Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röster från Qusair.

-De sista fyra dagarna hade vi inget att äta.
Det säger Mohammed till den franska dagstidningen Le Mondes reporter Laure Stephan som mött rebeller som deltog i de sista striderna i staden Qusair. Hon mötte dem i den lilla libanesiska staden Chtaura i Bekaadalen.

I Qusair avgjorde arméns tunga vapen och Hezbollahs trupper.

Där träffar hon Abdallah utanför stadens sjukhus där rebeller från FSA vårdas. Abdallah deltog i evakueringen av ett hundratal sårade som han tillsammans med andra kamrater lyckades föra ut ur Qusair.

I en bädd på sjukhuset ligger Mohammed (28), murare till det civila. Han har granatsplitter i kroppen, dock inte livshotande. Enligt Mohammed var det Hezbollah som avgjorde striden om Qusair.

-Vi trodde inte att Hezbollah skulle delta i frontlinjen. Armén är uttröttad av två års repression och strider, den är försvagad. Men Hezbollahs män var ivriga att kriga. Det var de som stred. Av armén väntade de sig bara eldunderstöd, säger han till Le Monde.

-Den första veckans flygbombning var fruktansvärd. Flyget bombade samma mål flera gånger. När vi blev omringade förstod vi att det var över.

Det säger 26-årige Abdallah som ledde en milisgrupp på 200 varav hälften dog i striden. I det civila är han stenhuggare. Som synes handlar det om unga män ur arbetarklassen som kastats in i striderna av revolutionens virvelvindar. Människor långt ifrån de nidbilder av upproret som vissa klistrar på allt och alla som vågat resa sig mot diktaturen. Abdallah är besviken över utgången och kritisk mot det svaga stödet till miliserna och lika kritisk mot de salafistiska grupperna som försöker dominera.

Hezbollahs trupper rekryteras på religiöst fanatiserad bas.

-Vi hade problem med stridsledningen, vi saknade vapen. Enheterna var för små och när de träffades drog de sig tillbaka utan att tala om det.

-Vi var omkring 3 000 i Qusair. Al- Nusra hade ett hundratal i staden. Jag gillar dem inte. De förbjuder allt som de anser strider mot islam, som att röka exempelvis.

I Qusair finns det nu enligt Mohammed ett par hundra familjer kvar. Resten har flytt till närliggande byar. Regimens skådespel på TV med folk i staden som hyllar ”befriarna” är bara bluff enligt Mohammed.

-Scenerna från Baba Amro (kvarter i Homs, m.anm.) upprepas. Det är syrier från andra platser som skjutsas till de raserade kvarteren, säger han och menar att det är till för propaganda i TV.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mullorna i Teheran stänger syndens näste.

Café Prag i Teheran har stängt för gott. Ägaren vägrade att installera övervakningskameror som myndigheterna krävt inför presidentvalet i juni. Caféet som ligger nära Teherans universitet frekventerades sedan 2009 av studenter, intellektuella, fotografer och diverse vänster.

Med eller utan kamera verkar ändå caféernas existens styras av oskrivna regler för dessa ”syndens nästen” där man kan slappna av från den tryckande atmosfären i huvudstaden. Så fort några av dem blir för komfortabla tvingas de stänga. Det ska vara aggressiva neonljus, stolar med raka obekväma ryggstöd. Café Prag tog dessutom stora risker då utställningar, konserter och diskussioner om de arbetandes rättigheter organiserades.

Caféets ledning förklarar på Facebook varför de tvingats stänga.

-Vi har hela tiden vetat att den dagen skulle komma. En kall vinterdag var det till sist över trots alla våra försök att överleva. Vi är trista och vi kommer att sakna våra vänner och alla som stått vid vår sida dessa fyra år. Men vi ha i alla fall inte låtit Big Browsers glasöga följa och enregistrera vår minsta rörelse, våra vanor och minnen.

Regimen inbillar sig att den med dessa oskrivna regler ska kunna stoppa ungdomens rop på frihet från moralpoliser och sedlighetsrotlar. Det är ett dödfött uppdrag. En dag, förr än senare, kommer ungdomen som är en majoritet av befolkningen att skaka av sig denna bigotta och blodiga regim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Censur i Kina explosivt problem för makten.

Censur av kinesisk press från makthavarnas sida är inget nytt. Pressen är till och med mycket friare i dag än under ”rorsman” Maos dagar. Ändå har censurens ingrepp nyligen mot en veckotidning vuxit till en nationell fråga.

Protester utanför Nanfang Weekends lokaler.

Det hela började med att redaktionen på veckotidningen Nanfang Weekend ville publicera en nyårsledare baserad på den nye partichefen Xi Jinpings tal i december då han hyllade den kinesiska konstitutionen och sa att den garanterar medborgarnas individuella rättigheter.

Ledaredaktionen tog fasta på Xi Jinpings tal och lyfte i ledaren fram behovet av att följa konstitutionen, som bland annat garanterar pressens frihet. Men se det var att misstolka partiledningens intentioner. Den regionala chefen för censuren i Guangdong i södra Kina, ingrep och stoppade redaktionens text och publicerade i stället en hyllningsartikel av Partiet.

Scenariot för en konflikt var skrivet. Redaktörerna och journalisterna publicerade den egna ledaren på tidningens websida vilken snabbt togs bort av webcensuren tillsammans med alla kommentarer som redan börjat cirkulera. Varpå andra tidningar, som Nanfang Metropolitan och Caijin, i sin tur spred ordet vidare för att sin tur censureras. I ett vipps var ingreppet mot Nanfang Weekend känt av landets urbana ”medelklass”.

Demonstranter kräver pressfrihet

Hundratals demonstranter samlades utanför tidningens lokaler i solidaritet med redaktionen med krav på press- och yttrandefrihet. Snart fanns polisen på plats och föste undan demonstranterna som ”var ett hinder för trafiken”. Med eld i baken vågade myndigheterna inte ens säga att den förtryckte demonstranternas konstitutionella rättighet. Trycket på tidningens redaktion ökade och fyra dagar senare ingicks ett avtal med redaktionen. Ingen redaktör eller journalist avskedades, inte omedelbart i alla fall och censuren förbinder sig att inte ingripa innan artiklar publicerats.
Samtidigt agerade partiledningen i Peking i vanlig ordning. Regeringsorganet Global Times skrev att allt var ”utländska krafters” fel. Assads propagandametoder sprider sig tydligen snabbt till diktaturens uppbackare. Journalisterna kallades dock inte terrorister, ännu.

Det hela kan synas vara en ”liten” story. Men till skillnad från lokala protester mot korruption och maktmissbruk är censuren en explosiv fråga. En korrupt lokal potentat kan avsättas och ersättas utan större problem. Men när det gäller pressens frihet står partiledningen inför ett dilemma den saknar svar på. Om den släpper loss pressen och avskaffar censuren kommer Kommunistpartiets enväldiga makt att omedelbart ifrågasättas. Om den upprätthåller censuren växer bara missnöjet.

Partibyråkratin i all sin splendör.

Den nya relativt välbärgade och välutbildade ”medelklassen” i landets större städer nöjer sig inte längre med underdånighet och tystnad i utbyte mot välstånd. Det har under lång tid varit en vanlig förklaring till ”stabiliteten” i landet. Allt talar för att det ”kontraktet” mellan partiet och ”medelklassen” inte längre kommer att hållas.

-Varför höll vi tyst? Därför att vi lever i en tid då någon kan ta ifrån dig jobbet med ett enkelt telefonsamtal, därför att man måste föda familjen, därför att du sätter dina journalistkollegor och tidningen i fara om du vågar säga ifrån. Vi talar ut därför att vi inte står ut längre, därför att det som drabbar en av oss drabbar oss alla, därför att det hänger ett svärd över huvudet på alla mediearbetare och för att vi vet att de som kämpar för frihet och rättvisa inte står ensamma.

Orden lades ut på Nanfang Metropolitans hemsida av tidningens vice-direktör. De visar att rädslan för övermakten börjar ge vika för ett mod som kan förflytta berg. Kommunistpartiets nye partichef Xi Jinping kanske har svåra tider framför sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Läkare som gör sin plikt dödas.

Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade.                      I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.

******

Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)

Av Hassan Hassan.

Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.

Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.

Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.

Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?

Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.

-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.

I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.

Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.

Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.

Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor

Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.

-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.

De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.

Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.

Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.

Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.

 

Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.

Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.

Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.

En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.

(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Profeten och profiten.

Den franska veckotidningen Charlie Hebdo är på nytt i blåsväder. Satiren är tidningens varumärke och genom åren har den fått håret att resa på sig på mer än en prelat eller statschef. Därför är det inget märkligt i sig att Charlie Hebdo i veckan publicerade nya karikatyrer av islams profet Mohammed. Att tidningen inte bryr sig om i vilken situation de publiceras är redaktionens val och ingen kan med rop om blasfemi eller provokation hindra publiceringen. Det kallas tryckfrihet och är värt att försvara i alla väder.

Men man ska också fråga sig vilket är tidnigens motiv för att publicera dessa teckningar just nu. Kan det vara för att försvara tryckfriheten? Knappast, eftersom den inte är hotad. Eller är det för att bekämpa religiös extremism, i det här fallet islamsk fundamentalism? I så fall hade man knappast kunnat bära sig värre åt än vad Charlie Hebdo gjort.

Den arabiska våren sopade al-Qaida och andra extremister åt sidan. Miljoner deltog i kampen för frihet, värdighet och rättvisa. Charlie Hebdos karikatyrer bidrar nu till att öppna nya dörrar och fönster åt den islamska fundamentalismen som på nytt kan skära pipor i vassen när religiösa folkmassor upprörs över vad de ser som angrepp på deras tro.

De religiösa människor som deltog i frihetskampen på Tahrirtorget är inte betjänta av vulgära angrepp mot deras tro.

Varje missil som amerikanskt flyg släpper på bröllopsfester och släktmöten stärker de som följer i Bin Ladens fotspår. Varje uteblivet stöd till den demokratiska oppositionen i Syrien stärker de salafistiska grupper i landet som avskyr orden frihet och demokrati. Det är extremismens främsta gödsel.

Tyvärr bidrar Charlie Hebdos beslut att publicera nya karikatyrer av Mohammed till samma perversa effekter på den ”arabiska gatan”. Om Charlie Hebdos motiv var att visa solidaritet med de demokratiska sekulära krafterna hamnar tidningen helt fel.

Men tyvärr finns det nog ett annat motiv bakom tidningens politik. Provokationen har blivit en ”machine à sous”, som fransmännen säger, en ”penningmaskin”. Varje grovhet, varje vulgaritet ger ett högt klirr i kassan. Det verkar vara redaktionens främsta morot i denna dystra historia.

Här under följer en kommuniké som mina politiska fränder i Nya antikapitalistiska partiet, NPA, publicerat i dag.

*****

”Charlie Hebdos karikatyrer

Torsdag 20 september 2012

I kontexten av ömsesidiga provokationer, från den amerikanska fundamentalistiska kristna extremhögern och svar från den muslimska fundamentalistiska extremhögern, har Charlie Hebdo ansett det nödvändigt att delta genom att i sitt senaste nummer publicera karikatyrer av Mohammed och utlösa en minst sagt överdriven polemik.

Charlie Hebdo har lyckats med sitt uppsåt, att låta tala om sig, men därmed bidrar tidningen till de demagogiska överbuden, de politiska spänningar och sidospår som media njuter av att ge största möjliga publicitet.

Yttrandefriheten är självfallet inte ifrågasatt, lika lite friheten att kritisera eller att förlöjliga olika religioner. Brottet blasfemi existerar inte. Ändå deltar Charlie Hebdo på sitt maner i den reaktionära idiotin om ”civilisationernas krig”. Det är mer än klumpigt. Folket, speciellt de som i revolutionen i Tunisien och i dag i Syrien rest sig i kamp för friheten, förtjänar bättre än denna eskalerande demagogi.”

Montreuil, 20 sept. 2012

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,