Ta strid för välfärden-det finns mycket kvar att rädda.
Reformer värda namnet blir alltmer ovanliga, ja näst intill totalt frånvarande. Den nyliberala agendan för den globala kapitalismens framtid kräver ett race mot botten för den arbetande befolkningens inkomster och välfärd. Det har stått klart sedan ett par decennier.
Tongångarna har varit och är mest identiska i alla industriländer.
-Vi måste behålla våra företags konkurrenskraft. Det kräver:
-återhållsamhet med löneökningarna. Eller ännu bättre, inga löneökningar alls.
-privatisera alla offentliga aktiviteter som det går att omvandla till vinstgivande privata affärer.
-avreglera arbetsmarknaden och avskaffa så mycket som möjligt av de sociala skyddsnäten. Det ska kännas in på skinnet för den som inte har ett arbete.
Tillsammans innebär detta ett totalangrepp på den sociala välfärden. Den tid då ägarna av produktionsmedlen accepterade löneökningar i takt med produktivitetens utveckling i utbyte mot arbetsfred är över.
Den traditionella arbetarrörelsen har helt anammat den första punkten i den nyliberala agendan, att ”bevara våra företags konkurrenskraft”. Av det följer logiskt att nästan varje ”reform” blir en motreform med syftet att försämra redan existerande social välfärd. De brukar kalla det för att verka i tiden, att modernisera samhället.
Arbetarrörelsen borde betacka sig och göra motstånd. Men det finns en uppgivenhet inför de kalla fakta som sägs bestämma vad som är möjligt och inte möjligt. Inom vänstern finns det dessutom en blind fläck. När den kritiserar de nyliberala ”reformerna”, som redan drabbat arbetande, arbetslösa , studerande och pensionärer, glöms det ofta bort att det finns ännu mycket som kan ”reformeras” och som det är möjligt och nödvändigt att mobilisera till försvar av.
EU är ett projekt för nivellering neråt. Det innebär att på så gott som alla sociala fronter ska Sverige tvingas till reträtt och anpassning till sämre arbetsmarknadsregler och krympta socialförsäkringar.
Därför är det så viktigt att inse att det finns stora delar av det sociala skyddsnätet i vårt land som det är utomordentligt viktigt att ta strid för. Precis därför att det fortfarande är överlägset mycket av vad som finns utomlands, EU inräknat.
Försvara de lågavlönade.
Inkomsterna för den fattigaste tiondelen av medborgarna i industrinationerna säger mycket om det sociala och ekonomiska system som dominerar. Här under ser du hur medelinkomsten för den fattigaste tiondelen i Sverige(Suède i diag.) ser ut jämfört med resten av den industrialiserade världen. Uppgifterna kommer från OECD och visar inkomsten per år i dollar och jämförbar köpkraft 2005, som tyvärr är senaste statistik i ämnet.
(Förklaring av diagrammen: Pays-Bas=Holland, Royaume-Uni=Storbritannien, Suède=Sverige, Allemagne= Tyskland, Etats-Unis= USA, Espagne=Spanien)
Källa: OECD
Av diagrammet här nedan framgår det sedan tydligt att bland de länder som anses som mer socialt jämställda är andelen fattiga bland befolkningen lägre än i nakna klassamhällen som USA(Etats-Unis) och Japan. Diagrammet visar att andelen fattiga i Sverige är ”bara” 5,2 procent jämfört med ett genomsnitt på nästan 11 procent i OECD och över 16 procent i USA. Det är de stora sociala transfereringarna som förklarar den låga andelen fattiga i Sverige, Danmark och Frankrike. Däremot visar den lilla svarta pilen att andelen fattiga i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Det är frukterna av den svenska överklassens försök att anpassa de svenska lönerna till den internationella marknaden. En god ursäkt för att säga ett definitivt nej till alla klassmässiga kompromisser.
Källa OECD
En bra skola ska kosta pengar.
Det samhälle som inte ger sin ungdom en bra skola gräver sin egen grav. Det är inte kostnaden som ska styra skolpolitiken och ändå är det på modet att se på utbildningen som en lukrativ investering. Det påmindes vi pinsamt om under s-kongressen då Mona Sahlin drev igenom att privatskolorna visst får göra vinst och göra vad de vill med vinsten dessutom.
Den skola vi har är ändå relativt bra jämfört med många andra länder. I diagrammet nedan ser du hur stor del av ungdomar mellan 18-24 år som hoppat av skolan innan avklarad gymnasieutbildning.
Källa: Eurostat
Lägg märke till den lilla svarta pilen som visar att det är bara i Sverige, Danmark och Spanien som situationen försämrats under perioden 2000-2007. Trots att avhoppen är lägst i Sverige är det ändå en skam att det går åt fel håll.
Ungdomar utan fullbordad utbildning hamnar naturligtvis vid sidan av. Här under visar en skrämmande tabell hur stor del av ungdomar mellan 15-19 år som vare sig går i skolan eller arbetar. Bland dessa utstötta finns säkerligen de flesta ”värstingarna”.
Källa: OECD
Att strax över sex procent av Sveriges ungdomar befinner sig i denna situation är allvarligt. Det är nästan dubbelt så stor andel som i Nederländerna och till och med något sämre än i USA.
Ta kamp för en bra a-kassa.
Det är inte sänkta a-kassor och andra försämringar på arbetsmarknaden som skapar jobb. Den svenska regeringens så kallade jobb-linje bara underlättar för företagen att avskeda anställda men den underlättar inte för de arbetslösa att hitta arbeten.
Den internationella krisen driver nya miljoner in i arbetslöshet. Devisen att det är tillväxt som skapar nya jobb är helt felaktig. Nu vet vi också att hypnos och annan svindel inte skapar jobb, om än sköna pengar i fickan på jobb-coucherna. Vad som väntar är i stället en tillväxt utan jobbskapande. Företagen föredrar att snäppa upp arbetstempot och produktionens organisation än att nyanställa när den kommande återhämtningen blir verklighet. Om den kommer…
Den försämrade a-kassan och avregleringen på arbetsmarknaden riskerar att bryta den goda trenden för antalet långtidsarbetslösa i vårt land. I diagrammet här under syns antalet långtidsarbetslösa 2008 (över ett år utan arbete) i procent av den aktiva befolkningen.
Källa: OECD
Den tyska socialdemokratins våldsamma attack på de arbetandes villkor syns tydligt i diagrammet. Tillsammans med Belgien är det enda landet där procentandelen långtidsarbetslösa ökat de senaste tio åren (se lilla svarta pilen). När Gerhard Schröder drev igenom sina motformer motiverades det med att den ”stela tyska arbetsmarknaden” behövde mjukas upp så att alla kunde komma i arbete. Hur det gick kan vi se nu.
En bra a-kassa och fasta heltidsanställningar är bästa skyddet mot företagarnas försök att vältra över krisen på de arbetande.
Ett solidariskt samhälle stoppar misären
I det kapitalistiska systemet är det bara ett utvecklat system för sociala transfereringar som skyddar de sämst ställda från att leva i direkt misär. Den nyliberala agendan för ständigt sänkta skatter, naturligtvis för att ”stimulera kreativiteten”, leder omedelbart till försämrade sociala försäkringar.
Här under ser du inkomstgapet mellan tiondelen med de högsta inkomsterna och tiondelen med de lägsta inkomsterna. Diagrammet visar kvoten mellan de två gruppernas inkomster. Det vill säga att i Sverige och Danmark är förhållandet 1 till nästan 5 medan den är 1 till 11 i Italien och 1 till 16 i USA.
Källa : OECD
Att situationen skulle se annorlunda ut om de sociala transfereringarna skulle avskaffas kan du se i nästa diagram, som visar hur stor del av hushållens disponibla inkomster som i genomsnitt består av sociala överföringar via skatterna.
Källa: OECD
Här ser vi en direkt relation mellan inkomstklyftorna i samhället och storleken på de sociala transfereringarna. Ett mer solidariskt system tillåter relativt små, med relativt understryket, inkomstklyftor på 1 till 5 som i Sverige och ett individualistiskt system som i USA med 1 till 16. När alla betalar skatt efter sin förmåga finns det resurser för en social välfärd. När den rikaste femtedelen i samhället slipper allt lindrigare undan då växer misär fram underifrån.
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Välfärd, Arbete, Sociala f10rsäkringar, Skola, Sjulvård
