Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röda smultron på strå eller solkiga sedlar på hög?

Så var det dags igen. Ännu en socialdemokrat hittar sin plats i raden. Vi hittar honom inte likt ett daggigt glänsande rött smultron på strå utan snarare likt en av alla de andra gamla, solkiga tummade sedlarna på hög.

Det är Leif Pagrotsky, före detta närings- och handelsminister som har ”lämnat politiken” och nu börjar sitt ”civila” värv med att ta plats som styrelseledamot i Avanzas pension.   Ett av aktiespekulanten Sven Hagströmers många bolag och som på nätet i sin reklam har som sitt flugpapper för nya kunder att ”svenska miljonärer inte kan ha fel”…

Men det kan de naturligtvis. Vem har inte skrattat åt vitsen ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit!”.

Men nu har ändå mångmiljonären Leif Pagrotsky hittat tillbaka efter åren i politiken och var ska sleven vara om inte i grytan?  När Klas Eklund gick till SE-banken och blev ”senior advisor” åt finansen var det ”Paddans” tur och han blev statsråd under Göran Persson med ansvar både för att få fart på vapenexporten och att genom åtstramning i finanserna lägga grunden till den massarbetslöshet vi lever med i dag.  Han blev dessutom känd för att vara personlig rådgivare åt grekiska PASOK:s politiska katastrof Giorgos Papandreou.Vad hjälper det sedan att han verkar vara en trevlig karl rent privat…

Inte röda smultron på strå utan smutsiga sedlar på hög. Bilden av det gamla arbetarpartiets ledare som ett gäng kapitalistfarare blir allt tydligare. Daniel Suhonens artikel i DN för drygt ett år sedan om ”politikens dubbelagenter” bekräftas gång på gång:

”Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den enes död är den andres bröd…

I går var det franska Socialistpartiets president på artighetsvisit i Grekland och  Antonis Samaras hälsade Francois Hollande med smilande smicker om att “Frankrike alltid är Europas politiska centrum”. Den grekiska premiärministern och högermannen är personligen en varm frankofil men han letar också desperat efter köpare till den stora offentliga sektor i Grekland som ska privatiseras. Av diplomatiska skäl, för att inte trampa Angela Merkel på tårna, nyanserade han senare sin bild med att man ”inte behöver välja mellan Frankrike och Tyskland”.

I takt  med varandra –  och i tiden,

sida vid sida, Högerns Samaras

och socialisternas Hollande…

Vad var då Hollandes syfte med resan? Hade han med sig några presenter till sitt grekiska värdfolk? Annat än att han med fransk retorik fick ihop en slinga om solidaritet genom att säga sig vara emot ännu större krav på Grekland. Något som ingen, inte ens Anders Borg, i och för sig har föreslagit! Att som ”socialist”  i går uttala sig i varma ordalag om den generalstrejk som i dag, onsdag, lamslår hela Greklands offentliga sektor, kom naturligtvis inte i fråga.

.

Nej, den ”vänskap” som Hollande erbjöd grekerna var något helt annat. Han hade i stället i sitt följe en flock franska ”asgamar” eller företagare som hungrigt kretsat över det som finns kvar av Greklands gemensamma välfärd, beredda att slå ner på det som säljs ut, för att sedan i namn av lönsamhet slita sönder sina byten. Greklands socialdemokrater sitter i regering med Samaras och assisterar honom i dumpningen av välfärden, så vad är väl naturligare än att socialdemokraten Hollande blir mellanhand i denna smutsiga affär.

När Hollande, i färd med att pissa på grekisk arbetarrörelse, av en journalist fick den oartiga frågan om inte detta är att godkänna nyliberalismen svarade han bara lakoniskt, likt Stefan Löfven här hemma, att han ”tar verkligheten som den är”. Om detta sedan ”är bra eller dåligt ideologiskt är inte frågan”. De ”tillväxtmarknader” som Hollande vurmar för har han äntligen hittat och franska riskkapitalister hoppas nu kunna börja slita i slamsorna av grekisk offentlig sektor…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

 

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

Kommuniké från de anställdas stormöte.

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas.

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

De anställda protesterar.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rasistiskt mord i Aten

En ung pakistanier är död. Mördad av två rasister i Aten den 17 januari. Han hann bli 26 år gammal innan det gryende hatet och barbariet i det nyliberala Grekland gjorde honom till det femte offret på två år i den pakistanska kolonin i Aten.

Shehzad Luqman – ett offer för det öppna främlingshatet i Europa.

Shehzad Luqman mördades mitt i natten på väg till jobbet av två män som högg ned honom med knivhugg i bröstet. Han kom aldrig fram till de apelsinkartonger han skulle lasta på fruktmarknaden för 20 euro om dagen. Två fascistiska svin i miljön kring Gyllene Gryning satte punkt för hans liv.

-Han kom i vägen för oss med sin cykel. Vi blev irriterade och högg honom i bröstet, förklarade en av gärningsmännen som om det gällt att vifta bort en fluga.

Att det är fråga om ett rasistiskt mord rådet det inget tvivel om. I de båda männens hem hittades massor av knivar, batonger, vapen och flygblad med propaganda för det nynazistiska Gyllene Gryning.

Shehzad Luqman var dubbelt exploaterad av två skilda samhällen. I Pakistan hade han åtta syskon till vilka han skickade nästan allt han kunde spara av de 20 euro om dagen som lyft av apelsinlådor inbringade.

Det nynazistiska patrasket är nästan uteslutande vita arga män.

-Han skickade pengarna till Pakistan så att hans systrar skulle kunna gifta sig. Han sa ofta att han aldrig kommer att kunna bilda en egen familj och leva värdigt, säger hans vän Omar.

Fånge i ett system i Pakistan som kräver att kvinnan har en hemgift och exploaterad i Grekland på en arbetsmarknad som saknar social botten för invandrade var Shehzad dubbelt förtryckt. Och slutligen offer för en krypande rasism som de ”rumsrena” borgerliga partierna, socialdemokratin inräknad, gjort allt för att stimulera med ett språkbruk som stigmatiserat alla invandrade utomeuropéer. Det gäller att stryka den hätska och pressade småborgerligheten medhårs för att bevara röstunderlaget.

Medborgarna i stadsdelen Ano-Petralona, där Shehzade bodde, chockades av mordet på den unge mannen som var uppskattad av grannar och vänner. Fem hundra personer samlades samma kväll till en lokal protest mot det rasistiska dådet och förklarade i ett flygblad som delades ut av den lokala avdelningen av rörelsen ”Eliminera rasismen”:

-De uppenbara försöken att tysta ner affären kommer inte att lyckas. Vi kräver ett exemplariskt straff de som utfört detta horribla rasistiska brott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I Grekland begravs ”välfärdsstaten” – och det gryr för fascisterna

.

Grekland har varit i en djup ekonomisk kris sedan december 2009. För många, oftast de svagaste, har realinkomsten sjunkit med 50 procent. Andra kvartalet 2012 var arbetslösheten bland landets unga, 15-24 år, 53.9 procent. För unga kvinnor, de värsta drabbade, var siffran ofattbara höga 62.1 procent. Otaliga strejker, demonstrationer och kokande protestmöten har avlöst varandra. Den sociala misären har fortsatt att breda ut sig. De två valen i våras, sommarhettan samt utdragna förhandlingar mellan den bräckliga regeringskoalition som bildades och ”trojkan” har inneburit en avmattning av någorlunda samordnade fackliga och politiska protester. Många ben har tröttnat, motstånd har blivit till uppgivenhet och emigration.

.

.

Symbolisk begravning av den grekiska ”välfärdsstaten”.

.

Men i går, samtidigt som sommarens infernaliska hetta börjar vika, såg det ut som om Grekland åter kommer att få en het höst. Den breda uppslutningen bakom generalstrejken innebar att det sociala motståndet åter kom på fötter vilket fick industrin, hamnar, flygfält, tåg, tunnelbana och offentliga verk att samtidigt stanna.

”Det är hög tid att säga ifrån”, sa Syriza`s ledare Alexis Tsipras när han vände sig till den stora demonstrationen i Aten. ”Regeringen är oförmögen att försvara ens våra mest grundläggande sociala behov. Den inhemska regeringstrojkan tillsammans med den utländska använder barbariska metoder som innebär en förintelse för det civila samhället. Grekland kan inte förvandlas till en oändlig social kyrkogård”.

Den ”inhemska trojka” som Tsipras brännmärkte består av det traditionella högerpartiet Ny Demokrati, socialdemokraterna i PASOK samt vänsterpartiet Demokratisk vänster. Dess förhandlingar med den ”utländska trojkan”, EU, ECB och IMF, om nya nerskärningar med 12 miljarder euro är inne i ett slutskede och slutresultatet väntas komma upp i parlamentet nästa vecka. Det finns en del skillnader mellan de olika parterna. I regeringen vill Demokratisk vänster rädda sig eget skinn genom att spara mer på militären och i den utländska trion finns det motsättningar mellan EU och IMF. Tysklands järnlady Angela Merkel tycks ha fått lite rost och menar pikant nog att IMF:s Christine Lagarde är för okänslig och hård och inte visar tillräcklig politisk känslighet. Merkel vill ge Greklands svaga regering – och sig själv – lite mer tid och rådrum. Men oavsett utgången kommer Greklands ekonomi att fortsätta sitt ras.

.

.

Fascistiska aktivister från Gyllene Gryning delar ut matpaket i Aten

”Bara till greker”! Pengarna kommer bland annat från den grekiska diasporan

i New York där man organiserat samlar in pengar

.

Det innebär att Greklands politiska vänster mer än tidigare måste betona och förankra ett regeringsalternativ med ett program som innebär ett tydligt farväl till bankernas styre och en början till ett uppbrott från dess grepp över ekonomin. Inte minst gäller det också att vara tydlig med att berätta om det rasande nationella och globala motstånd en sådan väldig omvälvning skulle möta. Syriza`s framgångar i vårens två val handlade till en stor del om att tala om ett alternativ, en vänsterregering som gav människor en förväntan om en verklig förändring.

Tiden hastar. För det är inte bara mer uppgivenhet, emigration och kriminalitet som annars står för dörren. Det fascistiska partiet Gyllene gryning väntar inte och har dag för dag tagit mer plats i politiken – framförallt på gatorna. Så sent som i lördags talade två olika opinionsundersökningar om en stagnation för de båda ”huvudalternativen” Ny Demokrati och Syriza. Bägge har sjunkit tillbaka under sommaren och hamnar kring 20 procent. Samtidigt är det 8.8 procent av väljarna som i dag skulle lägga sin röst på fascisterna. Mer än socialdemokratiska PASOK som får 7.3 procent. Sekteristiska Grekiska kommunistpartiet har ett rekordlågt stöd med 3.8 procent, mindre än Demokratiska Vänsterns 4.8 procent…

.

.

Gyllene Gryning försöker utnyttja den grekiska nationalsymbolen,

spartanernas kung Leonides, till en symbol för sina stormtrupper

.

Gyllene gryning utnyttjar febrilt människors missnöje med krisen. När regeringens minister för en tid sedan, syftande på fascisternas våldsgrupper, förklarade att han minsann inte tänkte tolerera några ”stormtrupper, svarade dess ”Führer” Nikos Michaloiakos direkt. Inför en samling med trehundra egna uniformerade ordningsvakter, framför en staty föreställande landets nationalhelgon den spartanske kungen Leonides, skrek han ut: ” Vi är här. Ni är stormtrupperna. Låt dom komma hit så ska vi krossa dom!”. Han redovisade också sitt förakt för parlamentet och dess hopplösa förhandlingar. ”Det finns förrädare överallt. Vi känner oss inte särskilt bekväma i parlamentet. Om dom vill kan vi lämna i vilket ögonblick som helst. Vi kan gå ut på gatorna så kan dom få se vad det här med stormtrupper verkligen är”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,