Skördetid – i skogen

På några dagar förändras hela landskapsbilden västerut från vårt gamla båtsmanstorp. Det är dags för slutavverkning av ett skogsstycke som vi har skött om sedan 1969. Gamla vänner och bekanta försvinner till sågverk och massafabrik. Stigar försvinner och kojor där barnen rasat krossas. Det smärtar. Men samtidigt släpps nytt ljus fram. En del dungar av yngre fur sparas. Liksom mycket unga ekplantor och annat löv. Vrakade träd lämnas till hackspetten. Till hösten och nästa vår väntar nyplantering

Det blir naturligt smått med energi över till läsning, diskussioner, bloggar och smärre inlägg på Facebook denna vecka.

Jo. en viktig text har jag hunnit med. Hanin Shakra , asylrättsaktivist och ledarskribent på ETC Malmö, klär av Assads vänner i Sverige in på bara kroppen. Läs den – och sprid den:

Var är Vänsterns solidaritet med Syrien?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Juldagsmorgon – med sjöutsikt

Juldagsmorgon. Stormen har stillat, en lucka i regnet och ljuset har vänt. Helt sonika har vi fått ett hus med sjöutsikt.

Spången över till grannen har inte längre något landfäste.

Vallen som såddes i september…

Här har barnen lekt ”Lilla huset vid Plommonån”.

Om några dagar når vattnet Göta älvs mäktiga mynning. Blir det Nordre Älv eller Göteborgs hamninlopp som tar emot vattnet?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fullmåne och snart vintersolstånd…

På lördag är det vintersolstånd. Kan tänka mig att våra förfäder hade en hejdundrande fest och ett väldigt blot vid den tiden, men ganska självklart när det var fullmåne. Här vår stuga i natten. I kväll blotar jag med en fläskkotlett och brysselkål. Förfädrar och alla förmödrar nickar gillande…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Into the woods

 

Från filmen ”On the road”.

Ser i det omsorgsfullt ordnade fotoalbum som jag en gång fick av min mamma att jag föddes 21.45 för 67 år sedan. Synnerligen vanligt spädbarn, 3.33 kilo och 52 centimeter lång. Som så många andra i denna stora årskull 1946 en födsel av kärlek samt av vad jag förstått glädjeskutt efter pappas långa militärtjänstgöring under alla beredskapsåren. Samt givetvis ett beslut som bottnade i en fast tilltro till framtiden. Kapitalismens andra stora sammanbrott i världskrig under förra seklet kunde till sist begravas med fredsslutet 1945.

Upp i åren som jag har kommit vandrar minnen flitigt fram och tillbaka i huvudet. I morse fick jag för mig att göra om en utflykt från femtonårsåldern. Hade då kommit över Jack Keruacs rebelliska bok ”On the road” eller ”På väg” som den hette på svenska i den första översättningen, där också knarkromantiken tagits bort. I nyöversättningen heter romanen ”På drift”. Tog så boken som förevändning för att skolka från skolan en dag, hade lärt mig att kopiera mammas namnteckning när ”sjukfrånvaron” senare skulle styrkas. Plockade ihop lite mat från skafferiet och gav mig ut i skogarna vid Delsjön. Vi bodde i Kålltorps utkant nära Vidkärrs barnhem. Hittade en glänta vid en av sjöns vikar där jag vid en eld läste Keruacs vibrerande text och fantiserade om att jag sökte efter liknande vägar, eller snarare skogsstigar. Into the woods” i stället för ”On the road”.

Tänkte att det så här lite knappt femtio år senare att det var dags att göra om utflykten. ”Into the woods”. En fantastisk decemberdag med blek sol som silade mellan träden inspirerade till att dra i väg ut i skogen. Denna gång bara en bit från husknuten och med vår labrador Freja som sällskap.

Den här skogsbiten har jag vårdat som min andra familj sedan 1969. Varje trädstam intill sista barret hör hemma i gemenskapen. Till livets gång hör att vi avverkar en del i vinter – för att plantera nytt till våren. Sparar viktiga trädridåer och buskage, många unga ekar och hoppas kunna återställa med mer lövträd.

Det känns lite vemodigt att fälla furor som så länge strävat upp mot ljuset och solen. Men före Andra världskriget fanns här ingen skog alls. Då var allt ända ner till Göta älv en mil bort bara betesmark i form av ljunghedar. Nu följer nyplantering på avverkning.

Mitt på dagen. Men solen har knappt orkat upp. Förr gick ofta barn födda i december bort när vintern trängde fram och kylan nådde ända in i vaggorna.

Varslet om lågtryck över Nordsjön och busväder vilar över vallen och bergssidorna. Stilla, hotfullt stilla. Är det slask, snö och vinter som ryker in i morgon kväll?

Freja vet inte mycket om Keruac och hans rebeller. Men hon gillar vatten och utflykter i skogen.

 

Här hittade vi en lägerplats ombonad med tjock saftig grönmossa.

Bara att vänta på glöden så att mitt medhavda rimmade fläsk kan börja fräsa och krulla ihop sig i värmen. För min del blev Jack Keruac och hans generationsroman en snabb genomgångsstation i livet. Buddistisk darma och mystik kan ge andhämtning och vila men inte mer. Snart bejakade jag i stället Proudhons skri om att ”Egendom är stöld” och kom fram till att ett individuellt uppror som inte också är gemensamt och samhälleligt lätt blir till flarn i livet.

Visst skogsbiten och det brynta fläsket är mitt. Men inte mer. De stora tillgångarna i världen ska vi äga och förvalta gemensamt. Det har varit mitt ledmotiv de år som hastat i väg så här rasande fort.

Det blir också ledmotivet för de år som kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vildsvin – inte mina kelgrisar

I november är det sen eftermiddag redan mitt på dan och när jag kommer ut ligger nattisen kvar och speglar det knappa solljuset.

Det frodiga gröna virrvarret vid ån nedanför vårt hus har klätt om till höstmode i alla bruna nyanser som finns.

Bävern har varit på besök. Kan vara ännu en ung hane som letar hona och revir.

Värre är det med vildsvinen som sannerligen inte är våra kelgrisar. Ute på vallen härjar de överallt genom att böka upp sådden från september. De har också börjat plöja upp stigen mellan huset och ån.

Hyggligt nog har de lämnat tre potatisar av dem vi tänkt ta upp till jul…

Vid några jordgubbsrevor kan jag i Leif G W Perssons anda spåra förövarna. Tydliga klövar!

.

Tidig oktober satte vi fyra fina kanadensiska blåbärsplantor. De fick jag plantera om eftersom svinen rivit upp dem i sin jakt efter mask och andra läckerheter. Nu är det jag som går på jakt efter vildsvinsstek!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Utsikt från vallonska höjder

Än har inte höstens färger lagt beslag på naturen i de vallonska Ardennerna. Strax söder om staden Dinant börjar de böljande landskapen som dominerar Ardennerna. Vissa dagar med klar luft kan man se flera mil, så långt ögat räcker. Bilderna här under är tagna den 1 oktober, mitt på dagen då den disiga luften skingrats av solens värme.

Oops, här kom det några i vägen för vyn över landskapet.

I den här slumrande byn, Falmignoul, är mina svärföräldrar uppvuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Utflykt i skogen

.

I dag blev det en längre utflykt in i ett skogsparti söder om det egentliga Risveden. Marker i vårt Alefjäll som utan fysiska gränser går över i det historiska Risveden.  Solgröna gläntor avlöses av krumma martallar på sankmark och partier med tät gran och en del ståtliga furor.

Här har en åldrad gran, en riktig rese, lagt sig till sista vilan.  I söndriga bergspartier växer mycket ek och björk.  Ur bergsklyftor och sprickor i det som är den skandinaviska fjällkedjans rotparti stretar enar som fattigt fotfolk. Alefjäll är ett skogsområde i södra delen av Ale kommun som ursprungligen kommer från den häradsallmänning där folket i det dåvarande Ale härad sedan medeltiden kunde hämta hem byggvirke och ved.

Risveden i sin tur är Västsveriges största skogsområde mellan Göta älv i väster och sjöarna Mjörn och Anten i öster.  Till ytan större än Hisingen med sina 20 000 hektar.

Vår labbe, Freja har svalkat sig i en av alla skogens vattendrag. Går jag fyra, fem kilometer, springer hon säkert flera mil.

Hemma igen. Nysådd vall, kalvhage och ungskog med gran.

En märklig nykomling hemma vid stugan.  Frösådd som ”plocksallad”. En besk variant som gått över i blom.

Frilandstomaterna får ha nattdräkt på sig för att klara nattens frost.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Enigt G2: Kraften växer ur en märgpipa.

I dagarna samlades vi på bloggen i Alefjäll till det i omvärlden vanligtvis så bejublade G2-mötet. Men det prekära läget i den arabiska revolutionen inbjuder inte till de glam och skämt, liksom ironier över världen och oss själva, som brukar dominera vårt årliga toppmöte. Speciellt det groteska diplomatiska spelet kring Assads kemvapen och attacken 21 augusti i flera av Damaskus förstäder lockar bara fram förstämning.

Inga sura miner , men inte heller glädjefnatt.

Omvärlden käbblar om röda linjer, vilka ständigt rör sig i diplomatins kvicksand, medan regimen ostört kan vräka missiler, bomber, tunnor fyllda med trotyl – CH3C6H2(NO2)3 för nördar – och artillerigranater över sjukhus, skolor, bagerier och civila bostadskvarter.

Lite lek och parodi på självmordsbombare underlättar i den tunga vardagen.

Ändå kan ofta galghumor, ironi och sarkasm vara mer effektivt i den politiska kampen än den gevärspipa ur vilken makt sägs växa. Inte ens de som dagligen riskerar livet i striderna mot den brutala diktaturen i Damaskus kan överleva utan självironi och skämt. De två milismännens gyckel med omvärldens nidbild av upproret som anfört av blodtörstiga kannibaler, självmordsbombare och extrema jihadister visar att humor även i helvetet kan lätta upp och lindra plågan.

Vaktchefen Freja lyssnade uppmärksamt till instruktionerna

om den robusta säkerheten under mötesdagarna

Så vad avhandlades på årets toppmöte i Alefjäll? Ja, förutom situationen i Syrien vill säga. För passionen för det syriska upprorets kamp mot en militärt övermäktig fiende som dessutom getts fria händer av omvärlden att med alla medel, förutom kemvapen gudbevars, krossa kampen för frihet, rättvisa och värdighet rider oss med ett slitet uttryck faktiskt som en mara.

Färsk King Edward till rotmoset ska det vara. Inga fuskverk – tack.

Några beslut om andra saker togs ändå. Vår blogg har hittills nästan uteslutande innehållit texter skrivna av oss själva och vissa texter som vi översatt till svenska. För att bredda innehållet beslutade vi att lägga ut fler texter på engelska. Att översätta till svenska tar mycket tid från andra jobb. Vi tror att många av våra läsare klarar av engelska texter. Tycker man att det är jobbigt eller inte har tid är det bara att hoppa.

Samtidigt beslutade vi att starta en grupp på Facebook: Kilden&Åsman på Facebook, som vi inbjuder alla vänner att bli medlemmar i. Där kan du själv lägga in kommentarer eller egna texter och nå ut till alla våra läsare. Självfallet inom ramarna för demokratiskt socialistiska åsikter. Den ska vi tillsammans med dig försöka att jobba upp under hösten.

Vaktchefen släppte fram Tomas förbi alla vakande älgtorn och grophålor.

Men lite fest blev det ändå, även i år. Vår gamle kamrat och facklige rese på Volvo Lastvagnar, Tomas Johansson, tittade upp en kväll för att dela en riktig vedhuggarmiddag med oss – rotmos och fläsklägg. Ja, ja – vi vet att det inte är den mest kostriktiga mat som finns. Men förbaskar gott är det! Kraften växer ur en märgpipa.

Även den här gången kunde vaktchefen ro hem mötet med glans.

Vare sig en enda påträngande beundrare eller skjutglad jihadist i buskarna…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dagarna då hösten smyger sig på.

 

Hösten kryper sakta närmare i Indalsälvens omnejd. Vattnet orkar inte ens krusa sig när vindmätaren står på noll sekundmeter. Havsdimman fuktar trädens toppar. Men höstens brandgula färger syns inte än på björkarna som gömmer sig i granskogen. Älven verkar ligga stilla i sitt lopp trots att kubikmetrarna rinner under broarna.

I deltats utlopp speglar sig träden och de sista öarna i det blanka vattnet. Det ser ut som glasyren på Sveas holländare, som en liten vink till bara de införstådda.

Hav och horisont blir till ett när himlen speglar sig i vattnet. Endast skelettet av en gammal krokodil finns kvar på stranden. Barnen är i skolan. Sommarens sista dopp  är redan över.

Endast det sista lilla trädets färg bryter av mot omgivningens tunga blygråhet.

I Fagerviks småbåtshamn väntar alla båtar otåligt på att läggas upp på land i trygghet inför den is som snart kommer att krama bryggor och bojar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lövskogen byter till höstdräkt…

När man kisar ut över våra nysådda fält mot den låga höstsolen blir det uppenbart. Det är inte längre bara veckor av torka det handlar om. Lövträden håller på att klä upp sig i sina bästa höstdräkter. Snart ska dimmorna dansa nere över ån för att sedan bjudas upp, förföras och betvingas till rimfrost av den första nattkylan.

Hos en av mina grannar några gläntor bort äter hans skotska högländare upp sig inför natten. De är redan rustade inför vintern med päls som består av två skikt, ett yttre med lång päls som står emot väta bra och ett tätt undre skikt som håller djuret varmt. Till glädje för garnindustrin på grund av dess förmåga att stänga ute kyla. I gruppen finns en imponerande tjur som vakar över två kalvar vilket gör att jag inte gärna går rakt över hagen…

I söndags tog vi en kvällstur med färjan Lasse-Maja till Marstrand, som var en viktig hamn för norske Håkon Håkonssons vikingaflotta redan på 1200-talet. Svenskt efter 1658.

Hamnen hade sitt Klondyke som främsta svenska marin hemmabas under mitten på 1800-talet. För med ångfartygen tappade sedan den isfria hamnen sin betydelse.

Här blommar vackra lavor på en av de gnejsbumlingar som rullat runt på Marstrandsöns stränder alltsedan den sista inlandsisen släppte sitt tag.

Oscar II älskade att strutta runt i Marstrand. I hans anda prövade jag själv ett friskt tångbad. Årets sista salta dopp?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,