Etikettarkiv: Vinst

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,