Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Publicerat 12 sep 2015 av Göte Kildén

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja till och med över notiserna, dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Vänsterdagarna, Revolution, Håkan Blomqvist

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Publicerat 5 mar 2015 av Benny Åsman

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Grejkland, Tsipras, Syriza, Tyskland, Merkel, EU,

Bryssel säger Nein till Tsipras

Publicerat 17 feb 2015 av Benny Åsman

Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Tsipras, Merkel, Bryssel

Röster från Yarmouk: Syrien och Palestina – samma kamp.

Publicerat 27 nov 2014 av Benny Åsman

Svara

En intervju med tre palestinier med bakgrund i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Oktober 2014

Intervjuare: Joseph Daher redaktör för SyriaFreedomForever och medlem i Revolutionära Vänsterströmningen i Syrien.

Inledning.
Flyktinglägret Yarmouk ligger åtta kilometer söder om Damaskus centrum och klassas som ”inofficiellt” av FN:s hjälporganisation UNRWA. (1)
Lägret skapades 1954 av de syriska myndigheterna som sedan dess stått för administrationen. Med tiden har lägret kraftigt urbaniserats och blivit ett attraktivt och dynamiskt kvarter. Befolkningen i lägret har förändrats i takt med olika regionala konflikter och invandring från den syriska landsbygden. Från 70-talets början skapas folkliga kvarter runt Yarmouk som kopplar ihop lägret med huvudstadens struktur. I dag täcker Yarmouk två kvadratkilometer med tre- och fyravåningsbyggnader. Av en total befolkning på 250 000 personer var innan 2011 cirka 150 000 palestinska flyktingar med ytterligare syriska flyktingar och irakiska flyktingar som anlände efter 2003.
Med tiden blev Yarmouk ett ekonomiskt aktivt centrum med en folkligt boende och en mindre medelklass av butiksägare, lärare och andra med begränsade inkomster. I lägret speglas också de skilda politiska strömningar som finns i det palestinska politiska landskapet.
Flyktinglägret Yarmouk upplever i dag en humanitär katastrof på grund av den påtvingade belägringen sedan sommaren 2013, med cirkulationsförbud för människor och livsmedel i Damaskus södra förorter i uppror. En belägring som upprätthålls av regimen tillsammans lojala palestinska organisationer, i synnerhet PFLP(GC) under Ahmad Jibrils befäl. (2)
I dag finns det bara femton till tjugo tusen personer i kvar Yarmouk.

Deltagare:
1) Salim Salamah, palestinsk-syrisk aktivist och bloggare, kommer från Yarmouk och är i exil i Sverige för närvarande.
2) Tareq Ibrahim, palestinsk aktivist från Syrien, med sitt ursprung i flyktinglägret Yarmouk, för närvarande i exil.
3) Raed Abou Zeed, palestinsk aktivist i Syrien, ursprungligen från flyktinglägret Yarmouk, numera i exil.

Joseph Daher (J.D) : Låt oss börja med ert deltagande i den syriska revolutionen. Varför deltog ni och vilken roll hade ni?

S.S. Jag tror att jag och många andra i min ålder tillhör en generation som växt upp under en epok av förhoppningarnas kris, i form av en negativ stabilitet, i en rutin med begränsade möjligheter på många områden med början i det dagliga livet fram till studierna och ens framtid. Jag började mina juridiska studier vid Damaskus universitet i september 2007.
Redan då kände jag av en längtan efter djupa förändringar hos många studenter, en längtan som sällan uttrycktes offentligt. Det var en längtan som överskred den religiösa tillhörigheten och klantillhörigheten, provinsiellt och nationellt.
Från och med de första demonstrationerna i Tunisien startade revolutionen för mig och många andra i min generation. Jag deltog i den folkliga rörelsen från och med Ben Alis flykt från Tunisien. Det var för mig ett historiskt ögonblick.
Jag minns de första historiska parollerna för den syriska revolutionen: ”Ben Ali har flytt”, och ”Det syriska folket viker sig inte” var grundpelarna i mitt eget engagemang i rörelsen.
Det kan framstå som en romantisk förklaring, men det rättfärdigandet har alltid styrt alla mina val sedan den 15 mars 2011, starten för den syriska revolutionen. Så, varför deltog jag? Jag deltog från första dagen därför att jag ville återfinna en del av mig i Syrien, en del av mig som ville uttrycka mina åsikter och min rätt att inte dö på ett anonymt sätt.
Vad gäller min roll deltog jag som många i möten och demonstrationer från första början 2011. Sedan utvecklades vi som individer och grupper mot organisatoriska etapper av bredare folkliga rörelser som omfattade Damaskus universitet och hela huvudstaden.

T.I. Jag beslöt att ansluta mig till de civila organisationer som gav hjälp till syriska flyktingar i flyktinglägret Yarmouk och i flera kvarter i närheten av lägret som utsattes för regimens bombningar.

R-A.Z. Jag deltog från den syriska revolutionens första dagar efter den folkliga rörelsen i Deraa och anklagelserna mot palestinierna att vara ansvarig för ”terroristerna” av Bouthaina Shaaban, diktatorn Assads rådgivare, som då talade i den syriska regimens namn.
Jag tror starkt på och stödjer folkens rätt till självbestämmande, speciellt efter år av förtryck och orättvisor som de arabiska folken, särskilt det syriska, upplevt. Som palestinier är det dessutom vår övertygelse att de arabiska folkens befrielse är vägen till befrielse av Palestina och återupprättande av våra usurperade rättigheter.
Det var då vi började ta kontakt med flera vänner i flyktinglägret från Deraa och när den folkliga mobiliseringen nådde Damaskus och dess förorter beslutade vi att delta i mötena och demonstrationerna som individer i flera kvarter i Damaskus som Midan, Hajar al-Asswad, och al-Qadam som ligger nära Yarmouk.

J.D: När startade mobiliseringen i Yarmouk i solidaritet med den syriska revolutionen? Hur organiserade sig de unga palestinierna för revolutionen inne i lägret? Hur togs de första kontakterna med de syriska demonstranterna?

S.S. Jag var inte bland de aktiva inne i Yarmouk. De flesta av mina kontakter och mina aktiviteter var utanför lägret på grund av kommunikations- och säkerhetsproblem och av ren slump. Men jag kan bekräfta att lägret följde varje etapp av utvecklingen i landet som helhet. Yarmouk är en geografisk och befolkningsmässig förlängning av Damaskus och är en integrerad del av staden.
Jag tror att den folkliga mobiliseringen i lägret till stöd för den syriska resningen började kring två viktiga händelser.
För det första i maj 2011 då regimen och dess allierade palestinska organisationer utnyttjade den palestinska folkliga och massiva mobiliseringen för en ”marsch för rätten att återvända” till åminnelse av Nakba. De fyllde bussar med unga palestinier och körde dem till gränsen mot Israel. Den dagen upplevde vi en gruvlig massaker med många ungdomar från Yarmouk som dödades. Det var då det skapades ett folkligt medvetande med en helt ny framtidssyn. Jag kan inte säga hur djup förändringen var men det ursinne som massakern orsakade var mycket stort.
För det andra var det ankomsten av de första syrierna som drivits bort från kvarteren i Midan som bestämde hållningen till revolutionen i lägret. Det var dagen före Assadregimens brutala attack under Ramadan 2012 mot ett kvarter på bara två minuters gångavstånd från lägret.

T.I. Det var en grupp unga palestinier som i början av revolutionen deltog i demonstrationerna utanför Yarmouk, som i Midan, Kfarsoushe, Douma och Harasta. Det var innan den folkliga samordningskommittéen skapades i Yarmouk. Efter kommittéens bildande började demonstrationerna inne i lägret samtidigt som den syriska säkerhetstjänsten och de palestinska grupperna allierade med regimen, med PFLP(GC) i täten, började sitt förtryck och stärkte sitt grepp över lägret. Det var min första kontakt med den syriska revolutionen, i samordningen av aktiviteterna med de unga i kommittéen.

R-A.Z. Flyktinglägret Yarmouk är den palestinska diasporans huvudstad och den palestinska revolutionens energikälla sedan lägret skapades. I lägret fanns också de viktigaste palestinska falangernas huvudkvarter, speciellt de lojala som understöddes av Baathregimen i Syrien. De hade tidigare splittrats från Fatah med stöd från Hafez al-Assad som försökte att skapa en alternativ befrielseorganisation till PLO i syfte att konfiskera palestiniernas autonomi över beslut i palestinska frågor. Till att börja med mobiliserade vi i lägrets granndistrikt och vi var i kontakt med de folkliga samordningskommittéerna där.
Senare svarade vi på uppmaningar till mobilisering från folkliga palestinska organisationer i hela regionen, efter diktatorn Mubaraks fall i Egypten och den syriska revolutionens start, genom att organisera demonstrationer 15 maj 2011 vid gränsen mot Palestina för minnesdagen av Nakban.
Demonstrationer ägde rum i Egypten, Jordainen, Syrien, Libanon och på de ockuperade palestinska territorierna. Vi fruktade starkt regimens exploatering av en så omfattande rörelse, särskilt sedan vissa samordningskommittéer vägrade att klargöra sin hållning till den palestinska frågan. Vi försökte arbeta för organiseringen av demonstrationerna i samarbete med oppositionen och vi förklarade att det var nödvändigt att rikta revolutionens kompassnål mot Palestina. Vi visade på den revolutionära rörelsens band med befrielsen av ockuperade palestinska och syriska territorier.
Vi förvånades över att delar av den syriska oppositionen, speciellt liberaler och Muslimska Brödraskapet, (som i dag sitter i Nationella syriska rådet och Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor), vägrade ta upp frågan med ursäkten att det var nödvändigt att vinna världsopinionen och att inte blanda samman målen för att inte stöta sig med USA.
Under demonstrationen på Nakbadagen vid gränsen till de av Israel ockuperade Golanhöjderna dog tre unga män från Yarmouk som martyrer medan fler är 350 palestinier från skilda flyktingläger i Syrien skadades av den israeliska arméns skottlossning.
Under den andra dagen av de unga martyrernas begravning upplevde vi den största ceremonin i Yarmouk sedan begravningen av Khalil al-Wazir och Abou Jihad som Israel mördade i Tunisien 1988.
Som vi väntat oss exploaterade regimen händelsen. Syriens rikaste man och tillika Bachar al-Assads kusin, Rami Makhlouf, deklarerade att Israels säkerhet är beroende av att Assad förblir vid makten.

J.D. Hur har situationen utvecklats i Yarmouk sedan revolutionens början? Hur reagerade Assadregimen inför den folkliga mobiliseringen i området? Vilken är relationen mellan de olika palestinska grupperna med de syriska revolutionärerna, med FSA och med de islamistiska styrkorna? Vilken roll spelade de olika palestinska partierna inne i lägret?

S.S. Som jag sa innan så utgör lägret en integrerad del av Damaskus urbana struktur. Det har gjorts många försök av palestinska skribenter att övertyga det palestinska flyktinglägret att stå neutralt. Många beskyllningar har utbytts mellan olika palestinska krafter över lägrets deltagande i rörelsen och speciellt i ljuset av den humanitära katastrofen som uppstått, liksom i många andra regioner, efter 450 dagars blockad.
Enligt min mening var det inte möjligt för lägret att hålla sig utanför konflikten eftersom beslutet att delta i huvudsak var en konsekvens av regimen Assad som irriterat och provocerat folks känslor i den palestinska miljön i och med misslyckandet med dagen till minnet av Nakban i maj 2011 och alla som dog den dagen, för att inte tala om de dussintals artillerigranater som slumpmässigt föll i lägrets utkanter från resningens allra första månad.
Vad gäller Assadregimens behandling av den folkliga rörelsen i lägret var den inte annorlunda än säkerhetsstyrkornas repression på andra platser i landet. Jag tar inte upp relationerna mellan de palestinska organisationerna och de syriska revolutionärerna därför att jag i dag befinner mig i en svår ställning i exil.
Däremot kan jag tala utifrån en god kännedom och med stor säkerhet om de palestinska organisationernas destruktiva roll vilka har erbjudit noll och intet åt det palestinska folket i Syrien. Tvärtom, Ahmad Jibrils PFLP(GC) står än i dag, 13 oktober 2014, sida vid sida med den syriska armén för att svälta ut lägret som är utan vatten sedan 34 dagar.
De övriga palestinska organisationerna har inte spelat någon större roll för situationen i Syrien. Hamas har vänt ryggen till alla och visat än en gång de islamistiska krafternas pragmatism medan det inte går att räkna med den palestinska ledningen under Mahmoud Abbas och PLO som förhandlar med ockupationsmakten Israel.
Det har varit mycket diskussioner, speciellt sedan april i år, om PLO:s stilleståndsförslag och dussintals delegationer sponsrade av PLO och dussintals delegationer bestående av medlemmar i olika palestinska fraktioner som besökt Damaskus ett flertal gånger.
Jag har redan skrivit på Carnegieinstitutets hemsida för konsolidering av freden att varje fredsprocess, stillestånd eller eldupphör, oavsett vilket namn man ger det, inte kan komma tillstånd om man inte kommer överens om proceduren.
Vad menas med ett eldupphör om man låter regimens soldater bryta överenskommelsen tusen gånger om dagen? Vad menas med ett stillestånd om man inte låter barnen få vitala livsmedel?
På så vis står vi palestinier under ständigt dödshot liksom resten av befolkningen med enda skillnaden att vi har mindre tur än de vad gäller det juridiska internationella skyddet givet faktum att vi inte täcks av ett visst antal internationella konventioner om skyddet av flyktingar.

T .I. Den syriska säkerhetstjänstens och PFLP(GC):s ökade grepp över lägret ledde till en alltmer upprörd stämning i lägret med främst två massiva demonstrationer. Den ena efter demonstrationen i maj 2011 vid Golanhöjden för ”rätten att återvända”. Den andra efter den första mördade martyren inne i lägret, en viss Iyas Farhat.
De palestinska organisationerna har inte spelat en stor roll i den syriska revolutionen, bortsett från Ahmad Jibrils PFLP(GC) som stöder regimen och fungerar som förtryckare inne i lägret.

R-A.Z. Efter demonstrationen för ”rätten att återvända”, planerade regimen en annan manifestation till Naksadagen (den ”lilla katastrofen” i form av arabstaternas nederlag under sexdagarskriget) till den 5 juni 2011. Den israeliska armén stod beredd vid gränserna.
Jag var en av representanterna för de unga självständiga i Yarmouk och hade möten med de palestinska fraktionerna nästan varje dag. De lokala samordningskommittéerna informerade oss om regimens planer och regimens och PFLP(GC):s avsikt att utnyttja mobiliseringen till att utöva tryck på Israel genom att framställa den som ett hot mot Israels säkerhet. Men vi kunde inte stoppa mobiliseringen. Demonstrationen slutade i en omfattande slakt med 38 martyrer dödade och 850 skadade av de israeliska ockupanterna.
Dagen efter innan begravningen av martyrerna hölls syntes tydligt den enorma ilskan i ansiktet på människorna i lägren. I flyktinglägret Yarmouk förvandlades begravningen snabbt till en demonstration med slogans som hånade den syriska armén för att den inte rört ett finger inför den israeliska armén mord på de unga palestinierna. För första gången ropades förolämpningar mot de högst uppsatta i regimen, mot Bachar al-Assad och hans bror Maher. Foton av Bachar revs för första gången sönder. Till sist riktades hånet mot de palestinska fraktionerna som deltagit i regimens vämjeliga spel, med Ahmed Jibrils PFLP(GC) i täten och som hade ett stort ansvar för massakern.
Efter martyrernas begravning fortsatte demonstrationerna framför PFLP(GC):s kontor. Innan demonstrationen nådde fram till byggnaden började Ahmed Jibrils soldater att skjuta på demonstranterna. Den dagen dog fjorton martyrer under PFLP(GC):s och den syriska säkerhetstjänstens beskjutning.
Arresteringsvågen avtog inte medan de unga palestiniernas mobilisering växte i distrikten intill Yarmouk där de upprättade lägrets samordningskommitté för den syriska revolutionen. PFLP(GC) och den syriska säkerhetstjänsten började då att beväpna miliser bestående av brottslingar som släppts ut ur fängelset av presidentens amnesti. De bildade vad som kallats ”Shabiha” eller ”ligister” eller ”regimmiliser” som erhöll attraktiva löner för att slå ned demonstrationer och systematiskt mörda demonstranter.
Regimens trupper intog samtidigt distriktet Tadamun som överlappar Yarmouk och beboddes av palestinier och syrier och började i juli 2012 att massakrera civila, liksom i andra städer där regimen redan agerat.
Den tilltagande väpnade anarkin antydde en kommande katastrof och vi kom överens med alla krafter i oppositionen, den revolutionära ledningscentralen och FSA:s militärråd i regionen, att göra Yarmouk till en neutral zon och förbli en skyddad plats för flyktingar från grannregionerna. Skolor, moskéer och bostäder tog emot flyktingar som i början var få till antalet för att sedan räknas i tiotusentals, fler än hundra tusen, som kom från alla städer och regioner i Syrien.

J.D. Tror ni att det är möjligt att bygga en tredje kraft, en progressiv, demokratisk front som garanterar den syriska revolutionens initiala mål, som är oberoende av regimen Assad och de reaktionära islamistiska krafterna?

S.S. Än en gång anser jag mig inte vara i en situation där jag kan göra några förutsägelser, speciellt som jag befinner mig i säkerhet utomlands. Men jag tillåter mig att påminna om att i slutet av varje tunnel finns det hopp. Andra folk har upplevt fruktansvärt våld men rest sig. Döden är inte permanent och ska inte vara det.

T.I. Ja, jag tror att det är möjligt att bygga en tredje kraft självständig i förhållande till den kriminella regimen och de reaktionära islamistiska krafterna. Därför att det syriska folket har rest sig för friheten och inte för regionala eller internationella krafters vinning. En sådan tredje kraft, demokratisk och progressiv, är det enda sättet att ändra revolutionens riktning och lämna den blodiga återvändsgränd som Syrien befinner sig i nu.
Vi måste skapa en demokratisk tredje kraft för att skydda revolutionen och det syriska folket som angripits av den auktoritära kriminella regimen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

R-A.Z. Alltifrån revolutionens start såg vi att stödet till den politiska oppositionen i exil var långt ifrån i höjd med det syriska folkets offer inne i landet. Det stod klart att regimen ville omforma revolutionen till ett sekteristiskt inbördeskrig, redan från dess första deklarationer till användandet av våld i dagliga massakrer.
Samtidigt utvecklades de islamistiska jihadisterna av två principiella orsaker utöver vad som nämnts ovan:
-Regimen frigav hundratals eller flera tusen islamister och jihadister från fängelse redan under revolutionens första månader samtidigt som den riktade in sig på att döda demokrater och ungdomar.
-Det direkta stödet till de islamistiska jihadisterna från monarkierna i Gulfen.
Dessa reaktionära islamister ville förvrida den revolutionära retoriken till en religiös diskurs och lanserade slogans som saknar grund i det syriska folkets kultur och band till de revolutionära kraven på frihet, värdighet och social rättvisa.
Att bygga en tredje självständig kraft från regimen och de reaktionära islamisterna är verkligen en nödvändighet och de folkliga krafterna på plats representerar i dag den folkliga syriska revolutionens krav på demokrati, social rättvisa och jämlikhet.

J.D. Assads regim framställer sig som ”motståndets” regim som stöder den palestinska saken och det är en propaganda som sprids vidare av vissa delar inom ”vänstern” och västliga organisationer för ”solidaritet med den Palestinas sak”. Vad säger ni som palestinier och syrier till dessa organisationer och regimens propaganda?

S.S. Jag tänker på att tre och ett halvt år efter revolutionens början, med fler än två tusen palestinska martyrer dödade av regimen, med fler än 150 martyrer som dött i svält på grund blockaden mot Yarmouk, allt enligt våra siffror i Palestinska förbundet för de mänskliga rättigheterna i Syrien, plus alla martyrer som vinterkylan 2013 tog… Jag tänker på att det är förnedrande för oss som palestinier i Syrien att ställas mot den totalt falska propagandan som framställer regimen som en del av motståndsfronten.
Regimen har hållit Golanfronten tyst och säker för Israel i 40 år. Jag är mycket besviken på den del av vänstern som trott på och sprider Assadregimens propaganda och som förnekar syriernas folkliga förhoppningar.

T.I. Vad gäller Assadregimens propaganda om dess påstådda motstånd (mot Israel; m.anm.) är det en enorm lögn som jag är utledd på och som andra ännu använder sig av för egna regionala intressen.
Hur kan man kalla det motstånd samtidigt som Golanfronten varit tyst i 40 år? Var är dessutom motståndet då regimen inte besvarar Israels bombräder och kränkningarna av dess luftrum?
Regimen påstår att den skyddar motståndet men propagandan om dess motstånd är bara ett sätt att uppnå förhandlingar, medan samtidigt hundratals palestinier som bor i Syrien mördats av regimen och dess allierade grupper därför att de tagit ställning för revolutionen och det revolutionära syriska folket.
Ett stort antal civila palestinier har dödats, många andra har dött av svält på grund av den mer än ett år långa blockaden av flyktinglägret Yarmouk. Blockaden övergår lidandet under den 79 dagar långa blockaden mot de palestinska ”fedayin” 1982 i Beirut.
Regimen är inte trogen sitt folk och har varit oförmögen att ta tillbaka Golanhöjderna. Hur skulle den då kunna vara trogen motståndet och Palestina när den angriper den källa för den palestinska revolutionen som Yarmouk utgör, där martyrer dör dagligen, endera av hunger eller av bomber?

R-A.Z. Baathregimens roll i försvaret av gränsen till Israel stod klart för oss sedan lång tid tillbaka, vilket kunde ses i det lugn som rått sedan 1974 på fronten vid Golanhöjderna som ockuperas av Israel. Den första gången jag arresterades i Syrien var 2002 då jag deltog i en demonstration till stöd för de palestinska Intifadan.
Den syriska regimen har fängslat hundratals palestinier och hundratals har mördats. Regimen har också sedan länge ständigt försökt splittra palestinierna under alla faser av den palestinska revolutionen och begått massakrer på vårt folk, alltifrån i flyktinglägret Tel Zaatar i Beirut 1976 till flyktinglägret Yarmouk med en blockad utan motstycke under vilken 175 personer svultit till döds.
I dag fortsätter regimen att stänga av vattnet som lägret varit utan i över en månad. Vi tror inte på regimens lögner, inte heller på vissa så kallade vänsterkrafter som sprider dess propaganda världen över. De känner inte vår sak eller palestiniernas liv i lägren och inne på de ockuperade territorierna och palestinierna som flyr från Syrien och regimen Assad för att dö på Medelhavet.
Själv bor jag nu en av Europas huvudstäder och den så kallade vänster som försvarar regimens propaganda får mig att hånskratta.

J.D. Tror ni att det finns ett samband mellan det palestinska folkets mobilisering i Syrien för den syriska revolutionen och den palestinska saken? Och i allmänhet med befrielsen av Palestina?

S.S. Befrielsen av Jerusalem börjar med befrielsen av Damaskus. Det säger jag som en palestinier som vuxit upp i Syrien och som är till hälften syrier på min mors sida.

T.I. Ja, de arabiska folkens befrielse, i synnerhet i Syrien och Egypten, är vägen till Palestinas befrielse.

R-A. Z. Nu följer vi utvecklingen som pågår i hela regionen. Friheten för oss palestinier är odelbar med de revolutioner som förr eller senare siktar in sig på Palestinas befrielse.
Jag är trots allt lite pessimistisk över det sätt som den syriska oppositionen i exil, liberaler associerade med Muslimska Brödraskapet, till skillnad från det revolutionära syriska folket, behandlar oss som palestinier och sköter sina band med Väst och mot personer i oppositionen som förespråkar en falsk fred mellan folken i regionen och Israel.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Noter:
(1). De « officiella lägren » skapades av FN till följd av flyktingströmmen 1948 och lyder under en speciell status och en delad administration.
(2). En organisation som skapades 1968 efter en splittring av PFLP organiserad av Ahmad Jibril en före detta syrisk militär. PFLP(GC) är en historisk allierad till den syriska regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Yarmouk, Assad, Nakba, Palestina

I Raqqa lever motståndet.

Publicerat 15 nov 2014 av Benny Åsman

Svara

Den franska kvalitetstidningen Le Monde fortsätter att publicera artiklar om vad som sker i Syrien utan att fastna i de geostrategiska formlerna i vilka det inte finns plats för det folkliga motståndet mot regimens och jihadisternas barbari. Här följer en artikel av Benjamin Barthe publicerad 14 november. Översättningen till svenska är gjord av undertecknad.

*******

Raqqa lever ännu. I den «Islamska Statens » huvudstad fortsätter en handfull syriska aktivister att säga ”nej” till jihadisternas styre. Beväpnade med bärbara telefoner och internetuppkoppling sätter sig dessa tjugoåringar med risk för livet upp mot den mediala tystnad som männen med svarta fanor tvingat på Raqqa. Videoklipp med avrättningar, foton av kvarter som bombats av amerikanskt flyg, tömd på sin befolkning… De sidor på Twitter, Facebook och Youtube som de använder i hemlighet kallar sig ”Raqqa massakreras under tystnad” och berättar verkligheten bakom IS propaganda om det islamistiska ”paradiset”.
I slutet av oktober filmade rebellerna sig själva iklädda ansiktsmask i färd med att tagga väggar i staden med slagordet ”Ned med Daech”. En upprorisk handling som hade kostat dem dyrt om de avslöjats. I slutet av april, strax efter att de startat sin kampanj uppmanade en IS-predikant att ”avfällingarna” måste dödas. En av dem, den tjugoettårige studenten Mutaz Ibrahim, som arresterades med videomaterial på sig avrättades ett par dagar senare.

-Vi är revolutionära aktivister, mot regimen och mot Daech, säger Abou Ward al-Rakkaoui, en pseudonym för en militant som kontaktats på Skype.
-Sedan IS tog kontrollen över staden i januari är det vår roll att avslöja deras brott.
Den unge biologistudenten bildar tillsammans med ett dussintal andra amatörjournalister kampanjens underjordiska kärna. Det är de som filmar i hemlighet, tar foton inkognito och samlar information via hemliga kontakter som har band med IS. I andra ändan av kedjan, finns fyra flyktingar i den turkiska staden Gaziantep som tar hand om materialet som skickats via Internet. De sätter text till bilderna, arrangerar videoklippen innan kampanjens logo läggs till och laddar sedan upp allt på deras hemsida (www.raqqa-sl.com) och de sociala nätverken.
-Nyligen berättade vi om hur tjetjener och uzbeker i IS drabbade samman i Tabka, nära Raqqa, i ett bråk om ett hus den ena gruppen tagit från den andra, säger Abou Ahmed al-Rakkaoiu, alias för en flykting i Gaziantep.

Gruppens främsta scoop hittills var när de i början av juli avslöjade ett misslyckat försök av amerikanska kommandosoldater att frita amerikanska journalister i IS fångenskap i utkanten av Raqqa. Scoopet, som inte uppmärksammades av media vid tillfället, hade de fått från en bybo som stött på specialstyrkorna som landsatts med helikopter för att visitera hans bostad. Det är först i slutet av augusti, efter halshuggningen av journalisten James Foley som Washington erkände att en räddningsoperation utförts. Då först togs ”raqqagruppens” avslöjande på allvar.
Amatörjournalisterna bidrar med en reguljär ström av information om livet i kalifatet som IS chef Abou Bakr al-Baghdadi proklamerat. Det mest intressanta är inte att anhängarnas barbari beskrivs, deras försmak för halshuggningar eller korsfästningar. Det är redan välkänt. Då de verkligen träffar rätt är när de berättar om hyckleriet bland dessa självproklamerade krigare i islams namn och dubbelmoralen i den ”renhetslära” de predikar. De visar med hjälp av foton hur de frossar medan en allt större del av stadens befolkning överlever tack vare soppkök.

-Daech har gett sina medlemmar en pasersedel med vilken de kan bryta bageriernas brödköer i Raqqa, säger en aktivist på Twitter den 12 november.
Ett annat meddelande på nätet bekräftar att jihadisternas aggressivitet mot ensamma kvinnor på gatorna skapar allt fler incidenter.
-Det påstås att Daech fungerar som stat, att man tillhandhåller olika tjänster , etc, säger Abou Ahmed.
-Det är bara propaganda. I Raqqa har medborgarna tillgång till elektricitet bara ett par timmar om dagen, trots att staden ligger nära en av de största kraftverksdammarna i landet. Tusentals innevånare flyr till Turkiet.
På plats riskerar de underjordiska aktivisterna att uppmärksammas var de än befinner sig. Avslöjas av jihadisterna som lämnat sina baser sedan de amerikanska flygbombningarna började och blandat sig med befolkningen, av de kameror som de placerat på alla startegiska platser i staden och också av beslöjade spioner från IS, en grupp kvinnor som benämns Al-Khansa och som drar fördel av deras niqab för att obemärkt övervaka vad som sker i omgivningen.
-Våra säkerhetsregler är drakoniska. Allt vi skickar till Gaziantep raderas omedelbart, förklarar Abou Ward.
Än så länge lyckas gruppen fortsätta sitt motstånd. De uppretade fanatikerna har lanserat en konkurrerande kampanj under titeln ”Raqqa mår väl under tystnad”. Publicerade foton visar bland annat milis från IS dirigera trafiken i stadens centrum.
-Vi tar det som en komplimang, säger Abou Ahmed leende.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, ISIS, IS, Raqqa

Schweizisk solidaritet med den syriska och kurdiska revolutionen

Publicerat 1 nov 2014 av Benny Åsman

Den schweiziska rörelsen Solidaritet publicerade nedanstående kommuniké inför den internationella dagen 1 november i solidaritet med kampen i Kobane. Solidaritet uttrycker sitt stöd till de kurdiska och arabiska folkens kamp för frihet och befrielse från det ultrareaktionära ISIS angrepp och regimen Assads barbari.

Vad står på spel i Kobane ?

Staden Kobane i Syrien är belägrad och till hälften ockuperad av ISIS som sedan början av den stora offensiven den 16 september försöker att ta över den syriska regionen med kurdisk majoritet. Flera tusen civila befinner sig ännu i delar av staden, som sedan början av ISIS offensiv mot Kobane och omkringliggande byar sett 200 000 personer fly sina hem.

Staden hade redan fallit för länge sedan utan det heroiska motståndet under ledning av kurdiska demokratiska unionen (PYD), en gren i Syrien av det turkiska arbetarpartiet (PKK), och dess militära gren YPG med deltagande av flera bataljoner från fria syriska armén (FSA).

Alliansen mellan kurdiska styrkor och enheter ur FSA erkändes offentligt den 19 oktober av YPG i en viktig deklaration: ”Kobane utgör en historisk vändpunkt. Stadens öde kommer att forma framtiden för Syrien och den demokratiska kampen för frihet och fred…YPG:s och FSA:s motstånd räcker till för att besegra ISIS… och bygget av ett fritt och demokratiskt Syrien är basen i vårt avtal med FSA. Vi anser att revolutionens seger är knuten till utvecklingen av relationerna mellan rebellgrupper och friska krafter i fosterlandet”

Kobane är centrum i en av de tre kantoner, med Afrin och Jazira, som tillsammans utgör basen för den autonoma regering som upprättades i november 2013 under PYD:s dominans. De tre regionerna kallade Rojava upplever en intressant form av autonomi på flera nivåer, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter, minoriteters deltagande och institutionernas sekuläritet, som medger för den lokala befolkningen ett större deltagande i samhällets förvaltning. Dessa framsteg görs inte utan vissa motsättningar på grund av PYD:s dominans och auktoritära metoder gentemot andra grupper.

Stöd det kurdiska folkets självbestämmande.
Vi stöder utan förbehåll den kurdiska nationella befrielserörelsen i dess kamp för självbestämmande i Irak, Syrien, Turkiet och Iran mot de auktoritära stater som förtrycker dem och förnekar dem deras nationella rättigheter. Vi kräver också att PKK omedelbart stryks från listor över terroristiska organisationer i Europa och resten av världen.
Vi fördömer också den hycklande hållningen hos den av USA ledda internationella koalitionen, som samarbetar med de reaktionära monarkierna i Golfen, och vars bombangrepp inte stoppade ISIS offensiv den 23 september då de fortfarande befann sig 60 kilometer från Kobane.

Det visar på nytt att den militära interventionen inte har som mål att hjälpa den lokala befolkningen men att bevara västs dominans i hela regionen i samförstånd med den ryska imperialismen och de regionala makterna, som Saudiarabien, Turkiet och Iran, vilka stöder eller inte ifrågasätter den internationella koalitionens intervention. Alla dessa aktörer har som målsättning att stoppa den revolutionära processen i hela regionen och att återinsätta auktoritära regimer som respekterar deras intressen och inte befolkningarnas intressen.

Vi fördömer speciellt den turkiska AKP-regeringen som än en gång visat sin opposition mot alla projekt för kurdiskt självstyre som skulle sätta ifråga dess politiska auktoritet. Den turkiska regeringen stoppar därför kurdiska PKK-PYD och ISIS i samma säck och kallar båda terrorister. Den 13 oktober bombade turkiskt flyg PKK:s baser i sydöstra Turkiet, för första gången sedan eldupphöret som de kurdiska rebellerna deklarerade i mars 2013.

Med samma optik förhindrar Turkiet fortfarande YPG:s milis att ta sig till Kobane för att hjälpa de kurdiska styrkorna på plats medan man har accepterat en symbolisk styrka på 150 peshmerga från irakiska Kurdistan.

Kobanes fall i händerna på ISIS skulle innebära ett dubbelt nederlag, för det kurdiska folkets självstyre och för den syriska revolutionen, även om det inte innebär slutet för dessa två processer. De autonoma regionerna i Rojava med kurdisk majoritet är en direkt följd av den syriska revolutionen. Autonomin hade aldrig sett dagens ljus utan det syriska folkets (araber, kurder och assyrier) massrörelse mot klanen Assads kriminella regim.

Det är samma krafter som nu står upp emot de reaktionära jihadisternas angrepp på de autonoma regionerna i Rojava. I dag strider enheter ur FSA och YPG sida vid sida mot ISIS, samtidigt som många demonstrationer organiseras till stöd för Kobane av revolutionärer i ”befriade” byar och stadsdelar i Syrien.

Den syriska revolutionen går vidare.

Tills sist ska det framhållas att den folkliga mobiliseringen fortsätter trots regimens fortsatta krig mot revolutionärerna och den civila befolkningen. De senaste veckorna i Aleppo höll demonstrationer upp slogans som « Vår revolution är en folklig revolution », medan i « befriade » städer som Kafranbel manade andra demonstrationer att revolutionen ska återgå till sina ursprungliga målsättningar. På basnivå fortsätter de revolutionära samordningskommittéerna att diskutera kring ett sekulärt och demokratiskt program i syfte att samordna och centralisera deras arbete över hela Syrien.
Det syriska folkets, arabers, kurders och assyriers, revolution är den enda lösningen inför den religiösa samfundspolitiken och den nationella chauvinism som förtrycker minoriteterna. Vi lyfter också fram de syriska och kurdiska kvinnornas deltagande i det folkliga, militära och civila, försvaret mot regimen Assads och ISIS förtryck.

Det kurdiska folkets självbestämmande har stärkts av den syriska revolutionen och det måste fortsätta så. Det ena förstärker det andra och tvärtom. Ett nederlag för den syriska revolutionen och dess målsättningar medför troligen slutet på de autonoma experimenten i Rojava och det kurdiska folkets önskan att bestämma den egna framtiden ställd inför flera motståndare: imperialismen i väst och den ryska, den förtryckande arabiska och turkiska nationalismen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

Det är varför vi måste stå upp emot alla försök att kompromettera det kurdiska folkets självbestämmande och den syriska revolutionen, eftersom deras öden är intimt beroende av varandra inför regimen Assad, de reaktionära islamistiska krafterna, olika imperialistiska krafter (amerikansk, europeisk och rysk) eller regionala makter som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran.
Alla former av kontrarevolution måste stoppas därför att de syftar till att splittra och försvaga de förtryckta klasserna genom att leda in dem på religiösa och rasistiska banor.

Leve de stridande folkens frändskap i kampen för befrielse och emancipation!

Leve det kurdiska folkets självbestämmande!

Leve den folkliga syriska revolutionen !

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Kurdistan, Rojava, Revolution, Assad,

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Publicerat 18 okt 2014 av Benny Åsman

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.

För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kurdistan, Kobane, Syrien,

Grekland i väntan på kamp om makten

Publicerat 18 sep 2014 av Benny Åsman

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.

Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, EU, Trojkan, Merkel.

Toppmöte i Alefjäll

Publicerat 1 sep 2014 av Göte Kildén

Det är nästan som kapitalistfararnas toppmöte i Davos. Men vi är bara två och inga kapitalister. Årets möte för K&Å blev kort men intensivt. Diskussioner och spekulationer om framtiden fanns med på programmet. Men de fick komprimeras. Kanske lika bra det. Spekulationer slår ju sällan in. Eller som François Hollande säger: ”det blir aldrig som man tänkt sig”. Och han vet ju vad han pratar om.

Medan K springer runt gräsmattan i högt tempo….

…tar Å det lugnt och kliar Freja på rygg och nacke. Det kallas arbetsfördelning.

I stället flyttade toppmötet delar av aktiviteten utanför fjällets skogsomringade högkvarter. Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg ställer upp i kommunalvalet. I lördags samlades ett antal aktivister till flygbladsutdelning på ett antal torg i staden och dess förorter. Som gamla i gemet upptäckte vi att ringrosten inte var alltför utbredd. Med flygblad i handen attackerade G2 in- och utgående kunder från Systemet, Coop och Burger King vid Lindholmens köpcentrum.

Bara glada miner när vi samlades efter uträttat arbete…

Där möttes vi både av glada miner och sura miner från stressade konsumenter. Det var stimulerande att se en del människor vända ryggen till folkpartisterna som delade ut sitt skräp för att i stället vända sig till oss.

Här har Göte fångat in jämnåriga åhörare….

I kväll måndag blir det festligt. Vår gamle vän Gilbert Achcar är i Sverige och startar sin mötesserie här i Göteborg. Vad händer med den arabiska revolutionen, ska han tala om. Det hoppas vi ska bli en fin avslutning på årets korta men intensiva G2 här i Alefjäll.

Det kompakta programmet gav inte tid till svampplockning. En kraftig K-J dock.

Min Elsie var bara virtuellt närvarande i Alefjäll. Freja klagade högt.

Med som inbjuden gäst till G2 var också vår gamle vän Gilbert Achcar, inte så okänd för sina kunskaper om Mellanösterns historia och aktuella politiska situation.

Kan Göte posera, så kan jag. Och vaktchefen Freja ska ju inte glömmas bort.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Davos

Frige Nasser Saber Bondek

Publicerat 24 aug 2014 av Benny Åsman

Svara

Den 17 februari försvann Nasser Saber Bondek i Bachar Assads tortyrhålor. Ingen information om hans situation finns tillgänglig sedan dess. Som vanligt medger regimen inte ens att någon sitter fängslad. När anhöriga till fångar kontaktas av säkerhetstjänsten är det oftast för att delges ett dödsbud.
-Er make/maka har dött i en hjärtattack, brukar det officiella dödsbudet lyda.

I våras hade jag tillfälle att träffa Nassers maka och två barn. Farizah och barnen befann sig då i staden Revin i Meusedalen i norra Frankrike. Via Libanon och Egypten hade de flytt till Frankrike. Farizha var aktiv i proteserna mot Assads diktatur och vågade för barnens skull inte stanna kvar längre i Syrien. Jag träffade dem i ett ruffigt flyktingboende som franska staten står för.

-Det är säkrast att inte publicera något om min fängslade man, sa Farizah till mig när jag frågade om en intervju. Det var bara två månader efter att Nasser fängslats. Det fanns en risk att internationell uppmärksamhet skulle reta upp säkerhetstjänsten och förvärra hans situation.

Nu fem månader senare utan den minsta information om Nassers öde är det bara internationell solidaritet och krav på hans frigivande som kan rädda honom undan det öde som tyvärr väntar de flesta fångar i Assads förvar –tortyr till döds. Med åtföljande dödsattest om hjärtinfarkt underskriven av regimens prostituerade fängelseläkare.

Farizahs beslut att gå ut offentligt har uppmärksammats av Amnesty International som i en kommuniké där man kräver ett omedelbart frigivande av Nasser Saber Bondek. Amnesty understryker att Nasser inte har någon handling att förebrå sig eller anklagas för av regimen. Han arbetade i statens informationsministeriet och i det privata skrev han poesi och dikt. Det är oklart varför han arresterades. Det kan ha att göra med hans engagemang för att hjälpa människor som flytt undan terrorn till Damaskus. Två andra personer i det kvarter där Nasser bodde arresterades samma dag anklagade för att ha hjälpt flyktingar.
Familjen Bondek är druzer. Att regimen Assad säger sig vara minoriteternas beskyddare verkar inte ha haft någon betydelse.

Farizah och barnen oroar sig fruktansvärt för pappans öde. En av de som arresterades tillsammans med Nasser lämnades över till familjen tre veckor efter arresteringen –död.

-Han kan ha sagt fel saker om regimen på jobbet, minns jag att Farizah sa till mig under vårt möte i mitten av april. Det räcker mer än väl för att försvinna i en håla i någon av säkerhetstjänsternas kaserner. En frigiven medfånge säger sig ha sett Nasser i militära säkerhetstjänstens avdelning 227 i Damaskus.

-Nasser, efter att du togs tillfånga lever vi i smärta och vånda varje minut av dygnet. All glädje är borta. Skräcken är vår följeslagare, skräcken för vad som sker med dig. Vi längtar efter din närvaro och ljudet av din röst. Barnens rädsla över ditt öde tar barndomen ifrån dem. Det finns inga ord för att beskriva vår smärta och rädsla över din långa frånvaro utan att veta vad som händer dig, säger Farizah till Amnesty International, kanske i hopp att orden ska nå fram till maken.

Nasser, Farizah och deras barn behöver vår solidaritet och hjälp. Mer information finns att hämta på Amnesty Internationals hemsida:
www.amnesty.org/library/info/MDE24/022/2014/en

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Tortyr, Diktatur

Och för mer info: www.free-syrian-voices.org/nasser-saber-bondek/

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: Revolution

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: