Lever vi för länge?

Det är i alla fall vad ekonomer och politiker av alla färger försöker få dig att tro när de säger att samhället inte längre har råd att betala värdiga pensioner till de äldre. För var inte detta grundargumentet till slopandet av ATP och privatiseringen av stora delar av pensionssystemet ? De äldre blir allt talrikare och försörjningsbördan för de aktiva blir för stor. Snart går det en pensionär på en aktiv hette det i skrämselpropagandan. Var och en måste därför efter förmåga spara till en stor del av sin egen framtida pension för annars nås snart smärtgränsen för de aktiva och samhällssolidariteten bryter samman. Påstods det.

Inte bara de äldre.

Jag påstår att försörjningsbördan för de aktiva aldrig varit så låg som i dag och det finns ingen risk för att den kommer att bli högre under överskådlig framtid.

Första kan vi titta på hur försörjningsbördan utvecklats under efterkrigstiden. Men varför då bara tala om de äldre? Försörjer inte de aktiva också de yngre i samhället ? Den verkliga försörjningsbördan för de arbetande måste naturligtvis definieras som de aktivas andel av den totala befolkningen. I Statistiska Centralbyråns tabeller över folkmängden hittar vi följande uppgifter :

Yngre, äldre och aktiva i % av befolkningen

Andelar i %

1960

1970

1980

1990

2000

2005

Yngre<17 år

27.3

24.8

23.8

21.9

21.8

21.4

Äldre >65 år

11.8

13.8

16.4

17.8

17.2

17.3

Aktiva

60.9

61.4

59.8

60.3

61.0

61.3

Tabellen visar att det knappt skett någon förändring alls sedan 1960 i de aktivas procentuella andel av befolkningen. Till synes inget stöd för mitt påstående att försörjningsbördan minskat men inte heller för att den ökat. För att inse att försörjningsbördan minskat måste vi föra in två nya element i bevisföringen. Både sysselsättningsgraden, andelen av de aktiva som har ett arbete, och produktivitetsutvecklingen, ökad produktion per arbetad timme, påverkar starkt hur tung börda de aktiva bär på. En kort tillbakablick ställer problemet i historiskt perspektiv. För 100 år sedan fanns det inte många över 65 år men gruppen 0-17år utgjorde inte mindre än 38% av befolkningen. Samtidigt hade ytterst få kvinnor betalda yrken. Att försörjningsbördan för de aktiva med inkomster var enorm kan vi inse, även om behoven var annorlunda då. Det var många som led av hunger vilket självfallet är bevis för att försörjningsbördan var för stor för de aktiva.

Fler kvinnor arbetar.

SCB ger oss de uppgifter som behövs vad gäller sysselsättningsgraden. För männen i åldern 20-64 år har den stadigt legat kring 85% fram till den kraftiga ökningen av arbetslösheten under krisåren 1991-93 och ligger nu strax över 80%. Kvinnorna har däremot massivt gått in på arbetsmarknaden under efterkrigstiden . År 1970 var det ännu bara 60% av kvinnorna i gruppen 20-64 år som arbetade medan andelen steg till 80% år 2003. Det innebär att i dag har 2 miljoner kvinnor i aktiv ålder ett arbete. De hade varit en halv miljon färre om sysselsättningsgraden i dag varit densamma som 1970. Att en större andel av gruppen 20-64 år är sysselsatt innebär självfallet en lägre försörjningsbörda för de aktiva.

Produktivitetens utveckling har i ännu högre grad bidragit till att minska försörjningsbördan. Enligt OECDs statistik så har produktiviteten i Sverige ökat med i snitt 2.4% sedan 1970. Det innebär att en anställd i dag producerar 129% mer än 1970. Nu klarnar bilden. Inte ens om vi enbart ser till de äldres ökade andel av befolkningen har försörjningsbördan ökat. Medan de äldre ökat från 13.8% 1970 till 17.3% år 2005 har den aktive under samma period mer än fördubblat sin produktion av varor och tjänster.

Men framtiden då ?

Men hur blir det i framtiden ? Det var väl ändå skräckscenarion om en aktiv per inaktiv i framtiden som rullades upp? Generationschock och andra skrämselargument behövdes för att motivera pensionsfonderna och din framtida pensions uppknytning till aktiemarknaden. Återigen kommer SCB till hjälp, med en prognos om befolkningsutvecklingen fram till 2040.

Befolkning totalt och i årsgrupper Försörningsbörda för olika tillväxt

År

Totalt

0-19 år

20-64år

+64 år

Bara+64

Äldre+ yngre

Justerad

kvot 1%

Justerad

kvot1.6%

Justerad

kvot 2%

2005

9 048

2159

5 323

1565

0.294

0.700

0.700

0.700

0.700

2010

9 257

2127

5 403

1727

0.320

0.713

0.679

0.659

0.646

2020

9 680

2195

5 429

2056

0.379

0.783

0.674

0.617

0.582

2030

10048

2288

5 457

2303

0.422

0.841

0.656

0.566

0.513

2040

10267

2289

5 514

2464

0.447

0.862

0.608

0.495

0.431

Så här ska tabellen läsas. De fyra första kolumnerna efter årtalen är SCBs progonos för befolkningsutvecklingen, totalt och i åldersgrupper. I den femte kolumnen visas hur de försörjningsbörda för enbart de äldre utvecklas. Kvoten är lika med gruppen 65+ dividerad med gruppen 20-64. Som synes ökar den och om detta vore hela sanningen om de aktivas framtida försörjningsbörda finns det inget att invända mot skräckargumenten. I nästa kolumn hittar du hur samma försörjningsbörda utvecklas om vi tar med « kostnaden » för de yngre. Då ökar 10 aktivas börda från 7 yngre + äldre till 8.6 yngre + äldre år 2040. Alltså nästan en inaktiv per aktiv. Katastrof, eller ? I debatten om pensionsreformen och den ekonomiska utvecklingen antog prognosmakarna att produktiviteten skulle öka med i genomsnitt 1.6% per år fram till 2040. Det märkliga är att inga beräkningar av hur detta förändrar försörjningsbördans utveckling presenterades. Vi har redan sett hur produktivitetsutvecklingen under efterkrigstiden bidrog till att minska den verkliga försörjningsbördan. Så varför skulle inte samma ekonomiska realitet gälla i framtiden ?

Deltar inte längre.

Bara den som ville rasera ett fungerande system och ersätta det med spekulation på finansmarknaden kunde blunda för fakta som de träder fram i de sista tre kolumnerna. Där kan du se vad som händer med försörjningskvoten vid tre olika värden för produktivitetens utveckling, vid 1%, vid prognosmakarnas 1.6% och slutligen vid 2%. Även den sista siffran speglar inte en vild optimism eftersom produktiviteten i Sverige ökat med i snitt 2.6% per år de senaste 25 åren. Redan vid 1% produktivitetsutveckling sjunker som synes försörjningsbördan för 10 aktiva från 7 yngre + äldre till 6.08 yngre + äldre. Så varför alla dessa hjätskärande beskrivningar av den katastrof som väntade oss om det gamla pensionssystemet behölls ?

Det finns bara en vettig förklaring. Allt handlade om att bryta ned ett kollektivt system där alla via skatten solidariskt bidrog till att finansiera de äldres välfärd. De rika och väl besuttna i samhället, kanske en femtedel av befolkningen, vill inte längre delta i finansieringen av de gemensamma utgifterna för pensioner, vård, skola och andra kollektiva system. Det är grunden till privatiseringsraseriet på alla samhällsområden. Upp till övriga i samhället att sätta stopp för detta vansinne.

Pensionärerna på undantag?

Det demografiska faktum att de äldre ökar som andel av den totala befolkningen var huvudargumentet för att införa pensionsfonderna. I andra länder gick resonemangen i samma banor. Genom att spara individuellt på finansmarknaden sa « experterna » att pensionerna kunde räddas. Alla andra lösningar, speciellt de kollektiva, fördömdes som omöjliga i längden.

Hela idén att de allt talrikare pensionärernas inkomster kan säkras via spekulation i värdepapper är genomfalsk, ja rentav en medveten bluff. Problemet att de äldre blir allt fler har inget samband med hur pensionerna finansieras. Om man förstås inte vill hävda att deras andel i konsumtionen av nationens producerade varor och tjänster måste minska, då spelar det ingen roll hur pensionerna finansieras. När de äldres andel av befolkningen ökar ska självfallet deras andel av konsumtionen öka och det är enbart de aktiva som kan producera de varor och tjänster som de äldre konsumerar. Under varje enskilt år, 2010 som 2040, är det de då producerade varorna och tjänsterna som ska fördelas mellan aktiva och inaktiva. Hur den fördelningen sker är en fråga om solidaritet. Att inbilla medborgarna att föråldringen av befolkningen kan lösas via spekulation i värdepapper är en ren bluff vars enda syfte är att skyla över ett enkelt faktum : pensionsreformens och pensionsfondernas uppgift är inte att finansiera pensionärernas bevarade andel av nationens konsumtion utan att minska deras andel. Enbart de äldre som äger en personlig förmögenhet och därför inte blir beroende av pensionen för sitt välstånd kan behålla sin standard. För de övriga bryts samhällets kollektiva ansvar ner och det blir upp till var och en att sko sig efter egen förmåga.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera