Etikettarkiv: Jordanien

Svämmas Europa över av syriska flyktingar?

Publicerat av
2

En flodvåg av flyktingar dränker Europa och hotar vår kulturella trygghet. Det är den bild som sprids av våra främlingsfientliga propagandister i media och på rasistiska nätsidor. Av känd anledning är det flyktingarna från Syrien som stått i centrum den senaste tiden.
Men hur ser egentligen strömmen av asylsökande till Europa ut? I de tabeller jag sammanställt här under handlar det enbart om asylsökande flyktingar. Den ekonomiska invandringen är en annan sak, som för övrigt starkt begränsas i Fästning Europa under den ekonomiska krisens och den växande främlingsfientlighetens tecken.

Enligt internationella konventioner är alla stater skyldiga att ta emot asylsökande flyktingar och bevilja asyl om flyktingens begäran är rimlig. Den statistik som finns visar att de flesta stater i EU anser att de flesta asylsökandes begäran om asyl saknar grund och avslår deras begäran. Att det handlar om människor som flyr för sina liv tas inte som ett tillräckligt skäl i många fall.
I tabellen här under ser vi hur många som sökte asyl i EU och i enskilda länder under perioden 2009-2013. Som vi ser är det bara ett par länder som beviljar asyl för mer än 50 % av de asylsökande. Frankrike utmärker sig genom att acceptera dryga 10 %. Medan Sverige, Italien, Storbritannien och Holland i alla fall ger asyl till närmare 60% av de sökande.

Men hur ser det ut med den syriska ”tsunamin”? Den nådde aldrig längre än till Libanon, Turkiet och Jordanien. Libanon ensamt har tagit emot fler syriska flyktingar än alla länder i EU tillsammans. Så var det med den flodvågen av syrier som dränker våra stränder, om vi nu inte ska tala om de som drunknar i havet utanför våra stränder.

Källa: FN:s flyktingkommission

Skalan är så grov att antalet som funnit sin tillflykt i Europa knappt syns i diagrammet. Men så här fördelades de 2013: Tyskland 21 253; Sverige 17 984; USA 3 802; Holland 3 404; Storbritannien 3 169; Belgien 1 987; Norge 1 311 och Ryssland 1 163.
Så kan vi se att flodvågen, den rasande tsunamin i själva verket är en skamlig rännil som även den rör upp skribenters och främlingshatares känslor. Vår kontinent med sina 507,4 miljoner innevånare är inte förmögen att ge en fristad till de syrier som flyr undan regimens terrorbombningar. Lilla Libanon och lilla Jordanien tar var för sig emot fler än hela EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vittnesmål från en av de första desertörerna i den syriska armén.

Publicerat av
Svara

 

Vittnesmålet här under publiceras med författarens medgivande. Han avser att delta i kritiken av regimens propaganda genom att visa hur den beter sig mot soldater som vägrade att delta i det sanslösa våldet som omedelbart sattes in mot demonstranterna.


*********

”Jag heter Ala’ Ali al-Hawrani.

När jag besökte mina föräldrar, medan jag arbetade i Förenade Arabemiraten för att spara ihop ”badal” –beloppet på ett par tusen dollar som gjorde det möjligt att slippa undan militärtjänsten – togs jag tillfånga av militärpolisen och skickades till en kasern i Damaskus, där andra armébataljonen i 67e regimentet var stationerad.

Tillsammans med andra soldater skickades jag i april 2011 till staden al-Tell för att slå ned demonstrationer. Inför mina ögon sköt en prickskytt två gånger mot ett barn i 10-12 års ålder. Första kulan träffade i axeln, den andra mitt i huvudet. Folkmassan blev rasande och officerarna placerade bakom oss värnpliktiga gav order om eld. Jag vägrade att lyda order. Jag osäkrade mitt vapen. Jag vände mig om mot officeren just bakom mig och hotade att peppra honom med kulor. Ett trettiotal andra soldater gjorde som jag. Officerarna blev rädda och förklarade att de inte var ansvariga. De ville inte heller skjuta på det egna folket, sa de. Vi sänkte våra vapen. Vi avväpnades och fördes till kasernen som om inget hade skett.

Klockan två på natten väcktes vi, de uppstudsiga, av officerare som stegade in på luckan. Vi fördes med våld till ett ställe vi inte kände till där vi utsattes för grovt våld. Sedan satte de på oss ögonbindlar. Det var då den verkliga mardrömmen började.

Vi sattes på lastbilar. Väl framme vid destinationen tvingades vi nerför en trappa med massor av steg. Det kändes som att stiga ner i helvetet. Väl nere fick i order att klä av oss nakna och de tog bort ögonbindlarna. Vi var ett trettiotal soldater i en cell på tre eller fyra kvadratmeter. Där satt vi fångna som djur i omkring tio dagar, nakna och med avträden där vi utförde våra behov inför allas ögon. De kastade till oss några brödbitar per dag.

Tio dagar senare öppnades dörren. Tio av oss, jag inräknad, hade valts ut. Vi fördes ut ur cellen och stängdes in i individuella burar som hängdes upp i taket. Varje dag förolämpades vi och hotades med snar avrättning av de ansvariga officerarna. I det läget, naken och nedgraderad till ett djur, sittande i min egen avföring hade jag ingen annan önskan än att avrättas omedelbart.

Efter ett tiotal dagar plockades vi ut ur burarna utan någon förklaring. Vi fördes till slutet av en korridor, tillsammans med de 20 andra fångarna, och fördes in i ett tomt rum. Fyra soldater med 4e divisionens rockmärken kastades framför våra fötter. De hade just avrättats och blodet flöt kring dem. Officerarna som var närvarande började lyckönska oss, de sa att vi var ”sanna patrioter” medan de ”fyra hundarna var förrädare…”. Dessa lovord stärkte oss. Vi fick nya uniformer och fördes till våra kaserner där vi fick kakor och bakelser., Vi var överraskade av behandlingen som vi inte fann någon förklaring till.

Klockan två på morgonen blev vi på nytt väckta. Vi skulle förbereda oss för en ny mission. Vår uppgift var att « rädda fosterlandet från terrorister och konspiratörer”. Vi anlände i al-Tell klockan fyra på morgonen. Två bussar med Shabiha (regimens maffiamilis: m.anm.) hade anlänt före oss och var utplacerade i staden, speciellt runt moskén. Vår uppgift var att sätta upp vägspärrar kring två stridsvagnar med uppmonterade maskingevär. Vi skulle bygga en mur på var sida.

Jag förstod då att den här gången skulle vi tvingas skjuta på demonstranter och döda dem för att självafå leva. Jag placerade ut två, tre stenblock och började sedan i skydd av mörkret att springa… Ett tjugotal av mina kamrater gjorde samma sak… Det gällde att ta sig upp för en kulle så fort som möjligt. Stridsvagnarnas vapentorn vändes mot oss och de började skjuta. De främsta kastade sig bakom ett stenblock. I en reflex att överleva osäkrade vi våra kalashnikov och öppnade eld mot officerarna som sprang efter oss. När våra magasin var tomma rådde en dödens tystnad. Alla officerare, omkring femton, låg döda på marken. Av oss var det bara fem som överlevt.»


Här fortsätter Ala att berätta om hur han kunde undkomma regimens säkerhetstjänst tack vare hjälp från släktingar och vänner. Jag har valt att avsluta historien här eftersom resten av hans berättelse innehåller mycket detaljer av mindre intresse för oss.

I regimens och dess generalers ögon är Ala en förrädare och efterlyst för mord på officerare som gav honom order att skjuta på den egna befolkningen. Men för många gäller ännu följande rader ur Internationalen. För oss är Ala en hjälte.

”Till krigets slaktande vi dragits,

vi mejats ned i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits,

nu vill vi skapa evig fred.

Om de oss driver, dessa kanibaler,

mot våra grannar än en gång,

vi skjuter våra generaler

och sjunger broderskapets sång.”

 

 

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syriens förtryckta står ensamma.

Publicerat av
13

Israels flygangrepp mot militära anläggningar inne i Syrien är inte som Assad säger ett stöd till och en allians med oppositionen i landet. Israels agerande är enbart dikterat av egenintressen. Liksom vid många andra tillfällen då Israel använt ”förebyggande” attacker är de senaste dagarnas angrepp mot eventuella Fateh 110-missiler i Damaskus inte början på en israelisk inmarsch i Syrien.

Flygattacken är inte ett stöd till oppositionen. Tvärtom, fungerar den som en hjälp till regimens försök att diskreditera det två år långa upproret mot diktaturen. Det är inte israeliska kryssningsmissiler avskjutna från libanesiskt luftrum som de kämpande i Syrien är i behov av. Deras behov är mycket mer konkreta och jordnära. För att stoppa regimens flygbombningar av och artillerield mot bostadsområden, skolor, sjukhus och brödköer är det bara mobila luftvärnsrobotar, så kallade Man-pad, som effektivt kan stoppa Assads flyg och i praktiken upprätta en no-fly zon över befriade områden och skydda befolkningen mot regimens hämndaktioner.

Men för varje vecka som går blir det allt mer uppenbart att omvärlden, imperialisterna i väst, oljeshejkerna kring Persiska gulfen och sionisterna i Israel, inte vill att de syrisk upproret ska besegra regimen i Damaskus. Vita Huset söker desperat efter en väg att bli av med Assad på diplomatisk väg, i förhandlingar med Moskva. Obama vill till varje pris undvika att den syriska militärmakten faller samman, att statsapparaten spricker och lämnar kvar ett kaotiskt vacuum som USA inte kan kontrollera.  Det är den avgörande förklaringen till varför Obama lagt sitt veto mot vapenleveranser till FSA.

Samtidigt kan inte Washington stilla se på medan Assad bygger upp styrkor med hjälp av Iran och Hezbollah och eventuellt lyckas vända styrkeförhållandet till den väpnade oppositionens nackdel och eventuellt krossa upproret. Det förklarar den halvhjärtade materiella hjälpen till oppositionen och närvaron av militära rådgivare vid den turkiska och jordanska gränsen.

Det tragiska resultatet av alla diplomatiska manövrer och egoistiska kalkyler i väst och i oljemonarkierna är att de som kämpar i Syrien står helt ensamma utan verkligt effektiv hjälp. Det är inte israeliska flygangrepp eller amerikanska GI:s på syrisk mark som de behöver. Tvärtom tar de lokala samordningskommittéerna och miliserna i FSA helt avstånd från direkt inblandning av utländska styrkor. De vill ha de vapen de behöver för att försvara sig mot regimens flyg och artilleri.

Men inte ens den humanitära hjälpen till de hundratusentals flyktingarna inne i Syrien och i grannländerna kommer fram. I flyktinglägren i Jordanien saknas allt och misären, brottsligheten, och lidandet breder ut sig. Talet om att shejkerna i oljestaterna helhjärtat stöder upproret är inget annat än prat. De uppfyller inte ens de offentliga löften om humanitär hjälp som de avgav vid ”givarkonferensen” i januari i Kuwait då sammanlagt 1,5 miljarder dollar i humanitär hjälp utlovades. FN:s flyktingorganisation i regionen visar i en aktuell rapport att inte ens bråkdelar av vad som utlovats kommit fram.


I Kuwait lovade Saudiarabien 78 miljoner dollar i omedelbar hjälp, 21,6 miljoner har kommit fram. Förenade Emiraten lovade 300 miljoner varav 18,4 realiserats. Qatar lovade 100 miljoner dollar och 2,7 har kommit fram till FN:s hjälporganisation i regionen. Bahrain och Iraq lovade 20 respektive 10 miljoner dollar varav noll realiserats. Den humanitära katastrofen är ett faktum och FN säger att redan i juni kommer organisationen att tvingas skära ned på hjälpen.

De som i dag talar yvigt om en internationell komplott mot regimen i Damaskus lever i en fantasivärld. Den enda komplott som man eventuellt kan tala om är omvärldens myckna prat om hjälp till upproret i Syrien, prat som inte följs upp av handlingar. Det tragiska och bedövande faktumet är att det syriska folket står ensamt i sin nu två år långa resning mot diktatorn Bachar Assad.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,