Ny förtryckare i Kabul?

Det hålls presidentval i Afghanistan på torsdag. Barack Obama säger att det är den viktigaste händelsen i landet i år. Problemet är bara för vem valet verkligen är viktigt. För Obama kan valet visa sig bli mycket viktigt. Det gäller vem USA och Nato ska alliera sig med under den kommande tiden, med vem som de ska lida nederlag på nederlag i ett krig som är dömt att sluta i ett katastrofalt fiasko för den amerikanska imperialismen.

För de fattiga och förtryckta i Afghanistan saknar däremot valet nästan helt intresse. Ingen av de kandidater som kan vinna har något annat att erbjuda är krig, krig och mera krig.

Nuvarande presidenten Hamid Karzai verkade sitta med de bästa korten och för bara kort tid sedan var det ingen som tvivlade på att han skulle få en majoritet redan i första valomgången. Men Karzai har nu under en längre tid gjort sig allt mer obekväm i Washington och sedan ett par månader tillbaka verkar det som att USA hellre ser en viss Abdullah Abdullah som ny president. Han har redan varit utrikesminister 2002-2006 i Karzais regering men sparkades av Karzai som i Abdullah såg en potentiell konkurrent.

Den tredje tänkbara vinnaren i valet heter Ashraf Ghani, en aristokrat som tjänstgjort som Karzais finansminister och även suttit på en hög post i Världsbanken. Han är utan tvekan Vita Husets favorit i valet men troligen inte vinnaren varför gracerna måste fördelas jämnare över kandidaterna.

De tre kandidaterna har alltså gemensamt att de är eller har varit USAs favorit på den afghanska scenen. Men varför –har varit? Jo, därför att det blir allt tydligare att Barack Obama vill släppa Karzai åt vargarna.

Abdullah Abdullah är mer hemma i de fina salongerna

–Familjen Karzai har blod och opium på sina händer, säger anonymt en västdiplomat till New York Times Magazine och Anthony Cordsman som arbetar som analytiker för nya högsta militära chefen i Afghanistan, general McChrystal säger : ”Karzais regering är korrupt, grovt toppstyrd, handlingssvag och helt frånvarande i stora delar av landet”. General McChrystal skulle presentera en rapport till Obama om perspektiven i Afghanistan till början av augusti men kallades till ett hemligt möte i Berlin där USAs försvarsminister Robert Gates gav honom order att vänta med rapporten till efter valet den 20 augusti.

General McChrystal och Robert Gates tror ännu på seger

Undermineringen av Karzais positioner syns redan i opinionsundersökningar som ger honom knappa 36 procent jämfört med betydligt över 50 procent för inte så länge sedan. Om valet går till en andra omgång där Karzai ställs mot Abdullah Abdullah är det mycket möjligt att en koalition med Ashraf Gahni och lokala klanledare som avskyr Karzai kan leda till seger för Abdullah Abdullah och därmed dämpa Karzai vid vägrenen, vilket USA verkar sträva efter.

Men valet ska ses med distans. Oavsett vem som vinner är det USAs marionett som blir president.

-Vi möts av avsky överallt vi kommer, sa en mening soldat i en intervju med den brittiska dagstidningen The Independent och visade på det dilemma som hela den västliga diplomatin bankar skallen i. Kriget kan inte vinnas och det afghanska folkets hjärtan kan inte vinnas, vare sig med bomber eller dollar. Soldaterna på plats kan se det hat som lyser i var afghans blick.

USA och dess natoallierade står inför en grundläggande motsättning. De kan manipulera val, köpa upp allierade och slå undan benen på andra, de kan alliera sig med olika krigsherrar och klanledare, men det är ändå bara förtryckare det handlar om. De är och förblir representanter för det förtryck som de härskande utövar mot landets fattiga stadsbor, lantarbetare och kvinnor.

Bomber och dollar är ingen hjälp för Kabuls fattiga

Den svenska regeringen har valt att skicka soldater till Afghanistan och talar ödmjukt om fredsbevarande uppgifter och kamp för demokratin. Krigets vardag på plats visar att det bara är prat. De svenska soldaterna kan inte bli annat än en del i den förtryckararmé som sjunker allt djupare i träsket och objektivt bidrar till en möjlig seger för de fundamentalistiska talibanerna. De hjälptes redan direkt till makten av USA när sovjetarmén krossades. Nu hjälper de talibanerna att segra genom att bygga borgar kring politiska skurkar i Kabul.

I Media:DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SSD1,SSD2,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,DN6,DN7,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Barack Obama, USA, NATO, Kabul,

På väg upp ?

Den stora frågan som sysselsätter alla ekonomiska experter och naturligtvis yrkespolitikerna är om det äntligen är  en ekonomisk återhämtning på gång. Ser man bara till utvecklingen på världens aktiebörser de senaste två månaderna är svaret otvivelaktigt ja. Flera stora börser, Stockholms inräknad, har gått upp omkring tjugiofem procent sedan årsskiftet. Det är på nytt gyllene tider för aktiespekulanterna.

Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen.

Kanske svaret på frågan om krisen är över beror på frågeställarens position i samhället. För de kapitalstinna ser det ljust ut. Aktiekurserna stiger och spekulationen i råvaror blomstrar. För de som väntar i de arbetslösas långa kö är det inte mycket att glädjas åt. Det finns nämligen inga tecken till att företagen anställer igen. Tvärtom, i de flesta industriländerna fortsätter antalet arbetslösa att öka.

30-talets soppkök är tillbaka

Oavsett var man står i samhället finns dock frågan kvar- är det slut på utförsåkningen och vänder den ekonomiska aktiviteten just nu? För att besvara frågan måste man först fråga sig varför krisen inte blev värre, varför det blev Den stora recessionen och inte Den stora depressionen II ? Svaret är hur enkelt som helst och det heter offentlig ekonomisk politik. Oavsett all den kritik som kan riktas mot de ’stödpaket’ som USAs,Kinas, EU’s och Japans regeringar antog, att de mer siktade in sig på att rädda bankirer än industrijobb, återstår faktum att de tiotusentals miljarder kronor av offentliga medel som pumpades in i världsekonomin utgjorde skillnaden mellan djup recession och depression. Likt smörjmedel i en maskin hindrade de att hela maskineriet skar sig. Och ingen ska tro att en total krasch var omöjlig. Dagarna efter storbanken Lehman Brothers konkurs stod hela det finansiella systemet och vägde vid avgrundens kant. Det var inte givet på förhand att katastrofen kunde undvikas. När paniken sprider sig finns det inget som kan avhålla enskilda kapitalägare från att göra allt för att rädda det egna kapitalet även om resultatet för helheten är

avgrunden.

Men nu gäller det –återhämtning eller inte? Låt oss ta en titt på olika ekonomiska faktorer.

– Att börsen går upp har vi redan konstaterat. Men det är den minst intressanta indikatorn. Den speglar bara vad börshandlare tror om andra börshandlares tro. Nu går det uppåt och alla följer efter i en sorts följa John tills något oväntat bryter trenden. B֊örsen är ingen bra indikator för att förutse vad som ska ske i produktionen och handeln.

– Hushållens konsumtion däremot ger en god fingervisning om vad som sker i ekonomin. Det gäller speciellt i USA där hushållens utgifter utgör hela 70 procent av bruttonationalprodukten BNP. Och för världsekonomin i sin helhet spelar fortfarande den amerikanska ekonomin den dominerande rollen. Kina är visserligen en gigant men ännu mycket beroende av den amerikanska marknaden, vilket bevisas av att Kinas export minskade med hela 25 procent 2008. Om enbart hushållens konsumtion vore avgörande för en återhämtning då är perspektiven mörka. De amerikanska hushållen sitter så fast i huslån och kreditkortsskulder att det kommer att dröja avsevärd tid innan deras ökade sparande kan gå till annat än

att betala av skulder.

-I EU är hushållen mindre skuldsatta än i USA, med undantag för Storbritannien, Spanien och Irland. Men den offentliga stimulansen av ekonomin har varit betydligt svagare i EU som helhet och någon stor draghjälp från hushållens konsumtion verkar inte vänta runt hörnet. I Tyskland, EU’s största ekonomi, har socialdemokraterna och sedan Merkel så till den grad dragit åt tummskruvarna på befolkningen och satsat allt på stöd till den tyska exportindustrin att inget omedelbart kan ske med den privata konsumtionen.

-Vid sidan av hushållens konsumtion är det de privata och offentliga investeringarna som är den enskilt största faktorn för en ekonomisk expansion.

Här spelar Kina just nu en stor roll. Den kinesiska statsledningen har satsat stort på investeringar i infrastruktur av alla slag. Bara själva den kinesiska marknadens storlek medför automatiskt att efterfrågan på den internationella marknaden på råvaror, byggnadsmaterial och maskiner påverkas avsevärt när Kinas ekonomi expanderar.

-Här i de västliga industriländerna finns det inte ännu klara tecken på att den privata sektorn ökar sina investeringar. Krisen har varit manna för många. Konkurrenter har gått omkull eller köpts upp. Företagen har använt sig av krisen som ursäkt för att minska antalet anställda mer än ”nödvändigt”. Överproduktionskris innebär överfulla lager. Krisen

har gjort det möjligt att hålla tillbaka produktionen och sälja av lagren. Men nu verkar den fasen i konjunkturen vara slut och många industrier kommer därför att på nytt öka produktionen och investera i ny kapacitet.

-De arbetslösa är krisens verkliga offer. Det finns inte ett land i världen där arbetslösheten inte har stigit sedan krisen slog till i mitten av september 2007. Miljontals kinesiska arbetare har slängts ut på gatan och får klara sig bäst de kan. Arbetslöshetsförsäkring och andra sociala skydd saknas i stort sett helt. I USA går fler utan arbete än någonsin sedan andra världskrigets slut. Just nu är det sex arbetssökande på varje ledig post och för första gången överstiger antalet långtidsarbetslösa femmiljonersstrecket. Totalt är antalet officiellt arbetslösa uppe i 15.4 miljoner. Även om julisiffrorna för första gången på två år visar på en något minskad takt i avskeden är det helt säkert att en eventuell ekonomisk återhämtning kommer att bli en ”jobless recovery”(återhämtning utan jobbskapande) som amerikanerna säger. Företagen tar tillfället i akt att öka produktionen med existerande personal genom att öka arbetstakten och stressen. Slavdrivarna kan räkna med goda bonusar. Bankerna visar redan vägen.

-Så vad blir summan av allt ovan? Uppgång och återhämtning, stagnation och fortsatt kris på larvfötter eller en ny snabb djupdykning efter falska förhoppningar? Svaret är att jag inte vet och jag tror

ingen annan heller vet vad som väntar de närmaste fem-sex kvartalen. Det verkar som att det lutar mot ett slut på krisen men med en större bas av arbetslösa i den reservarmé som kapitalet nu har skapat. Det ger möjligheter till större press på löneutvecklingen och underlättar ytterligare attacker på de sociala välfärdsprogram som ännu finns kvar. Alltså en uppgång som inte lovar gott för de som lever bara av sitt arbete.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,AB1,GP1,SVD4,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EU, Depression, Recession, Arbetslöshet, Kris, Aktier, Börs, Konsumtion, Hushåll, Kina,

Ska vård löna sig ?

Svaret är både ja och nej, beroende på vad den som ställer frågan menar. I en kommentar till min förra blog skriver Eva att folk visserligen är nöjda med vården i Frankrike men att den kostar alldeles för mycket för den franska staten. Med det menar hon att budgetunderskottet för vården är stort och ökar.

Det råder stor förvirring kring vad vården kostar. När nobelpristagaren Paul Krugman håller med Obama och säger att ökade statliga utgifter för vården mycket väl kan leda till minskade utgifter för vården går republikanska senatorer i taket och ropar om ökade skatter för att betala skenande vårdkostnader. De talar helt enkelt om skilda saker.

Barack Obama har helt rätt när han säger att det amerikanska vårdsystemet är det dyraste i OECD och långt ifrån det effektivaste. Han hänvisar då till en mätmetod som tar häsyn till hela kostnaden, offentlig som privat, för vården, det vill säga hur stor procent av bruttonationalprodukten BNP som går till sjukvården. Statistiken talar sitt tydliga språk. I USA används cirka 15 procent av BNP till sjukvården medan övriga OECD-länder, inklusive Sverige använder 8-10 procent. Om sjukvården i USA gav bättre resultat än i jämförbara länder funnes det inget att bråka om. Men alla vet att folkhälsan i USA är sämre än i många andra länder. En viktig orsak till de stora kostnaderna är systemet som betalar läkarna per akt, det vill säga att en patient kan gå till fem olika läkare som alla skickar patienten till exempelvis en röntgeundersökning. Alla fem får betalt för att ha ordonerat samma sak.

USAs vård i % av BNP år 2008 jmf med andra länder

När Eva säger att vården blir för dyr för staten handlar det bara om statens budget. För dyrt blir då synonymt med att det behövs höjda skatter för att betala de ökade offentliga vårdkostnaderna. Men varför bara räkna med de offentliga utgifterna? Om den privata vårdsektorn är så dyr och exklusivt inriktad på patienter med goda reserver att den går med vinst, rent bokföringsmässigt, innebär inte att det kan ses som en samhällelig vinst. Lika lite kan man säga att ett statligt underskott i vårdbudgeten är en förlust och att sjukvården kostar för mycket. Det är resultaten som ska räknas.

I en bilverkstad kostar det oftast stora pengar att reparera en bil. Verkstadens uppgift är att reparera bilar. Oavsett om verkstaden går med förlsut ena året och med vinst de flesta åren är vinsten för samhället uppenbar om än svår att mäta. Säkrare bilar, bra underhåll bidrar till färre olyckor, färre döda och färre skadade som behöver vård.

I sjukvården kan man säga att uppgiften är att reparera människor. Om det rent bokföringsmässigt kan göras med vinst eller förlust är i stort sett ointressant. De stora vinsterna består i att ”reparerade” människor kan arbeta eller söka arbete och aktivt bidra till att skapa de resurser som bland annat behövs för sjukvården.

Det spelar ingen roll om katten är svart eller grå bara den fångar möss, sa Deng Xiaoping för att mana vissa kineser att berika sig på andra. Men kattens färg spelar roll. I det amerikanska sjukvårdssystemet är det läkemedelsföretagen, direktörerna för de privata sjukhusen, försäkringsbolagen och specialisterna i läkarkåren som gör stora, ja enorma, vinster utan att det fångas fler möss. Den privata vårdens uppgift blir då att göra en bokföringsmässig vinst på att endast vårda de som kan betala för sig. Den ställer åt sidan de femtio miljoner som saknar sjukförsäkring och lämnar åt det offentliga att med allt mindre resurser, budgetdiciplinen kräver sitt, plåstra om bäst det går.

I media:DN1,DN2,DN3,SSD1,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Sjukvård,

Är sjukkassa för alla kommunism ?

Barack Obamas plan för en reform av sjukvården i USA stöter på patrull. De mest reaktionära i det republikanska partiet vädrar morgonluft. Den minst sagt modesta reform av sjukförsäkringen som han föreslår presenteras som en ”smygsocialisering” av sjukvården. På Fox News och i andra hökmedia dominerar just nu frågeställningen- när blev Obama kommunist?

För oss i Sverige och även i Europa kan det verka helt absurt. Inte ens Bert Karlsson skulle dra till med dylik idioti. Men i USA går gränsen för ideologiskt svammel längre bort vid horisionten. Inga medel är för lumpna för att inte användas. Senaste nytt är att lokala republikaner organiserar ”folkliga protester” på kommunala möten där demokraterna presenterar Obamas reform. Organiserad mobb är kanske rätta ordet. Under mötena verkar allt tillåtet inklusive att kasta prylar på talarna. Den organiserade häcklingen riktar in sig på två aspekter av hälsoreformen.

Först sägs det att reformen är en ”smygsocialisering” av sjukvården. Att Obamas schema bara föreslår en alternativ frivillig statlig sjukkassa som ska fungera parallellt med de privata system som redan existerar stör inte den republikanska agitationen.

De värsta hökarna drar sig inte ens för att sprida totalt falska uppgifter. Som att Obamas reform ger myndigheterna rätten att bestämma över ”dödshjälp” till sjuka och äldre. Där Obamas reform vill inf֊öra tillgång till rådgivning kring ”dödshjälp” drar extremisterna upp ett scenario där staten beslutar om när äldre ska utsättas för obligatorisk ”dödshjälp”.

Det är möjligt att Obamas reform av sjukförsäkringen aldrig blir av. Eller att den blir så urvattnad att skillnaden med det existerande systemet knappt kommer att märkas. Alla förändringar som inte leder till att de femtio miljoner amerikaner som i dag saknar en försäkring ges ett skydd är ett grovt misslyckande. Och det är inte i första hand de reaktionära republikanska kampanjerna om smygsocialism som kommer att fälla avgörandet. I stället är det demokraternas vacklande mellan kravet på en verklig reform som täcker alla och hänsyn till den mäktiga sjukvårdsindustrin, med försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin i täten, som kan g֊öra att reformen bidde en tumme.

Vita Huset har redan ingått ett betydelsefullt avtal med läkemedelsindustrin. Enligt pressrapporter har Obama gett läkemedelsföretagen en garanti att staten inte kommer att använda sin styrka som industrins största kund, om reformen genomförs, för att fö֊rhandla om läkemedelspriserna. Tänk om Systembolaget skulle avstå från att pressa priset på de viner man köper upp i Frankrike och annorstädes. Vilket gny det skulle bli.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Sjukförsäkring, Obama, Republikaner, Fox News, Läkemedelsindustrin, Dödshjälp

Nya tag

Kära läsare,

Allting har ett slut, även semestrar och annan ledighet. Fördelen med att vara förtidspensionär är att efter semestern vidtar ledigheten. Det gäller bara att fylla den med något vettigt. Är det någon som har ett bättre förslag än att roa sig med en blogg?

Semester i Indalsälvens delta är inte så tokigt när man gillar att fiska. Men vissa gör numera allt för att grusa glädjen. Först har vi storskarven. Den är glupsk som som ingen. I hundratals drar de fram över de grunda vattnen i deltat och dyker efter all småfisk. Sedan några år tillbaka finns det knappt någon gädda kvar i vattnen kring älvens utlopp. Utan småfisk att äta flyr gäddan till andra vatten. Förr fans det ingen storskarv i Medelpad. Det var en art som hörde hemma längre söderut. Varför den nu brett ut sig ända till Piteå skärgård kan de lärda tvista om. Jag lägger ett par kronor på att det beror på klimatförändringar.

Sedan har vi en invasion av sälar. De har heller inte visat sig i trakten på över femtio år. Men sedan ett årtionde är de tillbaka med besked. Trots att lokala fiskare olagligt skjuter av stammen är de ändå tillräckligt många för att göra livet surt för de lokala fiskarna. En gammal vän i byn har inte ens lagt ut båten i år. Han har tröttnat på att vittja nät som bara innehåller fiskhuvuden efter att  sälen serverat sig. Numera går sälen långt upp i älven , ända upp till dammluckorna vid Bergeforsens kraftverk. Där star laxen på kö och sälen har fullt skafferi helt för sig själv. Om sälens återkomst till deltat beror på klimatförändring eller något annat låter jag vara osagt. Faktum är dock att den tillsammans med storskarven totalt förstört det lokala sportfisket.

Innan kraftverket byggdes fanns det en fors i Bergeforsen.

Så efter semestern kommer ledigheten. Jag klagar inte och förvånas inte över den avund som det kan ge upphov till. För att urskulda mig lovar jag att under hösten göra mitt bästa för att fylla vår blogg med nyheter och analyser som stimulerar till läsning och diskussion. Det finns massor att skriva om.

Hur ska Barack Obamas presidentskap utvecklas? Hur ska det gå med världsekonomin? Kan någon stoppa den sionistiska ockupationen av allt större områden av palestiniernas land? Hur ska det kinesiska kommunistpartiet kunna hålla fast vid makten i den kapitalistiska omformningen av Kina? Vart går EU? Finns det ett hopp för den europeiska arbetarrörelsen? Och skymtar det alternativ till de reformistiska partierna vid horisonten?

Ja, frågorna är många. Problemen att studera och förstå ännu fler. Men skam den som viker ner sig inför svårigheterna. Om vår blogg kan dra ett strå till stacken i bygget av ett alternativ till det kapitalistiska barbari vi lever under är det källa nog till stolthet.

Läs även andra bloggares åsikter om Semester, Indalsälven, Timrå, Lax, Gädda, Storskarv, Säl, Delta, Bergeforsen

Sol , sommar(?) och bad(regn)

Kära läsare

Nu tar jag ledigt ett par veckor och passar på att önska

er en riktigt trevlig fortsättning på den eländiga sommaren

Benny

Kalle hälsar också till alla.

Obamas sjukvårdsreform i blåsväder.

-Kan vi stoppa sjukvårdsreformen blir det Obamas Waterloo. Vi kan krossa honom.

Orden är den republikanska senatorn Jim DeMints och säger allt om det republikanska partiets syn på behovet av en sjukvård som inte lämnar närmare femtio miljoner medborgare utan sjukförsäkring. För så ser det ut i dagens Amerika. En medborgare av sex har ingen sjukförsäkring varför minsta olyckshändelse eller sjukdom kan bli en ekonomisk katastrof för den drabbade.

Barack Obama står inför sin första riktigt tuffa inrikespolitiska strid. I valet lovade han att införa en sjukförsäkring som täcker alla amerikanska medborgare. Hans förslag som nu ligger på Kongressens bord gör just det även om det är svagt på flera punkter. Det blir som sagt tufft för Obama att ro reformen iland. För alla i hans eget demokratiska parti är inte med på noterna. En grupp demokratiska senatorer kallade Blue Dogs sätter sig emot och kräver att mer hänsyn ska tas till kostnaderna för reformen och att småföretagare inte ska drabbas. De republikanska hökarna vädrar morgonluft och en eventuell allians med de blå hundarna.

Först lite bakgrund. Hur ser det nuvarande systemet ut? Det finns ingen allmän sjukförsäkring i « världens rikaste land », faktiskt det enda landet i den industrialiserade världen som saknar en allmän sjukförsäkring. De som har turen att sedan länge arbeta i större industrier har en sjukförsäkring som företaget står för. Men det systemet har undergrävts i den nyliberala eran. De som har råd håller sig med en privat sjukförsäkring. De absolut fattigaste familjerna utan täckning och utan sparade medel är hänvisade till ett akutsystem under namnet Medicaid. Personer över 65 år täcks av ett system som kallas Medicare. Medicaid och Medicare infördes 1965 av Lyndon Johnson . Problemet med båda systemen är de extremt höga kostnaderna parat med ytterst dåliga resultat. De höga kostnaderna beror på att Medicare och Medicaid tvingas betala skyhöga avgifter till privata sjukhus och läkemedelsföretag. De är till och med föbjudna i lag att förhandla med läkemedelsföretagen om priser och avgifter.

Därför slukar sjukvården i USA en större del av BNP än i något annat land, nämligen 17 procent, utan att det syns i folkhälsan, Tvärtom. Hela sjukvården är en profitproducerande industri i första hand. Resultatet för patienten är inte viktigast. I alla sjukhus som gått över från icke-profitprincip till profitstyrning har de administrativa kostnaderna och vinstutdelningen gått upp till 25-30 procent av de totala kostnaderna , medan Medicares administrativa utgifter bara tar 3 procent av dess kostnader. Om den profitdrivna sjukvården gav bättre resultat kunde dess berättigande diskuteras. Men resultatet är det motsatta. Ur alla synpunkter utvecklas folkhälsan till det sämre jämfört med i andra avancerade industriländer.

Vad är det Barack Obama föreslår? Om man ska tro högljudda republikaner vill Obama smygsocialisera landet och att det är individens frihet som står på spel, eller D-day för Amerikas frihet , som Jim DeMint uttryckte sig. Inte undra på att något radikalare personer kallar honom DeMent. Barack Obamas sjukvårdsreform är långt ifrån någon revolution. Den handlar egentligen bara om att ge de närmare femtio miljoner amerikaner som saknar en sjukförsäkring ett minimum av skydd. För att uppnå det baserar Obama sin reform på tre åtgärder. Han föreslår att staten skapar en frivillig sjukförsäkring som konkurrerar med de existerande privata bolagen. Han vill lagstifta om företagens skyldigheter att bidra till de anställdas trygghet och för att finansiera de ett tusen miljarder dollar som systemet beräknas kosta under de kommande tio åren ska en särskild skatt införas för de familjer som tjänar mer än en miljon dollar om året. Inte mycket att bråka om kan man tycka. Men i USA behövs det inte mycket innan de välbärgade ser rött trots att de njutit av en inkomstutveckling som kan få vilken borgare som helst att svartna av avundsjuka. Den högsta eliten inom sjukvården har tagit ut enorma pengar ur systemet vilket bland annat förklarar varför kostnaderna är så höga. Stora delar av kostnaderna för Obamas reform kunde faktiskt täckas av de tiotals miljarder dollar som nu går till löner och bonusar till de 100 bäst betalda cheferna inom sjukvården.

Michael Moores film Sicko gör rent hus med amerikansk sjukvård

Att det finns pengar att hämta hos de rikaste familjerna i landet behöver ingen tvivla över. Enligt fackförbundens Economic Policy Institute har inkomsten av arbete och kapital utvecklats från 1973 till 2006 på följande sätt.

Den rikaste procenten av hushållen har ökat sina realinkomster med 238 procent sedan 1973 och de rikaste 5 procenten med 37,1 procent. Nio hushåll av tio har däremot fått nöja sig med 2,1 procents realinkomstökning under perioden. Siffrorna innebär att den rikaste procenten av hushållen numera lägger beslag på hela 22,9 procent av alla inkomster. Deras inkomster växer så snabbt att de ynka procent i skatt som Obama vill belägga dem med inte ens kommer att märkas i deras bankkonton.

Men USA är USA och där skojar man inte med de rikas intressen. Den argsinnta oppositionen i Kongressen och på Wall Street vill att fighten ska ses som en kamp mellan den individuella friheten och den stora stygga staten. Det är troligen bara i USA som problemet kan ställas på det sättet eftersom hela samhällsideologin genomsyras av idén att individen är sin egen lyckas smed och att all skit som händer en i livet är en privatsak. Det liknar mycket den religiösa idiotin om att allt du drabbas av är en Guds prövning.

Därför står nu Obama inför sitt livs inrikespolitiska konflikt. Det är mäktiga krafter som satts i rörelse för att skjuta reformen i sank. Obamas tidschema för reformen är redan överkört. Idén var att Kongressen skulle rösta ja till reformen innan delegaterna första dagarna i augusti lämnar Washington för fem veckors semester. Så blir det nu säkerligen inte eftersom de konservativa demokraterna i « Blue Dogs »-gruppen släpar fötterna och vill ha garantier för att budgetunderskotten inte rusar i höjden och att småföretagarna inte drabbas av reformen.

Men oppositionen mot Obamas minst sagt blyga sjukvårdsreform handlar inte om småföretagares framtid eller individens frihet. Det är röda skynken som republikaner och en del demokrater viftar med för att få opinionen på sin sida. Deras oro för att systemet ska kosta för mycket är också en ursäkt. Exempelvis har den federala budgetkommitten visat i siffror att de besparingar som kan göras i dagens dyra och ineffektiva sjukvård mer än väl täcker kostnaderna för ett system som inte längre lämnar 50 miljoner ute i kylan. Deras verkliga motivation handlar om de rikas pengar. Bort med tassarna är deras motto.

I media: DN1,SVD1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Medicare, Medicaid, Sjukvårdsreform, Kongressen, Blue Dogs

Goldman Sachs skandalvinster

En skandal skakar den numera finkänsliga borgerligheten. Mitt i den värsta ekonomiska krisen det senaste halvseklet och efter att ha räddats från bankrutt av statliga skattepengar publicerar den amerikanska storbanken Goldman Sachs en rekordvinst på 3 miljarder dollar för andra kvartalet 2009.

-Skandal

-Omoraliskt

-Helt enkelt oacceptabelt

Hårda ord har inte saknats. Inte bara i socialdemokratiska kretsar hettar kinderna. Även rutinerade anhängare av de mest brutala formerna av kapitalistismens härjningar, som finansdraken The Economist, säger att nog är nog.

Det är bara ett halvt år sedan Goldman Sachs räddades från konkurs tack vare ett statligt lån på 10 miljarder dollar och grönt ljus gavs åt den ökända investeringsbanken att ändra status till vanlig affärsbank.

Men vad är det som får till och med garvade statsmän att gå i spinn? Det handler inte om pengar utan om samma statsmäns legitimitet inför sina väljare. Den ekonomiska krisen kommer allt närmare en politisk kris där de som i decennier lovat paradiset på Jorden bara marknaden gavs total frihet nu måste värja sig för att inte framstå som de främsta förespråkarna för Goldmans hutlösa vinster och vettlösa bonuspengar.

Stora pengar till aktieägarna

Hittills i år har Goldman delat ut 4,4 miljarder dollar till sina aktieägare vilket innebär att de fått 19,9 procent i utdelning på investerat kapital, inte så illa samtidigt som BNP rasar med omkring fem procent. Dessutom har banken lagt undan 11,4 miljarder att betalas ut i bonusar till de anställda, vilket är lika med hälften av bankens nettoinkomster under första halvåret. Goldman Sachs sänder helt enkelt ut signalan att business as usual råder igen och det passar inte in i den offentliga tesen om en ny och mer moralisk finansvärld.

Många av de upprörda höjdarna spelar för galleriet. Inte så få sitter säkert själva på aktier i banken och har inget emot 20-procentig återbäring. Men girighet är bara bra om den kan verka i det tysta. När Goldman mitt i krisen uppträder som om happy days are here again trampar banken på för många politikers tår och skadar deras anseende bland upprörda medborgare.

Men frågan som måste ställas är om Goldman Sachs har rätt? Är det verkligen dags för business as usual igen? Ytligt sett kanske svaret är ja Men skenet bedrar. Det är sant att de banker som inte kraschade det senaste året nu rapporterar bättre vinster. Men det är mer klassiska bankprofiter det handlar om. De uppnås tack vare att det sedan krisens början råder en större skillnad (« spread » som bankirerna kallar det) mellan in- och utlåningsränta än under vanliga förhållanden. Till det kommer högre kommissioner på vanliga banktjänster än när tiderna var mindre tuffa.

Jag pratade helt nyligen med några kollegor på den japanska bank som jag själv arbetat i de senaste 20 åren. Jag undrade hur affärerna gick och till min förvåning sa de att vinsterna var mycket goda och lättvunna. Kunderna, framför allt japanska företag i Europa, behöver sina dagliga krediter och har inte något annat val än att betala högre räntor och kommissioner.

Japanska banker klarar sig bra i krisen. De hade sin stora kris på 90-talet.

Köpfesten är över

Men som sagt skenet bedrar. Grunderna för det senaste decenniets guldfest finns inte längre kvar. Goldman Sachs vinster är inte en svala som annonserar ett nytt finansiellt högtryck. Den skuldsättning upp över öronen som eldade på köpfesten och spekulationsbubblorna i IT-företagen och senare i subprimekrisen är över. Hushållens kapacitet att handla på krita är över. Från världsmarknadens fyra hörn rapporteras att sparandet ökar och då främst i USA och Storbritannien. Och det är inte ett sparande som går till investeringar och jobbskapande utan till att betala av skulder på hus, bil och kreditkort. Det är därför ett sparande som ytterligare driver ned hushållens konsumtion av varor och tjänster. De rikas lyxkonsumtion kan inte på långa vägar kompensera för de « vanliga » hushållens åtstramning. Den är visserligen enorm och sticker i ögonen men kan inte fylla igen alla hål.

Den ekonomiska krisen , den « reella » ekonomins kris, är inte bara en följd av den finansiella sfärens vansinnesaffärer. Det är bekvämt för den fria marknadens försvarare att skylla på Wall Street och hylla den « goda » ansvarsfulla kapitalismen. Men den mest grundläggande orsaken till kapitalismens aktuella tillstånd är den enorma överproduktionskris som råder inom i stort sett alla industrigrenar. Producerade varor hittar inte köpare i rätt tempo och under den hårda konkurrensens tryck, -producera mer eller dö-, översköljs marknaden av nya varor innan de gamla hunnit sluta sitt kretslopp i någons ägo.

Allt reas ut

Varor som blir kvar på marknaden, i showroom och på köpcentras hyllor, är orealiserad vinst för kapitalet, det vill säga potientiell förlust. Att det verkligen är fallet bevisas av de mer eller mindre desperata försöken att locka köpare med exceptionella erbjudanden.

– Köp en ny bil och du får en extra på köpet.

– Köp en ny dator och du får en skrivare gratis.

– Vi börjar rean med 70 %

Extrema metoder för att få fart på varornas kretslopp blir allt vanligare. För att inkassera de vinster som ligger i dvala på affärernas hyllor måste kapitalägarna sälja till priser som håller profiterna i ett strypgrepp. Det är inte enskilda finansföretags blomstrande spekulationer som kan ändra på detta. Tvärtom sätter det varuproduktionen i en ännu svårare sitts eftersom dessa finansvinster är vinster producerade i den produktiva sfären men som finanskapitalet tillägnat sig med mer eller mindre brutala metoder.

För att den rådande överproduktionskrisen ska kunna se ett ljus i tunneln krävs en djupgående förändring av dagens klassamhälle. Kort sagt krävs det en drastisk omfördelning av inkomster och rikedomar i samhället. Under den nyliberala eran har de arbetandes andel av den ekonomiska tillväxten, deras andel av BNP, sjunkit till historiskt låga nivåer. Vad som förlorats måste tas igen för att högerkrafternas attack på alla kollektiva välfärdsinrättningar ska kunna brytas.

Dagens kris är inte bara ett resultat av girighet i kvadrat i den finansiella sfären. Och krisen i den « reella » ekonomin är inte bara en följd av finanskapitalets härjningar. Vi står inte mitt i en djup konjunkturkris som snart är glömd. Vi befinner oss mitt i en historisk kris för det kapitalistiska systemet.

I media; DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,SSD1,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Goldman Sachs, Bonusar, Aktier, Kris, Köpfest, Kapitalism, överproduktionskris

Tempelmuren erövrad…

Erövringen av Jerusalem med dess tempelmur var ”staten Israels största ögonblick”, menar förre premiärministern Ehud Olmert. Annekteringen av Jerusalem är en självklarhet, säger nu hans efterföljare…

Efter bara några dagar kunde Aljazeera åter öppna dörrarna till sitt kontor i Ramallah och dess reportageteam samtidigt vara i gång med sina sändningar från Västbanken. Detta sedan en storm av protester tvingat den Palestinska myndigheten – under Mahmoud Abbas ledning – att backa från sitt beslut att kasta ut den populära TV-kanalen från sina domäner. Se mer.

Salam Fayyad, Myndighetens så kallade premiärminister över det Västbanken som Israel ockuperat, sa sig personligen ha fattat beslutet, men menade ändå att han skulle driva en rättslig process mot kanalen, för dess ständiga provokationer mot PLO och den samarbetsregim som kallas den Palestinska myndigheten. Aljazeera sägs ska dras inför rätta därför att man tagit upp Farouk Kaddoumis påståenden om att Abbas, tillsammans med Israels Ariel Sharon, skulle kunna ha medverkat i en konspiration för att mörda Yassir Arafat.

Självklart är detta bara retorik. En sådan rättegång skulle, i strålkastarljuset från världens viktigaste TV-kanaler, bara belysa den egna samarbetsregimens skröplighet och dess rädsla för kritisk journalistik. Därför är det inte särskilt djärvt att bara helt torrt konstatera att Fayyads utspel kommer att rinna ut i ökensanden…

Bakgrunden till samarbetsregimens desperata reaktion är, som Fayyad själv konstaterar, inte bara att Aljazeera i sina nyhetssändningar rapporterat om Farouk Kaddoumis påståenden. Den populära TV-kanalens öppenhet försvårar överhuvudtaget alla uppgörelser med ockupationsmakten.

Ett förhållande som demonstrerades senast i går när först Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, sedan utrikesminister Avigdor Lieberman och till sist ministern för Judar i diasporan Yuli Edelstein, frankt och kategoriskt och medvetet helt utan diplomatisk finess, i rasistiska ordalag förklarar för USA, att judar kan bygga och bosätta sig var som helst i ”judarnas huvudstad” Jerusalem. Annekteringen av staden, som kom efter Israels erövringskrig 1967, kallas nu bara med en orwellsk omskrivning för ”Jerusalems enande”.

Pinsamt inte bara för Barak Obamas administration utan också för den palestinska samarbetsregimens förhandlare, Saeb Erekat, som för tusende gången bara kan konstatera att:

”Om Israels premiärminister fortsätter med bosättningar, kommer han att underminera ansträngningarna för att åter få liv i fredprocessen…”

Återstår att se vad Obama tål. När Netanyahu i går lämnade amsagornas värld och gott och gott konstaterade – i strid med all internationell rätt – att hela Jerusalem varit judarnas huvudstad – alltsedan 1967. Då är detta naturligtvis i sig ingen nyhet. Nyheten är att vad som är ”reality on the ground” ( verkligheten på marken ) som det brukar heta, nu också kallas vid sitt rätta namn.

Obama har ett problem. Han har accepterat och accepterar Israels annektering av Jerusalem. Men hans och den egna regimens olika projekt i den ”muslimska världen” kräver ändå en låtsasuppgörelse, en ständigt pågående fiktiv fredsprocess, där den palestinska samarbetsregimen och dess partners i Egypten/Sauadiarabien/ Jordanien kan spela med. En politisk fiktion där Jerusalems tänkta framtid ska vara med i diskussionen.

Förmodligen kommer därför ett nytt förslag om en tänkt tvåstatslösning upp på förhandlingsbordet. I ännu ett av alla dessa återupplivningsförsök av den ”fredsprocess” som man helst vill ge ett evigt liv. Gårdagens israeliska utspel var då en förhandsmarkering om var smärtgränsen går. ”Obama har gått över den röda linjen”, menade exempelvis Yuli Edelstein. I denna återuppväckta ”fredsprocess” kan Obama sedan svälja gårdagens försmädelse i ett töcken av mediala utspel.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel.Palestina, Mellanöstern, Netanyahu, Obama, Lieberman, PLO, Abbas, Aljazeera

I pressen: SVD.DN,GP,

Andra bloggare: Jinge, RödaMalmö,

Barack Obama till USAs svarta :

-Du kan om du vill !

-Ingen har bestämt ditt öde för dig. Din framtid ligger i dina händer, glöm inte det. Det är vad du ska lära dina barn. Kom inte med ursäkter. Inga ursäkter.

Som en god välmenande fader riktade sig Barack Obama till flera tusen , nästan bara svarta åhörare, när NAACP(Nationella förbundet för främjande av färgade) häromdagen firade sitt 100-årsjubileum.

För många flaggar USA samhällets nedsida.

-Ta ifrån ungarna Xboxen och se till att de kommer i säng i tid, manade Obama. Då kan framtiden öppna sig och fattiga svarta barn se fram emot att bli advokater, ingenjörer, börsmäklare eller varför inte president. Alla kan bli goda laglydiga medborgare i möjligheternas land om bara viljan finns.

Vilken idiot Marx ändå var. Han inbillade sig att människan skapar sin egen historia men i en omgivning som hon inte själv valt. Vilket struntprat. Varför snacka om historia, omgivning, sociala klasser, och klasskamp när det räcker med att gör sitt bästa och ha den rätta viljan för att paradiset ska bli världsligt.

Nej, Marx föddes inte som gammal gubbe med långt vitt skägg

Barack Obamas budskap till de fattiga är det budskap som varje amerikan föds upp med. Det matas in med modersmjölken. Men den sociala hissen är sedan länge ur funktion på grund av dåligt underhåll. Bara tre procent av de barn som föds i den fattigaste femtedelen av de amerikanska hushållen kommer att sluta sitt liv som medlem i den rikaste femtedelen. Det är ett faktum som har svårt att slå hål på den omhuldade myten. Det är den minsta och långsammaste sociala hissen i hela OECD. Det är helt enkelt nonsens att USA är möjligheternas land där det räcker med lite skinn på näsan.

Obama talade om moral och vilja inför NAACP

De tusentals familjer som nu hukar i tältläger och rivningsbostäder hade kanske inte tillräckligt stark vilja ? Eller ville de för mycket ? Vare sig det ena eller det andra. De blev offer för en hutlös kapitalism som inför hägrande profiter lurade miljontals familjer att sätta sig i skuld upp över öronen. När pyramiden rasade fick de känna på den nya, moderna kapitalismen- en ren och ohämmad kapitalism som ser alla sociala skyddsnät som onödiga utgifter. Snart har den igen inget annat att erbjuda än kalvstek i himmelens höjd.

Nej Marx hade nog rätt ändå. Människan kan inte välja var hon föds och av vem. Det sätter vissa ramar för hennes kamp i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, NAAPC, Marx,