Berlusconi och Blair

tillsammans ner i

LIMBO

I dagens Aftonbladet berättar Olle Svenning, livfullt som vanligt, hur ”avgrunden har öppnat sig ” för Silvio Berlusconi, som förlorat sin immunitet inför lagen och blir alltmer insnärjd i sina sex- och korruptionsskandaler. Vatikanen ger mediemogulen sin sista smörjelse och politiskt har nu Capo dei Capo (bossarnas boss) i den katolska kyrkans föreställningsvärld gått ner i ”Limbo”. Ett sorts svävande tillstånd mellan himmel och helvete där odöpta barn och infödingar som aldrig mött någon missionär hamnar.

Svenning sparkar dessutom indirekt kollegan Katrine Kielos lite lätt i baken. Tidigare i veckan har hon på samma ledarplats argumenterat för att Tony Blair – trots allt – borde bli EU:s näste president. Se min blogg:

”Ska EU ha en krigspresident?”

Silvio Berlusconi har låtit skapa ett privat paradis, öppet för såväl toppolitiker som för fest och prostituerade. Tony Blair, nära vän med La Famiglia, levde väl i Berlusconis palats och beskyddade personligen bröllopet för Gudfaderns dotter.

David Mills, dömd till fyra och ett halvt års fängelse för korruption, var på en gång ingift i Blairs regering och betald för att tvätta Berlusconis svarta affärer.

Tony Blair önskas numera till ordförandeskapet för EU. Tål den bräckliga unionen en president, som håller Berlusconi som välgörare och donator? Kan man tro på ett självständigt EU, ledd av Blair och Barroso, George W Bushs lydiga krigspudlar?     ( Olle Svenning )

Lissabonfördraget stadgar att Det europeiska rådet ska ha en ständig ordförande. Fredrik Reinfeldt lär med sina sex månader sätta punkt för den rotation som gällt. Nu kommer ordföranden att tillsättas för en period på två och ett halvt år och den person som utses – av rådet – kan sedan få mandat för ytterligare en period. I huvudmedia är titeln redan president. Fördraget från Lissabon bakar dessutom ihop två tidigare uppdrag till ett enda. I dag finns österrikaren Benita Ferrero-Waldners fögderi som hanterar EU:s bistånd till olika länder, unionens representationskontor i diverse stater samt olika bilaterala överenskommelser. Samtidigt är spanjoren Javier Solana EU:s utrikespolitiska sändebud och oftast talesman i internationella spörsmål. Dessa två ”departement” blir nu ett. EU får en utrikesminister. En annan viktig förändring är att det nu är EU:s parlament som beslutar i immigrationsfrågor samt fiske- och jordbrukspolitiken.

Maktbalansen mellan dessa poler samt Kommissionen med sin ordförande portugisen José Barroso och den mer anonyma men mäktiga Europadomstolen är oklar. I bakgrunden finns dessutom Den europeiska centralbankens mörka och hotfulla skyline i Frankfurt. Alltså euroländernas ”riksbank”. Men inte nog med detta. I Lissabonfördraget ges de mest stridslystna staterna i unionen utrymme för att på egen hand och sinsemellan ha ett eget militärt samarbete.

Den nya konstitutionens oklarheter. Ett vidsträckt Ingenmansland, diffusa gränslinjer och väldiga dalar med ett politiskt vakuum gör att den kommande presidentens roll kan bli relativt begränsad eller mycket stor. De krafter i Europa som vill se en stark nyliberal president tycks därför ha enat sig bakom Tony Blair som sin kandidat.

Efter sin tid som premiärminister valde Tony Blair likt sin vän Silvio, att låta sig välsignas av ”papisterna”. Han konverterade från den Anglikanska kyrkan. Långt tidigare ledde han uttåget för sitt New Labour, bort från arbetarrörelsens gamla landskap till det nyliberala land som skulle bli ett paradis för alla och envar. Men för det New Labour som följt honom och låtit sig övertygas av hans ibland nästan profetiska ord blev nyliberalismen en katastrof. Människor med en solidarisk livssyn och med någon form av arbetarklassperspektiv vet att blaireffekten var ett bländspel. Tony Blair är en humbug som kommer att starta nya krig och bekämpa alla rester av arbetsrätt i EU med samma iver som han nu tummar sitt radband och ber sina böner.

Därför är det bara att hoppas att medlemmarna i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti läst sin Olle Svenning till frukosten.

Här intar Mona Sahlin lite förplägnad med partivännerna i Jönköping.

Hoppas att hon läst Olle Svennings ledare till  dagens frukost.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Aftonbladets ledare, Slivio Berlusconi, EU, EU-president, Lissabonfördraget

I pressen: AB1 ,

Bloggare:

Mjölk från ett levande landskap.

Här under hittar du en text av den spanska miljökämpen Esther Vivas. Hon var första namn på Izquierda Anticapitalistas lista i EU-valet nyligen. Hon har publicerat flera böcker som tyvärr ännu bara finns på spanska och franska. Jag träffade henne når hon höll en inledning vid seminariet i Amsterdam som hölls förra helgen (se tidigare blog)

Vill du veta mer om Isquierda Anticapitalista kolla deras websida.

I bloggen under denna (Inga tjurar -bara mjölkmaskiner) hittar du ett exempel på vad kapitalistisk stordrift i jordbruket kan leda till.

Esther Vivas i farten inför EU-valet

Mjölkbönderna är på krigsstigen. Mjölkproduktionen är inne i en djup kris som orsakats av de kraftiga prissänkningarna som framför allt slår mot de små och medelstora producenterna, som inför svårigheterna så smått börjar lägga ned sin verksamhet.

Det handlar inte bara om ”priskris” utan också om en kris för den existerande jordbruksmodellen, en produkt av regeringarnas politik som favoriserar intensiva storjordbruk, i längden miljömässigt ohållbart. Trots böndernas mobilisering förblir EUs jordbruksråd passiv inför krisen och tillåter en hög produktion medan efterfrågan minskar vilket in sin tur leder till ett brutalt prisfall på mjölken och småproducenternas ruin.

Därför kräver Via Campesinas europeiska avdelning i första hand i sin plattform att marknaden regleras så att utbudet anpassas till efterfrågan i stället för att som i dag låta produktionskvoterna öka oavsett efterfrågan. Det är en politik som endast gynnar mjölkindustrin och de stora varuhuskedjorna som köper mjölken från producenterna till ständigt lägre priser.

För det andra gäller det att stödja de små och medelstora producenterna som drabbas av krisen och som EU vill lägga ned. Man bör i stället anpassa produktionen efter gårdarnas storlek, minska megaproducenternas produktion och skydda de mindre enheterna. Produktionen bör fördelas över territorierna och söka en agro-klimatisk balans. Det är motsatsen till dagens favorisering av en koncentration av produktionen i närheten av hamnar där soja importeras som djurfoder.

För det tredje är bråttom att nå en balans mellan produktionsmetoder och respekt för miljön. Intensivproduktion av mjölk, uppfödning med importerad soja, instängda djur, förgiftning av marken, etc etc är en av de viktigaste orsakerna till klimatförändringen. Därför måste vi skapa en diversifierad mjölkproduktion hållbar på sikt för människorna, djuren och naturen.

Mjölkkrisen rör oss alla därför att vi behöver en levande landsbygd, mat av hög kvalitet, närproduktion och en rättvis betalning till producenterna. I ett sammanhang av social, ekonomisk och ekologisk kris är det mer uppenbart än någonsin.

Esther Vivas

I media;DN1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mjölk, EU, Via Campesina, Izquierda Anticapitalista, Jordbruk, Miljö

Inseminering ger bara mjölkkor.

En liten obetydlig artikel i New York Times belyser på ett skräckinjagande sätt den kris som i dag drabbar mindre producenter av mjölk.

Med bioteknologi har amerikanska forskare skapat en insemineringsteknik som ger 90 kor på 10 tjurar.

Artiga kor vänder ingen ryggen

-Mjölkindustrin är i kris, med så låga priser att bönderna tvingas sälja sin mjölk under produktionskostnaderna. Ändå är en våg av överskott av mjölkkor på väg att dumpa mjölk på en marknad som inte behöver den, skriver tidningen.

Tekniken är naturligtvis till för megafarmerna med tusentals kor. NYT ger ett exempel på en farm i Hanford i Kalifornien där ”bonden” har 4 200 kor. Mjölkbonden har blivit mjölkindustrialist och kon en maskin.

För att hålla tillbaka produktionen betalar staten USAs bönder för att de ska slakta 230 000 kor per år. Samtidigt kommer den nya tekniken att redan år 2011 leda till att det föds flera hundra tusen mjölkkor utöver vad som en normal inseminering hade gett. Tekniken, som kan skilja ut x-kromosomer från y-kromosomer öppnar också en framtida väg ”för föräldrar som vill välja k֊ön på sitt barn” skriver NYT.

Aldus Huxleys ”A new brave world” tar form.

I media: DN1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mjölk, Kor, Tjur, Inseminering, Huxley,

Fisk på djupt vatten.

Robert Fisk är känd världen över för sina djuplodande reportage från Mellanöstern och sin avsky för krig som gjort honom till den största krigsreportern i nutid.

Därför lyckades han slå världen med häpnad när han för ett par dagar sedan påstod i en artikel i The Independent att Kina, Saudiarabien, Japan, Frankrike, Ryssland och ett antal andra länder hållit hemliga överläggningar för att diskutera hur dollarn ska kunna ersättas med en annan ”världsvaluta”.

Redan samma kväll som artikeln publicerades sjönk dollarn mot alla valutor utom brittiska pundet och den kinesiska yuanen. Fisks förklaring är att USA börjar minska i betydelse för världsekonomin och att Kina och oljeproducerande stater skulle tjäna på att dollarn ersätts av en annan reservvaluta.

Det är kanske något som kommer att ske i en avlägsen framtid. Dollarn är dock den helt dominerande reservvalutan och förblir så under lång tid. Vår käre Fisk är helt enkelt ute och simmar på för djupt vatten. Han extrapolerar en existerande tendens till något omedelbart förestående. Den horisont som han sätter till 2018 syns helt improviserad. Ingen vet hur de internationella styrkeförhållandena kommer att se ut 2018.

I sin artikel säger Fisk att mötena som hållits har skett i hemlighet men att USA ändå känt till dem. Jag undrar om det inte är Fisk själv som är offer för en liten konspiration. Vem tjänar på det rabalder hans artikel drog igång? Självfallet USA, eftersom dollarns fall underlättar för den amerikanska ekonomin att exportera sina varor till omvärlden. Och det nu omedelbart, inte år 2018. Kanske är det till och med så att någon(CIA?) planterade uppgifterna om de hemliga mötena på den gode Fisks skrivbord och som därmed ovetande gått USAs ärenden.

Det är ännu för tidigt att kalla dollarn ett skitpapper.

Däremot är jag helt övertygad om att det finns en annan hemlig överenskommelse på internationell nivå som gäller relationen Kina-USA. Sedan juli i fjol är den kinesiska valutan på nytt knuten till dollarn i en fast växelkurs, en så kallad pegg. Det är mycket troligt att Washington och Peking ingått en oskriven pakt som går ut på att Kina fortsätter att investera sina reserver i amerikanska dollar medan USA låter dollarn devalveras gentemot alla andra valutor. Värdet av Kinas valutareserv i dollar minskar inte eftersom yuanen är knuten till dollarn och USA kan öka sina varors konkurrenskraft på världsmarknaden. USA accepterar att yuanen är fixerad till dollarn i utbyta mot att Kina fortsätter att finansiera underskottet i den amerikanska bytesbalansen.

Det mediala bruset och olika republikanska kongressmäns ramaskrin över den kinesiska statens valutapolitik är i så fall bara ett spel för galleriet. Robert Fisk, som jag uppskattar mycket, har den här gången kokat soppa på en spik.

I media: DN1,Independent,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Dollar, Yuan, Robert Fisk,

Bottennapp i Oslo ?

Nyheten slog väl knappast ned som en bomb. I alla fall inte som de bomber Vita Huset fäller över Afghanistan. Vilka fiender som just nu i direktsändning bombas på Månen är också oklart men Nobelkommitten kanske kan ta med det i sin motivering av fredspriset.

-Barack Obama får Nobels fredspris, ropar just nu stora rubriker ut i världens alla media.

Barack Obama har tänt ett framtidshopp med sina ansträngningar för ett bättre samarbetsklimat i världen, menar nobelkommitten vilket rimmar lite illa med en annan av motiveringarna som lyder:

– Vi har inte gett priset för vad som ska komma, utan för vad som har skett det senaste året.

Så vad är det som skett det senaste året som har så stor betydelse för världsfreden? Obamas tal till olika nationer och religioner har visserligen varit fyllda av vackra fraser och löften. Men det är väl inte tomt prat som bestämt utgången i Oslo? Jo det måste det vara. För när det kommer till konkreta handlingar under de 10 månader Barack Obama varit president finns det inte mycket att fylla Oslofjorden med.

Kriget i Afghanistan har utvidgats. Ockupationen av Irak fortsätter och senaste nytt är att Vita Huset redan låter förstå att uttåget ur Irak ställs på framtiden. Obama har inte gjort en enda konkret gest för att  tvinga Israel till en reträtt från ockuperat land i Palestina. Guantanamo, med sina oåtalade och i många fall helt oskyldiga fångar, är fortfarande öppet och Obama värjer sig med att det är knivigt att veta vad han ska göra med fångarna.

Mannen som gillade bombnedslag och fick fredspriset.

Men är det verkligen ett bottennapp av Nobelkommitten? Det är ett skamligt beslut som bekräftar att dess ledamöter helt saknar förankring i det verkliga livet.

Men det är ju ingen nyhet. För det verkliga bottennappet heter Henry Kissinger. Massmördaren som i Oslo döptes till fredsduva.

I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,AB4,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,AB5,AB6,

Andra bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Nobels fredspris, Oslo, Kissinger, Afghanistan, Irak

Ska EU

ha en

krigspresident?

Om några veckor kan Sverige ha en president. Överraskande för många. Ett politiskt ”bakhåll”. Men kalla fakta. Det hela är klubbat så snart Fredrik Reinfeldt rott i hamn Lissabonfördraget. ”Vår” president ska inte utses i demokratiska val utan bakom det Europeiska rådets lyckta dörrar. Detta för att den konstitutionella statskupp det är fråga om inte ska sticka för mycket i ögonen på alla softa EU-kritiker. Formellt får därför presidenten bara titeln ”Ordförande”. Men i media används redan titeln president. Där spekuleras vilt om vem som ska bli EU:s förste president och Tony Blair sägs ligga bäst till. Frankrikes högerman Nicolas Sarkozy sägs vara Tonys främste uppbackare. Ett skickligt drag. Med Blair skulle EU få en nyliberal krigspresident – förankrad också i Europas socialdemokratiska partier.

I dagens huvudledare sluter Aftonbladet följdriktigt upp på Sarkozys sida. Tidningen väjer en aning när det gäller Blairs roll i Irakkriget. Men eftersom han är socialdemokrat, har karisma och är en världskändis må detta med Irak vara hänt. Han ses ändå som den bäste kandidaten:

”Tony Blairs ödesdigra misstag gällande Irak gör honom naturligtvis problematisk. Å andra sidan är det viktigt med en socialdemokrat för att balansera kommissionens ordförande José Manuel Barosso. Dessutom är Blair en skicklig politiker.”

Aftonbladet går in i den fålla som Sarkozy hägnat: ”För att få med oss en majoritet ´balanserar´ vi Barosso med en socialdemokrat. Men då tar vi Blair som i sak står för samma politik som portugisen”.

Men vi glömmer inte. Blairs roll i Irakkriget var inget ”misstag”. Vi minns några rader från hans berömda tal ”War on Iraq”:

”Natten till tisdag gav jag order till de brittiska styrkorna att ta del i den militära aktionen mot Irak. I natt är brittiska soldater, män och kvinnor, djupt inbegripna, i luften, på land och till sjöss. Deras uppdrag är att avlägsna Saddam Hussein från makten och avväpna alla Iraks massförstörelsevapen…Vårt engagemang för den tid som kommer efter Saddam kommer att vara totalt. Vi ska hjälpa Irak att gå mot demokrati. Pengarna från Iraks olja ska hamna i en FN-fond så att de hjälper Irak och ingen annan. Vårt åtagande gäller inte bara Irak. President Bush och jag arbetar för fred i Mellanöstern grundat på ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.”

Blair var i drängtjänst hos Bush. ”Knähund”, sa den brittiska pressen. Fyra år efter den illegala invasionen avslöjade Sunday Times att Blair i sitt inre kabinett, i största hemlighet, under åtta månader hade arbetat hårt för att få fram en hållbar förevändning för kriget. Medarbetare tvingats att ljuga. ”Bevis” producerades som visade att Saddam hade massförstörelsevapen som över en natt kunde hota Europa. Trovärdigheten för FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix skulle raseras. För Blair var det inte fråga om ett misstag.

Både när det gällde bombkriget mot Jugoslavien och invasionen av Afghanistan gläfsade Blair med Bush. Hans mest patetiska insats har sedan varit som Kvartettens specielle Emissari för fred i Mellanöstern. Med speciellt ansvar för att Gaza och Västbanken ska utvecklas ekonomiskt. Bush`s och hans åtagande om ”en livskraftig palestinsk stat” är nog en ett av de mest skenheliga utspel som vi sett. Bägge lät Israel fortsätta med sin ockupation av Västbanken. Bägge har sett mellan fingrarna på hur Israel dag, för dag, år efter år, har ryckt fram med nya bosättningar. Bägge såg de också fromt på hur Israel förvandlade Gaza till ett sönderbombat fängelse.

På hemmafronten, i Storbritannien, har inte heller Blair skördat några segrar. Hans New Labour hade strålglans några år. Det var då Göran Persson brukade svänga sig med att ”han just hade pratat med Tony” och Mona Sahlin blev betagen av hur ”modern och nyskapande” brittiska Labour hade blivit under Blairs vingar. I dag när vi har facit. Då vet vi att Blairs nyliberalism har inneburit en katastrof. Bland annat var det han som storsatsade på den brittiska finansindustrin och dess tygellösa spekulationsgalopp. Han var och han är i högsta grad politisk ansvarig för den djupa ekonomiska kris som vi lever med. I dag är därför hans eget Labour i samma förfall som den brittiska ekonomin.

Här får Blair ”Presidentens frihetsmedalj”…

Aftonbladet menar att resten av världen skulle lyssna till EU om Blair blir vår förste president.

Vilka i världen som ska lyssna och vad de kommer att få höra spelar uppenbart ingen roll.

Därför ska vi inte heller lyssna till Aftonbladet. Tidningens ledarskribent är i fritt fall. Det enda Tony Blair kandiderar för är en plats i en av Haags häkten. I väntan på en krigstribunal.

Den brittiska konservativa, finanstidningen Economist är inne på samma linje som Aftonbladet. Eftersom Angela Merkel redan har ett jobb menar man att:

”Valet står mellan de vanliga europeiska pygméerna eller Tony Blair. Den brittiske förre premiärminstern har sina brister, men han är slagkraftig och har ett namn som är känt utanför Bryssel. Men det som betyder mer är att han skulle trycka på för reformer.”

Vilka reformer tror Aftonbladets ledarskribent att Economist syftar på? Är det inte de som med begriplig svenska borde kallas för kontrareformer? Blair har faktiskt blivit känd bland annat för att han vill bli av med mycket av den arbetsrätt som finns kvar inom EU-området…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonmi, politik, EU, Tony Blair, EU:s president, Aftonbladets ledare, Göran Persson, Bush, Mona Sahlin

I pressen: AB1,SVD1,DN1,SDS1,

Bloggare: Jinge,

-Nederlag i Afghanistan otänkbart för USA.

Det är vad amerikanske försvarsministern Robert Gates säger om ett eventuellt nederlag i Afghanistan. Det handlar enligt Gates inte om ett möjligt enskilt nederlag utan om en hel världspolitisk avvägning.

Hur ska detta sluta????

-På grund av vår oförmåga och, ärligt talat, våra allierades oförmåga att sända tillräckligt med trupp till Afghanistan har talibanerna just nu initiativet, säger Gates och menar att USA helt enkelt inte kan tillåta den propagandaseger för al-Qaida och talibanerna som en reträtt skulle innebära.

-Det var i Afghanistan, speciellt utefter pakistanska gränsen som mujahideen besegrade den andra stormakten. Nu har de en chans att besegra en andra stormakt…, säger Gates dystert och varnar för det globala ideologiska bakslag ett nederlag skulle föra med sig.

Redan i Vietnam var ”water boarding” en favorit bland amerikanska soldater.

Här ser vi pudelns kärna. USA kan inte acceptera ett nytt vietnamsyndrom, det vill säga den totala militära handlingsförlamning som drabbade supermakten under ett helt decennium efter nederlaget i Vietnam. Samtidigt är det allt fler människor i USA och medlemmar av Kongressen som inte är beredd att sända fler trupper.

Här står Barack Obama mitt i ett, ur den amerikanska imperialismens synvinkel, olösligt problem. Inget talar för att några tiotusentals soldater fler kan ändra situation i Afghanistan och att sända flera hundra tusen soldater till är helt otänkbart av politiska skäl. USA och Nato går obönhörligt mot ett nederlag i Afghanistan på grund av de motsättningar som de är insnärjda i. Bara militära insatser är ingen lösning. Och glada miner för att vinna befolkningens hjärta, som amerikanerna älskar att säga, imponerar inte på afghanerna som alltid djupt avskytt utländska ockupationsmakter. Inte ens ljushyade finniga pojkar från den skräckinjagande svenska armén kan ändra på krigets utgång.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,SSD,ST,

Andra bloggar:Jinge,S Olsson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Afghanistan, Al-Qaeda, Talibaner, Vietnam, Robert Gates,

Tänk om

Herman Lindqvist

berättat om

en sopåkares liv?

Herman Lindqvist är en gudabenådad berättare. Jag har läst alla hans böcker i serien ”Historien om Sverige” och nu under våra mörka höstkvällar skulle jag gärna tända i kakelugnen, stänga av TV:n och erbjuda honom min egen brasfåtölj. I utbyte mot högläsning. Alla hans fakta är kanske inte korrekta, historiesynen idealistisk ( han ger individerna för stor plats ) och ibland är det mer skarv och sagor i isländsk tradition än historieskrivning.

Men han är en gudabenådad berättare. Det gillar jag.

Herman Lindqvists senaste bok.

Därför är det trist att han nuförtiden mer och mer ägnar sig åt att berätta om Sveriges kungahus. Han blir en förgyllare eller en dekormäster som ger både patina och lyster åt en feodal institution – monarkin. Hans nya bok om ”Victoria – Drottning med tiden” verkar följa det sekellånga spår av hyllningar till kungamakten som en gång i tidigt 1300-tal började med ”Erikskrönikan”, hjälteberättelsen om hertig Erik Magnusson. Nu sjuhundra år senare tycks vår kanske blivande brud och drottning, Victoria, komma att besjungas i en egen krönika.

Erik Magnussons i en riddares grannlåt.

I Aftonbladet berättas att Victoria varit ”otroligt öppen”. Herman och Victoria ”satt i timmar och pratade. Dag ut, och dag in”. ”Hon berättade om sitt liv och om kärleken till Daniel”…

Om jag nu får fantisera lite. Tänk om Herman Lindqvist i stället hade suttit i timmar och pratat. Dag ut och dag in. Med en av de sopåkare som i vintras gick ut i en vild strejk i Stockholm”. Om hans barndom. Om ungdomsåren. Om blöjbajs och glassplitter som kan rinna ner i nacken när man bär ut en tung avfallssäck. Eller tänk om han levt några dagar med stressen hos en av de lagerarbetare från Lagena som ska dras inför Arbetsdomstolen. Det skulle kunna bli till briljant nuidshistoria. Kanske inte slottsstek och medalj. Kanske inte de grannaste honorar som huset Bonnier bjuder. Men det kunde bli litteraturhistoria! Vem vet. Sätter sig berättaren Herman Lindqvist ner och skriver om en strejkande sopåkare, om hans liv och kärlek, då kanske det till och med kan bli en nobel medalj i handen från kollegan och historieberättaren Peter Englund som numer är världslitteraturens ständige sekreterare…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, kultur, litteratur, Herman Lindqvist, kungahuset, Victoria, Monarkin, nobelpriset.Peter Englund,Herta Müller,

Bloggare:JonasSjöstedt,

I pressen: ,AB2,AB1,SVD,DN,SDS,AB3,AB4,DN1,DN2,SDS1,SDS2,SDS3 ,DN3,

INGA OLYMPIER

BARA USLA

PROCENTARE

Redan i första omröstningen drogs rullgardinen ner för Chicago som OS-stad 1916. Vi var många som häpnade. I dagens Politiken får vi svaret på varför den gamla slakteristaden misslyckades, trots tre års intensiva förberedelser, en armé med tusentals frivilliga, 369 miljoner kronor i donationer och uppvaktning från det glamorösa, amerikanska  presidentparet. När Michelle Obama och hennes man var klara med sina känsloladdade tal på Bella Center i Köpenhamn var vadslagningsbyråer och bookmakers av alla de slag övertygade om att USA hade kammat hem ännu ett OS.

Besvikna Chicagobor.

Men deras uppmärksammade resa till Danmark var helt onödig. Redan från början var det klart att Chicago och USA skulle straffas ut direkt. Bakgrunden är en ekonomisk schism mellan Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och USA som går ända tillbaka till 1980-talet. IOK var då på knä. Kassakistorna var tömda och man tvingades att gå med tiggarhåven. USA:s stenrika olympiska kommitté ställde upp med ett lån på en halv miljard kronor. Men agerade inte som ”sanna olympier” utan som usla procentare. Man tvingade igenom ett avtal med IOK om att i evighet, att för alltid få ut en viss procent av dess framtida förtjänster. Framförallt med hjälp av stora TV-intäkter har sedan bilden blivit en annan. IOK har börjat tjäna fett med pengar. Amerikanarna har ändå vägrat att förhandla om avtalet och plockar för perioden 2008-2012 ut 2.3 miljarder från det internationella förbundet till sin egen verksamhet. Ett belopp större än vad alla andra nationer i världen tillsammans kan tänkas få. Politiken berättar som exempel att danskarna bara får 10 miljoner kronor. När IOK frågade om inte USA kunde avstå tio procent av alla sina pengar till de fattigaste länderna fick man bara ett sniket Nej till svar…

Barak Obamas resa till Köpenhamn var helt onödig. Redan

på förhand var det klart at Chicago skulle straffas ut.

Chicago var uträknat från början. Procentarna hyvlades av. Det snikna amerikanska förbundet skulle straffas.

Äntligen segrade en olympisk idé. Att alla ska kunna vara med och tävla på lika villkor. Det är bara att dansa samba med Rio`s glada innevånare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, OS, OS i Rio, Barak Obama, Michelle Obama, OS i Köpenhamn, IOK, Chicago

I pressen: Politiken,

Bloggare:

Guadeloupe på marsch…igen.

I lördags demonstrerade inte mindre än 25 000 personer i Guadeloupes huvudstad Pointe-à-pitre. Alla krävde de av regeringen Sarkozy och de lokala makthavarna att respektera det avtal som slöts den 4 mars efter en två månader lång storstrejk.

Nu, sex månader senare, konstaterar öns befolkning att den franska staten inte uppfyllt sina löften från i våras. Det var därför som LKP, en paraplyorganisation i ledningen för kampen, kallade till lördagens demonstration och nu manar till förnyad kamp för att Sarkozy ska tvingas uppfylla alla löften i marsavtalet.

Avtalet stipulerar en löneökning på 200 euro netto i månaden för 60 000 anställda i den privata sektorn. Det målet är ännu långt ifrån uppnått. Arbetsgivare och staten har gjort allt för att kringgå sina löften.

Situationen med de stora varuhusens överpriser som motiveras med att importen är kostsam har inte heller ändrats. Ägarna fortsätter att göra stora vinster på basvaror som kostar högt över vad de kostar i Frankrike.

Skapa hopp tillsammans…

Avtalet sa också att 8 000 ungdomar skulle garanteras en yrkesutbildning. LKP säger att inte en enda plats ännu skapats för den utbildningen.

Därför kräver LKP att det är dags för den franska staten att respektera det avtal som signerats och hotar med nya mobiliseringar om inget sker. LKP uppmanar också befolkningen att förbereda sig för nya hårda strider. De franska öarna i Karibien kanske snart blir förstasidesnyheter igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloupe, LKP, Frankrike, Sarkozy, Storstrejk