NÄR INGO

VAR SOM

STÖRST

Jag gillar egentligen inte boxning. Men har alltid älskat Ingo.

Det var så självklart på den tiden. Jag växte upp i Göteborg och sprang på samma gator som vår champ. Mina andra idoler kom från böckernas värld. Var jag inte Hjortfot, så var jag Biggles eller kaparen Lars Gathenhjielm. Jag hade ingen aning om att den kubanska revolutionen var på väg att segra och att Fidel, Che och de andra ”skäggiga guerillamännen” var på väg ner från bergen i Sierra Leone  för att störta Batistas militärdiktatur. Jag visste inte heller ett dugg om imperialismens vidriga kolonialkrig i Algeriet och Vietnam. Jag och mina kompisar visste däremot allt om Ingo. Vi följde varje slag mot sandsäckar och sparringpartners i Redbergslids BK i träningshallen på Heden och i Wasa realshögskolas gymnastiksal. När vår mästare mötte Eddie Machen på Nya Ullevi 1958 hängde vi utanför arenan, vi hade inga pengar till biljetter, och kunde höra den andlösa tystnaden från 53 614 åskådare när amerikanen räknades ut. Bara 2 minuter och 14 sekunder efter de första slagen från gong-gongen. Sen kom massvrålet och i veckor lekte vi boxare på varenda gräsplätt.

Natten den 26 juni nästa år var verkligen magisk. Jag och min bror var med mamma och pappa och tältade vid stranden till en stilla fjord norr om norska Haugesund. I tältet bredvid kamperade min kusin Ingrid och hennes föräldrar. Vid fyrasnåret raspade föräldrarnas transistorradio i gång – med nyinköpta batterier – och pappa rattade snabbt in matchreferatet från Radio Luxemburg. Sveriges Radio fick inte sända eftersom professionell boxning av moraliska skäl förbjudits i den statliga ångradion. När Floyd Patterson besegrats på knockout i tredje ronden blev lyckan oändlig. Vi sjöng och dansade. Solen gick upp och segern firades med en underbar fisketur ut i den norska skärgården.

Men min pappa pratade hela tiden om att Ingo var som störst när han som amatör deltog vid OS i Helsingfors 1952. Han tog sig till final men blev där helt orättvist diskvalificerad för passiv boxning. Först trettio år senare fick han i efterhand sin silvermedalj. Diskvalificeringen ogiltigförklarades. I Helsingfors hade han bara med mästerlig elegans demonstrerat den finaste färdigheten inom boxningen. Nämligen ”The noble art of selfdefence”. Då 1982 tog pappa stolt fram ett gulnat tidningklipp från 1952 där han envist och rättfärdigt hade försvarat Ingemar Johansson. Då när han var som störst. Men samtidigt möttes av spott och spe i stället för av jubel. När Lennart Hyland i direktsändning sa att han skämdes för Sverige.

Min kärlek till Ingo blev fulländad något år senare. Då visste jag allt om den kubanska revolutionen och avskydde idolkulter av alla de slag ( även inom politiken ). Men ändå. Efter en segelvecka i Kosterskärgården och ett strandhugg utanför Fjällbacka tog jag mig till en telefonkiosk för att ringa hem till föräldrarna och berätta att allt var väl. Jag fick vänta ett tag eftersom det redan stod en stöddig gammal gubbe inne i kiosken. Han pratade och pratade. Men när den blå kioskdörren äntligen for ut. Nästan som i en kioskvältare. Då stannade allt. Till och med de gapiga fiskmåsarna och trutarna höll upp med sina skrän. Ut kom en jättelik man. Bredare än dörren. Med nävar som murslevar ( han jobbade som stensättare ) och med världens mest kända smilgrop i hakan. Jag stod framför Ingo.

Vi spände ögonen i varandra. Mönstrade muskler och sinnen. Efter en flämtning kom jag till sans:

”Du, Ingo. Jag har alltid drömt att få ta dig i näven. Att säga grattis till segern i Helsingfors. Du vet.”

Ingo var tyst och synade mig som på en invägning före match. Så kom näven. Mursleven blev en cementsäck som närapå kramade sönder min hamd.

”Tack ska du ha. De va skôj att höra. Du få ha det lelle gubbe.”

Du är ”Champ for ever” Ingo. Vi glömmer dig aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingo, Sport, Boxning, Ingemar Johansson

I pressen:DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SDS1,SDS2,SDS3,AB4,

Grève générale – Rêve générale

Grève générale betyder generalstrejk på franska. I torsdagens jättedemonstration i Paris syntes en slogan överallt nämligen Rêve générale , som kanske bäst kan översättas till gemensam dröm. En grupp progressiva grafiker tillverkade logon redan till de stora demonstrationerna 2006. I förrgår gjorde de stor succés i Paris. Mer än 15 000 delades ut. Det ligger symbolik i rêve générale. Strejken och demonstrationerna riktade sig inte bara mot regeringen och företagsägarna. Det handlade inte bara om köpkraft, jobb och offentlig service. Vilket i sig redan är viktigt. Men det fanns mer i strejken som den gemensamma drömmen handlar om. Det råder en känsla av djup social orättvisa, att alla inte är lika inför krisen.

När Nicolas Sarkozy med ett hånflin svarade offentligt anställdas krav med « vad vill ni jag ska göra ? Statens kassa är tom » gjorde det många upprörda eftersom de rika inte så långt innan fått 15 miljarder euro i skattelättnader. Men nu när plötsligt Sarkozy hittade tiotals miljarder euro i den påstått tomma statskassan för att rädda bankernas aktieägare undrar många som har det svårt vad det egentligen är för samhälle de lever i.

Det är krisens mardröm som får folk att drömma om ett alternativ. Det förklarar i mycket den omfattning som mobiliseringen fick i torsdags. Polisen lyckades som vanligt helt underskatta deltagandet i de stora städerna. Så till den grad att även media fällde ironiska kommentarer om polisens propagandajobb för regeringen. Alla kan se skillnad mellan en manifestation med 60 000 och en med 200 000 i Paris och i Marseille, förutom polisen.

I höstas sa Sarkozy att numera syns det inte när det är strejk. Kvinnans plakat undrar om hennes strejk syns

Demonstrationerna i torsdags var kanske inte kvalitativt större än 2006 då närmare 2 miljoner deltog. Men den kvalitativa skillnaden bestod i att i förrgår var den stora majoriteten lönearbetare medan i demonstrationerna 2006 var majoriteten skolelever. Dessutom deltog stora grupper anställda från den privata sektorn, som var helt frånvarande 2006. Vi får gå tillbaka till 31 maj 1968 för hitta så många privatanställda på gatorna. I Paris var bilarbetare från Renault och underleverantörer massivt närvarande, liksom anställda i databranschen. På landsorten var de privatanställda med i ännu större omfattning. Från hela landet kommer rapporter om anställda vid mindre företag som för första gången anslöt sig till en strejk. Det finns till och med rapporter om ägare av mindre företag som demonstrerade tillsammans med de anställda. Rêve Générale

I media: SVD,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Björbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Storstrejk, Sarkozy,

Rasande Erdogan lämnade Davos

och Israels krigspresident Peres

Den makabra tillställningen för världens finansfurstar och deras politiska ledare i Davos fick trots alla bedrövelser i övrigt ett grandiost avslut när Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan stormade ut från en tänkt debatt med Israels Shimon Peres. Detta därför att Israels krigspresident först hade lämnat alla tidsbegränsningar därhän i ett salivsprutande försvarstal av Israels terrorbombningar. När Erdogan till sist tog ordet och började med att tala om Israels barbari och dödande av alla oskyldiga barn, blev han omedelbart avbruten av moderatorn, som menade att det i stället var dags för middag. Rasande reste sig då Turkiets premiärminister från sällskapet. ”Jag kommer aldrig mer tillbaka till Davos”, sa han och tog omedelbart flyget hem till Istanbul.

Väl hemma möttes han av jublande landsmän som med turkiska och palestinska flaggor hälsade honom som en nationalhjälte. Hans utbrott i debatten och sedan uppbrott från Davos understryker en av Israels stora nederlag efter dess bombterror mot Gazas utsatta befolkning. Turkiet är en av de få muslimska stater som varit nära lierad med Israel. Inte minst genom att bägge staterna är en del av NATOS: s militära maskineri i regionen. Men en del av banden slits nu sönder efter en våg av Palestinasolidaritet från Turkiets 70 miljoner innevånare. Erdogan personligen har också som den muslimska världens Palme vågat att gå ut med känslostarka angrepp på Israel.

Andra makthavare och kritiker till den osmakliga samlingen av de herrar i Davos, som vare sig kan förklara varför deras nyliberalism kraschat eller hur deras ekonomiska system ska komma på fötter, valde i stället att åka till World Social Forum i staden Belém som ligger i det brasilianska Amazonas.

”I Davos möts den värld som är på väg att dö, men här möts den nya värld som är på väg att födas”

Från första stund kanske bevingade ord från Venezuelas president Hugo Chavez i hans känslomättade tal. På bilden flankeras han av Fernando Lugo från Paraguay, Evo Morales, Bolivia,Lula da Silva, Brasilien och Rafael Correa från Ecuador. De latinamerikanska presidenterna representerar olika nationella program och olika sociala rörelser i sina respektive hemländer. Här finns förvisso inget helgjutet socialistiskt program som minsta gemensamma nämnare. Med deras frånvaro från Davos och deras närvaro i Belem demonstrerar definitivt en gemensam rörelse bort från kapitalismens nuvarande huvudcentra.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Davos, Turkiet, Erdogan, Israel, Gaza, Chaves, World Social Forum

I pressen:DN1,SVD1,

”Detta går inte an

– tig ihjäl alltihop!”

I går var miljoner fransmän på marsch mot president Sarkozy och hans hårdföra borgerliga regim. För Europas del var det den största sociala och politiska protesten på flera decennier.

Där fanns allt för att en händelse, en nyhet ska ”platsa” på rutan, laddas ner på skärmarna eller att beskrivas i spalterna. Ilska, energi, motstånd, skaparkraft. Demokratin i rörelse. Ett sprakande folkligt svar på borgerlighetens massarbetslöshet och svältkurer. Med ett enda huvudbudskap: ”Vi ska inte betala för kapitalismens kris”.

Men. Detta går inte an att visa i Sveriges ”Fria” Television eller att berätta om i övrig statlig eller profitstyrd media. Med Sveriges Radios P1 som enda undantag.

Italiens profitpresident Silvio Berlusconi myntade en gång den etiska och journalistiska princip som gäller:

”Det som inte syns i TV-rutan har inte heller hänt”.

För visst är det så. Till en viss gräns. När fördämningarna brister och sanningen blir alltför outhärdlig. Bakom besluten på SVT:s, DN: s och alla andra nyhetsredaktioner ligger naturligtvis självcensur: ”Våra uppdragsgivare eller ägare, makthavarna i Sverige, vill inte att vi skildrar hur vanliga människor i miljoner, i ett helt vanligt europeiskt land, protesterar mot nyliberalismen”. Det är vi som bestämmer över tryckfrihetens gränser och därmed basta.

Samma censur låg bakom medias torftiga bevakning när Metalls avdelning i Södra Västerbotten under förvintern drog fram i ett imponerande protesttåg mot alla varsel. Även då var det farligt att visa att det var möjligt för helt vanliga människor att demonstrera mot arbetslösheten.

Det slipprigaste undantaget från medias tystnad kom sent på natten i Aftonbladets nätupplaga. Ett undantag som väl bekräftar regeln. Där är förre ultrarevolutionären och förre medlemmen i Förbundet Kommunist, Kalle Ljungkvist chefredaktör och numer gör han upp med sitt förflutna genom att låta nätupplagan bada i sex, mord och sensationer. Hans redaktion hade plockat in ett hyfsat sakligt TT-meddelande, men på eget bevåg vinklat det på sin startsida så att läsarna skulle få en bild av kravaller och brand. Så här ser det ut:

Våldsamma protester i Frankrike Demonstrationerna urartade under natten mot fredagen. Stora polisstyrkor med batonger och sköldar.

Så kan lögnens matadorer hantera ett nyhetsmaterial. Det lilla intermezzot i går kväll (titta noga på bilden ), framför Operan i Paris, när en liten, mycket liten, grupp ungdomar brände upp kvarlämnat demonstrationsmaterial och ett par caféstolar, framställs som om två miljoner fransmän varit ute i bärsärkargång. Ett intermezzo som knappt kommenteras i fransk media. Avskyvärt av Aftonbladet. Vi kan berätta att de uppjagade ungdomarna snabbt och effektivt stoppades av fackföreningarnas ordningsvakter…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, censur, yttrandefrihet, Aftonbladet, Frankrike

I pressen:AB,

Andra bloggare:RödaMalmö,Svensson,Jinge,

-Kapitalismen är sjuk-låt den dö.

Det sa en engagerad demonstrant till tidningen Libération i stridens hetta. En röst bland ett par miljoner som i går demonstrerade mot den kapitalistiska krisen och regeringens politik

-De största demonstrationerna på 20 år.

Så sammanfattade fackföreningen CFDTs ledare François Chérèque gårdagens mobilisering i den franska generalstrejken som riktades mot den ekonomiska krisen, arbetslösheten, dyrtiden och regeringen Sarkozys genomborgerliga politik. Enligt polisen demonstrerade strax över en miljon personer. De fackliga organisationerna säger dubbelt upp. Jag tror sanningen ligger närmare den fackliga siffran,  för fransk polis har ett mycket dåligt rykte vad gäller beräkning av demonstrationsdeltagare. Polisens uppgift om 60 000 i Marseille måste vara en medveten lögn sett till hur långt tid det tog för deltagarna att gå de tre kilometer som demonstrationen varade.

Alla fackliga organisationer enades på gatan

För första gången sedan 2006 samlades alla åtta fackliga landsorganisationerna i en gemensam aktion. Resultatet lät inte vänta på sig. Enheten i strejken och på gatan lockade en rekordstor uppslutning i de mer än 150 demonstrationer som hölls över hela landet.

Martine Aubry (PS), Olivier Besancenot (NPA),Georges Marie Buffet (PCF)

I Paris tog det fyra timmar innan de sista deltagarna kunde lämna Place de la Bastille. Det var minst 200 000 som samlats för att visa missnöjet med den regerande högern. Likt i alla andra av de 159 städer där gatans parlament tog till orda var blandningen av folk i demonstrationen imponerande. Ett märkligt rollspel ägde rum under dagen. Vare sig Socialistpartiet eller Kommunistpartiet deltog som partier i demonstrationen. I Paris stod socialisternas partiledare och väntade i samlad trupp på demonstrationen för att likt Cesaer hälsa kompanierna som defilerade. Men orsaken var inte att socialistpartiet inte ville delta som parti i demonstrationen utan att de inte vågade delta i fruktan att ge intryck av att de ville profitera på demonstrationen.

I Marseille deltog närmare 200 000 personer. Siffran är svår att värdera men faktum är att tre timmar efter att demonstrationen satt sig i rörelse väntade folkmassor ännu på att lämna samlingsplatsen.

-Det är gymnasister, hamnarbetare, studenter, tullpersonal, sjukhusanställda, cyklister, hundar, lärare, kulturarbetare, arbetare från Lidl och Printemps, petrokemin, hamnmyndigheterna, bankerna, EDF (elbolag) och Eurocopter. En majoritet är offentligt anställda, skriver dagstidningen Libération.

-Till och med förtroendvalda från Socialistpartiet var med, tillägger tidningen spydigt.

I resten av landet var antalet deltagare i demonstrationerna mycket högt. Bordeaux 100 000. Toulouse 90 000. Clermont-Ferrand 60 000. Lyon 30 000. Lille 35 000. Le Mans 15 000. Listan kan göras mycket längre men det räcker med att sammanfatta : alla rekord sedan den stora mobiliseringen mot regeringen Juppé 1995 slogs i går. För att se alla detaljer stad för stad klicka här.

I Bordeaux deltog 100 000

Betydelsen av dagen är att det inte handlade om en enkel protest mot den ekonomiska krisen eller något enskilt beslut från Nicolas Sarkozys regering. Protesterna och det stora deltagandet i generalstrejken visar att det rör sig om en generaliserad social kris där regimen tappat sin legitimitet. Sarkozys brösttrummande som till att börja med imponerade på allmänheten har nu omvandlats till ett löjligt gestikulerande som få imponeras av. De stora mobiliseringarna de senaste åren handlade om konkreta krav. 1995 var det Juppéregeringens motreformer för socialförsäkringarna och arbetsvillkoren på järnvägen och i tunnelbanan som förkastades av gatan. 2003 mobiliserade massorna mot pensionsreformen och 2006 var det den nya lagen CPE om korttidskontrakt på arbetsmarknaden för ungdomar under 26 år. I går däremot var det den råa kapitalismens härjningar och regimens gåvor till finansen som förkastades av folkmassorna.

Det var mycket trångt i Paris

I går morse intevjuades Olivier Besancenot av radiostationen Europe 1 där han bland annat sa :

-En dags strejk och demonstrationer är bra men räcker inte till för att slå omkull Sarkozy. I dag är det gatan som röstar ett misstroendevotum mot regeringen, sa Olivier och syftade på det misstroendevotum mot regeringen som Socialistpartiet krävt i Nationalförsamlingen men som avvisades av densamma.

I media; SVD1, Ja, det är allt som finns i svenska media än så länge. DN har inte en linje trots att tidningen håller sig med stjärnreporter på plats i Paris. Aftonbladet har inte ens Frankrike på sin karta.

Här har du en rad bilder att njuta av:

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Frankrike, Generalstrejk, Besancenot, Sarkozy, Aubry

I pressen: AB1,

Här ställer huvuddemonstrationen upp i dag.

http://paris.webcam.en-ville.orange.fr/ville/paris/bastille-r4.html

Bilder från förmiddagens demonstration i Orleans. 20 000 deltagare.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Paris, Generalstrejk, Frankrike

Utan arbetare

stannar Frankrike

Ska hela landet stanna? Ska den heta grytan med bubblande socialt missnöje koka över? Den frågan bekymrar i dag Frankrikes kapitalister. Men också de partier och de fackliga ledningar som fungerar som deras politiska och sociala buffert mot mer långtgående krav på en radikal omvälvning av hela samhällslivet.

”Rädslan för folkliga resningar, på grund av krisen, har trängt in i medvetandet hos Europas ledare”, skrev den franska högertidningen Le Figaro för en tid sedan. Nervöst skildrade tidningen demonstrationerna och våldsamheterna i Baltikum, på Island, i Bulgarien och Grekland för att avsluta med frågan: ”När krisen nu fördjupas och eftersom ingen lösning ligger nära till hands, riskerar inte denna oppositionella rörelse att sprida sig till hela Europa?”. Kollegan i tidningsvärlden, den mer liberala Le Monde fyllde i med att ta temperaturen på de franska makthavarna: ”Både i Elyséepalatset ( Sarkozys residens ), i fackföreningsrörelsen och i kretsen av arbetsgivare, fruktar var och en att den sociala kitteln ska explodera”.

För det nyliberala Socialistpartiet och deras stödparti det Franska Kommunistpartiet, liksom för de fackliga centralernas ledningar är denna dag av strejker och demonstrationer ett politiskt vågspel. De vill å ena sidan tufsa till tuppkammen på Sarkozy, strejkerna har enligt två opinionsinstitut ett stöd från nära 70 procent av befolkningen och med strejken kan oppositionen använda dessa sympatier till att fånga in vind i de egna seglen. De kan försöka ge sig själva en roll i en reformerad marknadsekonomi ”utan girighet och spekulation”. Med en massiv uppslutning i dag vill de säga till Sarkozy:

”Du säger att inte en enda människa bryr sig om det är strejk eller inte. Men se här! Vi kan stanna landet. Utan arbete står Frakrike still”

De vill helt enkelt att grytan ska koka. Missnöjet måste ångas av. Men samtidigt får kraven inte ifrågasätta marknadsekonomin och beslutsamheten hos de strejkande får inte tillåtas att växa över i krav på arbetarkontroll över produktion och banker. Varje framgångsrik generalstrejk innebär att de som deltar kan få en smak av makten. En insikt om att det är den arbetande befolkningen som egentligen skapar alla värden i samhället.

En bild från en av den franska arbetarrörelsens finaste minnen. Under Andra världskrigets tyska ockupation av norra Franrike, när borgarna inlett sitt samarbete med ockupanterna gick gruvarbetarna  i  Pas-De-Calais ut i strejk…

Det är därför dagens uppmarsch följs nervöst både i Elyséepalatset och i den borgerliga arbetarrörelsens högkvarter. Samtidigt är det därför aktivisterna i det Nya Antikapitalistiska Parti, som nu bildas i februari, lägger ner stor möda på att vinna så många människor som möjligt för tanken på att skapa en politisk rörelse som helt kan bryta med nyliberalismen och dess marknadsekonomi. Motståndet mot Sarkozy måste breddas och förenas. En tanke som redan finns hos många. Bara i Paris är det i dag sex olika demonstrationer och manifestationer som förenas. Klockan 13 00 styr den stora demonstrationen ut från Place de la Bastille, men sina minnen från den franska revolutionen för att till sist efter en lång fest marschera upp för Boulevard de Capucines och avslutas vid Place de l`Opera runt 20 00 på kvällen. Gymnasister och universitetsungdom, med flera revolter mot privatisering i minnet, samlas vid l`Université de Jussieu innan de ansluter sig till huvuddemonstrationen. De Papperslösas organisationer ställer upp vid Börsen innan de tar med sig sina krav till alla meddemonstranter. På samma sätt organiserar kulturarbetarna en egen samling vid Place du Palais-Royal. Från sjukvårdssektorn kommer fanorna och trumvirvlarna från l`hopital Saint-Antoine innan de tågar in till Place de la Bastille. Även de grafiska arbetarna har ett eget förmöte.

Anslutningen runt om i Frankrike ser ut att bli stor. Mycket stor. Men ännu vet ingen hur bred uppslutningen kommer att bli från den privata industrin. Där är oron störst samtidigt som tryggheten är minst. Den senaste månadsstatistiken rapporterar att industriproduktionen faller snabbt. På årsbasis skulle den nergången betyda ett fall med hela nio procent. För de mindre företagen kan nergången bli ännu djupare. Bara för november månad försvann enligt den officiella statistiken 65 000 jobb. Detta samtidigt som storföretagen och bankerna redovisat smått otroliga vinster för 2 008. På samma sätt som i Sverige har aktiägarna sedan rakat hem en svindlande del till egna utdelningar. Det finns helt enkelt inga pengar kvar till ”en social, medkännande kapitalism”. Därför är det säkert god jordmån för de politiska krav som NPA:s alla nya medlemmar för fram i dag:

3 000 kronor mer i månaden för alla; Minimilönen på 15 000 netto; Alla löner måste indexregleras;Förbjud avsked och offentliggör företagens räkenskaper; Pensionsåldern åter 60 år; Statliga krediter ska gå till sociala behov inte till spekulation; Förstatliga bankerna utan ersättning; En enda bank under statlig och folklig kontroll.

På vår blogg fortsätter vi att följa generalstrejken. Välkommen tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Sarkozy, generalstrejk, Socialistpartiet, NPA

I pressen:SVD1,

Lehman Brothers etta i störtloppet. Staten på hedersläktarn.

I dag möts den surnande gräddan av världsfinansen och politiska höjdare i Davos. Än en gång, kan man trött konstatera. Årets möte kommer att gå till historien som det möte där  plötsligt glamouren, bling-blingen och de superba middagarna saknades.

När finansherrarna möts i Davos rullas taggtråden ut.

Lehman Brothers som alltid intog Davos med storm och bjöd på det hippaste av alla partyn finns inte ens längre kvar som bank, mycket mindre som partyfixare. I stället är seminariet om varför det gick som det gick med den hedervärda banken prioritet nummer ett för de celebra gästerna. Det finns inte en plats över. Goldman Sachs har ställt in sitt planerade party. Det blir till att roa sig med att göra gubbar av snömoset i backarna.

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt – staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol. Med Angela Merkel, Vladimir Putin, Wen Jiabao och den outslitlige Tony Blair på plats räknar organisatörerna med att även årets samling ska lysa klart på firmamentet. Om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin närvaro bidrar till glansen är väl tveksamt.

Angela Merkel är gäst även i år.

Det blir nog mest ett stjärnfall vi får skåda. Ska vi vänta på att Angela Merkel och Putin ska rädda världsekonomin då väntar nog bara besvikelse. De stödpaket till finansvärlden som blivit vardagsmat i hela den industrialiserade världen siktar inte till att rädda jobben och minska den misär som drabbar miljoner fattiga utan till att säkra kapitalägarnas fasta och lösa tillgångar. Den vägen leder bara in i en allt djupare ekonomisk kris.

I media; DN1,SVD1,DI,DN2,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Davos, World Economic Forum,

Enad arbetarfront

mot Sarkozy

I morgon stannar Frankrike i en febrig aktionsdag och generalstrejk mot presidenten Sarkozy och hans politik. Runt om i landet . I städer och i små samhällen. Överallt tänker landets arbetande människor slå tillbaka.

I det kylslagna Europa brinner redan demonstrationsbålen på Island, i Grekland och i de baltiska länderna. På hundratals platser i Franrike kommer nu trummorna att dunka och de bengaliska eldarna att flamma när demonstrationstågen i morgon sätter sig i rörelse.

Det är trettio år sedan en politisk kampdag hade den här bredden. Alla de stora fackliga centralerna är med i uppmarschen mot Sarkozy och hans regering. Mängder med sociala rörelser ansluter sig. I det nya seklet spelar hemsidor och bloggare en viktigt roll för att bygga morgondagens generalstrejk. På samma sätt som i arabvärlden under de stora massdemonstrationerna mot Israels bombterror mot Gaza, har också Facebook fått en viktig roll i mobiliseringen.

Det finns en speciell hemsida bara för denna strejk: 29janvier2009.fr. Hanterad av medlemmar i ett nationellt motståndsråd: Conseil national de la résistance och ”Medborgarnas motståndskommitté”: Comité de résistance citoyenne.

”Vi rekryterar människor som ännu inte gått med i fackföreningsrörelsen”, säger Benjamin Ball, en av upphovsmännen till siten. Den största fackföreningscentralen CGT, har på sin hemsida lagt ut en Google-Map, där medlemmar och alla andra kan klicka sig fram till sin egen stad och se var och när olika aktiviteter rullar fram.

Det nya antikapitaliska parti, NPA, där Fjärde Internationalens franska sektion, LCR, är en av barnmorskorna, kommer att ha sin grundningskongress i februari. NPA hoppas att kunna vara ett nödvändigt politiskt alternativ för de hundratusentals människor i Frankrike som vill se ett uppbrott från kapitalismen. Men är redan en viktig kraft för att ge denna folkliga protestdag en så stor slagstyrka som möjligt. Partiet ser denna aktionsdag som en upptakt till den generalstrejk som inte bara kan bromsa Sarkozys fögderi utan också driva bort honom för gott. NPA:s hemsida: http://npa2009.org/. Här är några av de krav dess avdelningar för fram:

3 000 kronor mer i månaden för alla; Minimilönen på 15 000 netto; Alla löner måste indexregleras;Förbjud avsked och offentliggör företagens räkenskaper; Pensionsåldern åter 60 år; Statliga krediter ska gå till sociala behov inte till spekulation; Förstatliga bankerna utan ersättning; En enda bank under statlig och folklig kontroll.

På vår blogg kommer vi att följa motståndet. Välkommen tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, Blondinbella, bloggare, Facebook, Sarkozy, NPA, Fjärde Internationalen

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SDS1,ETC,

Klarar Obama jobben?

Det har gått en vecka sedan Barack Obama valdes till USAs 44^e president. Efter bara en vecka finns det ännu inget som stör smekmånaden för honom. Men just nu blir varje dag 16 000 amerikanska arbetare av med sina arbeten. På tolv månader har 2,8 miljoner anställda avskedats.

Vilken förändring ska vi tro på?

Det råder alltså fritt fall i ekonomin och frågan är om de « stödpaket » som torgförs kan rädda jobben.  Bara i går varslade amerikanska industrier 43 000 anställda. varav 20 000 hos Caterpillar. Den amerikanska  arbetsmarknaden måste skapa 150 000 arbeten i månaden för att hålla jämn takt med den växande befolkningen i arbetsför ålder. Lägger vi ihop de två faktorerna blir summan jobb som saknas 4 miljoner på ett år.

Detta är Obamas verkliga utmaning. Ska han klara sig igenom sina första hundra dagar som president utan att falla som en sten i opinionsundersökningarna måste det ekonomiska stödpaket på nästan tusen miljarder dollar som han annonserat i första hand inriktas på att skapa varaktiga och välbetalda arbeten.

Sett till vad som Hank Paulsen under Bushs ledning gjort hittills är det snarare bankernas aktieägare som pysslats om. Förväntningarna på vad Obama ska göra är enorma hos den vanlige medborgaren, som just nu har tappat allt förtroende för finansvärldens guldgossar. Ja, det är ingen överdrift att säga att de är mer eller mindre avskydda.

Obamas ekonomiska team säger att stödpaketet på 850 miljarder dollar ska spenderas under ett par år framåt. Hur dessa pengar används är viktigt för att bedömma vilka intressen Obama kommer att gå till mötes- arbetarnas eller bankirernas/företagsägarnas. För att finansiera stödpaketet växer statsskulden avsevärt. I sista hand blir det skatter som ska täcka det underskott som skapas. Hittills har Obama sagt att alla med inkomster under 250 000 dollar per år kommer att få skattesänkningar. Men den finansiella och industriella lobby som har tentaklar långt in i Vita Huset tänker inte nöja sig med overksamhet.

Väntar bättre tider för byggnadsarbetarna?

Enligt den federala skattemyndigheten betalade två tredjedelar av alla amerikanska bolag inte  ett öre i federal skatt under perioden 1998-2005. Under samma period gjorde de fantastiska vinster. En allt större del av dessa vinster har dessutom gått till spekulation i finanssfären och en allt mindre del till investeringar i maskiner och byggnader. Varför ska de få stöd för en anti-social verksamhet?

Här finns det pengar att hämta. Men kan den amerikanska arbetaren lita till att Barack Obama vågar eller vill konfrontera de verkligt rika i samhället ? Jag har mina dubier.

I media: DN1,DN2,SVD1,Dagens Arena,DI,Politiken,AB,DN3,SVD2,

Andra bloggar: Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Banker, Skatter, Kris