En spik i en galen idé

Det finns ekonomiska « sanningar » som inte ens står upp emot en enkel granskning. En sådan är den omhuldade tesen att med lägre kostnader för företagen och lägre löner för de anställda skapar företagen fler jobb.
Men idén att det är företagen som ”skapar jobben” är en sanning med modifikation. En företagsägare anställer nämligen inte fler personer bara för att staten ger bolaget stödpengar eller minskar arbetsgivaravgifterna eller tvingar ned de lägsta ingångslönerna för de yngre.


Ett företag anställer fler personer enbart om det finns en möjlighet att sälja de ökade produktionen av varor eller tjänster på marknaden. Utan en effektiv efterfrågan skapar inte företag nya jobb. Det är alltså inte företagen som skapar nya jobb tack vare lägre omkostnader utan marknadens efterfrågan på en viss vara som ger incitament för kapitalägaren att öka sin produktion, endera genom övertid och ökad produktivitet eller med fler anställda.
Frågan är då om låga löner för de anställda i de ”okvalificerade” jobben bidrar till en lägre arbetslöshet bland de aktiva i åldrarna 20-64?
I diagrammet här under kan vi se att den verkliga relationen är den motsatta. Eftersom diagrammet är på franska kan det kanske vara svårt att läsa om du inte ser vad det representerar. På den vertikala axeln till vänster visas sysselsättningsgraden bland gruppen 20-64 år och på den horisontella axeln i botten anges den maximala månadsinkomsten(omräknad till euro) för den sämst betalda tiondelen av de sysselsatta.

Ett klarare samband mellan inkomsterna för de lågavlönade och sysselsättningen bland alla aktiva går knappast att visa upp.
Höjda löner för de lägst avlönade och färre gåvor till företagen kommer i alla fall inte att höja arbetslösheten. Allt pekar på det motsatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Euron är tyska kapitalets favorit.

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,