TVÅ MÅTTSTOCKAR

Vi ser att Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt är ute och vaskar runt i den berömda Harpsundsekan. Angela har med tysk noggrannhet spänt åt flytfästen rejält. Det är nog bra. Eftersom Fredrik artigt och belevat sköter den lilla rodden. Men egentligen är det nog så att förbundskansler Merkel ror betydligt kavatare än statsminister Reinfeldt. Åtminstone ror hon hem den egna väljaropinionen på ett bättre sätt.

Drottningen av Europa

Hade indianerna i mina ungdomsböcker tvingats att lyssna på Merkels presskonferens hade de vägrat att puffa fredspipa utan bara nickat åt varandra, vänt sig om i mockasinerna och försvunnit i skymningsljuset. De hade med en gång insett att ”Blekansiktenas starka kvinna talar med kluven tunga”

Före roddturen gick Angela Merkel på en presskonferens emot det ryska parlamentets beslut att Ryssland bör erkänna utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien som självständiga stater.

”Det är inte i enlighet med internationell folkrätt”, sa Merkel och tillade att hon förväntar sig att den ryske presidenten inte undertecknar beslutet.

Tyskland borde inte ens

viska om folkrätt

Det låter sig naturligtvis sägas. Den folkrätt som finns väger tungt i vågskålen och bör noga prövas av verkligheten och då vägas i förhållande till ekonomiska och politiska klassintressen. Men som sagt, inte ens det moderna Tyskland, borde i sammanhanget ha rätt att ens viska ordet internationell folkrätt. Vi kan ta det senaste exemplet för att visa att Merkel och andra västledare håller sig med dubbla måttstockar i frågan: Tibet. Saakasvhili flygbombade och drev bort majoriteten av sydosseterna från deras egen nation. Detta håller i stort alla vanligtvis så kallade aktade bedömare med om – utan Bildt. Vare sig vi pratar om Economist, Le Monde eller New York Times. Alla är de överens om att Georgien var ansvarigt för artilleri- och bombterrorn mot Tskinvhali. Det övergrepp som utlöste den senaste urladdningen. Säg nu att Kina, som svar på de nationella demonstrationer och upplopp som ägde rum, hade bombat sönder Lhasa till ruiner och drivit undan majoriteten av ursprungsbefolkningen till Nepal, i stället för att använda sig av den lågintensiva brutalitet som nu iscensattes. Inte hade Merkel – eller Bildt för den delen – då hyllat folkrätten och Kina, samt pratat om ett utökat stöd och militärt samarbete med den råkapitalistiska folkrepubliken?

Så slets Jugoslavien sönder

Ett övertydligt och verkligt exempel är Balkankrigen för några år sedan Tyskland var uppenbart den avgörande storspelaren och segraren när det gällde uppdelningen av Jugoslavien. Brott mot internationell folkrätt som kulminerade med de ”humanitära bombningarna” av Belgrad och andra delar av det som sågs som serbiska områden”. Noterbart var att Carl Bildts regering då utan minsta rodnad bröt mot allt vad internationell folkrätt hette. Han hade regerat sönder sig och sökte en utväg som internationell diplomat av något slag. Hans utrikesminister Margareta av Ugglas erkände på den tiden så många nya stater att hon inte ens visste vad de hette. Här nedan återges ett viktigt stycke från den värdering som jag skrev 1999. Den i sin tur var en del av en fruktbar diskussion/debatt som fortfarande torde ha läsvärde och som i sin helhet finns i Röda Rummet på nätet. Jämför alltså Merkels kluvna tungomål med verkligheten bara för några år sedan:

Först på 1960-talet började Västtyskland ta de första stegen i det som skulle bli ett trettioårigt projekt för att åter stycka Jugoslavien /…./ Så tidigt som 1982, vid ett besök i Bonn, fick Mate Mestrovic, ledare för den kroatiska separatiströrelsen, ett löfte från förbundspresident Richard von Weizäcker, att Västtyskland skulle kommat att stötta en kroatisk utbrytning. 1988 gav Helmut Kohl Franju Tudjman samma löfte och man började också att planera för den omfattande tyska vapensmugglingen till Slovenien och Kroatien. 1989 var vapenleveranserna verklighet. I Bayern upprättades också militära träningsläger för kroatiska specialstyrkor. När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut skickade Väst-Tyskland omedelbart militära experter till utbrytarrepubliken för att utbilda kroatiska enheter i bruket av mer avancerade vapensystem.

Den ”humanitära bombningen” av Belgrad

Vad som skett sedan var att Tysklands ekonomiska och politiska svaghet förbytts till styrka. Mililtärt saknade man fortfarande tillräckligt med muskler. Men Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott gjorde att Helmut Kohl 1 juli 1991 offentligt kunde gå ut och deklarera att ”Tyskland bör få EU att gå ut och erkänna de bägge republikerna Kroatien och Slovenien” /…./ Men Helmut Kohls stora tyngd i EU gjorde att han vågade agera på egen hand och den 23 december 1991 erkände Tyskland både Slovenien och Kroatien. Den 15 januari kände sig de andra EU-staterna tvingade att följa efter. även Bildts utrikesminister Margareta av Ugglas följde den tyske kanslerns diktat. Slovenien och Kroatien bröt sig loss utan att framförallt frågan om framtiden för den stora serbiska minoriteten i Kroatien hade klarlagts. Det jugoslaviska inbördeskriget blev så ofrånkomligt.

Bleka bloggen snopen

För övrigt är Bildts bleka blogg uppenbart slokörad när det gäller Merkels besök. Angela Merkel är inte vem som helst utan ledare för den europeiska kapitalismens starkaste statsbildning. Europas drottning. Någon kung finns inte än. Berlusconi, Sarkozy eller Brown. Ingen av dem framstår ens som kronprins. Men Merkel är drottning och borde fått stor uppmärksam från Bildt. Men han skriver bara torrt att han träffat henne kort och diskuterat hur utvecklingen ska gestalta sig. Sedan heter det snopet ”Innan Fredrik och hon försvann i riktning Harpsund och ekan och annat”. Ja, han hade nog gärna rott själv och sedan varit med på ”annat”, dvs supén med Drottningen vid taffeln…

Märkligt att inte politiska journalister i huvudmedia noterat att Bildt och Merkel har olika synsätt när det gäller Ryssland. Bildt följer den anglosaxiska/baltiska axeln och söker konfrontation. Merkel följer EU:s linje som mer betonar dialog. Kanske var det därför Bildt inte var inbjuden till kvällens diskussioner? Kanske följer Reinfeldt en mer moderat linje?

I pressen: DN1, DN2, DN3, DN4, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, DD , Internationalen, SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Georgien, Politik, USA, Bildt, Merkel, Angela Merkel, Ryssland, EU, Reinfeldt, MUF, M

I dag hyllar vi

Peter Norman

Gästskribent Kjell Pettersson

Sommar-OS är över. En megahändelse som inte ens de största sporthatarna förmått värja sig emot.

Hjältar kommer att hyllas. Förlorare att glömmas.

Det här är historien om en idrottsman som blev tvåa men som var en stor vinnare på det moraliska planet. En idrottsman som öppet vågade visa sin solidaritet och därför fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. En hjälte som vi inte vill glömma.

Den tredje oktober 2006 dog han i Melbourne, Australien. I en hjärtattack föll han ihop över sin gräsklippare, 64 år gammal. Begravningen ägde rum sex dagar senare. Bland de som bar kistan fanns två äldre grånande män från USA. Namnen är mycket välbekanta, Tommie Smith och John Carlos. Guld- och bronsmedaljörer på 200 meter vid OS i Mexico City 1968. Kända över hela världen för sin Black Powerhälsning på prispallen efter loppet.

Den som begravdes är inte lika känd. Men det var tvåan i samma lopp. Den vite Peter Norman från Australien. Ska inte trötta ut läsarna med detaljer från själva loppet, men konstateras kan att tiderna från detta historiska lopp stått sig väl även i dagens konkurrens. Även om Bolt lekte fram ett fantastiskt världsrekord i Peking. Normans tid från det magiska året 1968 på 20-06 är fortfarande australiensiskt rekord.

Peter Norman visade sin totala solidaritet med Smith och Carlos när han under prisutdelningen bar ett märke på sin träningsoverall som solidariserade sig med Smiths, Carlos och alla svartas kamp för mänskliga rättigheter. På den världsberömda bilden bär de bägge amerikanerna svarta handskar. Men den som tittar extra noggrant ser att Tommie Smith har sin handske på den högra handen och John Carlos sin på den vänstra. Förklaringen till det är att Carlos hade glömt sina svarta handskar på den amerikanska förläggningen i den olympiska byn och därför lånade Smiths ena handske innan prisutdelningen. Idén till att de bägge salutera sin hälsning med de svarta handskarna kom från Peter Norman.

På samma bild ser man inte heller en helt annan sak eftersom den skyms av två olympiska pampar. Smith eller Carlos har inte några skor på sig. En protest i strumplästen i solidaritet med sina fattiga svarta bröder och systrar.

Tommie Smith och John Carlos fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. Den Internationella idrottsrörelsens förstockade och reaktionära pampar lyste dem omedelbart i bann. Det vita etablissemanget i USA vill under åratal inte ens ta i dem med tång. Hårda år väntade innan de nu fyrtio år efter har fått total upprättelse för sitt mod.

Lika illa gick det för Peter Norman. Australiens Olympiska kommitté förklarade honom som en ickeperson. Pressen duckade för hans namn. Det hela gick så långt att trots att Peter Norman var överkvalificerad för deltagande i de olympiska spelen fyra år senare, 1972 i Munchen så vägrade det Australiska förbundet att ta med honom i truppen.

I USA fick Norman större uppmärksamhet än i sitt hemland. Här en bild på de tre

vännerna när ett minnesmonument iUniversity of San José från deras -68 demon-

stration invigdes.

Peter Norman hankade sig fram som lärare, fortsatte att springa innan han tvingades att sluta 1985 efter en skada som nästan fick till följd att hans ena ben höll på att amputeras. Norman råkade in i en djup depression och ett hejdlöst supande.

Den dag Peter Norman begravdes den nionde oktober 2006 proklamerade USA:s friidrottsförbund !! , som ”Peter Normans dag”. En något senkommen hälsning kan man tycka. Nu 2008, när det i och med Pekings värdskap för de olympiska spelen har blivit mer opportunt med en OS-protest, har t o m Australien livat upp minnet av vad som hände för fyrtio år sedan. På alla Quantas (Flygande kängurun ) linjer till Peking har filmen om Norman visats på ”Large screen” under sommaren.

Vi som som aldrig glömt Peter Norman. Vi gör som Tommie Smith och John Carlos.Vi säger ”Salute”, vilket blev namnet på den film där han och hans två svarta kamrater på prispallen hedrades av filmregissören och skådespelaren Matt Norman, Peters systerson.

Här en fin trailer med klipp från filmen ”Salute”:

I andra media: DN1,DN2,AB1,AB2,SVD1,SVD2,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om OS, Politik, Australien, OS-bojkott, 1968, Black Power, Beijing, Carro, Persson, USA

Bäddar OS för demokratiska framsteg ?

Dagens Nyheters ledarskribent Per Ahlin bloggar från Peking och lyckas som många andra liberaler sitta på två stolar i hållningen till det ”kinesiska undret”. Det blir en blandning av beundran och skräck. -Spelen har varit en uppvisning i effektivitet och grandiost scéneri men det är synd att de demokratiska rättigheterna inte respekteras av ledarna i Peking, kan journalistiken från Kina sammanfattas till. Inför spelen gick diskussionens vågor höga kring bojkott eller inte. Spelen borde bojkottas eller åtminstone invigningen tyckte många. Det kinesiska kommunistpartiets förtyck av de demokratiska fri- och rättigheterna var motiv nog för en bojkott. Historiskt har det funnits många tillfällen till eventuella bojkotter av sportevenemang och hållningen bland ”demokratins försvarare” har inte varit rakryggad eller principiell. Inför OS i Tyskland 1936 hördes inga krav på bojkott trots nazisternas brutala förtryck av den judiska minoriteten och arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer. Inte heller var det många i DNs och SVDs ledning som ställde sig bakom protesterna i Båstad när tennismatchen mot rasistdiktaturen Rhodesia hölls. När OS ägde rum i Moskva gick ”demokratins försvarare” i Washington hela vägen ut och bojkottade spelen.

Bush flinar.

”OS börjar lida mot sitt slut, och kineserna har sluppit undan några större politiska markeringar från omvärldens sida. Jag tycker nog att det hade varit klädsamt för stats- och regeringscheferna att utebli från själva invigningsceremonin. Nu kunde Hu Jintao sitta där på läktaren och le tillsammans med George W Bush, Vladimir Putin och Nicholas Sarkozy. Det var bilder som passade perfekt för inhemsk konsumtion.Däremot är det en evinnerlig tur att spelen aldrig bojkottades. Det hade inte gjort Kina öppnare, tolerantare eller friare. Effekten hade snarare blivit den motsatta” skriver Per Ahlin i sin blogg.

Att Hu Jintao log ikapp med George W. Bush kan vi förstå. Att Bush log som solen i Arizona förstår vi också. För om det fanns en anledning till att bojkotta spelen i Peking var det just att USA tilläts delta. Här har vi ett land som på egen hand invaderar Irak, i strid med alla internationella konventioner och FN. Mer än 100.000 civila har dödats i Irak på grund av det amerikanska angreppskriget och den påföljande ockupationen. Och där sitter George W. Bush på läktaren i fågelboet och flinar hela världen i ansiktet. Alla flinar med. Ingen ropar ”släng ut krigsförbrytaren”.

Per Ahlins slutsats att det troligen hade blivit värre i Kina om bojkotten ägt rum är rena spekulationen. Om man vänder på Ahlins påstående och säger att OS gav kommunistpartiet en möjlighet att öka förtrycket då är det inte längre en ren spekulation utan ett påstående förankrat i konkreta händelser inför och under idrottsfesten i Peking.

Många steg bakåt

Det finns inget att peka på som stöder påståendet att utan OS hade det blivit värre. Däremot finns det en hel radda av fakta som visar på motsatsen.

-Innan OS stramade myndigheterna upp cyberfriheten med benägen hjälp från Google och Yahoo.

-Tiotusentals familjer har manu militari fråntagits sina bostäder och skeppats ut på landsbygden för att skapa plats åt alla  OS-installationer.

-Hundratusentals rättslösa arbetare sparkades ut ur Peking för att deras skitiga skjortor inte skulle störa stadsbilden.

-Hundratals byar kring Peking kopplades bort från vattendistributionen för att blommorna kring evenemanget törstade. Att byarnas odlingar dör som följd hamnar på kontot ”övrigt” i OS-räkenskaperna.

-Regeringen skapade ”protestparker” i Peking. Det var 44 personer som ansökte om rätten att protestera i någon av dem. Efter att myndigheterna ”lyssnat” till protesterna drog de 44 tillbaka sina ansökningar. Verkligen civiliserat. Till sist var det bara två gamla damer på 79 respektive 77 år som insisterade fyra gånger om på rätten att protestera i en ”protestpark”. Den demokratiska belöningen blev ett års straffarbete. Verkligen humant.

Friare händer för makten

Dessa exempel är säkerligen bara en bråkdel av vad vanliga människor i Peking och Kina tvingats utstå för att ge plats åt spelen. Att många av de som drabbats, på grund av det nationalistiska trummandet, ser sina trakasserier som offer för nationens väl ändrar inget av slutsatsen att OS gett partibyråkraterna i Peking friare händer.

Det var rätt att inte bojkotta spelen. De argument som anförts för en bojkott hade lika väl kunnat använts för att kräva bojkott mot många andra OS-spel. Därför känns Per Ahlins och andras ”demokratiska finkänslighet” bara som pinsam samvetsnöd. De älskade spelen men känner sig tvingade till kommentarer i marginalen.

I andra media: DN1,DN2,DN3,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om OS, Kina, USA, Bush, Bojkott, Demokratiska rättigheter

Till sist

Triumfens ögonblick!

Svenskarna har inte lyckats med att ta de medaljer som sportjournalisterna krävt. De ”nationellt sinnade”, som tappat i tron när det gäller den vita rasens överlägsenhet, får trösta sig med att den svensktillverkade artillerigranaten Excalibur nu fått ett uppmärksammat pris, Top 10 Inventions of 2007, som delas ut av den amerikanska armén.

Excalibur, har fått sitt namn från mytologin och då efter de svärd som ibland Julius Caesar och ibland Kung Arthur sägs ska ha huggit ihjäl folk med. Granaten går inte rakt fram som en gammal ”hederlig” kanonkula utan skjuts först upp i luften till 10 000 meters höjd med en bastant haubits.

Excalibur fungerar på så sätt att målets gps-kordinater först matas in i granaten. Sedan skjuter man upp härligheten, som kostar en miljon kronor styck. Med hjälp av sina uppdaterade pilfenor, som väl uppe i skyn stolt fälls ut, styr den sedan ner till mål på ända upp till åtta mils avstånd. På fyra mils håll räcker det med ett enda skott i förhållande till de 200 som är det normala. Utvecklingen av detta riktigt svenska helylleprojekt, om än i samarbete med amerikanska Raytheon Missile Systems, har bara kostat 4,3 miljarder kronor, och blir säkert en riktig vinstmaskin. Bofors försäkrar att bara ynka 650 skattemiljoner har gått åt.

Visserligen är ännu inte serietillverkningen i gång. Men en provserie har gett ett fantastiskt gott resultat. USA:s alltid framsynta militär beställde på prov hundra Excaliburs och lyckades över all förväntan med sina provskjutningar i Irak och Afghanistan. För varje granat dödades massor med folk. Kanske en del civila eftersom man sköt på så långt håll. ”Collateral damage”  ( se t ex Aljazeera 23 augusti )kallar jänkarna detta och det låter ju bra. En del fransmän råkade också visst illa ut. Det är mindre bra. Men ändå. Riktiga praktträffar där folk slets sönder som små trasor. ”Fantastiskt”, tyckte amerikanska armén och gav därför Excalibur sitt prestigefyllda pris. ”Väldigt roligt”, tyckte Christer Henebäck, informationschef på Bofors i Ny Teknik där du kan läsa allt om hur svenskarna till sist i triumf kunde bärga ett stort pris.

Ett riktigt svenskt helylleprojekt. Kan träffa människor på åtta mils avstånd.

Hjärtan, levrar och lungor, ben och armar, allt slits sönder i små färsbitar.

I andra media: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Sydsvenskan,Ny Teknik,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, OS, Rasism, Främlingsfientlighet, Vit makt, Export, USA, Imperialism

Sossar tittar i backspegeln

TV på sommaren är mest repriser på gamla repriser. Ändå njöt jag under semestern av två repriser. Först gick det fantastiska reportaget om IB-affären om hur det etablerade Sverige sköt Peter Bratt i sank som lögnare när de enda som ljög så det osade var Palme, Geijer och andra i sossetoppen. Dagen efter åkte Jan Josefsson runt med Kjell-Olof Feldt i baksätet i ett program som på ett strålande sätt ställde den socialdemokratiska reformismens bankrutt i blixtbelysning.

Den gode Kjell Olof är inte ensam sosse som ställer sig frågan om vad som gick fel i reformerandet. Det franska Socialistpartiets partisekreterare, Henri Weber, ställer i gårdagens Le Monde frågan ”varför socialismen är på reträtt i Europa”. För de som inte vet det var Henri Weber en av de mest framträdande personligheterna under Maj-68 och redaktör för LCRs tidning Rouge fram till 1976.

-Vi hade inget val.

Både Feldt och Weber kastar blickar i historiens backspegel och konstaterar att det inte gick som de tänkt sig. I Josefsson reportage säger Feldt att ”det där med demokratisk socialism var ju helt omöjligt. Det gick ju bara inte. Det fanns ingen annan väg” sa han uppgivet och syftade på den åtstramning och privatisering som sossarna gjorde till sin politik, till sin enda väg. Weber å sin sida säger att hans parti i början av 90-talet antog en ”defensiv kompromiss” som gick ut på att hålla tillbaka lönekostnaderna och att sätta de sociala utgifterna på diet. Vari kompromissen bestod kan man fråga sig?

Feldts, Webers och andra socialdemokraters idé var att ”om vi lyckas få fackföreningarna att hålla tillbaka lönekraven så kommer kapitalägarna att investera och dra igång en nyindustrialisering av Sverige(Frankrike etc) och då skapas massor av nya jobb”.

Nu gick det inte som Feldt och andra hoppfulla sossar väntade sig. Inför Josefssons avslöjande kamera sa Feldt att ”det blev inte som vi väntade oss. Därför att bankirerna och finansmännen agerade inte som vi väntat”.

-Ojämlikheten exploderade

”Den defensiva kompromissen kunde inte förhindra att ojämlikheten exploderade, att det sociala skyddet undergrävdes och att antalet fattiga i arbete ökade”, konstaterar Henri Weber snopet.

De båda herrarnas besvikna kommentarer är helt fantastiska och slår huvudet på spiken om varför socialismen (läs reformismen) kört huvudet i väggen. De som äger kapital vill helt enkelt inte längre vara med och finansiera reformer värda namnet. Svårare än så är det inte. När Feldt tillsammans med LO-chefen Stig Malm tvingade fackföreningarna att hålla igen lönekraven användes inte de ökade vinsterna till att i första hand investera. Huvuddelen gick i stället rakt ned i aktieägarnas fickor. Den nya kapitalism, under finansherrarnas kontroll, som växte fram var inte längre intresserade av ”defensiva kompromisser” eller ”återhållsamhet till förmån för jobben”. Den nöjde sig bara med total kapitulation.

Så blev det också. Samtliga socialdemokratiska partier i Europa tog till sig de nyliberala recepten för hur ekonomin skulle skötas, dvs att den skulle sköta sig självt utan styrning från kanslihus och presidentpalats. Reformismen anpassade sig till ”modernismens” krav och blev en sorts symmetrisk pol till finanskapitalets idéer om hur samhällsekonomin skulle skötas.

-Omöjlig socialism

När socialdemokratin ställdes inför den ekonomiska krisen efter 1974 och kapitalägarnas krav på en större andel av kakan fanns det bara två alternativ. Konfrontation med kapitalet eller inte? Feldt och socialdemokratin valde medvetet kapitulation eftersom den ”demokratiska socialismen ju är omöjlig”.

-Löntagarfonderna är ett jävla skit men nu har vi baxat dem ända hit, som Feldt skrev på en liten lapp i riksdagen är en fin gravskrift över en reformism utan ambitioner och framtidsvyer.

I andra media: Le Monde,DN,SVD,Wikipedia,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om K-O Feldt, Reformism, Henri Weber, Franska Socialistpartiet, Jan Josefsson, Olof Palme, Peter Bratt, IB

Världsrekord i kaloriintag

Michael Phelps simmar inte bara bäst världen. Som en slimmad Joakim von Anka simmar han också i pengar. I sitt kassavalv kommer han kunna dyka ner, bada och tumla runt i nära en halv miljard kronor, menar bedömare i de sponsorkretsar som satsar pengar på vår tids gladiatorer.

Michael Phelps simmar inte bara fort, han kan också bada i pengar…

Nu är de olympiska lekarna i Peking inte bara en orgie i nationalism och pengar. Gladiatorerna häver också i sig helt osannolikt med kalorier. Själv fick jag vara med om en liten sådan orgie nu i helgen. Sonen har under sommaren jobbat hos en fiskgrossist som handlar med alla havets läckerheter. ”Om du hittar ett bra pris på riktig kräftsallad. Kan du då ta hem lite?”, bad jag. “Visst, hur mycket”, frågade han. ”Ta en stor burk, det blir fest”, sa jag och tänkte mig tre eller kanske fem hekto. Till fredagskvällen kom han så med en burk på tre kilo. Fylld till brädden med underbara dilldoftande små kräftor, i en lätt vitlöksdoft, vackert vilande i en bädd av fräsch majonäs. Tre kilo! Hela familjen och en del glada gäster fick sedan fylla krävan gång på gång med kräftstjärtar. Natten till måndag drömde jag sedan om att jag var en pigg liten kräfta som skulle kokas levande…

Men för Phelps som förmodligen har världsrekordet i kaloriintag – utan att bli för frodig – är det inte nykokta skaldjur som dukas upp på faten. Varje evig dag ska han pressa i sig hela 12 000 kalorier och då också av rätt sort. En inte särskilt koldioxidsnål meny. Tråkig till förbannelse. Men uppenbart rätt kost om man ska bli bra i simning. Så här ser hans bespisning ut en vanlig dag:

ill frukost blir det tre smörgåsar med stekta ägg. Alla byggda som en sådan där höjdare som Dagobert brukar trycka i sig. Med travar av sallad, stekt lök, tomater och så förstås majonäs ovanpå hela härligheten. Denna entré sköljs ner med två baljor kaffe och därpå hugger Michael inpå på en bastant femäggsomelett som följs av en stor tallrik med fullkornsgröt . Efter denna njutning inmundigar han tre rostade smörgåsar beströdda med socker. Allt för att få i sig de nödvändiga kalorierna. Det enkla morgonmålet avrundas sedan med tre pannkakor fyllda med choklad.

ill lunchen kommer han med skrikande mage och grundar med ett halvt kilo berikad pasta. Ett helt stort paket. Detta foder, eller vad man ska kalla det, livas sedan upp med två rejäla skink- och ostsmörgåsar. För att klara kaloriintaget har sovlet bretts ut på vitt bröd och betäckts med – majonäs. Som dryck sveper han en energidricka spetsad med 1000 kalorier.

agen går, hungern måste stillas och det blir dags för middag. Den blir enkel. Spartansk. Michael bäddar nu för natten genom att inta rejält med kalorier. Först samma halvkilo med berikad pasta. Till efterrätt en smarrig pizza, som sköljs ner med ännu en energidryck proppad med ytterligare 1000 kalorier.

Orgien i kaloriintag avslutas sedan med att den mesta OS-medaljören genom tiderna drar sig tillbaka till sitt sovrum. Ligger man i , i en simbassäng hela dagarna och tränar hårt kräver detta naturligtvis massor med sömn och att man också ligger i sängen . I en intervju för NBC kunde vår simgladiator därför lite sorgset bara konstatera att ”Äta, sova och simma, det är det enda jag kan”. Kanske en liten överdrift, Uppenbart hinner han också med en hel del reklamjippon. Sedan ska han naturligtvis göra sig av med resterna av alla de kalorier som kroppen förbrännt . En grannlaga sak som också kräver sin man…

Min fundering blir självklar. ”Äta, sova och simma, det är det enda jag kan”. Byt idrottsgren så är detta verkligheten för många i sportvärldens elit. Är det verkligen dessa ideal som vi människor ska sätta främst i det tjugonde århundradet? Är detta de prestationer som ska belönas framför alla andra. När en i och för sig kul fotbollslirare som Chippen Wilhemsson flyttar från frysboxen till fotbollens öken i den islamska militärdiktaturens Saudi-Arabien betalar USA:s smällfrodiga prinsar hela 30 miljoner kronor som en övergångssumma. Fotbollsvärldens tyckare pratar om reapris och pressar inte karln men en enda fråga om det verkligen är rätt att spela för denna vidriga diktatur. Jag tycker nog att summan är vansinnigt hög och kan bara konstatera att elitidrotten rakt av mest handlar om pengar. Pengar och kaloriintag. En elitspelare i fotboll byter oftast klubb och klubbbkänsla lika lätt som han byter kalsong och de stora namnen i idrotten blir till varumärken bland alla andra varumärken. För en tjugoåring i dag är nog Björn Borg bara en kalsong. En kalsong och ingenting annat. Ja, kanske med lite allergiskit i grenen. Hans underbara framfart på tenniscourten är glömd.

Olika faller människans lott

Olika faller människans lott, brukar en del präster mässa och hänvisar till Jobs bok i Bibeln för att vi ska förstå varför Gud sett till att en del människor har ett helvete. Ja, i Peking faller lotten definivt ut lite olika. De inhysta arbetare som byggt det vackra ”Fågelnästet”, alltså Pekings Olympiastadium, har haft sexdagarsveckor med arbete tolv timmar om dagen. För detta har de tjänat 600-700 kronor i månaden och blev under de olympiska dagarna hemskickade till den fattiga landsbygd varifrån de rekryterats. Jämför man detta med Michael Phelps arvode på en halv miljard kronor säger det en hel del om dagens olympiska ideal. Då känns det på något sätt som skönt att orgien är över. Framförallt som många sportjournalister ständigt bara babblar om svenska medaljer. Mer sällan om det där fina med att kämpa väl.

Ingen sportjournalist frågar Chippen Wilhemsson varför han ska spela för

den islamistiska militärdiktaturen i Saudi-Arabien?

Ps. Det finns fantastiska idrottare som hinner med mer än att äta, träna och sova. Stefan Holm är en av dom. Hans insats var svindlande – även om inte höjden blev det. Att med denna korta, lite taniga kropp, kunna ligga på topp under elva år i höjdhoppseliten är en bragd. Framförallt som han samtidigt vunnit frågetävlingen På spåret två gånger. Det kan ingen annan slå! Dessutom. Sent i går kväll dök sonen upp igen. Han jobbar sin sista vecka hos fiskgrossisten och kom hem med fem kilo helt nykokta havskräftor från det glimrande Västerhavet. Här hemma blir det ännu en överdådig orgie i dessa kära skaldjur. Ds.

I andra media: SvD1,SvD2,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,Sydsvenskan3,SVD3,AB1,AB2,AB3,

Läs även andra bloggares åsikter om OS, Sport, Orgie, Mat, Kalorijakt, USA, Stefan Holm, Politik, Fotboll, Guldjakt, Peking, Kina,Läs även andra bloggares åsikter om Bolt

Tio franska soldater dödades i går när en fransk natopluton hamnade i ett bakhåll utfört av talibankrigare. Det står allt mer klart att NATOs närvaro i Afganistan aldrig kommer att skapa vare sig fred eller demokrati i landet. Tvärtom har klanväldet och opiumekonomin aldrig frodats mer än nu, redan sju år efter USAs attack. Alla socialister värd namnet måste kräva att NATO lämnar landet. Alla argument om att det skulle bli ett blodbad i landet om NATO drar sig tillbaka är lika idiotiska som att de amerikanska trupperna behövs i Irak för att hindra ett inbördeskrig. USA i Irak och NATO i Afganistan har ingen politisk lösning på situationen. De är enbart en del av problemen. Vad som händer om den afganska befolkningen lämnas att lösa sina egna problem ska inte bestämmas i Vita Huset. Där kommer aldrig fattiga afganers intressen att tas tillvara, bara den härskande klickens (maffian runt Karzai) intressen.

Som enda politisk organisation i Frankrike kräver Ligue Communiste Révolutionaire ett omedelbart hemtagande av alla franska trupper från Afganistan. Än i dag, den 20 augusti, finns exempelvis inte ett ord om de tio soldaternas öde på det franska Socialistpartiets hemsida. Det franska kommunistpartiets tidning L’Humanité sa först att truppernas närvaro borde omvärderas för att sen dagen efter också kräva en reträtt, dock utan att precisera när- omedelbart eller så småningom.

I en presskommuniké skriver LCR kort:

”-Tio franska soldater har mist livet i Afganistan. Än en gång är det unga soldater som betalar ett tungt pris för Sarkosyregeringens stöd till den amerikanska imperialismens politik.Den franska militära närvaron i Afganistan, motivierad av viljan att kontrollera regionen och dess oljetillgångar, måste upphöra.

-Dra omedelbart tillbaka alla franska trupper från Afganistan.

Paris, 19 augusti 2008”

I andra media: Liberation,Rouge,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om NATO, Afganistan, USA, Frankrike, Karzai, Sarkozy, LCR

Socialdemokratins svanesång…

Susanna Kallur stöp ledsamt nog redan på första häcken.

I sin ledarkrönika för Aftonbladet om det senaste georgiska kriget klipper Svenning elegant alla häckar. Men när han ska ta den sista och spurta i mål river han och rasar ihop till en pladuska på banan.

Svenning sjunger socialdemokratins sista svanesång…

Ja. Olle Svenning är en märklig krönikör. Trevlig. Mysig. Oftast skriver han med en del djupa insikter och han får ur sig det han vet i ett högt tempo, med ett drivet språk. Flyhänt tecknar han lokala miljöer, en viss atmosfär , olika menyer eller dofter, som får oss att gå vidare i texten. En ”gammal vänsterulk”, säger mer högersinnade partigängare i socialdemokratin och glömmer att det samtidigt alltid är hans uppgift, att med förhållandevis ”god lokalkännedom” om de socialister som söker alternativ till vänster om socialdemokratin, se till att angripa just dessa uppstickare.

I sin krönika om Georgien arbetar han på sitt gamla vanliga sätt . Han ger oss först en mustig och frän bild av det vilda och oljerika Kaukasus. Han gör en jämförelse med John le Carrés romaner och vi får möta svindlare och apparatjiks av alla de slag. Det kryllar av beskyddare, smugglare och sjaskiga lokala herrar som säljer sina råa tjänster. Där är illegala vapenaffärer. Framförallt är det en handel med olja som betalas med människoblod som hårdvaluta…

Fortsättningsvis klär han av de olika sydossetiska ledarna deras skitna kläder. Även det gamla sovjetväldets egen Tony Blair, Michail Sakkasjvili, störtas omkull från sin nyliberala piedestal. Även om Svenning glömmer att berätta att Saakasjvilis egen klan, med morbrodern Temur Alasania i spetsen som bossarnas boss, utgör ett av de mest korrupta nätverken i regionen.

Alla är skurkar

Det är efter denna måleriska analys, så rik på lokal atmosfär, som Svenning springer rakt in i häcken och faller pladusk ner i banan. Bara perifert får vi veta att sydosseterna trots allt är en del av en nation (600-700 000 människor ) som i århundraden kämpat för sitt oberoende och som aldrig i modern tid har varit kontrollerad av en georgisk statsbildning. I sin historieskrivning för NE sammanfattar Jan-Öjvind Swahn denna strävan som att: ”I såväl den ryssländska som den georgiska delen finns i dag en stark rörelse för ett enat Ossetien”. Inte med en enda stavelse berör han heller det uppenbara faktum att det är Saakasjvilis Georgien som den 7:e augusti inleder ett raket-, artilleri- och flyganfall mot Sydossetien och då framförallt dess civila mål. Här har Svenning för övrigt samma ”minneslucka” som Bildt. Se min förra blogg. De civila målen hade tidigare beskyddats av ryska och georgiska fredsbevarande styrkor under OSSE:s ledning. Hos Svenning sägs alla vara skurkar men till sist måste vi ändå villkorslöst hålla på den ena skurken:

Det fattiga, splittrade Sydossetien, olyckligt beläget där världen kämpar om olje- och gasledningar, ingår i ett större politiskt drama som ställer Georgien mot Ryssland. Den georgiske presidenten är knappast något demokratiskt föredöme men för närvarande har han blivit en symbol för en liten stat på väg mot självständighet. Dess oberoende, kanske rentav överlevnad, hotas med våld av en auktoritär stormakt. Stormaktsimperialism måste alltid och utan selektion fördömas. Dessa attacker kräver omedelbart motstånd och villkorslös solidaritet med den georgiske presidenten och hans land.

Hade Svenning inte varit så närsynt och så förläst på le Carré hade han mycket snart urskiljt ett större geopolitiskt drama än det som sker i de vilda bergen och de vackra dalarna mellan Tskhinvali och Gori. Här finns många nyanser, när det gäller tolkningar. Men upppenbart är det inte Georgien och Ryssland som står mot varandra i de våldsamma scener som utspelats. Visst. Så är det med stridscenerna och med den blodspillan vi ser.

Manus och regi av USA

Men manus och regi är i händerna på USA/Storbrittannien. Det är kort och gott den anglosaxiska världens kontroll över olja och gas som ska säkras. Saakasjvilis Georgien regisseras av Bush och den bästa tolkning jag sett av händelserna har ännu så länge gjorts av Michel Chossudovsky som i Globalresearch hävdar att:

Om målsättningen hade varit att återge Georgien politisk kontroll över den lokala regeringen, hade operationen ( Georgiens anfall ) skett på ett helt annat sätt. Då hade specialtrupper ockuperat de viktigaste allmänna byggnaderna, nätverk för kommunikationerna, regionala institutioner i stället för att lägga bombmattor över bostadsområden och sjukhus. För att inte tala om Tskhinvalis universitet.

Chossudovksys poäng är uppenbar. Georgiernas blixtkrieg mot Tskhinvali syftade till att förstöra staden för att på så sätt provocera fram ett ryskt militärt svar. Varför annars bokstavligen rasera grunden för ett eget styre? Med hjälp av egna förluster och ett humanistiskt nödrop över ”den fria världen” skulle sedan NATO kunna flytta fram sina positioner. Kanske hoppades också USA att på detta sätt få med Georgien i NATO, trots tveksamheterna från Tyskland, Frankrike, Italien mfl av EU: s huvudländer. Chossudovsky utesluter också nära nog helt att Saakasjvili inledde bombangreppen på egen hand. Om sedan det hela gått så bra är en helt annan fråga och där vet vi nog inte ännu det rätta svaret. Kanske var provokationen för iögonfallande, trots att vare sig Bildt eller Svenning såg den? Kanske svarade också ryssarna mer aggresivt och mer konsekvent än man hade tänkt sig? Kanske har USA ändå misslyckats med att vinna Berlin, Paris och Rom för sina egna – och Israels- ståndpunkter. Vi ska inte glömma att Israel har stora intressen i den enormt viktiga olje- och gasledning, BTC, som går genom Georgien ner till turkiska Ceyhan. I Israels strategiska planer för sin energiförsörjning och för vidarexport ingår också att koppla ledningen vidare från Ceyhan till den egna hamnstaden Ashkelon, där den sedan kan anslutas till det egna pipelinsystemet ända till Röda havet, för export ända bort till exempelvis Japan. Israel har också varit USA:s viktigaste partner när det gällt att utbilda den georgiska militären. Den flygplansfabrik norr om Tblisi som ryssarna bombat har haft Israel som en av sina byggherrar.

Socialismens sista svanesång

Nå. Oavsett om denna analys är riktig eller inte så kvarstår det faktum att Svenning inte vill vidgå vilka intressen som står emot varandra. Som socialister har vi givetvis ingenting mer till övers för dagens Ryssland än för dagens USA. Vad vi ser är faran för ett för oss socialister klassiskt rövarkrig mellan två kapitaliska statsbildningar. I kläm är dessutom den ossetiska nationen. Att då som Olle Svenning på socialdemokratins viktigaste ledarsida i bröstoner skriva att : ”Dessa attacker kräver omedelbart motstånd och villkorslös solidaritet med den georgiske presidenten och hans land” . Ja, det är att med pannan före rusa rakt in i den sista häcken – och att sen för alltid ligga utslagen på den politiska banan. Villkorslös solidaritet med Saakasjvili? I klartext ska då svenska trupper direkt flygas ner till fronten och börja slåss med ryssen. Här som under Första världskriget tar vi inte ställning mellan skurkarna. Vi går naturligtvis emot NATO överhuvudtaget och allierar oss med dem som bekämpar dess utvidgning. På samma sätt som vi är emot den tänkta amerikanska ”robotskölden” i Polen.. I sanning sjunger Svenning socialdemokratins sista svanesång. När det gäller sydosseterna och den nationella frågan kan vi socialister inte heller vara likgiltiga. Även om det i sista hand kräver mer kunskaper än de vi kanske har. Det krävs konkreta analyser av konkreta förhållanden, som Lenin en gång sa. För det finns inte en evig princip om den nationella frågan. Men jag har svårt att se att vi kan säga åt den överväldigande majoriteten i denna nation att den, på sina egna villkor, inte skulle få ta emot också ett militärt stöd från Ryssland. Ett stöd åt den ossetiska nationen får däremot inte betyda att det militära försvaret växer över i ett krig för den ryska statens regionala intressen i stort. Att här på läktarplats med utsikt främst över flödet via Internet, utan djupare insikter kunna sätta den gränsen är i dagsläget inte möjligt. Men Svenning må vara trevlig, men hans uppslutning bakom Bush och USA:s inmarsch i Kaukasus är vedervärdig och måste avvisas.

Här hedras en annan av socialismens dödgrävare. Stalin som

enligt forskarna var osseter, hyllas i sin hemby norr om

det georgiska Gori.

I annan media: DNI, DN2 , DN3 ,DN4, SVD1,SVD2,

SVD3, Sydsvenskan 1, Sydsvenskan 2

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Olle Svenning, Aftonbladet, Georgien, Kalla kriget, NATO, Bildt, USA, Imperialism, Israel, Bush

Med rysskräcken i blodet

Carl Bildt har rysskräcken i blodet. Ett politiskt arv i släkten sedan flera generationer tillbaka. Inte för inte är han sonsons sonson till den konservative militären, « junkern » och friherren Gillis Bildt. En barsk stamfader som var svensk ÖB eller riksmarskalk under åren 1884-90.

I sina yngre dagar när Carl Bildt 1984 gift sig med Mia, dotter till moderatledaren Gösta Bohman, lät denne undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade ö i Stockholms skärgård. « Får du någon hjälp av Carl », frågade journalisten. « Knappast », blev svaret. « Han står mest hela tiden med kikare och spanar efter ryssen ».

Halläning, svensk, europé? Nej, halläning, svensk och amerikan!

I min egen ungdom fick jag inblick i hur djupt detta med « ryssen » kunde sitta. När min mormor gick bort flyttade morfar John Kildén hem till vår familj. Han levde med i vår vardag under mina tonår på sextiotalet. En underbar människa som delade med sig både av sitt efternamn och sina livserfarenheter. Trots sina år kunde han ibland daska ut några riktiga färgklickar omkring sig. « Humöret är det aldrig nåt fel på », sa pappa. Sextiotalets enorma envig i hockey mellan Sverige och Sovjet blev för honom riktiga urladdningar. Han var född 1880 och TV i sig var för honom en riktig sensation. Hockey var också något nytt. I hans lilla glasbrukssamhälle Surte, där hade han sett bandy, men aldrig den mer fysiskt aggresiva hockeyn. Efter Sveriges VM-guld i Colorado Springs 1962, blev Sverige den ständige förloraren i massor med hårda tvekamper mot « ryssen ». Sex silver, en brons och en fjärdeplats, blev det allt som allt under resten av decenniet. Inte ett enda guld. Min snart nittioårige morfar levde med i varje nedsläpp och jublade över varje svenskmål. Men när « ryssen » till sist tog hem de avgörande poängen med sin klappklapphockey. Ja. då slutade det flera gånger med ett väldigt tjong och brak i TV-rutan. Med full kraft hade då morfar vräkt sin cigarrlåda mot vår fina 21-tummare. TV :n klarade sig alla gånger. Men inte alltid Ritmesterlådan i rött bleck. Till stor förtjusning för vår boxerhane, Ray, sprack asken upp och cigarrerna rullade ut över golvet…

Det gällde att slå « ryssen »

Morfar John var nu inte så intresserad av själva hockeyn. Han ville framförallt att vi skulle slå « ryssen ». Han var ett barn av sin tid. En vänsterradikal liberal med stor ovilja mot all militarism. Mot brukspatrons önskan vägrade han exempelvis att skänka pengar till högerns kanonbåtsinsamling 1912. Men trots detta så fanns inympad rysskräck i det politiska arv han fått med sig. Det var därför det blev en för stor nesa att gång på gång få uppleva hur svenskarna fick bita i isen för rysssen. Nu var morfar barn när Gillis Bildt var ÖB och hans familj var inte heller konservativ utan frisinnad, som det hette. Ändå fanns « ryssen » där som de evige moståndaren, vilken det gällde att besegra.

Därför kan jag lätt föreställa mig hur den gamle Gillis Bildts skugga ständigt faller även över den moderne ätteläggen Carl Bildt. På åttiotalet gjorde han politisk karriär genom en serie möten i Sveriges regementsstäder, där han hetsade upp folk med sitt låtsaskrig mot ryssen i Stockholms skärgård. I dag sägs han ska mäkla fred i Kaukasus. Men ser då bara ryssar. Överallt ryssar och ryska vapen.

I skymundan för största delen av svensk media har Carl Bildt, som det nästan koleriske brushuvud han är, lyckats med en svår diplomatisk skandal i samband med Georgiens angreppskrig mot Sydossetien. Inte nog med att han varit fullständigt blind för både USA :s roll i stort när det gäller hela den oljerika regionen och för den militära inringning av Ryssland som NATO iscensätter. Nu senast med det polska beslutet om att tillåta amerikanska robotramper. Han har dessutom konsekvent vägrat att se Georgien annat än som ett offer för en brutal rysk militär övermakt. I sin bleka blogg, « Alla dessa dagar », kallade han Georgiens överraskande raket- och bomböverfall på Syd-Ossetien och dess lilla huvudstad Tskhinvali för « en långt gående ambition att återställa konstitutionella rättigheter ». Varför han inte använde samma tjusiga formulering för att förklara Milosevics miltära övergrepp mot kosovoalbanerna blir svårt att förklara. På ett tydligt sätt visade samtidigt hans kollega Alexander Stubb i Finland hur en diplomatisk slipsten ska dras. Gång på gång försäkrade denne att han, som ordförande för OSCE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, inte tog ställning mellan parterna. Men ändå betonade han att Georgiens bomber inte alltid varit så välriktade :

”Jag fördömer bombangreppen på OSSE-byrån i Tschinvali, Sydossetien. OSSE:s representation i Georgien samarbetar intensivt med alla parter för att förlösa spänningen. Parterna bör respektera deras arbete och mandat. Jag är beredd att skicka mera OSSE-observatörer till Georgien så snart som situationen det tillåter.”

De ryska militärer som dödades av georgisk eld var enligt internationell rätt, fredsbevarande styrkor, OSSE:s manskap och godkända också av Georgien. Alexander Stubb, liksom EU:s franske ordförande Sarkozy, vägrade helt enkelt att utplåna den europeiska kapitalismens egna särintressen för den amerikanska hegemonin och köpte därför inte heller rakt av den genomskinliga propagandabild av krigsutbrottet som Georgiens Mikaheil Saakhasvili försökte sälja. Samtidigt är det naturligtvis ganska självklart att det inte går att medla om man bara rakt av kopierar den ena partens ståndpunkter. Som USA:s förre president Jimmy Carter sagt om George Bush och hans politik i Mellanöstern: ”Hur kan man göra anspråk på att medla när man bara intar den ena partens åsikter”? Carl Bildts problem är att han inte kan skilja på sin egen roll som utrikesminister och då företrädare för OSCE:S och EU:s fredsplan och sin egen privatperson som aktieägare och aktivist för USA:s räkning. För att inte tala om det blå blodet och den nedärvda rysskräcken.

Diplomatisk skandal

Bildts diplomatiska skandal kom den 9 augusti. I sin blogg talade han naturligtvis bara om det ryska angreppet. Men inte bara det. Han jämförde också otroligt nog Medvedev och Putin med Hitler och Ryssland med Nazi-Tyskland:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Central-Europa.”

En mer rättvis bild kanske hade varit att jämföra Saakhasvilis försök att rensa Syd-Ossetien från osseter med Milosevic försök att rena Kosovo från albaner? Men Bildts retorik måste dessutom ses i ljuset av att han ska vara en del av en fredsansträngning, av ett diplomatiskt försök att först få till stånd ett vapenstillestånd. Att då jämföra Medvedev och Putin med Hitler gör att Bildt ger intrycket av att ha tappat all sans och balans. Enligt georgiska myndigheter har den ”ryska ockupationen inneburit att 67 civila dödats i det egentliga Georgien”. Jämför man dessa 67 dödsoffer med de 20 miljoner ryssar som dog i kampen mot Hitlers Tyskland är Bildts retorik sannerligen ingen diplomatisk höjdare.

Uppenbart får krigsaktivisten Bildt under dagen hård intern kritik för sin blogg. För senare under dagen lägger han ut en ny version på engelska där han så försiktigt som det går försöker att sopa igen de värsta spåren efter sig. Milosevic är borta, men framförallt naturligtvis den politiska pariastämpel som sattes med Hitlers namn. Nu heter det i stället ”previous Germany” och ”previous Serbia”. Vilket naturligtvis inte sticker ut lika skarpt.

Men i sak är Carl Bildt lika fullt isolerad från sitt Europa. ”Halläning, svensk,europé”, kallade Carl Bildt sig själv på 80-talet. I dag vore en mer passande benämning: ”Halläning, svensk, amerikan”! Rollen som propagandist för Bush`s Irakkrig var inte tillfällig. Moraliskt är Bildt medansvarig för ett krig som kostat hundratusentals människors liv och tvingat miljoner andra att fly. Nu är han aktivist för samma regim när det gäller dess expansion in mot Kaukasus. Han ”går som barn i huset” hemma hos Saakhasvili, sa Birger Schalug talande nog i en TV-soffa och i Väst-Europa delas hans ståndpunkter bara av Gordon Browns England. Axeln London/Washington överlevde hjulbytet Blair/Brown…

I sin bleka blogg

I sin bleka blogg skriver Bildt besviket den 13 augusti, att ”det var en avmätt diskussion i Bryssel”. Hans fick helt enkelt på tafsen under mötet mellan EU:s utriksministrar. Men kan ändå trösta sig med att Englands frånvarande Milliband ringt honom under mötet…

I bloggen från den 17:e augusti träffade vår utrikesminister till sist sin kollega från Tyskland. Anteckningarna från den träffen ger inte heller sken av någon entusiasm från endera sidan Det blev ”en nyttig och trevlig kväll”, konstaterar Bildt lakoniskt. ”Det finns mycket att diskutera”, avslutar han kort. Ja, och mycket att diskutera fanns det nog. Så här entydigt uttalade sig Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeir samtidigt för DN:

Vi måste göra allt för att lindra de drabbades lidande och få till stånd ett varaktigt vapenstillestånd. Det har i ögonblicket högsta prioritet och därför ser jag ingen mening med att nu teckna en ”upptrappningens kronologi” och ur denna rikta anklagelser mot den ena eller andra sidan /…/ Jag står för en utrikespolitik där förnuftet spelar en central roll. Därtill hör insikten att Ryssland förblir en stor granne till EU och – vare sig vi vill det eller inte – en faktor i den europeiska politiken. Om detta är jag enig med förbundskanslern. Insikten betyder också att man inte bedriver någon utrikespolitik genom att ignorera Ryssland. Just de aktuella händelserna visar hur viktigt det är att försöka förmå Ryssland att spela en ansvarsfull roll, även om det inte alltid är enkelt. En lösning på Kaukasus-konflikten kommer inte till stånd utan eller emot Ryssland. Tvärtom – det gäller att hålla samtalskanalerna öppna till Tbilisi och till Moskva.

Bildt är helt enkelt mer amerikan än europé. Vilket redan den patetiska vängåvan till Bush/Rice i form av givarkonferensen i Upplands Väsby under våren underströk.

I andra media: DN1 ,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,

Politiken1, Politiken 2,

Läs även andra bloggares åsikter om Bildt, Carl Bildt, M, MUF, Regeringen, EU, Georgien, Kaukasus, Syd-Ossetien, FN, Rice, Bush, Imperialism

Efter en lång och skön semester…….

Dyker vi upp igen tisdagen 19:e augusti.

Med massor av nya bloggar

Vi siktar högt. Med många läsvärda inlägg

under hösten.

Hälsar Benny&Göte