Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del III av III

Ekologisk socialism är svaret.

I två artiklar har jag nu diskuterat vilken miljöpolitik EU/USA för och hur den står i skarp motsättning till de proklamerade målen inför Köpenhamn och därefter. Jag har också beskrivit hur diskussionerna förs kring ett ”grönt” alternativ i kapitalistisk regi och hur det bara kan leda till irrationella och i slutänden farliga alternativ, både ekologiskt och socialt.

I denna tredje och sista artikel i serien ska jag försöka skissera en politik som den anti-kapitalistiska rörelsen bör göra till sin och propagera för och ställa emot maktelitens planer för framtiden.

Radikala anti-kapitalistiska lösningar.

Av de två föregående artiklarna hoppas jag att följande slutsats framstår som helt logisk och nödvändig.

Utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras och anses som ”möjliga” är det bara miljökatastrofer som väntar vid horisonten.

Det krävs radikala förändringar för att miljöhotet ska kunna bemötas – kort sagt det behövs en övergång till ett ekosocialistiskt samhälle.

Lenin skrev strax efter ryska revolutionen att socialismen är lika med sovjeter plus elektricitet. Redan då var det en för enkel bild även om den kunde rättfärdigas med att en enorm majoritet av befolkningen saknade elström. I dag är naturligtvis hans formel helt överspelad, eftersom vi står inför frågan hur elen produceras, av fossila bränslen eller inte.

Hos Marx hittar vi en formel som mer pekar mot vad som ska styra våra ekologiska val. I tredje delen av Kapitalet skriver Marx att det måste ske ett rationellt utbyte mellan människan och naturen. En fin utgångspunkt. Enda problemet blir att svara på frågan – vilken rationalitet?

Det finns minst två svar på frågan. För det första gäller det att bryta med kapitalismens köp- och slängideologi. Vi måste vårda naturen och de varor vi skapar när vi exploaterar naturens tillgångar. Mer är inte alltid bättre. För det andra bör den så kallade försiktighetsprincipen bli styrande i alla val av industriella processer och teknologiska landvinningar. Det innebär också att inta en ödmjuk inställning till vetenskapen och inte tro att vi vet allt, att vetenskapen alltid hittar lösningar.

Allt kan inte prissättas.

Det finns en rad av radikala och nödvändiga åtgärder som bör sättas upp på våra baner.

– Den materiella produktionen av varor måste minskas. Det finns massor av helt onödiga och skadliga produkter som det inte finns sociala behov av. Vem behöver vapen och bomber? Varför produceras det lyxyachter när människor svälter? Var och en kan göra sin egen lista och svaret blir alltid detsamma. Det produceras skräp och lyx därför att de som äger kapital kan tjäna pengar på det.

– När hela branscher, som krigsindustrin, läggs ned måste anställda som drabbas garanteras arbeten i och utbildning för verksamhet i sektorer med en samhällsnyttig produktion.

– Det finns ingen ekosocialism utan en total revolution av transportsystemen. Kollektiva transportmedel och närtransporter måste bli de förhärskande färdmedlen. Turistindustrins allt tätare skytteltrafik jorden över är inte ekologiskt hållbar så länge flygmotorerna använder fossila bränslen. Samma sak gäller forslandet jorden över av jordbruksprodukter som inkräktar på fattiga länders möjlighet att föda sin befolkning. Komplementet till revolutionen i transportsystemen är en, åtminstone delvis, omläggning till närproduktion av matvaror.

Foto Benny Åsman

– Alla beräkningar visar att isolering av alla existerande bostäder kan spara upp till hälften av den energi som i dag används för uppvärmning av våra hem. Här kan inga argument om att det är för dyrt accepteras. Oavsett kostnaderna är detta en långsiktig investering som måste göras. Vinstprincipen står i vägen för en sådan åtgärd. Ställ den åt sidan. Ställ samhällets och miljöns intressen i centrum.

Socialisera energi- och kreditsektorn.

– Samma argument gäller för de förnyelsebara energikällorna. Det är inte kostnaden som ska bestämma vad som produceras och hur det produceras. I dag styr den kapitalistiska vinstprincipen i sökandet efter nya energikällor. Därför prioriteras produktionen av biobränslen trots att den kräver odlingsbar mark samtidigt som forskningen i solenergi släpar efter. Det får kosta vad det kosta vill, men solenergin ska prioriteras eftersom det är den verkliga lösningen. Forskare har visat att om alla tak i söderläge inom EU betäcks med solpaneler räcker det för att täcka hela Europas elbehov. Det ska jämföras med det tyska monsterprojektet Desertec(solfångare i Sahara) som kommer att kosta många miljarder euros och bara svara för 15% av EUs elbehov. Men Desertec är intressant för storkapitalet eftersom det är stordrift och ger kontroll över marknader vilket inte behöver bli fallet om alla hus förses med små produktionsenheter för solenergi.

– Det måste skapas en internationell fond för att täcka de kostnader som krävs för en anpassning av ”utvecklingsländernas” utsläpp av växthusgaser. Det kräver bland annat en massiv överföring av teknologi till den offentliga sektorn i fattiga länder och ett brott med de multinationella bolagens patenträtter. Det kan komma att kosta cirka hundra miljarder euro per år. Men so what? Kapitalismen spenderar mer än tusen miljarder euro per år i militära utgifter. Varför har vi råd med det men inte en fond för de fattiga länderna?

– För att åtgärderna ovan ska bli verklighet tränger sig en oundviklig slutsats på. Energisektorn och kreditväsendet måste socialiseras och ställas i samhällets tjänst. Det privata profitintresset framstår som alltmer oförenligt med en socialt rättvis övergång till en ekologiskt hållbar framtid. Därför måste energisektorn och kreditväsendet liksom troligen andra stora samhälleligt viktiga industrier tas över i samhällets tjänst.

Bryt med klassamarbetet.

– För att kunna tillfredställa människans grundläggande behov och samtidigt minska den materiella produktionen krävs det ett brott med idén att i en ständigt ökad produktion finns människans frigörelse från nöden. Ett brott med ”allt för produktionen” innebär ett brott med klassamarbetet som det hittills sett ut. Ökad produktivitet har gett högre inkomster. Sedan några decennier vill inte Kapitalet längre dela med sig av produktivitetsökningens frukter. Det är dags att säga adjö till den formen av klassamarbete från arbetarrörelsens sida också. Samhället ska producera vad som är nödvändigt och nyttigt med ett minimalt bruk av energi. I den ekvationen finns det ingen plats för profitjakt.

I Saltsjöbaden signerades efterkrigstidens arbetsfred i utbyte mot löneökningar knytna till produktivitetsökningen i industrin. Det avtalet bröt kapitalägarna för länge sedan. Det är dags för arbetarrörelsen att göra detsamma.

– Det är dags att inta en offensiv hållning i klimatkampen. Vi ska inte längre säga att det kanske går att undvika en sämre levnadsnivå i och med övergången till ett hållbart samhälle. Övergången till ett nytt energisnålt och klimatvänligt system är en nödvändighet för att vi ska kunna leva bättre.

– För att skapa ett samhälle som kan kallas ekosocialistiskt måste arbetstiden minskas kraftigt med bibehållen lön och sociala skydd bevaras och byggas ut. Då kan alla få en sysselsättning. Inte för att producera mer utan för att minska dagens stress och press på arbetsplatserna. Det förutsätter också en kraftig förändring i inkomstfördelningen. Ingen ska tjäna 100 gånger mer än andra, inte ens 10 gånger mer.

Extremism är inte radikalt.

Inför ansamlingen av tusentals människor i Köpenhamn kommer mer än en domedagsprofet sticka upp huvudet. Sedan redan en avsevärd tid tillbaka är det vissa som gjort till sitt levebröd att måla upp katastrofen med stort K på väggen. Mer än en bok har tagit sin utgångspunkt i något av de värstascenarier som vetenskapen säger inte kan uteslutas.

Bakom finns kanske en idé att de apokalyptiska förutsägelserna ska skrämma människan till att aktivera sig i miljökampen. Men den som säger att allt redan är för sent och att katastrofen är oundviklig inspirerar bara till resignation eller eventuellt det motsatta – låt oss elda på av bara fan, det är ändå kört.

Oavsett om klimatforskarna eventuellt har helt fel eller om katastrofprofeterna har rätt är det ett faktum att de fossila bränslena kommer att ta slut inom en nära framtid. Lika bra att redan nu förbereda en övergång till ett rent, energisnålt produktionssystem. Det är anti-kapitalism. Det är verklig radikalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, EU, Köpenhamn, FN, Energipolitik,

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Bloggare:Rödamalmö,AlliansfrittSverige,Proletärbella,JonasSjöstedt,

-Nu är det nog!

I går det blev klart. Ett förslag till ett nytt sexårigt lönesänkningsavtal – utan strejkrätt -kvaddades fullständigt i en omröstning bland Fords 41 000 arbetare i USA. Trots en oerhört intensiv Ja-kampanj, både från företagets ledning och bilarbetarfackets högsta toppar, röstade en förkrossande majoritet nej till förslaget.

Här röstar arbetare vid Dearborn Truck Plant.

”Vi har helt enkelt fått nog. Vi har gjort tillräckligt med eftergifter”, menade Gary Walkowicz, ordförande för den viktiga avdelningen,”Local 600” Dearborn Truck Plant, och en av de främsta kritikerna av sin fackliga ledning. När UAW:s vicepresident Bob King, tillika ordförande för det mäktiga förbundets alla Ford-anställda, besökte den klassiska marken i Rouge, Michigan, blev han på ett stort möte utbuad av sina medlemmar, som hela tiden avbröt honom med att gemensamt sjunga ”No!No!”, när han tragglande försökte reda ut alla ”missförstånd” om den föreslagna uppgörelsen. I omröstningen vid just Dearborn visade det sig senare att 92 procent av arbetarna protesterade mot avtalet genom att rösta nej. När alla röster i landet räknats in stod det klart att hela 70 procent av arbetare i produktionen hade sagt nej. I gruppen ”yrkesarbetare” var motståndet ännu större. Där sa 75 procent nej.

Att Fordchefen Alan Mullaly hade blå skjorta och UAW:s Bob King flaggade med en röd slips spelade ingen roll. De skakade hand för att markera samsynen när det gällde det lönesäkningsavtal som arbetarna sedan avvisade…

Både för Fords anställda världen över /också för arbetarna vid Volvo Personvagnar/, liksom för alla andra arbetare måste detta rungande Nej ses som en viktig signal om ett begynnande fackligt motstånd mot alla försök att vältra över kostnaderna för kapitalisternas kris på oss arbetare. Det är en signal som kan tillföra ”lite nytt blod”, lite mer energi till lokalt fackligt aktiva här hemma i Sverige och en varningsflagga till våra förhandlare i den avtalsrörelse som så smått har börjat.

I USA är förbundet för bland annat arbetarna i fordons- och flygplansindustrin, UAW, en gigant med en halv miljon medlemmar. Men dessvärre är det också ur facklig synpunkt en pervers organisation. Det är en facklig massrörelse, vars ledning är i färd med att förvandla den egna organisationen till vad som brukar kallas ”en gul fackförening”. Amerikanarna säger ”corporate union”. Alltså en fackförening som inte längre är oberoende av det egna företaget och därför inte kan stå på medlemmarnas sida. I USA har UAW varit en viktig del av Barak Obamas krispaket för bilindustrin. En plog som skyfflat undan varje försök till fackliga protester. I ersättning för väldiga eftergifter när det gällt löner, sjukförsäkringar och pensionsavtal för de förstatligade kolosserna Chrysler/GM har UAW fått krediter/aktier som gör att man under en ”övergångstid” är huvudägare för dessa stora koncerner. Alltså arbetsgivare till sina egna medlemmar!

Men inte nog med detta. Det är dessa ”konkursavtal” som UAW:s ledning, hand i hand med Fords direktörer, nu rakt av bara ville översätta till Ford Motor Companys alla avtalsområden för metallarbetare. Samtidigt visar de fackliga upproren inom UAW/Ford, med möten och organiserade flygbladsutdelningar, att det lokalt fortfarande är möjligt med ett relativt självständigt fackligt arbete inom organisationens ramar. Fortsättningen blir spännande och viktig även för oss. De amerikanska bilarbetarnas protest var en historisk milstolpe. Det var första gången sedan 1982 som UAW:s byråkratiska ledning åkte på ett nederlag i en nationell omröstning. Under de år som gått sedan dess har en väldig industriell infrastruktur och hundratusentals arbetsmöjligheter omintetgjorts. I de diskussioner som nu kommer efter protesten blir det självklart nödvändigt att inte bara säga nej utan att också nå fram till förslag om vad en verklig socialisering av kreditväsende och storindustrin skulle kunna innebära.

I USA, såväl som i de flesta andra länder, får arbetarna rösta om föreslagna avtal? Varför inte i Sverige?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fackligt, Ford, Nej till Fordavtal, avtalsrörelsen.UAW, finanskris

I pressen: SDV1,DN1,AB1,

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del II av III

Är grön kapitalism vår Noaks ark?

Finns det en grön kapitalism som, likt Noaks ark, kan rädda världen från klimatkatastrofer och eventuell undergång? Att ställa frågan så antyder redan svaret.

Vare sig dagens kapitalism eller en grön variant kan lösa de problem som klimatförändringen ställer mänsklighen inför. Det är den huvudtes som den här artikeln driver.

Om vi börjar med att anta att en grön kapitalism är möjlig vad skulle då dess absolut viktigaste uppgift vara? Att drastiskt sänka utsläppen av koldioxid inom en relativt kort tidsram är det självklara svaret. För annars kan den inte kallas grön. Det finns bara en effektiv väg att uppnå det målet – minska förbränningen av fossila bränslen. I diagrammet härunder ser vi källorna till alla växthusgaser omräknade till CO₂-utsläpp sedan 1970.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Det helt frapperande i diagrammet är det faktum att förbränningen av fossila bränslen i stort sett är ensamt ansvarig för den totala ökningen av utsläppen sedan 1970. Alla andra gasutsläpp är nästan konstanta. Slutsatsen är naturligtvis att målet att sänka utsläppen med minst 50 procent till 2050 är omöjligt att uppnå utan att minska konsumtionen av fossila bränslen. Det går helt enkelt inte att komma runt detta faktum.

Rent tekniskt sett reser det inga problem. Alla vetenskapliga beräkningar visar att de förnyelsebara energikällorna har en potential tiofaldigt större än alla kända fossila resurser tillsammans. Att i dagsläget 80 procent av all förbrukad energi kommer från fossila ämnen är därför rent teoretiskt inte svårt att ersätta med förnyelsebara källor.

Men det finns naturligtvis många praktiska hinder i vägen. Att gå ifrån de fossila bränslena betyder att ett nytt energisystem måste byggas, vilket inte kan förverkligas över en natt. Med dagens teknik är alla alternativ, ur den kapitalistiska marknadens synpunkt, betydligt dyrare än den fossila energin. Det krävs självfallet en övergångsperiod till ett nytt system. Under den fasen riskerar till och med CO₂-utsläppen att öka eftersom det måste till stora investeringar i ny teknik och nya anläggningar, som i sin tur kräver energi, det vill säga ökad förbrukning av fossila bränslen under övergångsfasen.

Horisont 2050

För att nå målet för CO₂-utsläppen beräknar FNs klimatpanel att energiförbrukningen i EU måste minska med 50 procent till 2050 och i USA med 75 procent. Vid första ögonkastet verkar detta löjligt orealistiskt. Men jämförelser mellan olika länder visar motsatsen. En schweizare använder exempelvis 4 ton olja(all energikonsumtion omräknad till ton olja) per år medan amerikanen använder 8 ton per år. Ingen kan påstå att levnadsstandarden i Schweiz ligger under den amerikanska. Problemet sitter i samhällets infrastruktur och konsumtionsmönster.

Behandla Jorden varligt

Att rikta in fokus på individens slöseri av energi och materia, vilket är medias favorittema, är inte tillräckligt. Mycket kan göras för att företagen och även individen ska slösa mindre med moder jords gåvor. Men det är helt enkelt inte nog för att den drastiska minskningen av CO₂-utsläppen som är nödvändiga ska kunna realiseras inom den tidsram som försiktighetsprincipen påbjuder.

Kanske forskningens huvudfåra i klimatfrågan överdriver problemen eller har helt fel. Det vore ju angenämt. Men är den möjligheten något att bygga en politik på? Att spela rysk roulette med framtiden som insatts verkar inte klyftigt.

Slutsatsen blir till slut enkel och till synes dramatisk. Det finns inga omvägar eller tekniska under som kan uppnå de mål klimatpanelen förespråkar utan att transformeringen av materia minskar, det vill säga att den materiella produktionen minskar.

Är det ett skämt kanske du frågar dig. Minska varuproduktionen när en tredjedel av mänskligheten knappt har nog för dagen och en miljard av dem är undernärda vad är det för trams. Utropet är berättigat om vi inte tittar närmare på vad som är socialt nödvändig produktion och vad som är onödig och till och med skadlig produktion. När en risbonde i Asien utökar sin produktion ökar han också utsläppen av växthusgaser liksom bygget av en kilometer ny motorväg till ett nytt köpcentra mitt ute på vissjan i Europa också ökar BNP och utsläppen av gaser. För den borgerliga nationalekonomin är de båda exemplen helt likvärdiga. Tillväxt som tillväxt. För klimatologerna likaså. Utsläpp som utsläpp. För att komma undan denna falska jämförbarhet måste vi se till kvalitet och inte kvantitet. Var och en kan göra en rundtur i närmaste storköp och omedelbart finna massor av helt onyttiga och absurda produkter. Produkter som inte fyller några verkliga behov och som bara kan säljas med mördande reklam och mode.

Hur många miljoner ton olja, stål och sällsynta metaller går inte bokstavligen upp i rök i krigsindustrin? Är det en nyttig produktion?

Gröna alternativ?

Mot den bakgrunden kan vi fråga hur den ”gröna kapitalismens” alternativa energikällor ser ut? Vad föreslår makthavarna som ersättning för de fossila bränslena?

Den internationella energikommissionen har gjort beräkningar för hur stora utsläppen blir 2050 vid ett business as usual scenario och hur stor del minskade utsläpp som olika förnyelsebara energikällor kan ta ansvar för. I diagrammet nedan syns att utsläppen skulle öka från nuvarande 28 gigaton CO₂ till 62 gigaton 2050 och att målet bör läggas vid 14 gigaton 2050 om scenariot max 2°C temperaturökning till 2100 ska förverkligas. I diagrammet ser vi att enligt IEA kommer koloxidlagring i sänkor och kärnkraften att spela en stor roll.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Planen är helt enkelt orealistisk, irrationell och farlig för framtida generationer.

-Att lagra koldioxid i påstått täta bergrum är kanske en metod som kan användas under övergångsfasen till ett nytt energisystem. Men det är en riskabel teknik eftersom ingen kan garantera att koldioxiden en dag inte slipper ut på grund av en jordbävning eller förskjutning i berggrunden. I planen ingår att från och med 2020 bygga 45 nya kolkraftverk per år med 500 MW kapacitet och utrustade för att samla upp verkens CO₂-utsläpp. Är det en ny kolepok som planeras?

-För att planen att kärnkraften ska svara för 6% av de minskade utsläppen ska realiseras måste det byggas 1 440 nya kärnkraftverk på 1 000 MW fram till 2050, det vill säga 32 stycken per år.

-Vid sidan av kol- och ny kärnkraft ska nya generationer av biobränslen utvecklas. Här ligger redan de stora oljebolagen i startgroparna. British Petroleum satsar miljardbelopp på framställning av biobränslen utifrån alger och bakterier. Det behöver inte sägas att genmanipulering blir stomme i en sådan verksamhet.

-Men det är inte slut på vansinnet. Planen räknar också med att tunga oljor och oljesand, eller tjärsand som det också kallas, ska exploateras med användande av teknik för CO₂-sänkor. I Kanada kan vi redan se vilka miljökatastrofer som utvinning av oljesanden leder till.

Oljesanden i Kanada skapar stora miljöskador

Från teori till verklighet

På skrivborden finns det en ”grön kapitalism”. Den kommer att stanna där. Det resonemang beskriver hur den skulle kunna fungera följer följande logik.

-Kostnaderna för miljöförstöringen ska tas med i beräkningen. Det låter sympatiskt. Men en kostnad ska ha ett pris i en marknadsekonomi. Hur sätter man ett pris på en förstörd sjö? Eller vad är kostnaden för fjällripans utrotning? Och hur stora kostnader svarar det mot under en kommande 50-årsperiod?

-Priset på ett ton CO₂ ska sättas så pass högt att ”smutsiga” industrier tvingas till att minska sina utsläpp. Men i praktiken ser vi att USA och EU bromsar tvingande åtgärder för att inte sätta käppar i den ”egna” industrins profitkvarnar. I teorin är det miljöbovarna som ska betala, i praktiken erhåller de gratis utsläppsrätter som de gör stora vinster på.

– En ”grön kapitalism” innebär en omläggning till alternativa energikällor. I praktiken ser vi hur de makthavande satsar på en mix av fossila bränslen och kärnkraft.

-Teorin kräver att kostnaderna för ”utvecklingsländernas” omläggning till miljövänlig energiproduktion ska bäras av de rika länderna. I stället förs en internationell åtstramningspolitik där fattiga länders ekonomier hamnar i allt större kläm.

-Den kräver också en omfattande överföring av teknik till ”utvecklingsländerna”. Men det motsatta sker. Rika länder kapplöper för att lägga beslag på råvarukällor och odlingsbar jord i främst Afrika, men också i Asien och Latinamerika.

Kort sagt bygger idéerna om en ”grön kapitalism” på teoretiskt tänkbar ekonomisk potential medan den reellt existerande kapitalismen enbart baserar sitt handlande på vilka profiter den stenhårda konkurrensen på marknaden tillåter.

Om vi överlåter åt kapitalägarna att bestämma hur klimathotet ska mötas är det ingen grön blomstrande kapitalism som väntar oss. Se i stället fram mot en värld med allt fler ekologiska katastrofer, en kaotisk övergång till en värld där de fossila bränslena är slut och en explosion av social misär och fattigdom.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,,SVD3,DN4,DN5,AB1,SDS1,DN4,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, FN, EU, Olja, Solenergi, Köpenhamn, Kyoto,

Förkylt för regeringen?

Nu är det förkylt för regeringen. Det hjälper inte ens med att ministrarna från och med i dag kan köpa sig en albyl hos ICA och P-piller på bensinmacken. Framförallt för socialminister Göran Hägglund och hälsominister Maria Larsson handlar det om en riktigt snorig snuva. Inför alla och envar har de svurit på att folk numer, enligt de lagar som riksdagen stiftat inte kan vara sjuka längre än 550 dagar. De om några har satt sig ”på höga hästar, skrittat fram och talat om hur det ska vara för verklighetens folk därnere”. För att nu salutera Hägglund med hans egna ord…

Men i verkligheten kan naturligtvis vi människor vara sjuka betydligt längre. Statliga dekret i all ära. Men enligt Försäkringskassans egna ord kommer nu tiotusentals människor som Hägglund och Larsson friskförklarat att bli sjuka igen – efter valåret:

”Försäkringskassan har tidigare uttryckt tvivel om hur många av de utförsäkrade som verkligen kommer att ta klivet ut i arbetslivet. I rapporten konstateras att antalet utbetalda sjukpenningdagar, som stadigt gått ned, nu i stället ökar 2011 och 2012 på grund av gruppen utförsäkrade. Ungefär var tredje av de utförsäkrade bedöms återkomma till sjukförsäkringen inom 180 dagar efter de tre månader som måste passera innan de har återkvalificerat sig till försäkringen. Försäkringskassan räknar dessutom med att de här personerna i huvudsak än en gång blir långa sjukfall. Detta eftersom de inte har lämnat sjukförsäkringen för att de blivit friska utan för att deras dagar tagit slut (!)…”

Där ser man. Människan spår och Gud rår. Är folk i verkligheten sjuka – blir de inte friska bara för att Hägglund och Larsson mästrar om någonting annat. En stor del av regeringens besparingar när det gäller sjukkassan handlar i stället om övergrepp. Dessutom valtaktik. Valåret 2010 kan man peka på minskade kostnader i sjukvårdsförsäkringen. Men enligt Försäkringskassan analys kommer dessa tillbaka 2011-2012…

En helt annan sak är att hundratusentals sjuka människor, eller sjukpensionärer, har kvar en viss arbetsförmåga. Men med en oerhörd förlust för samhället – kan denna inte tillvaratas därför att för den enskilda arbetsgivaren är det vinsten eller profiten som gäller. Till största delen handlar både arbetslöshet och ”utförsäkrade” sjuka om det människofientliga och odemokratiska ekonomiska system som vi lever med.

Det är inte lätt det här med ”verkligheten”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göran Hägglund, Maria Larsson, Utförsäkrade, Försäkringskassan, regeringen, sjukpensionärer, Verklighetens folk,

I pressen: DN1,SVD1,DN2,AB1,SDS1,

Fredspris

–i toner till

SVART MOLL

Barak Obamas utrikesminister – Hillary Clinton – har varit på snabbvisit till Jerusalem och visar nu att den nya regimen inte i något avseende har ändrat sitt förhållningssätt till ockupationsmakten Israel. Clintons tidigare krav – som en förutsättning för nya fredsförhandlingar – var att Israel skulle stoppa alla sina nybyggen på Västbanken. Nu har dessa släppts. När Bejamin Netanyahus högerextrema israeliska regering säger sig acceptera ett begränsat byggstopp / Östra Jerusalem helt undantaget / framställs detta i stället av Clinton parodiskt nog som ”en eftergift utan motstycke”. Inte ens USA:s egen skyltdocka Mahmoud Abbas, alltmer trängd och ifrågasatt hos palestinierna som han är, kunde köpa skambudet, och Clinton kunde sedan passande nog lägga skulden hos palestinierna. Abbas krav på ett ovillkorligt byggstopp framställs som ”ett oresonligt hinder”.

Parodiskt nog pekar nu Clinton finger åt palestinierna…

Detta är en viktig politisk markör från USA:s sida. Obama står skuldra vid skuldra, sida vid sida med Israel. Oavsett vad Netanyahu och hans ockupationssoldater tar för sig.

Netanyahu är mer än nöjd…

Samtidigt rasar hans tänkta strategi i Afghanistan samman som ett korthus. Det beslut som ruvats fram om att tiotusentals nya amerikanska ockupationssoldater ska sättas in i Afghanistan skulle sett bättre ut om det hade funnits en någotsånär trovärdig quislingregim att referera till. Abdullah Abdullahs beslut att bojkotta det nya valfusk som president Karzai tänkt rigga gör att även låtsasdemokratin slås i spillror.

Abdullah Abdullah fnyser åt valjippot och hoppar av…

Det blir svårt för Barak Obama – ens med sin vibrerande vältalighet – att få upp stämningen när han snart tar emot sitt fredspris. Tonerna i bakgrunden kommer att gå i svart moll.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Hillary Clinton, Barak Obama, fredsförhandlingar i Mellanöstern, Mahmoud Abbas, PLO, Palestina, USA

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,SDS1,DN2,

Andra bloggare: Jinge,

Oden kom från

Turkland

”Halloween känns inte trevlig eller genuin”, heter det i dag från Sverigedemokraterna. ”Den har kommit från USA över Atlanten”, menar man och flera företrädare säger att de bojkottar denna nya företeelse.

Jag kan för en gångs skull hålla med. Men det beror nog på att jag blivit lite äldre och mest upplever detta nya inslag i vår kultur som något affärerna vill pracka på oss för att kunna sälja en massa strunt. En förevändning för att prångla ut ännu fler smällare och ännu fler påsar med lösgodis…

Sverigedemokraterna har rätt när de säger att seden med dessa hemska pumpor och skräckmasker har farit över Atlanten från USA. Men detta är samtidigt ett av alla belägg för att de har helt fel om den påstådda ”islamiseringen” av Sverige. Den trista verkligheten är att det sker en genomgripande ”anglofiering” av hela vårt samhälle. I tidningen Proletären, vars ideologi jag i de flesta stycken tycker är avskyvärd, finns det i veckans nummer ändå en artikel som verkligen är läsvärd. Anders Carlsson visar i fråga efter fråga hur fel Sverigedemokraterna har. Argumentationen är överlägsen det mesta som har skrivits: Proletären. Bland annat skriver Carlsson:

Det pågår verkligen en anpassning av Sverige till främmande makt. Men inte till islam och då rakt inte till den muslimska minoriteten i Sverige. Utan till USA. Vars krig Sverige numera deltar i som lydig vasall. Och till EU. Som numera utgör den politiska maktens centrum i ett land där all politisk makt enligt grundlagen skall utgå från folket.

Islamiseringen av Sverige är en myt. Som syftar till att dölja det verkliga hotet och anpasslingarnas verkliga agenda. För visst utgör goda delar av det politiska etablissemanget en skock anpasslingar. Varför skulle Sverige annars föra krig i Afghanistan och hur skulle EU-domstolen annars kunna underkänna svenska lagar?

Inte ens Jimmie Åkesson tror väl på allvar att muslimska sharialagar utgör ett hot mot Sverige. Men arbetarfientliga EU-lagar är redan ett hotfullt faktum.

Dessutom har sverigedemokraterna som vanlig fel när det gäller det här med vad som är ”genuint” eller inte. Vad som är ”svenskt” eller inte.

Halloween kom ursprunglingen till Nord-Amerika med invandrande irländare. De var bärare av en keltisk och senare germansk (!) kultur. De hade föreställningen att de döda återuppstod när höstmörkret kom. För att få dem att stanna i sina gravar och för att skrämma bort onda andar tände man eldar, klädde ut sig till djävlar och förde oväsen av alla de slag. När den katolska kyrkan sedan fick fäste bland germanerna tog man över en del av riterna. Vi fick en samlad helg för att minnas alla de fromma människor som påvedömet helgonförklarat. Lutheranerna tog avstånd från helgonmyterna och valde att förvandla helgen till en tid när vi minns de av våra egna nära och kära som gått bort.

När Oden red in i Valhall kom han från ”Turkland”….

Våra sedvänjor eller det ”svenska” kommer och går. Men nästan alla har kommit till våra breddgrader med ”utlänningar”. Sverigedemokraterna, till skillnad från militärdiktatorn Karl XII som tog med sig de ”ursvenska” kåldolmarna från sin vistelse hos osmanerna, gillar inte turkar och vill inte ha med dem i EU. Men i berättelserna om våra ursvenskar kan vi läsa att Oden och hans följeslagare kom från ”Turkland”. Kristendomen kom från Mellanöstern. Det gamla testamentet skrevs på hebreiska. Det nya på grekiska. Men den historiske Jesus lär ha talat arameiska. Julen är en salig (!) blandning av det germanska midvinterblotet (skinkan) och den kristna kyrkans firande av Jesus födelse. Seden med julklappar har att göra med att man efter höstslakten och vid de germanska bloten delade med sig lite av eventuella överskott till dem som hade det svårt. Det här med julgran kom från Tyskland på 1800-talet. Äggen till påsk kom när utlänningarnas hönor (som ursprungligen kom från Indien) kacklade in i Sverige för ungefär 2 000 år sedan. Det är nämligen vid övergången från senvinter till tidig vår som hönorna börjar värpa i stor skala.

Vad vi än granskar när det gäller våra kulturella traditioner visar det sig att deras ursprung är komplexa. Traditionerna är dessutom stadda i ständig förändring.

Själv bäddar jag granris, från skogen bakom vår husknut, på de två gravar där stoftet finns av mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar, samt en kär faster. Dessutom pryder jag med en enkel krans av gran och kottar. Det passar mig. Jag är inte kristen men ser det som en stund av erinran. Av viktig ro och eftertanke. Den nya sedvänjan med massor med ljus och annan utsmyckning trivs jag inte med. Om det ena eller andra är genuint eller inte är betydelselöst.

Kransen är för övrigt en förkristen symbol, solhjulet, som förmodligen var med i det kulturella bagage som indoeuropéerna hade med sig när de vandrade in till vår kontinent. Alla dessa ljus som nu tänds på landets kyrkogårdar är mer ”papism”, mer katolska sedvänjor än de som varit genuina för den stränga svenska, lutheranska kyrkan….

Vi gör vad som passar oss. Det är det som blir kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, Halloween, Allhelgonaafton, Turkiet, Oden, asatro, germansk kutlur, papism

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,

Bloggare:Jinge,JonasSjöstedt,

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del I av III

Köpenhamn blir ett fiasko.

Snart samlas världens statsmän i Köpenhamn för att anta ett avtal som ska ersätta det avtal som antogs 1997 i Kyoto. Redan innan de förnäma herrarna och ett fåtal lika förnäma damer samlas i våra grannars huvudstad kan vi slå fast att fiaskot är garanterat.

Ett avtal kommer visserligen att antas och undertecknarna kommer att skryta ikapp om hur de tagit ansvar för vår gemensamma framtid och att ett stort steg på väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle nu kan tas.

Därför ska det sägas redan från start att vad som beslutas i Köpenhamn kommer att vara helt oförenligt med de mål som FNs klimatpanel säger är ett minimum för att hindra allvarliga klimatologiska och därmed ekologiska kriser.

Det viktigaste riktmärket som klimatpanelen lagt fast är att den genomsnittliga temperaturökningen fram till 2100 måste begränsas till 2° C jämfört med temperaturen vid industrialismens genombrott i slutet av 1700-talet. Det målet har också EU-kommissionen gjort till sitt. I dag ligger redan temperaturen 0,7°C över vad som då rådde.

Bästa sättet att avgöra om EU, USA och andra makter inte bara gör läpparnas bekännelse till tvågradersmålet är att konkret titta på vilken energipolitik som förs och planeras.

Att vårda den enda värld vi äger rimmar inte med kapitalistisk profitjakt.

EU har antagit målet att begränsa temperaturökningen till 2°C. Låt oss därför undersöka den politik som förs och hur pass den rimmar med målet.

EUs klimatpaket 2012-2020

Kommissionens plan för perioden 2012 till 2020 kan sammanfattas i fyra punkter.

· Utsläppen av koldioxid, CO₂ , ska minskas med 20 procent innan 2020 jämfört med nivån på utsläppen 2005.

· Energieffektiviteten ska ökas med 20 procent under samma period. Det innebär att en viss mängd energi ger 20 procent större produktion.

· Innan 2020 ska 20 procent av all brukad energi komma från förnyelsebara källor varav 10 procent ska vara biobränsle i transportsektorn.

· Om det antas ett ”bra” avtal i Köpenhamn ska EU åta sig att minska utsläppen av CO₂ med 30 procent.

Hur rimmar detta med den uttalade målsättningen om maximum 2 graders temperaturökning?

Det rimmar helt enkelt inte alls. EUs klimatpaket är:

-totalt oförenlig med målet 2°C som maximal temperaturökning innan seklets slut jämfört med 1780.

-totalt oförenlig med klimatpanelens scenarion över eventuellt större klimatförändringar än väntat.

-totalt oförenlig med en hållbar ekonomisk/ekologisk utveckling i framför allt ”utvecklingsländerna”, det vill säga i fattiga länder inklusive Kina, Indien och Brasilien.

Utan profit ingen miljöpolitik

För att visa hur EUs politik är oförenlig med en verkligt effektiv kamp mot klimatförändringen måste vi titta lite närmare på de olika målsättningarna ovan.

–Minska CO₂-utsläppen med 20 procent innan 2020: Eftersom den kapitalistiska ekonomin inte kan fungera utan profit och marknad är det naturligt att en grundbult i EUs politik är den redan skapade marknaden för koldioxid, en marknad där i dag 11 500 företag kan köpa och sälja utsläppsrätter. När systemet upprättades fick dessa företag ett visst antal utsläppsrätter sig tilldelade gratis. De elvatusenfemhundra nämnda företagen står för 40 procent av CO₂-utsläppen i EU. För att nå 20 procents minskning av utsläppen är det mening att antalet utsläppsrätter ska minska med 1,74 procent per år.

Men i praktiken är de 1,74 procenten utan mening och långt under vad som krävs. Redan vad som kallas den ”spontana” minskningen av förbrukningen av energi per producerad enhet leder till mindre utsläpp än den planerade minskningen av utsläppsrätterna. Under perioden 2008-2012 kan de 11 500 i EU skaffa sig extra utsläppsrätter genom så kallade CO₂-krediter. Det är utsläppsrätter som företagen erhåller gratis i utbyte mot ”miljövänliga” investeringar i utvecklingsländerna. Det beräknas att upp till en tredjedel av det ursprungliga målet på 20 procents minskning av utsläppen 2020 kan komma från CO₂-krediter företagen skaffat sig utanför EU. Vilket innebär att företagen i EU inte behöver minska sina utsläpp med ett gram CO₂ fram till 2012 och att överskottet av erhållna krediter kan föras över till perioden 2012-2020.

Nya industrisektorer och nya ”växthusgaser”, petrokemi och kemi, kommer att dras in i marknaden och ges gratis utsläppsrätter som likt tidigare säkert kommer att ligga över dessa företags behov. Resultatet blir det omvända mot vad EU säger sig eftersträva. Företagen säljer sitt överskott av utsläppsrätter på marknaden med dumping som effekt. Priset per ton CO₂ faller i stället för att öka till en nivå där det svider i skinnet för den som skitar ned.

Vid sidan av de 11 500, som svarar för 40 procent av utsläppen, finns transportsektorn, byggnadsbranschen och jordbruket som ansvarar för 60 procent av utsläppen och som inte omfattas av CO₂-marknaden. EUs uttalade mål för dessa sektorer motsvarar 10 procents lägre utsläpp 2020. Men inte mindre än 70 procent av de 10 procenten kan komma från CO₂-krediter för investeringar i utvecklingsländer.

Lägger vi ihop dessa två faktorer, 11 500 och övriga sektorer, kommer inte mindre än hälften av de 20 procenten vid horisonten 2020 att bestå av CO₂-krediter. Det vill säga att inom EU ställs det knappt några krav alls på uppoffringar från kapitalägarnas sida.

Varför det är så sammanfattas med en häpnadsväckande cynism av FNs samordnare i studien av en övergång till en ”grön modell”. Pavan Suckhdev sitter också i Deutsche Banks ledning.

-Den nuvarande ekonomiska modellen har nått sin yttersta gräns både vad gäller förbättringar i levnadsvillkoren den kan erbjuda de fattiga liksom de ekologiska avtryck som vi kan tvinga på vår planet. Men mina kunder investerar bara i projekt med vinstutsikter och det kommer inte att ändra sig.

Obama på samma linje som EU

I USA finns en klimatlag(Climate Bill) som går under namnet Waxman-Markey, som ännu måste baxas genom Kongressen. Den visar att Barack Obama nu i stort sluter upp bakom EUs linje inför Köpenhamn. I stora drag säger lagen följande:

· Utsläppen av CO₂ ska minska med 80 procent fram till 2050 jämfört med nivån 2005. Kom ihåg att FNs klimatpanel jämför med 1990 när den säger att 80 procent innan 2050 är ett nödvändigt minimum. USAs utsläpp 1990 var 5,8 miljarder ton och 7 miljarder ton 2005.

· Lagen Waxman-Markey säger att utsläppen innan 2020 ska minska med 17 procent jämfört med 2005. I media har detta presenterats och hyllats som ett stort steg framåt och att Barack Obama brytit med busheran. I själva verket är det mindre än vad USA hade varit tvungen till om det skrivit under avtalet i Kyoto.

· Lagen avser också att ge de amerikanska företagen rätt till CO₂-krediter för ”gröna” investeringar i utvecklingsländer. Dessutom kan företagen skaffa sig sådana krediter också via ”gröna” investeringar i USA, i form av så kallade koloxidsänkor som exempelvis skogsplantering. Att detta inte handlar om strukturella förändringar är ju klart eftersom den koloxid träden tar åt sig släpps ut på nytt när de avverkas och förbränns.

· Om företagen i USA fullt ut använder sig av vad Waxman-Markey tillåter behöver de inte minska sina utsläpp i USA med ett enda ton CO₂ innan 2026. Det är som synes en avgrund mellan etablissemangets hyllning av Obamas klimatpolitik och vad som konkret är på gång.

Av den här genomgången bör det stå klart att förhandlingarna i Köpenhamn bådar illa. Alla mer eller mindre finurliga metoder för att skapa marknader går ut på att den kapitalistiska ekonomins vinstbehov inte får komma i kläm av klimatpolitiken. Det är ett imperativ som leder rakt in i väggen. EUs och USAs verkliga politik, inte de fina talen inför Köpenhamn, kommer inte att kunna göra verklighet av klimatpanelens scenario på maximum 2°C temperaturökning. Den förda politiken, om den inte helt kastas om, kommer i stället enligt klimatpanelens scenarior att leda till en temperaturhöjning inom en ram på 3,2° till 4,9° Celsius. De ekonomiska och ekologiska följderna blir oberäkneliga.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,DN3,DN4,SVD4,AB2,AB3,SVD5,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FN, Miljö, Köpenhamn, Koldioxod, Energi,

Skicka din protest nu!

Jag får ett larm om nya övergrepp mot fackliga ledare vid en stort statligt sockerraffinanderi i södra Iran. Ett agroindustriellt komplex där tusentals arbetare arbetar och ofta förvägras de mest elementära rättigheter. Nu har en domstol dömt sex fackliga ledare till fängelse. Deras enda brott var att i spetsen, för den från staten oberoende fackliga organisation som bildades 2007, leda en strejk. ”Regimen är helt klart ute efter att krossa fackföreningen”, säger IUF i ett pressmeddelande. IUF är den Internationella Fackliga Federationen för Livsmedelsarbetare och denna har nu startat en onlinekampanj för att få de fackliga ledarna frisläppta.

SKICKA DIN PROTEST TILL AHMADINEJAD: Klicka här!

Bilden är från en strejk 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Facklig solidaritet, Ekonomi, politik, Iran, Ahmadinejad, IUF

I pressen:

Invandringen räddar EU.

I dessa dagar av tilltagande hets mot utlänningar är det viktigt att gå mot strömmen av växande intolerans och uttalat främlingshat.

Rätt ska vara rätt, så det ska först av allt sägas att gemene man i Europa är vare sig rasist eller mot invandrare i allmänhet. Men minoriteten som faller för högerpopulistiska lockrop verkar växa i många länder inom EU. Det gäller Storbritannien, Sverige, Danmark, Italien och andra. Därför är det viktigt att sätta invandringen och dess storlek i sitt rätta perspektiv och plats.

Sanningen är den att invandringen till EU har räddat den ekonomiska utvecklingen och hindrat ett mycket snabbt åldrande av befolkningen. Oavsett om detta påstående fastnar i halsen på alla åkessöner i EU är det ett faktum.

På kartan härovan ser vi hur många utländska personer det finns i varje land och hur stor del av dessa som kommer från ett annat EU-land.

Så här ska kartan läsas. Siffrorna under varje lands namn anger totala antalet utlänningar i tusental och deras procentandel av den totala befolkningen, vilket alltså inte innefattar invandrare som redan tagit invandrarlandets nationalitet. Procentdelen i den ljusare delen av cirklarna anger andelen av utlänningarna som kommer från ett annat land i EU. För Sveriges del anger kartan 540 000 utlänningar som är 5,7 % av befolkningen. Av utlänningarna i Sverige kommer 45,9 % från ett annat land i EU. Det är vid sidan av Belgien och Irland den högsta andelen i hela EU. Av Tysklands över sju miljoner utlänningar kommer bara 34,7 % från EU.

Slutsatsen av kartan är uppenbar: i alla länder i EU är majoriteten av utlänningarna från ett land utanför EU. Den stora majoriteten av dem har en anställning, betalar skatt och konsumerar och hindrar ett demografiskt åldrande. Trots det är det ofta en annan bild av invandringen som sprids av media- invandrares brottslighet, bidragsberoende, ovilja att ”integrera sig” etc.

Invandrare finns på alla större arbetsplatser.

Deras verkliga funktion på arbetsmarknaden är att utföra arbeten som inte gärna utförs av ”äkta” svenskar, danskar, fransmän eller andra nationaliteter. I dag är arbetslösheten bland utlänningarna mycket hög eftersom de har det sämsta skyddet på arbetsmarknaden och anställning i branscher som drabbas hårt i kristider, som byggnads, restaurang, kontorsstädning och privata hemtjänster. Det är ett stort problem som de fackliga organisationerna ställs inför. Hur uppnå så pass bra arbetsvillkor i dessa branscher att de inte blir getton för utländsk arbetskraft? Och hindra att de i sin tur kan användas av arbetsgivarna för att sätta press på löner och arbetsvillkor för den inhemska arbetskraften.

I media: DN1,DN2,AB1,Expressen,

Andra bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Invandring, Fästning Europa, Rasism,

Därför ska Jan Gulliou

DÖDSKALLEMÄRKAS

Ett enda rutten skrott kan skämma en hel äpplekorg.

Detta är vad socialdemokraterna – och Fredrik Reinfeldt – hoppas när de upprört kräver att Jan Guillou ska lägga alla papper på bordet om sin ungdomsaffär med sovjetiska KGB. ”Mitt under det kalla kriget har han överlämnat en promemoria om socialdemokratin och Olof Palme till KGB”, säger förre statsministern Ingvar Carlsson indignerat. ”Han måste offentliggöra denna”, manar han. Ett spöke från det förflutna, den gamle försvarsministern Sven Andersson, återuppstår i rubrikerna och stämmer in. Kvickt uppbackad av en av sin efterföljare på posten, Thage G Peterson. Det fortsätter med Mona Sahlin och Mårten Palme som indignerat kräver att Guillou ska upp med alla kort på bordet. Fredrik Reinfeldt vill också vara med i kören. Trots allt är det han som nu representerar statsmakten och därmed ”landets säkerhet”. ”Det som har hänt kanske ger ett litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben”, säger han skadeglatt. En kylig fläkt från det Kalla krigets dagar drar in. Här utkrävs ansvar! Alla vill mosa Guillou. Ett av de senaste inläggen i debatten, fyllt med anklagelser om dennes olagligheter, kom talande nog från en överstelöjtnant Lennart Ohlsson. Tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten, MUST.

Dubbelmoralen är kvävande. Det är nästan så att jag stumnar inför detta patetiska uppbåd av människor. Vad de vill är att för alltid tysta Guillou. Med en spionstämpel i pannan ska allt han säger redan på förhand vara dödskallemärkt. Dessutom handlar det om en revansch för det förflutna. Peter Bratts och hans IB-avslöjande förnedrade svensk säkerhetstjänst – och socialdemokratin. Indirekt ska nu hedern återupprättas. Människor som inte bara har sina garderober fulla med lik utan dessutom har knôkfullt av dem både i sina kök, finrum och sovalkover vill vinna sin ära åter. Med ett hedersmord på Guillou hoppas de kunna skriva om historien.

Pappren på bordet? Tja, finns de kvar i KGB:s Moskvaarkiv är de förmodligen den ”strunt” som Guillou hävdar. Personligen menar jag att det är fullständigt uteslutet att han skulle ha arbetat som spion åt Sovjetunionen. Att han inte varit munvig om sitt misslyckade infiltrationsförsök handlar säkert om att det just misslyckades. En så äregirig och narcissistisk riddersman som Jan Guillou vill inte ha några fläckar på en annars blänkande vapensköld. Jag har följt honom genom åren. Läst det mesta han satt på pränt och mött en människa med en inte helt ovanlig ideologisk färdriktning. I ungdomsåren var han maoist för att senare växa in i rollen som en liberal och mycket radikal socialdemokrat. Under den tid han hade ”en affär” med KGB såg han och hans kamrater, på samma sätt som Kinas Kommunistiska Parti, Sovjetunionen som en av supermakterna. Ja, för hans del och för hans politiska umgänge under dessa år var ”socialimperialismen”  under en tid till och med ”huvudfienden”. Hade någon hävdat att han spionerat på KGB för Kinas räkning, hade detta varit mer trovärdigt än de beskyllningar och antydningar som nu strömmar till. Men Kinas statsledning och säkerhetstjänst hade vid denna tid fullt sjå med att på hemmaplan hantera och styra sin reaktionära kulturrevolution. Varför skulle de ödsla tid på en ung, journalistisk vilde i Stockholm?

Olof Palme var en sammansatt politisk personlighet. Väl skildrad och genomlyst som i en röntgen av historieprofessorn Kjell Östberg i sina två böcker om denna omstridda socialdemokrat. Han tog studenten vid det mycket borgerliga Sigtuna humanistiska läroverk och utbildade sig sedan som många andra av sin börd till reservofficer i kavalleriet. På bilden sitter Palme längst till vänster på soffan. De stalinistiska demonstrationerna vid studentkonferensen i Prag 1950 gjorde att han som ledare för Sveriges studentkårer byggde upp en alternativ västlig Studenttinternational. I Kjell Östbergs första bok får vi de uppgifter som visar att detta alternativ var långt ifrån Sveriges förment neutrala position. Palmes internationella bygge finansierades av USA:s säkerhetstjänst.

Motfrågorna och kraven till alla dem som försöker mosa Guillou är självklara: Var har ni era undangömda papper och hemligstämplade rapporter: Om ert långa samarbete med den amerikanska säkerhetstjänsten CIA? Eller om ert arbetsplatsspionage på tiotusentals svenskar? Ni misstänker exempelvis att Guillou berättat elakheter och hemligheter för KGB om vår förre och så tragiskt mördade statsminister Olof Palme. Men varför inte då själva lägga alla papper på bordet om dennes mångåriga och lönsamma samarbete med CIA? Berätta om varifrån pengarna kom när han som student byggde upp USA:s motkraft, ISC, till den stalinistiska internationella studentrörelsen. Eller varför inte visa upp pappren om hans roll under många år som den personligt ansvarige för statens och socialdemokratins arbetsplatsspionage. Det må ha varit i regi av det IB som Bratt och Guillou avslöjade, av SÄPO eller av socialdemokraternas SAPO. Palme var chef för dem alla.

Fotot från Expressen/Christian Örnberg

Den senaste rösten i den kör som fördömer och ifrågasätter Guillou illustrerar väl att det handlar om revansch. Om att återta förlorad heder. Det är ännu ett spöke från det förflutna, en Svante Winqvist som dyker upp på Newsmill och gör ett försök att putsa upp IB:s smutsiga fasad. Han benämner sig själv en Fd IB-analytiker. I själva verket var han en av IB:s svarta spindlar. Han var chef för sjukvårdens ”BURE-projekt” och i den egenskapen anställde han sjukhusspionen Lars Lindqvist. För övrigt fick Winqvist senare en välbetald reträttpost som chef och förvaltare för Volvos och verkstadsklubbens pensionsfonder. Pikant nog tillsammans med verkstadsklubbens mångårige sekreterare Lennart Carlsson! Socialdemokraternas ordförande vid den tiden det begav sig, Björn Matsson fick för sin del en chefspost av Volvo Personvagnar…

För mig och många av mina arbetskamrater vore det bra om Svante Winqvist kunde lägga alla sina papper på bordet. Hur såg spindelväven ut. Vad avhandlades vid alla möten i Polishuset vid Heden? Mellan IB/SÄPO och de socialdemokratiska arbetsplatsombuden. Vilka var våra kamratspioner? Vad hade de att komma med? Vi vet att er chef, Olof Palme, närgånget följde de fackliga striderna vid Volvo i Göteborg. Han gjorde flera besök och i ett protokoll från partiets Verkställande utskott kan vi i dag läsa att:

”Även här i Sverige har de ett starkt inflytande (han syftar på ”trotskisterna eller den tidens Socialistiska Partiet) på vissa ställen. De behärskar t ex lastvagnsavdelningen på Volvo. Men där är skillnaden ( syftar på oppositionen i SSU ) att de uppträder helt öppet. Det här är en mycket allvarlig fråga. Det är viktigt att vi blockerar den tidigt.”

En av frågorna till Winqvist och andra är: Hur försökte ni blockera oss? Min kompis Kent Kjellgren, då truckordförande och facklig gruppordförande beskylldes exempelvis av (s)-klubben på Volvo för att vara terrorist och att ha samröre med Röda Brigaderna i Italien. En befängd beskyllning, men han och vår fackklubb hängdes ändå ut som terrorister på Göteborgs-Postens förstasida. Tingsrätten menade sedan att Björn Matsson, som ansvarig utgivare för det socialdemokratiska blad som kokat ihop och planterat historien, inte hade någon som helst grund för sitt påstående. Men vad spelade det för roll. Det var inte kul och självklart en stor skada både för Kent personligen och för vår fackklubb att för familjen, bland vänner, grannar och arbetskamrater bli uthängda som terrorister. Hade IB också blivit en aktör? Winqvist vet nog. Men i dag väljer han i stället att benämna sig Fd IB-analytiker…

Till socialdemokraternas VU sa Palme att vi arbetade ”helt öppet”. Men i det material som blev offentligt efter IB-affären kunde vi ändå läsa att vi ständigt haft SÄPO eller IB/SAPO i hasorna. De hade haft spioner till och med på en av facklubbens julfester. Men kunde bara rapportera om köttbullar och lekande barn. Spionerna hukade också i buskarna vid ett sommarläger. De antecknade bilnummer och smög runt. Kanske smygtittade de på något nattligt nakenbad efter en vedbastu och fick syn på någon misstänkt rumpa? Vad vet vi? Med det vore bra med svar. När Bratt/Guillou avslöjat IB/SAP fick de fängelse. Nu ska Guillou dödskallemärkas och vi som då drabbades tystas. Historien ska skrivas om. Så här ställde poeten och kulturredaktören Karl Vennberg frågan till Olof Palme i Aftonbladet 1973:

”Det måste finnas flera än jag som aldrig i sitt liv har känt sig så nära att kvävas av tung beklämning… som frågar sig om man någonsin mer kan ta en svensk valsedel i sin hand utan att kräkas…I detta medverkar en socialdemokrati som genom åren har framstått som den svenska demokratins säkraste garant…Det känns som ett förräderi. Olof Palme, stig äntligen fram och befria oss om vår misstanke att leva i ett helt annat land än vi trodde.”

Nu steg aldrig Olof Palme fram innan han mördades. Det finns inga memoarer och vi får inga postuma svar. Men alla de ”demokratins dödgrävare” som nu lever eller håller i nycklarna till säkerhetstjänsternas arkiv kan träda fram.

Det var ni som var förrädarna. Inte den unge och osnutne journalisten Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, spionhärvan, IB-affären, regeringen, Olof Palme, spioneri, Mona Sahlin, Fredrik Reinfedlt, Facklig opposition Volvo, Svante Winqvist

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,SVD5,DN1,

Bloggare: Rödamalmö,Svensson,