Etikettarkiv: Kurdistan

Schweizisk solidaritet med den syriska och kurdiska revolutionen

Publicerat av
2

Den schweiziska rörelsen Solidaritet publicerade nedanstående kommuniké inför den internationella dagen 1 november i solidaritet med kampen i Kobane. Solidaritet uttrycker sitt stöd till de kurdiska och arabiska folkens kamp för frihet och befrielse från det ultrareaktionära ISIS angrepp och regimen Assads barbari.

Vad står på spel i Kobane ?

Staden Kobane i Syrien är belägrad och till hälften ockuperad av ISIS som sedan början av den stora offensiven den 16 september försöker att ta över den syriska regionen med kurdisk majoritet. Flera tusen civila befinner sig ännu i delar av staden, som sedan början av ISIS offensiv mot Kobane och omkringliggande byar sett 200 000 personer fly sina hem.

Staden hade redan fallit för länge sedan utan det heroiska motståndet under ledning av kurdiska demokratiska unionen (PYD), en gren i Syrien av det turkiska arbetarpartiet (PKK), och dess militära gren YPG med deltagande av flera bataljoner från fria syriska armén (FSA).

Alliansen mellan kurdiska styrkor och enheter ur FSA erkändes offentligt den 19 oktober av YPG i en viktig deklaration: ”Kobane utgör en historisk vändpunkt. Stadens öde kommer att forma framtiden för Syrien och den demokratiska kampen för frihet och fred…YPG:s och FSA:s motstånd räcker till för att besegra ISIS… och bygget av ett fritt och demokratiskt Syrien är basen i vårt avtal med FSA. Vi anser att revolutionens seger är knuten till utvecklingen av relationerna mellan rebellgrupper och friska krafter i fosterlandet”

Kobane är centrum i en av de tre kantoner, med Afrin och Jazira, som tillsammans utgör basen för den autonoma regering som upprättades i november 2013 under PYD:s dominans. De tre regionerna kallade Rojava upplever en intressant form av autonomi på flera nivåer, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter, minoriteters deltagande och institutionernas sekuläritet, som medger för den lokala befolkningen ett större deltagande i samhällets förvaltning. Dessa framsteg görs inte utan vissa motsättningar på grund av PYD:s dominans och auktoritära metoder gentemot andra grupper.

Stöd det kurdiska folkets självbestämmande.
Vi stöder utan förbehåll den kurdiska nationella befrielserörelsen i dess kamp för självbestämmande i Irak, Syrien, Turkiet och Iran mot de auktoritära stater som förtrycker dem och förnekar dem deras nationella rättigheter. Vi kräver också att PKK omedelbart stryks från listor över terroristiska organisationer i Europa och resten av världen.
Vi fördömer också den hycklande hållningen hos den av USA ledda internationella koalitionen, som samarbetar med de reaktionära monarkierna i Golfen, och vars bombangrepp inte stoppade ISIS offensiv den 23 september då de fortfarande befann sig 60 kilometer från Kobane.

Det visar på nytt att den militära interventionen inte har som mål att hjälpa den lokala befolkningen men att bevara västs dominans i hela regionen i samförstånd med den ryska imperialismen och de regionala makterna, som Saudiarabien, Turkiet och Iran, vilka stöder eller inte ifrågasätter den internationella koalitionens intervention. Alla dessa aktörer har som målsättning att stoppa den revolutionära processen i hela regionen och att återinsätta auktoritära regimer som respekterar deras intressen och inte befolkningarnas intressen.

Vi fördömer speciellt den turkiska AKP-regeringen som än en gång visat sin opposition mot alla projekt för kurdiskt självstyre som skulle sätta ifråga dess politiska auktoritet. Den turkiska regeringen stoppar därför kurdiska PKK-PYD och ISIS i samma säck och kallar båda terrorister. Den 13 oktober bombade turkiskt flyg PKK:s baser i sydöstra Turkiet, för första gången sedan eldupphöret som de kurdiska rebellerna deklarerade i mars 2013.

Med samma optik förhindrar Turkiet fortfarande YPG:s milis att ta sig till Kobane för att hjälpa de kurdiska styrkorna på plats medan man har accepterat en symbolisk styrka på 150 peshmerga från irakiska Kurdistan.

Kobanes fall i händerna på ISIS skulle innebära ett dubbelt nederlag, för det kurdiska folkets självstyre och för den syriska revolutionen, även om det inte innebär slutet för dessa två processer. De autonoma regionerna i Rojava med kurdisk majoritet är en direkt följd av den syriska revolutionen. Autonomin hade aldrig sett dagens ljus utan det syriska folkets (araber, kurder och assyrier) massrörelse mot klanen Assads kriminella regim.

Det är samma krafter som nu står upp emot de reaktionära jihadisternas angrepp på de autonoma regionerna i Rojava. I dag strider enheter ur FSA och YPG sida vid sida mot ISIS, samtidigt som många demonstrationer organiseras till stöd för Kobane av revolutionärer i ”befriade” byar och stadsdelar i Syrien.

Den syriska revolutionen går vidare.

Tills sist ska det framhållas att den folkliga mobiliseringen fortsätter trots regimens fortsatta krig mot revolutionärerna och den civila befolkningen. De senaste veckorna i Aleppo höll demonstrationer upp slogans som « Vår revolution är en folklig revolution », medan i « befriade » städer som Kafranbel manade andra demonstrationer att revolutionen ska återgå till sina ursprungliga målsättningar. På basnivå fortsätter de revolutionära samordningskommittéerna att diskutera kring ett sekulärt och demokratiskt program i syfte att samordna och centralisera deras arbete över hela Syrien.
Det syriska folkets, arabers, kurders och assyriers, revolution är den enda lösningen inför den religiösa samfundspolitiken och den nationella chauvinism som förtrycker minoriteterna. Vi lyfter också fram de syriska och kurdiska kvinnornas deltagande i det folkliga, militära och civila, försvaret mot regimen Assads och ISIS förtryck.

Det kurdiska folkets självbestämmande har stärkts av den syriska revolutionen och det måste fortsätta så. Det ena förstärker det andra och tvärtom. Ett nederlag för den syriska revolutionen och dess målsättningar medför troligen slutet på de autonoma experimenten i Rojava och det kurdiska folkets önskan att bestämma den egna framtiden ställd inför flera motståndare: imperialismen i väst och den ryska, den förtryckande arabiska och turkiska nationalismen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

Det är varför vi måste stå upp emot alla försök att kompromettera det kurdiska folkets självbestämmande och den syriska revolutionen, eftersom deras öden är intimt beroende av varandra inför regimen Assad, de reaktionära islamistiska krafterna, olika imperialistiska krafter (amerikansk, europeisk och rysk) eller regionala makter som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran.
Alla former av kontrarevolution måste stoppas därför att de syftar till att splittra och försvaga de förtryckta klasserna genom att leda in dem på religiösa och rasistiska banor.

Leve de stridande folkens frändskap i kampen för befrielse och emancipation!

Leve det kurdiska folkets självbestämmande!

Leve den folkliga syriska revolutionen !

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Publicerat av
2

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett oärligt hantverk

Publicerat av
11

Marxistarkivet är en alldeles utmärkt webbsida med ovärderliga översättningar till svenska av marxismens klassiker och många historiska analyser i marxismens tradition.

Eldsjälen bakom Marxistarkivet är Martin Fahlgren som både Göte och jag varit bekant med i 40 år och partikamrater med i nästan lika lång tid. Letar du efter en text på svenska av Marx eller Trotskij då ska du leta i Marxistarkivet.

Sedan ett tag har Martin Fahlgren också ambitionen att låta Marxistarkivet delta i dagsaktuella debatter av stor vikt, som när det gäller analysen av vad som sker i den arabiska revolutionen, i synnerhet i Syrien. Enligt vår uppfattning är det ett ytterst misslyckat försök av ett arkiv att samtidigt vara färskvara. Det är naturligtvis upp till Martin Fahlgren att göra vad han vill med arkivet. Men då ska han också vänta sig öppen kritik mot de dagsaktuella texter han lägger ut. Liksom av det minst sagt selektiva urvalet! Texterna har inte bara historiskt arkivvärde, utan deltar aktivt i en pågående debatt. Därmed tappar också Marxistarkivet sin aspekt av gediget dokumentärt hantverk.

Den 10 januari hittar vi en text som MF kallat ”Syrien – kommenterad artikelsamling”. I inledningen till de publicerade texterna skriver MF att syftet är att låta ”kritiska vänsterröster” komma till tals. Vi ska snart se vilka röster han valt och vad de är ”kritiska” mot.

Enligt MF representerar de ett försök att ”tänka kritiskt” till skillnad från ”huvudlinjerna” i syriendebatten vilka enligt honom representeras av den här bloggen (K&Å) och Proletären/Fibban/Clarté/SKP. Han jobbar intensivt i sin kommentar med att bygga upp en bild av sig själv som en noggrann arkivarie eller kamrer som noterar och bokför allt. En vågmästarnas mästare som till skillnad från andra noga värderar de nyheter vi får oss till livs. Vi sägs uppfatta konflikten som ”ganska okomplicerad” bara för att vi sedan ska kunna ”spika en korrekt linje”. För oss är frågan redan uttömd på argument och ”behöver inte utredas närmare”. Till skillnad från oss är författarna till artikelsamlingen (och Martin) däremot ”kritiska vänsterröster”. Vi sägs vidare ”bortse från sådant som inte passar in i det egna schemat om vad kampen gäller” och sägs se ”verkligheten i svartvitt”. ”Vi hoppas att allt ska gå rätt väg ändå – den som lever får se”. Spydigheterna hopar sig. Vi kan avsluta med Martins egen grandiosa slutsats. Som vore han själv en modern Voltaire: ”Därmed åsidosätts det rationella, analytiska och logiska tänkandet. I stället för en kritisk allsidig analys av verkligheten och en sansad argumentation där man försöker tränga in i och diskutera problematiken uppmuntras ett slags tunnelseende där man bara ser det man vill se”.

Ser vi till Martins egen artikel saknar den framförallt nya eller intressanta fakta om situationen i Syrien och i regionen. Trots den så bländande objektiva skenheligheten skymtar snarare här Sokrates och Kant än Voltaire! Vi får en glimt av den idealistiska världen, ”idéernas värld, en värld bortom alla känslor” där han viftar med citat från Lenin men ingenting har att säga om hur exempelvis de lokala samordningskommittéerna (LCC) i landet arbetar – och strider – i dag.

I den här repliken till MF:s artikel kommer vi inte att bemöta alla resonemang och hänvisningar till de historiska paralleller av mer eller mindre tveksam natur som MF hänvisar till. I stället konstaterar vi bara att Martin Fahlgren medvetet förvränger och förvanskar de åsikter som vi fört fram i ett femtiotal artiklar som vi publicerat sedan mars 2011 då upproret mot Assad startade.

Vi skriver ”medvetet förvränger” eftersom MF känner oss mycket väl, han är en intelligent person och han kan läsa innantill. Därför kan hans beskrivning av vår hållning till den syriska revolutionen inte vara annat än medvetet illvillig. Vi frågar oss varför och har kanske en idé?

Enligt MF kan vår linje i förhållande till revolutionen i Syrien sammanfattas ungefär som följer:

-Vi stöder ovillkorligt och helt okritiskt alla som kämpar mot diktaturen.

-Vi blundar för att imperialismen och reaktionära islamister griper in i kampen. Vi säger visserligen att det är så men att det saknar betydelse just nu.

-Vi blundar för de problem som den sociala splittringen mellan olika etniska och religiösa minoriteter ställer för kampen.

Anti-regimdemonstration i Idlib. ”Frihet” står det i kvinnans händer. Foto släppt av stadens Lokala Samordningskommitté, LCC

Att ta som uppgift här att ”motbevisa” den bild MF ger av oss vore att sänka oss ner till den nivå och ton han anslagit. I stället har vi förtroende för er, våra läsare, och uppmanar er att läsa, eller läsa om, vad vi skrivit om revolutionens övergång från spontan revolt till väpnat motstånd, om hur imperialismen gör allt för att kontrollera upproret och hindra den syriska staten från att kollapsa som i Libyen, om hur de reaktionära salafistgrupperna strävar efter en ny, religiös diktatur i Assaddiktaturens plats och hur de stärks tack vare det ljumma stödet till den stora majoriteten av ärligt kämpande miliser med målet att befria Syrien från regimens despoti, hur faran för sekteristiskt våld blir större ju längre upproret tvingas pågå. Det och mycket annat kan ni läsa på vår Syriensida.

Vi har också publicerat en rad översättningar av texter om Syrien som skrivits av aktivister inne i Syrien och som vi anser spegla vår egen uppfattning. Likaså har vi publicerat Gilbert Achcars elva teser om islamismen. Flera av dessa artiklar har också MF publicerat på Marxistarkivet. Sett till vad han skrivit senast borde han anse dem felaktiga eller att vi inte har samma idéer. Hur som helst kan ni konsultera några av dessa texter som vi publicerat och som vi sympatiserar med:

Syria, Peace and Christmas

Det fria Douma -syrisk demokrati

Elva teser om den uppvaknande islamismen

Protester mot Assad i den kuridska delen av Syrien

Av de artiklar ”kritiska vänsterröster” som Martin Fahlgren publicerat nämner han två som han säger står närmast hans egen uppfattning.

Den första är en artikel av vår partikamrat Peter Widén i Eskilstuna, som publicerades i Internationalen den 7 september 2011. I den debatten skrev vi att vi i stort kunde skriva under på nästan allt som Peter Widén skrev men inte hans slutsats att den enda korrekta linjen var att agitera för omedelbart eldupphör och förhandlingar. Den artikeln är sedan länge akterseglad eftersom alla initiativ till förhandlingar från FNs och Arabförbundets sida skjutits i sank av Assad, nu senast i det makabra talet till parlamentet.

Resultatet av en flygattack den 14 januari 2012
mot stadsdelen Maadamiyeh i södra Damaskus
.

Den andra artikeln som MF säger sig gilla och stå nära skrevs nyligen av Arne Johansson och publicerades i Offensiv 20 december 2012. Här har vi ett mycket större problem och stora frågetecken kring vad MF egentligen själv står för, utöver de schabloner om folkfronter, enhetsfronter och revolutionär strategi som han beskriver i sin inledning. Däremot får man leta med ljus och lykta i Fahlgrens text för att hitta något konkret om det aktuella läget i Syrien, leta efter en ens antydan om den lokala civila självorganisering som till och med den borgerliga pressen vittnar om.

I Arne Johanssons text finns en central slutsats som det är omöjligt att förbigå med ursäkter eller undanflykter. Så här karaktäriserar Arne Johansson, välkänd ledare i Rättvisepartiet Socialisterna, situationen i Syrien:

– Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, skriver han. Liksom i mycket annat som Rättvisepartiet Socialisterna uttalar sig om handlar det om att förkasta existerande kamp och ”bjuda ut” alternativa scheman som ”massorna” borde följa för att det ska bli en kamp värdig nog för att få stöd från RS.

Ett uppror, en kamp där ännu hundratals demonstrationer äger rum varje vecka, där unga människor överger sina studier eller arbeten för att ta upp vapen mot diktaturen, där regimen till och med flygbombar den egna huvudstaden, blir för Arne Johansson ett ”reaktionärt krig” där ”revolutionära socialister” ska stå neutrala.

Närvaron av fanatiska islamister som al Nusrafronten kan inte tas ill ursäkt för att stå neutral i kampen mot diktaturen.

I stället manar Arne Johansson till självorganisering på arbetsplatserna och i bostadskvarteren, till demokratiska val av självförsvarsorganisationer. Existensen av lokala samordningskommittéer som på flera befriade platser redan tagit över skötsel och förvaltning av offentliga uppgifter och de lokala FSA-milisernas roll existerar inte i Arne Johanssons bild. För honom är själva existensen av salafistiska milisgrupper tillräckligt för att förkasta det reellt existerande upproret mot diktaturen.

Senast som Arne Johansson deltog i debatten om Syrien lyckades han hitta något som passade in i hans schema av hur en verklig kamp borde föras. Då satte han också upp ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” som alternativ till det ”reaktionära FSA”. Trodde han. För de ”demokratiskt valda” självförsvarsgrupper han hade hittat som förebild var inget annat än milisen YPD i det syriska Kurdistan. Tyvärr för den gode Arne är YPD den väpnade grenen av det syrisk-kurdiska partiet PYD som kritiseras hårt av andra partier i regionen för deras sekterism och påstådda spel under täcket med Assad. I den nya texten av AJ som MF publicerar aktar han sig noga för att på nytt försöka hitta grupper i Syrien som fyller kravet på ”revolutionär” renhet.

Det kurdiska partiet PYD;s väpnade milis YPD är långt ifrån den idylliska bild av demokratiskt valda självförsvarsorganisationer som Arne Johansson tror.

Att Martin Fahlgren säger sig stå närmare denna text än något annat får oss att undra. Anser MF också att det är ett ”reaktionärt krig” som pågår? Eller kan en artikel som drar en så central slutsats vara bra i övrigt?

För oss är det tråkigt att se hur en kamrat medvetet förvanskar våra ståndpunkter i syfte att fäktas med en fantombild. Men vi kan förstå att han gör det om hans åsikter är desamma som Arne Johanssons. För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,