Kära läsare

Nu tar vi semester.

Hoppas ni har haft behållning av vår blogg.

Vi är tillbaka efter semestern med nya friska tag.

Ha en bra sommar.

Vi dyker upp igen en bit in i augusti

Benny & Göte

Veckan som kommer inleds med ett nytt möte i den så kallade G8-klubben, som består av USA,UK,Frankrike,Japan,Kanada,Japan,Italien och Ryssland.

Ingen nytt under solen…

De åtta statscheferna samlas i Toyako på ön Hokkaido den här gången. 21 000 poliser motade bort runt 10 000 demonstranter som fick nöja sig med att protestera sju mil bort från mötet på ön. Om det vore för mötets betydelse och innehåll är det inte ens värt att demonstrera.

Men demonstranterna har självfallet ändå rätt eftersom de åtta symboliserar den kapitalistiska marknadens diktatur över människor och natur.

Ja natur ska vi inte prata om. Inte ett enda beslut som går i riktning mot mindre utsläpp av växthusgaser kommer att tas. Redan i fjol beslutade ett G8-möte att ” seriöst överväga ” utsläppsnormer. Mer blev det inte. I morgon och tisdag beslutar  man endast att inte besluta om något utan hänvisar till att det ska hållas ett klimatmöte i Köpenhamn nästa höst. George W. Bush insisterar som vanligt på att USA inte kommer att acceptera några utsläppsnormer så länge inte Kina och Indien också går med på långsiktiga mål för utsläppen. Avslutningsdeklarationen säger att utsläppen av CO2 ska halveras till 2050. Men utgångsnivån är i dag och inte nivån 1990 som IPCC rekomenderar. Inga mellanmål sattes upp så det finns all anledning att ta pratet om halvering till 2050 som just prat. Speciellet med tanke på det antal kolkraftverk som Bush redan beslutat om.

Tvinga arbetslösa ta vad som helst…

Den holländska regeringen antog i dagarna nya extrema direktiv för behandlingen av landets arbetslösa. Den arbetslösa person som inte hittat ett nytt arbete efter ett års arbetslöshet ska tvingas att acceptera vilket arbete som helst som erbjuds oavsett personens kvalifikation och karriär.

-En advokat blir en bra jordgubbsplockare, skämtade en av landets dagstidningar.

-Det är enbart genom att arbeta som man deltar korrekt i det sociala livet, säger arbetsministern Jan-Piet Donner. Utmärkt. Sätt alla kupongklippare och börssurfare att diska i Harlems lusiga restaurangkök. Det finns cirka 236 000 lediga jobb i landet, de flesta halvtidsjobb i servicesektorn.

Anpassningen av den holländska arbetsmarknaden till kapitalisternas behov har gått mycket långt. Inte mindre än 40 procent får nöja sig med halvtidsjobb. Bland kvinnorna är siffran katastrofal. 70 procent av dem halvtidsjobbar, främst på grund av den urusla daghemssektorn.

Men regeringen är inte riktigt nöjd ännu. Den vill tänka över om ettårsregeln för de arbetslösa inte ska minskas till sex månader. Pensionärerna ligger också illa till. Det finns planer på att höja pensionsåldern från 65 till 67 år. Alla dessa åtgärder stöds av det socialdemokratiska partiet som sitter i koalitionsregeringen. Endast vänsterpartiet SP säger nej till hela paketet.

Köptes Betancourt fri?

Knappt hade Ingrid Betancourt njutit färdigt av sin första dag i frihet på sex år så böjade det spekuleas om att hon köpts fri för 20 miljoner US$. Kanske, kanske inte. De uppgifter som lagts fram verkar inte speciellt tillförlitliga och har lite av ” surt sa räven ”. över sig. Själv tror jag att FARC grundlurades och att rörelsen tappat både riktning och mål. Finansiering av verksamheten har blivit ett mål i sig och metoderna allt mer avlägsna från sociala och politiska syften. Fidel Castro var oväntat hård i sitt fördömande av FARC.

-Inga civila ska tas som gisslan och hållas fånge i djungeln, sa den gamle till pressen. Samma sak gäller Hugo Chavez som kraftigt uppmanade FARC att ge upp den väpnade kampen.

Knesset saboterar…

Det israeliska parlamentet Knesset röstade i veckan igenom ett lagförslag som saboterar alla förhandlingar med Syrien om ett återlämnande av Golanhöjderna. Lagen, som ska ska gå till omröstning två gånger till innan den antas, innebär att inget återlämnande av Golan kan ske utan en folkomröstning eller ett beslut i Knesset med 2/3 majoritet. Golanhöjderna ockuperades av Israel under kriget 1967 och sedan dess har 20 000 israeler bosatt sig där. Där bor också 18 000 druzer som bevarat sin syriska nationalitet. Att Isreals zionisthöger skulle vara beredd att överge Golanhöjderna och evakuera de 20 000 verkar helt uteslutet sett till det politiska läget. Oavsett vilka avsikter Olmert har med de aktuella förhandlingarna med Syrien har nu Knesset lagt ett stort hinder i vägen för ett fredsavtal mellan de båda länderna.

Fler arbetslösa…

OECDs utsikter för arbetslösheten under de närmaste åren är ingen munter läsning. De rikas klubb skriver att en miljon kommer att förlora sina arbeten under 2008 och att det blir ännu värre 2009. Den kris som startade med ruttna bostadslån i USA har nu spritt sig till nästan alla ekonomiska aktiviteter. Och än en gång är det de arbetande som får betala priset för den galna finansvärldens allt mer hårresande spekulation i allt från bostäder till råvaror.

Inför 2009 räknar OECD med följande arbetslöshet :

OECD som helhet : 6.0 % eller 34.8 miljoner personer

Spanien : 10.7% eller 2.5 miljoner personer

Frankrike : 7.6 % eller 2.1 miljoner personer

USA : 6.1% eller 9.5 miljoner personer

UK : 5.8% eller 1.8 miljoner personer

Att USA befinner sig i en recession verkar helt klart. För sjätte månaden i rad ökade arbetslösheten och sedan första januari har något över en halv miljon förlorat sina arbeten. Antagligen är den verkliga siffran betydligt högre därför att i USA försvinner folk mycket snabbt från listan över arbetslösa. De som inte tror att det finns några jobb att få försvinner ur statistiken när de inte längre aktivt söker arbete.

I media: SVD,

Andra bloggar: Svensson,Proletärbella,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, G8, Bush, KLimat, Miljö, FARC, Betancourt, Castro, Chavez, Knesset, Golanhöjderna, Syrien, Olmert, OECD, Arbetslöshet, Spekulation

Artikeln nedan är en relativt fri översättning från tidningen Rouge som ges ut av LCR, den franska sektionen av Fjärde Internationalen.

LCR tar avstånd från Sarkozys program för EU och manar till kamp för ett annat Europa, ett soldidariskt och socialt rättvist Europa.

En president utan legitimitet

Nicolas Sarkozy har presenterat det program han tänker driva under sina sex kommande månader som EU’s president. Pressen pratar ” om en logistisk likaväl som en politisk utmaning ” för Sarkozy. Det logistiska problemet kommer nog att lösa sig tack vare de 190 miljoner euro som den franska regeringen anslagit, tre gånger mer än år 2000 då Frankrike sist hade presidentskapet i EU. De som i dag drabbas av den ekonomiska krisen glädjs knappast över nyheten.

Efter baksmällan av det irländska nejet har Frankrike drivit en hektisk diplomati och gjort vänskapsbesök i en rad europeiska huvudstäder. Men det har inte gått att ” isolera det irländska problemet ” eftersom Tjeckien först visade stor tvekan och sedan vägrade Polen att skriva under Lissabonfördraget.

Jean-Louise Borloo,(ekologiminister och minister för en hållbar utveckling, min. anm.) räknar med att i europeisk skala förnya propagandaeffekten av miljöprogrammet Grenelle(ett program med lite av varje utan seriöst grepp om miljön som antogs i fjol. min.anm.) och få det antaget som ett europeiskt klimat-och energiprogram.

Det europeiska immigrationsavtal, som ” utvisningsministern ” Brice Hortefeux, försökt sälja till EU har inte övertygat Spaniens regering och mötet mellan premiärminister Fillon och Zapatero var ett misslyckande. I Frankrike är regeringen oroad över EU-byggets svaga legitimitet. Alain Lamassoure, fransk UMP-ledamot av Europaparlamentet, har på Sarkozys begäran skrivit en rapport som kräver att det ” sociala ” blir en prioritet för Sarkozy i bygget av ett ” medborgarnas Europa ”. Det handlar självfallet inte om att tvinga igenom en minimilön i EU eller fri abort i alla EU-länder utan om förändringar som berör små grupper av personer, som exempelvis att harmonisera högskolediplomen, om rätten till pension när man bosätter sig i ett annat land. En hemsida på Internet ska öppnas där enskilda medborgare i EU kan skriva om sina dagliga problem. Programet är löjligt begränsat och visar på att krisen i EU-bygget är här nu.

Det kollektiv av fackliga organisationer och andra rörelser som bildats inför det franska EU-presidentskapet tänker föreslå manifestationer på de teman, energi-och miljö, immigration, försvarspolitik, jordbruk, som Sarkozy spikat för sitt presidentskap. Vi måste ta tillfället i akt och hindra honom att nå sina mål och i stället levandegöra idén att ett annorlunda Europa är möjligt, ett Europa med radikalt skilda prioriteringar. Ett solidariskt, socialt, demokratiskt Europa, ett Europa som respekterar kvinnornas, invandrarnas, de arbetslösas och löntagarnas rättigheter. Ett Europa som en gång för alla bryter med profitjakten som dikteras av de multinationella bolagen.

I media: DN,Le Monde,Rouge,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Sarkozy, energi, miljö, LCR,

Tanklöst

med etanol…

De senaste årens produktion av etanol med majs som råvara svarar för 75 procent

av de senaste årens prishöjningar, hävdar Världsbanken.

Visst hade Fidel rätt. Långt in på ålderns höst och med mer än fem decennier från revolutionens klippiga Sierra Maestra, kunde han ändå för mer än ett år sedan publicera ett politiskt budskap, som borde få alla ledarskribenter och nyhetsmakare i medias huvudström att skämmas:

I ett av sina brev från sängkanten skrev han:

Ökad användning av biobränsle från USA och andra rika länder kommer att skapa en global matkris som kommer att döma mer än tre miljoner människor till döds genom svält och brist på vatten. Var och vilka kommer att förse dessa tre miljoner människor med den majs de behöver?

Nu har hans frågor besvarats av Världsbanken som i en rapport läckt av The Guardian, menar att etanolproduktionen svarar för 75 procent av prisstegringarna på livsmedel. Här finns också en biljardeffekt. När viktiga stapelvaror inom livsmedelsindustrin utsätts för större efterfrågan på grund av att framförallt tillgången på majs minskar öppnar detta för en hänsynslös spekulation i råvaror till vår mat.

I Sverige betalar regeringen välbeställda köpare av nya etanolbilar ett miljöbidrag på 10 000 kronor. Efter Världsbankens rapport är det nog inte överord att kalla detta för svältbidrag. Enligt Guardian har Världsbankens rapport försenats eftersom man inte vill genera George Bush. Nu generar avslöjandet ännu mer. Inte bara då ”over there” utan också här hemma. Under veckan sammanfattade moderaternas gruppledare i riksdagen, Lars Lindblad, tillika ordförande i partiets miljögrupp, högerpartiets inställning i frågan så här

Förläng subventionerna av etanol och andra biobränslen. Dagens biobränslen ska ha fortsatta skattesubventioner till 2014. Framtida generationens biobränslen ska skattesubventioneras ännu längre. Och miljöbilarna bör slippa fordonsskatt i fyra år. Det är några av de åtgärder som moderaternas miljöarbetsgrupp lanserar i dag. Etanol, biodiesel och gas är viktiga steg på vägen för att minska trafikens miljöpåverkan. Vi vill tydligt markera för bilbranschen att subventionen av biobränslen kvarstår tills vidare.

Dags för moderaterna att börja läsa lite Fidel? Eller åtminstone The Guardian?

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Miljöbidrag, Etanol, Fidel, Fidel Castro, Världsbanken, Svält, Bilism, Bensinpriset

Släpp alla politiska fångar i världen !!!

I en räd, som tog gerillan FARC på sängen, befriade den colombianska armén Ingrid Betancourt och 14 andra fångar i torsdags. Ingrid Betancourt var tillsammans med Aung San Suu Kyi den mest kända och omskrivna politiska fången i världen sedan Nelson Mandelas fångenskap i den sydafrikanska apartheidregimens fängelsehålor.

Ingrid Betancourt togs till fånga av gerillarörelsen FARC den 23 april 2002. Hon var då presidentkandidat i det colombianska presidentvalet. Hennes beslut att ge sig in i gerillakontrollerat territorium för att driva sin kampanj beskrevs då som alltifrån modigt, via naivt till helt idiotiskt.

Propagandaseger

Fritagandet av Ingrid Betancourt är en stor propagandaseger för inte bara Colombias stenreaktionära president Uribe utan också för mörkermannen Nicolas Sarkozy. Fritagandet visar också att FARC har stora politiska och organisatoriska problem. Efter decennier av väpnad kamp verkar det mesta gå i baklås. Att finansiera den väpnade kampen med bland annat tagande av gisslan och beskattning av kokaodling kan inte annat än korrumpera i längden.

President Uribe sitter nu i en guldstol. Hans kontakter och spel under täcket med landets dödsskvadroner skyls över av propagandasegern. Dödsskvadronerna kan i lugn och ro fortsätta sin klappjakt på och mord av allt fler fackliga ledare i Colombia.

I Frankrike missade självfallet luslinsen Sarkozy inte tillfället att putsa upp sin illa tilltygade image. I varenda nyhetssändning i fransk TV fanns han med i både bakgrund och förgrund för att hylla alla ” hjältar i kampen mot terrorismen ”. Det franska parlamentet gav en stående ovation till Ingrid Betancourt och den colombianska armén. Det belgiska parlamentet ville inte vara sämre och stod också upp i jubel över ” frihetens seger ”.

Till sist mättas media och det hela blir till ett hyckleri med politiska förtecken. Det gäller att suga på godbiten så hårt som möjligt för att kamma hem poäng åt det politiska etablissemanget. Till och med Påven ska vara med på ett hörn för att hylla ” friheten ” då Ingrid Betancourt tas emot i Vatikanstaten nästa vecka.

Hyckleri

Jag skriver hyckleri eftersom det finns tiotusentals politiska fångar i världen och ingen av de som hyllar Uribe kräver att alla politiska fångar i världen ska släppas fria.

Det sitter hundratals politiska fångar i Guantanamo. I fem år har de hållits fångna utan att anklagas för ett brott, utan rätt att träffa en advokat och utan rätt att pröva fångenskapen i en domstol. När någon av dem släpps fri är det inga parlamentsledamöter som står upp och jublar. I Kina sitter hundratals personer i fängelse uteslutande på grund av sina politiska idéer. Ingen statschef kommer att kräva deras frigivning när de samlas i Beijing om ett par veckor. I Israels fängelser sitter massor av palestinier som kidnappats i de ockuperade områdena och som aldrig kommer att ställas inför rätta. Antalet länder som slänger politiska motståndare i fängelse är fler än månadens dagar. Amnesty International håller förtjänstfullt listan aktuell året runt.

Att Ingrid Betancourt är fri känns bra och rätt. Hennes enda ” brott ” var politisk naivitet. Ingen ska hållas som gisslan , torteras och fängslas för sina idéers skull. Nu är det bara att ta steget fullt ut och driva kravet att alla politiska fångar i världen ska släppas fria omedelbart.

Herrar Uribe, Bush, Sarkozy och fru Merkel- Upp till bevis. Carl Bildt-vad väntar du på ?

I media: DN1,DN2,SVD 1,SVD2,AB,Expressen,SVD 3,DN 3,

Andra bloggar: Svensson,Vida Latina,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Colombia, Betancourt, FARC, Uribe, Sarkozy

Dagens Arbete förlöjligar

LO-kongressens beslut om

A-kassa och sjukförsäkring

LO-kongressen körde över Wanja Lundby-Wedin och LO:s egen styrelse

och krävde en nittioprocentig ersättningsnivå samt att karensdagen ska

bort. Ett beslut som nu avfärdas i medlemstidningen Dagens Arbete.

Ett enda utropstecken fick journalisterna med i reportagen från den senaste LO-kongressen. LO:s styrelse, där ledamöterna tjänar tre till fyra gånger så mycket som sina medlemmar, blev trots vädjanden från Wanja överkörd när det gällde frågan om A-kassan och våra sjukförsäkringar. Inte en enda karensdag och på sikt nittioprocentiga ersättningsnivåer var kongressens klara besked till sin ledning.

Men kongressbeslut och medlemsdemokrati är ingenting för Hans Larsson, chefredaktör för IF Metalls tidning Dagens Arbete. Så här föraktfullt formulerar han sig i sin senaste ledare, riktad till 400 000 medlemmar på 12 000 arbetsplatser i Sverige:

”Ändå fattade LO-kongressen på ett par punkter beslut som alldeles uppenbart kommer att leda till problem för Mona Sahlin och socialdemokraterna inför nästa val Emot LO-styrelsens vilja fattade kongressen beslut om kostnadskrävande förslag inom såväl a-kassa som sjukförsäkring.

Att en majoritet av kongressombuden ville ta bort karensdagarna och höja ersättningsnivåerna från 80 till 90 procent är ju lätt att sympatisera med – om man bortser från kostnaderna. Mona Sahlin kommer att få fullt upp med att försöka krångla sig undan dessa LO-krav om hon vill bevara någorlunda sunda statsfinanser och sin egen trovärdighet på det ekonomiska området. Kostsamma (och ofinansierade) vallöften bör hon betacka sig för. Hur populära löftena än kan te sig.”

Larssons ledare kunde lika gärna ha lagts ut i Dagens Nyheter eller Göteborgs-Posten. Larssons uppdrag är naturligtvis att argumentera för de krav som LO-kongressen lagt fast. Inte att vara översittare mot sina egna medlemmar. Inte att hjälpa Mona Sahlin med att ”krångla sig undan dessa LO-krav”.

Att Larsson tar så lättsinnigt på demokratin i den organisation som äger Dagens Arbete beror naturligtvis på att Stefan Löven, IF Metalls ordförande, har samma inställning. Vare sig Lundby-Wedin, Larsson eller Löven behöver personligen bekymra sig över sjukdagar eller dålig A-kassa. Med sina egna höga löner och arrangemang när det gäller pensionsvillkor behöver de aldrig. Ja, inte en endaste minut, bekymra sig över ersättningsnivåerna i A-kassan eller sjukförsäkringen.

Arbetarrörelsens gamla krav om att dess heltidsanställda inte ska ha bättre villkor än de som gäller för de egna medlemmarna är mer aktuella än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hans Larsson, Wanja Lundby-Wedin, Stefan Löven, Dagens Arbete, LO, LO-kongrssen, Sjukkassan, A-kassan, Arbetarkamp

Andra bloggare: Svensson,fortsätter att kommentera det intima samarbetet mellan Sveriges och USA:s säkerhetstjänster. Proletärbella, bjuder in ungdomar till ungsocialisternas fina sommarläger i det soliga katalanska Spanien. Trotten, skriver om Volvos uppsägningar vid Volvo Torslanda.

I Tidningsmedia: SVD

Fackförening utan gränser…

Den största fackföreningen i Storbritannien, Unite, och United Steelworkers Union i Kanada och USA har beslutat att gå samman i ett gemensamt fackförbund under namnet Workers Uniting. Initiativet är remarkabelt och syftar till att ge de fackliga organisationerna större tyngd i kampen mot multinationella bolag som spelar ut arbetare i olika länder mot varandra. Det nya förbundet får 3 miljoner medlemmar.

-De multinationella företagens politiska och ekonomiska makt är enorm, säger Derek Simpson, ordförande i Unite, till BBC och fortsätter :

-De kan spela ut en nations arbetare mot en annan nations i syfte att maximera profiten.

-Globaliseringen ger finansmännen en licens att exploatera arbetare i utvecklingsländer på beskostnad av arbetare i industriländer. Enbart en internationell solidaritet bland arbetarna kan stå emot den typen av exploatering oavsett var det sker, säger United Steelworkers ordförande Leo Gerard.

De båda fackledarna uppmanar fackföreningar världen över att ansluta sig till det nya förbundet.

Allt detta är fantastiska ord. Blir de verklighet får arbetarna ett fackligt vapen som kan bli mycket vasst. Under förutsättning att det inte bara handlar om byråkraters retorik och att allt blir vid fackligt business as usual

Derek Simpson och Leo Gerard

I media: Unite,USW

Se också: Workers Unite

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, United Steelworkers, Unite, Globalisering, Facklig kamp, Internatinell fackförening

Politiskt

sprängstoff

Busstrejken är explosiv. Den gäller inte bara förarnas fackliga krav i sig. Dessa kan också bli till dynamitgubbar i kampen mot de nyliberala murar som högern bygger upp mellan privata och offentliga verksamheter. Bussarna är inte på villovägar som DN skriver i dag. De har helt enkelt stannat för att chaufförerna dragit i nödstoppen. Nu gäller det också att Kommunals ledning inte backar innan kraven är vunna. Strejkvapnet är inte omodernt som SVD hävdar utan livsnödvändigt för en kämpande arbetarrörelse.

Bussarna har stannat. Nu gäller det att inte backa en centimeter från kraven!

█ Bussförarna på den privata marknaden ska givetvis ha samma lönepåslag som sina kollegor inom Kommunal! En ökning på 1200:- under så lång tid som 22 månader är ingen nådegåva. Man behöver inte kika bort mot horisonten för att kunna räkna ut att detta är ett minimum för att ens försvara sin levnadsstandard.

█ Sak samma när det gäller nattvilan. Där vill förarna kunna ta sig hem, pusta ut, sova, vakna upp och sedan ta sig till jobbet igen och då vara så pass fräscha att de mår hyggligt och inte är någon olycksrisk i den stressiga trafiken. Här är kravet elva timmars nattvila, vilket är en självklarhet på den övriga arbetsmarknaden. Vem av oss vill åka med en chaufför som är skittrött?

█ Samtidigt vill man också ha en kortare tid mellan första och sista arbetstid, vilket på fackligt språk brukar kallas ramtiden. Här är kravet 13 timmars ramtid.

█ Till sist vill de strejkande arbetarna att de anställningsformer som nu finns i anställningsskyddet också ska tas in i det egna avtalet. En andra försvarslinje mot politiska angrepp från högerregeringen.

Bussarbetsgivarnas argument för att säga nej till dessa krav formuleras lite svävande som att ”den privata sektorn måste få bestämma över sina egna villkor för att kunna klara de viktiga uppdrag man fått”. I klartext betyder detta ökad utsvettning av de anställda för att kunna garantera ägarna fett med avkastning. Bakom dessa privata intressen finns mycket politisk snusk. En samhällsfarlig kampanj som ytterst leds av amerikanska stenrika investerare och fonddirektörer. Ett led i försöken till utförsäljning av den gemensamma välfärden.

Jan Boreaus är VD inte bara för Swebus, en av huvudaktörerna i ”Stockholmsbataljen”, utan också chef för Biltrafikens Arbetsgivarförbund som gått samman med Bussarbetsgivarna, dessutom är han coach för arbetsgivarnas kampanjorganisation Svenskt Näringsliv.

Swebus – ingen dalahäst!

Swebus är nu inte så swedish som det låter. Det är ingen dalahäst i modernt snitt precis utan ägs av en rad av dessa globala investmentbolag som pinar de anställda i sina företag världen över. För åtta år sedan köptes dåvarande Concordia Bus, med över 3 400 fordon och över 5000 anställda i Skandinavien av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs i en av dessa fantastiska affärer som kallas för Leverage Buyout. Man finansierade sitt maktövertagande genom en hög skuldsättning där räntorna på lånen för köpet betalades med Concordias eget kassaflöde. Man fick sedan 2004 den likviditetskris man syftat till och kunde sedan utan förluster omstrukturera sitt ägarskap, med hjälp av fiffelmäklarna Alvarez & Marsal så att det i dag är en seriekoppling av globala fondbolag som i en diskret bakgrund är Swebus` makthavare. Smaka på huvudägarnas namn:

Blue Bay Asset Management, (Londonbaserat ); Bear Sterns Incorporated (New York); Avenue Capital Group (NY); Fidelity Funds (Boston); Lone Star Funds ( Ett diskret stort investmentbolag som lever i välmåga på Bermuda ) samt en del andra.

Dessa bolag, som är Kommunals egentliga förhandlingspartners, har bara två intressen i livet. För det första att ta hem så hög avkastning som möjligt av sina investerade medel. För det andra att politiskt hjälpa nyliberala regeringar att luckra upp och förstöra den offentliga sektorn.

I verkligheten är bussarna både gröna och miljövänliga

Därför är bussförarnas fackliga strid av utomordentlig betydelse. Den kräver allt vårt stöd och press på Kommunals ledning så att man inte fegt backar för de krav som nu spikats. Vi har sjuksköterskestrejken i färskt minne och om den inte blev ett fiasko så blev den i vart fall en flopp när ledningen gav upp så mycket av det man kämpat för. En sådant misstag får inte repriseras. Här finns inget arbetsgivarvänligt Medlingsinstitut som bara kan tuta och kräva att bussarna ska rulla som förut, eftersom det annars betraktas som ”samhällsfarlig verksamhet”.

Som bloggkollegan Benny visar i sitt sista avsnitt om nyliberalismens vilda framfart, i artikeln här nedan, så är kravet på en gratis och förstklassig kollektiv/gemensamhetstrafik inte bara en fråga om bra service och bra arbetsmiljö utan också ett avgörande krav för att vi ska få ner koldioxidnivåerna på helt andra nivåer än i dag. Min personliga åsikt är att en nystartad rörelse som Klimataktion borde ställa sig bakom Kommunals strid. Den kommer definivt inte att bli den sista som framöver rör trafikmiljön.

I andra media:DN,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bussstrejken, Busstrejken i Stockholm, Stockholm, Kommunal, Bussarbetgivarna, Jan Boreaus, Strejk, Arbetarkamp, Fackliga rättigheter, Solidaritet, Miljö, Gröna bussar

Huka er- reform på gång.

Här följer sista delen om hur nyliberalismen perverterade ordet reform. De två tidigare delarna hittar du längre ner i vår blogg.

Del III.

Volvo folkets tillgång

Hela det nyliberala projektet är i grunden asocialt. Att genom en ständigt nedåtgående spiral anpassa löner och sociala förmåner till vad konkurrensen på världsmarknaden kräver leder till ett samhälle inte värt namnet. Det kommer alltid att finnas någon konkurrent på botten av skalan som det gäller att anpassa sig till. Det besked som arbetarna på Volvo fick i dagarna är ett bevis på de krafter som verkar.

« På samma sätt som gruvorna är en naturtillgång som ska ägas av alla arbetande människor så är Volvo en industritillgång vars framtid borde avgöras efter demokratiska beslut i ett samhälle där profiten inte längre styr. I ett samhälle där arbete, social välfärd och kampen mot miljöhoten kan förenas. Hur ska fordonsindustrin I Europa se ut? Måste folk jobba ihjäl sig för att andra ska bli arbetslösa? Hur ska fordonsindustrin klara nollvisionen för koldioxid? Ja, hur ska hela sektorn omdanas? Ska en del av produktionskapaciteten användas till gemensamma transportsystem? Det är frågor som vi gemensamt borde diskutera och besvara » skriver Göte Kildén, före detta facklig ledare på Volvo. Helt rätt naturligtvis. Det är inte bara den offentliga servicen som är av samhällsintresse. Men över Volvos framtid är det bara enskilda kapitalister som fattar kortsiktiga egoistiska beslut.

Riktiga reformer visar vägen.

Varför är det som var möjligt och önskvärt under efterkrigstiden inte längre möjligt, ja rent av bortfnyst som ekonomiska galenskaper? Det är dags att inse att det faktiskt finns en annan väg framåt, kantad av verkliga reformer, en väg som leder till ett nytt samhälle. Ett samhälle där det som produceras är till för att möta ekonomiska och sociala behov , inte för att möta kapitalägarnas krav på allt bättre vinstmarginaler.

Det « goda » 60-talet ska naturligtvis inte förskönas. Många hade det materiellt svårare då än i dag. Men hoppet om att morgondagen skulle bli bättre fanns och grundades på erfarenhet från tidigare år. Nu är det tvärtom. Många tror att morgondagen blir värre, att barnen kommer att få det sämre än föräldrarna.

För att bryta upp från den väg utför som nyliberalismen agressivt insisterar på behöver vi knyta band med den tid då reformer var reformer. Kunde de arbetandes löner följa produktivitetens utveckling då finns det ingen anledning att inte kämpa för samma koppling nu. Vad som var möjligt då är helt enkelt möjligt nu också. Tendensen att lönernas andel i nationalinkomsten minskar måste brytas och fördelningen av de producerade rikedomarna måste bli mer jämlik.Det är en defensiv kamp för att hindra ytterligare försämringar som i sin förlängning så småningom kan bli en offensiv kamp.

Vi måste kämpa för att allt fler behov tillfredsställs av en social produktion där inte vinsten styr volymen. Hotet mot miljön kräver exempelvis en politik för kollektiva avgasfria transporter som på sikt krymper personbilens använding till ett nödvändigt minimum. Det kan göras men endast om kapitalägarnas krav på god avkastning sätts åt sidan som en oväsentlighet. Det stora flertalets intresse av gratis och miljövänliga transporter ska sättas främst. Att det leder till en politisk konfrontation med den lilla klick i samhället som äger det mesta är uppenbart. Samma logik måste gälla för sjukvård, äldreomsorg, utbildning och barnomsorg, för att i allt större utsträckning socialisera allt fler områden i samhällslivet.

Det är en defensiv som går över i offensiv för verkliga reformer och som oundvikligen kommer i skarp konflikt med den moderna finanskapitalismens vinstkrav.

Det är en alternativ väg till den nyliberala. Det finns alltid mer än en väg. Det gäller bara att välja.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nyliberalism, Socialism, Ekosocialism, Vinstbegär,

I Media: ETC,DN,SVD,EPI,GP,

Andra bloggar: Proletärbella,Jinge,Svensson,

Vi blir många  !

Första viktiga steget i bygget av ett nytt anti-kapitalistiskt parti i Frankrike togs helgen 28-29 juni. Då samlades 800 delegater från hela landet i Paris för att diskutera alla aspekter i detta unika partibygge.

En kort tillbakablick kan vara till hjälp. Det var under LCRs(fransk sektion av Fjärde Internationalen) sommaruniversitet 2007 som Olivier Besancenot lanserade idén att skapa ett nytt parti som inte bara blir  samma gamla LCR i nya fjädrar. Alla som ser sig stå till vänster om Socialistpartiet är välkomna var budskapet. Vid LCRs kongress i januari 2008 beslutade en klar majoritet att sätta idén i verket.

Samla erfarenheter

I dag sex månader senare finns det 300 arbetsgrupper i landet plus ett hundratal under bildande. Tillsammans handlar det om cirka 9 000 deltagare. När delegaterna samlades förra veckan var mer än hälften personer som aldrig varit med i LCR. Däremot saknar många av dem inte erfarenhet från kamp i olika sociala rörelser. Och det är uppenbarligen behovet att samla alla erfarenheter i ett nytt anti-kapitalistiskt parti som inte viker sig i kampen mot landets högerregering som motiverade delegaternas närvaro.

Arbetet under konferensen gjordes huvudsakligen i olika kommissioner. En kommission om etapperna i partibygget, om feminismens plats i partiet, om hur den ekologiska kampen placeras i klasskampen, och flera andra kommissioner.

Konferensens var ett stort steg framåt och den bekräftar att det vägval LCRs kongress gjorde i januari var riktigt. Utgångspunkten var att öppna dörrarna för alla aktivister från olika samhälleliga kampfronter , att priviligiera en mobilisering underifrån i stället för att vända sig till olika redan existerande politiska organisationer som redan under regionsvalen visade att de inte kunde komma överens om ett gemensamt agerande.

Kongress i januari

Konferensen valde en interimstyrelse på 60 personer, varav 23 från LCR, som ska leda arbetet med att förbereda en ny konferens i oktober och en grundningskongress i januari 2009. Innan dess kommer LCRs sommaruniversitet i augusti att helt ägnas åt NPAs framtid.

Redan nu finns det enighet om att NPA inte ska ha vare sig en partiordförande eller en generalskreterare. Det blir en kollegial ledning med flera språkrör. Vad partiet slutligen ska heta vet ingen ännu. Till kongressen i januari ska de lokala arbetsgrupperna lämna in sina förslag och sen avgörs frågan av en majoritet av kongressen.

I sitt 4-minutersinlägg sa Olivier Besancenot att partiet ska bli en « vänster som bekämpar kapitalismen, som är internationalistiskt, antirasistiskt, ekologiskt, feministiskt, ett parti som revolterar mot all diskriminering ».

Socialistpartiet oroat

Ségolène Royals socialistparti visar stor tveksamhet om hur det ska agera inför Besancenots enorma framgångar i olika opinionsundersökningar och NPAs självständiga plats till vänster om dem. Före detta premiärministern Jean Pierre Raffarin från högerpartiet UMP, sammanfattade socialisternas dilemma : « Vilken är partiets strategi ? Rättning vänster eller riktning centrum ? » Socialistpartiet har redan klart deklarerat att partiet är för marknadsekonomin och en slags socialliberalism. I grunden är partiledning överens med det flesta av Sarkozys motreformer och att det är riktning centrum som gäller är det ingen tvekan om. Men trycket från den kritiska vänstern till vänster om partiet oroar och de senaste dagarna har Ségolène Royal gått ut i hård retorik mot Sarkozys regering. Samtidigt säger PS att NPA kommer att spela samma roll som Le Pens Nationalfront under 90-talet då Le Pen vägrade stödja högern i omvalen mellan höger och vänster. Men jämförelsen haltar grovt eftersom LCR alltid sagt att den verkliga motståndaren är högern.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Nya Antikapitalistiska Partiet, LCR, Olivier Besancenot, Ségolène Royal, Socialistpartiet, Le Pen