Nästan lika spännande
som thrillern Hunter…
Ända fram till småtimmarna i natt följde jag sammanräkningen av rösterna i det norska valet. Det blev en thriller nära nog så spännande som den norska actionserien Hunter som vi nyss kunde se på SVT. Fremskrittspartiets karismatiska ordförande Siv Jensen gick så sent som vid halvelvatiden i går kväll ut och sa att hon såg sig själv som regeringsbildare. Men hon jagade upp sig förgäves eftersom de rödgröna till sist tog sig över ribban med darr och fick mandat nog för att kunna regera i ännu fyra år.
Enligt norsk media hade Jens Stoltenberg och hans hustru lyckats med att låsa sig ute från statsministerbostaden under valnatten. När de väl kom in – var det också klart att de slapp flytta..
För under natten blev det klart att Arbeiderpartiets omtyckte ledare Jens Stoltenberg sitter kvar. Men rörelserna bland väljarna innebar ändå stora omvälvningar. Framförallt i det borgerliga lägret. Till Fremskrittspartiets stora glädje klarade inte det liberala Venstre, fyraprocentsspärren utan åkte ut ur riksdagen. Partiet bildades så tidigt som 1894 och stred då för allmän rösträtt, religionsfrihet, bokmål (nynorsk) och norsk oavhängighet från Sverige. Men de sex statsministrar från Venstre som fått sina namn i historieböckerna gjorde alla sina regeringsår före 1935. Partiet föll samman under 70-talet på grund av en inre splittring när det gällde synen på EU och fick efter hundra år i rikspolitikens centrum lämna det norska Stortinget. Lyckades ändå efter åtta år att komma tillbaka. Men rev alltså nu ännu en gång ut sig. ”Jag bara njuter av att Lars Sponheim åkt ut”, var den skadeglade gamle Carl I Hagens kommentar i natt. Han och efterträdaren som partiledare för Fremskrittspartiets,Siv Jensen, var lika glada för att det andra mindre borgerliga Kristelig Folkparti, med en del ”mjukvara” i synen på invandrare, backade en dryg procent och stannade på futtiga 5.6 procent. Deras eget parti erövrade ännu ett stycke politisk mark och är nu definitivt Norges största borgerliga parti med 23 procent av rösterna. Alltså med i stort sett samma domäner som våra svenska moderater. Det konservative Höyre gick fram tre procent, till drygt 17 procent. Med Venstres sorti ut från Stortinget och försvagningen av Kristelig Folkparti har de flesta borgerliga väljare sagt att de föredrar ”hårdvaran” framför mjukvarorna. De har i valet gett klartecken för en opposition som slår med en rak höger.
Förskräckta ledare från det borgerliga Venstre konstaterar att de sparkats ut från Stortinget
De rödgröna tog sig över ribban. Men den vänstra foten, Socialistisk Venstreparti, släpade och fick ribban att darra. I alla avgörande frågor, som privatiseringen av det norska pensionsväsendet, nerdragningarna av personal på sjukhusen, utvidgningen av de norska oljeborrningarna till bland annat Lofoten, medlemskapet i NATO och till de egna soldaternas medverkan till ockupationen av Afghanistan, har partiet lagt sig för Arbeiderpartiets borgerliga politik.
Från Rödts valmaterial. Pensionerna ska inte följa börsen…
Tacken blev som väntat ett katastrofval där 2.7 procent av väljarna gick förlorade. Samtidigt vann Stoltenbergs parti samma 2.7 procent. Även på vänsterhalvan av den politiska spelplanen är det tydligt att väljarna sökt sig till hårdvaran. Varför en blek kopia när originalet dessutom har en partiledare som i sitt sätt att vara kommer nära inpå vanliga människor och är långt, långt mer populärt än sitt parti. Alltså det som Mona Sahlin misslyckats med. Här hemma är det socialdemokratiska partiet i stället långt mer populärt än sin ordförande. För övrigt. När får vi höra krav från den Rödgröna alliansen i Sverige att den rödgröna regeringen i Norge ska upphöra med all oljeutvinning?
Den rödgröna regeringen sitter kvar. Men allt blir inte som förut. I valresultaten finns många varsel om en polarisering av politiken där två durkdrivna och retoriskt mycket skickliga högerkvinnor, Siv Jensen och Höyres Erna Solberg, nu upplever att de fått mandat för att ta ännu några steg högerut. ”Det blir ett större utrymme för oss utan Lars och med ett litet Venstre”, var Solbergs snabba kommentar till att de gamla, traditionsrika liberalerna från Venstre sparkades ut från Stortinget. Resultatet från de riksomfattande valen i de norska skolorna ser hon dessutom som en stor och tydlig vägvisare åt höger. För i dessa val blev det till sist Fremskrittspartiet som blev vinnare och Norges största parti. Siv Jensens ungdomar erövrade 31 028 röster. Arbeiderpartiet fick för första gången se sig besegrade och kom något efter med 30 305 röster. Visst känns det bra att högern inte tog regeringsmakten i Norge. Men resultatet i skolvalen känns ändå bra mycket sämre. Det känns dåligt ända ner i magtrakterna.
På andra planhalvan sitter Sosialistisk Venstre och lägger bandage på sin ömma vänsterfot. Man antyder att partiet kanske drar sig ur en regeringssamverkan om man inte får gehör för sina krav. Försiktigt nog säger man i dag inte längre att de norska trupperna ska tas hem från Afghanistan. I stället kräver man ”en strategi” för detta. Kanske en formulering som kommer att dyka upp som plagiat på den svenska politiska marknaden? När Lars Ohly ska förbereda sina medlemmar och väljare på Vänsterpartiets reträtt i synen på ockupationsstyrkorna vara eller inte vara i Afghanistan?
Får det nyvalda Stortinget sitta i orubbat bo. Utan att fackföreningar, miljörörelser och andra viktiga folkliga motståndsgrupper ständigt gör sig påminda. Ja, då finns det risk för att högern i Norge kommer att flytta upp spelet mer och mer på vänsterns planhalva. Där Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstre saknar ett genomtänkt försvarsspel och dessutom valt att spela med det öppet borgerliga Senterpartiet som högerback (backade med 0.3 procent och fick nu 6.2 procent av rösterna )…
För det mindre, men öppet antikapitalistiska och socialistiska partiet Rödt, gick det hyggligt. Visserligen gick man framåt med bara med en liten tiondels procent till 1.3 procent av rösterna. Men finns ändå med som ett politiskt alternativ och en politisk inspiration för framtiden. I storstäderna, med dess större löntagargrupper, fick Rödt bra mycket bättre resultat. I Oslo hela 3.9 procent. Här i Sverige skulle det smakat sensationellt bra om ett parti med ett program av Rödts kaliber fick exempelvis 3.9 procent av rösterna i Stockholm! Stödet för detta öppet revolutionära parti är dessutom betydligt större än vad valresultaten visar. Norges har samma fyraprocentsspärr som Sverige och när fokus hamnar helt på regeringsfrågan innebär detta att många sympatisörer trots allt tar ”det säkra för det osäkra” och väljer att rösta på de gamla arbetarpartierna för att inte riskera att tappa sina röster. Rödt är ett parti med många rötter i ett maoistiskt förflutet. Men de flesta av dessa har man lyckats med att rycka upp. Många av Rödts äldre medlemmar har för gott gjort sig av med gammal stalinkult och all dynga som en gång kom sprättande från den från den kinesiska kulturrevolutionen. Uppgörelserna med det gamla har varit definitiva och nya yngre människor har kommit till med egna, friska, frihetliga åsikter. Den fackliga miljön i Norge ser också helt annorlunda ut än i Sverige. Ute i de lokala fackföreningarna finns en bred och aktiv radikalism. I vårt mesta, åtminstone geografiska grannland, finns det också ett större folkligt stöd för den gemensamma välfärden. Fortfarande spjärnar många norrmän och norska kvinnor dessutom emot när det gäller en anslutning till EU. Det historiska band man fick med NATO efter Andra världskrigets tyska ockupation har däremot varit svårare att klippa. Det är bara att hoppas att Rödt kan fortsätta med att försöka bygga upp ett socialistiskt alternativ till Jens Stoltenbergs nya regeringskoalition.
Rödts partisymbol
Som bonusläsning tar jag med ett större klipp från partiets syn på socialismen. Hämtat från partiets hemsida: roedt.no
Sosialisme
6.1 Hva er sosialisme?
Rødt arbeider for å skape et samfunn som ikke lenger er underlagt kapitalistisk produksjonsmåte. Frihet, likhet, sosial rettferdighet, kvinnefrigjøring, fellesskap, menneskerettigheter, globalt samarbeid og miljøforståelse vil være viktige pilarer i organiseringa av et sosialistisk samfunn. Menneskene vil ikke lenger være underlagt kapitalismens tvang og kan i fellesskap stake ut si framtid.
Kjerna i sosialismen er at maktforholdene i samfunnet endres fundamentalt. Sosialismen er virkeliggjøringa av et demokratisk samfunnssystem. Den bygger på arbeidermakt i stedet for kapitalmakt. En sosialistisk omvelting er forutsetninga for å bygge et frihetlig og likeverdig samfunn. Hvilken form sosialismen tar må bestemmes av de som skaper den, og kan ikke bestemmes i detalj nå.
6.2 Sosialistisk revolusjon
Sosialismen vil innebære et radikalt brudd med kapitalismen Det arbeidende folket tar over statsmakta og de sentrale kapitalistiske virksomhetene og starter produksjon for behov. Dette vil innebære at kapitaleierne mister si makt og sin rett til utbytting. Det vil kreve at det borgerlige statsapparatet blir erstattet av nye folkemaktorganer.
Revolusjonen kan komme i forlengelsen av kamp for reformkrav kapitalismen ikke kan innfri, den kan komme som følge av ei grunnleggende krise i kapitalismens legitimitet eller den kan komme som en følge av revolusjoner i andre land som gir håp om endringer også her.
Et slikt radikalt brudd med dagens økonomiske system krever at flertallet av befolkninga ønsker ei slik utvikling. Økonomiske og politiske revolusjoner har foregått og foregår på ulike måter. Rødt vil gjennom politisk virksomhet, i samarbeid med andre sosialister, kommunister og folkelige organisasjoner, arbeide for ei fredelig og demokratisk omforming av økonomien og maktfordelinga i samfunnet.
6.3 Stat og demokrati
Sosialismen er bare mulig når den er demokratisk. Produksjon for behov forutsetter at behovene fritt kan uttrykkes og kjempes for. Styringssystemet må være gjennomsiktig, de lukkede rom må åpnes. Sosialismen må videreutvikle de liberale friheter som ytringsfrihet, pressefrihet, organisasjonsfrihet og religionsfrihet. Demokratiet må utvides ved at økonomien også blir underlagt demokratiske beslutninger. Rødt mener dette må skje gjennom en rekke organer, fra arbeiderråd på arbeidsplassene, brukerråd, interesseorganisasjoner til representativt valgte forsamlinger på ulike nivå. Sosialismen må bevege seg i retning av visjonen om det klasseløse samfunn.
Folket kan ikke ta makta bare ved å overta det gamle statsapparatet slik det er, men må bygge sin egen demokratiske statsmakt. Folkestyret må dels være representativt og dels direkte. Det må være allmenne valg til representative forsamlinger – og disse må, i motsetning til i dagens Norge, ha makt til å ta overordna avgjørelser om samfunnsutviklinga. Samtidig må arbeiderne slåss for ei stadig større desentralisering av avgjørelsene innafor de sentrale rammeplanene, og ha makt til å ta en rekke viktige avgjørelser direkte på arbeidsplassene. Det samme må folk i nærmiljø og lokalsamfunn ha.
Vilkårene for å bygge sterkere demokrati er bedre nå enn noen gang før i historia, blant annet på grunn av de store framskrittene innafor informasjonsteknologi og folks demokratiske erfaring og tradisjoner. Ei sentral oppgave under sosialismen vil være å utvikle nye former for deltaking og styring som gjør det mulig for folk å være direkte involvert i avgjørelsene.
Den konkrete utforminga av nye maktorgan og institusjoner vil skje underveis i dette arbeidet, og være prega av kampene som heile tida foregår. Men ei viktig forutsetning for et sosialistisk demokrati, med reell makt for arbeidsfolk, er en fri og uavhengig fagbevegelse, og at arbeiderne organiserer seg for å utvikle kontroll over og ledelse av produksjonen.
Rødt vil ha rotasjon på valgte verv både i arbeidsliv og politikk, så ikke noen få monopoliserer maktposisjoner. Sosialismen må bryte ned arbeidsdelinga mellom manuelt og intellektuelt arbeid, og skillet mellom styrende og styrte.
Den sosialistiske staten må være sekulær og ikke stimulere religiøs virksomhet. Men det må være religionsfrihet og ikke forsøk på å avskaffe religiøs virksomhet med tvang. Organisasjonsfriheten vil bli mer reell når organisasjonene blir uavhengig av staten, og vi ikke lenger har et ”toppenes partnerskap” mellom elitene i staten, næringslivet og organisasjonene.
rfaringer fra forsøkene på å bygge sosialistiske stater i forrige århundre viser at de demokratiske rettighetene lett kan settes til side og undertrykkes i sosialismens navn. Derfor må organisasjonsfriheten innbefatte full rett til å danne ulike politiske partier, også om de står for synspunkter som flertallet og den sosialistiske regjeringa oppfatter som skadelige eller i motstrid til sosialismen.
6.4 Sosialismens økonomi
Et sosialistisk samfunn må styres etter overordna mål om økologisk balanse, individuell frihet, avskaffing av fattigdom, kvinnefrigjøring og sosial rettferdighet. Derfor erstatter sosialismen kapitalismen med en demokratisk planlagt og kontrollert behovsstyrt økonomi. En slik økonomi bygger på arbeiderklassens kollektive makt over produksjonsmidlene. Demokrati og økonomi er ikke atskilte felt under sosialismen.
Et sentralt mål for planene må være å gradvis erstatte produksjon for marked og profitt med produksjon og tjenesteyting som direkte er retta mot å dekke folks materielle, kulturelle og sosiale behov. Enkelte områder, som helsevesen og skole er her i Norge delvis organisert etter slike prinsipper — at samfunnet har ansvar for at enhver får tildelt ressurser etter behov, ikke etter størrelsen på den private pengeboka. En slik tankegang må etter hvert bli rådende innafor hele det økonomiske livet. Under sosialismen vil det være en dominerende offentlig sektor, og nye former for samvirke vil utvikles. Samtidig kan det gis rom for sjølsysselsetting og begrensa former for privat virksomhet. Markeder og markedsmekanismer kan lenge fortsette å spille en viktig rolle — men disse må holdes i sjakk, slik at ikke de økonomiske interessene til de få igjen skal bli hoveddrivkrafta i økonomien.
penhet og gjennomsiktighet i politiske beslutninger og økonomiske forhold, er sammen med direkte demokrati viktige midler til å sikre at alle blir aktive deltakere i styringa av samfunnet, og ikke bare tilskuere på sidelinja.
6.5 Historiske erfaringer
Alle det forrige århundrets forsøk på å bygge sosialisme mislyktes og endte opp med samfunn med en ny overklasse ved makta. Realiteten ble etter ei tid et totalitært styre av toppene i parti- og statsbyråkratiet. Disse statene undertrykte alle opposisjonelle, og holdt vanlige arbeidere og bønder nede. De ulike revolusjonene og opprørene kan likevel sies å ha vært rettferdige. De førte i en periode til framskritt — med økonomisk og teknologisk modernisering, og de inspirerte mange undertrykte folk i hele verden. Men ingen av dem ble reelt demokratiske over tid.
Årsakene til dette er sammensatte: En sterk imperialistisk omverden motarbeida dem, de hadde en lite utvikla økonomi og de fleste av dem mangla demokratiske tradisjoner. Samtidig fantes det i de sosialistiske bevegelsene feilaktige ideer om at en elite kan lede samfunnet fram til sosialismen på vegne av arbeidsfolk. Et oppgjør med alle slike ideer er nødvendig, om ikke sosialisme i land som Norge skal utvikle seg på samme måten. Historia har vist at det bare er gjennom reelt demokrati og folkelig deltakelse det er mulig å utvikle sosialismen.
Rødt tar sterk avstand fra overgrep mot menneskerettigheter, politiske drap og folkemord som er gjennomført i sosialismens navn.
6.6 Internasjonal sosialisme
Kapitalismen og imperialismen utvikler seg ujevnt. Derfor vil muligheten for opprør og omveltning komme i noen stater og områder av gangen. I de siste tiåra har opprør og omveltninger først og fremst kommet i land i den tredje verden. Samtidig har det vist seg at de materielle og politiske forholda for å utvikle en demokratisk sosialisme i disse landa ikke er gode.
I den industrialiserte verden er det en høyt utvikla teknologi og økonomi, demokratiske tradisjoner, en sterk arbeiderklasse og et høyt utdanningsnivå. Dette gir store muligheter til å skape menneskelig frigjøring gjennom sosialisme. Men ettersom land som Norge er sterkt integrert i den internasjonale økonomien, er det bare mulig å utløse dette potensialet fullt ut dersom det fins andre sosialistiske land å samarbeide med. Dessuten er mye av vår velstand bygd på utbytting av tredje verden, noe som ikke kan fortsette.
Et sosialistisk Norge som ei ensom øy i et kapitalistisk verdenssamfunn vil få vansker med å overleve over lang tid. Det er derfor av største betydning at opprør mot kapitalisme og imperialisme over hele verden støttes, og at sosialismen etter hvert bygges i stadig flere land. Den norske arbeiderklassen må støtte forsøk på revolusjon og sosialismebygging som gjøres i andre land ut fra disses lokale forutsetninger. Men Rødt vil ikke ukritisk omfavne alle som kaller seg revolusjonære eller sosialister. Norge vil etter ei omveltning måtte søke støtte hos undertrykte i andre land samtidig som vi bygger allianser med vennligsinna stater.
6.7 Klassekampen fortsetter
Utviklingen av det sosialistiske samfunnet er ikke gitt på forhånd. En demokratisk sosialisme vil til enhver tid utvikles av menneskene i samtiden. Ei slik sosialistisk utvikling må være flerstemmig og mangfoldig.
Bare gjennom klassekamp, kvinnekamp, miljøkamp og antirasistisk kamp er det mulig å utvikle samfunnet i en retning som er i samsvar med Rødts mål for samfunnsutviklinga: økologisk balanse, individuell frihet, oppheving av de systematiske klasseforskjellene, rasismen og kvinneundertrykkinga.
Rødts mål er at denne utviklinga skal legge grunnlag for ei oppheving av klassedelinga i samfunnet, og frigjøre menneskene fra alle strukturelle undertrykkingsformer. Ei slik utvikling vil kunne lede fram til et reelt klasseløst samfunn – kommunismen.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Norge, Norska valet, De rödgröna i valet, Jens Stoltenber, Fremskrittspartiet, Roedt, Sosialistisk Venstre, Vänsterpartiet, Mona Sahlin
I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,AB2,GP1,
Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,
