Gamla träd och tårgas.

Så hände det igen. En liten gnista tände en präriebrand. Det till synes lugna och politiskt passiva Turkiet exploderar i folkliga protester. Några träd skymde den folkliga ilskan över regeringen Erdogans konservativa politik. Plötsligt ser det ut som att stora skikt av befolkningen i landets större städer gör gemensam sak med den arabiska våren och Sydeuropas indignados.

Taksimtorget , Tahirtorget och Puerta del Sol – samma kamp.

-Det här handlar inte om några träd, det handlar ideologi, sa en upprörd Erdogan och prickade väl ganska rätt. Det handlar inte om några träd. Men inte heller om bara ideologi utan också om maktens alltmer kvävande politik och människornas frihet.

Det började kring några träd i Gezi Park i centrala Istanbul. Träden stod i vägen för ännu ett av regeringens byggprojekt. Ett nytt köpcentra och en replik av en gammal ottomansk kasern skulle ersätta den lilla gröna parken, en av de få i Istanbuls centrala delar. Några hundra miljöaktivister slog upp tältläger i bästa occupy-stil, något som inte passade den auktoritäre Erdogan som vant sig vid att kunna fatta enväldiga beslut tack vare en komfortabel majoritet i parlamentet.

Men när kravallpolis med brutala metoder och mycket tårgas, bröt upp och brände ner tältlägret hände något makten inte tänkt sig. Tusentals och åter tusentals människor i omgivningen anslöt sig i solidaritet med demonstranterna. Inte för att försvara några träd utan för att säga, nu räcker det, till en regim som upplevs som allt mer repressiv och vars islamska moralkonservatism griper in i folks frihet och privatliv.

På lördag natt byggdes barrikader vid alla infarter till Taksimtorget.

Den turkiska kravallpolisen visade som vanligt upp ett ansikte som saknar varje antydan till leende. Det har fackliga organisationer och partier till vänster fått känna på i decennier. Senast Första Maj i år då demonstrerande arbetare och yttersta vänstern angreps hårt av kravallpolisen. Men för den stora majoriteten av de som deltog i veckoslutets sammandrabbning med våldets representanter var det nytt.

De tiotusentals som demonstrerade lördag 1 juni tillhörde inte etablerade organisationer till vänster. Det var vad en del media kallat den ”urbana medelklassen”. Det vill säga främst unga relativt välutbildade människor, studenter, lärare, läkare, med mera, som fått nog av Erdogans visserligen mjuka men ändå islamisering av det offentliga rummet. Alla som protesterat är säkerligen inte sekulära, men alla, även de religiösa, säger nej till att regeringspartiet AKP:s islamska agenda blir offentlig politik.

Det som imponerade på alla observatörer i lördags var den entusiastiska solidaritet som utvecklades mellan demonstranterna och befolkningen i de kvarter som berördes. Polisens intensiva användning av tårgas och pepparsprej drabbade många som togs om hand på plats i privata lägenheter och i hotell. Restauranger delade ut mat gratis. Butiksägare applåderade demonstranterna. Folk hängde ut genom fönstren och tog i med öronbedövande konserter på kastruller och pannor. Hotell och kaféer upplät sin wi-fi åt de som fått sina mobiler blockerade av polisen. Långt in på natten markerade boende sin solidaritet genom att släcka och tända ljuset oavbrutet, Bilar tutade i kör.

Den arroganta makten utmanas med mod och hån.

Under lördagen blev trycket på regeringen för stort och Erdogan beordrade polisen att dra sig tillbaka från Taksimtorget. Ännu 48 timmar senare är kravallpolisen borta från torget och de närliggande kvarteren. Bland demonstranterna gick innebörden av beslutet ingen förbi –en seger hade uppnåtts. Den karska självgoda makten hade tvingats till reträtt, om än tillfälligt. Känslan av att tillsammans i gemensam kamp kan man flytta berg ger självförtroende och hopp.

Men varför i Turkiet och just nu? Till det yttre är bilden av Erdogans period vid makten glansig. Sedan hans parti AKP kom till makten 2003 har den turkiska ekonomin växt i rekordfart och det officiella måttet på rikedom, BNP per person, dubblerats. Men likt alla andra islamska partier saknar AKP en ”islamsk” ekonomisk politik. Det är den nyliberala modellen som gäller, med ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.

Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet. Och där ungdomar i dag symboliskt försvarar den lilla grönska som finns ska en ny moské resas.

Det är storstädernas unga som utmanar makten.

Att Erdogans parti AKP, betyder Utvecklings och rättvisepartiet, låter i dag som ett dåligt skämt. Vare sig en harmonisk utveckling av ekonomin eller den sociala rättvisan står ut som honnörstecken för AKP. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatta inom jordbruket. I de tillbakadragna delarna av landet råder djup fattigdom. Medan jordbruket sysselsätter 22 % av befolkningen är det bara 19 % i industrin och 6 % i byggnads. Andelen kvinnor i aktiv ålder som är sysselsatta i avlönade jobb är bara 29,6 % jämfört med 70,5 % av männen i aktiv ålder.

Den snabba utveckling som ekonomin genomgått det senaste decenniet har ökat de stora skillnaderna mellan den utbildade urbana ungdomen och personer i medelåldern jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Att upproret inte gäller träd är klart, men det handlar inte heller om direkta ekonomiska problem för de som hittills deltagit i protesterna, eftersom de som deltar inte i första hand är missnöjda med den ekonomiska välfärden.

Det gör att händelserna mer liknar Tahir i Kairo än Puerta del Sol i Madrid. Det handlar om protester mot maktens begränsningar av och inkräktande på de individuella friheterna av ett AKP och Erdogan som i flera år sakta men säkert drivit på en moralkonservativ islamsk agenda. Allt ifrån angrepp på aborträtten till uppmaningar till unga att inte kyssas offentligt. Senast har parlamentet antagit en lag som drastiskt inskränker kaféers och restaurangers rätt att servera alkoholhaltiga drycker.

Landets unga kvinnor intar en framträdande plats i protesterna. AKP:s moralpolitik berör.

-Den som dricker alkohol är en alkoholist, förklarade Erdogan och motiverade lagen med att det ska bättra på folkhälsan. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon som då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

De första dödoffren för repressionen är nu ett faktum. Med sin parlamentariska majoritet i ryggen verkar Erdogan tro att allt är möjligt, att protesterna kan viftas bort som ett verk av en handfull agitatorer som förleder folket.

-Det är inte en handfull plundrare som ska diktera mitt agernade, säger han och minimerar omfattningen av protesterna. Det är inte första gången i historien som en regering fällt sig själv genom att brutalt avfärda protester som verk av obetydliga grupper. I går gick han så långts som till att antyda att det ligger ”utländska krafter” bakom de ungas revolt.

Protester i Ankara 3 juni.

Det är dock inte troligt att de pågående protesterna mot AKP:s och Erdogans styre kommer att segra på kort sikt och lyckas fälla regeringen. För det har AKP ett för starkt stöd bland landets konservativa krafter. Men inget kommer heller att förbli vid det gamla. Försöket att smyga på samhället en islamsk agenda som skulle undergräva den turkiska statens sekulära karaktär har mött ett motstånd som AKP inte väntat sig. Nu tvekar makten inför hur grovt våld som kan användas utan att det slår tillbaka mot användaren. Det amerikanska utrikesdepartementet har redan motsagt Erdogans beskrivning av demonstrationerna genom att kalla dem stora, huvudsakligen fredliga protester som måste bemötas med förståelse. Vita Huset är rädd för att regeringen i Nato-landet Turkiet tappar sin demokratiska legitimitet.

I morgon den 5 juni går det offentligt anställda ut i en tvådagars strejk som redan var planerad av det stora fackförbundet KESK innan protesterna startade. Nu kommer strejken som på beställning för att undvika en isolering av de som aktivt protesterar på gator och torg. Om de stora fackliga organisationerna permanent ansluter sig till protesterna kan hela situationen ändra karaktär.

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,