USA:s bäste expresident Jimmy Carter, ofta smädad som saktmodig i utrikespolitiken och ofta sedd som den sävlige jordnötspresidenten från Georgia, har nu blivit till en svårknäckt nöt för Bush.

Han har dels arbetat hårt med hälsovården i länder underordnade och utnyttjade av västvärlden, dels har han fungerat som en trovärdig och oåtkomlig ”god man” för val i både Venezuela och i Palestina. Hugo Chávez valsegrar och Hamas regeringsbildning kunde inte ifrågasättas av de vanliga nyliberala gaphalsarna just tack vare hans observatörsstatus. Hans bok om Israels rasistiska politik ” Fred inte apartheid ” har sedan retat gallfeber på regimen i Israel samt alla skyddsänglar i Washington.

När han nu försiktigt bänder upp en springa på Mellersta Österns värsta krutdurk och generar Bush genom att ge sig in i vad som i praktiken är egna förhandlingar både med Hamas och Syriens president Bashar al-Assad, blir reaktionerna från Israel/USA förutsägbara, men opinionsmässigt oerhört pinsamma och avslöjande Ehud Olmert och hans regeringskabinett vägrar att ens kommentera den förhandlingsgiv från Hamas och Syrien som Carter håller upp, framförallt då att Hamas i praktiken kan tänka sig att lämna Israel i fred om den sionistiska staten håller sig bakom 1967 års gränser. För att riktigt visa hur obetydlig Carter är, bryter man också mot diplomatisk praxis och förolämpar expresidenten genom att inte ge honom ens minsta tänkbara säkerhetsskydd under sin vistelse i Jerusalem. Bush` krigskabinett i Washington tar å sin sida till storsläggan genom att låta Condoleezza Rice hetsa mot Carter och sedan rada upp Hamas alla påstådda överträdelser mot ockupationsmakten.

Israels talande tystnad och Rices råskäll avväpnas sedan enkelt av Jimmy Carter när han säger att USA har gett upp rollen av att vara en medlare. På det stort uppslagna fredsmötet i Annapolis 28 november i fjol var ett stopp för Israels bosättarpolitik exempelvis en självklar och gemensam ståndpunkt. När Carter i Jerusalem lugnt och sakligt på sin presskonferens kan visa att Israel fullständigt bortser från detta, som kanske är konfliktens akilleshäl, för att i stället har tillåtit 9 000 nya bosättare bara sedan sammankomsten i Annapolis, och samtidigt försynt påpekar att Bush och Rice inte på något sätt rådbråkat Israel med detta eller med alla nya vägspärrar på Västbanken som ständigt upprättas, då pekar han på en större förändring av USA:s utrikespolitik än vad han själv kanske inser.

Amerikas förenta stater, USA, föddes ur den storslagna amerikanska revolutionen där tretton kolonier med självständighetsförklaringen 1776 bröt sig loss från det brittiska imperiet. Först i och med alla våldsamma förändringar under och efter det Första världskriget börjar USA att både vara och att göra anspråk på att vara ett eget nytt imperium, den amerikanska imperialismen. Men inte minst för att själv få fria händer ute på den vida världsmarknaden fortsätter man att ofta flagga för stöd åt antikoloniala rörelser och statsbildningar. Under Suezkriget 1956 såg vi en av de sista reflexerna för detta, när USA faktiskt tillsammans med Sovjetunionen tvingade Frankrike/Storbritannien/Israel att rulla tillbaka sitt militära anfall på Egypten. Sexdagarskriget 1967 ledde däremot till bestående ockupationer och försök till annekteringar från Israels sida, utan protester från USA. Men fortfarande 1978 kunde Jimmy Carter pressa Israel, alltså i praktiken fungera som medlare, och därigenom få till fredsavtalen mellan Egypten och Israel i Camp David.

I dag pressar inte USA ockupationsmakten Israel en endaste millimeter. Man klipper inte en endaste klo på en enda av de israeliska hökarna. Av den så storslagna amerikanska revolutionens förenta stater har det blivit en nyliberal, nykolonial skurkstat bland alla andra skurkstater.

Aftonbladets Helle Klein skriver i en ledare att Carl Bildt ska göra som Carter. Han uppmanas att träffa Hamas för att sedan få EU att bjuda in till en dialog, skriver hon.

En vacker tanke. Men inte mer. Carl Bildt trivs så bra att gosa inne i värmen hos Bush`s armhåla. Så varför riskera att bli urskakad ur presidentens kavaj?

Intressant?
Bloggat: Rawia Morra,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om Carter, Palestina, Israel, Hamas, Bildt

AIC, (Alternative Information Centre) i Israel manar alla att aktivt verka för en bojkott av den internationella författarfestival som går av stapeln i Israel bara tre dagar efter 60-årsdagen för proklamerandet av den Israeliska staten 1948.

-Det är inte rätt att Israel kan fortsätta att förneka mänskliga och nationella rättigheter för det palestinska folket, att hålla Gaza i ett dödligt grepp, att offentligt förneka Israels internationella politiska åtaganden och bygga ytterligare bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken medan israeliska författare och kulturpersonligheter samtidigt hedras med besök av internationellt berömda författare. Det måste sägas högt och tydligt till det Israeliska samhället att det inte kan agera helt ostraffat gentemot det palestinska folket och ändå fortsätta att åtnjuta internationella privilegier och hyllas som en laglydig stat, skriver AIC i sin uppmaning till bojkott.

Intressant?
Bloggat om Israel och Palestina: Svensson, Jinge, Rawia Morra,
Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, israel, Författarfestival, Politik

Det är i alla fall vad ekonomer och politiker av alla färger försöker få dig att tro när de säger att samhället inte längre har råd att betala värdiga pensioner till de äldre. För var inte detta grundargumentet till slopandet av ATP och privatiseringen av stora delar av pensionssystemet ? De äldre blir allt talrikare och försörjningsbördan för de aktiva blir för stor. Snart går det en pensionär på en aktiv hette det i skrämselpropagandan. Var och en måste därför efter förmåga spara till en stor del av sin egen framtida pension för annars nås snart smärtgränsen för de aktiva och samhällssolidariteten bryter samman. Påstods det.

Inte bara de äldre.

Jag påstår att försörjningsbördan för de aktiva aldrig varit så låg som i dag och det finns ingen risk för att den kommer att bli högre under överskådlig framtid.

Första kan vi titta på hur försörjningsbördan utvecklats under efterkrigstiden. Men varför då bara tala om de äldre? Försörjer inte de aktiva också de yngre i samhället ? Den verkliga försörjningsbördan för de arbetande måste naturligtvis definieras som de aktivas andel av den totala befolkningen. I Statistiska Centralbyråns tabeller över folkmängden hittar vi följande uppgifter :

Yngre, äldre och aktiva i % av befolkningen

Tabellen visar att det knappt skett någon förändring alls sedan 1960 i de aktivas procentuella andel av befolkningen. Till synes inget stöd för mitt påstående att försörjningsbördan minskat men inte heller för att den ökat. För att inse att försörjningsbördan minskat måste vi föra in två nya element i bevisföringen. Både sysselsättningsgraden, andelen av de aktiva som har ett arbete, och produktivitetsutvecklingen, ökad produktion per arbetad timme, påverkar starkt hur tung börda de aktiva bär på. En kort tillbakablick ställer problemet i historiskt perspektiv. För 100 år sedan fanns det inte många över 65 år men gruppen 0-17år utgjorde inte mindre än 38% av befolkningen. Samtidigt hade ytterst få kvinnor betalda yrken. Att försörjningsbördan för de aktiva med inkomster var enorm kan vi inse, även om behoven var annorlunda då. Det var många som led av hunger vilket självfallet är bevis för att försörjningsbördan var för stor för de aktiva.

Fler kvinnor arbetar.

SCB ger oss de uppgifter som behövs vad gäller sysselsättningsgraden. För männen i åldern 20-64 år har den stadigt legat kring 85% fram till den kraftiga ökningen av arbetslösheten under krisåren 1991-93 och ligger nu strax över 80%. Kvinnorna har däremot massivt gått in på arbetsmarknaden under efterkrigstiden . År 1970 var det ännu bara 60% av kvinnorna i gruppen 20-64 år som arbetade medan andelen steg till 80% år 2003. Det innebär att i dag har 2 miljoner kvinnor i aktiv ålder ett arbete. De hade varit en halv miljon färre om sysselsättningsgraden i dag varit densamma som 1970. Att en större andel av gruppen 20-64 år är sysselsatt innebär självfallet en lägre försörjningsbörda för de aktiva.

Produktivitetens utveckling har i ännu högre grad bidragit till att minska försörjningsbördan. Enligt OECDs statistik så har produktiviteten i Sverige ökat med i snitt 2.4% sedan 1970. Det innebär att en anställd i dag producerar 129% mer än 1970. Nu klarnar bilden. Inte ens om vi enbart ser till de äldres ökade andel av befolkningen har försörjningsbördan ökat. Medan de äldre ökat från 13.8% 1970 till 17.3% år 2005 har den aktive under samma period mer än fördubblat sin produktion av varor och tjänster.

Men framtiden då ?

Men hur blir det i framtiden ? Det var väl ändå skräckscenarion om en aktiv per inaktiv i framtiden som rullades upp? Generationschock och andra skrämselargument behövdes för att motivera pensionsfonderna och din framtida pensions uppknytning till aktiemarknaden. Återigen kommer SCB till hjälp, med en prognos om befolkningsutvecklingen fram till 2040.

Befolkning totalt och i årsgrupper Försörningsbörda för olika tillväxt

Så här ska tabellen läsas. De fyra första kolumnerna efter årtalen är SCBs progonos för befolkningsutvecklingen, totalt och i åldersgrupper. I den femte kolumnen visas hur de försörjningsbörda för enbart de äldre utvecklas. Kvoten är lika med gruppen 65+ dividerad med gruppen 20-64. Som synes ökar den och om detta vore hela sanningen om de aktivas framtida försörjningsbörda finns det inget att invända mot skräckargumenten. I nästa kolumn hittar du hur samma försörjningsbörda utvecklas om vi tar med « kostnaden » för de yngre. Då ökar 10 aktivas börda från 7 yngre + äldre till 8.6 yngre + äldre år 2040. Alltså nästan en inaktiv per aktiv. Katastrof, eller ? I debatten om pensionsreformen och den ekonomiska utvecklingen antog prognosmakarna att produktiviteten skulle öka med i genomsnitt 1.6% per år fram till 2040. Det märkliga är att inga beräkningar av hur detta förändrar försörjningsbördans utveckling presenterades. Vi har redan sett hur produktivitetsutvecklingen under efterkrigstiden bidrog till att minska den verkliga försörjningsbördan. Så varför skulle inte samma ekonomiska realitet gälla i framtiden ?

Deltar inte längre.

Bara den som ville rasera ett fungerande system och ersätta det med spekulation på finansmarknaden kunde blunda för fakta som de träder fram i de sista tre kolumnerna. Där kan du se vad som händer med försörjningskvoten vid tre olika värden för produktivitetens utveckling, vid 1%, vid prognosmakarnas 1.6% och slutligen vid 2%. Även den sista siffran speglar inte en vild optimism eftersom produktiviteten i Sverige ökat med i snitt 2.6% per år de senaste 25 åren. Redan vid 1% produktivitetsutveckling sjunker som synes försörjningsbördan för 10 aktiva från 7 yngre + äldre till 6.08 yngre + äldre. Så varför alla dessa hjätskärande beskrivningar av den katastrof som väntade oss om det gamla pensionssystemet behölls ?

Det finns bara en vettig förklaring. Allt handlade om att bryta ned ett kollektivt system där alla via skatten solidariskt bidrog till att finansiera de äldres välfärd. De rika och väl besuttna i samhället, kanske en femtedel av befolkningen, vill inte längre delta i finansieringen av de gemensamma utgifterna för pensioner, vård, skola och andra kollektiva system. Det är grunden till privatiseringsraseriet på alla samhällsområden. Upp till övriga i samhället att sätta stopp för detta vansinne.

Pensionärerna på undantag?

Det demografiska faktum att de äldre ökar som andel av den totala befolkningen var huvudargumentet för att införa pensionsfonderna. I andra länder gick resonemangen i samma banor. Genom att spara individuellt på finansmarknaden sa « experterna » att pensionerna kunde räddas. Alla andra lösningar, speciellt de kollektiva, fördömdes som omöjliga i längden.

Hela idén att de allt talrikare pensionärernas inkomster kan säkras via spekulation i värdepapper är genomfalsk, ja rentav en medveten bluff. Problemet att de äldre blir allt fler har inget samband med hur pensionerna finansieras. Om man förstås inte vill hävda att deras andel i konsumtionen av nationens producerade varor och tjänster måste minska, då spelar det ingen roll hur pensionerna finansieras. När de äldres andel av befolkningen ökar ska självfallet deras andel av konsumtionen öka och det är enbart de aktiva som kan producera de varor och tjänster som de äldre konsumerar. Under varje enskilt år, 2010 som 2040, är det de då producerade varorna och tjänsterna som ska fördelas mellan aktiva och inaktiva. Hur den fördelningen sker är en fråga om solidaritet. Att inbilla medborgarna att föråldringen av befolkningen kan lösas via spekulation i värdepapper är en ren bluff vars enda syfte är att skyla över ett enkelt faktum : pensionsreformens och pensionsfondernas uppgift är inte att finansiera pensionärernas bevarade andel av nationens konsumtion utan att minska deras andel. Enbart de äldre som äger en personlig förmögenhet och därför inte blir beroende av pensionen för sitt välstånd kan behålla sin standard. För de övriga bryts samhällets kollektiva ansvar ner och det blir upp till var och en att sko sig efter egen förmåga.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ATP, Pensioner, Pension, Pensionärer, Pensionssystem, Politik, Samhälle

Denna blogg skrivs av Göte Kildén, en av de tidigaste medlemmarna RM, en av föregångsorganisationerna till Socialistiska Partiet (SP) och under många år en stridbar fackföreningsman på Volvo Lastvagnar i Göteborg och Benny Åsman en av grundarna av Bolsjevikgruppen som sen kom att bli den andra av de organisationer som blev grunden till dagens SP.

Bägge två har också under lång tid varit medarbetare och skribenter i tidningen Internationalen och skrivit inlägg på bloggen Mullvaden. De inlägg som redan finns på bloggen är tidigare publicerade på den sistnämnda bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialistiska Partiet, Mullvaden, Internationalen, Göte Kildén, Benny Åsman

Allt som Nicolai Sarkozy rör vid verkar ”skita sig” som det heter ibland. Just nu har han hela den franska skolvärlden på ryggen. Efter att skolministern lät annonsera att antalet lärare på gymnasienivån ska minskas med 11 200 går det inte en vecka utan att studenterna visar sitt missnöje. Regeringen säger att antalet minskade lärare svarar mot färre tillströmning av elever, men eleverna menar att ”reformen” kommer att öka antalet elever per klass i de fattigare bostadsområdena och att bara de välbärgade inte kommer att drabbas. Den 10 april tågade 40 000 i Paris och lika många i resten av landet, vilket visar att protesterna sprider sig från Paris till resten av landet. Nu planerar eleverna en nationell demonstration i Paris den 6 maj. Ska maj 2008 bli ett nytt maj med stort M?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Sarkozy, Paris, Skolprotester, Politik, Samhälle

Till dagens morgonkaffe bjuder New York Times på fascinerande läsning. Ett journalistteam har grävt fram vilka band som finns mellan Pentagon och Vita Huset å ena sidan och ett hundratal ”militäranalytiker” som ständigt intervjuas av media som Fox News, NBC, CNN och i mindre skala av CBS och ABC. Efter att via ett domstolsbeslut fått tillgång till 8 000 sidor e-mail från Pentagon rörande kontakterna med de ”oberoende ” militäranalytikerna visar NYT att alla seglade under falsk flagg. För Pentagon och ytterst för George Bush gällde det att med alla medel slå undan benen på kritiken mot förberedelserna av och attacken på Irak och senare att ställa Guantanamo i ljusare dager. Opinionsundersökningar visade att ”oberoende militäranalytiker”, de flesta pensionerade officerare, hade större förtroende bland tv-kanalernas tittare än talesmän för Vita Huset och medias egna journalister. Sagt och gjort. ”Analytikerna” skjutsades runt till Irak och Guantanamo ett flertal gånger och bjöds på middagar av både Rumsfeld och Dick Cheney. Väl tillrättalagda rapporter om läget i ”kriget mot terrorismen” presenterades sedan av dessa husbondens röster som egna produkter, resultat av djupa ”analyser”. Därmed var Pentagons mål och intressen uppfyllda. Men vad hade de avdankade militärerna att vinna? Vid sidan av att de bjöds vitt och brett på resor och middagar hade de naturligtvis tillgång till information som journalister inte hade. Men ännu mer avslöjande är att nästan samtliga hade kontakter med, styrelseposter i och uppdrag för leverantörer av krigsmaterial till Pentagon. I utbyte mot fejkade ”analyser” av kriget fick herrarna(för det handlar naturligtvis bara om herrar) företräde när det gällde att skriva kontrakt med Pentagon för krigsmaterial från det egna bolaget.

Det ska bli intressant att se vilka svallvågor som NYT lyckats skapa med sin elva sidor långa rapport om skumrasket bakom krigspropagandan och krigsindustrin.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Pentagon, USA, Krig, Krigsindustrin, George Bush, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Guantanamo, Politik, Samhälle

-Nou grangou! Vi är hungriga, ropade fattiga i Haiti på kreolska när de i tusental krävde mat för dagen. Polisen uppbackad av FN-trupper svarade med kulor. Minst fem personer dödades nyligen i hungerupplopp i huvudstaden Port-au-Prince.

Omkring åttio procent av landets befolkning lever i fattigdom och den senaste tidens explosionsartade prishöjningar på säd och andra grödor skapar omfattande svält. Benny Åsman ger här en bakgrund till utvecklingen.

Tidningarna rapporterar om allt fler hungerupplopp och gatudemonstrationer mot dyrtiden i Afrika, Asien och Latinamerika. I Elfenbenskusten sköts en demonstrant till döds den 1 april. Dagen innan demonstrerade stora folkmassor i Senegal. Samma sak hände i Burkina Faso, Egypten och Kamerun dagarna innan. I höstas hölls stora demonstrationer i Mexico och Marocko. I Haiti har nu fem personer skjutits till döds av polisen när de demonstrerat mot de höga priserna.

Folk klarar inte av att skaffa mat för dagen. Och det är inte att undra på när vi ser på prisutvecklingen för olika basvaror.

Enligt FN ökade priset på basvaror med 40 procent förra året. På två år har priserna på vete, majs, ris, kolza, soja och palmolja stigit med mellan 100 och 300 procent. De senaste veckorna har priset på ris skjutit i höjden med mer än 30 procent.

Att det blir hungerupplopp är det inte svårt att förstå när vi vet att för folkflertalet i fattiga länder går 60-90 procent av hushållskassan till mat. I den “utvecklade“ världen går omkring 20-25 procent av en vanlig familjs budget till matkassan. Effekterna av prishöjningarna slår omedelbart och stenhårt i fattiga länder. Enligt FN levde redan 850 miljoner på svältgränsen innan prischocken. Inom kort kan det handla om flera miljarder.

Men varför rusar priserna på matvaror i höjden? Det ligger flera orsaker bakom. I Kina, Indien, Vietnam, Brasilien och några andra länder finns i dag en “medelklass” som till antalet beräknas vara kring 300-400 miljoner personer. Skillnaden från förr för dessa människor är att de nu för första gången kan börja äta två mål om dagen. Deras konsumtion av köttprodukter ökar också kraftigt. Stora mängder säd går åt för att föda upp boskapen. Efterfrågetrycket skjuter därför priserna på matvaror i höjden.

Nästa orsak är det kriminella projektet att göra bensin av sädesslag och andra grödor. Det ekonomiska etablissemangets klimatpolitik leder rakt in i en social konflikt av enorma mått. Tillverkningen av biobränslen ställer 800 miljoner bilägares intressen i direkt motsättning till två miljarder fattiga människors behov av billiga basfödor.Vi minns alla oljebolaget Essos försök att “stoppa en tiger i tanken“. Effektiv energi var melodin. Som tur var fick aldrig någon levande tiger sätta livet till. Nu, i “klimatpolitikens” frenetiska dagar, ska vi i stället stoppa en tortilla i tanken. USA:s majsfarmare gör redan biobränsle av 23 procent av sin årsproduktion. Alltså finns det mindre majs till föda utan att antalet munnar att mätta minskat, tvärtom, det tillkommer nya var dag.

Följden blir självfallet högre pris på den majs som utblottade i Mexiko och andra latinmarikanska länder använder som basföda. Exemplet med biobränslen räcker för att redan slå fast ett som är säkert – alla kapitalistiska lösningar på klimathotet kommer att gå ut över de fattiga i världen.

Men den främsta orsaken till det senaste årets prishöjningar på majs, ris och andra stapelvaror är de alltid hungriga finansherrarnas spekulation i fortsatta höjningar av råvarupriserna. Ett fåtal skor sig redan utöver det anständiga på detta sätt.

New York Times publicerade i förra veckan en artikel som beskrev hur mycket direktörerna för de spekulativa hedge-fonderna tjänat det senaste året. Det är inte miljontals dollar utan flera miljarder dollar det handlar om. Sedan börsen gått ned och ingen längre vill höra talas om bostadslån, har de flesta hedge-fonderna i stället börjat spekulera vilt på råvarumarknaden, med allt ifrån olja och metaller till vete och majs. Talesättet “den enes bröd den andres död“ passar sällsynt bra in i sammanhanget. Ordspråket kommer snart att stå för en fruktansvärd verklighet där en tredjedel av vår jords befolkning ser sin mat spys ut ur miljövänliga bilars avgasrör.

På råvarubörsen i Chicago fixeras varje dag världsmarknadspriset för i stort sett alla råvaror. Där driver hedge-fonder och annat riskkapital ett dödligt spel med hungriga människors behov. De köper “futures“ (framtidskontrakt), ett sätt att spekulera i framtida prishöjningar på vete, ris, majs och annat som fattiga människor i Syd inte kan överleva utan. En sista orsak till vissa grödors, främst vetets, prishöjningar är dåliga skördar på grund av torka i bland annat Australien. Klimatförändringen hotar att förstöra stora arealer jordbruksmark och på sikt kan det bli den främsta orsaken till problemet med hunger.

Att fattiga länder i första hand i Afrika inte kan föda sin egen befolkning beror främst på den politik som Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken tvingat dem att följa under mer än ett kvartssekel. Bakom det fina ordet “strukturanpassning” skulle Senegal och andra fattiga länder koncentrera sig på export av bomull och andra industriråvaror och importera billig mat från världsmarknaden, exempelvis EU-subventionerad vete, eller smaklös men billig kyckling från Holland. De lokala jordbruken gick omkull. Bönderna kunde inte konkurrera på de lokala marknaderna med de billiga importvarorna från USA och EU. Utblottade bönder tvingades in till städernas slumkvarter för att ansluta sig till de arbetslösas skaror.

Som en parentes ska det sägas att många lokala industrier också krossades av billig påtvingad import. Textilindustri fick läggas ned när i Europa insamlade andrahandskläder såldes till vrakpriser på de lokala marknaderna i Zimbabwe och andra fattiga länder . Så plötsligt börjar priset på den “billiga” importerade maten att rusa i höjden. De nu arbetslösa, före detta bönder, har inga inkomster att köpa den dyrare maten med och det i ruiner lagda jordbruket kan inte producera den mat som behövs.

Nu hotas miljontals människor av svält, allt tack vare påtvingade nyliberala modeller för “utveckling” i Syd. FN : mat- och jordburksorganisation, FAO (Food and Agricultural Organisation) har redan varnat för kommande hungerkatastrofer. Ja, till och med Världsbanken börjar dra åt sig öronen. Bankens nya chef, amerikanen Robert Zoellick, sade den 2 april att det krävs en “New Deal” (välfärdsprogram) för att hindra upplopp och social oro i 33 länder som drabbas hårt av de stigande priserna på basfödor. Samme Zoellick var förr USA:s benhårda chefsförhandlare i Världshandelsorganisationen, nyliberalismens murbräcka.

Under det andra veckoslutet i april samlades G7-ländernas finansministrar för att diskutera nödåtgärder mot den finansiella krisen. De passade också på att mana rika länders regeringar att tackla “matkrisen“. Mer än så blev det inte. Inga beslut. Inga konkreta åtgärder. FAO konstaterar kort och lakoniskt att av de 500 miljoner dollar som redan för ett år sedan lovades i mathjälp har knappt hälften flutit in. När det krävs hundratals miljarder för att rädda spekulerande banker från att gå omkull saknas det inte handlingskraft. Men då handlar det ju inte om något så banalt som svältande människors dagliga behov.

Intressant?
I media: Politiken,
Läs även andra bloggares åsikter om Klimathotet, Hedgefonder, USA, Biobränsle, Etanol, Miljö, Politik, Samhälle

Den amerikanska tv-kanalen ABC avslöjade i dagarna att det omedelbart efter 11 september bildades en arbetsgrupp i all hemlighet i Vita Huset. Under Condoleezza Rices ledning diskuterade Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Colin Powell, John Ashcroft och CIA-chefen George Tenet vilka förhörsmetoder som skulle tillåtas mot misstänkta terrorister. Enligt ABC gick de sex höjdarna in i detalj på förhörstekniker som allmänt betraktas som tortyr, som exemelvis slag, förhindran att sova och också den beryktade water-boarding (simulerad drunkning). Endast justitieministern Ashcroft verkar ha vänt sig emot gruppens beslut.

-Varför talar vi om de här sakerna i Vita Huset? Historien kommer inte att dömma oss milt, lär Ashcroft ha sagt till nära medarbetare. Som bekant blev han inte långvarig på posten som justitieminister. Dick Cheney såg till att han sparkades i all hast.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vita Huset, USA, Condoleezza Rices, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Colin Powell, John Ashcroft, CIA, George Tenet, Tortyr, Politik, Samhälle

Nu är det exakt fem år sedan ”jublande människor”, enligt media i väst, rev Saddams staty i Bagdad. Det visade sig snabbt att de jublande inte var så spontana som man ville få det att se ut. Folkmassan hade i själva verket hämtats med buss i de fattigaste kvarteren av SadrCity, shiiternas kvarter i Bagdad. Tidningen The Independant har letat upp några som deltog i ”jublet” för att höra deras åsikt om situationen i dag. Citaten nedan som talar för sig själva har översatts av mig själv.

-Om jag kunde vrida tillbaka historien skulle jag kyssa Saddams staty. Jag ångrar att jag deltog i dess störtande. Nu anser jag att det var en svart dag för Bagdad. Vi blev av med Saddam, men nu har vi 50 Saddam. På hans tid var vi säkra. Jag frågar Bush, var blev det av löftena om ett bättre Irak ?, säger Ibrahim Khalil.

-Se bara vad som hänt mig sedan dess. Min bror har dödats och en kusin har kidnappats. Hon är försvunnen sedan fem månader. Vårt land har förstörts av utlänningar, inte bara av amerikaner utan av extremister som kom hit för att strida med dem. Saddam var en brutal man och vi antogs vara fria när han försvann. Men det finns ingen frihet när du varje dag är rädd för din säkerhet. När jag ser på TV att folk i Amerika och England tycker det blir bättre i Irak undrar jag varför de inte flyttar hit så att de kan se på plats hur det är, säger Abdullah Jawad som också deltog i det välorganiserade « jublet » på Firdous torget för fem år sedan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Krig, Saddam Hussein, USA, Imperialism, Politik

Kris, kris och åter kris. K-ordet fyller spalterna sedan en tid tillbaka. Frågan som alla försöker besvara är: befinner sig USA redan i en lågkonjuntur, recession som det också heter. Den formella definitionen av en recession är att bruttonatinalprodukten sjunker under tre kvartal i rad. Det har den inte gjort ännu men statistiken hinner inte med i utvecklingen och när den så småningom korrigeras kanske vi får bekräftat att recessionen i USA startade med första kvartalet 2008. I tre månader i rad har i alla fall antalet arbetslösa ökat. Plus att det ännu är tiotusentals familjer som kommer att förlora sina hem när de inte längre kan betala av sina huslån. Därför kommer hushållens konsumtion att drabbas och i dagens åtstramning från bankerna kanske det för första gången på flera decennier blir stopp för handel på krita. Därför tror jag att det nu är helt klart att USA redan är inne i en lågkonjuntur, som dock ingen ännu kan bedömma djupet av.

Frågan som följer är naturligvis vilka effekter det får på världsekonomin. Gäller ännu det gamla ordspråket att ”när USA nyser får resten av världen influensa”? I finanspressen råder det delade meningar om detta. Det gäller inte längre säger de som pekar på Kinas och Indiens nya ekonomiska roll. De menar att ”tillvästekonomiernas” stora efterfrågan på råvaror kan hålla världsekonomin under armarna även om USA drabbas av en djup recession. Det är sant att Kina, Indien, Brasilien och en del andra länder står för en stor del av tillväxten i världsekonomin. Men det är inte samma sak som en stor del av den totala volymen. Olika länders andel av hushållens tototala konsumtion i världen visar att Kina och Indien fortfarande väger lätt i den totala världsekonomin. De amerikanska hushållens andel av världens konsumtion ligger kring 32 procent medan Kinas inte överstiger 5 procent. Indiens andel är knappt 2 procent. USA och EU står tillsammans för cirka 55 procent. Med det som bakgrund tror jag att det gamla ordspråket ännu står fast. En kraftig konjuntursvacka i USA kommer att dra med sig resten av världen i ett långsammare tempo, kanske en global recession. Först ut på plan blir troligen Storbritannien som också likt USA sitter fast i en omfattande spekulationsbubbla på bostadsmarknaden. Bear Stearns var troligen inte den enda storbank som bränt sina skepp med ”subprimes”. Vilket finansiellt flaggskepp som sjunker härnäst återstår att se. Enda säkra gissningen är att skattebetalarna får stå för fiolerna. De som redan ser ett ljus i tunnelns ände är optimister. Det kanske är ett framrusande tåg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Recession, Kina, Indien, EU, Ekonomi, Politik, Samhälle