Skatteracet i Europa

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,