Den stora lögnen om Greklands skuld

Publicerat 17 mar 2016 av Benny Åsman

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Trojkan, Merkel, Skuld, IMF,

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Publicerat 9 dec 2015 av Göte Kildén

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.

Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.

Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Alexis Tsipras, Benjamin Netanyahu, ISrael, Al-Sisi, Kairo

Syriza segrade – men ingen dansande Zorba syntes på Atens gator…

Publicerat 21 sep 2015 av Göte Kildén

I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.

Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.

Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.

Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.

För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.

Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.

I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,

Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.

Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.

Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.

I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Valet i Grekland, Syriza, Ny Demokrati, Tsipras, Folklig Enhet,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Publicerat 19 sep 2015 av Benny Åsman

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.

Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Tsipras, ECB, Schäuble

Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

Publicerat 28 aug 2015 av Göte Kildén

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syriza, Alexis Tsioras, Folklig Enhet, Johan Ehrenberg

Nyval i Grekland – Vänsterplattformen i Grekland reser stridens fana!

Publicerat 21 aug 2015 av Göte Kildén

En ny text av Stathis Kouvelakis om den blixtsnabba utvecklingen kom i förmiddags. Den finns längst ner på denna blogg.

Alexis Tsipras beslut om ett nyval i expressfart för Grekland handlar i grunden om att eliminera upproret i hans eget parti mot den egna kapitulationen i Bryssel den 13 juli. En kapitulation där han – inför trojkans utpressning – svek både Syrizas partiprogram, alla medlemmars många år av kamp mot just EU:s förnedring av Grekland och det grekiska folkets stolta ”Oxi” eller ”Nej” i folkomröstningen den 5 juli.

Manövern är mer än ful. Den är för det första ett hån mot medlemsdemokratin och den partikongress i september som Syrizas styrelse redan beslutat om. Hur ska man internt kunna diskutera och utvärdera den strategi Tsipras och partiets verkställande utskott utformat på egen hand, vilken inneburit att man kapat alla band med sin egen historia, samtidigt som Tsipras och hans ledningsgrupp driver en valkampanj där ”folket” ska säga ja eller nej till denna? Tsipras sägs, och hoppas själv, att han genom sin personliga popularitet har skapat sig ett ”eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Väljare som sägs ha charmats av att ”han trots allt har försökt och gjorde vad han kunde”. Dessa väljare ska nu få fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar. I gårdagskvällens TV-tal vände Tsipras också upp och ner på verkligheten när han om partiets vänster sa att ”dom som förvandlade den majoritet som folket gav oss till en parlamentarisk minoritet”. Var det inte snarare Tsipras själv och hans grupp som förvandlade det ”Nej” folket sa den 5 juli till ett ”Ja” i Bryssel den 13 juli
För det andra är det en kupp i den meningen att beslutet och valrörelsens upptakt kommer mitt i den grekiska semestern (ungefär som Löfven i Sverige skulle utlysa ett nyval 20 juli vilket skulle verkställas redan 20 augusti). Vänstern i och utanför Syriza som är i färd med att organisera en bred, folklig front till försvaret av folkomröstningens ”Oxi” ska förstöras innan denna fullt ut är på plats. De väljare som charmats av Tsipras personlighet ska heller inte hinna få dålig smak i munnen av alla de nedskärningar och utförsäljningar som kommer under hösten.

Öppet opinionsmöte i Aten med Vänsterplattformen

I sitt TV-tal i går lovade Tsipras också att ”bättre dagar kommer att komma”, vilket fick mig att tänka på några rader från Jim Cliffs låt ”Better days are coming”:

”Better days are coming by and by
Don’t you get down hearted, don’t you cry
Troubles will be over, all our joys come over
Better days are coming by and by”

Men i det här sammanhanget handlar inte Tsipras ord om tröst. Hans löfte om “bättre dagar” skorrar sannerligen falskt. Tsipras har till och med själv, absurt nog (!), erkänt att uppgörelsen i Bryssel aldrig kommer att fungera.

Det blir en spännande och turbulent tid i grekisk och europeisk politik. Vänsterplattformen i Syriza, vilken inte frivilligt överlämnar partiets väljare och sympatisörer till partihögern, beslöt i natt att medverka till en social och parlamentarisk front med ett entydigt ”Nej” i de strider som väntar. Självfallet handlar det inte i första hand om att bara delta i själva valet, med dess fula taskspel från Tsipras, utan om att börja bygga ett nytt alternativ för framtiden. Nedan är en snabböversättning av det uttalande som Vänsterplattformen antog i natt:

**************

Torsdag, 20 augusti, 2015.
Med sitt tal, där han meddelade beslutet om nyval, visade Alexis Tsipras upp ett nytt ansikte, helt och hållet och radikalt i motsättning till Syrizas tidigare åtaganden och strider.

Det första och främsta löftet från Tsipras var hans samtycke till den Tredje åtstramningspaketet och dess slaveri för landet, en överenskommelse han skrev under utan att vare sig fråga medlemmarna eller partiets styrelse.

De val som Tsipras har beslutat om syftar till att helt och hållet ta avstånd från det stolta ”Nej” som folkomröstningen uttalade. De ska resas som gravstenar över människors förväntningar om ett slut på åtstramningarna. Målet med dessa val i expressfart är att göra slut på alla åtaganden mot dessa från Syrizas sida, men också en begäran till det grekiska folket att sätta en snara runt halsen genom att rösta för Tsipras, Ny demokrati, PASOK eller To Potami, alltså för de partier som konstituerar den nya gemenskapen om ett försvar av åtstramningarna.

Trogen Syrizas åtaganden, i linje med det grekiska folkets ”Nej”, reser Vänsterplattformen högt stridens fana för ett alternativ till krisen, för en produktiv och progressiv rekonstruktion av landet.

Vänsterplattformen ska omedelbart bidra till att skapa en bred, progressiv, demokratisk front i motsättning till Överenskommelsen, en front vilken ställer upp i valen för att kämpa för att denna ska upphävas samt att största delen av lånen upphävs. Detta för att försvara det grekiska folkets stridbara ”Nej” i folkomröstningen 5 juli. Ett nej till nedskärningar av löner, pensioner och sociala utgifter. Ett nej till att sälja ut gemensam egendom och Greklands tillgångar. Ett ja till att ta in landet på en ny väg av nationellt oberoende, suveränitet, rekonstruktion och en ny progressiv kurs.

******************

Greece : « Popular Unity » is born !

Stathis Kouvelakis

Early this morning, 25 Syriza MPs left the parliamentary group of the party to create a new group under the name of “Popular Unity”. Most of these MPs are affiliated to the Left Platform, but some others also joined like Vangelis Diamantopoulos or Rachel Makri, a close collaborator of Zoe Kostantopoulou.

This is a major development in Greek politics but also for the radical Left, in Greece and at an international level.

Three elements need to be emphasized.

The first is that “Popular Unity” is the name of the new political front, which will regroup thirteen organizations of the radical Left, those who signed the text issued on August 13 calling for the constitution of the Front of the No. This front is therefore the first tangible result of a recomposition within the Greek radical Left. A recomposition that draws the lessons of the last five years and of course of the experience of Syriza in office and of the resulting catastrophe.

The second is that the goal of the front is to constitute the political expression of the No as was expressed both in the January elections and in the referendum of July 5. The main programmatic lines are the rupture with austerity and the memoranda, the rejection of all privatizations and the nationalization under social control of strategic sectors of the economy, starting with the banking system, the cancellation of the major part of the Greek debt (starting wit the immediate interruption of its repayment) and, more broadly a set of radical measures that will shift the balance of forces in favour of labour and of the popular classes and open up a path for the progressive reconstruction of the country, of its economy and of its institutions.

These goals cannot be realized without exiting the Eurozone as the recent disaster has abundantly demonstrated and without breaking with the whole set of policies institutionalized by the EU. The front will also struggle for a unitary internationalist struggle around common objectives at the European and international level and will support exiting NATO, breaking the existing agreements between Greece and Israel and radically opposing imperialist wars and interventions.

The third is that this new parliamentary group is now the third in terms of its size in the Greek Parliament, ahead of Golden Dawn, the neonazi party. This means that in the next few days its leader, Panagiotis Lafazanis, will get a mandate to constitute a government that will last for three days, as the Greek constitution stipulates. After the resignation of the Tsipras government this mandate is now in the hands of the second party in Parliament, New Democracy, the main rightwing opposition party. This span of time will be used by Popular Unity to trigger a broad debate and the mobilization of all the social forces who wish to fight austerity and the Memoranda, the previous as well as the new one.

The programme of the party and the full range of its support among leading personalities of the Greek Left, which is expected to be quite impressive, will be released at the start of next week.

Athens, August 21 2015

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Nyval i Grekland, Vänsterplattformen, Oxi,

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

Publicerat 15 aug 2015 av Göte Kildén

Svara

GREECE: TOWARDS THE POLITICAL CONSTITUTION OF THE FRONT OF THE NO

The developments in Athens are dramatic and their pace is accelerating. In the next few hours the Greek parliament will vote the new, third, Memorandum agreed between the Syriza government and the Europeans following the now standard express procedure of a single-day (and night…) “debate”. The MPs of Syriza’s Left Platform have already announced that they will vote no and the number of other Syriza MPs who will do the same is still unknown. Among them there will certainly be Zoe Kostantopoulou, the president of the Greek parliament who is currently waging a desperate fight for the ultra-minimal procedures of the parliamentary debate to be respected. Her attitude has triggered a tremendous media attack which is now openly backed by members of the government and pro-government Syriza MPs.

Another major development was the call issued today for the popular mobilization and the constitution of committees against the Memorandum across the country by the leaders of Syriza’s Left Platform (Panagiotis Lafazanis of the Left Current, and Antonis Davanelos of DEA/Red Network) and leading figures of twelve other organizations of the Greek radical Left. Among them two (ARAN and ARAS) are founding components of Antarsya. This is widely considered as the first public step towards the constitution of a new political front that will regroup a large range of forces of the radical Left opposing the new Memorandum and the neoliberal U-turn of the Syriza government.

The Memorandum will certainly be voted by a broad majority in Parliament, thanks to the support of the centre-right and rightwing parties. However it is highly likely that the government will lose support among its own parliamentary group and will call for snap elections in a month’s time. The main rationale for this unprecedented move is to prevent the emerging leftwing opposition to its policy to organize and also to be able to hold elections before the concrete impact of the new austerity measures starts biting. In any case, these elections will be the first test for the new anti-austerity front that is crystallizing around the Left Platform. The next few days will be crucial.
Aghios Nikolas Fokidas, August 13, 2015

Below the full text of the call signed by the leading figures of the 14 organizations of the Greek radical Left

NO TO THE NEW MEMORANDUM
CALL FOR STRUGGLE AND MOBILIZATION ACROSS THE COUNTRY

The undersigned, representing a wide range of forces and organizations of the Left reject the new third memorandum submitted today to the Parliament and call for large unitary struggles to overturn all memoranda and impose a new progressive orientation for the country.

The signing of a new Memorandum by a government that was elected to abolish the previous two, amounts to a major disaster for the Greek people and democracy. The new Memorandum means even more austerity, further restriction of the rights of the citizenry and the perpetuation of the country’s regime of tutelage. The new Memorandum is a complete reversal of the mandate of the Greek people who rejected in the referendum of 5 July in their entirety the neoliberal policies of austerity and of neocolonial dependency.

Throughout the last five years the people opposed in every possible way the fear and blackmailing and struggled for an independent, just, reconstructed, democratic and sovereign Greece. As was the case for the previous ones, this Memorandum needs to be met with the wider militant resistance of a cohesive and determined society. We will continue down the path of July 5 until the end, until the overthrow of the policies of the Memoranda, with an alternative plan for the next day, for democracy and social justice in Greece.

The fight against the new Memorandum begins now, with the mobilization of the people in every corner of the country. For this fight to develop and win, it is necessary to build up popular organization at all levels and in all social areas.

We call for the constitution of a broad political and social nationwide movement and for the creation to of committees of struggle against the new memorandum, against austerity and against the tutelage of the country. This will be a unitary movement that will justify the aspirations of the people for democracy and social justice.

The fight that led to the triumph of ”No” of July 5 continues and will win!

Thursday, August 13, 2015

Panagiotis Lafazanis (Left Platform – Left Current)
Alekos Vernardakis (Communist Renewal)
Nikos Galanis (Leftwing Intervention)
Dimitris Kavouras (Communist Organization Reconstruction)
Kaltsonis Dimitris (Association Yannis Kordatos)
Panagiotis Mantas (DIKKI – Socialist Left)
Anthonis Davanelos (Left Platform –DEA)
Andreas Pagiatsos (Xekinima)
Spyros Sakellaropoulos (ARAN – Left Recomposition)
Dimitris Sarafianos (ARAS – Leftwing Anticapitalist Regroupment)
Maria Souani (Workers Struggle)
Themis Tzimas (Former member of PASOK National Council)
Lambros Heetas (Initiative of the 1000)

• Xekinima is the Greek section of the CWI
• The Communist Organization Reconstruction and the Association Yanis Kordatos are regroupments of former KKE (Greek CP) activists
• Workers Struggle is a network of activists who are still in their majority members of the KKE
• DIKKI –Socialist Left is a regroupment of former PASOK activists that was part of the Syriza coalition
GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM
43 Syriza MP’s vote ”no” or ”present”

GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM

The result of the early morning vote on the Memorandum was a slap in the face of Alexis Tsipras and his government. Of course, the Memorandum was approved, thanks to the support of New Democracy, Pasok and Potami, with 222 votes out of 300. But 43 Syriza MPs refused to support the government (32 ”no” and 11 ”present”), a figure higher than in any other previous vote. The ”no” vote regrouped the MPs of the Left Platform, the four MPs of KOE, Zoe Kostantopoulou and her close collaborator Rachel Makri, former finance vice-minister Nadia Valavani, Vangelis Diamatopoulos (an MP close to the ”anti-authoritarian” milieu) and Yanis Varoufakis. The ”present” vote came essentially from MPs of the 53+ tendency, the left wing of the ”majority” bloc.

The speech of Alexis Tsipras was particularly defeatist and incoherent. The result of the vote forced him to postpone the decision to call for snap elections. The newly invented manoeuvre will be to ask for a vote of confidence in Parliament, after August 20, to put in a difficult position the No camp within Syriza.

The widely shared impression is that Syriza is purely and simply disintegrating at record speed as a party. The Moloch of the Memoranda is devouring a new victim.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Greklandskrisen, Tsipras, Trojkan, EU, Syriza,

EU och socialistiska strategier – viktig debatt i tyska Die Linke

Publicerat 1 aug 2015 av Göte Kildén

I en för sig självklar medial skugga av den politiska debatten om uppgörelsen i Bryssel den 13 juli, bland Syrizas medlemmar, liksom bland partiets vänner och fiender i Grekland, gjorde tyska vänsterpartiets Die Linkes riksdagsfraktion en dramatisk helomvändning när Angela Merkel och Schäuble den 17 juli sökte förtroende på hemmaplan i tyska Bundestag för den egna utpressningen, den ”mentala vattentortyren”, av Alex Tsipras och hans förhandlingsdelegation.

En förkrossande majoritet av Die Linkes riksdagsgrupp sa ”oxi”, ”nein” eller nej till den tyska regeringens mot Grekland så hånfulla förhandlingsresultat, 53 ledamöter röstade nej, två lade ner sina röster!

Nicole Gohlke och Janine Wissler, två medlemmar från riksdagsgruppen, knutna till Marxist21, ett nätverk för marxister i Die Linke och aktiva i partiets vänstersocialistiska grupp, understryker nu betydelsen av detta:

”Även om detta, kan ses som förvånande eftersom det kommer från en vänsterformation, representerar det i all ärlighet en omformulering av vår hållning, detta med tanke på att en stor majoritet av vår riksdagsgrupp i februari röstade ”ja”, en minoritet avstod och en ännu mindre minoritet röstade ”nej, i den omröstning som handlade om en förlängning av tidigare uppgörelser”.

De inleder också en strategisk diskussion inom partiet om denna svängning, tidigare stängd av sin låsning till perspektivet av att skapa ”ett socialt Europa” inom ramarna för EU. En strategi som nu har rammats ordentligt. Även om såväl yngre svenska journalister liksom yngre svenskar överhuvudtaget inte förstår ett enda ord av tyska (själv tragglar jag mig mödosamt igenom en del), till skillnad från under den epok när svensk arbetarrörelse föddes mycket tack vare just tyska impulser, kommer ändå denna nya vänsterdebatt i EU:s hjärtland självklart att nå även Sverige.

”Nu talar Europa tyska” har CDU:s gruppledare i Bundestag förtjust konstaterat när han sett hur Merkel/Schäuble fått de andra staterna i unionen att disciplinerat rätta in sig efter det egna landets exportstrategi och finanspolitik. Några av oss har kanske också konstaterat att Wolkswagen numer dristar sig att sälja sina bilar ”på tyska” i Sverige. ”Das auto”, heter det när det egna varumärket presenteras. Ett språkligt grepp som för tyska varor var otänkbart under de första decennierna efter Andra världskriget.

Williamsburg i New Yorks Brooklyn – svenska hipsters Jerusalem

Vi kommer inte undan inflytandet från Tyskland, med dess 80 miljoner innevånare, och även om svenska hipsters sägs vilja flytta till New York eller åtminstone göra om Södermalm till vårt Brooklyn, måste svensk vänster självklart också ta del av vad tyska socialister nu satt upp på dagordningen, en förutsättningslös diskussion om hur vi och andra européer, i och utanför euroländerna, som kämpar mot högerpolitik, svångremmar och kapitalism, ska gå vidare efter Eurogruppens förnedring av Greklands vänsterregering.

En bra början är det inlägg som Nicole Gohlke och Janine Wissler nu skrivit och som också översatts – till engelska! Det återfinns nedan i sin helhet hämtad från nättidningen Jacobin:

*********

The Terms of the Debate

On July 17 the parliamentary faction of the Left Party rejected the latest austerity program being pushed on Greece, with fifty-three MPs voting against and two abstaining. Die Linke‘s vote demonstrated a clear “oxi” to the blackmailing of the Greek government by Angela Merkel, Wolfgang Schäuble, and Sigmar Gabriel.

Although that may seem unsurprising coming from a leftist formation, it represents in all honesty a redefinition of our position, given that in February of this year a large majority of our parliamentary fraction voted “yes” to the bailout extension, while a minority abstained and an even smaller minority voted “no.”

Granted, the February vote was a different one, incomparable in terms of the gravity of the decision being put to a vote. The argument in favor of supporting Greece’s newly minted leftist government by giving them time to maneuver had to be taken particularly seriously at the time, despite the fact that the blackmail tactics and neoliberal demands of the European institutions were already plain to see.

Unlike in February, Die Linke voted “oxi” this time because the German government had forced the most severe austerity package since 2010 onto the Greek government. Unfortunately, Alexis Tsipras and the majority of Syriza MPs saw no way out of this blackmail, and accepted the austerity package.

This defeat represents an occasion to reflect, ask questions, and exercise some self-criticism. The capitulation of the first genuinely leftist government within the European Union since the outbreak of the economic crisis to the German government and the other European governments that follow Germany’s lead is ultimately our own defeat, and a defeat for the entire European left as well.

We must take this moment to rethink the central strategic premises that have guided our politics these past months, i.e. our principled “yes” to the EU and our categorical “no” to leaving the eurozone. Doing so means rethinking our political strategy as a left party as a whole. As a party of the European Left, we are obligated to discuss this question with our comrades throughout the continent and in Greece in particular. We cannot abandon them in this difficult situation.

It is of little use (and counterproductive) to denounce Syriza as traitors and declare their political demise. That is the job of our political opponents seeking to suffocate the political awakening happening in Greece. Equally as unhelpful, however, are knee-jerk reactions and blind, unquestioning loyalties.

We should neither reject nor uncritically support everything the Syriza government has attempted to end the widespread and ongoing impoverishment of the Greek people. The sort of disdainful moralism that says we as Germans and “outsiders” have no right to develop an opinion or a critique of what is happening in Greece will not help us to learn any political lessons from the situation either.

We owe both ourselves and our Greek comrades an honest and solidaristic debate about both the strategic successes as well as mistakes of the past months, especially if we wish to continue to fight together against austerity in Europe and prepare ourselves for coming European struggles. Thus it is crucial that we be confident enough to critically reflect on what has happened, to discuss Greece’s exit from the eurozone as a possible alternative, and attempt to understand what the current defeat and the massive “oxi” vote means.

In Bad Faith

Since being elected, Alexis Tsipras was blackmailed by the rest of the European heads of state, to whom he ultimately capitulated. He admitted as much to the Greek Parliament. His defeat is not a personal failure, nor is it due to some sort of egotistical drive to retain power on his part.

Nevertheless, the central premises of the Greek government’s political strategy — the non-negotiability of staying in the eurozone while simultaneously rejecting a politics of austerity — would not (and could not) have had any other result. Ultimately, this strategy gave the Greek government no choice but to submit to the diktat of Merkel and Schaeuble. We supported our Greek comrades in their strategy and had hoped that some sort of middle path could be found, but in retrospect we have to concede that no such middle path existed.

Former Finance Minister Yanis Varoufakis recently published a telling account of the Eurogroup negotiations, in which he reveals that the suggestions of the Greek side were never really even taken seriously — doing so, after all, would have entailed a serious discussion about alternatives to austerity and the possibility of concessions from the Eurogroup.

This means that, in reality, the closed-door “negotiations” in Brussels were not negotiations at all, but rather a series of meetings in which the Eurogroup repeatedly decided that the compromises Syriza was willing to make were still miles away from what the Eurogroup sought to squeeze out of the country.

This dynamic culminated in Varoufakis — Greek minister of finance and official representative of an EU member state — being ejected and excluded from the Eurogroup meeting. His attempt to consult the Eurogroup’s bylaws subsequently revealed that the Eurogroup does not formally exist, and thus does not offer any rights or privileges to individual member states. And thus it was that the supposedly fair European rules of the game were shattered on the rocks of a Europe under German leadership.

In light of these facts, we must accept that the Syriza government’s strategy that focused on negotiation and diplomatic dialogue has failed. Not even the charismatic personalities of Tsipras and Varoufakis, nor extensive expertise and deep negotiating tactics, were enough to win real influence or shift the balance of forces within the European institutions even slightly.

The pledge to abstain from “unilateral actions” did not gain Syriza any extra time or breathing room. Rather, the negotiations proved that the European institutions are unfavorable and adverse terrain for the Left, and that a strategy of offering concessions to the other side in hopes of salvaging at least a modicum of humane social policies will fail. Merkel, Schäuble, and Gabriel were not interested in Greece alone: Greece was to serve as an example for the rest of Europe.

The message that the defeat is intended to send is this: it does not matter how many general strikes are conducted, it does not matter if you elect a new government and the majority of the population votes “oxi” in a popular referendum. These things will not help you and will not change your country’s politics.

That is the message that they want to use to demoralize the entire European left and stifle social protest across the continent. This demoralization and disappointment can only be countered if the European left conducts an open and self-critical debate about the lessons to be drawn from the current defeat.
A Left-Wing Grexit

Ultimately, Schäuble (in collusion with Sigmar Gabriel) threatened the Greek side with a forced Grexit from the Right. A Grexit “from the Right” would mean Greece leaving the euro unprepared, with the conditions for switching currencies, stabilizing an exchange rate, and restructuring the debt being negotiated with the EU from a position of profound weakness. Whether Schäuble and the conservative factions of European capital were seriously considering this option, or whether it was simply further political blackmail to force more concessions out of Syriza in light of the party’s lack of a strategic alternative, is difficult to say.

Either way, the Left in Europe utterly failed to think through a Plan B in a serious manner. Thus, Greek’s left government was robbed of any possible alternative in its negotiations with the lenders. Not having a Plan B meant Syriza had only one option: remaining in the eurozone at all costs. Thus, the institutions could demand as much from the Greek government as they saw fit, because the only other possibility was the break which was to be avoided no matter what.

What, then, could our Plan B look like? This undertaking strikes us a difficult one that poses more questions than it offers answers. Though there are many important contributions on the issue of a Plan B, particularly from the Greek left itself, there has yet to exist a detailed scenario for a left-wing Grexit.

The relative attractiveness thereof is owed more than anything to the alternative to it: remaining in the eurozone would mean further austerity and immiseration, the de facto abandonment of democratic and parliamentary competencies, and a historic political test for Syriza as a party. Remaining in the eurozone has forced the Syriza government — at least for now — to switch tracks from being a bitter enemy of austerity to the executive organ of the troika dictatorship in Greece.

A self-determined, left-wing Grexit is by no means a simple or an easy solution. The economic consequences thereof in particular remain highly controversial amongst left-wing economists and social scientists. At this point they appear to be more or less unpredictable. In the short term, a Grexit could mean a deepening of social fault lines, economic collapse, and further impoverishment of the Greek people.

On the other hand, it could also mean opening up new spaces of political maneuvering and scopes of action: e.g., self-directed lending, national measures against capital flight, and increased taxes on the rich without first having to seek the troika’s approval. These options are at least worth exploring. Such a move would of course mean taking on an almost incalculable political risk for the parties involved. It would entail a leap into the unknown, accompanied by the fear of being held politically responsible for missteps and unexpected consequences that may arise from it.

Our Greek comrades have nevertheless already demonstrated their willingness to think boldly and take risks. For example: in the heat of sharpening contradictions immediately before the referendum, Yanis Varoufakis suggested a raft of unilateral counter-measures to the prime minister’s cabinet as a reaction to the European Central Bank’s closing of Greek banks.

His suggestions can be read as a first step towards a self-directed exit from the eurozone. He suggested: 1) printing Greek promissory notes or announcing the government’s intention to introduce a separate currency (still tied to the euro), 2) enacting a haircut on Greek bonds held by the ECB since 2012, and 3) taking control of the Greek central bank.
What Do the People Want?

In the left debate around the Grexit, there is usually a political argument in addition to the economic: the majority of Greeks want to remain in the eurozone, meaning that the Syriza government could only undertake a left-wing Grexit against the wishes of the majority.

But is that really the case, or should we instead understand this moment as one of a contradictory dynamic within a scenario of polarized class conflict? It is undeniably the case that when asked if they would like to remain in the Eurozone — decoupled from the austerity program that remaining in the eurozone entails — a majority of Greeks respond with “yes.” But would the same be true if this question were posed with a clear focus on the link to austerity?

The Greek people’s preference for what seems like the easier solution (i.e., remaining in the eurozone while ending austerity) is not necessarily incompatible with a readiness to accept the consequences of a Grexit should it prove necessary — particularly if breaking with austerity while remaining in the eurozone proves to be impossible. This is precisely what the 61 percent of Greeks who voted “oxi” in the referendum on the July 5 expressed.

Although Alexis Tsipras sought to emphasize that the referendum was not primarily a vote on the question of Greece’s preferred currency, for most Greeks it was clear that they were making a choice between remaining in the eurozone (and thereby continuing austerity) on the one hand, and a clear rejection of the offer made by the “institutions” (and thus the possibility of a Grexit) on the other.

The Greek media sought to project just such a mood and stylize the referendum in this way. Panic and alarm about shuttered banks, images of long lines in front of (nearly) empty ATMs, a collapse of public life — the media established a doomsday scenario as the backdrop to the referendum in Greece, which the Eurogroup in turn used as a threat.

The message that emerges from 61 percent of the population voting “oxi” in the referendum is amplified by the very real relation between social position and voting behavior: the financially disadvantaged and socially marginalized voted against the deal in huge majorities. The referendum thus seems to indicate that remaining in the eurozone unconditionally is not necessarily a goal shared by the majority of the population, but is rather a project of the ruling and propertied classes of Greece.
A Common Defeat

The referendum also demonstrated how the brave actions of our comrades and the initiative to launch the referendum could lead to an enormous re-politicization of Greek society and renewal of the social movements. Many felt this possibility when Gregor Gysi and representatives of the Blockupy coalition spoke in front of tens of thousands at the closing rally at Syntagma Square. The mobilization around the referendum and the very overwhelming “oxi” vote indicate that there is most certainly an enormous desire for political alternatives and a Plan B within Greece itself.

Our comrades in the government had five months to convince a majority of the population of the utility of a Plan B. We had five months to demonstrate to the Greek people that we were doing everything possible to fulfill our electoral promise of ending austerity while remaining in the euro. But having a Plan B also means establishing red lines that we are unwilling to cross. It also means that — should an end to austerity inside the eurozone have proved impossible — then a real and plausible alternative to capitulation had to exist.

At the same time it would have been necessary, perhaps along the lines of Varoufakis’s suggestions, to begin making serious preparations for the worst-case scenario, i.e. preparing to issue promissory notes, to print a new national currency, to nationalize the banks, and to introduce capital controls.

Whether or not our comrades in Syriza could have won over a majority of the population to an exit from the eurozone in the case of a final breakdown of negotiations is of course difficult to say. The lack of a strategic alternative to remaining in the eurozone, however, not only weakened our negotiating position, but was also disorienting for people looking to the new government for hope and inspiration both in and outside of Greece.

The responsibility for the mistake of not preparing a Plan B and not fighting to win over majorities in favor of such a strategy is not that of Syriza alone — it is the responsibility of the entire European left. We all owe it to ourselves to reflect critically on the fact that we neglected to utilize or even entertain the thought of utilizing our last remaining strategic resource: a break with the institutions and the eurozone, thereby developing the scenario of a left-wing Grexit. Thus we have neither reason nor justification to act as if we had known better than our Greek comrades.

No one can claim that we would have performed better or more intelligently than they did. In fact, illusions about the space for maneuver and scope for reform within the EU are probably even more widespread on the German left than they are in Greece. These sorts of illusions were consistently nourished by our own party in the last European elections, while some currents went so far as to claim that principled left-wing criticism of the EU and its institutions was impossible.

In light of this mistake, we must engage in thoroughgoing self-reflection and self-criticism. For our common defeat suggests that truly left politics in Europe can from now on only be oriented against the institutions of the EU. It follows that, for a socialist government in the European periphery, left politics may only be possible outside of the straightjacket of the Eurogroup altogether.
Shattering the EU Illusion

So what questions have to be reevaluated in the EU debate? In Germany, a major reason why Die Linke often finds it difficult to criticize the EU as an imperialist project is because it is portrayed as a historical lesson learned after the second World War. As the story goes, the once warring great powers of Europe joined together in a new geopolitical alliance which would make future armed conflict on the continent a thing of the past.

Philosophers such as Jürgen Habermas take this point of departure to praise the EU as a post-national construct and an alternative to the European nation-state. But even though the EU has greatly transformed the political relations between its constituent member states, economic competition between said states has not been lessened by this transformation whatsoever. Indeed: the negotiations around Greece’s latest bailout extension make them easy for all to see.

That the EU introduced a common currency but not a common wage, social, or budgetary policy is not a mistake or an accident, nor is it a temporary condition of an as-yet-unfinished European Union. The construction of the euro and Germany’s aggressive export strategy are harmful to economically weaker countries like Greece, particularly since the various states do not share a common or coordinated economic policy. Instead of constraining the power of the German economy and political establishment, the EU simply provides it with a post-national alibi.

It is now clear that from now on “German” is to be spoken in Europe, as Volker Kauder gleefully declared a few months ago. Given this state of affairs, we must determine to what extent an EU-wide “reboot” of the European project constitutes a useful demand for class struggle in Europe.

The consequences of EU policies are very different depending on whether we are talking about Germany or Greece, Great Britain or Portugal. A state-driven reconfiguration of European social policy would require a synchronized political shift in nearly all twenty-eight member states. Even then, major corporations and financial markets would still serve as powerful opponents of any possible social reform.

We do not believe that concrete solidarity between the peoples of Europe is possible by making positive reference to an EU that is imagined and enacted by national governments as a common currency area and economic zone. The various struggles against austerity and for improved living conditions across Europe (which admittedly are yet to be united in common cause) appear to us as much more promising prospects. Not to be ignored is the concrete struggle against old and new forms of fascism and racism; this means fighting Pegida in Germany, the National Front in France, and Golden Dawn in Greece.

It is time to make the policies and politics of the EU the subject of the real social struggles existing in the various member states, rather than continuing to speak of a “social EU” for which we will be unable to build a social movement in the foreseeable future. Our politics must contribute to establishing, expanding and deepening pan-European networks of solidarity between political actors and activists in European, national, regional, and local movements.

Following Greece’s subjugation under the diktat of the institutions, it is both unlikely as well as inappropriate to expect that our comrades in the European Left will continue to view the EU or the euro in a positive light, as membership in the eurozone has revealed itself to be an instrument for the implementation and enforcement of austerity policies.
Living Up to the Slogans

It makes little sense to retrospectively search for the obstacles to a different conclusion of the Greek tragedy exclusively or even primarily in Greece itself. The reasons for Syriza’s (tentative) failure lie primarily in the absence of relevant left movements in the rest of Europe, as well as in the historic weakness of the Left in Germany. We believe that new and stronger efforts are necessary if we are to achieve a true social realignment in Germany with Die Linke.

We remain a party that receives 10 percent in elections and are only able to mobilize twenty thousand protesters to the Blockupy demonstrations. Our roots in the trade unions are still paltry, although we are at least mobilizing together against the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) in the fall.

This common action is important, but it is still far too little if we really want to live up to our slogan of “carrying the resistance into the heart of the European crisis regime.” To do so, we are going to have to go back to the drawing board and do our homework, in order to build an “oxi” to neoliberalism and austerity that truly earns its name.

One lesson of this defeat is to rethink the premises of our own politics and to dare to entertain the possibility of a break. A break with an EU that strengthens rather than overcomes nationalism, the sealing-off of European borders, and imperialist conflict. A break with a purely parliamentary politics that reduces parties to something one votes for once every few years and reduces parliaments to bodies for implementing the wishes of corporate lobbyists.

The best and most important kind of solidarity we can offer the people in Greece is to start putting real pressure on the German government here at home.

Translated by Loren Balhorn

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrixa, Tsipras, Greklandskrisen, Die Linke, Marxist21,

Syrizas partistyrelse har kallats in. Politisk thriller i morgon, torsdag.

Publicerat 29 jul 2015 av Göte Kildén

Svara

I morgon, torsdag uppges i borgerlig grekisk media (Kathemerini) att Syrizas partistyrelse med sina 201 medlemmar äntligen ska ha kallats in ”för att försöka hitta ett sätt att lösa den växande motsättningen i partiet när det gäller om regeringen ska godkänna den tredje uppgörelsen (bailout som tidningen kallar eländet) med Bryssel”.

En bild från det senaste partistyrelsemötet 24 maj

Det är Syrizas Verkställande utskott som fattat beslutet efter en lång tid där medlemmar i partistyrelsen och viktiga partidistrikt har krävt att regeringen ”ska sluta med att förhandla med långivarna för att i stället välja en alternativ väg”.

Under måndagens vu-möte ska Alex Tsipras också ha föreslagit att en partikongress ska kallas in, förmodligen i september, för att diskutera frågan. Partiets Vänsterplattform, vilken leds av förre energiministern Panayiotis Lafazanis, vill däremot att kongressen ska kallas in omedelbart innan parlamentets omröstning om uppgörelsen i Bryssel.

Det kan alltså bli ett lika viktigt som spännande möte i morgon. Hade varit kul att kunna grekiska och sedan sitta med i något hörn och lyssnat…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syriza, Alex Tsipras, Greklandskrisen,

När Rubicon korsades…

Publicerat 28 jul 2015 av Göte Kildén

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syriza, Podemos, Tsipras Pablo Iglesias, Johan Ehrenberg, ETC

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: Syriza

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Nyval i Grekland – Vänsterplattformen i Grekland reser stridens fana!

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

EU och socialistiska strategier – viktig debatt i tyska Die Linke

Syrizas partistyrelse har kallats in. Politisk thriller i morgon, torsdag.

Share this:

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Share this:

Share this:

Share this:

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: