Europas arbetare säger Nej till krispolitiken.

Publicerat av
1

I dag protesterade Europas fackliga organisationer mot den katastrofala krispolitik som förs av EU och dess medlemsregeringar. Det var kring 40 000 som fyllde Bryssels huvudleder mellan Norra stationen och Place Schuman.

Demonstrationens huvudteman handlade om krispolitiken, den sociala dumpingen och de allt vanligare kontrakten som ger entreprenörer rätt att använda arbetskraft som inte betalas enligt kollektiva avtal i landet. Exempelvis polska byggjobbare i Bryssel som inte får betalt enligt kollektivavtalen i Belgien.

I demonstrationen som naturligtvis dominerades av belgare, fanns också stora delegationer från Frankrike och Tyskland. Med fanns också väl synliga delegationer från Portugal, England, Holland, Grekland och Polen. Svenska LO lyste med sin frånvaro, som vanligt.

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I skatteparadisen frodas finansparasiter.

Publicerat av
Svara

Brittiska Jungfruöarna! Vilket namn. Ser vi inte orörd natur och jungfruliga stränder där vågorna slickar vit sand. Men ”British Virgin Island” är nerlusat av parasiter. De har ensamrätt till öns stränder och rätt till anonymitet.
Därför slog undersökande journalistförbundets (International Consortium of Investigative Journalists) rapport ner som en bomb på beachen när den avslöjade namn och bolag som använder ön till att tvätta pengar och gömma undan vinster från skatteplanering och skatteflykt.

Brittiska Jungfruöarna har 30 000 medborgare. Ändå lockade ön 2013 till sig 92 miljarder dollar i ”investeringar”. Ingenting produceras som kan locka dit entreprenörer. Så vart tar pengarna vägen? Bokstavligt talat åker de ner i brevlådor utan namnskyltar på. Konkret handlar det om en halv miljon brevlådeföretag som tar emot ”investeringarna” från rika individer, globala storföretag och finansbolag.

Allt snyggt och prydligt och helt anonymt. Tills de grävande journalisterna började sprida en läcka som byggde på 2,5 miljoner dokument med genanta uppgifter för storbolag och finanshajar. Alla finansbrott som går att tänka sig hängdes ut till allmän beskådning.

Nu borde man vänta sig en reaktion med mål att städa upp i träsket och driva ut parasiterna som invaderat Jungfruön. Men icke sa Nicke. I stället har öns parlament antagit en lag mot läckage som kan ge upp till 20 års fängelse och en miljon dollar i böter för vem som helst, i vilket land som helst, som avslöjar ett företags eller en persons hemliga affärer på ön. Nu fattas bara den brittiske guvernörens underskrift så träder lagen i kraft. Guvernörens beslut är inte ännu känt.

Stäng skatteparadisen! Konfiskera undanhållen skatt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En titt bakom den kinesiska muren

Publicerat av
1

Den hittills största korruptionsskandalen i Kina har avslöjats. Chefen för landets inre säkerhet, Zhou Yongkang, har avsatts och väntar tillsammans med ett hundratal släktingar och nära vänner på att ställas inför rätta.

Zhou Yongkang är den högst uppsatte personen i den kinesiska partiapparaten som störtats från sin post sedan 1949. Han tillhörde de nio män som sitter i den politiska byråns permanenta exekutiva kommitté. Som chef för den inre säkerheten i landet var han dessutom kanske landets mäktigaste man. Säkerhetstjänstens årliga budget sägs uppgå till 100 miljarder dollar enligt Financial Times, vilket är lika med de militära utgifterna.

Zhous abrupta fall låter oss se in över den kinesiska muren, se in i ett system som för det mesta visar upp en enad fasad utan sprickor och fula fläckar. Alltsedan utropandet av den kinesiska republiken 1949 har kommunistiska partiets ledning regelbundet dragit igång kampanjer mot korruption i statsförvaltningen och partiet. Någon enstaka höjdare som hamnat i onåd och som politiska byråns majoritet vill bli av med anklagas för korruption och döms till arbetsläger eller ett nackskott. I fallet drar höjdaren med sig släkt och vänner som kunnat sko sig tack vare den uppsatte byråkratens ”givmildhet”.

Det är färdigtalat för Zhou Yongkang

Sedan är det bara att vänta på nästa antikorruptionskampanj som visar att det pågår fraktionskamp inom toppen på partiet. Det sensationella med anklagelserna mot Zhou Yongkang är att han tillhör den lilla inre cirkeln i maktsfären. Ingen på hans nivå har hittills avsatts i en kampanj mot korruptionen. Kinas nye partichef Xi Jinping som efterträdde Hu Jintau har sagt att korruptionen hotar hela partiets existens och att kampen mot korruptionen är hans första prioritet. Zhou verkar ha fallit offer för Xi Jinpings behov av att visa upp resultat och då behövde han statuera exempel på riktigt hög nivå.

Att det finns bevismaterial mot Zhou råder det ingen tvekan om. Men att han får rollen som det svarta fåret kan inte dölja att hela maktapparaten i Kina bygger på korruption satt i system. Zhous tillgångar visar oss att fingrarna varit nere i många syltburkar. I ett stort tillslag i hans hem och hos släktingar hittades dyra vapensamlingar, bepansrade bilar, egendomsbevis för hundratals lägenheter, miljontals dollar i cash, guldtackor, smycken och aktier i hundratals företag. Allt till ett sammanlagt värde av cirka 15 miljarder dollar. Det lönar sig att vara chef för den inre säkerhetstjänsten.

Kanske Xi Jinping tagit ett steg för långt genom att rensa ut Zhou?

Det har skett en drastisk förändring i korruptionens roll i det kinesiska samhället efter att kapitalismen återupprättats. Förr medförde en post i partibyråkratin materiella fördeler, ju större desto högre upp man befann sig i hierarkin. Dyra lägenheter, fina sommarpalats, bil med privatchaufför, och allt annat som gjorde livet lätt att leva. Men ingen, inte ens Mao själv kunde göra om sig själv till kapitalist. Alla produktionsmedel inklusive brukbar mark var statlig och kommunal egendom. Höjdarna levde flott på statens bekostnad men de kunde inte legalisera sina ”tillgångar” som privata egendomar.

I och med Deng Xiaopings ekonomiska reformer startade en snabb omformning av ekonomin, bort från den statliga styrda planekonomin till en djungelkapitalism där medlemskort i partiet öppnade breda boulevarder för privat kapitalackumulation.

Det finns en viktig skillnad i den processen jämfört med utvecklingen i de forna sovjetstaterna. I Ryssland rasade kommunistpartiet samman och rikedom skapades genom att stjäla allt som fanns att stjäla av statlig egendom. Oligarkerna armbågade sig fram till den position de har i dag. Många föll på vägen. Men de som finns kvar är privatkapitalister i ordets rätta betydelse.
I Kina ser vi en annan process som beskrivs väldigt övertygande av den kinesiske ekonomen Au Loong Yu i en text med den engelska rubriken ”On the rise of China and its inherent Contradictions”. I Kina exploderade inte kommunistpartiet när ekonomin omformades. Tvärtom är det partiets apparat som stått i spetsen för steget bort från planekonomin till en kapitalistisk marknadsekonomi. För att beskriva de specifika dragen i Kinas ekonomi kallar Au Loong Yu det för ”byråkratisk kapitalism”.

Den centrala idén med begreppet är att det visar på de direkta banden mellan partiapparaten och ägandet av kapital. Det är inte privatkapitalister som minglar med partibyråkrater. I stället existerar det en fusion mellan de båda. Chefer i partiet och statsförvaltningen fyller båda funktionerna samtidigt –ägare av produktionsmedel och byråkrat. Visst finns det rena privatkapitalister som slagit sig fram tack vare Dengs reformer. Men de verkligt stora ägarna av produktionsmedel och finanskapital är samtidigt personer och/eller kollektiv inom byråkratin.

I ett sådant system säger det sig självt att Xi Jinpings kampanj mot korruptionen, liksom alla tidigare kampanjer, bara kan skrapa på ytan och då i syfte att stärka den ena eller den andra partifraktionen. Enskilda personer som Zhou Yongkang kan offras för den politiska fridens skull. Men partiet kan aldrig angripa sockeln för sin egen makt, det vill säga parti – och statsbyråkratin. Byråkratin kan inte heller ”rena” sig själv eftersom den avgörande delen av skapade rikedomar (ägandet av produktionsmedel och finansen) beror av kopplingen mellan byråkratin och kapitalismen.

Därför är alla kampanjer mot korruptionen kortlivade och begränsade av politiska syften. Det är här som kanske Xi Jinping har gått steget för långt. Zhou Yongkang var en mäktig man och ”vanligt folk” kan börja fråga sig vad nästa steg i kampen mot korruptionen blir. Men det blir inget nästa steg. För pendeln slår tillbaka och kampanjen måste avbrytas för att inte hota partiets makt. Det har skett förut och kommer att ske nu också.

Hu Jintau och Jiang Zemin dryftar gemensamma intressen

Ett tecken om något är att Xi Jinpings företrädare Jiang Zemin och Hu Jintau båda offentligt låtit förstå att nu räcker det. Deras egna familjeintressen står på spel. I ett offentligt brev skriver Jiang Zemin att ”fotavtrycken från den pågående antikorruptionskampanjen får inte bli för stora”, vilket översatt till ren svenska betyder ”nu räcker det”.  Både Jiang Zemin och Hu Jintau har stött angreppet mot Zhou Yongkang men visar nu att det är dags att lägga på locket innan fler mäktiga familjers ekonomiska intressen hamnar i hetluften.   

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Franska socialisterna nere för räkning.

Publicerat av
3

Det finns nederlag och så finns det nederlag. Det finns nederlag som skakar om och ger energi till nya tag, kort sagt ett tillfälligt steg tillbaka. Så finns det nederlag som det inte går att komma över, som annonserar ännu värre nederlag i framtiden oavsett vad man tar sig till.

Tillplattade och uppgivna


Gårdagens kommunalval i Frankrike var ett sådant nederlag för Socialistpartiet och därmed också för François Hollande. Inget annat än nya förödande nederlag väntar partiet. När man bryter alla vallöften om bättre tider, en mer rättvis social politik och i stället tar över högerregeringen Sarkozys politik och kör över sina väljare då går det som det gick i går. Partiets väljare stannade hemma. Valskolket var ännu större än i första valomgången med 35-40 % i de flesta städerna med toppar på över 60 % i en del gamla nedslitna industristäder. De bland socialisternas väljare som ändå gick till vallokalerna la ofta sin röst på högern eller Marine Le Pens Nationalfront.

I de fyra städer i norr där Nationalfronten tog makten var det i samtliga fall på bekostnad av borgmästare med röd partibok. I södra Frankrike har Socialistpartiet inte en enda borgmästare kvar. Det är också där som Marine Le Pen når de största framgångarna och tar över makten i sju städer, i de flesta fall på bekostnad av den klassiska högern i UMP.

Sammanlagt tar alltså FN borgmästarposten i elva städer och blir samtidigt största oppositionspartiet i sexton städer. Den ”blå vågen” som Marine Le Pen kallar sin kampanj blev ändå ingen tsunamivåg, inte ens en våg tillräckligt hög för att kunna surfa länge på. Egentligen tar hennes parti tillbaka den plats som FN hade 1995 då fronten vann tre större städer och skakade om hela etablissemanget.

På yttersta högerkanten gillar Marine Le Pen läget.

I går var det 980 städer med fler än 10 000 medborgare som valde borgmästare. Av dem kommer elva att styras av borgmästare från Nationalfronten vilket inte kan ses som annat än normalt för ett parti som ligger kring 12-20 % i opinionsundersökningar beroende på vilket val det handlar om, kommunalval, departementsval, europaparlamentet eller presidentval.

Den stora frågan som gårdagens val ställer är vad som ska ske med Socialistpartiet? Partiet har inte liksom våra svenska socialdemokrater en mäktig centraliserad partiapparat som dessutom kan luta sig mot en lojal facklig organisation. Det finns alltför många kotterier och lokala uppstickare med ambitioner för att partiledningen i Paris ska kunna lägga locket på och fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga en tuff nyliberal krispolitik med motreformer som bryter med alla vallöften som François Hollande gav i duellen med Sarkozy. Partiet kan helt enkelt explodera på inte alltför lång sikt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nationalfronten stor segrare i franska kommunalvalen.

Publicerat av
2

-Jordskred

-Socialister med nerdragna byxor

FN triumferar, PS sanktionerat.

Det är bara några av de stora rubriker som dominerar fransk press efter söndagens kommunalval där Marine Le Pens högerextrema Nationalfront gick fram kraftigt över hela landet medan Socialistpartiet led svåra bakslag i nästan samtliga valkretsar.

En nöjd Marine Le Pen och en sur Harlem Désir från Socialistpartiets ledning.

Det franska kommunalvalet sker i två omgångar om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna. I andra valomgången kan samtliga kandidater med mer än 10 % av rösterna ställa upp. Traditionellt har det alltid varit en andra omgång mellan högern och vänstern. Nationalfrontens genombrott innebär att det i många valkretsar blir ett triangelval där olika former av rackarspel förekommer för att blockera ”huvudfienden”.

I 391 kommuner fick en kandidat mer än 50 % av rösterna. Men det handlar om små kommuner med någon ”patriark” som alltid vinner. Förutom i storstaden Bordeaux där före detta premiärministern Alain Juppé fick 60,95 % och i Hénin-Beaumont där Steeve Briois tog hem 50,26 % för Nationalfronten. Även i staden Orange i Rhônedalen vann FN i första omgången.

Styrkeförhållandet mellan vänster och höger har naturligtvis ändrats till högerns fördel jämfört med förra valet. Med 55,1 % för högern och 42,7 % för vänstern, fördelade med 45,9 till högern och 9,2 till FN och 41,4 % till Socialistpartiet och 1,3 % till yttersta vänstern bekräftar FN sitt genombrott på kommunal nivå. Ändå ska siffran 9,2 % ses i sitt europeiska sammanhang och framstår då inte som exceptionellt högt.

Nästa söndag, 30 mars, hålls andra valomgången i 430 städer med fler än 10 000 medborgare där ingen fick majoritet. I 229 av dessa kommer Nationalfronten att delta i en ”triangulär”. I knappast någon av dem kommer de att vinna. En stad verkar dock inom räckhåll, Forbach i den gamla rostiga stålregionen i nordost.

Industristaden Henin-Beaumont när arbetarrörelsen styrde.

Men redan tre större städer under Nationalfrontens kontroll är en politisk jordbävning i Frankrike. Sist det skede var 1995 då Jean-Marie Le Pen stormade fram under några år innan han sköt sig själv i foten med alla provokationer om ”gaskamrar som detaljer i historien” och andra idiotier.

Marine Le Pen har medvetet ändrat FN:s profilering, bort från att enbart prata om invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike till sociala och ekonomiska problem som den europeiska nyliberalismen skapat och skapar. Var har FN sina fästen? Det handlar i princip om två sociala rötter. Den gamla traditionella basen för partiet finns i byar och småstäder framför allt i södra delarna av landet. Där har småbönder, caféägare, småhandlare, och andra grupper utan några band till den franska arbetarrörelsen alltid varit en bas för fransk högerpopulism.

Den nya sociala basen för Marine Le Pen finns nu i de traditionella industriregionerna i norr och nordost. Nerlagda bruk, igenrostade stålverk, nerlagda bilfabriker. I städer där massarbetslösheten och desperationen över ”systemet” som krossar deras liv uppmanas de av Socialistpartiet att rösta på kandidater som inte har något annat att erbjuda än försvar av systemet, mera uppoffringar för att ”skapa jobb” och jakt på ”bidragsfuskare”. Därför förlorar Socialistpartiet hela sin gamla bas, vissa kommuner som de styrt i ett halvt sekel.

Däremot lyckas inte FN att bryta in på något seriöst vis i kapitalismens glassiga högborgar som Paris, Lyon och Bordeaux. Där är det fortfarande Socialistpartiet och den klassiska högern som stöds av den elit som har råd att bo i innerstäderna och av den välbärgade gruppen av människor i fria yrken, statliga administratörer, rika handelsmän, finansyuppies och andra som inte alls lockas av Marine Le Pens budskap om ”producera franskt”, ”intelligent protektionism”, ”lämna euron” och andra magiska formler som presenteras som en lösning på den sociala krisen.

Tror man på Tomtens löften då tror man också på Marine Le Pens löften

Kort sagt kan man säga att valet i söndags hade två vinnare och en förlorare.
Det största ”partiet” av alla var röstskolkarna. Inte mindre än 38,7 % avstod från att rösta. I mer än hundra städer stannade mer än 50 % hemma och i städer som Roubaix i norr och Evry avstod inte mindre än 62 % från att rösta. I snitt är det mer än fem procent fler röstskolkare än i kommunalvalen 2008. Situationen är katastrofal för de parlamentariska församlingarnas och de valdas legitimitet.

Marine Le Pens Nationalfront är naturligtvis den andre vinnaren. Frontens framgång ska liksom röstskolkningen ses som en antisystemreaktion. Hela partiets politik har det senaste året gått ut på att angripa ”systemet”.

–Vi är de enda som är emot systemet, repeterar hennes parti ständigt. Att det är innehållslös populism behöver ingen tveka om. För frontens ”antisystem” är inte ett nej till det kapitalistiska system som dagligen skapar massarbetslöshet, inte heller ett nej till företagsägarnas makt. Det ”system” fronten talar om är det politiska ”systemet” som alla andra ”kålsupare” försvarar och som Marine Le Pen lovar att sopa undan.

Så länge den franska arbetarrörelsen inte kan erbjuda annat än mer av den ”globaliserade misären”, skapa ett program för en verklig social förändring, för ett verkligt nytt system, så kommer den franska Nationalfronten att fortsätta sin marsch mot presidentposten. Fortsätter Socialistpartiet på den inslagna nyliberala krispolitikens väg är det mycket troligt Hollande förlorar presidentvalet 2017. Vilket troligen kommer att leda till Socialistpartiets sammanbrott.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tranorna vid husknuten – våren kan fördröjas men inte hindras

Publicerat av
1

 

Natten bjöd på snöstorm med orkanbyar över de norska fjällen. Det klassiska långloppet Birkebeinerrennet från Rena till Lillehammer fick ställas in. Hemma hos oss var det iskall regnstorm. Vinden fick hela vårt gamla hus att skaka och från bergssidan i nord lät det som om jetplan svepte förbi.

Men när stormen väl bedarrat och solen i morse bländade genom arktisk klar luft stod vårt gamla, trogna tranpar där, bara ett tjugotal meter utanför köksfönstret och såg ut att trivas med alla blötdjur i vallen.

Våren kan fördröjas men aldrig motas tillbaka för gott.

 

Uppe i backen ligger timret på hög och väntar på att bli till hus. En cykel av fyrtiofem års arbete är avslutad. Om några veckor börjar nyplanteringen. Börjar med glasbjörk som ska få avlösa en del av den gamla mer knotiga och greniga vårtbjörken.

Hemma på vedbacken är ekogymmet i gång. Det säkraste vårtecknet som finns. Gamla gubbar sprätter i väg som vore vi tjugoåringar. Den större avverkningen gör att vi i år ska kapa, klyva och stapla upp ett sjuttiotal kubikmeter. Värme och varmvatten för en lång tid ska säkras.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Socialistiska Partiet: Slut upp mot nazismen!

Publicerat av
6

 

Tre personer har knivhuggits, en av dem har fått lungan punkterad. Den allvarligast skadade, Showan, är en ung man som är mycket aktiv inom en av Malmö FF:s supportergrupper och bland annat engagerat sig mot homofobi på fotbollsläktaren.

Den 8:e mars blev flera personer i Malmö utsatta för ett mordförsök på öppen gata av nazister efter de feministiska demonstrationerna på kvinnodagen. De knivhöggs och en person fick livshotande skador medan en annan fick en punkterad lunga. Nazister från Svenskarnas parti greps misstänkta för mordförsök. Det skedde bara några dagar efter att nazisterna som attackerade en annan fredlig manifestation, i Kärrtorp, ställdes inför rätta. En av de gripna nazisterna i Malmö har, enligt uppgift, nyligen kommit tillbaka från Ukraina där han slogs på fascisternas sida.

Vi har ett samhälle där nynazister och högerextremister gång efter annan ägnar sig åt dödligt våld mot människor vars värderingar de avskyr: Pronazistiska förlag distribuerar nazistisk propaganda, gömställen påträffas fullastade med vapen, hot och våld riktas mot HBTQ-aktivister, hets mot folkgrupp pågår oavbrutet med islamofobi och antisemitism – och nu mordförsök mot aktivister på internationella kvinnodagen. Feministiska aktivister hade tagit bort nazistiska klistermärken – och nazisterna gick till våldsamt attack.

Högerextremisters och nynazisters upptrappade våld sker samtidigt som en del av dessa grupper anstränger sig för att bli rumsrena. Det är den borgerliga politiken och dess förödande konsekvenser som har underlättat för dessa grupper att gå på offensiv. Somliga sitter i Sveriges riksdag, andra löper amok på gator och torg.

Nazisternas framfart blir inte mindre olycksbådande när olika medier understödjer framväxten av en salongsmässig rasism som i sin tur legitimerar nazistiskt våld. Förstärkandet av nationalismen i en tid där kapitalismens globalisering medför ekonomisk och social otrygghet ger grogrund för högerpopulism, nynazism och rent fascistiska grupperingar. Högerextremismens hot och trakasserier mot kommunpolitiker, aktivister, fackföreningsfolk liksom en strukturell vardagsrasism när människor t ex söker lägenhet eller jobb, förekommer varje dag i vårt land. Det, om något, är ett hot mot demokratin.

Enligt SÄPO begick nazister 14 politiska mord mellan 1999 och 2009, hur stort är mörkertalet? Vi glömmer inte namn som John Hron, Ronny Landin, Kent Antonsson, Hyan Altrn, Jimmy Ranjbar, Peter Karlsson, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg. Alla blev de offer för högerextremisternas illgärningar. Ändå upphör inte media med att tjata om ”extremism” på ”båda sidor”, SÄPO utmålar ”autonoma” vänsteraktivister som det ”största hotet” och regeringen lanserar insatser mot ”radikalism”.

Det är dags att vakna upp. Uppgörelsen med nazismens och högerextremismens brott är ett måste för alla som värnar om ett demokratiskt samhälle. Nynazister måste bekämpas aktivt, de som drabbas av våldet har rätt att organisera sitt eget försvar. Det är bara breda och kraftfulla manifestationer som kan hindra nazisterna att angripa och skrämma människor. Därför är det viktigt att vi alla sluter upp i breda manifestationer som i Kärrtorp och de blixtinkallade manifestationerna med tusentals deltagare nu i söndags.

Polisen, SÄPO, regeringen och media måste sluta att måla lika kålsuparteorin och det muslimska spöket på väggen, liksom underskatta högerextremismens dödliga våld. Nazisterna tar andras liv!

Det är ett skarpt läge nu. Socialistiska Partiet uppmanar alla demokratiska politiska krafter, hela fackföreningsrörelsen och folkrörelserna att kraftigt bidra till en bred rörelse mot nazisternas illgärning. Håll samman! Slå tillbaka! Vi viker oss aldrig.

 

Socialistiska Partiet 10 mars

Brakseger för Kim Jong-un

Publicerat av
1

Vilken dundersuccé! Spänningen från valvakan kan släppa. Rösterna är räknade.

Alla är glada och jublar. Inte minst kvinnorna sluter upp bakom Kim Jong-un. Visserligen ingen motkandidat på samma sätt som i landets övriga landsdelar. Men i hans distrikt röstade 100 procent – och som ett under röstade alla ja till den store ledaren.

Kommunistiska Partiet i Sverige och dess tidning Proletären har verkligen en förebild att leva upp till när det gäller det egna broderpartiet. Där är det tveklöst arbetarna och småfolket som bestämmer och den som inte stämmer på samma sätt kan hälsa hem…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Upprop för ett demokratiskt Syrien

Publicerat av
Svara

Det är tre år sedan det syriska folkets resning mot Bachar al-Assads diktatur startade. Den 15 mars 2011 kunde ingen längre hindra ett antal modiga personer att kräva demokratiska förändringar, inte rädslan och inte regimens beväpnade säkerhetsstyrkor. Snabbt skulle det stå klart att regimen var fast besluten att använda alla militära medel för att behålla makten.

Tre år senare är den demokratiska syriska oppositionen mer än någonsin i behov av solidaritet och hjälp i alla former. Inte nog med att de terroriseras av regimens trupper och privatmiliser, Hezbollah och irakiska shiamiliser. De demokratiska krafterna angrips också av islamska extremister med anknytning till al-Qaida. De har samma mål som Assad. Han vill behålla makten. De vill införa en ny diktatur av religiös karaktär.

Vi kan bidra till de demokratiska krafternas seger. Solidaritet och engagemang är våra vapen. I det upprop som vi publicerar här under har ett stort antal engagerade personer i Frankrike tagit initiativ till solidaritet med syriernas kamp. De riktar sig till världens politiker och kräver handling. Oavsett de enskilda kraven som går att diskutera är det ett initiativ som vi stöder. Allt stöd behövs. Skriv under du också.


15 mars 2011 – 15 mars 2014

Tre år av kamp för ett fritt Syrien mot statens terror.

Efter tre år av dagliga fasor, lämnade ensamma,av feghet, är det hög tid att mana till var och ens ansvar att välja sida och kräva handling för att skydda det syriska folket mot regimen Bachar al-Assads och fundamentalisternas terror.

Tre år av massakrer av befolkningen med tunga vapen, kemiska vapen, Scud-missiler, och tunnor med trotyl. Fler än 140 000 döda varav minst 10 000 barn, tiotusentals försvunna och hundratusentals skadade.

Tre år av massiv systematisk tortyr, som bekräftas i rapporten av tre åklagare i internationella domstolar där de identifierar 11 000 dödade under tortyr i regimens fängelsehålor.

Tre år av systematisk raserande av bostäder, hela stadsdelar raderade från kartan, arkeologiska platser förstörda och plundrade.

Tre år, ställda mot omvärlden, oavbrutna försändelser av tunga vapen och ammunition från Ryssland och Iran till Bachar al-Assads armé, utländska shiamiliser från Libanon, Irak och Iran som regimen engagerat för att terrorisera befolkningen.

Tre år av vägran att hjälpa den demokratiska oppositionen och Fria Syriska Armén med adekvata försvarsmedel, med som följd en gradvis framväxt av radikala islamister, en gudagåva för regimen, ofta manipulerade av säkerhetstjänster. Grupper vars agenda står i motsats den syriska revolutionens strävanden.

Tre år som en terroriserad befolkning tvingats till en massiv flykt under omänskliga förhållanden.

Tre år av systematisk blockering av FN:s Säkerhetsråd från Rysslands och Kinas sida som gjort det omöjligt att anta en tvingande resolution under Kapitel 7 som tillåter skydd av befolkningen, införsel av humanitär hjälp och aktivering av Internationella Domstolen i Den Haag för att döma de ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Tre år av likgiltighet och tystnad i Frankrike bland förtroendevalda, intellektuella, artister, politiska och fackliga organisationer.

Vi kan inte nöja oss med det utan uppmanar dem att bidra med stöd för ett fritt Syrien som den syriska revolutionen verkar för sedan 2011.

Efter tre år är det hög tid att välja sida, endera sluta upp aktivt i solidariteten med syriernas kamp för ett alternativ till diktaturen eller acceptera dess fortsatta barbariska grepp i Syrien.

Efter tre år är det hög tid att det syriska folkets tragedi tar slut. Genève 2 visade på regimens absoluta nej till all politisk övergång. Det internationella samfundet och stormakterna måste ta på sig ansvaret att skydda och respektera de mänskliga internationella rättigheterna. I vetskap om att regimen vägrar underordna sig måste de stora nationerna ta initiativet till inrättandet av en no fly-zoon, skapandet av humanitära korridorer för att skydda den civila befolkningen och insättande av en buffertstyrka som garanterar införande av åtgärder för att skydda den syriska befolkningen.

Efter 3 år måste de stora nationerna, utöver verbala fördömanden av regimen och de fundamentalistiska grupperna, ge massiv hjälp till den demokratiska oppositionen och den Fria syriska armén och främja bygget av en rättstat som garanterar pluralismen och friheten.

Efter tre år, om valet av framtid ska tillhöra syrierna och endast dem, måste de ges medlen för att denna önskan ska bli verklighet.

Efter tre år måste den internationella solidariteten gå från tal till handling som äntligen sätter stopp för den syriska tragedin och att diktaturen viker ner sig och ger plats för ett Fritt Syrien.

Första signatuerna :

Sophie Cluzan, arkeolog ; Jacques Gaillot, Biskop emeritus i Partenia ; Gérard Lauton, student,  Appel Solidarité Syrie ; Isabelle Hausser, författare ; Michel Morzière, Collectif urgence Solidarité Syrie ; René Natowicz, forskare och professor ; Wladimir Glasman, f.d. diplomat ; Ziad Majed, universitetsprofessor.

För att skriva under:  Upprop till stöd för Syrien

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

Publicerat av
1

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

”Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,