Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Publicerat av
5

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Från intet allt vi vilja bli”…

Publicerat av
3

Kommer hem lite sent efter att ha deltagit i ett stort opinionsmöte i Alafors mot Svenska Kraftnäts försök att lägga en död hand över vår kommun med ännu en 400 kV-ledning. ”Allt enligt EU:s krav om ett fritt handelsutbyte av energi mellan länderna”. Danmark och Tyskland ska ha rätt att ibland på elbörsen köpa billig norsk energi och då säger det statliga Svenska Kraftnät att det bara är att foga sig och förstöra boende och rekreationsområden för tiotusentals människor som bor på sträckan mellan Trollhättan och Lilla Edet. ”Strömmen måste fram”. Detta trots att Norge hoppat av projektet och i stället lagt kablar i Nordsjön över till Nederländerna och Storbritannien…

Väl hemma slår jag på Rapport Play till kvällsmackorna och får syn på Tomas Östros på skärmen. Lite trött glömmer jag av mig och lyssnar efter ”vad sossarna nu kan ha på gång”. Men, hoppsan, jag hade snurrat till det. Östros är ju inte längre vare sig Göran Perssons biträdande finansminister eller ens näringsminister. Han har bytt kostym och är i stället storståtlig vd för Bankföreningen. Lika leende och glatt som när han var socialdemokratisk minister hyllar han samhällets stabila ekonomi och berättar för oss att det är fullt rimligt att därför ge bankernas ägare 40 miljarder i aktieutdelningar…

Han är säker fortfarande ”sosse” och fröjdar sig åt att han förverkligat de sista raderna i Internationalens första vers helt på egen hand: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förhastad vårvinter

Publicerat av
7

 

Vi får hoppas att det är en förhastad vårvinter som bråkar med vintern. Gumman Tö är för tidigt ute och gubben Tjällossning vill vi  inte ha besvär med två gånger. Men visst var det vårvindar ute i dag. Några talgoxar tog ton och korparna flyger med grenar till sitt näste.

På taket till rävgrytet har snön redan tinat bort.

Ett lustigt ställe. Ibland bor här grävling. Ibland räv.

En av grytets fem reservutgångar.

Mörkret rasar snabbt ner över sänkorna.

Men visst märks det att ljuset snart ska besegra mörkret.

Vår hund, tiken Freja, uppskattar definitivt inte mejan.

Har man sina anor från Labrador så har man.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land?

Publicerat av
Svara

Rawia Morra är palestinska, poet och författare, och vi gläds i dag åt en ny gästblogg, ett lågmält ramaskri som når in i ryggmärgen på den syriska diktaturen.

Rawia skrev här i fjol våras om ”Mitt eget Nakba” där vi fick en komprimerad bild av en av vår tids största tragedier.

Hur många nyanser av svart tål en plats? Det är en fråga som sysselsatte min hjärna i flera omgångar idag. Bilderna från Syrierna är bilder av ett land där liemannen aldrig får nog. Aldrig är still. Aldrig normal. Liemannen i Syrien är ett rabiessmittad månghövdat och vansinnigt monster som slukar allt och tömmer livet på färg.

 Jag har varit i Syrien många gånger och mitt första och sista intryck av landet var, varje gång, att det är en färgfest. För trots förtrycket och skräcken som våldgästade människorna i deras vardagsrum, kök eller sovrum, var syrierna noga med färgerna. De törstade efter färgerna. Och omgav sig med dem överallt. En promenad genom den gamla marknaden i Aleppo eller Hamdiyya i Damaskus kunde få en snurrig. Festklänningarna, dansdräkterna, juvelerna i guldbutikerna, kryddorna, maten. Allt sprakade lite väl mycket för mina krigströtta libanesiska ögon som sökte lite vila och lite lugn.

Och det som återstår idag är svart, svart och massor av ohyggligt rött som dyker upp plötsligt och får själen att vrida sig i en smärtsam kramp.

 Hur många nyanser av svart tål detta arma land? Här går vi klädda i svart av bekvämlighet och många andra triviala orsaker. Men där, i Aleppo, i Homs, i Yarmouk och överallt i Syrien, är svart och rött det enda som återstår av liv och mänsklig existens för lång tid framåt.

Och länder grönskar inte lika fort som gräsmattor. De blommar inte ut som trädgårdar eller ängar. När ett land smulas sönder i en malström av alla nyanser av svart och rött, är det för lång tid framåt. Och det är det som regimen i Syrien förstår.

Detta ohyggliga som regimen gör mot Syrien betyder bara en sak: De kan omöjligen se Syrien som deras land längre. Eller som ett land som de någonsin kommer att styra igen.

Rawia Morra

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Danska Enhedslistens riksdagsgrupp nominerar Edward Snowden till Nobels fredspris.

Publicerat av
1

USA:s ”kamp mot terrorismen” med hjälp av NSA gick så långt under FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 att spioncentralen till och med avlyssnade den konservativa politikern, Connie Hedegaard, som var den danska regeringens minister med ansvar för denna konferens.  Washingstons förhandlare visste alltså på förhand vilka kort som motspelarna satt med…

Avslöjandet har väckt ramaskrin från många håll. Men inte från den socialdemokratiskt ledda regeringen eller från den borgerliga oppositionen. De är naturligtvis irriterade, skamsna men vill ändå inte protestera mot övergreppet. Bägge politiska blocken ser USA som sin närmaste partner.

Det är mot denna bakgrund som danska Enhedslistens riksdagsgrupp i går nominerade Edward Snowden till Nobels fredspris. Ett bra val. Det är genom hans försorg som världen fått veta hur utbredd övervakningen är. Nedan en översättning av riksdagsgruppens nominering:

”Snowdens avslöjanden har varit med om att sätta i gång en viktig diskussion om säkerhetstjänsternas vittgående befogenheter härhemma och i andra länder världen över, och denna diskussion har han satt högre än sin egen säkerhet eftersom han förmodligen måste se sig om bakom ryggen under resten av sitt liv. Det vill vi belöna med vårt förslag.”

”Med hänvisning till de senaste avslöjanden om övervakning av EU-kommissionen och den danska regeringen under klimatmötet i Köpenhamn, kräver vi dessutom att den danska regeringen kommer ut på banan”,  säger Enhedslistens ansvarige Nikolaj Villumsen.

 ”Många onda ting kan man säga om Connie Hedegaard (hon var den ansvarige konservative ministern under Miljökonferensen), men terrorist är hon i vart fall inte”, fortsätter han. ”Att NSA ändå har använt sina långa armar till att övervaka henne på detta sätt, för att vara ett steg före i förhandlingarna, visar hur omfattande och skrupelfri övervakningen är.”

”Vi hoppas också att vår inställning kan vara med och bidra till att lägga press på den danska regeringen som fram till nu bara har stuckit huvudet i busken när det gäller NSA:s agerande” avslutar han.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Danska Socialistisk Folkeparti på väg att förblöda…

Publicerat av
2

Den danska regeringen med socialdemokraternas statsminister Helle Thorning-Schmidt säljer ut en stor aktiepost av det statliga energibolaget Dong till den amerikanska skandalbanken Goldman Sachs. Detta tillsammans med sina regeringspartners, Radikale Venstres nyliberaler och med ett brett stöd från den borgerliga oppositionen i Folketinget.

Samtidigt med affären kollapsar Socialistisk Folkeparti. Fem egna riksdagsledamöter gjorde en öppen revolt genom att alliera sig med Enhedslisten och säga nej till uppgörelsen vilket i dag tvingade partiet med dess fem ministrar att lämna regeringen. Partiledaren Annette Vilhelmsen förklarade samtidigt att hon som en konsekvens av misstroendeförklaringen avgår vid det extra landsmöte som kallats in om en månad. Någon timma senare förklarade en av SF:s mest kända profiler, hälsoministern Astrid Krag, att hon i sin tur väljer att lämna partiet och går över till socialdemokraterna. En av många förbittrade SF:are, Pernille Frahm, kommenterade skarpt avhoppet i dansk TV med att ilsket konstatera att ”ännu en råtta har lämnat skeppet”…

Vad vi ser är så stora öppna sår hos SF att partiet riskerar att förblöda. Danska analytiker och politiska kommentatorer roar sig friskt och jämför med populära TV- dramer. Men i grunden är det en trist historia för dansk energipolitik – och svensk – eftersom den nordiska elbörsen laddas med kapitalägare som vill ha årliga utdelningar på 10 till 15 procent och som undandrar sig beskattning på detta genom att ha sitt säte i skatteparadis.

Självklart är detta ingenting som står i samklang med en ekologiskt hållbar energipolitik. Ironiskt nog diskuterar samtidigt den amerikanska kongressen ett förbud för Goldman Sachs och andra finansjättar att också äga affärsdrivande energiföretag. Svenska Vänsterpartiet har all anledning att noga värdera vad som kan ske när ett vänsterparti försöker sig på ministersocialism tillsammans med nyliberala socialdemokrater. Nedan är en snabböversättning av Enhedslistens kommentar:

En svart dag för dansk energi

Tyvärr har en majoritet i Folketinget beslutat att genomföra utförsäljningen av Dong till spekulationsbanken Goldman Sachs.

”Det är mycket sorgligt därför att vi mister en viktig kontroll över dansk energiutveckling. Regeringen och högerflygeln har varit helt emot att ta en demokratisk debatt om detta beslut”, säger Stine Brix som är gruppledare för det radikala vänsterpartiet Enhedslisten. Det är en arrogant hållning till medborgarna. Försäljningen genomförs utan att Enhedslisten vare sig har fått sina frågor besvarade eller att förslaget om att skjuta upp försäljningen har behandlats i Folketinget.

Bara detta att Finansutskottet godkänner avtalet utan att det kan diskuteras är i strid med vanlig demokratisk praktik, säger Stina Brix…

… Hon understryker också ”att även om ett slag är förlorat i dag så ger inte Enhedslisten upp kampen för demokratisk kontroll över dansk energi. Vi kommer att fortsätta med att försöka sätta krokben för utförsäljningen. Resa frågan, kräva debatt och pröva alla möjligheter för att uppskjuta eller att försöka upphäva avtalet. Vi vill också försöka få andra partier att lära av den här saken och lyssna till danskarnas motstånd till att sälja ut den gemensamma egendomen. Vi vill inte ha fler kapitalfonder som sticker näsan i vår gemensamma kasse. Vare sig det gäller energisektorn eller välfärdsuppdragen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Monarken och talmannen har glömt Sveriges hemliga krig

Publicerat av
8

Talmannen i Sveriges riksdag och kungen tillhör de storheter som har uppmärksammat Sveriges krigsslut med Danmark i Kiel och med detta som portal pratat om landets tvåhundra år av fred.  Men inte minst ett reportage i gårdagens DN understryker att de inte är särskilt noga med sin historieskrivning.  Som första tidning har ett team från huvudstadsbladet fått vara med under en del av SOG:s annars hemliga träning samt ställa en del frågor till dess soldater (som helst kallar sig för operatörer). Särskilda operationsgruppen, SOG, består av åtta olika förband.Teamet  har så att säga fått åka på ett väl preparerat spår och de mångordiga berättelserna om hårda män och deras hjätedåd , liksom en serie dramatiska bilder, understryker att  det handlar om ett ”inbäddad” avslöjande regisserat av Försvarsmakten och UD. Där finns ändå en hel del stoff som i mycket bjärta ordalag visar att talmannen och kungen valt att lägga en del av sanningen åt sidan. Framförallt vore det på sin plats, en självklarhet, att vårt dödande i Afghanistan värderas när den insatsen nu sägs ska avslutas.  Det kriget ska inte bara slarvas bort i historieskrivningen och som för exempelvis Stefan Löfvén avfärdas med ett efterklokt populistisk raljerande om att ”Sveriges försvar inte skall börja i Afghanistan utan i Sverige”. Jaha, varför har då socialdemokratin och den borgerliga alliansen under mer än tio år varit överens om att börja kriga i just Afghanistan?

Nedan har jag ”klippt ner” reportaget och samlat en del stycken som borde upp på bordet, fläkas ut och dissekeras i den politiska debatten.  Läs själv, begrunda och ställ dina egna frågor. Inte minst om vart vår berömda neutralitet är på väg. Bilderna mellan klippen är från DN:s reportage:

I Uppsala firas ”våra tvåhundra år av fred” med olika evenemang

 ”Det svenska försvarets elit har konfronterats med barnsoldater i Kongo och stridit i Tchad och Afghanistan. De ingår i ett internationellt nätverk och samarbetar nära Nato och USA…

… Han berättar hur förbandet från marken har fått hjälp av utländska bombflyg under strider i Afghanistan. Svenska militärer har med laser pekat ut områden som ska bombas. Planet har träffat målet och dödat den eller de personer som de avsåg att döda…

… Han säger att några dussin afghaner har blivit ihjälskjutna av svenska specialförbandssoldater. – När någon var bekräftat död så gick vi till byäldsten och informerade om vad som hänt. Likaså om vi förstört någons egendom, då gick vi dit och gjorde upp om en skälig ersättning…

… Utbildningen av poliserna i norra Afghanistan är specialförbandens längsta operation, men inte den första. De har varit insatta i Afghanistan tidigare under kortare operationer och i Kongo, Centralafrikanska republiken och Tchad. Dessutom har de utfört ett okänt antal hemliga operationer i Sverige och utomlands…

…  – Vid vissa insatser i Afrika har det varit otroligt hårda strider. Det har blivit stupade på motståndarsidan, men jag vet inte hur många. I Kongo, under ”Operation Artemis”, var det riktigt hårda strider, förmodligen bland de hårdaste som den svenska Försvarsmakten varit delaktig i fram till dess, berättar Urban Molin…

… Det är slående att ingen av de officerare och soldater jag talar med i specialförbanden använder ordet döda. De beskriver dödandet indirekt eller väljer ord som nedkämpa, ta av daga eller ta ut…

… Sverige är en del i ett internationellt nätverk av specialförband med EU- och Nato-länder. De utnyttjar varandras övningsanläggningar, tränar ihop och utför gemensamma operationer. I Kongo och Tchad samarbetade Sverige till exempel med Frankrike…

… Anders, du är prickskytt med uppdrag att döda människor – är det inte svårt att leva med? – Jag är en precisionsskytt. Jag skjuter på långt avstånd och ser inte resultatet nära inpå mig. Det är annorlunda för honom, säger han och pekar på Martin. – Han skjuter på ett par meters håll. Martin säger att han är fokuserad, har ett högt tempo och känner ett hat mot motståndarna, ”det är de eller vi”, när striderna pågår..

… Anders anser att det finns en ganska naiv syn här i Sverige på det som händer i Afghanistan. Sverige erkänner ju knappt att vi är i krig. Även de vanliga förbanden där var i strid fyra fem kvällar i veckan under delar av 2010. De dödar också motståndsmän, fyller Martin i…

… SOG:s huvudsakliga verksamhet sker utomlands. Sverige har två officerare på heltid i Natos specialförbandsstab i Belgien och en annan knuten till den nya amerikanska specialförbandsledningens internationella stab, som öppnade i oktober i Florida. Det senare bekräftas av försvarsminister Karin Enström (M), som besökte staben i somras. – USA har förklarat att specialförbandsförmågan är viktig i dagens komplexa värld. Vi tycker också att den är viktig. USA håller på att bygga upp ett globalt nätverk av specialförband som kan samarbeta. När den internationella staben öppnade i oktober förra året ingick tio länder, Sverige och Australien är de enda som inte är med i Nato… ”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I media: DN1,

Ett radikalt alternativ i Ukraina

Publicerat av
8

Vår mediabild av vad som sker i Ukraina domineras av nyfascisters och ultranationalisters flaggviftande och rop om heder och nationens storhet. Men det finns en annan bild som vi som socialister måste lyfta fram. I dokumentet här under lär vi känna en analys av krisen och ett program för att ta Ukraina ut ur krisen. Det är den för oss ännu okända Vänsteroppositionen som här presenterar sin raffinerade analys av den ekonomiska och politiska krisen som fyller internationella medias framsidor.
Vi passar också på att tacka Ronny Åkerberg (bloggen Röda Malmö) för översättningen till svenska.

***********

”Euromaidans” popularitet har ingenting att göra med att ukrainarna anser frågan om frihandel med EU så betydande att det uppmuntrar dem att uthärda sömnlösa nätter på torget. Landets socioekonomiska problem, som är mycket mer akuta än hos grannarna i öst och väst, ger protesten dess innebörd. Den genomsnittliga lönen i Ukraina är 2 till 2,5 gånger lägre än i Ryssland och Vitryssland, och mycket lägre än i EU.

Den världsomfattande ekonomiska krisen påverkade den ukrainska ekonomin mycket mer drastiskt än nästan någon annan ekonomi i Europa, från Atlanten till Ural. Den ekonomiska tillväxten efter krisen upphörde nästan och industrin kommer sannolikt att fortsätta att minska under 2013. Dessutom undantar Ukrainas ekonomiska system mer eller mindre oligarkerna från att betala skatt. Man kan helt lagligt exportera mineraler, metaller, ammoniak, vete och solrosor för tiotals miljarder dollars och rapportera noll vinst. Samtliga resultat göms i skatteparadis där nästan alla Ukrainas fungerande företag formellt är placerade. Varje vinst från företag inom landet kan lagligt och enkelt transporteras till platser utomlands genom att omforma dem till fiktivt lån, till exempel.

Är det överraskande att den ukrainska regeringen har systematiska problem att fylla på budgeten? I slutet av förra året var Ukraina i ett förstadium till att inställa betalningarna. Innehållna löner till statligt anställda vanligt förekommande och budgeten slutade praktiskt taget att anslå medel till sociala program. Situationen förvärrades av ett handelskrig med Ryssland, då Gazprom tvingade upp de ukrainska gaspriserna till rekordhöjder i Östeuropa. Oligarkerna drev landet in i ett hörn, även efter oändliga diskussioner kunde de inte formulera en sammanhängande utvecklingsstrategi, undviker investeringar i staten samtidigt som de systematiskt tömmer den på pengar. Varje utvecklingsstrategi måste innefatta ett stävjande av deras aptit – det måste åtminstone delvis förbjuda offshore-system och genomdriva ett minimum av skatteinbetalningar. Men det är precis vad oligarkerna inte kan acceptera, även om de förstår att om de inte ändrar spelreglerna kommer de att driva staten ner i socioekonomisk katastrof och hugga av den gren de själva sitter på.

När högeroppositionen talar om ekonomiska problem fokuserar de nästan uteslutande på teman som korruption och ineffektivt styre. Och om samtalet berör hur oligarker plundrar staten, då begränsar det sig till de affärsmän som har nära anknytning till Regionernas parti, och oftast gräver man inte längre än till företag som tillhör Janukovitjs söner. Från högerns synvinkel är de andra oligarkerna inte ett problem, eftersom de har nationellt medvetande. Genom denna logik, när Ukraina plundras av en ”щирый” (Ukr. för ”äkta” – redaktörens anmärkning) ukrainare, är det fortfarande bra för den nationella saken.

En paradoxal situation utspelas. Alla samvetsgranna ekonomer (även ganska nyliberala uppstickare som till exempel Viktor Pinzenik) håller med om att skatte- och regelsystemet i landet byggdes för att helt befria oligarkerna från att betala skatt. Alla kan se att detta system inte kommer att hålla mycket längre, men ingen av politikerna i parlamentet har vågat erbjuda det självklara och realistiska systemalternativet. Nästan ingen vågar offentligt erkänna att den mest akuta frågan för Ukraina är inte EU eller facket, utan helt enkelt att oligarker bör börja betala sina skatter. Statsapparaten är fullt kapabel att tvinga dem att göra det eftersom oligarkernas fungerande tillgångar är alla belägna i Ukraina. Men som Andrei Hunko nyligen påpekade, har oligarkiseringen av den ukrainska politiken nått sådana proportioner att inte en enda av de nuvarande riksdagspartierna ens kan nämna denna fråga.

Tråkigt nog, uttrycker bara radikala vänsteranhängare dessa minimala och självklara krav. Jag betonar att dessa krav inte ska ses som agendan för vänsteroppositionen, utan som ett första steg mot bildandet av en politik som skulle kunna samla ihop alla antioligarkiska krafter, som inte anser en ultra-höger fascistisk diktatur som någon som helst lösning – den typ av diktatur All-ukrainska unionen ”Svoboda” så envist driver oss mot, medan de officiella oppositionsledarna sitter och tittar på.

Den uppenbara avsaknaden av en sammanhängande handlingsplan för att hjälpa Ukraina ur dess kris har blivit så pressande att även ganska liberala, nästan högerliberala publikationer har börjat diskutera våra ”Tio punkter” – som, till exempel, Lvovs zaxid.net.

Text: Zahar Popovic, ”Vänsteroppositionen”

Här följer ett dokument med titeln ”Plan för social förändring”, som beskriver olika sätt att öka välfärden för medborgarna och säkerställa sociala framsteg. Den skapades delvis för att de flesta socioekonomiska krav vid Euromaidan-demonstrationerna har ignorerats. Vår förhoppning är att detta dokument skulle kunna fungera som en plattform för att förena ett brett spektrum av sociala, vänsterorienterade och fackliga initiativ. Detta dokument skrevs av aktivister som tillhör vänsteroppositionen, en socialistisk organisation som syftar till att förena alla de som tillhör gemenskapen provisoriskt kallad #leftmaidan.

Det är självklart att de politiska partierna förändrar proteströrelsen och riktar den mot val-politik, de försöker värva nya röster i stället för att göra betydande förändringar i systemet. Vi stöder inte idéerna av liberala strukturer, som propagerar fri marknadsekonomi, inte heller stödjer vi radikala nationalister som trycker på för diskriminerande politik.

Vår förhoppning är att proteströrelsen, sporrad till handling av sociala orättvisor, i slutändan danser att det är skadligt att lägga våra röster för kraven på Euro-integration, utan vi måste tydligt avgränsa de förändringar som krävs för att stödja intressen hos vanliga medborgare, särskilt lönearbetarna. Av flera anledningar, åberopar vi de progressiva erfarenheterna från några europeiska stater som har vidtagit liknande åtgärder.

De mål vi har ställt upp är relativt måttliga, så att de kan appellera till bredast möjliga antal organisationer. Vi döljer inte det faktum att, för oss, är denna plan mindre en reaktion på aktuella händelser än ett steg mot att utforma en modern vänsterpolitisk kraft – en kraft som är kapabel att påverka makthavare och erbjuda ett alternativ till en existerande samhällsordningen. Vänsteroppositionen anser att den föreslagna planen är ett minimum för att bygga socialismen på principerna om självstyre: socialisering av industrin, fördelningen av vinsten för sociala behov och utnämningen av medborgare för styrande funktioner.

Vi välkomnar dig att prenumerera på vår Facebook och VKontakte sidor och att uttrycka dina åsikter där, eller att maila oss på gaslo.info@gmail.com. Att ersätta en uppsättning politiker och oligarker med en annan utan övergripande systemförändringar kommer inte att förbättra våra liv. Istället föreslår vår grupp av sociala och fackliga aktivister tio grundläggande åtgärder för att övervinna den ekonomiska krisen och säkra Ukrainas framtida tillväxt.

1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Det måste finnas en övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik, där presidentens makt är begränsad till representativa funktioner på den internationella scenen. Myndigheten bör överföras från statliga administratörer till valda regionala kommittéer (sovjeter). Myndigheterna bör ha rätt att avskeda delegater som inte har uppfyllt förväntningarna, domare och polischefer skall väljas, inte utses.

2. Nationalisering av primärnäringarna. Metallurgi, gruvdrift, och kemisk industri, tillsammans med infrastrukturella företag (energi, transport och kommunikation) bör bidra till social välfärd.

3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande. Efter framgångsrika europeiska exempel bör vi bygga ett stort nätverk av oberoende fackföreningar, som ska styra förvaltningen och garantera arbetstagarnas rättigheter. Arbetare ska ha rätt att strejka (vägra att arbeta när betalning inte mottagits). Arbetstagarna bör också ha rätt att ta lån på arbetsgivarens bekostnad om lönerna är försenade (efter Portugals exempel). Produktion, redovisning och förvaltningsinformation för alla företag som sysselsätter mer än 50 personer, eller har en kapitalomsättning på över $ 1 miljon bör publiceras på nätet.

4. Införande av en lyxskatt.  Vi bör införa en 50% skatt på lyxvaror – yachter, elitbilar och andra objekt som kostar mer än 1 miljon gryvna. En progressiv inkomstskatt bör också införas. Personer med en årsinkomst på mer än 1 miljon gryvna bör beskattas upp till 50%, efter Danmarks exempel (i ett sådant system, skulle enbart Renat Ahmetov ha betalat 1,2 miljarder gryvna till den federala budgeten, jämfört med de 400 miljoner han faktiskt betalade under 2013 med en skatt på 17%).

5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar. Reglerna som undantar ukrainska företag från beskattning i ett antal offshore-länder bör återkallas, för att förhindra överföring av kapital. Tillgångarna i offshorebolag i Ukraina bör frysas, och en tillfällig administration bör utses tills lagligheten i investeringarna kan bevisas.

6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni bör förbjudas inneha regeringsposter och platser i kommunerna. Rikstäckande omval ska hållas i enlighet med denna regel.

7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten. Offentliga utgifter bör kontrolleras och göras transparenta. Administrativa reformer bör äga rum, vilket resulterar i en minskning av antalet ledningspersonal. Idag kan hela avdelningar ersättas av datorprogram. Men i stället har, under de senaste åtta åren, antalet byråkrater i regeringen ökat med nästan 10%, med mer än 372.000 personer (i Ukraina, finns det 8 byråkrater för varje 1000 personer – i Frankrike, finns det bara 5 per 1000!).

8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor. Med början 2014 bör utgifterna sänkas för statens säkerhetsapparat: inrikesministeriet, säkerhetspolisen, riksåklagarens kontor och särskilda polisstyrkor. Det är oacceptabelt att inrikesministeriet tilldelas mer än 16,9 miljoner grivni 2013, 6,9 miljoner mer än alla folkhälsoutgifter!

9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård. Fonderna för detta initiativ bör komma från nationaliseringen av industrin och minskade utgifter för säkerhets- och byråkratiapparaten. För att eliminera korruptionen inom utbildning och medicin, måste vi höja läkarnas och lärarnas löner och återställa prestigen för dessa områden.

10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut. Vi stödjer uppsägning av ytterligare samarbete med Internationella valutafonden och andra internationella finansiella institutioner. Vi bör följa exemplet på Island, som vägrade att betala skulder för bankirer och byråkrater (enligt regeringsgaranti) som handlade om personligt berikande i stället för att utveckla industrin.

Översättning från International Viewpoint

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Makaber fredskonferens i Montreux

Publicerat av
2

Genève II äger faktiskt inte rum i staden med samma namn utan på den rakt motsatta sidan av Genèvesjön, i det undersköna Montreux där den berömda filmfestivalen Guldrosen tidigare arrangerades.

Mötet äger rum under FN:s beskydd och ett trettiotal länder deltar. Namnet har den internationella överläggningen fått efter ett möte i FN-sätet Genève i juni 2012 där en rad stater enades om en kommuniké, i vilken det bestämdes om denna fredskonferens, med den tänkta uppgiften ”att bilda en övergångsregering i Syrien”.

Det kallas för en ”fredskonferens” men vad vi upplever är i stället en makaber dödsdans i stormaktsdiplomati där det syriska folket offras. Redan före mötet har regimen Assads utrikesminister Walid al- Muallem i ett brev till FN klargjort att det är ”kampen mot terrorismen” som det hela ska handla om. Ali Haidar med den pretentiösa titeln ”Syriens försoningsminister” förklarade samtidigt att det från diktaturens sida sannerligen inte kommer att handla om någon försoning utan framförallt om skoningslöst våld: ”Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i färd med att genomföras och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps.”

Den enda ”övergångslösning” som diktaturen nu som tidigare är beredd till är att verka för det egna folkets undergång. Men vare sig de vill det eller inte tvingas dess förhandlare i vart fall att konfronteras med de tiotusentals avskyvärda bilder av utmärglade, döda kroppar, anfrätta av tortyr, vilka dramatiskt nog har öppnat scenen där i luxuösa Montreux Palace.  Bilder som från början smugglats ut från Assad fängelsehålor av en avhoppad fotograf från säkerhetstjänsten, en modig syrisk Bradley Manning, och dessa har sedan granskats minutiöst av tre internationellt erkända åklagare från olika rättegångar för krigsbrott. Bilderna vittnar om dödsfabriker med en industriell verksamhet och vi anar toppen på ett isberg eftersom de flesta av de 55 000 foton som kapats kommer från en enda plats, Damaskus.

Med dagens digitala teknik har de gjorts tillgängliga för varenda människa som kan öppna en länk på internet och inte minst då för dessa diktaturens kreatur på plats. Tänk om världen fått se tiotusentals bilder på nätet från nazisternas förintelseläger – mitt under Andra världskriget? Försoningsministern och hans anhang, liksom dess försvarsadvokater från Ryssland och Iran, förnedras inför en hel värld. Styret runt klanen Assad och hans kompis rövarkapitalisten Rami Makhlouf är ingen ”vanlig” ovanligt råbarkad ”auktoritär regim” utan en regim som skyddar sig med pöbelmiliser, elitförband och pretorianska garden i dussintal, liksom femton (!) olika säkerhetstjänster som spionerar på var och en – liksom på varandra.

Åklagarna understryker i sin rapport att bildbanken skulle vara övertygande och fällande bevis i vilken legal rättegång som helst och Amnesty Internationals ansvarige för Mellanöstern, Philip Luther fyller i: ” Blir detta bekräftat, är det i en svindlande omfattning brott mot mänskligheten som har begåtts. Än en gång reser detta sannerligen frågan om varför Säkerhetsrådet inte har anmält situationen i Syrien till åklagaren i den Internationella brottmålsdomstolen. Genève II måste kräva att det som hänt med alla personer som tvingats bort, internerats i hemlighet eller bortförts blir fullt klarlagt”…

Detta var också ett av kraven från general Idris och Fria Syriska Armén i en kommuniké inför Genève II och som sammanfattade de viktigaste förutsättningarna för att överhuvudtaget förhandla:

”Bashar Assad och hans klick ska avlägsnas från makten och inte ha någon roll när det gäller Syriens framtid. Alla ansvariga inom militär och säkerhetstjänster för folkmord och förstörelse i Syrien ska bort. En styrande övergångsregering ges fulla mandat. Alla fångar i regimens fängelser ska släppas fria, i synnerhet kvinnor och barn. ”Humanitära korridorer” upprättas till belägrade och utsatta områden, inklusive Dareya,  Moadamiyeh, Homs och Yarmouk.”

Dessvärre är stormakterna runt förhandlingsbordet i Montreux Palace inte det minsta intresserade av dessa självklara krav. USA är uppenbart överens med Ryssland om att ropen i arabvärlden på värdighet, frihet och rättvisa ska tystas. Carl Bildt sa sig vara glad om ”det hela överlevde dagen utan något sammanbrott” och beklagade samtidigt i ett perverterat uttalande att Assads vänner från Iran inte fått någon plats vid förhandlingsbordet.

Vad som görs upp i korridorerna vet vi inte. Konferensen är tänkt att fortsätta i Genève i direkta möten mellan Assads folk och de delar av oppositionen som USA släpat dit under hot om att annars kapa de få band som finns mellan den och Washington. Det spekuleras också om en indirekt fortsättning i Davos där världens allra rikaste gycklare över veckoslutet träffas för att gemensamt vädra sin oro över att människor världen över kan bli ”upproriska” inför de rikas glupska lystenhet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,