Som mossa

på förmultnat träd…

Den åldriga arbetarrörelsen i Sverige, med en själ som mossan på förmultnat träd, ser i bästa fall som sin viktigaste fackliga uppgift, att bevaka att allt eller åtminstone det mesta går rätt till vid de varsel som nu läggs vid fler och fler företag. Politiskt tillkommer sedan en del i och för sig behjärtansvärd retorik om mer resurser till arbetsförmedling och vuxenutbildning, andra nivåer i försäkringssystemen samt en klädsam och rituell kritik av den borgerliga regeringen. Valfläsk som lätt bränner vid och sotar till svarta sönderfallna bitar när den ekonomiska krisen hettar till under pannan. Vem minns inte Göran Perssons 12 år av kapitalistiskt styre där Vänsterpartiet hjälpte honom att lägga om rodret åt en skarp styrbord. Lars Ohly har sagt att han inte vill vara dörrmatta åt Sahlin och Miljöpartiet. Vilket jag inte ifrågasätter ett endast dyft. Han vill helt enkelt gå med in och sitta med vid bordet. Varför inte lite taffel, lite sås och krås innan ålderspensionen.

Huvudkrafterna i fackföreningsrörelsen, i socialdemokratin och i Vänsterpartiet stödjer rakt av Reinfeldts och de övriga EU- ländernas ”Krisplan för Europa”. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly ifrågasätter den gemensamma överenskommelse som har träffats om att med skattebetalarnas pengar gå i borgen för de banker och finansiella institutioner som försatt sig själva i både ekonomisk och ideologisk bankrutt. För dem alla är det viktigaste att finansmarknadens rouletthjul än en gång kan snurra i gång. Ingen av den svenska vänsterns huvudkrafter utmanar kapitalismens logik.

I Frankrike är bilden en annan. Där finns en revolutionär socialistisk tradition, kultur och politisk rörelse som djärvt ifrågasätter bankernas rätt att styra över människornas vardag och sociala villkor. ”Våra liv är viktigare än era vinster”, är en av de finaste parollerna som denna rörelse reser. Konkret betyder detta att man ifrågasätter alla varsel och avsked. Från den statliga franska postverksamhet, som presidenten Sarkozy vill privatisera, till bilindustrins massavsked. En rörelse, en social och politisk kamp som Vänsterpartiets medlemmar borde lära känna och då se att det finns andra alternativ än att bara fortsätta med att vara en del av den statligt bidragsfinansierade svenska politiska industrin. De reportage och artiklar om Frankrike som finns i exempelvis Norrskensflamman säger mycket lite om den nya politiska verkligheten i landet. Det en gång så stora och stolta stalinistiska Parti Communiste Francais är i ohjälpligt förfall. Att läsa om dess spillror gör ingen vare sig gladare eller mer insiktsfull…

”Vi ska inte betala för deras kris – inga avsked”

I en stor färsk opinionsundersökning, publicerad i Le Monde 31 oktober, avsätts rejäla fotavtryck från denna rörelses uppmarsch. Frågorna kretsar kring hur människor uppfattar profilen hos den populäre ledaren för Fjärde Internationalens franska sektion, brevbäraren Olivier Besancenot.

Opinionsinstitutet menar att undersökningen ”visar att den skenande ekonomiska krisen stärkt det solida kapital av sympatier som Besancenot hade redan innan krisen”. Men i dag, oavsett vilken kandidat som Socialistpartiet skulle lansera, så skulle hela 13 procent rösta på den revolutionäre brevbäraren.

Av den breda vänsterns alla väljare är det 69 procent som har en positiv bild av Besancenot. Över 80 procent tycker att han är ”sympatisk”, ”nära folk”, och ”modig”. Undersökningen visar på akuta problem för andra ledare i vänstern, framförallt då de från Socialistpartiet. När frågan ställs om hur fransmännen ser på Besancenot som motståndare till Sarkozy, svarar 71 procent att de tycker att hans kritik av bristen på reaktioner från PS är riktig. 70 procent tycker att ”han alltid är på samma sida som dem som kämpar mot regeringens reformer”. När det gäller vänsterns väljare ökar dessa procentsiffror till 81, respektive 79 procent. Denna positiva inställning blir ännu klarare när frågan kommer till om Besancenot är till “nytta” för vänstern. 73 procent menar att Socialistpartiet måste ta hänsyn till hans förslag och de menar samtidigt att han kompletterar den övriga oppositionen. Kritiken som handlar om att han objektivt skulle vara en allierad med Sarkozy får inget som helst stöd.

Från mitten på september har vänsterns väljare förväntat sig mer radikala svar, menar institutet och hela 65 procent av dessa anser att Frankrike behöver ett antikapitalistiskt parti med krav som de vilka LCR för fram. Framförallt förbudet mot avsked. Men också, om än i mindre grad, kravet på 3 000 kronor mer i månaden åt alla. LCR kräver en folkomröstning när det gäller förbudet mot avsked och sätter in detta krav som ett i en arbetarnas krisplan för hur kapitalismen ska bekämpas.

Av Socialistpartiets sympatisörer är det 83 procent som menar att avsked ska förbjudas och att detta krav ska försvaras av hela vänstern. ”Besancenot är populär därför att Socialistpartiet inte gör sitt jobb”. 84 procent av vänsterns väljare anser att Socialistpartiet ska ha en dialog med honom, i stället för att försöka isolera honom. På så sätt kan man söka en eventuell valallians, tycker man. Trots att LCR och Besancenot ständigt understryker att man är helt oberoende av Socialistpartiet och inte kan tänka sig ett samarbete i kommuner eller i en regering där man gemensamt styr över en kapitalistisk ekonomi, menar 55 procent av väljarna att han 2012 helt klart kommer att uppmana till en röst på PS.

Av Besancenonts egna supporters är det bara 42 procent som har denna inställning. Men de tycker att deras ”champion” ska sitta i regeringen om vänstern vinner valet.

”Tretusen kronor mer i månaden för alla…”

Avslutningsvis menar Le Monde att dessa opinionsvindar visar hur starkt gapet är mellan vänsterns väljare och dess ledare. Ett förhållande som då också gäller för Besancenot, eftersom han och hans rörelse inte tänker sätta sig i en regering på Socialistpartiets villkor.

Själv funderar jag över hur svensk huvudmedia rapporterat om denna utveckling. Le Monde, Le Figaro och Liberation, skriver ständigt om Besancenot och det nya antikapitalistiska parti som han och LCR är i färd med att bilda. Rörelsens budbärare är ständigt med i fransk television. New York Times, Times of London samt International Herald Tribune skriver. Det är förstås ingenting för löpsedlar eller feta rubriker i svensk press. Men ändå. Svenska Dagbladet har nosat på det som händer, men inte mer. Men i övrigt finns det inte många eller inga rader. Dagens Nyheters Ingrid Hedström kan exempelvis skriva ett försök till en i övrigt inträngande analys av Socialistpartiet, med dess allt bittrare inre fejder, men kan sedan inte få med en enda stavelse om denna nya attraktionspol långt till vänster om ledningens högerkurs. Eller Olle Svenning på Aftonbladet. Han läser alltid Le Monde till sista stavelsen och älskar att skriva om sina partivänner i Socialistpartiet och deras rosa drömmar, Varför aldrig lite gallisk hetta om Besancenot och hans kamrater.

Kan det ha gått så långt att bankerna inte bara sätter den berömda ”agendan” för våra regeringar utan att de också sätter agendan för jounalisterna?

Besancenot på sin postcykel. Här från New York Times.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, EU, facklig kamp, LO, Vänsterpartiet, socialdemokraternas, finanskrisen

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,SDS1,

Som barkbåt i badbalja

Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.

Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.

Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.

Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…

Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.

Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.

En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.

När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Bloggar: Jinge,

På direkten!

Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi blixtsnabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Miljarder till

bankerna. Inte ett öre till de arbetslösa.

Av Benny Åsman

Det är märkliga tider. När spekulativa banker och fonder exploderar då hittar staten hur mycket pengar som helst. -Visserligen hjälper vi samvetslösa spekulanter, men det gäller att rädda ekonomin, heter det.

I USA verkar Bush och Kongressen ha en bottenlös kista till sitt förfogande. Tiotusentals miljarder kronor ligger redo att hjälpa spekulanterna på fötter. Men däremot verkar det vara helt tomt i statskassan när det gäller att hitta pengar till sjukvård, a-kassa och utbildning. I USA ligger dessa utgifter på delstaternas budget och en delstat måste enligt den amerikanska grundlagen balansera sin budget varje år. Uteslutet att stimulera ekonomin ena året för att ta igen underskotten under goda år.

När krisen nu slår till riskerar vissa delstater att uppleva en verklig social katastrof utan utsikter till hjälp från Washington.

-Regeringen ignorerar delstater och lokala regeringar som befinner sig i en allvarlig situation, sa staten New Yorks guvernör David Paterson vid ett utskottsförhör i Kongressen häromdagen och uppmanade Washington att stödja nybyggen av broar och vägar och att hindra a-kassor från konkurs.

-Jag tror fullt och fast att om det tog bara två veckor för den federala regeringen att hitta 700 miljarder dollar för att rädda Wall Street och bankchefer borde vi också vara förmögna att hitta en bråkdel av den summan för att hjälpa livsviktig offentlig service på delstatsnivå, sa guvernören hoppfullt.

Tyvärr är det nog bara förhoppningar i det blå. George W Bush med gelikar bryr sig inte för en sekund vad som händer med a-kassan eller andra sociala skyddsnät. För dem är en miljard dollar om dagen till krigsmakten inte ett problem. Hundratals miljarder dollar för att rädda kapitalismens nervcentra, bankerna, är inte heller ett problem. Några tusenlappar till sjukkassan är för dem socialism, och det är ett stort problem.

I pressen:DN1,DN2,AB1,SDS1.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, McCain, Obama, Barak Obama, USA, Presidentval i USA, finanskris, börskrasch

DRA TILLBAKA

VARSLEN!

Från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar Göteborg har jag fått detta fräna uttalande från den fackliga grundorganisationens medlemsmöte. Samtidigt hör jag att verkstadsklubben vid Volvo Umeverken vägrar att förhandla om det nya varslet om inte företaget sätter sig ner och diskuterar den åtgärdsplan som metallarna har föreslagit. Det fackliga motståndet lever!

”Vi arbetare på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik (Justering och Slutmontering) församlade till fackligt medlemsmöte 2008-10-29 kräver att Volvo omprövar och drar tillbaka varslet om uppsägning som lagts för nästan hälften av arbetarna i vår fabrik.

Med bestörtning åsåg vi hur företagsledningen inför bolagstämman 2007 formligen vräkte pengar över aktieägarna, när man tredubblade utdelningen med motiveringen att kassakistan var för stor. Även i år har verksamheten hittills varit mycket lönsam med en kvartalsvinst på 7,2 miljarder 2:a kvartalet och 3 miljarder i tredje kvartalet. När det nu riskerar gå grus i vinstmaskinen ett tag, kräver vi att de som försåg sig så rikligt under de goda åren tar första smällen. Vi fick ingen del av guldregnet 2007.

Att behålla samtliga varslade i Sverige (1400 personer) under ett år skulle kosta aktieägarna några procent av en kvartalsvinst – ett synnerligen billigt pris för att behålla viktig kompetens och för att förhindra många mänskliga tragedier.

Vi kräver att volvoledningen vågar visa verkligt ledarskap. Flytta fokus från den alltmer hysteriska börsen till oss, som man vid högtidliga tillfällen brukat kalla sin viktigaste resurs – medarbetarna!

SLUTA FLIRTA MED HYENORNA PÅ BÖRSEN!

DRA TILLBAKA VARSLEN!”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Lastvagnar, LO, finanskris, varsel, massvarsel, fackligt motstånd

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,

Olivier Besancenot offer för spionage. När han sa att elpistoler orsakat 150 dödsfall

Av Benny Åsman

Olivier Besancenot och hans familj har varit offer för polisers och privatsnokars spionage. Det var i somras som det upptäcktes att Olivers och hans familjs privatliv kartlagts av någon. Olivier la in en stämning mot X. Det skulle snart visa sig att det var en privat snokfirma som spionerat på uppdrag av SMP Technologies chef Antoine Di Zazzo.

Olivier i rättssalen den 20 ocktober

Vad gör SMP Technologies? Jo, säljer elpistoler av märket Taser. I fjol sa Olivier under presidentvalskampanjen att bolaget Tasers elpistoler var ansvariga för minst 150 dödsfall. Det var inte ord i företagets smak. Spionaget hade tydligen till syfte att gräva fram snaskinformation om Olivier och hans familj eftersom bankkonton, sambons privatliv och annat granskats. Inget hittades- naturligtvis.

Däremot öppnade åklagaren den 16 ocktober ett mål mot Di Zazzo och sex privatdetektiver, några före detta poliser. SMP har i sin tur lagt in en anklagelse mot Olivier för förtal och kräver 50 000 euro i skadestånd. Bolaget vill få sitt vapen att framstå som humant eftersom det inte dödar lika effektivt och ofta som ett handeldvapen. Olivier och andra människorättsförsvarare hävdar att det öppnar vägen för mer våld från polismaktens sida och vidhåller att minst 150 redan dött då Tasers elpistol använts. Amnesty International säger i en rapport att 290 personer dött efter att ha träffats av vapnet.

Olivier kräver i sitt försvar att det utlyses en folkomröstning för att bestämma om den franska ordningsmakten ska ha rätt att använda vapnet. Det vill naturligtvis inte Sarkozys regering gå med på. Vid måndagens rättegångsförhandlingar var rättssalen fullpackad. Representanter från rörelser för medborgerliga rättigheter, Arlette Laguiller, Alain Krivine och många andra välkända progressiva personer fanns i rättssalen. Bara Socialistpartiet och Kommunistpartiet lyste med sin frånvaro.

Det är ännu långt ifrån klart hur affären kommer att sluta. Även i Frankrike mal rättvisans kvarnar långsamt och oftast till de mäktigas fördel.

Andra bloggar:Svensson,

I media: AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Taser, Elpistoler, Olivier Besancenot,

Varför granskas

inte Carl Bildts

utrikespolitik?

Ryssland har nu tinat upp sin isiga relation med Carl Bildt, efter dennes famösa uttalande under Georgienkriget om att man kunde jämföra Putin/Medvedev med Hitlertyskland. Han fick komma till S:t Petersburg, gå på teater, se på platsen där Rasputin avrättades samt ta sig en ”obligatorisk dos vodka” . Rödkindad och grann kunde vår utrikesminister sedan vid middagen hålla ett rosigt tacktal där han hoppades på en snar återinbjudan.

Naturligtvis hade det varit mer korrekt att be om ursäkt för sitt misstag. Carl Bildt är i dag ganska ensam om att öppet nonchalera det uppenbara faktum att det var georgiska styrkor som inledde det senaste kriget i Kaukasien.

Detta nattliga bombangrepp mot Tskinvhali förnekas av Bildt

Som första större internationell nyhetsbyrå visar BBC just nu, utan någon form av restriktioner, ett reportage från ett besök i Syd-Ossetien. Med bilder och intervjuer dokumenteras Georgiens anfallskrig – men också de uppenbara övergreppen från rysk och sydossetisk sida när detta anfall krossades.

BBC har sedan den goda smaken att, med sitt material, ställa det egna landets utrikesminister David Miliband mot väggen och han tvingas att tillstå att ”Jag menar att den georgiska aktionen var hänsynslös och jag menar att det ryska svaret var fel och utan proportioner”.

Onekligen en bit på vägen.Labours Miliband är Bildts engelske kompanjon i utrikesfrågor och de delar en gemensam beundran för Saakasjvhilis nyliberala regim i Georgien. Kanske det snart är dags för SVT och andra svenska huvudmedia att konfrontera Carl Bildt med fakta från detta krig. Han har hela tiden ifrågasatt att det överhuvudtaget skulle ha förekommit ett georgiskt anfall. Vore det inte också på sin plats att be honom att belysa varför han förra veckan skänkte bort en halv miljard svenska skattekronor till just Saakasjvhili.

Ibland sägs det i skolorna att media ska granska makten. Gäller inte detta Carl Bildts utrikespolitik?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Carl Bildt, Georgien, Ryssland

”Vita huset tog

beslutet om räden

in i Syrien”

I gårdagens blogg skrev jag att mycket talade för, att den amerikanska kommandoräden med fyra black hawks in över syriskt territorium, säkert kunde ha som avsikt att flytta väljarnas fokus i USA bort från recessionen till  ”kriget mot terrorismen”. Republikanerna vill inte att valet ska handla om vare sig väljarnas ekonomi eller Palins divalater.

Från begravningen i d`Abou Kamal

Ett tag kände jag mig ganska ensam med min slutsats. Man behöver inte slöjda ihop konspirationer i onödan – det finns gott om dem i verkligheten. Men i går kväll kom på franska Le Mondes hemsida en intervju med libanesen Joseph Bahout, som sa sig ha fått samma misstanke bekräftad. Bahout är en skarp och påläst politisk analytiker, lärare och forskare i Paris där han är knuten till välkända Science-Po. På tidningens fråga om de militära och politiska målen för den dödliga attacken blev svaret:

”Målen är flera. Först och främst är det ett budskap adresserat till Syrien med budskapet att landet ska ta sitt ansvar för den irakiska konflikten. Men utöver detta är amerikanarna för närvarande inne i förhandlingar med Bagdad om ett nytt säkerhetsavtal. Washington har för avsikt att etablera en betydelsefull militär bas i Irak för att kunna behålla en strategisk position i regionen. Räden in i Syrien är ett klart budskap till irakierna: utan en amerikansk närvaro kommer situationen att bli okontrollerbar.

Men attacken är också på ett särskilt sätt en intervention i den amerikanska valkampanjen. Enligt den senaste informationen som vi har fått togs beslutet om att attackera Syrien i Vita Huset. Det är mycket troligt att de nykonservativa i Bush`s administration försöker påverka valutgången genom att åter få uppmärksamheten på denna region i världen.”

Så blev det också. På amerikanska TV-kaneler visas stridsscener från Irak och där pratas Al Quaida, ”security” och  ”the needs of our troops”.

Men däremot är det inte  säkert att Bagdad blev så där förtvivlat övertygad om att det är denna typ av amerikanska närvaro man vill ha. Bråket om ett nytt säkerhetsarrangemang mellan USA och Malikis inbördes djupt oeniga samarbetsregim fortsätter. Efter ett möte med kabinettet i går sa Ali al-Dabbagh som talesman för regeringen att:

”Iraks regering avvisar USA:s helikopterattack på syriskt territorium. Iraks konstitution tillåter inte att dess land fungerar som bas för att starta angrepp på grannländer.”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Syrien, USA, Irak, presidentvalet, Barak Obama

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,

Andra bloggare: Jinge,

Riskfonder krockade med folka.

Av Benny Åsman

Härliga tider. Strålande tider. Mitt i alla nattsvarta nyheter om nedläggningar och avsked i tusentals finns det små pikanta orsaker till glädje. En sådan glädjestund var det i förrgår när VWs aktiekurs gick upp med 147 procent. Att bolagets aktieägare blev mycket rikare i ett huj är i sig inget att hoppa högt över.Men det verkligt roliga var varför kursen rusade i höjden som den gjorde, helt i motsats till alla andra bilbolags kursnoteringar.

Du har säkert hört talas om hedgefonder vars specialitet är att tjäna pengar på att sälja aktier de inte äger, så kallad kortning eller short selling. Denna lukrativa aktivitet har ansetts som en säker häst att spika i det globala finansloppet. Den senaste finanspaniken har visserligen redan lagt vissa hedgefonders rykte i ruiner. Men i förrgår bröt den verkliga paniken ut. Porsche avslöjade nämligen att bolaget tagit kontrollen över VW genom att öka sitt aktieinnehav till 74,1 av VWs totala aktiekapital. Delstaten Niedersachsen äger redan 20,1 procent av VWs aktier. Kvar blir alltså bara 5,8 procent för andra köpare.

Här kommer hedgefondernas spekulation, short selling, in. De har nämligen spekulerat i en nedgång för VW-aktien och sålt stora aktieposter att leverera om tre månader till ett pris strax under dagsnoteringen. Vitsen och vinsten i dessa skumraskäffärer är att om VW-aktien går ner som beräknat kan fonden köpa aktierna för ett pris långt under det säljpris de gjort upp om med kunderna och ta hem stora vinster genom att i princip rulla tummarna. Men, och det är ett gigantiskt men, när Porsche sa att de ägde 74,1 procent av alla aktier insåg alla spekulerande fonder att de inte skulle kunna köpa billiga VW-aktier när det var dags att leverera dem till kunderna. Alla rusade därför iväg för köpa dem omdelbart för att undvika stora förluster.

Men eftersom det bara finns 5,8 procent av VWs aktier ute på marknaden rusade aktiens pris i höjden när köparna var många många fler än säljarna. Så kan det gå när man gapar över mycket. Ibland förlorar man hela stycket. Precis vad de giriga hedgefonderna drabbats av de senaste dagarna. Det är alldeles utmärkt. Synd bara att deras vidriga aktivitet inte staffat sig tidigare. Många arbetslösa arbetare hade då ännu kunnat vara i arbete.

PS: I morse, den 29/10, står det klart att en hel rad spekulativa hedgefonder fått blodig näsa i krocken med VW. Brittisk finanspress räknar med att ett par amerikanska och brittiska fonder förlorat mer än 20 miljarder dollar på 24 timmar. De speklarade i ett fall för VWs aktie som i stället ökade nästan 400 procent på två dagar efter att Porsche tog över 74,1 procent av VWs aktier. Glanstiden för de giriga hedgefonderna är över. Samma finanspress menar att fondernas samlade förluster kan nå upp till 500 miljarder dollar för årets andra halva. Det är bara att slå klackarna i taket och önska dem lång smärtsam konvalecens. DS

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DI,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, VW, Hedgefonder, Kortning, Spekulation

Bush dagar är räknade. Han får allt svårare att lämna över stafettpinnen till partikamraten McCain. Kan den märkvärdiga kommandoräden in på syrisk mark vara ett sista försök att rädda ett valnederlag för den alltmer desperate partikamraten?

Politiskt har Bush varit förbrukad långt, långt innan den sista formella sucken den 20 januari nästa år. Det märks inte minst i dessa dagar när han står i modden efter rasmassorna från det Wall Street som störtat samman.

I engelskan kallas detta underfundigt för att vara ”a lame duck”. Egentligen en halt eller lam and/anka. Men har fått betydelsen en helt hjälplös person. I fallet Bush har det handlar det om en kraftlös, helt förbrukad president. Gissningsvis kommer uttrycket från jägarnas vokabulär och ska nog i svenskan bäst översättas med en skadeskjuten fågel. Eller en sittande fågel. Alltså ett helt hjälplöst byte. Där det bara gäller att sätta i patron eller att skicka retrievern, så är fågeln snart i grytan.

Som många kommer ihåg lyckades Vicepresident Dick Cheney på 25 meters håll att skadskjuta en 78-årig supporter och sponsor i ansiktet. Men när det gäller Bush är det uppenbart att det är han själv som gång på gång skjutit sig i foten. Faktum är att inte ens attributet lam räcker längre. Han har fått kallbrand i benet. Han är snarast politiskt död. Inte a lame duck, utan a dead duck…

I Bush´s och McCains världsbild ingår inte att man talar med ”ondskefulla regimer”. Man bestraffar dem på olika sätt. Med handelsbojkotter, flygbomber eller invasioner. Man förhandlar inte med en knuten näve. Man försöker alltid hugga av den. Därför har regimen Bush heller aldrig diskuterat med Baathpartiets ledare och Syriens president Bashar al-Assad. En av McCainlägrets vanligaste anklagelseakter mot Barak Obama är att denne sagt sig vilja åtminstone diskutera med Syrien.

McCain vill gärna återskapa hotbilden från 11 september 2001…

I verkligheten, långt från republikanernas svartvita världsbild, är nyanserna mer grå. I Libanon har det skett, åtminstone tillfälligt en borgerlig nationell försoning. Hezbullahs Nasrallah ska träffa nyliberalen Hariri. Syrien har för första gången erkänt att Libanon är mer än en provins i den egna staten och har nu en egen ambassadör i Beirut. Israel har haft flera indirekta kontakter med Syrien om Golanhöjderna och en permanent fred. Frankrikes president bjöd i somras, till Vita husets förtret, in självaste Assad till Paris och så sent som under helikopterräden var Syriens utrikesminister på besök i London. Syrien sägs dessutom enligt alla bedömare kraftigt ha minskat flödet av vapen och sunnitiska motståndsmän över den egna gränsen in mot Irak. Diplomatiskt har detta bekräftats med att Damaskus skickat en diplomat till Bagdad.

Från begravningen i d`Abou Kamal

Obama kommer som eventuell president uppenbart att uppmuntra denna utveckling. Så här sa han i en uppmärksammad intervju med Jerusalem Post:

”Min allmänna uppfattning är att det är en smart attityd från USA:s sida att initiera direkta kontakter med andra länder. Om inte annat för att få bättre information om hur de tänker, hur deras förhållningssätt är, hur deras beräkningar ser ut och vilka de intressen de har. Jag tror, baserat på de samtal jag har haft här i Israel och på samma sätt med ledare på andra håll i regionen, att det åtminstone finns en möjlighet att den syriska regeringen verkligen på allvar vill bryta sig ut ur isoleringen. Vilket pris de är beredda att betala för att komma ur den, det återstår att besvara. Men det är värt att undersöka.

Det finns faktiskt en del genuina signaler att Syrien att berett att driva ut sina terrorister, stänga flödet av vapen in i Libanon, och på andra sätt engagera sig mer ansvarsfullt. Det skulle kunna bli en förändring i regionen som skulle vara extremt fördelaktig. Och USA borde samarbeta med Israel liksom med moderata krafter i det palestinska samhället för att uppnå detta.”

För republikanerna – och den amerikanska vapenlobbyn – handlar hela denna process bara om veklighet och eftergifter.Varför inte då stämma i bäcken genom ett militärt ”intermezzo” på syriskt territorium? Om det sedan är syriska byggnadsarbetare och barn som skjuts ihjäl eller vapensmugglare från Al Quaida spelar inte så stor roll. Kanske kan attacken provocera fram upphetsade syriska reaktioner och en hotbild där McCains ständiga krigspropaganda kan få lite mer stöd. Tänk om väljarnas fokus så här i slutspurten kan flyttas från recessionen till kriget mot terrorismen.

I krig, kärlek och amerikanska valkampanjer är allt tillåtet. Dessutom. Ja, dessutom är Barak Obamas andra namn Hussein.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Syrien, Bush, McCain, Obama, USA:s presidentval, börskraschen, al Quaida

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1.SDS2,Pol1.Pol2,

Bloggat om: Anders Karlsson i Mullvaden.