankis

Jag tillhör definitivt inte den krets som vill att LO:s ledning eller företrädare för andra fackliga centralorganisationer ska sluta med att ”lägga sin näsa i blöt” när det gäller politiska ställningstaganden.

Debatten måste i stället handla om hur man driver politiska krav och att valda företrädare självklart inte ska utnyttja sina medlemmar för egna politiska särintressen. De ska helt enkelt inte driva frågor där de saknar mandat från sina egna. 

I dag har vi fått ett katastrofalt exempel på hur det inte ska gå till i den fackliga rörelsen.

Tjosan vips och likt ett plattfall på blankis har LO svängt runt och hhamnat på baken när det gäller frågan om vinst i välfärden.

LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin har plötsligt och helt utan skam slagit fast att Landsorganisationen är för vinst i välfärden! Att han, trots sin tidigare karriär inom Kommunalarbetarförbundet, vill fortsätta med att sälja ut all offentlig eller gemensam egendom sägs inte rakt ut, men det är givetvis en ”positiv signal” för detta som det brukar heta. Jag är övertygad om att hans tidigare arbetskamrater inom Kommunal inte delar uppfattning att alltmer offentlig verksamhet ska överlåtas till privata geschäft av olika slag.

När det gäller den verksamhet som redan sålts ut ger han en fullständig vrångbild av verkligheten:

”Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting”, säger Tobias Baudin till DN.

”Därför vill LO att facken och arbetsgivarna under våren sätter sig ner och försöker hitta en lösning. I första hand ska de fackförbund som är direkt berörda förhandla”.

Risken för ”ett lapptäcke” är det givetvis socialdemokratins styrande högerfalang som ansvarar för och något som han själv nu bidrar till. Dåligt skurna bitar av allsköns gamla textilier har tråcklats ihop gång på gång för att just sy ihop ett ”kompromissförslag”. Allt för att få slut på den starka opinionen mot vinster i vår gemensamma välfärd. Vi som var med på den tiden känner igen socialdemokratins taktik från kärnkraftsomröstningen.

I stället för att LO självständigt står på egna ben och i sin organisation fortsätter med att driva sitt tidigare krav på att vinsterna ska bort kastar nu ledningen lojalt och lealöst in handsken. Rättar in sig i ledet tillsammans med Stefan Löfvéns partihöger.

Baudin vill att ”facken och arbetsgivarna under våren sätter sig ner och försöker hitta en lösning”.

Det vore bättre om han och LO:s satte sig ner med sina uppdragsgivare, alltså medlemmarna, och diskuterade hur man ska driva motståndet för att få ett slut på vinstuttag i svensk välfärd!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Medborgarinkomst eller lönetak?

Både i Sverige och i Europa debatteras ett förslag om att alla medborgare i samhället ska ha rätt till en garanterad basinkomst.

I den svenska debatten nämns ofta siffran 10 000 kronor i månaden. Det är en idé som lockar och verkar solidarisk och socialt rättvis. Ingen ska behöva leva på ”allmosor” i form av sjukkassa, a-kassa eller socialbidrag.

Trots att det låter så bra och radikalt finns det flera orsaker till att vara skeptisk till förslaget.

-För att det inte bara ska bli ett surrogat för redan existerande sociala transfereringar måste basinkomsten vara så pass hög att den tillåter mottagaren att leva ett värdigt liv en bra bit ovanför vad som nu kallas fattigdomsstrecket, som definieras vara lägre än 60% av medianlönen för ett fulltidsarbete.

Det ställer omedelbart frågan om finansieringen. Uppenbarligen finns det bara en metod och det är en omfördelningspolitik från kapitalägarnas inkomster och de bäst betalda lönearbetande. Andra finansieringsmetoder som exempelvis ökad moms eller andra indirekta skatter är diskriminerande eftersom de drabbar de sämst avlönade mest.

-En annan negativ effekt av en basinkomst är att den följer med i trenden att allt blir varor i samhället i stället för att kräva att allt fler kollektiva tjänster ska vara gratis. Gratis kollektiva transporter för att bekämpa den snabbväxande bilismen, gratis utbildning, gratis sjukvård och gratis utbud av andra sociala tjänster som möter medborgarnas verkliga behov. Med en värdig medborgarlön är det lättare för marknadsentusiasterna att kräva att alla ska betala individuellt för samhällets tjänster.

Ja till gratis kollektivtrafik.

-En medborgarlön kan också få negativa konsekvenser för de könsroller radikala människor vill bekämpa. I stället för att kämpa för kvinnans lika ställning på arbetsmarknaden kan en medborgarlön bli ett verktyg som befäster existerande könsroller och hindrar kvinnornas fortsatta integrering i arbetslivet.

-Till sist och kanske viktigast av allt, innebär en medborgarlön att man ger upp kampen för full sysselsättning. Den massarbetslöshet som råder i Europa är en fruktansvärd black om foten för de arbetande och för de fackliga organisationerna. Med miljontals arbetslösa är det nästan omöjligt för de fackliga organisationerna att tvinga till sig nominella löneökningar, för att inte tala om reella löneökningar kopplade till produktivitetens utveckling. En medborgarlön värd namnet skulle tendera till att befästa de arbetslösas separation från produktionen i samhället.

För de som finns på arbetsmarknaden kan också en medborgarlön bli en norm som kapitalägarna inför i lönebildningen. Medborgarlönen blir en ny låglönenorm och eftersom den lagstiftats kan den inte ens förhandlas bort av de fackliga organisationerna.

Välbärgade Schweiz röstade nej till lönetak.

Med argumenten ovan som bakgrund tror jag man kan säga att idén om en garanterad medborgarinkomst har flera negativa aspekter och i sin helhet kan en sådan reform ses som en kapitulation inför svårigheterna för de arbetande att ta kamp för bättre löner och inför den existerande massarbetslösheten. Många skulle säkert vara nöjda med en inkomst kring 10 000 kronor i månaden jämfört med dagens sociala bidrag. Men är det verkligen en radikal väg framåt?

Det finns en annan idé som inte alls diskuteras i den svenska debatten. Varför inte införa ett lönetak? Den överväldigande majoriteten av oss anser att direktörers, bankirers, finansyuppies astronomiska löner och bonusar är vansinniga. Att dessa ”höjdare” ofta har årsinkomster som det skulle ta flera hundra år tjäna in för vanliga lönearbetare kan inte försvaras med ekonomiska argument, för att inte tala om moraliska.

Vad innebär det att rättfärdiga den typen av extrema inkomster med argument om att det handlar om belöning för ”spetskompetens”, att det behövs för att dra till sig ”talangerna” eller att det inte spelar någon roll om vissa har extrema inkomster? Det är inget annat än ett försvar av allt större ojämlikhet i samhället, att de allt större inkomstskillnaderna i samhället är rättvisa eller inget att bry sig om. Hur det är med ”spetskompetensen” hos de som höll på att driva världsekonomin över stupet 2007-2008 kan man fråga sig. Mer än två tredjedelar av alla i Europa som tjänar mer än en miljon euro om året arbetar i Londons finanscity. Vad tillverkar de? De spekulerar och placerar kapital enbart för att omfördela redan skapade rikedomar. Dessa finansherrar kan Europas arbetare klara sig utan.

Alla vägar leder inte till City.

I Egypten har idén om lönetak redan omsatts i konkreta krav. De fria fackföreningar som bildades efter Mubaraks fall ställde krav på maxilön för direktörer och chefer i industrin. Kan de så borde Europas arbetare också kunna resa samma krav. Hur högt det ska vara upp till lönetaket är naturligtvis ett problem som ska lösas i en demokratisk process, inte av byråkrater i statsförvaltningen. Syftet med taket är ju att beloppen ovan taket ska omfördelas i samhället, till både löner och betalning av gratisservice på olika områden.


Till skillnad från en medborgarlön som kan röstas igenom av ett parlament utan någon mobilisering i samhället av arbetande och arbetslösa kan inte ett lönetak uppnås genom annat än en omfattande mobilisering av fackliga organisationer och politiska partier och organisationer. Ett lönetak slår direkt mot samhällets toppar som med alla tillgängliga medel kommer att sätta sig emot ett tak på deras inkomster. Deras motstånd kan bara brytas ned i en omfattande klasskonfrontation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny våg av privatiseringar ?

Det brittiska finansmagasinet The Economist har inte för vana att prata i nattmössan. Så när den i sitt senaste nummer ropar ut att statliga egendomar värda 9 tusen miljarder dollar är till salu ska det tas på högsta allvar.
Den första vågen av privatiseringar med start i 80-talets början är över och i och med finanskrisen 2007 ökade till och med alla rika länder statens egendomar genom att de tillfälligt köpte upp banker på ruinens brant.

Men för The Economist är det bara en parentes i privatiseringen av de statliga egendomarna, lösa som fasta. Det mesta bör säljas ut enligt tidningen för att staterna ska kunna minska sina skulder och därför att det är mer effektivt. Det kan man tänka sig att användare av brittiska järnvägen har en del att säga om.

Vilka storleksordningar talar tidningen om? Undersökningar av OECD visar att medlemsländerna tillsammans har statliga tillgångar till ett värde av cirka 9 tusen miljarder dollar. Det handlar om statligt ägda företag, andelar i privata företag, byggnader, skogar, jord, transportsystem och annan infrastruktur.

Inom OECD finns det 2 111 statligt ägda företag med cirka sex miljoner anställda. Det samlade värdet uppgår till 2 200 miljarder dollar i framför allt telebolag, el, och transport. Till det kommer 890 miljarder dollar i delägarskap i företag med 2,9 miljoner anställda. Allt eller nästan allt bör säljas ut enligt The Economist.

I en av undersökningarna som gjorts av revisorfirman PWC nämns att i Sverige äger staten 230 miljarder dollar fördelade på 100-120 miljarder i byggnader och infrastruktur samt cirka 90 miljarder dollar i industrin.

Vad väntar? The Economist skriver inte utan anledning en så stort upplagd artikel om det inte handlar om något i görningen. Det privata kapitalet har svårt att hitta lönsamma investeringsobjekt. Att ge sig in i sjukvård, utbildning och fritid har visat sig vara lönsamt –men långt ifrån effektivt som tidningen hävdar. Men den kan ju inte alltid tala klarspråk om allt.

Efter valet i september kommer säkerligen Stefan Löfven att ta över efter Reinfeldt. Frågan är med vilket program? Här på bloggen vågar vi oss på en gissning: The Economists propagerande för en ny omfattande våg av privatiseringar kommer inte att mötas av ett dövöra.

Kommer Löfven att bryta med Reinfeldts privatiseringar av det gemensamma?

En regering med (s) vid rodret kommer att följa i samma trend som resten av OECD. För Vänsterpartiet blir det en riktig test för partiets huvudfråga –nej till vinst i välfärden.
– Med politiskt mod och lite fantasi i utformningen av transaktionerna (utförsäljningen, m.anm.) kan regeringarna lyckas lägga bakom sig den vitt accepterade idén att de djärvaste privatiseringarna redan gjorts, skriver The Economist som avslutning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stefan Löfvén, Vänsterpartiet och den svenska militarismen

Överheten i Sverige är uppe i Sälen och gnuggar ryggarna på varandra för att hålla kylan. Alla är där. Alltifrån Hans majestät till Arbetarepartiets Stefan Löfvén.

Den senare ställde in sig i ledet med en givakt manöver och ett riktigt så kallat linjetal:

För det första var det fel av socialdemokratin och de borgerliga att bygga upp ett försvar som i praktiken var till för att skyla USA:s fiasko i Afghanistan. Vi borde haft trupp på plats i Sverige och inte där i Asien norr om Hindukush`s mäktiga bergsmassiv. Han använde inte riktigt den entydiga vokabulären och avstod som sed är från politiskt ansvar men var ändå tydlig nog: ”Sveriges försvar ska inte börja i Afghanistan utan i Sverige”…

För det andra slog han fast att det är socialdemokraternas försvarsuppgörelse med moderaterna som gäller, även om han själv skulle vara regeringsbildare. Den nygamla inriktningen för Sveriges försvar som ska gälla framöver tas fram tillsammans med moderaterna. Det mycket nära samarbetet med NATO ska inte ifrågasättas.

För det tredje talade han om att vapenindustrins vinster fortsätter att vara hans riktiga skötebarn (även om dessa hålls om ryggen i namn av det mytologiska begreppet jobben). Löfvén är inte minst barnsligt glad över Brasilien köpt Wallenbergs stridsflyg i ställer för att satsa på landets alla fattiga.

Beskeden är inte särskilt överraskande.  De borde inte vara det för någon. Men Vänsterpartiets kongress i helgen, som inte diskuterade denna avgörande fråga när det gäller ett eget deltagande i en regering, tog i vart fall till sist ett beslut om att partiet ska ge ordentliga besked om sin valplattform redan i april.  Det var bra. Ett sådant besked måste naturligtvis handla om dessa klargöranden och tydliga markörer från Stefan Löfvén. Är det något som Vänsterpartiet kan acceptera? Kan dess företrädare var ministrar i och ansvariga för en regering som i praktiken är en bulvan för vapenindustrin och en paramilitär styrka för NATO?

 .

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från åtta- till sex timmars arbetsdag!

Lyssnade på det ofta intressanta radioprogrammet ”Plånboken” från i går. Först ett nytt avslöjande om oskäliga priser på medicin. Det sker i skuggan av apotekens privatisering.  Kunderna kan inte på ett enkelt sätt se prisskillnader mellan olika ”affärer” och göra ett eget val. För att inte tala om alla de platser där det inte finns flera affärsdrivande apotek att välja mellan. Förmodligen skulle protesterna blåst upp till storm om inte högkostnadsskyddet på läkemedel dolt transfereringen av skattepengar till våra nya oligarker i apoteksvärlden…

Vi fick också lyssna till ett öppenhjärtligt samtal med den välkände finansanalytikern Peter Malmqvist om förhållandet mellan olika valutor och kronans värde. Malmberg har jobbat för SvD, SVT-Aktuellt och Aragon Kapitalförvaltning. Numer analyschef för Nordnet Bank. Intervjun har på SR:s hemsida fått rubriken ”Svenska kronan ständigt felvärderad”. Men som framgår av mitt citat nedan kunde rubriksättarna lika gärna vänt på kuttingen och kallat samtalet för ”Vi har alldeles för låga löner”!

”Har du något bra exempel på när du tycker att en valuta är felvärderad?

Ja, jag tycker att den svenska kronan är ständigt felvärderad. Ja, jag tycker att den – i grunden, ja, den är för svag, vi har en för svag valuta, vi har en enorm lönsamhet i exportbolagen, medan vår relativa lönenivå i förhållande till andra länders, framförallt inom euroområdet, är alldeles för låg. Jag skulle säga att vi ständigt har en lite för lågt värderad svensk krona, vilket i grunden inte skulle kunna förekomma eftersom det är marknaden som sätter priset. Det gör att lönsamheten i den svenska företagen, ofta, blir väldigt god alltså.”

Malmqvist är rakt på sak vilket är ovanligt. Men i sig är det ingen nyhet. I Sverige har vi en historisk politisk pakt där arbetarrörelsens traditionella partier så att säga ligger lågt när det gäller våra låga löner. De stora ägarna av industrin har draghjälp av de fackliga organisationernas ledare, vilka i likhet med Stefan Löfvén, säger sig ”kunna det här med jobben”.  Arbetarrörelsen och dess nationella byråkrati, utkastad på den internationella marknaden, ser inte längre som sin uppgift att genom facklig samordning upphäva konkurrensen mellan olika länders löntagare, utan ”Sverige” ska i stället behålla jobben genom att konkurrera med låga arbetskraftskostnader (spetskompetens, mer arbetstimmar mm). I stället är dagens beska medicin inom den fackliga sfären: ”Gärna skatte- och avgiftshöjningar men inga angrepp på kapitalägarna”.

När 48-timmarsveckan och kravet på 8 timmars arbetsdag blev verklighet i Sverige 1919 (man jobbade sex dagar i veckan) var det en frukt av många decenniers strid från den internationella arbetarrörelsens sida. I Australien rester kravet av gruvarbetare 1855. Här en demonstrationsbild på Spring Street utanför parlamentet i Melbourne från förra sekelskiftet, år 1900.

Vänsterpartiets kongress i helgen beslöt att driva kravet på en radikal arbetstidsförkortning. Alldeles utmärkt det har funnits med sedan Grupp 8:s dagar och 1960-talets nya vänster. Som Peter Malmqvist så ogenerat samtidigt berättar för den som vill lyssna finns det ett ekonomiskt utrymme för detta. Men ska kravet bli verklighet och inte på längre sikt sluta med ett politiskt fiasko där industriägarna väljer att flytta våra jobb till utlandet, då krävs samtidigt att det blir ett krav för hela Europas arbetarrörelse. Ska vi spänna bågen, vilket vi ska, måste vi så att säga börja med att skaffa oss båge, sträng, och pilar. En stor utmaning där varje litet steg framåt är viktigt. Inte minst vore det på plats att Europa sociala och politiska vänsterrörelser driver detta gemensamt under EU-valen i maj.

Men, det var så vi en gång vann åttatimmarsdagen och detta under en epok där nationella kapital hade en mycket större betydelse än i dag!

PS, Diagrammet här under passar som komplement till Götes artikel ovan. Det visar hur antalet arbetade timmar per år och yrkesaktiv person ändrats genom åren. Det finns ett direkt samband mellan produktivitetens utveckling och behovet att arbeta ett visst antal timmar för att framställa de varor som konsumeras. Det finns ingen anledning att hålla fast vid 8 timmars arbetsdag. Trenden neråt kommer att fortsätta vare sig LO och SAP säger nej till 6-timmarsdagen eller ej.

Nerifrån och upp är det siffror för Tyskland (1 397), Frankrike (1 479), Storbritannien (1 654), Japan (1 745), USA (1 790) och Sydkorea (2 090).

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,