Regimkris eller teater?

Recep Tayyip Erdogan kallar de protesterande för ”ett fåtal plundrare”, ”terrorister” med stöd i utlandet och ”oppositionella” som ”förleder landets” medborgare. Allt detta medan han reser runt i Nordafrika och tar emot hedersmedalj av kungen i Marocko.

I Ankara säger vice premiärministern Bulent Arinc att regeringen ber om ursäkt för det ”överdrivna våld” som användes mot de miljökämpar som i början av förra veckan ville rädda några träd i Geziparken. Träden är glömda för länge sedan och de tiotusentals som nu protesterar dag och natt kräver att trädet Erdogan ska fällas.

Är de skilda budskapen från regimens män ett tecken på strider inom regeringspartiet AKP och kanske de första synliga uttrycken för en regimkris?

Den första idén är att det handlar mer om ett försök till avledande manövrer och splittring av de protesterande. Ett försök att ställa de ”snälla miljöaktivisterna” mot de ”våldsamma” som bygger barrikader och inte viker ner sig inför kravallpolisens absurda våldsamhet.

Men det hörs kanske för många motsägelsefulla röster på regimsidan för att det bara ska handla om manipulation av befolkningen. Uppenbarligen har inte AKP lyckats cementera sina anhängare till ett solitt block bakom den egna politiken och våldet mot oppositionen.

Två tecken går inte att ta miste på. Först gäller det den officiella tv-kanalen NTV, som i början av protesterna totalt ignorerade vad som skedde i Geziparken och intilliggande Taksimtorget och i stället visade matlagningsprogram (där också) och underhållning. Det blev för mycket för en del av kanalens journalister som avgick i protest mot black-outen. Det tvingade i sin tur NTV:s VD Cem Aydin att erkänna att kritiken mot kanalen ”var helt berättigad” och att ”våra tittare känner sig lurade”. NTV:s tystnad hindrade inte folk från att följa händelserna. I vår tid av medial pluralism blev Twitter och Facebook än en gång instrument för information och mobilisering. Den arabiska våren och nu Turkiet visar att det inte längre finns möjligheter för makten att släcka ned alla flöden av information.

Ett andra tecken på kris för regimens stabilitet är aktiebörsens reaktion. I måndags störtdök den 10,47 % för att sedan hämta sig något i går tisdag. Kopplingen till regimens faraoniska byggplaner är uppenbar. Inte mindre än 60 % av kapitalet på den turkiska börsen är utländskt. Det är kapital som nästan uteslutande investerats i Erdogans planer för Taksimtorget, köpcentra, broar och flygplatser. Börjar dessa kapitalägare att tvivla på regimens kapacitet att bevara det ”stabila investeringsklimatet” då kan kapitalflykten bli snabb och förödande för regimen.

Det är nog en aning för tidigt att tala om regimkris, men tecknen finns där och det handlar definitivt inte längre om ett folkligt missnöje mot konkreta enskilda regeringsprojekt. Nu samlas folk, från fackliga förbund, vänsterorganisationer, och sekulära nationalister tillsammans med den stora majoriteten av politiskt oorganiserade demonstranter för att kräva Erdogans avgång.

Även lokala tecken på konflikter mellan myndigheter dyker upp. I Anatalya vägrade de kommunala myndigheterna polisen att använda brandkårens vattenbehållare för att fylla på vattenkanonerna. I landets östra delar växer missnöjet bland landets 12-13 miljoner alevis, en speciell gren av shiamuslimer som ser sig själva som moderata muslimer med en egen kultur. Bland annat har församlingen inga moskéer utan möts i samlingssalar typ ”folkets hus”. De är och har alltid varit diskriminerade av AKP och i de pågående protesterna kan alevis känna sig som en del av folkets resning.

I dag onsdag ansluter ytterligare ett fackförbund, Disk, till den pågående storstrejken och trycket på regeringen ökar. Ingenting tyder just nu på att demonstrationerna snabbt ska avmattas. Vilken effekt Erdogans återkomst från Nordafrika ska få återstår att se. Då blir det kanske möjligt att bedöma om Bulent Arincs och presidenten Guls försök att stryka demonstranterna medhårs bara är demagogi eller om det verkligen är kris på gång i AKP:s ledning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,