Finansvalparnas fest är över

Islands regering avgår. Efter fem månaders total kris kan inte längre koalitionsregeringen motstå trycket från rasande medborgare som i många fall förlorat allt. I veckan demonstrerade inte mindre än 8 000 personer framför Alltinget, landets riksdag, och krävde dess avgång. Regeringen tvingades ge efter och nu blir det nyval i maj.

-Varannan av oss är ruinerad. Det här är en revolution och vi vill skapa en ny konstitution som fransmännen gjorde, säger Magnus Björn Olafsson som organiserat demonstrationerna. Nu lär det väl inte antas någon revolutionär konstitution som under franska revolutionen och inga giljotiner kommer att brukas på torget framför Alltinget.

Det finns vare sig vikingar eller stolta tjurar kvar på ön.

Hur kunde det sluta så illa ? Finanskrisen och bankkollapsen är den värsta i världshistorien i proportion till landets ekonomi. De tre finansbankerna, Glitnir, Landsbanki and Kaupthing , satt tillsammans på skulder värda 400 miljarder svenska kronor, att jämföra med Islands BNP på knappt 85 miljarder svenska kronor.

Men hur kunde sådana skulder byggas upp ? Svaret heter finansiell avreglering. År 2001 släpptes alla tyglar på de isländska finansinstituten. Unga och oerfarna finansvalpar med huvudet fullt av matematiska modeller de lärt sig på handelshögskolor trodde att världen låg för deras fötter. På kort tid lånade bankerna stora mängder utländsk valuta och gick på köptur i Europas huvudstäder. Lyxbutiker, femstjärniga hotell, skyskrapor och andra bling-blingaffärer blev vardagsmat för Reykjaviks finansherrar.

Men som alla vet, förutom finansvalparna, växer inga träd till himlen. Den isländska kronan började vackla eftersom den blev extremt övervärderad. Plötsligt blev räntor och avbetalningar på utlandsskulderna omöjliga att klara av. Fallet utför gick i rasande fart. Bankerna stod plötsligt inför den omöjliga uppgiften att betala skulder med en krona som föll rakt genom golvet. Börsen hängde på och tappade 93 procent på kort tid. Den finansiella härdsmältan var ett faktum.

Under den stora festyrans tid hade också den ordinäre islänningen passat på att festa till ordentligt. En stor del av hushållen lånade stora summor i utländska valutor, för vilka de köpte dyra fyrhjulsdrivna lyxåk, nya lägenheter och mycket annan lyx. Men när kronan rasade och utlåningsräntorna steg till 20 procent var det inte lika roligt längre. Festen var och är över. Nu finns bara skulderna kvar.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SDS,AB,ETC,DI,DN4,SVD3,GP,

Andra bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Glitnir, Landsbanki, Kaupthing, Finanskris,

Ho-hoo-hoo

Kattugglan är vår framtidstro.

Nu är det inte längre tomtefar som ropar hoo-hoo i stugan. Han är utbränd och vilar i Risvedens skogar nordost om vår lilla gård. Nu när ljuset sakta tar sig tillbaka och snart har erövrat en eftermiddagstimma är det i stället våra kära kattugglor som ropar när kvällen går över i natt. I går under sista rundan med hunden hörde jag tre hanar som från olika höjder och ekbackar bjöd ut sig med sina långa ho — hoo-hoo-hoo. Honorna har jag inte hört än. De funderar säkert en stund över sina val och låter hanarna spela ut varandra innan de faller in med sina ke-vitt, ke-vitt. Här är fritt, här är fritt…

Kattugglan är framtidstro. Ett lockrop till våren.

Kattugglan är nu vår framtidstro…

Men detsamma kan man inte säga om Mona Sahlin och hennes rödgröna opposition. Därför är Helle Klein bekymrad:

Helgen innehöll som vanligt motstridiga opinionsundersökningar. De flesta mätningarna ligger inom felmarginalen så rabblandet av siffror är tämligen meningslöst. Ett är dock tydligt: Oppositionen har det knaggligt medan förtroendet för den tidigare så krisande regeringsalliansen ökar. Socialdemokraterna utstrålar otydlighet och rörighet.

Helle Klein har en längre tid varit tjänstledig från sitt jobb som chef för Aftonbladets ledarsida. Hon har äntligen blivit färdig med släpande teologiska studier och blivit prästvigd. Hon och en kollega ledde sedan under hösten samtalskvällar i Seglora smedja på Skansen. Med hoppet som tema deltog en kväll både biskop Caroline Krook och Mona Sahlin. Klein berättar medryckande i dagens Aftonbladet om Sahlins personlighetsförvandling denna kväll. Hon kom från en presskonferens där den rödgröna alliansen hade presenterats. Trött och utschasad. Hoppet tycktes långt borta. Men återvände:

Och plötsligt var hon just den där fantastiska Mona som intog scenen, talade politiskt och personligt och berörde publiken på ett alldeles enastående sätt. Hon hade tryck i rösten och utstrålade självförtroende. Många konstaterade efteråt att de inte hade sett Mona Sahlin så bra på länge.

Helle Klein funderar sedan runt om varför det inte är denna Sahlin som vi ser i riksdagen. Är det spinndoktorerna som vill göra henne för statsmannalik? Är det osäkerheten kring vilka hennes närmast förtrogna är? Kring hur den hårda kärnan i ett kommande kabinett ska se ut? Pratar hon för lite med politiska tänkare om idéer och samhällsbygge? Osäkerheten är stor men Klein slår i vart fall fast att oppositionspolitiken präglas av pliktskyldiga pressmeddelanden som inte inspirerar en enda att tala politik på arbetsplatsen…

Inte ens SSU:arna står för den pånyttfödelse som vi ser hos kattugglan.

För Klein finns lösningen i att Sahlin lär från sin kväll däruppe på Skansen. Hon ska ”räta på ryggen, tala ideologi och förbinda politiken med hoppet”. ”Samla sitt kabinett och inta de oppositionellas barrikader”.

Kruxet är bara att politiken inte är samma sak som en andaktsstund. Jag förnekar ingen rätten att hoppas på himlen i dess ena eller andra form. Men här på jorden behöver vi en enhetsfront kring en arbetarpolitik som gör att hoppet om en lösning av krisen på våra villkor kan tändas ute på våra arbetsplatser och bland de arbetslösa. Först då kan det åter diskuteras politik och först då kan åter vanmakt brytas. Det räcker inte med att skrapa ihop ett skuggkabinett som planlöst skulle irra runt efter barrikader som inte finns.

Än så länge – i väntan på det nya socialistiska arbetarparti som måste byggas – får vi sätta hoppet till kattugglan och hennes löfte om att det ändå kommer en vår.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, oppositionspolitik, arbetarpolitik, Gud, teologi, regeringen, Aftonbladet, Helle Klein,

I pressen:AB1,DN1,SVD1,SVD2,SDS1,AB2,

Andra bloggare:Jinge,Esbati,Alliansfritt,

Farligt att gissa rätt.

En ung man i Sydkorea lever mitt i en kafkastory. Park Dae-sung heter bloggaren som nu sitter i fängelse i väntan på rättegång. Vilket hemskt brott kan man begå i en blogg ? I det demokratiska Sydkorea sitter tydligen de demokratiska rättigheterna som tunn fernissa. Vilket brott begick då Park i den blogg han signerar Minerva ?

Jo, han påstod redan våren 2008 att landet skulle drabbas av en djup ekonomisk kris. Fem dagar innan Lehman Brothers kollapsade skrev han på sin blogg att det skulle hända. Han avslöjade också att landets regering den 29 december uppmanade valutahandlarna att inte köpa amerikanska dollar.Regeringen förnekar detta, men flera valutahandlare har bekräftat Minervas uppgifter.

Men hur kan man hamna i fängelse och ställas inför rätta bara för att ha gissat bättre om den ekonomiska krisens framfart än landets regering, som ännu i höstas sa att tillväxten var god och inte hotades.

Park Dae-sung anklagas för att ha « spritt falska rykten » som kan skada landets ekonomi. Den minst sagt löjliga anklagelsen och åtalet har gjort regeringen till åtlöje i hela landet ? Bloggen Minerva har haft inte mindre än 40 miljoner besökare.

-Hans brott består i att ha många läsare och i att ha förnedrat regeringen, säger Song Ho-chang från Advokater för ett Demokratiskt Samhälle.

Om du tänker skriver något om Anders Borgs budget, tänk två gånger !

I media: DN1,AB1,Expressen,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sydkorea, Bloggar, Demokratiska rättigheter

Släpp fångarna

Barack Obamas beslut att stänga fånglägret i Guantanamo får stora rubriker i världspressen. Det hyllas som ett bevis på att Obama redan första dagen i sitt ämbete börjar uppfylla sina löften. Därför är det intressant att läsa den amerikanska pressen och se vad som verkligen kommer att ske med de cirka 250 fångar som fortfarande sitter inlåsta.

Kom ihåg att ingen av dem har inför domstol anklagats för brott. Ingen av dem vet vad de anklagas för och ingen av dem har haft rätt att ta del av det « besvismaterial » som den amerikanska rättvisan säger sig sitta inne med.

Den stora frågan, som exempelvis New York Times ställer, är vart de ska föras. För att stänga Guantanamo är inte liktydigt med att fångarna kommer att släppas. I stället förs diskussionen i vilket fängelse de kan placeras. Flera delstatsguvernörer har redan sagt att de inte vill ha någon av dem till sin egen stat. De kommer enligt guvernörerna att skapa risk för « terroristattacker » mot delstaten. Någon föreslår till och med att det gamla ö-fängelset Alcatraz, som numera är turistpark, ska ta emot dem. Förvirringen är kort sagt stor. Och för det fåtal av de 250 som kommer att släppas frågar man sig vilket land de kan lämnas över till.

Finns det något land berett att ta emot dem ? I samband med det fick häromdagen Bild och Billfors kritik av vissa riksdagsledamöter för att de inte redan erbjudit USA hjälp med att ta hand om några av dem.

Tänk efter en kort stund så kan du inse hur absurt detta är.

Krigsförbrytaren George W Bush, tillsammans med krigsförbrytarna Dick Cheney och Paul Wolfowitz gjorde allt för att dessa fångar inte skulle få en normal rättslig prövning. De skapade hemliga CIA-fängelser där de kunde torteras av villiga diktaturer. De satte dem i Guantanamo för att de inte skulle omfattas av amerikansk lagstiftning. Lagar ändrades så att Genevekonventionen kunde rundas. Andra lagar antogs för att göra tortyr rumsrent.

Och nu frågar sig Vita Huset och amerikanska media om det finns länder som kan ta hand om fångarna. Varför kan inte USA självt ta hand om dem ? Jamen, vi kan inte ha farliga « terrorister » gående fria i våra städer, antyder media. Om de släpps fria betyder det att myndigheterna inte ens har bevis nog för att bevisa stöld av en glasspinne, mycket mindre « terrorism ». Många av de som togs till fånga i bland annat Afghanistan var offer för angivare som kunde inkassera några dollar. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För det har de passerat sju år i fängelse utan att anklagas eller ställas inför rätta.

Risken, ur amerikansk synpunkt, att några av dem på nytt tar upp vapen finns ju. Men hur många beväpnade galningar går det inte redan omkring på USAs gator ? En del av dem fria efter att rättsliga procedurfel begåtts. So what ? Om kamp « mot terrorismen » betyder att alla mänskliga rättigheter kan sättas åt sidan, vem blir då den största terroristen ?

Nej släpp alla fångarna fria. Låt dem själva välja ett land de vill bosätta sig i. För alla som inte hittar en fritt vald fristad är det de amerikanska myndigheternas skyldighet att ge dem en plats i USA.

I media:NYT,DN1,DN2,SVD1,AB1,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Bildt, Guantanamo, Tortyr,

Inbäddad

statsminister

Fredrik Reinfeldt provar bombdräkt

Fredrik Reinfeldt tog sig i veckan en tur till Afghanistan där han besökte den svensk-finska miltärbasen ”Camp Northern Lights” i Afghanistans nordligaste stad, Mazar-i-Sharif. På mässen fick han tillfälle att prata med den svenska styrkan. Men också att köra runt en pansarterrängbil några varv på gården samt prova en bombdräkt. En rejält inbäddad statsminister.

Eftersom Reinfeldts resa sammanföll med Barak Obamas installation – med dess globala mediala kloroform – hade han svårt att konkurrera om uppmärksamheten. Men löste det hela genom att få i gång en egen videolänk till Folk och försvarkonferensen i Sälen. Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande kunde han berätta för en andäktig publik där uppe i militarismens eget ”After Ski” att: ”Det är viktigt att på plats se hur resurser når fram och kommer till användning.” Han är minsann klok som två pudlar vår statsminister.

Galten i full fart…

Nästa dag fick han följa med en patrull på en runda till en marknadsplats i förorten Panshir för att där befrynda sig med några civila afghaner. En apotekare var mycket tydlig med önskemålen:

”En skola, en vårdcentral och mjöl. Det är vad vi behöver”, underströk han.

Nu hade inte moderatledaren med sig några läroböcker eller något vetemjöl. Beskedet om att mer svensk trupp är på väg var kanske inte det Apotekaren från Panshir ville höra.

Den svenska truppen fick däremot ett löfte. I maj ska den svenska superterrängbilen Galten kunna lämna stian hemmavid och flygas ner som skydd vid olika transporter. Den tål det mesta och kan köras i stort sett var som helst. Klättra i trappor med 35 cm höga steg, vada genom 80 cm djupt vatten och bumpa över halvmetersdiken. En sentida efterföljare till Andra Världskrigets populära Suggan. ”Ett fordon som skyddar mot uppretade folkmassor och fientliga krigsherrar”, hette det när Aftonbladets motorjournalist Robert Collin testkörde vindundret. Kanske inte så dumt om våra svenska ”northern ligths” skulle komma bort ifrån sin vänlige uzbekiske krigsherre Abdul Rashid Dostum…

Här terrängsbilens stilfulla emblem

Men det bästa sättet att skydda svensk trupp är att omedelbart ta hem varenda man och kvinna och låta Galten stanna här hemma i vår egen gôa stia. När ”Gudrun” och ”Per” får sina efterföljare kanske det då finns resurser att ta sig fram till alla utsatta människor som behöver hjälp. Till Afghanistan kan vi i stället skicka – läroböcker och mjöl.

Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som är utexaminerad vid Karlbergs Militärhögskola var med och partajade uppe i Sälen. Han kände sig uppenbart lite vilsen och övergiven av media när alla bara pratade Obama och sen fick se att Reinfeldt dessutom lyckats krångla sig med på en direktlänk från Afghanistan. Major Björklund visade sig då att vara en handlingens man, borstade upp sig, fick en spisgaffel i ryggen, pekade österut mot ryssens ”anfall” på Georgien och krävde ett luftförsvar till Stockholm och några brigader till Gotland. För en stund glömde han både bort att det var Georgiens tokliberale president Michail Saakasjvili som i höstas iscensatt ett bombkrig mot Syd-Ossetien, liksom att han själv sitter i regeringsställning och redan beslutat om att dra ner på militärens pengar. Alliansens övriga partier fick snabbt korrigera honom och berätta hur besluten såg ut. Majoren fick göra helt om och försvinna tillbaka till baren eller någon skidbacke…

Major Björklund vill rusta upp det svenska försvaret…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan, Reinfeldt, Jan Björklund, Svenskt försvar, antimilitarism, Obama

Andra bloggare: Svensson,Jinge,Alliansfritt,Esbati,Motbilder,Rawia,Loke,Trotten,Proletärbella,

I pressen: SDS1,SDS2,

Borg friar bankerna från ansvar.

Anders Borg släppte ett häpnadsväckande påstående i dag när han presenterade regeringens senaste gåvor till företagsägarna.

– Hoppas att det här underlättar för företagen. Jag tror knappast att bankerna kommer att känna ett samhällsansvar. Det är inte det som driver dem, sade Anders Borg.

Läs en gång till. Vår finansminister tror inte att bankerna kommer att visa samhällsansvar. Fantastiskt. Varför ska vi i så fall ha privata banker? Bara för att tillfredställa aktieägarnas intressen? Det är precis vad karln säger.

En banks uppgift är att ta hand om medborgarnas sparmedel och låna ut dem till investeringar och konsumtion. Skillnaden i inlånings- och utlåningsräntan är bankens inkomst. Men det var när en bank var en bank.

Stockholms Enskilda Bank då det begav sig

/Bloggkompisen gör här på eget bevåg ett djärvt inhopp och berättar att den vackra stadsmiljön visar att detta måste vara Enskilda bankens dåtida filial i Göteborg…/

Den aktuella finanskrisen visar oss att bankerna inte längre fyller rollen de ska fylla.  I stället har de med naglar och klor slagits med varandra i ett pyramidspel av gigantiskt format. Den visar oss också att när det knakar i bankpalatsens fundament då blir plötsligt samhällsintresset stort. De frågar sig naturligtvis inte vad banken kan göra för samhället utan vad samhället kan göra för banken.

Det är den andan som Anders Borg hyllat i åratal och nu öppet erkänner med sitt ovanliga klarspråk. Bankerna får miljarder i stöd men de lånar inte ut pengar till de som behöver pengar utan använder dem i stället till att städa i bokföringen för att bli av med riskfyllda skräplån. Meningen med stödet till bankerna var att de skulle lätta på kreditåtstramningen. I stället använder de det erhållna kapitalet till att rädda de egna aktieägarnas intressen.

Samhället bör också ställa en fråga. Inte vad det kan göra för bankerna utan vad bankerna kan och bör göra för samhället. Vägrar ägarna till bankkapitalen att ta sitt samhällsansvar ska de fråntas sitt kapital, erbjudas ett vanligt arbete med en samhällelig genomsnittslön och lämna över finans- och kreditproblem till ett socialiserat bank- och försäkringsväsen.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SDS,DD,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Bankstöd, Socialisera

För döva öron

Vi får många kommentarer till våra artiklar här på bloggen. Flest blir det när Palestina,Israel och judaism, islamism behandlas. Det som förvånar mest är antalet kritiker som aldrig verkar läsa vad som verkligen står i våra inlägg. I stället handlar det om att vi är « islamkramare », « antisemiter », « terroristkramare » för att inte tala om de liknelser med djurvärlden som återkommer ofta från en viss typ av kritiker.

Min ideologiska läromästare Trotskij målades ofta ut som en blodtörstig

jude i vidrig antisemitisk propaganda.

Men det här var bara inledningen till en liten berättelse jag tänkte förmedla härifrån Bryssel. Sedan flera årtionden går jag regelbundet till ett schackcafé i stans centrum. Där samlas folk från världens alla hörn. En gång räknade jag och några vänner att det var kring 40 nationaliteter som besöker cafét. Det är araber från många olika länder, judar från diasporan i Belgien, mycket folk från före detta Jugoslavien eftersom de har en lång schacktradition, polacker, ryssar, belgare naturligtvis och till och med en svensk, jag själv. Besökarnas ideologiska spektrum är självfallet stort, alltifrån kroatisk extremhöger, islamska fundamentalister, progressiva araber, djupt troende judar, vänstersionister och före detta kommunistiska judar, kristna, socialister, politiska idioter och några från yttersta vänstern. Allt detta hålls ihop av schackspelandet och de personliga vänskapsband som knyts under långa timmar över brädet. Mer omfattande politiska diskussioner blir det nästan aldrig och när de blir av känns luften snabbt explosiv.

Efter Israels angrepp i Gaza blev luften snart mycket laddad i vårt lilla universum och jag fick snabbt känna av att många aldrig lyssnar till vad som sägs. Idéerna är redan fixa och de förutfattade meningarna kitt i hjärnan. Jag spelar och pratar ofta med Simon, en gammal judisk man som överlevde koncentrationslägren. Kvar finns bara minnena, de pyskologiska ärren och de tatuerade siffrorna på underarmen. Vi har väl ibland käbblat lite över Israels politik , naturligtvis utan att komma överens, men utan några mer långtgående konsekvenser . De vänskapliga relationerna förblev intakta.

Tills härom dagen. Ett par araber, en belgare och en serb blev allt mer högljudda och argumenten gick heta om att « araberna är si » och « judarna är så ». Kort sagt ett mycket onyanserat luftande av klyshor. Det hela gick lite för långt i min smak och jag hade kanske vaknat på fel sida så jag började helt enkelt skälla ut hela gänget.

Arthur är en av de finaste människor jag känner. Judisk kommunist, motståndsman i Belgien under tyska ockupationen. Arthur överlevde också internering i ett tyskt koncentrationsläger.

-Lägg av med ert struntprat om folk hit och folk dit. Det finns skitstövlar i Israel och det finns skitstövlar bland palestinierna. Det är prat som ert som gjorde det möjligt för Europas härskare att skicka ut befolkning mot befolkning i två världskrig. Svinen fanns på andra sidan gränsen. Allt skitprat om olika nationaliteters karaktärsdrag förgiftar era hjänor.

Jag sa mer än så och säkert lite oredigt i min ilska över de dumheter jag tvingats lyssna till. Den gamla judiska mannen satt nära mig utan att säga något.

Till min häpnad fick jag dagen efter höra att han farit ut i vilda anklagelser mot mig efter att jag gått. Jag var en sketen antisemit är en dämpad sammanfattning av vad den gamle sa. Det gjorde mig mycket ledsen. Varför kan man inte lyssna till vad andra säger? Nästa gång jag jag träffar honom ska jag fråga om jag är antisemit för att jag kritiserar den israeliska regeringens politik ? Är jag antifransk för att jag kritiserar Nicolas Sarkozy ? Är jag antiamerikan för att jag i åtta år spytt galla över George W. Bush ? Kan man driva hem sådana spetsfyndigheter eller är det prat för döva öron ?

Kan man kritisera dessa herrar utan att beskyllas för rasism?

Det för mig så tillbaka till de som skickar vår blogg kommentarer som visar att författarna inte vill eller inte kan läsa innantill. När vi kritiserar Israels politik är vi antisemiter. När vi kritiserar den islamska fundamentalismen som något helt väsensfrämmande från socialistiska ideal då kramar vi terrorister. Kan ett desperat skrik ut i rymden göra nytta?

Kan man kritisera dem utan att kallas antisemit?

Hjääääälp !!!!!!

I Media: ETC,Offensiv,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel, Palestina, Antisemitism, Rasism, Araber, Judar

Andra bloggar:Svensson,Alliansfritt Sverige,Esbati,Motvalls,

”Ett folk – En tro”

Under Gazakrigets 22 dagar talade premiärminister Olmert högljutt och stolt om ”den israeliska järnhälen”. Tydlig retorik inför valet den 10 februari då stöveltramp kommer att höras i varje valtal.

Historiskt är det mest sekulära judar som har varit mer eller mindre stamanställda vid den israeliska militären (IDF). Officerskåren har på samma sätt som den ekonomiska och politiska eliten i stort hämtats från samma mer världsliga miljö. Men under de senaste decennierna har det skett en dramatisk förändring när det gäller dess rekrytering. Den gamle nu legendariske sionisten David Ben Gurion talade gärna om ”Hela folkets armé”. Kibbutzernas folk skulle sköta plogarna med gevären över axlarna. Men framförallt IDF:s reguljära stridsenheter bemannas nu av soldater med ursprung i grupper som tidigare fanns i den sociala periferin: ”bosättare”; immigranter från Ryssland och deras barn: druser mm.

Fyra av de tio israeliska soldater som dog under de egna massakrerna på palestinier var strängt religiösa sionister – med den judiska lilla huvudkalotten, kippan, som en självklar del av sin mundering. Enligt Talmud, alltså de tusentals sidor lagtext som reglerar de ortodoxa judarnas liv, ska en man inte ens gå fyra steg utan sin kippa. Tidigare fanns det liten plats för denna religiösa symbol i den vanliga soldatesken. Men i dag har den för många blivit alldaglig och självklar.

Religiös sionistisk soldat i bön med kippa och den rituella böneduken.

Fyra av tio stupade skulle naturligtvis kunna vara en tillfällighet. Men siffran bekräftar statistik från israelisk dagspress som visar att de femåriga religiösa/militära högskolorna, ”Hesder”, fått en allt större plats när det gäller rekryteringen till officerskåren. I den senaste kullen av nyutexaminerade officerare hade hälften sin bakgrund i en Hesderskola. Som alltså väl går att jämföra med de skolor i främst Pakistan som ideologiskt format Afghanistans talibanrörelse. Taliban betyder för övrigt bara religiös student.

Denna vändning kom i mitten på 80-talet, när en generalmajor Amram Mitzna, blev så imponerad av moralen och idealismen hos de unga religiöst sinnade sionistiska soldaterna, att han tog initiativet till en högskola, Bne David, med förberedande militär träning/utbildning. Inledningsvis var det en hel del stridigheter mellan olika rabbiner om detta var av godo för den religiösa judendomen eller inte. Men idén blev en succé och till en rörelse som innebär att det nu tjugofem år senare finns tolv sådana högskolor i den militära utbildningspyramiden. I jämförelse med bara tio sekulära. I Sverige skulle det kunna motsvaras av att Livets ord tillsammans med Sverigedemokraterna ( ett folk – en tro ) fick ansvaret för Militärhögskolan i Karlberg, vilken sedan integrerats med flera kristna gymnasieskolor med militär utbildning som specialinriktning. En av förgrundsgestalterna bakom denna framgång har varit en rabbin, Eli Sadan, som i Jersualem Post sammanfattat förändringen:

”Jag skulle vilja hävda att vi på 15-16 år har skapat en ny norm, en ny kultur. Vi lyckades med att skapa en atmosfär bland människor där det är ”inne” att tjänstgöra i armén, att det är någonting mycket viktigt och gott. Människor som bestämmer sig för att engagera sig i att skydda staten ska bli uppskattade, hedrade och respekterade. En kille som bestämmer sig för att bli karriärsofficer i en stridsenhet ska inte uppleva att han simmar mot strömmen. Det omvända ska gälla. Han ska känna att han har stöd från sin utbildning, av alla sina vänner och av sina föräldrar. Vi har lyckats med att skapa en kulturell miljö i vårt samhälle ( religiöst sionistisk ) där uppslutningen bakom nationen och militären är främsta prioritet och vi gör detta utifrån en stark religiös tro baserad på Torahs ( judarnas bibel ) perspektiv med andlig renhet.”

Här en vanlig religiös sionistisk affisch som enligt propagandan ”bör finnas i varje judiskt

hem”.  Finns att köpa för 300 kronor. Soldaterna samlas i sina kippas kring Torah i rull-

form som läggs ut på en böneduk. Texten lyder: ”Ett folk …En tro!”

Den här snabba ideologiska förkastningen inom den israeliska militären reflekterar i stort en motsvarande förändring i hela samhället. Den ortodoxa judendomen vinner snabbt terräng och kan bitvis skaffa sig hegemoni med krav på efterlevnad av Talmuds alla regler också över det offentliga vardagslivet. I flera av Jerusalems judiska stadsdelar är det den religiösa judendomen som har kontroll över hur gatulivet gestaltas. De snart trehundratusen bosättarna (ockupanterna) på Västbanken tar för givet att de ska stanna kvar och kontrollera hela området, även efter en eventuell politisk uppgörelse med palestinierna. De judiska extremisterna på en ort som Hebron tar för givet att hela Västbanken är deras – eftersom Gamla Testamentet sägs tala om detta. I det val som stundar i Israel är det troligt att kantringen åt höger fortsätter. Under de 22 dagarna av statsterror, som fick passera innan vapenvilan,  har omvärlden och en liten modig grupp av judiska fredsaktivister häpnat över den israeliska majoritetens likgiltighet inför den mänskliga katastrof som utspelats.

Officiellt frimärke till stöd för de religiösa judiska talibanskolorna.

Ytterst är alla dessa yttringar konsekvensen av den sionistiska kolonialismens inre motsättningar. Araberna i dagens Israel är inte bara förbjudna att äga mark eller utsatta för diskriminering på snart sagt livets alla områden. De förvägras också rätten att göra sin militärtjänst. De är tredje eller fjärde klassens medborgare. Men en nation som förtrycker en annan kan aldrig själv bli fri. Den nödvändiga immigrationen av tilltänkta judar från andra håll i världen har av många skäl börjat att tryta – samtidigt som födelsetalen för araberna är demografiskt explosiva. All historisk erfarenhet visar att detta oundvikligen för med sig en framtida kollaps för Israel som en rasistisk kolonial statsbildning.

Berättelserna i morgondagens historieböcker kommer att svara på frågorna när detta skedde och hur det gick till.

I söndagens Göteborgsposten fanns en skarp krönika om Gaza av Lars Henriksson:

http://www.gp. se/gp/jsp/ Crosslink. jsp?d=421&a=471170

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, judendomen, Palestina, Gaza

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,

Andra bloggare: Motbilder,Rawia,Jinge,Svensson,Alliansfritt,

Goodbye Mister President…och…

Det är märkligt hur tiden kan gå fort och samtidigt synas evig. Redan åtta år har gått sedan George W Bush vann presidentvalet med en halv miljoner färre röster än Al Goore.

Bara åtta år , men ändå till synes en evighet . I alla fall åtta långa år för många.

Krönikorna staplas i världspressen och orden « sämsta presidenten någonsin », « åtta förlorade år » och andra kryddade beskrivningar av Mister Ws presidentperiod är gemensamma nämnare. Inte ens Wall Street Journal kan förmå sig till att skriva i positiva termer.

Men egentligen är bokslutet märkligt. För skrävlaren och smilfinken W lyckades i stort göra allt han föresatte sig.

*** Det var dags att göra de rika i USA ännu rikare. Sagt och gjort. Herr presidenten hann knappt öppna dörren till Vita Huset innan de första stora skattelättnaderna för den rikaste tiondelen i det amerikanska samhället manglades igenom i det av republikanerna helt dominerade Kongressen.

*** När tvillingtornen rasade samman på Manhattan var det dags att damma av en plan som redan låg klar i Pentagons valv. Måla fan på väggen, ljug så det osar och snart kan vi attackera Irak. Sagt och gjort. Fixa lite diffusa foton av bunkrar och täckta lastbilar. -Kolla vilka lager av massförstörelsevapen Iraks Hitler sitter på. –Kolla våra teckningar av lastbilarnas inre. Det är transportabla laboratorier kapabla att tillverka massförstörelsevapen. Sedan var det bara att skicka den olycklige Colin Powell till FN och hålla låda i ett par timmar. Världssamfundet, det vill säga USA och Storbrittanien, hade bestämt agendan. Låt kanonerna mullra.

*** -Det är väl ändå fan att vi inte kan tvinga fram de svar vi vill höra från svartskallarna. Den amerikanska konstitutionen tillät inte tortyr. Så vad göra ? Självfallet fiffla lite hit och dit med Högsta Domstolen, avsätta så många justitieministrar som nödvändigt och hokus-pokus blir det lagligt att tortera fångar. Sagt och gjort. Med lite våldtäckt på lagtexterna och med lite help from a friend, Dick Cheney, blev det snart helt lagligt att tortera de som inte ville erkänna sig som olagligt stridande och stående utanför all internationell lag. Varför bry sig om genevekonventionen när man kan fiffla till sina egna konventioner. –Se upp alla glada nationer i vårt följe. -Här kommer lite mänsklig vara för era bödlars träning.

Till och med vår egen lille Göran spelade med i tortyrparaden då de två egyptierna lämnades över i CIAs « vård ». Vad gör man inte för att spela med de stora grabbarna ?

Hatad av många , saknad av ingen. Det är slutordet över George W. Bush. Saknad av ingen är dock en överdrift. En tusendel av de amerikanska hushållen har under Ws styre mångfaldigat sina rikedomar. Lite runt om i världen finns det också en grupp snålskjutsåkare som kommer att sakna mannen som proklamerade Mission accomplished.

…Welcome Mister President.

Väntad av många. Knappt hatad av någon. Barak Obama tar i dag över rollen som Amerikas Förenta Staters president och sällan eller aldrig har så många väntat sig så mycket av Vita Husets värd. Miljontals amerikaner ser i landets första färgade president en man som kan hjälpa dem envar i den mörka vardag de ofta lever i.

Utanför USAs gränser är förväntningarna på Barack Obama också mycket stora. Alltifrån fattiga lantarbetare i Afrika till finansmän i London City och på Wall Street ställer förhoppningar till mannen som lovat –yes we can. Change we need.

Men det gäller att hålla sina löften om förändringar för att hopp ska bli verklighet. Och det är sannerligen inte få löften som den elegante senatorn gett till världens folk under sin valkampanj.

*** När en politiker i USA pratar om den arbetande befolkningens reallöner och de rikas växande rikedomar haglar omedelbart anklagelser om klasskrigsprat. Det har ingen anklagat Obama för. I sin valkampanj lovade han att gottgöra de som drabbats av George Bushs skattepolitik. Men i debatten med McCain stod det snart klart att Obamas idé om vilka som behöver lägre skatter inkluderade hushåll med inkomster upp till nästan två miljoner kronor per år. Det är endast fem procent av alla hushåll som tjäner mer per år så det blir inte mycket skattepengar att hämta där. Speciellt eftersom de rikaste fem procenten i stor utsträckning fifflar och skatteplanerar i något karibiskt skatteparadis.

*** Barack Obama har otur med sin start. Hundra dagars smekmånad blir det inget av. Löftena om förändring måste börja infrias omedelbart för att entusiasmen inte ska svalna. Han har otur därför att han tar över rodret mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet. Bankernas aktieägare ska räddas till varje pris. Det står klart i de åtgärder som Obama annonserat och att han stödjer helt vad Hank Paulson och Ben Bernanke redan gjort. Bankernas ruttna tillgångar , toxic assets som det kallas, kommer att tas om hand av staten, aktieägarna räddas från förluster och notan att hamna hos skattebetalarna. Ingen idealisk början för att behålla fötroendet bland väljarna. Bara under 2008 har mer än 2,5 miljoner amerikaner förlorat sina jobb. En utmaning som heter duga.

*** Två andra löften har den nye presidenten redan antytt inte kommer att hållas. I veckan menade Obama att det är mycket svårare att stänga Guantanamo än han tänkt sig. Vari svårigheten består är ett mysterium. Där sitter flera hundra fångar sedan ett halv decennium utan att ha åtalats och utan rätt att veta vad de anklagas för. Släpp fångarna lös omedelbart och ge dem rätt att återvända hem eller asyl i ett land de själva väljer. Det andra löftet som redan vattnats ur är den efterlängtade reformen av sjukförsäkringarna. Nästan femtio miljoner amerikaner saknar all form av sjukförsäkring. Att det problemet inte kommer att lösas under Obamas fyra första år som president står redan klart. De enorma underskotten i statskassan borgar för det.

*** Det är ingen tillfällighet att Barack Obama hållit helt tyst under Israels förstörelsekrig i Gaza. Likt George Bush står Barack Obama helt bakom Israels roll och politik i palestinafrågan. Alla förhoppningar om en kursändring i syfte att möta palestiniernas krav på fred och RÄTTVISA är dagdrömmeri. Det kommer inte att ske. Däremot kommer Obama säkert att hålla sitt löfte att intensifiera USAs och Natos krigföring i Afghanistan. Som situationen där utvecklas just nu är det möjligt att « kriget mot terrorismen » går mot ett första större nederlag under Obamas presidentperiod.

I dag skrivs historia. En färgad man flyttar in i Vita Huset. Amerikas slavar applåderar i sina gravar. Billy Hollidays sång om « strange fruits hanging in the trees » är historia. En svart historia. Som kan bli ljus om alla förhoppningar som Amerikas färgade och fattiga i dag ställer uppfylls av USAs 44^e president. Som sagt människan lever på hoppet.

I Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,SDS1,ST,DD,SDS2,AB3,

Andra bloggare: Jinge,Svensson,Esbati,Motvalls,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Bush, President,

Sverige behöver

kritiska journalister

Muntadar al-Zaidi, berömd som den irakiske journalist, vilken vräkte iväg sina svettiga skor mot George Bush, söker nu politisk asyl i Schweiz ”Detta är en avskedskyss, din hund”, ropade al-Zaidi mitt under presskonferansen i Bagdad,där ockupanternas president arangerat sin avskedsföreställning. Får han inget gehör i Genève är det självklart att han ska få det här. Ett bra sätt att ”gottgöra”  anseendet för vår flyktingpolitik. Nu när Anna Lindhs kompisar Göran Persson och Tomas Bodström också binds till den skandalösa avvisningen och kidnappningen av de två egyptierna.

Muntadar al-Zaidi

Al-Zaidi blev berömd och älskad över hela världen. Inte minst i arabiska länder där det är en grov förolämpning att visa ens skosulan för en annan människa. Den turkiske fabrikör som tillverkar al-Zaidis skomärke har kunnat nyanställa 100 nya arbetare för att klara efterfrågan. Att ”hund” är ett så nedsättande tillmäle kanske en del har svårt att förstå. Men i dessa kulturer är vovven inte alltid schamponerad och människans bästa vän utan en vild strykhund som med skabb och inflammerade sår lever bland sopor och avfall. ”Din jävla fähund” är nog det närmaste vi kan komma i svenskan.

Al-Zaidis skymf av Bush med hjälp av sina skokast blev

en symbol i hela världen för mostånd mot USA:s krig. Här

skor med sulorna mot amerikanska ambassaden i London.

Nu berättar tidningen Tribune i Geneve att al-Zaidi söker politisk asyl i Schweiz. Hans rättegång skjuts hela tiden upp och i sitt häkte i Bagdad utsätts han ständigt för misshandel. En arm har brutits av. Revben är sönderslagna och han har inre blödningar, har brodern berättat för BBC. Han fruktar nu för sitt liv och det är därför han genom sin advokat Mauro Poggia sökt politisk asyl i alplandet. Poggia säger att al-Zaidi skulle kunna jobba som journalist vid Förenta Nationerna.

Får Al-Zaidi avslag menar jag att det är en självklarhet att han ska få politisk asyl  här i Sverige. Går det inte att ordna som ett migrationsärende har Sverige alla möjligheter att bistå denne modige man med hjälp av den nya lag om arbetskraftsinvandring som riksdagen klubbat igenom och som gäller sedan den 15 december i fjol. Lagens syfte är att vi ska öka kompetenstillförseln och motverka arbetskraftsbrist här hemma genom att söka kvalificerad personal utanför Sveriges gränser.

Muntadar al-Zaidis fall är som klippt och skuret för att svara mot andemeningen i denna lag. Den svenska journalistiken lider akut brist på kunniga och kreativa journalister som kan bevaka Mellanöstern. Al-Zaidi har dessutom arabiska som första språk ( efter finskan dessutom det tredje största språk som talas i Sverige). Varför inte ett jobb som pressansvarig för Mellanöstern hos Carl Bildt? Det vore en tydlig signal om betydelsen av mångfald också på det utrikesdepartement, som annars präglas av en snäv personalrekrytering från överklassen. SVT eller TV4 behöver säkert också en journalist som förstår vad palestinierna eller andra araber egentligen säger.

Här leker barn från al Zaidis grannfamilj med ett par av hans skor i hemmet.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Irak, USA, Bush, Carl Bildt, Skomannen

I pressen:AB1,AB2,AB3,AB4,DN1,SVD1,SDS1,

Andra bloggare: Jinge,