-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, USA, Kommunistiska partiet.