Upprop för ett demokratiskt Syrien

Det är tre år sedan det syriska folkets resning mot Bachar al-Assads diktatur startade. Den 15 mars 2011 kunde ingen längre hindra ett antal modiga personer att kräva demokratiska förändringar, inte rädslan och inte regimens beväpnade säkerhetsstyrkor. Snabbt skulle det stå klart att regimen var fast besluten att använda alla militära medel för att behålla makten.

Tre år senare är den demokratiska syriska oppositionen mer än någonsin i behov av solidaritet och hjälp i alla former. Inte nog med att de terroriseras av regimens trupper och privatmiliser, Hezbollah och irakiska shiamiliser. De demokratiska krafterna angrips också av islamska extremister med anknytning till al-Qaida. De har samma mål som Assad. Han vill behålla makten. De vill införa en ny diktatur av religiös karaktär.

Vi kan bidra till de demokratiska krafternas seger. Solidaritet och engagemang är våra vapen. I det upprop som vi publicerar här under har ett stort antal engagerade personer i Frankrike tagit initiativ till solidaritet med syriernas kamp. De riktar sig till världens politiker och kräver handling. Oavsett de enskilda kraven som går att diskutera är det ett initiativ som vi stöder. Allt stöd behövs. Skriv under du också.


15 mars 2011 – 15 mars 2014

Tre år av kamp för ett fritt Syrien mot statens terror.

Efter tre år av dagliga fasor, lämnade ensamma,av feghet, är det hög tid att mana till var och ens ansvar att välja sida och kräva handling för att skydda det syriska folket mot regimen Bachar al-Assads och fundamentalisternas terror.

Tre år av massakrer av befolkningen med tunga vapen, kemiska vapen, Scud-missiler, och tunnor med trotyl. Fler än 140 000 döda varav minst 10 000 barn, tiotusentals försvunna och hundratusentals skadade.

Tre år av massiv systematisk tortyr, som bekräftas i rapporten av tre åklagare i internationella domstolar där de identifierar 11 000 dödade under tortyr i regimens fängelsehålor.

Tre år av systematisk raserande av bostäder, hela stadsdelar raderade från kartan, arkeologiska platser förstörda och plundrade.

Tre år, ställda mot omvärlden, oavbrutna försändelser av tunga vapen och ammunition från Ryssland och Iran till Bachar al-Assads armé, utländska shiamiliser från Libanon, Irak och Iran som regimen engagerat för att terrorisera befolkningen.

Tre år av vägran att hjälpa den demokratiska oppositionen och Fria Syriska Armén med adekvata försvarsmedel, med som följd en gradvis framväxt av radikala islamister, en gudagåva för regimen, ofta manipulerade av säkerhetstjänster. Grupper vars agenda står i motsats den syriska revolutionens strävanden.

Tre år som en terroriserad befolkning tvingats till en massiv flykt under omänskliga förhållanden.

Tre år av systematisk blockering av FN:s Säkerhetsråd från Rysslands och Kinas sida som gjort det omöjligt att anta en tvingande resolution under Kapitel 7 som tillåter skydd av befolkningen, införsel av humanitär hjälp och aktivering av Internationella Domstolen i Den Haag för att döma de ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Tre år av likgiltighet och tystnad i Frankrike bland förtroendevalda, intellektuella, artister, politiska och fackliga organisationer.

Vi kan inte nöja oss med det utan uppmanar dem att bidra med stöd för ett fritt Syrien som den syriska revolutionen verkar för sedan 2011.

Efter tre år är det hög tid att välja sida, endera sluta upp aktivt i solidariteten med syriernas kamp för ett alternativ till diktaturen eller acceptera dess fortsatta barbariska grepp i Syrien.

Efter tre år är det hög tid att det syriska folkets tragedi tar slut. Genève 2 visade på regimens absoluta nej till all politisk övergång. Det internationella samfundet och stormakterna måste ta på sig ansvaret att skydda och respektera de mänskliga internationella rättigheterna. I vetskap om att regimen vägrar underordna sig måste de stora nationerna ta initiativet till inrättandet av en no fly-zoon, skapandet av humanitära korridorer för att skydda den civila befolkningen och insättande av en buffertstyrka som garanterar införande av åtgärder för att skydda den syriska befolkningen.

Efter 3 år måste de stora nationerna, utöver verbala fördömanden av regimen och de fundamentalistiska grupperna, ge massiv hjälp till den demokratiska oppositionen och den Fria syriska armén och främja bygget av en rättstat som garanterar pluralismen och friheten.

Efter tre år, om valet av framtid ska tillhöra syrierna och endast dem, måste de ges medlen för att denna önskan ska bli verklighet.

Efter tre år måste den internationella solidariteten gå från tal till handling som äntligen sätter stopp för den syriska tragedin och att diktaturen viker ner sig och ger plats för ett Fritt Syrien.

Första signatuerna :

Sophie Cluzan, arkeolog ; Jacques Gaillot, Biskop emeritus i Partenia ; Gérard Lauton, student,  Appel Solidarité Syrie ; Isabelle Hausser, författare ; Michel Morzière, Collectif urgence Solidarité Syrie ; René Natowicz, forskare och professor ; Wladimir Glasman, f.d. diplomat ; Ziad Majed, universitetsprofessor.

För att skriva under:  Upprop till stöd för Syrien

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friheten offras i Genève

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En revolutionens dödgrävare.

Jihadisterna i ISIS (Islamska Staten i Irak och Syrien) har inget att göra med den syriska revolutionens mål –frihet, rättvisa och värdighet. ISIS har startat en ny veckotidning och i det första numret finns en intervju med en verklig terrorist. Omar al-Chichani (tjetjenen) kom till Syrien i mars 2012 efter att ha letat efter ett land där han kunde begå sin ”jihad”. Syrien var inget land Omar föredrog eftersom folk ropade på demokrati, frihet och lyssnade till musik. Men sedan han misslyckats att ta sig till Jemen fick det trots allt bli Syrien. Hans korta berättelse i Sana al-Sham (ISIS nya veckotidning) är ännu ett bevis på att Assads prat om ”utländska terrorister” redan från upprorets första dagar i mars 2011 var ren bluff. Folk krävde frihet och demokrati, något som stötte bort de islamistiska dödgrävarna.

********

 

När kom du till Syrien?

I mars 2012

Vad fick dig att komma hit?

När jag satt fängslad i Georgien svor jag inför Gud att om jag slapp levande ur min fångeskap skulle jag börja jihad. När jag befriades var det i första hand Syrien jag tänkte mig. Jag hade bestämt mig för att åka när jag upptäckte att slagorden –frihet, demokrati …- som människorna ropade under demonstrationerna inte var islamska. De hade inget att göra med Guds religion. Människorna krävde frihet för att få demokrati. Då tänkte jag i stället åka till Jemen. Jag uppehöll mig i Egypten i väntan på ett tillfälle att resa. Men så var inte Guds vilja. Så då fick det bli Syrien.

Hur var det för dig i början här i Syrien?

När jag anlände såg jag folk som rökte. Många rakade sig i stället för att låta skägget växa. De lyssnade till musik. Och på revolutionens flagga fanns inte orden om den ende Guden, lâ ilâh illâ Allah. Jag frågade mig var jag hamnat. Allt detta var avskräckande.
Det var mina första intryck vid min ankomst i Syrien

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assads fejkade «terrorister ».


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det lokala motståndet i Syrien

De Lokala Koordinationskommittéerna (LCC) har växt fram som civila aktiva krafter på många ställen i befriat område i Syrien.

Vad är LCC? Vad gör de? Vad vill de?

Jaber Zain, LCC:s representant i den Syriska Nationella Koalitionen berättar och svarar på frågor.

Moderator: Helena Gillinger.

Arrangör: Föreningen Syrien Sverige i samarbete med ABF Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kan Assad förhandlas bort?

Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.

-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.

Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.

De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.

Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.

Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.

Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.

Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.

Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.

I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.

Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.

I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.

Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.

Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.

Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.

Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.

Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.

Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.

När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.

Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?

När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.

Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.

Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.

Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.

Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.

Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.

Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.

Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.

Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.

Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia.  Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.

Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.

Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.

Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.

Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.

Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.

-Ned med diktaturen i Damaskus.

-Frihet, rättvisa och värdighet.

Av Benny&Göte

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SR1,

Sekterismen och Assad-regimen

En artikel hämtad från International Viewpoint och översatt av Ronny Åkerberg. Tidigare publicerad på bloggen Röda Malmö. Artikeln publicerades ursprungligen på den syriska webbsajten Syria Freedom Forever.

…att förstå en revolution

Den syriska revolutionära processen pågår fortfarande och har nu tagit både en fredlig och väpnad karaktär för att konfrontera regimens våldsamma förtryck. Den folkliga rörelsen i Syrien har, trots sina meddelanden, rapporter och ramsor om enighet och solidaritet för det syriska folket, ställts inför ständiga anklagelser av regimen och vissa specifika grupper inom vänstern regionalt och internationellt för att domineras av extremistiska islamister som kontrolleras av Saudiarabien och Qatar, medan anhängare av regimen har porträtterat Assads regim som sekulära och som en beskyddare av religiösa minoriteter.

Detta betyder dock inte att sekterism inte existerar i Syrien inom den folkliga rörelsen, det gör det och vi ska inte förneka dess existens. I en revolutionär process är olika ideologier närvarande och kämpar mot varandra, och vissa grupper i Syrien tillgriper sekteristisk propaganda i sin kamp mot regimen.

Vilken är alltså rollen för den revolutionära vänstern i denna situation? Ska vi räkna med att lämna slaget och vänta på den perfekta sociala revolutionen, som vissa gör, och gjorde inom den traditionella vänstern? Eller bestämmer vi oss för att vara en fullvärdig del av denna revolutionära process och kasta våra styrkor helt in i kampen för att störta regimen och samtidigt arbeta för en radikalisering av de olika delarna av revolutionen?

Lenin svarade på denna fråga för länge sedan:

Att tro att social revolution är tänkbar … utan revolutionära utbrott av en sektion av småborgerskapet med alla dess fördomar, utan en rörelse av de politiskt icke-medvetna proletära och halvproletära massorna mot förtrycket från godsägarna, kyrkan, och monarkin, mot nationellt förtryck, osv – att föreställa sig allt detta är att förneka den sociala revolutionen. Så en armé ställer upp på ett ställe och säger, ”Vi är för socialismen”, och en annan, någon annanstans, och säger, ”Vi är för imperialismen”, och det kommer att bli en social revolution! …”Den som förväntar sig en ”ren” social revolution kommer aldrig att få uppleva den. En sådan person uttalar läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad revolution är.

En revolutionär process är inte av en enda färg, och kommer aldrig att bli så, annars skulle det inte vara en revolution. Å andra sidan, är den roll som den revolutionära vänstern ska spela kristallklar: kämpa mot regimen och radikalisera folkrörelsen!

Vi har trots detta visat och demonstrerat i många artiklar om hur den stora majoriteten av den syriska folkrörelsen upprepade gånger har avvisat sekterism sedan början av upproret, trots regimens försök att antända denna farliga eld. Demonstranternas paroller som ”Vi är alla syrier, vi är enade” upprepas ständigt. I många demonstrationer vi har sett banderoller som säger ”Nej till sekterism”. De lokala samordningskommittéerna organiserade förra året i juni en kampanj under parollen ”Frihet är min sekt”, där det höjdes skyltar med avvisande av den avskyvärda sekteristiska diskursen, regimens sekteristiska metoder och regimens dödliga försök att dra den syriska revolutionen i en sekteristisk fälla.

I Saraqeb-kommittén höjde LCC-demonstranter skyltar med symboler för alla syriska sekter, medan demonstranter i Dael höll upp en skylt som sade ”I framtidens Syrien kommer den exkluderande politiken att upphöra”. Under de senaste månaderna har vi sett också plakat där det stått ”sekterism är revolutionens grav”.

Folkrörelsen har bekräftat sin kamp för det syriska folkets enhet och mot denna splittring, utvecklat en känsla av nationell solidaritet som överskrider etniska och sekteristiska uppdelningar.

Vad som är mindre känt är användningen av sekterism från regimen som ett vapen för att splittra syrierna både på en religiös och etnisk grund, som har använts sedan Hafez al Assad kom till makten. Detta betyder inte att regimen är sekteristisk eller består av en sekt som vissa i den syriska oppositionen eller så kallade analytiker presenterar det.

Det är en auktoritär regim som har funnit stöd bland det övervägande sunnitiska och kristna borgerskapet i Aleppo och Damaskus, som har gynnats av den nyliberala politiken de senaste åren, framför allt sedan lanseringen av den sociala marknadsekonomin 2005. Den innefattar säkerhetstjänstens apparater, som mestadels domineras av alawiter, och nätverk av byråkrater och kapitalistkumpaner konsoliderade kring offentliga sektorns beskydd, som alltmer utvecklats under 1990-talet inom den privata sektorn efter genomförandet av investeringslagens dekret nr 10 från 1991.

Vi får inte glömma att 1970 hade de urbana köpmännen i Aleppo och Damaskus prisat ankomsten av Hafez al Assad till makten och början av ”den korrigerande rörelsen” (Harakat tashiyya) han lanserade och som satte stopp för 60-talets radikala politik som utmanade deras kapital och politisk makt. De urbana köpmännen, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln inom Ba’ath vid denna tid, skickade demonstranter ut på gatorna i storstäderna med banderoller där det stod ”Vi bad Gud om bistånd – Al Madad. Han skickade oss Hafiz Al Assad”. Sedan denna period har regimen byggt ett nätverk av lojaliteter genom olika band, främst ekonomiska, med individer från olika grupper.

Det är ändå så att säkerhetsapparaten består till sin majoritet av alawiter, kopplade ofta genom släktskap, stam eller familjeband till familjen Assad.

Användningen av sekterism som vapen utvecklades på följande sätt, i samband med förtrycket av oppositionella folkliga sekulära och civila organisationer och politiska partier, och samtidigt främjande av sekteristiska och primära identiteter, såsom stamlänkar, bland syrier.

Denna politik utvecklades av den auktoritära kapitalistiska regimen för att splittra syrierna och avleda all kritik mot dess korruption, sociala orättvisor, förtryck och brist på demokrati.

…sekterism – den härskande klassens vapen för att splittra folket

Sekterism förklaras väldigt ofta som återupplivandet av ursprungliga passioner, eller det urgamla hatet mellan två samhällen, till exempel mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Irak, Bahrain och Libanon, alawiter och sunnimuslimer i Syrien, eller till och med kristna och sunniter i Egypten. I detta fall är sekterism därför att förstå som en baksmälla av historien som förhindrar moderniseringen av dessa länder, eller som något som är viktigt för människorna i regionen.

Vi håller inte alls med om denna förståelse av sekterism och anser tvärtom att det, tyvärr kan man säga, är en produkt av moderniteten. Dr Ussama Makdissi förklarade väl detta dilemma kring analys av sekterism och skrev i sin bok:

”Bland de största villospår i Mellanösterns historia har varit karakterisering av sekterism som ett hinder för modernitet och som ett symtom på en så kallad båge av kris. Denna tolkning har lett till en allt mer frustrerad väg av historisk undersökning, med några forskare som ivrigt söker bakåt i tiden efter svar medan problemet med sekterism marscherar framåt, får allt starkare fäste och blir ännu mer komplext. Sekterismens uppdykande innebär inte en återgång. Det markerade en brytning, en födelsen av en ny kultur som pekar ut religionstillhörighet som definitionen på offentliga och politiska kännetecken för ett modernt ämne och medborgare.”

Ja, sekterism är en produkt av moderniteten och det har varit ett av de föredragna vapnen för de auktoritära och kapitalistiska länderna i regionen att dela upp folket och förtränga folkrörelser med. I Saudiarabien och Bahrain har, trots samtal och uttalanden mot sekterism och för enheten av folket mot diktaturen gjorda av oppositionen och som sammanförde Sunni och Shia-medborgarna i länderna, så anklagade myndigheterna dem för att vara sekteristiska rörelser som stöds av Iran. En saudisk kamrat förklarade situationen väl med att säga att:

Sekterism är en produkt av den regim som skapar diskriminering mellan arbetarna och statligt anställda och skapar myter för varje sektion av arbetstagare, i syfte att bryta alla försök att ena och agera direkt genom att konfrontera den klass som exploaterar och förtrycker. Det är därför vi skapat en kamp mellan shiitiska och sunnitiska sekter – medan det i verkligheten inte finns något samband mellan exploatering av  fattiga sunni och de fattiga shiamuslimerna”.

I Libanon framkom sekterismen som resultatet av två ursprungliga element, som utvecklats tillsammans å ena sidan i samband med osmanska reformerna i det nittonde århundradet i Mount Lebanon och å andra sidan i samband med utveckling och expansion av den europeiska kapitalismen i Mellanöstern. Usama Makdissi bok förklarar perfekt dess utveckling i kulturen i Libanon och daterar dess uppdykande också: ”När den gamla regimen i Mount Lebanon, dominerad av en hierarki där den sekulära rangen snarare än religionstillhörighet definierade politiken, blev misskrediterad i mitten av artonhundratalet.”

Dessa förändringar var en återspegling av sociala förändringar, särskilt i samband med utvecklingen av silkesindustri, koncentrerade till de maronitiska byarna i Mount Lebanon, som började på sjuttonhundratalet. Fram till i dag,  har de olika politiska krafterna i Libanon, både från 8 mars och 14 mars använt sekterism och det sekteristiska politiska systemet för att etablera och utveckla sin makt, medan man samtidigt driver en politik som syftar till att dela in människor, dessutom att utarma dem genom att främja den nyliberala politiken och för att förhindra varje folklig mobilisering och förening av de libanesiska medborgarna mot deras styre.

I Egypten har militärregimen använt sekteristisk politik vid många tillfällen i det förflutna, i synnerhet för att stävja demonstrationer ledda av koptiska demonstranter som i Maspero i november 2011, eller genom att försöka splittra och skapa rädsla bland muslimer och kristna. Det bästa exemplet var 2010 års nyårsafton-bombning av al-Qiddissinkyrkan i Alexandria, där 21 människor dödades, och där förre inrikesministern Habib el-Adly´s anklagades för att ligga bakom detta terrordåd.

Som vi kan konstatera är sekterism ett vapen i handen på den härskande klassen för att förtrycka och splittra folket och särskilt förtrampade i alla samhällen. I samtliga dessa fall står vi inte inför sekteristiska regimer som styrs av sekteristiska intressen, utan auktoritära, borgerliga stater med sekteristisk politik som ett av sina instrument för att förtrycka och splittra folket.

Den syriska regimen har inte släpat efter i denna typ av politik. Det har utvecklat en dubbel politik att undertrycka självständiga folkliga medborgarorganisationer och sekulära organisationer och politiska partier, lämnat som de enda alternativen organisationer godkända av regimen, och samtidigt stärkt sekteristiska inklusive stamidentiteter genom tiderna på olika sätt.

Vi kommer att titta på den politik från regimen som syftar till att fördjupa den sekteristiska politiken de senaste 40 åren utan att glömma att regimen använder dem i det aktuella upproret, till exempel med hjälp av intensiv propaganda för ett sekteristiskt och fundamentalistiskt sunnimuslimskt uppror för att beskriva den revolutionära processen, eller beväpna vissa religiösa minoritetsgrupper, till exempel kristna i Damaskus, men inte enbart, inklusive stammar och andra, för att involvera dem i kamp mot så kallade ”terrorister”.

…förtrycket av sekulära och civila politiska organisationer och politiska partier

Hafez Al Assads uppstigande till makten markerade en ny era i Syrien där oberoende folkliga organisationer – fackföreningar, branschorganisationer och medborgerliga sammanslutningar – kom under regimens auktoritet efter hårt förtryck. Professionella sammanslutningar av läkare, advokater, ingenjörer och apotekare upplöstes 1980. De var de viktigaste organisationerna som hade lett kampen för återlämnande av demokratiska friheter och hävandet av undantagstillståndet under åren före. De blev senare återupprättade och deras ledare ersattes av personer utnämnda av staten.

I skolsystemet riktade regimen huvudsakligen in sig på vänsterorienterade lärare från olika tendenser under 1970-talet, samtidigt som man lät religiösa fundamentalisiska strömningar utvecklas. Oberoende intellektuella, såsom Michel Kilo och Wadi Iskandar, och regimkritiska universitetslärare, inklusive Rif’at Sioufi och Asef Shahine, var också målen.

Ingen immunitet beviljades universitetscampus på något sätt, vare sig lärare eller elever. Säkerhetsstyrkorna kunde arrestera studenterna inne i föreläsningssalar eller på campus.

På ett liknande sätt införde regimen sin dominans i den fackliga byråkratin, vilket hindrade kamp mot den nyliberala politik som den auktoritära regimen förde sedan 2000. Detta orsakade en nedgång i levnadsstandarden för de flesta människor, såväl som politiskt förtryck, och dessa var de främsta orsakerna till den våg av protester, som under de senaste åren präglat den ekonomiska frågan. Till exempel i maj 2006 protesterade hundratals arbetare vid det offentliga byggföretaget i Damaskus, och drabbade samman med säkerhetsstyrkorna, och under samma period strejkade taxiförarna i Aleppo.

Precis som i det förflutna, är arbetarnas fackföreningar helt tysta inför förtrycket av det syriska folket, och mer specifikt mot arbetarna. De senare har också varit målet för förtryck. Lyckade kampanjer med generalstrejker och civil olydnad i Syrien under december 2011 förlamande stora delar av landet och visar också aktivismen från arbetarklassen och de utsugna som verkligen är hjärtat av den syriska revolutionen.

Av denna anledning sade diktaturen upp mer än 85 000 anställda och stängde 187 fabriker mellan januari 2011 och februari 2012 (enligt officiella siffror) för att bryta dynamiken i protesterna.

Förtrycket inkluderar också alla politiska partier som vägrade att underkasta sig diktat av Hafez al Assad och att komma in under paraplyorganisationen Nationella progressiva fronten, där de hade nästan inga rättigheter för politiska aktiviteter än de som godkänts av regimen. Det är inte bara det Muslimska brödraskapet som har drabbats av den hårda repressionen sen regimen kom till makten.

I början av sjuttiotalet var olika sekulära politiska partier, i synnerhet från vänsterorienterade tendenser, måltavla för regimen, inklusive 23 februari-rörelsen (den radikala tendens inom Ba’ath närstående Salah Jadid), the League of Communist Action (Rabita Al Amal al shuyu’i), vars medlemmar till största delen kom från alawiterna, och i mindre utsträckning Kommunistpartiet politbyrån (CPPB) i Ryad Turk. Den nationella samlingen, som innehöll olika vänsterpartier, var dessutom kraftigt undertryckt i början av 1980-talet.

Denna trend har fortsatt under 2000-talet sen Bachar Al Assad kom till makten. Mellan 2000 och 2006 har oppositionsrörelsen samlat intellektuella, konstnärer, författare, forskare och även politiker som kräver reformer och demokratisering av staten åtföljts av öppnandet av forum för debatt och, mellan 2004 och 2006 genom tillkomsten av sit-ins, en nytt politiskt fenomen i Syrien. Kallelser till sit-ins kom från politiska partier och civila organisationer samtidigt. Regeringen i Bashar Al Assad slog ned på denna rörelse, forum stängdes, sit-ins undertrycktes strängt och många intellektuella, som lanserade denna uppmaning till det civila samhället och demokratisering, fängslades. Samtidigt blev den kurdiska intifadan 2004 kraftigt undertryckt.

Syriska samhället föll alltmer under kontroll av regimen sönder i dess olika beståndsdelar. Baathpartiet var den enda politiska organisation som hade rätt att anordna evenemang, föreläsningar och demonstrationer på ett universitetsområde eller militärförläggningar eller att publicera och distribuera en tidning på sådana platser. Inte ens de politiska partierna, allierade med regimen i National Progressive Front, hade rätt att organisera, att göra propaganda eller ha en liten officiell närvaro i dessa institutioner. Ba’ath kontrollerade också en rad korporativa sammanslutningar genom vilka olika samhällssektorer fördes under ledning av regimen. De kallades folkliga organisationer och införlivade bönder, ungdomar och kvinnor.

Beträffande den roll Ba’ath spelade i samhället, bör det sägas att partiet förlorade alla sina ideologiska referenser och dynamik när Hafez Al Assad kom till makten. Han förvandlade den till ett instrument för styrning av samhället. Partiorganisationen modifierades genom att interna val ersattes med ett toppstyrt system lett av regimen och säkerhetstjänsten, medan element som motsätter sig regimens politik blir utsatta för repression.

Rifaat Al Assad sammanfattade sin politiska uppfattning av Baathpartiet genom att hänvisa till dess modell på sjunde regionala kongressen: ”ledaren utser, partiet godkänner och folket jublar. Detta är hur socialismen fungerar i Sovjetunionen. Den som inte hejar åker till Sibirien … ”

Partieliten efter 1970-talet har tenderat att ta på sig drag av funktionärer, medan deras tidigare kamrater av 1950- och 1960-talen ofta var engagerade militanta och/eller entusiastiska aktivister.

Perioden från 1970-talet präglades av en massa inskrivning i partiet med målet att bredda den folkliga basen, för att så långt möjligt använda partiet som det viktigaste instrumentet för att utvidga regimens kontroll över samhället. Från ett totalt medlemsantal i partiet på 65 398 år 1971, steg det till 374 332 år 1981 och 1 008 243 den 30 juni 1992.

Den sekteristiska sammansättningen av Ba’ath-partiet användes också vid några tillfällen av regimen för att förändra allmänhetens uppfattning av den ”sekteristiska” karaktären av regimen eller mer exakt svara på några attacker från vissa delar av oppositionen. I januari 1980 framkallade man förändringar i makeupen av Ba’ath regionala kommandon genom att höja andelen sunniter från 57,1 till 66,7%, medan antalet alawiter minskade från 33,3 till 19%. Stamlänkar spelade också en viktig roll när det gäller sammansättningen av Ba’ath under de senaste åren.

Förtrycket av folkliga organisationer gick hand i hand med ökad anslutning och samarbete med övervägande sunnimuslimska urbana näringslivet genom en politik av ekonomiskt närmande och kontrollerad avreglering, samt med konservativa element i samhället. Detta återspeglas i regimens olika institutioner. Betydande antal urbana sunniter, främst från Damaskus, har adjungerats till topplaceringar i partiets och många partilösa teknokrater fördes in i regeringen.

I folkförsamlingen gavs starkare röst och utrymme för fria yrkesutövare eller affärsmän eller religiösa Shaykhs och även några traditionella stamledare bland partilösa och självständiga element. De ockuperade 33,2% av platserna i parlamentet 1994.

Hafez Al Assads mål var att säkerställa stabiliteten i systemet, säkra kapitalackumulation och blidka mäktiga delar av näringslivet. Privata företag fick en allt större roll i Hafez Al Assads styre, liksom religiösa konservativa element.

Det muslimska brödraskapet var strängt undertryckt under 1970- och 1980-talen, men detta hindrade inte regimen att utveckla en religiös konservativ diskurs i total motsättning till den bild som förmedlar en så kallad sekulär regim. Regimen byggde moskéer och gav stora bidrag till Shariah eller islamiska skolor, beskyddade ulama (religiöst lärde), höjde lönen för landets sunnitiska religiösa etablissemang av imamer, mudarris, khatibs, etc. flera gånger på 1970-talet och propagerade islam i massmedierna, samtidigt som man försöker främja ett konservativt islamiskt etablissemang för att kanalisera islamiska strömningar och legitimera regimen.

År 1973, efter protester och kritik från vissa sunnireligiösa personligheter såsom Shaykh Hassan Habannakah, introducerade Hafez Al Assad en ändring av den nya konstitutionen som antogs av folkförsamlingen samma år, som förklarade att ”presidentens religion är Islam”. Denna artikel har faktiskt behållits i ”nya” konstitutionen som antogs av den nuvarande regimen i mars 2012, och ”islamisk rättsvetenskaplig doktrin är en primär källa till all lagstiftning” lades till för att stärka de islamiska referenserna till regimen.

Bachar Al Assads regim har fortsatt dessa typer av politik och har ökat samarbetet med religiösa sammanslutningar och konservativa delar av samhället i samband med den nya sociala marknadsekonomin och påskyndandet av den nyliberala politiken. Detta innebar ett återkallande av tillståndet med sociala bidrag och många viktiga offentliga utrymmen.

Före början av revolutionen levde 30,1 % under fattigdomsgränsen och nästan två miljoner människor – eller 11,4% av befolkningen – hade inte möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov. Den reella BNP-tillväxten och reella inkomsten per capita har minskat sedan början av 90-talet. Detta har drivit regimen att fortsätta sin nyliberala politik och söka efter mer privat kapital.

Inom området hälsa, drog regimen ner avsevärt, vilket ökar utrymmet för välgörenhetsorganisationer, och särskilt religiösa sådana. År 2004 gav cirka 300 föreningar totalt 842 miljoner syriska pund (SP) till mer än 72 000 familjer. Den mest framgångsrika och ökända av dessa är Jama’at Zayd, som har djupa och rotade förbindelserna med Damaskus sunnimuslimska bourgeoisie, utförd av Rifa’i bröder, trots deras välkända opposition mot den religiösa förbindelsen till regimen i det förflutna.

Även om den har en ganska oppositionell ton mot regimen nuförtiden, har föreningen inte tvekat att ha relationer och samarbete med den i det förflutna, framför allt för att få kontroll över nya moskéer på andras bekostnad, och en del av deras medlemmar kunde också nå viktiga poster i olika religiösa officiella institutioner. Den nyliberala politiken har förstärkt religiösa sammanslutningar, både muslimska och kristna, i Syrien och spridningen av deras nätverk, ökat deras roll i samhället på bekostnad av staten.

Omkring 10 000 moskéer och hundratals religiösa skolor byggdes och mer än 200 konferenser under ledning av präster hölls i kulturella centra i viktiga städer under 2007. Samtidigt har de höga religiösa inrättningar av alla sekterna som används av regimen som aktörer för ”syriska civila samhället” presenterat en modern och gemensam bild av landet till utländska delegationer som besöker landet.

Bachar Al Assad tvekade inte att möta Yusuf Al Qardawi, som för närvarande ”stödjer” revolutionen mot regimen, som besökte Damaskus i 2009 i spetsen för World Union of Ulemas.

Regimen har fortsatt en politik för avspänning som inleddes i början av 1990-talet mot oppositionella islamister genom frigivning av tusentals politiska fångar 1992, tolerans av islamistiska publikationer och vissa rörelser så länge de avstod från politisk inblandning.

År 2001 till exempel, fick Shaykh Abu Al Fath Bayanuni, bror till ex-chefen för det muslimska brödraskapet, rätt att komma tillbaka efter 30 år i exil och hans son, en rik affärsman, deltog i skapandet av den första sexuellt segregerade gallerian i Syrien 2010. Denna politik var också en del av en strategi för att skapa och fördjupa närmande till den ekonomiska eliten i Aleppo.

Dessa statliga åtgärder åtföljdes även av censur av litterära och konstnärliga verk, och samtidigt främjandet av en religiös litteratur som fyller hyllorna i biblioteken mer och mer och islamisering inom högre utbildning. Detta gäller särskilt inom humaniora och uttrycker sig i tämligen systematiska religiösa referenser i varje vetenskapligt, socialt och kulturellt fenomen. Under 2007 drog regeringen in tillståndet från två feministiska organisationer (Social Initiative och en organisation knuten till kommunistpartiet som samarbetar med regimen) efter påtryckningar från olika religiösa grupper och personligheter.

I början av upproret i april 2011, försökte regimen faktiskt att nå ut till de konservativa sektorerna av samhället genom att stänga landets enda kasino och skrota en dom som förbjöd lärare att bära niqab. Regimen hade förbjudit niqab i klassrummet i juli 2010, vilket tvingar hundratals kvinnor bort från undervisning till administrativa befattningar. Regimen har också träffat ett antal religiösa dignitärer från olika städer för att försöka blidka proteströrelsen.

…alawiterna och strävan att bygga en politisk sekt knuten till Assad-familjen

Under 1960-talet förbättrade Ba’aths tillgång till makten levnadsstandarden för befolkningen på landsbygden avsevärt. Detta inkluderade alawiterna – som var till sin majoritet men inte uteslutande från landsbygden – och gav dem mer sociala och ekonomiska möjligheter. Det har varit en politisk strategi från Assads regim sedan Hafez ankomst till makten att länka alawitsamfundet inte bara till regimen men mer exakt till Assadklanen. Regimen har utvecklat olika strategier för att försöka nå detta mål, att försöka eliminera alla oliktänkande röster i det  alawitiska samfundet och omvandla det till en politisk sekt kopplad till Assadklanen. De har dock aldrig förverkligat detta mål.

Först eliminerade Hafez Al Assad möjliga alawitiska militära alternativ till hans styre, sådana som hade förbindelser med den sunnitiska borgarklassen i Damaskus, inklusive generalen Muhammad Omran, mördad i Libanon 1971. Genom sin ställning som historisk chef för Ba’aths militärkommitté och nära relationer till Bathpartiets civila flygel med Salaheddin Bitar var han ett hot mot Hafez al Assad. Hafez al Assad fängslade också Salah Jdid, som var vid makten 1966-1970, från hans ankomst till makten fram till 1993.

Regimen låg bakom bildandet av Imam Ali al Murtadas förening 1981, som hade som mål att svetsa samman alawitsamhället och att öka makten för Jamil Assad, presidentens bror i regionen Lattakia där han bodde. Den senare sade faktiskt att syftet med föreningen var att utveckla en alawitisk ”personlighet” (Shakhsiyya). Jamil Assad använde speciellt föreningen mot det lokala Baathpartiet, presenterade kandidater från föreningen mot den i valet till folkförsamlingen 1980, för att bygga upp ett nätverk av beskydd i staden och dess utkanter. Ali Murtadas-föreningen blev ändå kortvarig och avslutades 1983, efter ökande kritik och protester från Baathpartiet och medlemmar av regimen.

Med undantag för Ali al Murtada-föreningen tillät regimen inte utvecklandet av någon sekteristisk välgörenhetsorganisation i det alawitiska samfundet, till skillnad från andra sekter. Assadfamiljen ville inte ha någon alternativ maktkälla inom gemenskapen. De flesta relationer har fastställts på en klientbasis (dvs beskydd i utbyte mot stöd) mellan alawitsamhället och tjänstemän på en personlig nivå efter en mängd olika former som härrör från ömsesidiga intressen och lojaliteter till familjen eller den snäva klanen. Många i alawitsamhället klagade på att de flesta av tjänstemännen i denna gemenskap hjälpte andra samhällen mer än dem eftersom de senare betalade mer, eller på grund av en ovilja att engagera sig i frågor om mutor med släktingar och bekanta, som kan kritisera dem.

I samma anda som hindrar någon annan kraftkälla bland samhället, tillät Assadregimen inte någon form av civil representation för att bilda ett högre alawitiskt råd, såsom det shiitiska Högsta rådet eller Ismaeli högsta råd, det finns inga offentliga religiösa referenser för Alawisamhället. Detta var inte på grund av regimens så kallade sekularism utan i syfte att knyta samhället till regimen och den totala dominansen av familjen Assad. Regimen har också uppmuntrat stamuppdelning inom alawitsamhället, vilket leder till uppkomsten av smala stamlojaliteter inom gemenskapen. Det finns inga privata kammare eller domstolar för alawitsamhället, de följer samma lagar som den sunnimuslimska samfundet om lagen om personlig ställning (äktenskap, skilsmässa, arv, osv …).

Alawitsamfundet däremot omfattas inte av någon särskild ekonomisk politik som gynnar dem gentemot andra samfund. Under 1990-talet skrev forskaren Hanna Batatu om klagomål från alawiter på höglandet att merparten av bönderna i deras områden var utblottade på komfort och var fortfarande beroende för jordbearbetning av oberäkneliga väderförhållanden. Utöver detta, hade deras verkliga inkomster från jordbruket minskat och många var tvungna att söka ytterligare inkomstkällor.

En färsk rapport konstaterar att ”den alawitiska landsbygden förblir påfallande underutvecklad, många går med i armén i brist på alternativ, medlemmar av säkerhetstjänsten är vanligen överarbetade och underbetalda. Unga medlemmar av samhället gick för det mesta med i säkerhetsapparaten enbart på grund av att regimen erbjöd dem inga andra framtidsutsikter. Vanliga alawiter gynnades sällan av korruption på hög nivå, minst av allt under Bashar”.

Dessa trender var gemensamma med andra regioner i Syrien och visar likartade villkor för alla syrier oavsett deras samhälle.

De alawitiska bergen är den näst mest utarmade regionen efter de nordöstra befolkade till sin majoritet av det kurdiska folket. Regionen och alawitsamhället drabbades precis som andra i landet av liberaliseringen av ekonomin, av stoppade subventioner och hög inflation.

Denna politik från regimen var inte helt framgångsrik i att homogenisera samhället kring Assads ledarskap och att koppla dess öde till det, eftersom många i samhället har kämpat och kämpar mot regimen.

Alawitiska aktivister, såsom den feministiska Hanady Zahlout och långvarig dissidenter som Habib Saleh, Samar Yazbeck, Louai Hussein och Fadwa Soleiman,  är alla företrädare för oppositionen, inte att förglömma den framstående ekonomen och oppositionsmedlemen Aref Dalila, som har tillbringat många år i fängelse för sin verksamhet mot regimen. En alawitbrigad bildades också i Fria syriska armén (FSA) i provinsen Idlib, medan ett antalet officerare och soldater från alawiterna har deserterat från regimens armé.

Facebook-sidor som har dykt upp visar alawiters engagemang i upproret, såsom ”Alawi Coalition Against Assad Family regim”, “Committee of anti-Bashar Assad Alawi Youth – Homs”. Det har också varit ett överflöd av likasinnade offentliga uttalanden, med titlar som ”Uttalande av ledamöter från Alawi-sekten” efter Houla-massakern också.

…diskriminering av kurderna

Assadregimen har sedan 1970 ökat diskrimineringen av det kurdiska folket och höjt spänningarna mellan olika befolkningsgrupper (kurder, araber, assyrier, turkmener) som bor i nordöstra regionen i Syrien för att dölja korruption och sociala och ekonomiska problem för den regionen som är fattigast trots oljereserverna där. I det här fallet var det den etniska klyftan som användes för att separera människor.

Under Assadregimen hade kurderna, som utgör mer än 10 procent av befolkningen och är den största minoriteten i landet, alltid andra klassens status. De hade varken rätt att undervisa på sitt eget språk eller odla sina traditioner. Beteende som bryter mot dessa regler kan resultera i ett 10-årigt fängelsestraff.

Den kurdiska befolkningen har medvetet utarmats. Jorden var uthyrd till arabiska markägare, oljefält togs ifrån dem av staten och vägarna blev kvar i förfall.

Mellan 1972 och 1977 genomfördes en politik för kolonisering av specifika regioner befolkade övervägande av kurdisk befolkningen. Omkring 25 000 ”arabiska” bönder, vars mark översvämmades av byggandet av Tabqa-dammen, sändes till High Djezireh och etablerades i ”moderna byar” nära kurdiska byar. De nya ”moderna byarna” var väl utrustade med vatten, el, sjukhus, skolor, vägar, polisstationer, etc … medan deras kurdiska grannar saknade nästan allt. Den kurdiska befolkningen i dessa regioner mötte daglig diskriminering, inklusive uppsägning från förvaltningen av lärare, under förevändning att de var utlänningar, uppsägningar av arbetare, förstörelse av hus, och gripanden av politiska ledare, etc … Den syriska regeringen har förändrat kurdiska ortsnamn till arabiska, förbjudit butiksskyltar i Kurmandji och hindrat föräldrar från att registrera sina barn med kurdiska namn.

Denna politik för ett ”arabiskt bälte” var en plan för en sanitär avspärrning mellan Syrien och angränsande kurder runt den norra och nordöstra kanten av Jazira, längs gränsen till Turkiet och Irak. Kurdisk mark konfiskerades och kurder tillsagda att bosätta sig i inre Syrien för att ge plats för araber. Det fanns också en stark militär närvaro i denna avspärrning och arabiska bosättningar tillhandahölls, som vi sagt ovan, förstklassiga faciliteter och statliga förmåner för att uppmuntra till ökat ekonomiskt välstånd.

Det fanns återkommande protester, konfrontationer och gripanden under 1980- och 1990-talen, ofta på viktiga dagar såsom Newruz eller årsdagen av al-Hasaka folkräkningen, 1962 års folkräkning i östra Syrien, vilken resulterade i att omkring 150 000 kurder nekades medborgarskap och därefter förnekades de och deras barn grundläggande medborgerliga rättigheter och dömdes till fattigdom och diskriminering. De är idag fler än 300 000.

År 2004 inleddes ett kurdiskt uppror i staden Qamichlo och spreds till kurdiska områden över Syrien – Jazira, Afrin, Aleppo och Damaskus blev svårt förtryckt av säkerhetsstyrkor och arabiska stammar användes av regimen i nordöstra regionen. Många kurdiska aktivister och demonstranter dödades och greps, mer än 2000, medan andra var tvungna att lämna landet.

I början av den revolutionära processen, utfärdade Bachar Al Assad ett dekret i april, efter möten med kurdiska företrädare beviljades personer, registrerade som utlänningar, syriskt medborgarskap, medan 48 fångar, främst kurder, släpptes. Många statslösa kurder väntar dock fortfarande på medborgarskap.

Firandet av den kurdiska nyårsfesten Newruz tilläts av regimen under 2011, medan tidigare säkerhetsstyrkor alltid ingrep och undertryckte varje medborgare som firade det. Dessa beslut fattades för att blidka den kurdiska befolkningens känslor speciellt.

Kurdiska aktivister har spelat en ledande roll i upproret och är mycket närvarande i den revolutionära processen, även om pressen underskattar deras roll. Många kurdiska aktivister har varit utsatta för syriska säkerhetsstyrkor under det pågående upproret.

Assadregimen är ansvarig för sekterismen

Regimen är, som vi har sett genom texten, huvudansvarig för uppkomsten av sekteristiska känslor och relationer. Assads regim har under de senaste 40 åren uppmuntrat och genomfört åtgärder som splittrat människor längs sekteristiska och etniska linjer för att behärska landet. Alla dessa element har, liksom förtrycket av folkliga och medborgerlig sekulära organisationer, skapat utrymme för en retorik av sekterism som yttrar sig bland de mest konservativa delarna av den syriska revolutionen.

Regimen är därför själv ansvarig för splittringen bland det syriska folket och den är inte, som regimen påstår, följden av en konspiration som stöds av utländska aktörer för att dela landet. Vår uppgift som revolutionära socialister är att krossa den viktigaste källan till sekterism, med andra ord regimen och utövarna av den bland de reaktionära och opportunistiska elementen inom revolutionen.

Ussama Makdissi skrev att ”övervinna sekterism, om det alls är möjligt, kräver ännu en bristning, en brytning så radikal för samhällskroppen som införandet av sekterism var för den gamla regimen, det kräver en annan vision av moderniteten”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen för att störta denna kriminella regim, och att upprätta en radikal brytning med det förflutna. Brytningen med regimens sekteristiska politik riktar sig också mot en del av oppositionen som använder en sekteristisk diskurs och backas upp av de arabiska Gulfstaterna i sin sekteristiska propaganda. Sekterism kan bara besegras genom att kämpa tillsammans för demokrati, social rättvisa, sekularitet och verklig självständighet.

Den sekularisering vi kräver är inte skild från vår kamp för demokrati, socialism och anti- imperialism. Vår sekularism är en del av vår revolutionära kamp för att befria religionen från politiska partier och att låta människor utöva sin religion fritt utan förtryck av staten. Vår revolutionära sekularism särskiljer inte olika sekter och etniciteter, och motsätter sig alla former av diskriminering. Dessutom kräver vår sekularism social jämlikhet och inte bara jämställdhet inför lagen, med andra ord kamp mot social ojämlikhet och orättvisor som skapas och ökas av det kapitalistiska systemet, men även mot alla former av imperialism och vi agerar i solidaritet med människor i kamp, och först och främst med det palestinska folket.

Det innebär att vi befinner oss i en fullständig och total klasskamp. Dessa ord i kampen mot sekterism av en libanesisk kamrat gäller lika fullt för Syrien: ”Det är inte bara en kamp för ett mer tolerant samhälle. Detta är en klasskamp, både en kamp mot de dominerande idéerna och en kamp för de förtryckta mot förtryckarna. Denna kamp kan inte föras av borgarklassen, tvärtom, det kan bara ske genom en kamp mot det härskande borgerskapet. Arbetarklassens centrala ställning är inte längre en teoretisk fråga. Faktum är att den enda försvarslinjen för det libanesiska folket mot sekteristiska splittringar och brutala attacker från de härskande är klassens enhet”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen mot det kapitalistiska systemet och för att förena de förtryckta i Syrien; araber, kurder, assyrier, sunniter, kristna och alawiter för att störta regimen och bygga ett nytt Syrien.

Som de protesterande skanderar, det syriska folket är ett och frihet är min sekt!

Leve den syriska revolutionen!

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,