”Hamnen tillhör oss alla”

Det berättas att Gustav II Adolf en gång stod uppe på Otterhällans klippor och med ”hela handen” pekade ut över Göta älvs mäktiga mynning. ”Här ska staden ligga”, fastslog majestätet. I det privilegiebrev som han lät utfärda är andemeningen att Sverige äntligen skulle få en port mot väster. En viktig handelsstad för alla nya näringar:

Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad…

Under de första seklen hade staden vid Västerhavet mest militär betydelse. Göteborg var en fästning. Men med det industriella genombrottet under 1800-talets mitt raserades försvarsanläggningarna. Rederier, handelsbolag, skeppsbyggen, mekaniska verkstäder, trä- och järnhantering för export. Senare porslin, kassaskåp, kullager. En expansiv fordonsindustri. Under 150 expansiva år kom ”porten mot väster” att öppnas på vid gavel och Göteborg blev Nordens största import- och exporthamn. För 30 år sedan kommunaliserades stuveriverksamheten i vår största hamnstad. De rivaliserande stuvarna  hade skapat skarpt avgränsade revir, en snårskog av ineffektivitet, där ingen heller ville ta ansvar för långsiktiga investeringar. Med kommunen som ägare gick det däremot att snabbt skapa rationella, moderna hamnanläggningar.

Det är 375 år sedan Göteborgs grundare stupade i slaget vid Lutzen. Ska den port han

öppnade åt väster nu slås igen av de nattsvarta krafterna i Göteborgs kommunalfullmäktige?

Trots att dunklet sänker sig snabbt över nyliberalismen lever dess idéer kvar hos delar av kommunalfullmäktige i Göteborg. Utan offentlighet vill dessa politiskt nattsvarta krafter än en gång privatisera stuveriverksamheten. I samma veva hoppas de också att kunna få hitta blottor på det stridbara Hamnarbetarförbundet. Den fackförening där medlemmarna själva bestämmer. I eftermiddag 15:45 samlas hamnarbetarna på Gustav Adolfs torg i Göteborg i en protest mot förslagen om en privatisering av stuveriet. Där hukar kommunalfullmäktige i sitt sammanträde inne i det anrika borgerliga Börshuset. Fasaden är skamligt nog oskyldigt vit och på taket är det smyckat med sex friskulpturer som allegoriskt hyllar de främst a borgerliga dygderna i det som en gång var liberalernas svenska huvudstad:  ”Idogheten; Lyckan; Handeln; Sjöfarten; Rikedomen; Industrin.Trots alla år av socialdemokratiskt styre inne på Börshuset har dessa aldrig lyckats med att på dess granna fasad resa några statyer som hyllar rättvisan, solidariteten, jämlikheten och socialismen…

Ska de nu dessutom svika hamnarbetarna och Göteborgs befolkning genom att sälja ut och förstöra de fina, moderna hamnar som vi alla varit med om att bygga upp?

Inför protesten publiceras Hamnarbetarförbundet en skarp mycket välformulerad skrift där de på punkt efter punkt bemöter argumenten för en privatisering. Här saxar jag en del viktiga stycken:

Förslaget att privatisera hamnen har tagits fram och hittills behandlats närmast helt utan offentlig debatt, trots att ett sådant beslut påverkar över tusen hamnanställda och mångfalt fler arbetare och tjänstemän som är sysselsatta inom regionens industrier och transportsektor…Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.
Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.

Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.…Det är riskfyllt och olämpligt att Göteborgs kommunfullmäktige avhänder sig makten över prioriteringar och satsningar inom vår viktiga hamn till multinationella koncerner, när regionen är så beroende av en hamnstad i fortsatt tillväxt. Staden går också miste om en viktig konkurrensfördel om den mångfald av olika rederianlöp som Göteborgs Hamn har idag skulle begränsas.

Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.

Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, Göteborgs kommunalfullmäktige, socialdemokraterna, privatisering, Gemensam välfärd

I pressen:

Andra bloggare:

Barack Obama vädjar om stöd.

I natt höll Barack Obama ett kraftfullt tal till den amerikanska Kongressen för att rädda vad som räddas kan av hans påtänkta reform av sjukvården i landet. Som vanligt var retoriken elegant och talet väl framfört. Frågan är om det kommer att räcka med ett kraftfullt tal för att övertyga de vresiga kongressmedlemmar som han vill övertyga och få en ja-röst ifrån.

Jublande demokrater hyllar Obalas tal. Sura republikaner häcklade.

Att det verkligen behövs en djupgående reform av sjukförsäkringssystemet i USA är uppenbart. Barack Obamas egen beskrivning av hur det fungerar i dag räcker för att övertyga vem som helst. Problemet är bara att kritikerna inte vill övertygas, de vill förvalta ett system som gynnar de rika i samhället. Hur som helst här följer en liten bit av hans tal:

-Var och en förstår de extraordinära svårigheter som drabbar de utan sjukförsäkring, de som dagligen hotas av personlig konkurrs om en olycka eller sjukdom drabbar dem. Det handlar inte i första hand om personer som lever på socialbidrag. Det är medelklassamerikaner. En del kan inte få försäkring via jobbet. Andra är egenföretagare och har inte råd med en försäkring eftersom det är tre gånger dyrare än för de som försäkras av arbetsgivaren. Många andra amerikaner som har råd att betala förnekas ändå en försäkring på grund av en gammal sjukdom eller andra omständigheter som försäkringsbolagen bedömer för riskabla eller för dyra att täcka.

I Kongressen hörs inga röster från arbetarleden;

-Vi är den enda framstående demokratin i världen, den enda rika nationen, som tillåter sådan prövningar för miljontals av sina medborgare. Det är nu mer än trettio miljoner amerikanska medborgare som inte kan försäkra sig. Varje tvåårsperiod går var tredje amerikan oförsäkrad en viss tid och varje dag är det fjorton tusen amerikaner som förlorar sin försäkring. Det vill säga att det kan hända vem som helst.

Det är hårda ord om sitt land av den nyvalde presidenten. Men när Obama säger vad som ska göras lyser begränsningarna igenom. Grundprincipen är att så mycket som möjligt av det existerande systemet ska bestå. Det vill säga ett i huvudsak privat sjukförsäkringssystem med en och en enda drivande princip- det ska löna sig att vårda människor. Inte löna sig i bemärkelsen att folkhälsan blir bättre utan i bemärkelsen att privat kapital ska kunna berika sig på människors fysiska och psykiska sjukdomar. Det är den grundläggande motsättningen i ett system med privatförsäkringar.

Demonstranter kräver en offentlig sjukförsäkring

I sitt tal påpekar Obama helt riktigt att de beräknade utgifterna på nio hundra miljarder dollar för reformen under den kommande tioårsperioden är lägre än kostnaderna hittills för krigen i Irak och Afghanistan och lägre än de skattelättnader som Bush gav de rikaste i samhället.

Så sant så sant. Problemet med finansieringen är alltså löst. Ta omedelbart hem alla trupper från Irak och Afghanistan och sluta invadera andra länder stup i kvarten. Problemen med budgetunderskott och finansiering av sociala reformer är lösta i ett huj. Men det talet till Kongressen kommer Obama aldrig att hålla. Syftet var bara att vinna radikalas stöd.

Tänk dig ett europeiskt parlament eller den svenska riksdagen fylld av bara moderater med mer eller mindre blå framtoning. Då ser du den amerikanska Kongressen framför dig. I en sådan församling kommer aldrig en socialt rättvis sjukförsäkring, eller pensionsreform för den delen, att klubbas igenom. Det är möjligt att Obamas kraftfulla tal kan övertyga de kritiska demokraterna i Kongressen och att den innan årsslutet klubbar igenom en variant av Obamas reform. Det kanske blir något bättre än dagens situation men det blir en reform som ligger långt under de förväntningar som femtio miljoner amerikaner ställer.

Här kan du läsa hela Obamas tal på engelska:  Obama speach

I media; DN1,DN2,SVD1,AB1,AB2,GP1,SSD1,Politiken,SVD2,

Andra bloggar: Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Sjukvårdsreform, Kongress,

Borgs kompisar bråkar.

Efter G20-mötet i London försökte Anders Borg och hans ministerkompisar att presentera sammankomsten som en stor framgång på vägen mot ett sundare och mindre riskfyllt finanssystem.

Högsta hönsen samlade i London

Men vad som beslutades eller rättare sagt inte beslutades i London kommer inte att ha någon större inverkan. Det var mest ett möte som i sina slutrekomendationer slätar över de verkliga motsättningar som fanns innan och under mötet. Fasaden inför nästa G20-möte som hålls i Pittsburg den 24-25 september fick inte visa upp alltför många sprickor.

Men vad var det då man gjorde i London? Media visade på ett tydligt om än ytligt sätt att den verkliga motsättningen gick mellan Nicolas Sarkozy/Angela Merkel å ena sidan och George Brown/Tim Geithner å den andra. I sak gällde skillnaden om bankernas bonussystem eller deras kapitaliseringsnivå skulle sättas högst på dagordningen.

Sarkozy/Merkel och vår egen finans-Borg gick hårt ut innan mötet och argumenterade för ett tak på bonussytemet, att det inte ska vara knutet till kortsiktiga utan till långsiktiga resultat och att bonusar ska kunna krävas tillbaka om bankchefernas och värdepappershandlarnas resultat är negativa.

Från Brown och den amerikanska finansministern Geithners sida förkastas idén om ett tak på bonussystemet och i stället kräver de att bankerna ska tvingas hålla ett större eget kapital i förhållande till utlåningen. Den existerande Baselkonventionen säger att bankernas eget kapital ska vara minst 8 procent av utlåningen. Brown/Geithner vill öka kravet till minst 10 procent.

Vad betyder motsättningen och vilka särintressen speglar den. Londons City och Wall Street är världens två största och helt dominerande finanscentra. Det är vad socialdemokraten Brown och demokraten Geithner försvarar när de säger nej till ett tak på bonusarna för finansvalparna.

-För att behålla och dra till oss de bästa elementen på marknaden kan vi inte lägga ett tak på bonusarna för då kan de bästa lockas till Singapour, Dubai eller Hongkong, tänker de utan att säga det rent ut.

Dubais oljepengar används till att bygga ett nytt finanscentra

Av precis samma anledning vill Sarkozy/Merkel att bonusarna ska begränsas och kontrolleras bättre. De försvarar finansintressen i Frankfurt och Paris, som också är finanscentra men som bara når upp till Citys och Wall Streets knän. De kan inte konkurrera med de stora och tappar därför ”genierna”. Att det är samma genier som spekulerade världsekonomin ut över avgrundens brant verkar inte bekyma någon.

I stället för att hacka på bonussystemet vill Brown och Geithner att bankernas eget kapital ska stärkas. Argumentet är att med exempelvis 10 procent eget kapital i förhållande till utlånade medel kan bankerna klara sig bättre i en krissituation och bättre täcka kreditförluster. Under denna fråga ligger också skilda intressen mellan europeiska kapitalgrupper och anglo-saxiska. De amerikanska bankerna använder en större ”hävstång” i sin kreditgivning. Det innebär att de tar större risker i föhållande till det egna kapitalet. Anta att det egna kapitalet motsvarar siffran 10 och det utlånade kapitalet siffran 100 då är hävstången 10 gånger det egna kapitalt. Exemplet visar också det relativt futila i 8 eller 10 procents eget kapital som bufferrt. Om en bank gör 10 procents förlust på sina 100 utlånade enheter då mostvarar det hela det egna kapitalet och banken måste förklaras i konkurs. Det var vad som hände med Bear Stearns och Lehman Brothers. Bara i fredag förra veckan gick fyra amerikanska småbanker omkull. De blev offer för samma logik. Här ser vi att en kvot på 8% eller 10% inte betyder speciellt mycket när en verklig kris slår till. Det kan bara spela roll i en « normal » situation. De europeiska bankerna ser inget intresse i att köpa mer statsobligationer och att ge ut mer aktier för att öka det egna kapitalet, medan de amerikanska har intresse att göra så därför att reglerna för vad som kan räknas som eget kapital är vidlyftigare i USA.

När Borg och hans kompisar samlas i Pittsburg i slutet av månaden kommer det inte att ändra mycket i det krig på liv och död som världens banker och finanscentra är indragna i. De största och mäktigaste går redan segrande ur striden och det är skattepengar som hjälpt till att göra de överlevande bankerna och finansinstituten mäktigare än någonsin.

Det ska vi inte vänta oss att Sarkozy, Merkel och vår egen Borg kommer att vilja ändra på.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Pittsburg, London, Sarkozy, Geithner, Merkel, Brown, Borg, Basel II, Banker, Finanskris,

Lönearbete och modernt slaveri.

Ordet slaveri väcker indignation och medlidande. En gång var slaveriet legaliserat och satt i affärsverksamhet. Svarta buntades ihop på Afrikas västkust för att säljas till vita plantageägare i den amerikanska södern. Under förra århundradet olagligförklarades slaveriet och det blev allmänt antaget att det inte längre existerade.

Barken Wildfire anlände fullastad til Key West 30 april 1860

Ändå finns slaveriet kvar. Det är numera en olaglig affärsverksamhet men finns kvar i många olika former och blir vanligare. Inte i något avlägset förgätet hörn av världen utan mitt ibland oss, mitt i den så kallade civiliserade världen. Globaliseringens folkströmmar har på nytt gjort olika former av slaveri ekonomiskt lönsamt. Välkända exempel är borgarfamiljen i Paris, Rom eller London som håller pigan från Sri Lanka instängd , utan annan lön än mat och husrum för tillgänglighet dynget runt. Det är slaveri.

I arbetarrörelsens barndom var ordet löneslaveri i allmänt bruk. Lönerna räckte ofta inte ens till mat och hyra och de fattigaste lönearbetarnas familjemedlemmar gick ofta hungriga till sängs. Här i västerlandet försvann de förhållandena under kapitalismens glada dagar efter andra världskriget, även om svält och misär fortsatte att vara vardag för många i det som då kallades den tredje världen.

Nu möts lönearbetet och slaveriet igen i den nyliberala globaliserade kapitalismens planetära härjningar. Begreppen och gränserna mellan dem flyter samman i allt fler kontaktpunkter. Människohandel och rent slavarbete breder ut sig parallellt med att villkoren för lönearbetet allt mer börjar likna det löneslaveri som fördömdes av den unga arbetarrörelsen. En tredjedel av de hemlösa i Paris har ett arbete, men så illa betalt att det inte räcker till både mat och hyra. Vad kan man kalla det? Löneslaveri? När en amerikansk familj sover i en nattbuss för att kunna jobba dagen efter , vad kan man kalla det? Löneslaveri?

Lönearbetet var under hela efterkrigsperioden reglerat av en underförstådd överenskommelse: lönerna stiger i takt med produktivitetsökningen. Det gav rum för årliga reallöneökningar under flera decennier. Varje arbetarfamilj flyttade bort från utedassen och vedspisen för att bli ”medelklass”, det vill säga tillgång till rinnande varmt vatten och husvärme dygnet runt plus så småningom kylskåp, TV och bil.

Nu lyder på nytt lönearbetet under den ”järnhårda lönelagen”, det vill säga att arbetaren på dagens globaliserade, utlokaliserade arbetsmarknad ställs i direkt konkurrens med klassbröder på andra sidan jordklotet under konkurrensvillkor som vare sig Svensson eller Liu Chio kontrollerar. Den ene tvingas att arbeta under lönevillkor som inte går att jämföra med den andres. Och den andre kan inte längre försvara sina lönevillkor på grund av den förstes av det internationella kapitalet påtvingade löneläget. Med över en miljard nya lönearbetare indragna i den kapitalistiska produktionsapparaten efter murens fall kan inte lönearbetaren i västerlandet effektivt försvara sina arbetsvillkor och individen i den nya miljarden löneslavar har varken egen erfarenhet eller fackliga organisationer att ta strid med.

Kapitalets organisering av konkurrensen på den internationella arbetsmarknaden skapar en för den arbetande befolkningen nedåtgående spiral som verkar på två plan.

-Under vissa villkor och i vissa industrier kan kapitalisterna tvinga fram absoluta lönesänkningar under förevändning att jobben eller företaget ska räddas. I den amerikanska och europeiska bilindustrin och branschens underlevrantörer har ägarna använt krisen som ursäkt för att tvinga fram sänkta löner via minskad arbetstid eller minskade timlöner. Underleverantörer till GM och Ford tvingade i krisens början fram närmare en halvering av timlönen. I Tyskland ställdes tiotusentals arbetare inför valet att förlora jobben eller acceptera kraftiga lönesänkningar med bibehållen arbetstid, det vill säga obetalda arbetstimmar.

Hugg i för halverad lön

-Under andra omständigheter kan kapitalisterna öka sina vinster genom relativa lönesänkningar, det vill säga genom att fördelningen av värdeskapandet omfördelas till Kapialets fördel. Det är vad som skett världen över sedan början av 80-talet. Efter de stora sociala striderna decenniet innan försköts styrkeförhållandet till Kapitalets fördel som då kunde påbörja en gigantisk överföring av rikedomar från de arbetande till ägare av kapital. Lönernas andel av nationalinkomsten minskade på ett årtioende med 4-10 procent i de flesta industriländerna i OECD. Varje procentenhet handlar om hundratals miljarder kronor. Det är dessa rikedomar som närde finanssektornas elefantias och som blåste upp den rad av spekulationsbubblor som lett oss till dagens djupa världsomfattande ekonomiska kris.

Lönernas andel av BNP i USA 1960-2005

Den nyliberala kontrarevolutionen har inte bara pressat fram absoluta och relativa lönesänkningar. I vissa fall kan man tala om ett race mot den absoluta nollpunkten. För vad ska man kalla det faktum att arbetare vid olika tillfällen tvingas arbeta gratis? Den utpressning som arbetare utsattes för när den nyliberala chockterapin sattes in efter murens fall var av historisk dimension. I månad efter månad arbetade hundratusentals industriarbetare utan lön i hopp om att behålla sina arbeten. Eller så fick de betalt i natura, som exempelvis de sockerarbetare jag mötte en dag i södra Ukraina. Vad gör man med 25-kilos sockersäckar? Kvinnor och barn sålde socker vid vägkanten. Löneslaveri?

Att tvinga fram gratisarbete är inte främmande för våra ”civiliserade” kapitalister i EU heller. I Frankrike använde sig regeringen av de många dödsfallen under värmeböljan 2003 för att omandla Annandagpingst från helgdag till en oavlönad arbetsdag med påhittet att det var i solidaritet med de gamla.

I kontorslandskapen där fast månadslön råder förväntas många anställda att arbeta kanske tio timmars övertid i veckan utan extra ersättning utöver månadslönen. I den bank där jag arbetade såg jag hur alltfler av mina kollegor gav efter inför påtryckningar uppifrån och stannade en extra halvtimme eller timme när cheferna sa att vi hade för mycket arbete. När jag började arbeta i banken i mitten av 80-talet var varje kvarts övertid betald. När jag vägrade att utföra obetald övertid tog också mitt avancemang i banken slut.

Om oavlönat arbete och sänkta reallöner blir allt vanligare i avancerade industriländer breder samtidigt ett modernt slaveri ut sig i den globaliserade världsmarknadens ytterkanter. Rapporter om slavarbete i allt från brasilianska sockerplantager till kinesiska tegelbruk blir allt vanligare. Det finns inga exakta siffror över antalet arbetare som lever under dessa villkor och mörkertalet är säkerligen stort. Inte ens i Europa finns det säkra uppgifter på hur många som lever under slavliknande förhållanden. Människohandel, svart arbetsmarknad och illegal invandring betyder enorma vinster för organisatörerna och profitörerna av denna verksamhet. Moraliska skrupler väger lätt när stora vinster hägrar.

Med allt detta vill jag säga att i den nyliberala globaliseringen finns det inga täta skott mellan angreppen på den sociala välfärden, sänkta reallöner och det växande moderna slaveriet. Det är kanske inte myntets baksida. Men det finns en inneboende logik i den allt hetsigare jakten efter vinster och pressen på löner och andra arbetskostnader.

Det moderna slaveriet är en produkt av den nedåtgående virvelström som den kapitalistiska krisen skapar.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena1,Dagens Arena2,SVD4,DN3,DN4,SVD5,SVD6,Dagens Arena3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Slavhandel, Löneslaveri, Människohandel, Invandring, Reallöner, Social välfärd

Svensk trupp är i praktiken medskyldig

Än en gång har en drönare, med kontrollbordet i Denver USA, skickat i väg sina missiler mot vanliga, civila människor. Den här gången mot  en fattig by utanför Kunduz i norra Afghanistan. Upp till nittio människor ska ha dödats. I Aljazeeras morgonsändning kan vi se hur sönderbrända och lemlästade lik stuvas in i en skåpbil. Enligt TV-kanalen som hela tiden får information från lokalbefolkningen och lokala informatörer från talibanerna rör det sig denna gång om en tankbil som exploderat efter att ha träffats av en amerikansk missil. Bakgrunden sägs vara en kapning av två tankbilar från ockupationsstyrkorna. När talibanerna körde undan bilarna körde den ena efter ett tag fast i leran. Denna övergavs då av talibanerna som fortsatte med den andra. Den som lämnats kvar blev då ett begärligt byte för den fattiga lokalbefolkningen och människorna strömmade dit för att försöka få med sig lite drivmedel hem. Mitt i den folksamling som bildas skickas en missil som genast får tankbilen att explodera och människorna runt i kring slits sönder eller bränns till döds.

Bloggkamraten Benny skrev för bara några dagar sedan om USA:s ”nya strategi”, när general McChrystal berättade att det nu inte skulle handla så mycket om offensivt miltärt våld. Nu skulle USA i stället ”försvara byar och dess innevånare mot talibanerna, ge dem säkerhet och ekonomisk utveckling”. ”Tänk på hur ni kör, hur ni klär er och på er attityd till folk. Tänk på vem ni äter lunch med och hur ni reagerar på afghanernas glädje och sorg. Allt är en del i vårt uppdrag här”. Läs mer.

Hur de som sköter drönernas kontrollbord långt borta i Denver reagerar på den bedövande sorgen i Aliabad, där missilen dödade så många människor det vet vi inte. Förmodligen rycker de på axlarna och säger att det hela handlade om otur. ”Nästa gång ska det nog vara rätt mål”…

Reinfeldt på besök i den svenska basen i Afghanistan. Här provar han en bombdräkt. Det vore kanske mer passande att ge bort den och annan skyddsutrustning till den lokala bybefolkningen…

Men Barak Obama får nog fundera en gång till över sina ord i valrörelsen: ”Irak är ett idiotiskt krig. Men Afghanistan är helt rätt”… ”Vi måste vinna afghanernas hjärtan”, menade McChrystal i förrgår. Det gör man inte genom att döda dem. Den svenska truppen blir i praktiken medskyldig till dödandet. Oavsett vilka tygbitar man sytt fast på sina uniformer. Bildt och Reinfeldt välsignar hela tiden USA:s ockupation och Sveriges militära insats är en del i denna. Mona Sahlin berömde så sent som i går salvelsefullt Obamas krig i TV. Men det går inte att bomba fram ett nationsbygge. Sprången från ofta medeltida levnadssätt går inte att ta med hjälp av ockupationssoldater. Det bästa för Afghanistan vore en tvingande internationell överenskommelse där alla grannländer kom överens om en ickeinblandning i landet. Afghanistan skulle hållas rent från främmande trupp. Detta kunde sedan kombineras med ett generöst medicinskt och socialt stöd till de förändringar som afghanerna själva vill åstadkomma. Framförallt skulle FN garantera en likvärdig ersättning till alla bönder som slutar med att odla opiumvallmo för att i stället så andra grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan.USA, Barak OBama, McChrystal, Svensk trupp, Reinfeldt, Carl Bildt

I pressen:AB1,SVD1,DN1,SDS1,GP1,AB2,DN2,DN3

Andra bloggare: RödaMalmö,Jonassjostedt,Rödaberget,

Kannibalerna börjar bli hungriga

På moderaternas partistämma flaggade Fredrik Reinfeldt för att han vill bli gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Moderaterna ska likt de gamla socialdemokraterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren. Reinfeldt vill inte ha ett ”kosackval” nästa år utan vill göra verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildts skarpa ideologiska tunga ska vara tyst och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet vara ett välfärdsparti.

I valen nästa år vill Reinfeldt inte ha ett polariserat kosackval som 1928…

Många kritiker på vänsterkanten ville vifta bort hans skarpa markering som tom retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag”…

Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra. I ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre en vild strejk.

Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt på stämman, försöker peka med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute på flodbrinkernas högersida. I valet ska inte socialdemokraterna kunna skrämma upp sitt väljarunderlag med ett gammalt högerspöke.

Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.

Huvudströmmen har hittat en ny flodfåra. Den gamla bädden är uttorkad…

Tydligast märktes detta på stämman under de häftiga debatterna om LAS. Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.

Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!

Men Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, vänder samtidigt ryggen åt företagens ägare. För självklart minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärga arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…

Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna vänt ryggen till och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i går gick ut och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras. Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte. Gärna kombinerat med ett kraftigt strypkoppel.

LO lämnade dörren på glänt. Men näringslivets förhandlare ville komma ända in.

Han hänvisar till kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO forslat in och pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid förhandlingsbordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. De var beredda att släppa stora delar av strejkrätten. Men 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé. Näringslivet var hungrigare än så. De ville ha bort just LAS. Dessutom var Olaussons och Ramstedts mandat urgröpta så fort deras avsikter blev kända.

Centerpartiet är naturligtvis med på noterna. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert att ställa sig i kön för att få vara med. Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti. Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det ofta om kannibalism i det borgerliga lägret. Det suckades över att de borgerliga i valen åt upp varandra. Under de tre första regeringsåren har de fyra partiernas samsats någorlunda väl. När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år kan vi nog tala om mätta kannibaler. Men nu närmar sig valåret 2010 och då ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De är små partier med instabila väljargrupper bakom sig och vill naturligtvis inte bli utplånade. Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin bibel…

Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år. Hans långa regeringsinnehav var bara möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med moderaterna nya kurs hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna. Reinfeldt har dessutom säkert vett att själv offra sig och kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KDS i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får han säkert svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grönblå biflod som har ett eget lopp utanför ekonomi och klassamhälle. Både han och i stort sett alla som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet. Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. Miljöpartiet finns mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.

Skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen…

Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Elegant tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Kanske var det detta som var meningen med alltihop. Liksom ikoniseringen av Erlander. Sahlins debattartikel i dagens Aftonbladet. ”Så vinner vi valet” närmar sig walkover. Inte ens en skiss till det ljungande program som behövs. Bara välmenande ord. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka finnas mitt i den borgerliga huvudströmmen. Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof.

Den katastrofen ska jag återkomma till i mer detalj när deras gemensamma valprogram blir klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Folkpartiet, moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, Göran Hägglund

I pressen:AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Ett brev till Anders Borg

Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har skickat ett litet brev till Anders Borg i hans egenskap av ordförande i EU fram till nyår. I brevet uppmanas Borg att sätta upp följande krav på dagordningen under ett extra ministermöte i EU den 17 september:

Inte ens med skäggstubb kan Borg skrämma finansvärlden

-Bankerna ska i framtiden tvingas att hålla reservfonder som svarar mot det egna risktagandet.

-Alla banker, inklusive de amerikanska, ska följa Basel II, ett regelverk för bankernas aktivitet. Det innebär att banker med mer risktagande ska tvingas hålla större reserver än andra banker.

-Att ansvariga ministrar och övervakande myndigheter ska utöva en strikt kontroll över bankernas risktagande och att deras reservfonder är tillräckliga.

Om någon tror att det håller på att skapas en antikapitalistisk axel mellan Berlin, Paris och Stockholm är det tyvärr inte fallet. Likt de åtgärder mot skatteparadisen som förra G20-mötet antog blir det också den här gången mycket fasadputsning. Men det är inget fel på den politiska svadan. Nicolas Sarkozy har bespottat ”oansvariga traders” i över ett år. På franska arbetsplatser jäser det av missnöje över miljardbeloppen till finansvärlden, att företag som fått statligt stöd avskedar anställda och över bonuspaketen. Därav Sarkozys tonläge. I Frankrike ignorerar man inte ostraffat stämningarna bland folket.

Hur länge ska smekmånaden hålla?

-Vi vill aldrig mer överraskas av en bank som säger ’att antingen hjälper staten oss inom det närmaste dygnet eller så sänker vi det internationella finanssystemet’, sa Angela Merkel i måndags och tänkte säkert på Lehman Brothers och den tyska banken Hypo Real Estate som regeringen tvingades rädda från omedelbar bankrutt.

När den amerikanska regeringen beslutade att låta Lehman Brothers falla hände det som inte fick hända- hela det internationella finanssystemet var millimetrar från totalt sammanbrott. Nu vågar ingen politiker längre ens tänka tanken att låta en internationell storbank gå under. Därför blir det nödvändigt att styra upp det existerande regelverket för finansvärlden. Det är vad Sarkozy och Merkel bestämt sig för att försöka driva igenom under de kommande G20-mötena i London den 5-6 september och Pittsburg den 24-25 september samt under ett extra EU-ministermöte i Bryssel den 17 september.

Tror du att de som arbetar här kommer att krossa finansen?

H

-Det finns en världsopinion. Folk är ursinniga på extravaganta bonusar, förklarar Sarkozy och dagen efter slår Anders Borg på stora trumman i både press och TV mot oskäliga bonusar i finansvärlden.

-Bankerna festar som om det vore 1999 och inte 2009, sa han upprört, som om svinaktiga belöningar för spekulerande finansvalpar inte var ett problem 1999.

Däremot säger sig ”socialdemokraten” Gordon Brown inte vara speciellt ”entusiastisk” över att sätta ett tak för bonusarna. Ett land som är överdrivet beroende av en enda aktivitet som exempelvis bananodling kallas en monokultur. Finansen i Londons City har en så stor tyngd i den engelska ekonomin att ordet monokultur är på sin plats. Det är den som Gordon Brown till varje pris vill försvara.

Nej, det blir ingen antikapitalistisk front med ordförande Anders som rorsman. Däremot kommer han och andra politiker, som måste se till fler intressen än bankernas, att organisera ett strävare regelverk för deras aktiviteter.

I media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,DI,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Sarkozy, Merkel, EU, Banker, Bonus, Basel II, Brown, City,

Nygammal strategi i Afghanistan

I dag lämnade USAs nye befälhavare i Afghanistan, general McChrystal, in sin rapport om läget i landet och den nya strategi som ska vinna afghanernas ”hjärtan”. I grunden är det bara en ny variant på ett gammalt recept från vietnamkriget. Då kallades det ”strategiska byar” och gick ut på att isolera (skydda som man sa) bybefolkningarna från FNL. Nu säger McChrystal att de amerikanska trupperna inte så mycket ska attackera talibanerna utan i stället försvara byar och dess innevånare mot talibanerna, ge dem säkerhet och ekonomisk utveckling.

Om McChrystals nya strategiska visdomsord verkligen ska omvandlas till handling bör Pentagon omdelebart dra tillbaka sina marinkårer och byta ut dem mot, just det, Frälsningsarmén.

- Vi måste ändra vårt sätt att tänka och agera på. Vi kan inte vinna genom att bara döda talibaner. Överväldigande eldkraft räcker inte för att skapa säkerhet för det afghanska folket som vi är här för att skydda, skriver han sin rapport.

-Tänk på hur ni kör, hur ni klär er och på er attityd till folk. Tänk på vem ni äter lunch med och på hur ni reagerar på afghanernas glädje och sorg. Allt är en del i vårt uppdrag här, är kanske goda råd men den dag de sätts i verket kan alla trolla med knäna.

Men innan den ”nya strategin” kan sättas i verket väntar en annan prövning för Barack Obama och generalerna. Utgången av presidentvalet är inte klart ännu. Rösträkningen sniglar sig fram och beräknas vara definitiv först den 17 september. Redan innan valet stod det klart att USA helst ser att Karzai inte får 50 procent och att det hålls en andra valomgång där Karzai ställs mot Abdullah Abdullah.

Valdagen kallade Obama valet ”en historisk händelse” . Men sedan dess har tonen ändrats. USA gör allt för att underminera valresultatets legitimitet genom att dagligen understryka det valfusk som förekommit. Det motiveras av att det kanske inte blir en andra valomgång. USAs ide’ att splittra pashtunernas röst genom att lansera Ashraf Ghani, före detta direktör i Världsbanken, som konkurrent till Karzai misslyckades totalt. Ghani får bara några procent av rösterna.

I norr misslyckades också USAs upplägg av valtaktiken. Abdullahs tadjiska etnicitet skulle säkra en klar majoritet men Karzais skickliga manövrerande via allianser med lokala krigsherrar grusade planeringen i Pentagon. Karzai bjöd hem uzbekernas krigsherre Dostum och säkrade därmed segern bland uzbekerna. Karzais allians med andra krigsherrar har också säkrat många röster bland andra klaner och det är nu klart att Abdullah får en stark majoritet endast i Panshir- och parwanprovinserna medan han ligger omkring tio procent efter Karzai i de övriga nordliga provinserna.

Panshirs landskap är  varje Afghans egendom

Därför är det inte säkert att det blir en andra valomgång. Karzai som nu sägs ha 46 procent av rösterna kan nå över 50 procent när väl rösträkningen i det pashtunska södern blir klar. Där kommer inte Abdullah att få många röster och Ashraf Ghanis resultat är som sagt en flopp.

Om Karzai vinner i första valomgången hamnar USAs diplomati och ”nya strategi” i skiten bokstavligt talat. När Richard Holebrooke besökte Karzai förra veckan slutade mötet i kaos. Karzai visade på ett odiplomatiskt vis att han inte gillade Holebrookes kommentarer om en möjlig andra valomgång bland annat orsakat av valfusk varpå Holebrooke lämnade rummet i hast, något som senare förnekades av USA. Oavsett vem som vände vem ryggen är det uppenbart att USA har bestämt sig för att göra sig av med Karzai. För det kommer Vita Huset att låta ECC, FNs valkommission på plats, att rada upp tillräckligt med oegentligheter i valet för att Karzai vinst ska ses som oförsvarbar och förklara valet ogiltigt.

Men om Vita Huset satsar på Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani som ledarduo i en kommande regering som baseras på stöd från klanerna i norra delen av landet är det en invit till inbördeskrig. Hur man än vänder sig har man baken där bak. Det gäller även för USAs diplomatiska trippande på slak lina över Kabul.

Det är i skenet av presidentvalet och dess följder som general McChrystals nya strategi ska bedömas. Talibanerna ska inte attackeras. Den terräng som ”befrias” ska behållas och skyddas av amerikanska trupper för att visa befolkningen i de ”befriade” områdena att de befinner sig i säkerhet. Problemet är bara att i de ”befriade” områden bor också de som strider med vapen i hand mot alla utländska trupper. De är många gånger ett med bybefolkningen. Att vinna deras hjärtan med fler trupper och militär ockupation under oöverskådlig framtid är en omöjlig uppgift.

USAs ”strategiska byar” i Vietnam var bara en etapp på vägen mot det totala nederlaget 1975. De ”nya strategin” i Afghanistan riskerar att följa i samma spår.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,AB1,Dagens Arena,SVD2,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, USA, McChrystal, Talibaner, Kabul, Karzai, Abdullah,

Det otänkbara är fullt möjligt…

Dagen före midsommar tog jag i en blogg med denna bild från min sommarhage. En åldrig liten betesmark som sträcker ut sig på kullen utanför min vindskammare. Då hade vi hört ”vårens första gök” och sett ”blommorna, de blommarna som redan hade slagit ut på ängen”. Olika gräs, örter och växter av alla de slag spirade i kapp, på denna lilla eländiga teg, tack vare att den aldrig varit vare sig plöjd eller konstgödslad.

Nu är marken avbetad ner till sista grässtråt. Sommaren regnar över i höst och kakelugnen knäpper och sussar i vardagsrummet . Ur min garderob har jag redan plockat fram både tröjor och långkalsonger. Under en tegelpanna ovan trappbron fladdrar vingarna på den sista kullen av tornsvalor. Snart är de flygga och kastar sig ut från taket i väg på sin långa färd mot Afrika. Det sägs att det då dröjer tre år innan de åter tar fast mark. Tornsvalorna har inga ben och kan inte flyga upp från marken. Men de är ändå värre än Christer Fuglesang. Utan farkost av något slag kan de svinga sig ända upp till 3000 meters höjd och där leva på luftalger, alltså spindlar och småkryp. I ett svindlande, fantastiskt ögonblick parar de  sig däruppe i skyn.  Något som vi människor bara kan drömma om. Efter åren uppe bland vindar och moln återvänder de sedan till våra tegelpannor. De hittar direkt utan GPS. När de viner in under pannan till sitt bo ska det motsvara en fickparkering i 300 kilometer i timmen.

En av grannens ungdjur mumsar i sig av de drösar av rönnbär som blåst ner under trädet. ”Surt sa räven”, men kvigan idisslar förnöjt den röda grannlåten. Ska jag själv spå i rönnbär lär det bli en smällkall vinter med knarr i snödrivorna. Överallt flammar det rött och en del trädgrenar till och med bryts av när de inte orkar bära alla bär. Koltrastar och sidensvansarna har här sitt paradis på jorden.

I lördags trotsade jag alla tunga regnskyar som drog förbi och strövade in i skogsmarkerna tillsammans med vår labrador Freja. Efter många timmars stigar i en otillgänglig gammalskog, med täta busksnår och nerfallna, ruttnande träd,  kramade av lummerslingor, kom jag hem med tre kilo kantareller som jag lite stolt dukade upp på en bricka…

Dagen efter drog min fru, Karin, ut över bergknallar och bäckar, norrut mot marker där skogarna är förlöpare till Risveden. Hennes ”byte” blev fem kilo kantareller samt en hop av höstens första ljuvliga taggsvampar. Mer i vikt. Men mina smörgula telningar var ändå lite torrare och lättare att rensa…

Efter några veckors semester kommer jag hem till gården och skummar igenom högarna med tidningar. Det som känns nära och berör mest är oroligheterna i flera av Göteborgs socialt så utarmade förorter. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”, diktade en gång Verner von Heidenstam. Men mina stenar, där jag en gång lekte, de finns på Hisingen i Backa, Lundby och Biskopsgården. Vi lät stenarna plumsa i älven. Vi skapade en liten idrottsplats i skogen genom att släpa undan alla stenar. Vi kunde också stapla dem till värn i ett av alla våra låtsaskrig mellan cowboys och indianer.

Här leker och drömmer Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding. De kanske illustrerar dikten ”En morgondröm”?

I dag är lekarna bokstavligen blodigt allvar. En bumling på sex kilo har vräkts ner från en gångbro nära Kortedala torg rakt in i framrutan på en brandbil och förarna fick mindre blessyrer. Men kunde ha blivit allvarligt skadade. Deras fackförbund menade att det var ett mordförsök.

I en av Göteborgs-Postens ledare säger man sig ha lösningarna på hur våldet ska stoppas. ”Dags att återta Backa” utropar man:

”I dagsläget finns det bara två saker att göra. Det första är att polisen tar i med hårdhandskarna. Att de söker upp de skyldiga ungdomarna och ser till att de får ta ansvar för det de ställt till med…Det andra som måste till är att föräldrarna till slagskämparna tar tag i sina ungdomar. Omyndiga kan inte springa ute vind för våg och begå brott om inte föräldrarna avsagt sig sitt föräldraansvar..”

Vår integrationsminister Nyamko Sabuni upprepade i går samma enkla svar på hur buset ska stoppas. ”Det är ungdomsgäng som listat ut ett enkelt sätt att få uppmärksamhet”, menade hon. För henne handlar det inte om integrationsproblem utan om blott och bart kriminalitet…

Men GP och Sabuni ser bara till stunden. Visst, i en gammal bygemenskap skulle problemen varit lättlösta. Ris på ryggen och så ut några år i skogen och röja sly. Äldre bönder har berättat för mig, att när ungdomen på deras tid blev för rastlösa och otyglade, skickade föräldrarna ut dom att rensa åkrarna från sten. De fick också resa nya stengärdsgårdar bara för att ”det där vilda” skulle gå ur kroppen.

Nu lever vi inte i gamla bygemenskaper. Stenarna får ligga där de ligger eller vräks i väg i ett meningslöst våld. I Reinfeldts Sverige, i hans ”föregångsland”, lever vi i stället med en arbetslöshet bland ungdom som i genomsnitt ligger på snart 30 procent. I många regioner, städer eller förortsområden är siffran betydligt högre. Med Reinfeldts ”arbetslinje” går vi mot en massarbetslöshet där om ett år upp emot en halv miljon svenskar kommer att vara utan jobb och framtid. Ungdomsarbetslösheten kommer att rusa än mer i höjden.

Visst. För stunden är det naturligtvis nödvändigt att få slut på buset. Människor måste skyddas. Även om sannolikheten är stor att det fängslade buset, där bakom gallren går med i Orginal Gangsters och byter ut stenen mot ett automatvapen. Men vad som sker i Reinfeldts Sverige är att stora delar av ungdomen lämnas i utanförskap. Drömmarna om ett jobb, ett eget hem, en bil, en resa, kanske en familj kommer aldrig att förverkligas. Om några år kommer vi att ha tiotusentals ungdomar som förbannar det här samhället. Tiotusentals ungdomar, som nu skaffar sig högre utbildning, kanske också hamnar på arbetsmarknadens sophög. Trots alla sina betyg. Ungdomar som skiter i vanligt vett och vanlig moral. Varför ska de bry sig? De ser hur rikedomarna hopar sig i Limhamn, Onsala eller Djursholm. Men själva lämnas de helt utanför. Vi får en generation unga arbetare utan arbete. Utan möjligheter och framtid. Kan vi inte ta fram politiska lösningar. Kan vi inte återskapa en demokratisk och kämpande arbetarrörelse. Med fanor och banderoller som manar till ett slut på det vedervärdiga kapitalistiska samhälle där makthavarna medvetet lämnar en halv miljon människor i utanförskap.Kan vi inte detta, då är Rosengård och Backa bara stormsvalor för det ungdomsvåld och den kriminalitet som kommer.

Den tunga stenen slog sönder brandbilens framruta. Brandmännens fackförbund kallar det för mordförsök.

Men det otänkbara är helt realistiskt. Efter höst och vinter kommer våren. Det går inte för oss människor att ”para oss uppe i skyn”. Men självklart är det fullt möjligt att sätta alla människor i arbete. Det ”otänkbara” kräver helt enkelt ett nytt stort, brett, folkligt, kämpande arbetarparti för att bli realistiskt.

Det får vi skapa. Inte med floskler utan med att fortsätta ett segt och långt, ihärdigt och tålmodigt politiskt arbete.

För den som vill bekanta sig med poesi och inte läst Fröding hänger jag som bonusläsning på hela Frödings underbara ”En morgondröm”. Den publicerades redan 1896 i samlingen ”Stänk och flikar” och fick det konservativa Sverige att rasa. Morgondrömmen var för naken. I kulturdebattens drev mot Fröding lämnades han ensam. Det gick så långt att hans vän, Heidenstam, fegt bröt med sin kamrat, bara för att klara sitt eget skinn. Bara för att kunna fortsätta med att besjungas i salongerna. Här är härligheten:

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

står väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparne log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och speja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och – släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenat floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI

Och som hjärteblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

av den evigtklara lyckans rike,

kom lycksalighet som sändebud

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Reinfeldt, Backa, Rosengård, Gottsunda, Ungdomsvåld, jordbruk, kantareller, svamp, labrador

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,

SDS1,GP1,GP2,ETC,AB1,

Historiskt val i Japan

En förödande tsunami krossade det japanska politiska landskapet i helgen. I femtiofyra år har det Liberaldemokratiska partiet härskat över det politiska livet i den uppstigande solens land. LDP har mer än något annat parti i den industrialiserade världen varit synonym för absolut makt. Inte ens den svenska socialdemokratin kan konkurrera med LDP om maktinnehav. Ändå är utgången av valet inget som speciellt rubbar den härskande klassens ritningar. För det Demokratiska partiet som vann över 320 av 480 platser i Diet, det japanska parlamentet, hotar på inget vis maktstrukturen i samhället. Allt och inget har förändrats.

Så här kan propagandan se ut i en japansk valrörelse. Här lanseras en bh som uppmanar folk att rösta…

Liberaldemokraterna var så insuttna i maktens fåtöljer att de inte orkade resa sig och försvara sina platser i Diet. De var så vana vid att oppositionen saknade punch att de inte orkade höja rösten och försvara partiets politik. De var så vana vid att en son, sonson eller svåger tar över en ledig fåtölj att väljarnas stöd togs givet för evigt. Det vinnande Demokratiska partiets politiska kultur skiljer sig inte mycket från de dinosauriers kultur som nu lämnar makten bakom sig. Korruption och svågerpolitik är inget främmande för det vinnande partiets ledare. Skillnaden är omfattningen. Ändå är det stora förväntningar i samhället som ligger bakom maktskiftet i Japan. I fyrtio år styrde LDP ett land som under USAs kärnvapenparaply förvandlades från en ruin till världens näst mäktiga ekonomi. Made in Japan som först var liktydigt med dåliga kopior av västerländska konsumtionsvaror blev under åttiotalet och senare synonym för extra god kvalitet. Men efter börskraschen 1990 har den japanska ekonomin inte återhämtat sig. LDP drev under slutet av 90-talet och det nya seklets början en nyliberal politik i hopp att sätta fart på hjulen. Men inget hjälpte. Gånga tiders dynamik och snabba tillväxt var som bortblåsta. Kräftgång är bästa beskrivningen av de senaste tio åren i Japan. Effekterna av den nyliberala politiken har varit drastiska. Det relativt stabila och jämlika samhället undergrävdes av allt högre arbetslöshet, växande klyftor i samhället och nya generationer som inte längre går i invanda scheman med mörkgrå kostym och slips. LDP`s legitimitet har undergrävts av de senaste 15 årens ekonomiska stagnation och politiska förfall och lagt grunden till det Demokratiska partiets jordskredsseger.

För Japans kapitalistiska ekonomi är den åldrande befolkningen ett gigantiskt problem. I dag är snart nog en tredjedel av befolkningen över 60 år och många äldre över 75 år saknar helt pension. Om tjugo år pekar prognoserna på att landet kommer att ha en befolkningspyramid där hela fyrtio procent är sextio plus.

Demokraternas partiledare och Japans nya premiärminister heter Yukio Hatoyama har i valkampanjen använt sig av en kritisk ton mot USA och globaliseringens negativa effekter på lokala traditioner och traditionella ekonomiska aktiviteter. Han säger att USAs roll som världsledare närmar sig slutet och att en multipolär värld växer fram. Det betyder antagligen att Japans nya ledare kommer att hålla mera distans till Washington i syfte att kunna spela en större roll i ett Asien där Kina och Indien ses som nyblivna stormakter. Men mer självständighet innebär inte att Japan upphör att vara USAs främste allierade i Asien. Barack Obamas snabba gratulation till Hatoyama bekräftar det.

I Media:DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,AB1,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Japan, LPD, DPJ, Diet, Obama,