Regimkris eller teater?

Recep Tayyip Erdogan kallar de protesterande för ”ett fåtal plundrare”, ”terrorister” med stöd i utlandet och ”oppositionella” som ”förleder landets” medborgare. Allt detta medan han reser runt i Nordafrika och tar emot hedersmedalj av kungen i Marocko.

I Ankara säger vice premiärministern Bulent Arinc att regeringen ber om ursäkt för det ”överdrivna våld” som användes mot de miljökämpar som i början av förra veckan ville rädda några träd i Geziparken. Träden är glömda för länge sedan och de tiotusentals som nu protesterar dag och natt kräver att trädet Erdogan ska fällas.

Är de skilda budskapen från regimens män ett tecken på strider inom regeringspartiet AKP och kanske de första synliga uttrycken för en regimkris?

Den första idén är att det handlar mer om ett försök till avledande manövrer och splittring av de protesterande. Ett försök att ställa de ”snälla miljöaktivisterna” mot de ”våldsamma” som bygger barrikader och inte viker ner sig inför kravallpolisens absurda våldsamhet.

Men det hörs kanske för många motsägelsefulla röster på regimsidan för att det bara ska handla om manipulation av befolkningen. Uppenbarligen har inte AKP lyckats cementera sina anhängare till ett solitt block bakom den egna politiken och våldet mot oppositionen.

Två tecken går inte att ta miste på. Först gäller det den officiella tv-kanalen NTV, som i början av protesterna totalt ignorerade vad som skedde i Geziparken och intilliggande Taksimtorget och i stället visade matlagningsprogram (där också) och underhållning. Det blev för mycket för en del av kanalens journalister som avgick i protest mot black-outen. Det tvingade i sin tur NTV:s VD Cem Aydin att erkänna att kritiken mot kanalen ”var helt berättigad” och att ”våra tittare känner sig lurade”. NTV:s tystnad hindrade inte folk från att följa händelserna. I vår tid av medial pluralism blev Twitter och Facebook än en gång instrument för information och mobilisering. Den arabiska våren och nu Turkiet visar att det inte längre finns möjligheter för makten att släcka ned alla flöden av information.

Ett andra tecken på kris för regimens stabilitet är aktiebörsens reaktion. I måndags störtdök den 10,47 % för att sedan hämta sig något i går tisdag. Kopplingen till regimens faraoniska byggplaner är uppenbar. Inte mindre än 60 % av kapitalet på den turkiska börsen är utländskt. Det är kapital som nästan uteslutande investerats i Erdogans planer för Taksimtorget, köpcentra, broar och flygplatser. Börjar dessa kapitalägare att tvivla på regimens kapacitet att bevara det ”stabila investeringsklimatet” då kan kapitalflykten bli snabb och förödande för regimen.

Det är nog en aning för tidigt att tala om regimkris, men tecknen finns där och det handlar definitivt inte längre om ett folkligt missnöje mot konkreta enskilda regeringsprojekt. Nu samlas folk, från fackliga förbund, vänsterorganisationer, och sekulära nationalister tillsammans med den stora majoriteten av politiskt oorganiserade demonstranter för att kräva Erdogans avgång.

Även lokala tecken på konflikter mellan myndigheter dyker upp. I Anatalya vägrade de kommunala myndigheterna polisen att använda brandkårens vattenbehållare för att fylla på vattenkanonerna. I landets östra delar växer missnöjet bland landets 12-13 miljoner alevis, en speciell gren av shiamuslimer som ser sig själva som moderata muslimer med en egen kultur. Bland annat har församlingen inga moskéer utan möts i samlingssalar typ ”folkets hus”. De är och har alltid varit diskriminerade av AKP och i de pågående protesterna kan alevis känna sig som en del av folkets resning.

I dag onsdag ansluter ytterligare ett fackförbund, Disk, till den pågående storstrejken och trycket på regeringen ökar. Ingenting tyder just nu på att demonstrationerna snabbt ska avmattas. Vilken effekt Erdogans återkomst från Nordafrika ska få återstår att se. Då blir det kanske möjligt att bedöma om Bulent Arincs och presidenten Guls försök att stryka demonstranterna medhårs bara är demagogi eller om det verkligen är kris på gång i AKP:s ledning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sekterismen och Assad-regimen

En artikel hämtad från International Viewpoint och översatt av Ronny Åkerberg. Tidigare publicerad på bloggen Röda Malmö. Artikeln publicerades ursprungligen på den syriska webbsajten Syria Freedom Forever.

…att förstå en revolution

Den syriska revolutionära processen pågår fortfarande och har nu tagit både en fredlig och väpnad karaktär för att konfrontera regimens våldsamma förtryck. Den folkliga rörelsen i Syrien har, trots sina meddelanden, rapporter och ramsor om enighet och solidaritet för det syriska folket, ställts inför ständiga anklagelser av regimen och vissa specifika grupper inom vänstern regionalt och internationellt för att domineras av extremistiska islamister som kontrolleras av Saudiarabien och Qatar, medan anhängare av regimen har porträtterat Assads regim som sekulära och som en beskyddare av religiösa minoriteter.

Detta betyder dock inte att sekterism inte existerar i Syrien inom den folkliga rörelsen, det gör det och vi ska inte förneka dess existens. I en revolutionär process är olika ideologier närvarande och kämpar mot varandra, och vissa grupper i Syrien tillgriper sekteristisk propaganda i sin kamp mot regimen.

Vilken är alltså rollen för den revolutionära vänstern i denna situation? Ska vi räkna med att lämna slaget och vänta på den perfekta sociala revolutionen, som vissa gör, och gjorde inom den traditionella vänstern? Eller bestämmer vi oss för att vara en fullvärdig del av denna revolutionära process och kasta våra styrkor helt in i kampen för att störta regimen och samtidigt arbeta för en radikalisering av de olika delarna av revolutionen?

Lenin svarade på denna fråga för länge sedan:

Att tro att social revolution är tänkbar … utan revolutionära utbrott av en sektion av småborgerskapet med alla dess fördomar, utan en rörelse av de politiskt icke-medvetna proletära och halvproletära massorna mot förtrycket från godsägarna, kyrkan, och monarkin, mot nationellt förtryck, osv – att föreställa sig allt detta är att förneka den sociala revolutionen. Så en armé ställer upp på ett ställe och säger, ”Vi är för socialismen”, och en annan, någon annanstans, och säger, ”Vi är för imperialismen”, och det kommer att bli en social revolution! …”Den som förväntar sig en ”ren” social revolution kommer aldrig att få uppleva den. En sådan person uttalar läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad revolution är.

En revolutionär process är inte av en enda färg, och kommer aldrig att bli så, annars skulle det inte vara en revolution. Å andra sidan, är den roll som den revolutionära vänstern ska spela kristallklar: kämpa mot regimen och radikalisera folkrörelsen!

Vi har trots detta visat och demonstrerat i många artiklar om hur den stora majoriteten av den syriska folkrörelsen upprepade gånger har avvisat sekterism sedan början av upproret, trots regimens försök att antända denna farliga eld. Demonstranternas paroller som ”Vi är alla syrier, vi är enade” upprepas ständigt. I många demonstrationer vi har sett banderoller som säger ”Nej till sekterism”. De lokala samordningskommittéerna organiserade förra året i juni en kampanj under parollen ”Frihet är min sekt”, där det höjdes skyltar med avvisande av den avskyvärda sekteristiska diskursen, regimens sekteristiska metoder och regimens dödliga försök att dra den syriska revolutionen i en sekteristisk fälla.

I Saraqeb-kommittén höjde LCC-demonstranter skyltar med symboler för alla syriska sekter, medan demonstranter i Dael höll upp en skylt som sade ”I framtidens Syrien kommer den exkluderande politiken att upphöra”. Under de senaste månaderna har vi sett också plakat där det stått ”sekterism är revolutionens grav”.

Folkrörelsen har bekräftat sin kamp för det syriska folkets enhet och mot denna splittring, utvecklat en känsla av nationell solidaritet som överskrider etniska och sekteristiska uppdelningar.

Vad som är mindre känt är användningen av sekterism från regimen som ett vapen för att splittra syrierna både på en religiös och etnisk grund, som har använts sedan Hafez al Assad kom till makten. Detta betyder inte att regimen är sekteristisk eller består av en sekt som vissa i den syriska oppositionen eller så kallade analytiker presenterar det.

Det är en auktoritär regim som har funnit stöd bland det övervägande sunnitiska och kristna borgerskapet i Aleppo och Damaskus, som har gynnats av den nyliberala politiken de senaste åren, framför allt sedan lanseringen av den sociala marknadsekonomin 2005. Den innefattar säkerhetstjänstens apparater, som mestadels domineras av alawiter, och nätverk av byråkrater och kapitalistkumpaner konsoliderade kring offentliga sektorns beskydd, som alltmer utvecklats under 1990-talet inom den privata sektorn efter genomförandet av investeringslagens dekret nr 10 från 1991.

Vi får inte glömma att 1970 hade de urbana köpmännen i Aleppo och Damaskus prisat ankomsten av Hafez al Assad till makten och början av ”den korrigerande rörelsen” (Harakat tashiyya) han lanserade och som satte stopp för 60-talets radikala politik som utmanade deras kapital och politisk makt. De urbana köpmännen, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln inom Ba’ath vid denna tid, skickade demonstranter ut på gatorna i storstäderna med banderoller där det stod ”Vi bad Gud om bistånd – Al Madad. Han skickade oss Hafiz Al Assad”. Sedan denna period har regimen byggt ett nätverk av lojaliteter genom olika band, främst ekonomiska, med individer från olika grupper.

Det är ändå så att säkerhetsapparaten består till sin majoritet av alawiter, kopplade ofta genom släktskap, stam eller familjeband till familjen Assad.

Användningen av sekterism som vapen utvecklades på följande sätt, i samband med förtrycket av oppositionella folkliga sekulära och civila organisationer och politiska partier, och samtidigt främjande av sekteristiska och primära identiteter, såsom stamlänkar, bland syrier.

Denna politik utvecklades av den auktoritära kapitalistiska regimen för att splittra syrierna och avleda all kritik mot dess korruption, sociala orättvisor, förtryck och brist på demokrati.

…sekterism – den härskande klassens vapen för att splittra folket

Sekterism förklaras väldigt ofta som återupplivandet av ursprungliga passioner, eller det urgamla hatet mellan två samhällen, till exempel mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Irak, Bahrain och Libanon, alawiter och sunnimuslimer i Syrien, eller till och med kristna och sunniter i Egypten. I detta fall är sekterism därför att förstå som en baksmälla av historien som förhindrar moderniseringen av dessa länder, eller som något som är viktigt för människorna i regionen.

Vi håller inte alls med om denna förståelse av sekterism och anser tvärtom att det, tyvärr kan man säga, är en produkt av moderniteten. Dr Ussama Makdissi förklarade väl detta dilemma kring analys av sekterism och skrev i sin bok:

”Bland de största villospår i Mellanösterns historia har varit karakterisering av sekterism som ett hinder för modernitet och som ett symtom på en så kallad båge av kris. Denna tolkning har lett till en allt mer frustrerad väg av historisk undersökning, med några forskare som ivrigt söker bakåt i tiden efter svar medan problemet med sekterism marscherar framåt, får allt starkare fäste och blir ännu mer komplext. Sekterismens uppdykande innebär inte en återgång. Det markerade en brytning, en födelsen av en ny kultur som pekar ut religionstillhörighet som definitionen på offentliga och politiska kännetecken för ett modernt ämne och medborgare.”

Ja, sekterism är en produkt av moderniteten och det har varit ett av de föredragna vapnen för de auktoritära och kapitalistiska länderna i regionen att dela upp folket och förtränga folkrörelser med. I Saudiarabien och Bahrain har, trots samtal och uttalanden mot sekterism och för enheten av folket mot diktaturen gjorda av oppositionen och som sammanförde Sunni och Shia-medborgarna i länderna, så anklagade myndigheterna dem för att vara sekteristiska rörelser som stöds av Iran. En saudisk kamrat förklarade situationen väl med att säga att:

Sekterism är en produkt av den regim som skapar diskriminering mellan arbetarna och statligt anställda och skapar myter för varje sektion av arbetstagare, i syfte att bryta alla försök att ena och agera direkt genom att konfrontera den klass som exploaterar och förtrycker. Det är därför vi skapat en kamp mellan shiitiska och sunnitiska sekter – medan det i verkligheten inte finns något samband mellan exploatering av  fattiga sunni och de fattiga shiamuslimerna”.

I Libanon framkom sekterismen som resultatet av två ursprungliga element, som utvecklats tillsammans å ena sidan i samband med osmanska reformerna i det nittonde århundradet i Mount Lebanon och å andra sidan i samband med utveckling och expansion av den europeiska kapitalismen i Mellanöstern. Usama Makdissi bok förklarar perfekt dess utveckling i kulturen i Libanon och daterar dess uppdykande också: ”När den gamla regimen i Mount Lebanon, dominerad av en hierarki där den sekulära rangen snarare än religionstillhörighet definierade politiken, blev misskrediterad i mitten av artonhundratalet.”

Dessa förändringar var en återspegling av sociala förändringar, särskilt i samband med utvecklingen av silkesindustri, koncentrerade till de maronitiska byarna i Mount Lebanon, som började på sjuttonhundratalet. Fram till i dag,  har de olika politiska krafterna i Libanon, både från 8 mars och 14 mars använt sekterism och det sekteristiska politiska systemet för att etablera och utveckla sin makt, medan man samtidigt driver en politik som syftar till att dela in människor, dessutom att utarma dem genom att främja den nyliberala politiken och för att förhindra varje folklig mobilisering och förening av de libanesiska medborgarna mot deras styre.

I Egypten har militärregimen använt sekteristisk politik vid många tillfällen i det förflutna, i synnerhet för att stävja demonstrationer ledda av koptiska demonstranter som i Maspero i november 2011, eller genom att försöka splittra och skapa rädsla bland muslimer och kristna. Det bästa exemplet var 2010 års nyårsafton-bombning av al-Qiddissinkyrkan i Alexandria, där 21 människor dödades, och där förre inrikesministern Habib el-Adly´s anklagades för att ligga bakom detta terrordåd.

Som vi kan konstatera är sekterism ett vapen i handen på den härskande klassen för att förtrycka och splittra folket och särskilt förtrampade i alla samhällen. I samtliga dessa fall står vi inte inför sekteristiska regimer som styrs av sekteristiska intressen, utan auktoritära, borgerliga stater med sekteristisk politik som ett av sina instrument för att förtrycka och splittra folket.

Den syriska regimen har inte släpat efter i denna typ av politik. Det har utvecklat en dubbel politik att undertrycka självständiga folkliga medborgarorganisationer och sekulära organisationer och politiska partier, lämnat som de enda alternativen organisationer godkända av regimen, och samtidigt stärkt sekteristiska inklusive stamidentiteter genom tiderna på olika sätt.

Vi kommer att titta på den politik från regimen som syftar till att fördjupa den sekteristiska politiken de senaste 40 åren utan att glömma att regimen använder dem i det aktuella upproret, till exempel med hjälp av intensiv propaganda för ett sekteristiskt och fundamentalistiskt sunnimuslimskt uppror för att beskriva den revolutionära processen, eller beväpna vissa religiösa minoritetsgrupper, till exempel kristna i Damaskus, men inte enbart, inklusive stammar och andra, för att involvera dem i kamp mot så kallade ”terrorister”.

…förtrycket av sekulära och civila politiska organisationer och politiska partier

Hafez Al Assads uppstigande till makten markerade en ny era i Syrien där oberoende folkliga organisationer – fackföreningar, branschorganisationer och medborgerliga sammanslutningar – kom under regimens auktoritet efter hårt förtryck. Professionella sammanslutningar av läkare, advokater, ingenjörer och apotekare upplöstes 1980. De var de viktigaste organisationerna som hade lett kampen för återlämnande av demokratiska friheter och hävandet av undantagstillståndet under åren före. De blev senare återupprättade och deras ledare ersattes av personer utnämnda av staten.

I skolsystemet riktade regimen huvudsakligen in sig på vänsterorienterade lärare från olika tendenser under 1970-talet, samtidigt som man lät religiösa fundamentalisiska strömningar utvecklas. Oberoende intellektuella, såsom Michel Kilo och Wadi Iskandar, och regimkritiska universitetslärare, inklusive Rif’at Sioufi och Asef Shahine, var också målen.

Ingen immunitet beviljades universitetscampus på något sätt, vare sig lärare eller elever. Säkerhetsstyrkorna kunde arrestera studenterna inne i föreläsningssalar eller på campus.

På ett liknande sätt införde regimen sin dominans i den fackliga byråkratin, vilket hindrade kamp mot den nyliberala politik som den auktoritära regimen förde sedan 2000. Detta orsakade en nedgång i levnadsstandarden för de flesta människor, såväl som politiskt förtryck, och dessa var de främsta orsakerna till den våg av protester, som under de senaste åren präglat den ekonomiska frågan. Till exempel i maj 2006 protesterade hundratals arbetare vid det offentliga byggföretaget i Damaskus, och drabbade samman med säkerhetsstyrkorna, och under samma period strejkade taxiförarna i Aleppo.

Precis som i det förflutna, är arbetarnas fackföreningar helt tysta inför förtrycket av det syriska folket, och mer specifikt mot arbetarna. De senare har också varit målet för förtryck. Lyckade kampanjer med generalstrejker och civil olydnad i Syrien under december 2011 förlamande stora delar av landet och visar också aktivismen från arbetarklassen och de utsugna som verkligen är hjärtat av den syriska revolutionen.

Av denna anledning sade diktaturen upp mer än 85 000 anställda och stängde 187 fabriker mellan januari 2011 och februari 2012 (enligt officiella siffror) för att bryta dynamiken i protesterna.

Förtrycket inkluderar också alla politiska partier som vägrade att underkasta sig diktat av Hafez al Assad och att komma in under paraplyorganisationen Nationella progressiva fronten, där de hade nästan inga rättigheter för politiska aktiviteter än de som godkänts av regimen. Det är inte bara det Muslimska brödraskapet som har drabbats av den hårda repressionen sen regimen kom till makten.

I början av sjuttiotalet var olika sekulära politiska partier, i synnerhet från vänsterorienterade tendenser, måltavla för regimen, inklusive 23 februari-rörelsen (den radikala tendens inom Ba’ath närstående Salah Jadid), the League of Communist Action (Rabita Al Amal al shuyu’i), vars medlemmar till största delen kom från alawiterna, och i mindre utsträckning Kommunistpartiet politbyrån (CPPB) i Ryad Turk. Den nationella samlingen, som innehöll olika vänsterpartier, var dessutom kraftigt undertryckt i början av 1980-talet.

Denna trend har fortsatt under 2000-talet sen Bachar Al Assad kom till makten. Mellan 2000 och 2006 har oppositionsrörelsen samlat intellektuella, konstnärer, författare, forskare och även politiker som kräver reformer och demokratisering av staten åtföljts av öppnandet av forum för debatt och, mellan 2004 och 2006 genom tillkomsten av sit-ins, en nytt politiskt fenomen i Syrien. Kallelser till sit-ins kom från politiska partier och civila organisationer samtidigt. Regeringen i Bashar Al Assad slog ned på denna rörelse, forum stängdes, sit-ins undertrycktes strängt och många intellektuella, som lanserade denna uppmaning till det civila samhället och demokratisering, fängslades. Samtidigt blev den kurdiska intifadan 2004 kraftigt undertryckt.

Syriska samhället föll alltmer under kontroll av regimen sönder i dess olika beståndsdelar. Baathpartiet var den enda politiska organisation som hade rätt att anordna evenemang, föreläsningar och demonstrationer på ett universitetsområde eller militärförläggningar eller att publicera och distribuera en tidning på sådana platser. Inte ens de politiska partierna, allierade med regimen i National Progressive Front, hade rätt att organisera, att göra propaganda eller ha en liten officiell närvaro i dessa institutioner. Ba’ath kontrollerade också en rad korporativa sammanslutningar genom vilka olika samhällssektorer fördes under ledning av regimen. De kallades folkliga organisationer och införlivade bönder, ungdomar och kvinnor.

Beträffande den roll Ba’ath spelade i samhället, bör det sägas att partiet förlorade alla sina ideologiska referenser och dynamik när Hafez Al Assad kom till makten. Han förvandlade den till ett instrument för styrning av samhället. Partiorganisationen modifierades genom att interna val ersattes med ett toppstyrt system lett av regimen och säkerhetstjänsten, medan element som motsätter sig regimens politik blir utsatta för repression.

Rifaat Al Assad sammanfattade sin politiska uppfattning av Baathpartiet genom att hänvisa till dess modell på sjunde regionala kongressen: ”ledaren utser, partiet godkänner och folket jublar. Detta är hur socialismen fungerar i Sovjetunionen. Den som inte hejar åker till Sibirien … ”

Partieliten efter 1970-talet har tenderat att ta på sig drag av funktionärer, medan deras tidigare kamrater av 1950- och 1960-talen ofta var engagerade militanta och/eller entusiastiska aktivister.

Perioden från 1970-talet präglades av en massa inskrivning i partiet med målet att bredda den folkliga basen, för att så långt möjligt använda partiet som det viktigaste instrumentet för att utvidga regimens kontroll över samhället. Från ett totalt medlemsantal i partiet på 65 398 år 1971, steg det till 374 332 år 1981 och 1 008 243 den 30 juni 1992.

Den sekteristiska sammansättningen av Ba’ath-partiet användes också vid några tillfällen av regimen för att förändra allmänhetens uppfattning av den ”sekteristiska” karaktären av regimen eller mer exakt svara på några attacker från vissa delar av oppositionen. I januari 1980 framkallade man förändringar i makeupen av Ba’ath regionala kommandon genom att höja andelen sunniter från 57,1 till 66,7%, medan antalet alawiter minskade från 33,3 till 19%. Stamlänkar spelade också en viktig roll när det gäller sammansättningen av Ba’ath under de senaste åren.

Förtrycket av folkliga organisationer gick hand i hand med ökad anslutning och samarbete med övervägande sunnimuslimska urbana näringslivet genom en politik av ekonomiskt närmande och kontrollerad avreglering, samt med konservativa element i samhället. Detta återspeglas i regimens olika institutioner. Betydande antal urbana sunniter, främst från Damaskus, har adjungerats till topplaceringar i partiets och många partilösa teknokrater fördes in i regeringen.

I folkförsamlingen gavs starkare röst och utrymme för fria yrkesutövare eller affärsmän eller religiösa Shaykhs och även några traditionella stamledare bland partilösa och självständiga element. De ockuperade 33,2% av platserna i parlamentet 1994.

Hafez Al Assads mål var att säkerställa stabiliteten i systemet, säkra kapitalackumulation och blidka mäktiga delar av näringslivet. Privata företag fick en allt större roll i Hafez Al Assads styre, liksom religiösa konservativa element.

Det muslimska brödraskapet var strängt undertryckt under 1970- och 1980-talen, men detta hindrade inte regimen att utveckla en religiös konservativ diskurs i total motsättning till den bild som förmedlar en så kallad sekulär regim. Regimen byggde moskéer och gav stora bidrag till Shariah eller islamiska skolor, beskyddade ulama (religiöst lärde), höjde lönen för landets sunnitiska religiösa etablissemang av imamer, mudarris, khatibs, etc. flera gånger på 1970-talet och propagerade islam i massmedierna, samtidigt som man försöker främja ett konservativt islamiskt etablissemang för att kanalisera islamiska strömningar och legitimera regimen.

År 1973, efter protester och kritik från vissa sunnireligiösa personligheter såsom Shaykh Hassan Habannakah, introducerade Hafez Al Assad en ändring av den nya konstitutionen som antogs av folkförsamlingen samma år, som förklarade att ”presidentens religion är Islam”. Denna artikel har faktiskt behållits i ”nya” konstitutionen som antogs av den nuvarande regimen i mars 2012, och ”islamisk rättsvetenskaplig doktrin är en primär källa till all lagstiftning” lades till för att stärka de islamiska referenserna till regimen.

Bachar Al Assads regim har fortsatt dessa typer av politik och har ökat samarbetet med religiösa sammanslutningar och konservativa delar av samhället i samband med den nya sociala marknadsekonomin och påskyndandet av den nyliberala politiken. Detta innebar ett återkallande av tillståndet med sociala bidrag och många viktiga offentliga utrymmen.

Före början av revolutionen levde 30,1 % under fattigdomsgränsen och nästan två miljoner människor – eller 11,4% av befolkningen – hade inte möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov. Den reella BNP-tillväxten och reella inkomsten per capita har minskat sedan början av 90-talet. Detta har drivit regimen att fortsätta sin nyliberala politik och söka efter mer privat kapital.

Inom området hälsa, drog regimen ner avsevärt, vilket ökar utrymmet för välgörenhetsorganisationer, och särskilt religiösa sådana. År 2004 gav cirka 300 föreningar totalt 842 miljoner syriska pund (SP) till mer än 72 000 familjer. Den mest framgångsrika och ökända av dessa är Jama’at Zayd, som har djupa och rotade förbindelserna med Damaskus sunnimuslimska bourgeoisie, utförd av Rifa’i bröder, trots deras välkända opposition mot den religiösa förbindelsen till regimen i det förflutna.

Även om den har en ganska oppositionell ton mot regimen nuförtiden, har föreningen inte tvekat att ha relationer och samarbete med den i det förflutna, framför allt för att få kontroll över nya moskéer på andras bekostnad, och en del av deras medlemmar kunde också nå viktiga poster i olika religiösa officiella institutioner. Den nyliberala politiken har förstärkt religiösa sammanslutningar, både muslimska och kristna, i Syrien och spridningen av deras nätverk, ökat deras roll i samhället på bekostnad av staten.

Omkring 10 000 moskéer och hundratals religiösa skolor byggdes och mer än 200 konferenser under ledning av präster hölls i kulturella centra i viktiga städer under 2007. Samtidigt har de höga religiösa inrättningar av alla sekterna som används av regimen som aktörer för ”syriska civila samhället” presenterat en modern och gemensam bild av landet till utländska delegationer som besöker landet.

Bachar Al Assad tvekade inte att möta Yusuf Al Qardawi, som för närvarande ”stödjer” revolutionen mot regimen, som besökte Damaskus i 2009 i spetsen för World Union of Ulemas.

Regimen har fortsatt en politik för avspänning som inleddes i början av 1990-talet mot oppositionella islamister genom frigivning av tusentals politiska fångar 1992, tolerans av islamistiska publikationer och vissa rörelser så länge de avstod från politisk inblandning.

År 2001 till exempel, fick Shaykh Abu Al Fath Bayanuni, bror till ex-chefen för det muslimska brödraskapet, rätt att komma tillbaka efter 30 år i exil och hans son, en rik affärsman, deltog i skapandet av den första sexuellt segregerade gallerian i Syrien 2010. Denna politik var också en del av en strategi för att skapa och fördjupa närmande till den ekonomiska eliten i Aleppo.

Dessa statliga åtgärder åtföljdes även av censur av litterära och konstnärliga verk, och samtidigt främjandet av en religiös litteratur som fyller hyllorna i biblioteken mer och mer och islamisering inom högre utbildning. Detta gäller särskilt inom humaniora och uttrycker sig i tämligen systematiska religiösa referenser i varje vetenskapligt, socialt och kulturellt fenomen. Under 2007 drog regeringen in tillståndet från två feministiska organisationer (Social Initiative och en organisation knuten till kommunistpartiet som samarbetar med regimen) efter påtryckningar från olika religiösa grupper och personligheter.

I början av upproret i april 2011, försökte regimen faktiskt att nå ut till de konservativa sektorerna av samhället genom att stänga landets enda kasino och skrota en dom som förbjöd lärare att bära niqab. Regimen hade förbjudit niqab i klassrummet i juli 2010, vilket tvingar hundratals kvinnor bort från undervisning till administrativa befattningar. Regimen har också träffat ett antal religiösa dignitärer från olika städer för att försöka blidka proteströrelsen.

…alawiterna och strävan att bygga en politisk sekt knuten till Assad-familjen

Under 1960-talet förbättrade Ba’aths tillgång till makten levnadsstandarden för befolkningen på landsbygden avsevärt. Detta inkluderade alawiterna – som var till sin majoritet men inte uteslutande från landsbygden – och gav dem mer sociala och ekonomiska möjligheter. Det har varit en politisk strategi från Assads regim sedan Hafez ankomst till makten att länka alawitsamfundet inte bara till regimen men mer exakt till Assadklanen. Regimen har utvecklat olika strategier för att försöka nå detta mål, att försöka eliminera alla oliktänkande röster i det  alawitiska samfundet och omvandla det till en politisk sekt kopplad till Assadklanen. De har dock aldrig förverkligat detta mål.

Först eliminerade Hafez Al Assad möjliga alawitiska militära alternativ till hans styre, sådana som hade förbindelser med den sunnitiska borgarklassen i Damaskus, inklusive generalen Muhammad Omran, mördad i Libanon 1971. Genom sin ställning som historisk chef för Ba’aths militärkommitté och nära relationer till Bathpartiets civila flygel med Salaheddin Bitar var han ett hot mot Hafez al Assad. Hafez al Assad fängslade också Salah Jdid, som var vid makten 1966-1970, från hans ankomst till makten fram till 1993.

Regimen låg bakom bildandet av Imam Ali al Murtadas förening 1981, som hade som mål att svetsa samman alawitsamhället och att öka makten för Jamil Assad, presidentens bror i regionen Lattakia där han bodde. Den senare sade faktiskt att syftet med föreningen var att utveckla en alawitisk ”personlighet” (Shakhsiyya). Jamil Assad använde speciellt föreningen mot det lokala Baathpartiet, presenterade kandidater från föreningen mot den i valet till folkförsamlingen 1980, för att bygga upp ett nätverk av beskydd i staden och dess utkanter. Ali Murtadas-föreningen blev ändå kortvarig och avslutades 1983, efter ökande kritik och protester från Baathpartiet och medlemmar av regimen.

Med undantag för Ali al Murtada-föreningen tillät regimen inte utvecklandet av någon sekteristisk välgörenhetsorganisation i det alawitiska samfundet, till skillnad från andra sekter. Assadfamiljen ville inte ha någon alternativ maktkälla inom gemenskapen. De flesta relationer har fastställts på en klientbasis (dvs beskydd i utbyte mot stöd) mellan alawitsamhället och tjänstemän på en personlig nivå efter en mängd olika former som härrör från ömsesidiga intressen och lojaliteter till familjen eller den snäva klanen. Många i alawitsamhället klagade på att de flesta av tjänstemännen i denna gemenskap hjälpte andra samhällen mer än dem eftersom de senare betalade mer, eller på grund av en ovilja att engagera sig i frågor om mutor med släktingar och bekanta, som kan kritisera dem.

I samma anda som hindrar någon annan kraftkälla bland samhället, tillät Assadregimen inte någon form av civil representation för att bilda ett högre alawitiskt råd, såsom det shiitiska Högsta rådet eller Ismaeli högsta råd, det finns inga offentliga religiösa referenser för Alawisamhället. Detta var inte på grund av regimens så kallade sekularism utan i syfte att knyta samhället till regimen och den totala dominansen av familjen Assad. Regimen har också uppmuntrat stamuppdelning inom alawitsamhället, vilket leder till uppkomsten av smala stamlojaliteter inom gemenskapen. Det finns inga privata kammare eller domstolar för alawitsamhället, de följer samma lagar som den sunnimuslimska samfundet om lagen om personlig ställning (äktenskap, skilsmässa, arv, osv …).

Alawitsamfundet däremot omfattas inte av någon särskild ekonomisk politik som gynnar dem gentemot andra samfund. Under 1990-talet skrev forskaren Hanna Batatu om klagomål från alawiter på höglandet att merparten av bönderna i deras områden var utblottade på komfort och var fortfarande beroende för jordbearbetning av oberäkneliga väderförhållanden. Utöver detta, hade deras verkliga inkomster från jordbruket minskat och många var tvungna att söka ytterligare inkomstkällor.

En färsk rapport konstaterar att ”den alawitiska landsbygden förblir påfallande underutvecklad, många går med i armén i brist på alternativ, medlemmar av säkerhetstjänsten är vanligen överarbetade och underbetalda. Unga medlemmar av samhället gick för det mesta med i säkerhetsapparaten enbart på grund av att regimen erbjöd dem inga andra framtidsutsikter. Vanliga alawiter gynnades sällan av korruption på hög nivå, minst av allt under Bashar”.

Dessa trender var gemensamma med andra regioner i Syrien och visar likartade villkor för alla syrier oavsett deras samhälle.

De alawitiska bergen är den näst mest utarmade regionen efter de nordöstra befolkade till sin majoritet av det kurdiska folket. Regionen och alawitsamhället drabbades precis som andra i landet av liberaliseringen av ekonomin, av stoppade subventioner och hög inflation.

Denna politik från regimen var inte helt framgångsrik i att homogenisera samhället kring Assads ledarskap och att koppla dess öde till det, eftersom många i samhället har kämpat och kämpar mot regimen.

Alawitiska aktivister, såsom den feministiska Hanady Zahlout och långvarig dissidenter som Habib Saleh, Samar Yazbeck, Louai Hussein och Fadwa Soleiman,  är alla företrädare för oppositionen, inte att förglömma den framstående ekonomen och oppositionsmedlemen Aref Dalila, som har tillbringat många år i fängelse för sin verksamhet mot regimen. En alawitbrigad bildades också i Fria syriska armén (FSA) i provinsen Idlib, medan ett antalet officerare och soldater från alawiterna har deserterat från regimens armé.

Facebook-sidor som har dykt upp visar alawiters engagemang i upproret, såsom ”Alawi Coalition Against Assad Family regim”, “Committee of anti-Bashar Assad Alawi Youth – Homs”. Det har också varit ett överflöd av likasinnade offentliga uttalanden, med titlar som ”Uttalande av ledamöter från Alawi-sekten” efter Houla-massakern också.

…diskriminering av kurderna

Assadregimen har sedan 1970 ökat diskrimineringen av det kurdiska folket och höjt spänningarna mellan olika befolkningsgrupper (kurder, araber, assyrier, turkmener) som bor i nordöstra regionen i Syrien för att dölja korruption och sociala och ekonomiska problem för den regionen som är fattigast trots oljereserverna där. I det här fallet var det den etniska klyftan som användes för att separera människor.

Under Assadregimen hade kurderna, som utgör mer än 10 procent av befolkningen och är den största minoriteten i landet, alltid andra klassens status. De hade varken rätt att undervisa på sitt eget språk eller odla sina traditioner. Beteende som bryter mot dessa regler kan resultera i ett 10-årigt fängelsestraff.

Den kurdiska befolkningen har medvetet utarmats. Jorden var uthyrd till arabiska markägare, oljefält togs ifrån dem av staten och vägarna blev kvar i förfall.

Mellan 1972 och 1977 genomfördes en politik för kolonisering av specifika regioner befolkade övervägande av kurdisk befolkningen. Omkring 25 000 ”arabiska” bönder, vars mark översvämmades av byggandet av Tabqa-dammen, sändes till High Djezireh och etablerades i ”moderna byar” nära kurdiska byar. De nya ”moderna byarna” var väl utrustade med vatten, el, sjukhus, skolor, vägar, polisstationer, etc … medan deras kurdiska grannar saknade nästan allt. Den kurdiska befolkningen i dessa regioner mötte daglig diskriminering, inklusive uppsägning från förvaltningen av lärare, under förevändning att de var utlänningar, uppsägningar av arbetare, förstörelse av hus, och gripanden av politiska ledare, etc … Den syriska regeringen har förändrat kurdiska ortsnamn till arabiska, förbjudit butiksskyltar i Kurmandji och hindrat föräldrar från att registrera sina barn med kurdiska namn.

Denna politik för ett ”arabiskt bälte” var en plan för en sanitär avspärrning mellan Syrien och angränsande kurder runt den norra och nordöstra kanten av Jazira, längs gränsen till Turkiet och Irak. Kurdisk mark konfiskerades och kurder tillsagda att bosätta sig i inre Syrien för att ge plats för araber. Det fanns också en stark militär närvaro i denna avspärrning och arabiska bosättningar tillhandahölls, som vi sagt ovan, förstklassiga faciliteter och statliga förmåner för att uppmuntra till ökat ekonomiskt välstånd.

Det fanns återkommande protester, konfrontationer och gripanden under 1980- och 1990-talen, ofta på viktiga dagar såsom Newruz eller årsdagen av al-Hasaka folkräkningen, 1962 års folkräkning i östra Syrien, vilken resulterade i att omkring 150 000 kurder nekades medborgarskap och därefter förnekades de och deras barn grundläggande medborgerliga rättigheter och dömdes till fattigdom och diskriminering. De är idag fler än 300 000.

År 2004 inleddes ett kurdiskt uppror i staden Qamichlo och spreds till kurdiska områden över Syrien – Jazira, Afrin, Aleppo och Damaskus blev svårt förtryckt av säkerhetsstyrkor och arabiska stammar användes av regimen i nordöstra regionen. Många kurdiska aktivister och demonstranter dödades och greps, mer än 2000, medan andra var tvungna att lämna landet.

I början av den revolutionära processen, utfärdade Bachar Al Assad ett dekret i april, efter möten med kurdiska företrädare beviljades personer, registrerade som utlänningar, syriskt medborgarskap, medan 48 fångar, främst kurder, släpptes. Många statslösa kurder väntar dock fortfarande på medborgarskap.

Firandet av den kurdiska nyårsfesten Newruz tilläts av regimen under 2011, medan tidigare säkerhetsstyrkor alltid ingrep och undertryckte varje medborgare som firade det. Dessa beslut fattades för att blidka den kurdiska befolkningens känslor speciellt.

Kurdiska aktivister har spelat en ledande roll i upproret och är mycket närvarande i den revolutionära processen, även om pressen underskattar deras roll. Många kurdiska aktivister har varit utsatta för syriska säkerhetsstyrkor under det pågående upproret.

Assadregimen är ansvarig för sekterismen

Regimen är, som vi har sett genom texten, huvudansvarig för uppkomsten av sekteristiska känslor och relationer. Assads regim har under de senaste 40 åren uppmuntrat och genomfört åtgärder som splittrat människor längs sekteristiska och etniska linjer för att behärska landet. Alla dessa element har, liksom förtrycket av folkliga och medborgerlig sekulära organisationer, skapat utrymme för en retorik av sekterism som yttrar sig bland de mest konservativa delarna av den syriska revolutionen.

Regimen är därför själv ansvarig för splittringen bland det syriska folket och den är inte, som regimen påstår, följden av en konspiration som stöds av utländska aktörer för att dela landet. Vår uppgift som revolutionära socialister är att krossa den viktigaste källan till sekterism, med andra ord regimen och utövarna av den bland de reaktionära och opportunistiska elementen inom revolutionen.

Ussama Makdissi skrev att ”övervinna sekterism, om det alls är möjligt, kräver ännu en bristning, en brytning så radikal för samhällskroppen som införandet av sekterism var för den gamla regimen, det kräver en annan vision av moderniteten”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen för att störta denna kriminella regim, och att upprätta en radikal brytning med det förflutna. Brytningen med regimens sekteristiska politik riktar sig också mot en del av oppositionen som använder en sekteristisk diskurs och backas upp av de arabiska Gulfstaterna i sin sekteristiska propaganda. Sekterism kan bara besegras genom att kämpa tillsammans för demokrati, social rättvisa, sekularitet och verklig självständighet.

Den sekularisering vi kräver är inte skild från vår kamp för demokrati, socialism och anti- imperialism. Vår sekularism är en del av vår revolutionära kamp för att befria religionen från politiska partier och att låta människor utöva sin religion fritt utan förtryck av staten. Vår revolutionära sekularism särskiljer inte olika sekter och etniciteter, och motsätter sig alla former av diskriminering. Dessutom kräver vår sekularism social jämlikhet och inte bara jämställdhet inför lagen, med andra ord kamp mot social ojämlikhet och orättvisor som skapas och ökas av det kapitalistiska systemet, men även mot alla former av imperialism och vi agerar i solidaritet med människor i kamp, och först och främst med det palestinska folket.

Det innebär att vi befinner oss i en fullständig och total klasskamp. Dessa ord i kampen mot sekterism av en libanesisk kamrat gäller lika fullt för Syrien: ”Det är inte bara en kamp för ett mer tolerant samhälle. Detta är en klasskamp, både en kamp mot de dominerande idéerna och en kamp för de förtryckta mot förtryckarna. Denna kamp kan inte föras av borgarklassen, tvärtom, det kan bara ske genom en kamp mot det härskande borgerskapet. Arbetarklassens centrala ställning är inte längre en teoretisk fråga. Faktum är att den enda försvarslinjen för det libanesiska folket mot sekteristiska splittringar och brutala attacker från de härskande är klassens enhet”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen mot det kapitalistiska systemet och för att förena de förtryckta i Syrien; araber, kurder, assyrier, sunniter, kristna och alawiter för att störta regimen och bygga ett nytt Syrien.

Som de protesterande skanderar, det syriska folket är ett och frihet är min sekt!

Leve den syriska revolutionen!

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus.  Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur.  En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

 Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap  och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats.  FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. ​​Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,