Etikettarkiv: Vallonien

Utflykter i Vallonien

Publicerat av
10

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

Publicerat av
2

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En kraft till vänster i Belgien

Publicerat av
1


Det är snart val i Belgien. Den 25 maj är det val till det nationella parlamentet samtidigt med valet till Europaparlamentet. I Belgien är det obligatoriskt att rösta så det finns ingen risk att röstskolkarnas parti blir störst.

Valet är av stort intresse ur flera synpunkter. Till att börja med gäller det hur stora de flamländska nationalisterna i N-VA kommer att bli. Partiet är inte högerextremistiskt som det i Sverige mer välkända Vlaams Belang. Inte heller är det främlingsfientligt. Partiets nationalism representerar mer de flamländska kapitalägarna i den moderna industrin som finns i regionen till skillnad från den äldre tunga industrin i Vallonien. N-VA baserar sin politik på ”de rikas egoism” i meningen att vallonerna och de boende i Bryssel hålls under armarna av det rikare Flandern och det måste det bli stopp för säger N-VA:s färgstarke ledare Bart De Wever.

Men det finns en annan aspekt av valet som intresserar oss som socialister. I Vallonien och i Bryssel går i år flera politiska organisationer till vänster om Socialistpartiet fram med en gemensam plattform och röstsedel. PTB-Go kallas enhetslistan, där PTB representerar den starkaste partnern. Partiet har sina rötter i den maoistiska rörelsen. Men sedan ett par år har partiet gjort upp med mycket av sitt mao-stalinistiska förflutna och bedriver en mycket aktiv kamp i fackföreningarna och alla sociala rörelser.

En viktig faktor i partiets växande popularitet är den fria läkarvård som det organiserat för fattiga. Läkare från organisationen och bland sympatisörer ger fria konsultationer för personer med små resurser.

Go – står för ”öppen vänster”. Där ingår LCR som är den belgiska sektionen av Fjärde Internationalen (systerparti till Socialistiska Partiet) och det lilla belgiska kommunistpartiet som var bland de första partierna i Europa som bröt med Moskva.

Att valet kommer att bli ytterst intressant för PTB-Go visar de senaste opinionsundersökningarna. Med Socialistpartiet som drivande kraft i den federala regeringens krispolitik, där miljarder ska sparas på de arbetandes bekostnad, finns det bara en kraft till vänster om Socialistpartiet som säger Nej till den nyliberala krispolitiken och det är PTB-Go.

Den senaste gallupen visar att utrymmet finns där, i alla fall i Vallonien och i Bryssel. Flandern är en annan femma. Socialistpartiet får betala kraftigt för sitt springpojksjobb åt kapitalet och får inte mer än 28,9 % i senaste undersökningen, ner från över 40 % år 2010. I Bryssel får PS 22,5% men tappar inte lika mycket som i Vallonien.
Att PS tappat till vänster ser vi i det remarkabla resultatet för PTB-Go. I Vallonien får valkoalitionen 9,2 % om det vore val i dag vilket är kraftigt upp från 2,6 % för två år sedan. I Bryssel, med betydligt mindre del av industriarbetare i befolkningen, får ändå PTB-Go 6% jämfört med 2,8 % i mars 2013.

Den viktigaste orsaken till att den gemensamma valsedeln kommit till är trycket från den stora metallfackföreningen i provinsen Hainaut-Charleroi. Facket har fått nog av ”socialisternas” krispolitik som i Vallonien innebär nedrustning av det mesta i den tunga industrin och bröt öppet med PS i fjol och uppmanade alla socialistiska krafter att bilda ett nytt anti-kapitalistiskt parti fast förankrat till vänster om Socialistpartiet.
Nu är ju aldrig en gallup lika med ett val. Många säger att de inte bestämt sig ännu. Så det är möjligt att resultatet kommer att bli lägre för PTB-Go. Men det står redan klart att kandidater på listan kommer att få platser i det nationella parlamentet. Hur många återstår att se. Det är ett viktigt steg som tagits på vägen mot ett nytt arbetarparti som säger nej till borgerliga lösningar på krisen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utsikt från vallonska höjder

Publicerat av
3

Än har inte höstens färger lagt beslag på naturen i de vallonska Ardennerna. Strax söder om staden Dinant börjar de böljande landskapen som dominerar Ardennerna. Vissa dagar med klar luft kan man se flera mil, så långt ögat räcker. Bilderna här under är tagna den 1 oktober, mitt på dagen då den disiga luften skingrats av solens värme.

Oops, här kom det några i vägen för vyn över landskapet.

I den här slumrande byn, Falmignoul, är mina svärföräldrar uppvuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

De etablerades kris.

Publicerat av
4

Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.

Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.

Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.

Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.

Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.

N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?

Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.

Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.

-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.

Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.

Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.

Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.

I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.

Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.

Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,